Muammar Gadaffi uppges ha återtagit en del städer som tidigare varit i oppositionens händer. Det som såg ut att vara en långsam men ändå ganska säker seger för landets frihetsälskande massor kan alltså leda till att diktatorn sitter kvar. Håller situationen på att glida demonstranterna ur händerna? Eller är detta bara Gadaffis egen version av Ardenneroffensiven vi ser?
En sak är i alla fall säker: om Gadaffi lyckas återta och behålla kontrollen över Libyen behövs inte särskilt mycket fantasi för att begripa vad som kommer att hända de som aktivt stödde upproret.
Vad sägs om en gemensam utländsk styrka som hjälper demonstranterna att slå ned fanskapet? Libyen är ju trots allt uteslutet ur rådet för mänskliga rättigheter och är därmed även av FN klassat som en elak regim. Att lämna det libyska folket ensamt i detta läge vore ett förfärligt svek efter alla fina ord om demokrati och frihet. Men det vore förstås inte oväntat.
Frihetliga perspektiv på aktuella händelser med fokus på rättssäkerhet, kroppslig autonomi - och lite Kina (从个人视角解读法治,时事,自由主义与中国事件)
onsdag 2 mars 2011
Detta handlar inte om sexköpslagen
DN publicerade en viktig artikel om ungdomar som placerats på statliga ungdomshem i gårdagens upplaga. Enligt SiS egen granskning har många av ungdomarna haft sex mot betalning.
Unga personer som placeras på HVB-hem av olika slag är ofta väldigt sårbara. De har trassliga familjerelationer, inte sällan missbruk i familjen och har rymt hemifrån. Att många säljer sexuella tjänster, vid enstaka tillfällen eller oftare, kan onekligen vara en försvårande omständighet som ökar utsattheten för redan sköra människor. Det kan tyda på att personen har utnyttjats av andra. Det viktiga är dock att dessa ungdomar från politiskt håll inte skuldbeläggs för detta.
Det finns i det sexmoralistiska Sverige en benägenhet att se all sexhandel som en form av ensidigt utnyttjande. Så behöver det inte alls vara. Det är dock rätt typiskt att somliga ser studien som ett tecken på att det behövs en skärpt sexköpslag i Sverige. Det är att skjuta helt bredvid målet. Det är också tråkigt om personer på ungdomshem, som är en liten grupp även i gruppen ungdomar, ska få representera hur en sexsäljare ser ut. Sex mot betalning är inte alltid så glasklart definierat som att pengar eller droger byter ägare efter ett samlag. Jonna Abelssons och Anna Hulusjös studie om ungdomar i Göteborgstrakten som säljer och byter sexuella tjänster (I sexualitetens gränstrakter: en studie av ungdomar i Göteborg med omnejd som säljer och byter sexuella tjänster, Göteborg 2008) visar på många ungdomars gränsöverskridande sexuella beteende där det inte alltid är tydligt definierat vad som egentligen är ett sexköp och inte.
Många som försvarar sexköpslagen är övertygade om att majoriteten av sexsäljarna har utsatts för sexuella övergrepp i barndomen. Denna uppgift har blivit ett axiom som ständigt används när sexsäljarens mående kommer på tal. Enskilda berättelser tas som bevis för att det förhåller sig på det sättet. Åter igen handlar det emellertid knappast om en representativ bild av sexsäljaren i Sverige. Det är över huvud taget svårt att måla någon sådan eftersom människors erfarenheter, bakgrund och skäl till att sälja sexuella tjänster skiljer sig åt så kraftigt.
Min uppfattning är att de flesta som säljer sex gör det vid sidan om en annan sysselsättning. De är således integrerade i samhället via ett "vanligt" arbete (eller studier) och drygar sedan ut sin hushållskassa med de pengar som sexarbetet ger. Helt säkra kan vi emellertid inte vara. Sexsäljarna är, av naturliga skäl, en ganska ljusskygg grupp. Sexköps- och kopplerilagarna tillsammans med ett kompakt fördomsgrundat motstånd mot hela företeelsen sex mot betalning gör att väldigt få är villiga att låta sig intervjuas. Jag förstår dem. Tyvärr gör det samtidigt att allmänheten kan fortsätta att skapa sina egna föreställningar av vad en sexsäljare är, hur de tänker och mår. Å andra sidan skulle inte ens gedigen forskning med tusentals sexsäljare förändra synen på sexhandel hos de som redan har bestämt sig för vad det symboliserar just för dem.
Unga personer som placeras på HVB-hem av olika slag är ofta väldigt sårbara. De har trassliga familjerelationer, inte sällan missbruk i familjen och har rymt hemifrån. Att många säljer sexuella tjänster, vid enstaka tillfällen eller oftare, kan onekligen vara en försvårande omständighet som ökar utsattheten för redan sköra människor. Det kan tyda på att personen har utnyttjats av andra. Det viktiga är dock att dessa ungdomar från politiskt håll inte skuldbeläggs för detta.
Det finns i det sexmoralistiska Sverige en benägenhet att se all sexhandel som en form av ensidigt utnyttjande. Så behöver det inte alls vara. Det är dock rätt typiskt att somliga ser studien som ett tecken på att det behövs en skärpt sexköpslag i Sverige. Det är att skjuta helt bredvid målet. Det är också tråkigt om personer på ungdomshem, som är en liten grupp även i gruppen ungdomar, ska få representera hur en sexsäljare ser ut. Sex mot betalning är inte alltid så glasklart definierat som att pengar eller droger byter ägare efter ett samlag. Jonna Abelssons och Anna Hulusjös studie om ungdomar i Göteborgstrakten som säljer och byter sexuella tjänster (I sexualitetens gränstrakter: en studie av ungdomar i Göteborg med omnejd som säljer och byter sexuella tjänster, Göteborg 2008) visar på många ungdomars gränsöverskridande sexuella beteende där det inte alltid är tydligt definierat vad som egentligen är ett sexköp och inte.
Många som försvarar sexköpslagen är övertygade om att majoriteten av sexsäljarna har utsatts för sexuella övergrepp i barndomen. Denna uppgift har blivit ett axiom som ständigt används när sexsäljarens mående kommer på tal. Enskilda berättelser tas som bevis för att det förhåller sig på det sättet. Åter igen handlar det emellertid knappast om en representativ bild av sexsäljaren i Sverige. Det är över huvud taget svårt att måla någon sådan eftersom människors erfarenheter, bakgrund och skäl till att sälja sexuella tjänster skiljer sig åt så kraftigt.
Min uppfattning är att de flesta som säljer sex gör det vid sidan om en annan sysselsättning. De är således integrerade i samhället via ett "vanligt" arbete (eller studier) och drygar sedan ut sin hushållskassa med de pengar som sexarbetet ger. Helt säkra kan vi emellertid inte vara. Sexsäljarna är, av naturliga skäl, en ganska ljusskygg grupp. Sexköps- och kopplerilagarna tillsammans med ett kompakt fördomsgrundat motstånd mot hela företeelsen sex mot betalning gör att väldigt få är villiga att låta sig intervjuas. Jag förstår dem. Tyvärr gör det samtidigt att allmänheten kan fortsätta att skapa sina egna föreställningar av vad en sexsäljare är, hur de tänker och mår. Å andra sidan skulle inte ens gedigen forskning med tusentals sexsäljare förändra synen på sexhandel hos de som redan har bestämt sig för vad det symboliserar just för dem.
Etiketter:
lagstiftning,
sex,
sexbrott,
sexköpslag,
Sverige,
ungdomar
Så dags nu
FN:s råd för mänskliga rättigheter har beslutat utesluta Libyen. Generalsekreteraren Ban Ki-Moon säger att åtgärden sänder "ett starkt och viktigt budskap".
Ja, precis ett lika starkt och viktigt budskap som att tillåta att en regim som den libyska funnits representerad i rådet för mänskliga rättigheter över huvud taget. Sverige har inget i detta farsartade sällskap att göra.
Ja, precis ett lika starkt och viktigt budskap som att tillåta att en regim som den libyska funnits representerad i rådet för mänskliga rättigheter över huvud taget. Sverige har inget i detta farsartade sällskap att göra.
Etiketter:
diktatur,
FN,
Libyen,
mänskliga rättigheter
tisdag 1 mars 2011
Låt kvinnor vara kvinnor
Det är nog bara i Sverige, och möjligen i röda Norge, som en debatt kan rasa om huruvida det är kvinnoförtryckande eller ej när kvinnor klär sig så att de ser ut som kvinnor. Lite trött blir man allt över alla dessa feministiska pseudodebatter.
Personer som ser förtryckande strukturer i allt brukar ha en imponerande förmåga att sätta igång debatter om allt och ingenting. Den här gången har den dock fått fart tack vare två 16-åringar som, inspirerade av en 1960-talsfilm, tycker att dagens kvinnor borde ta efter det "eleganta modet på 60-talet". Ouch. Ett uttalande som borde kunna skrattas bort blir i stället ett debattämne. Det är som att trycka på en knapp. Men det är en debatt som förmodligen ingen kommer bli särskilt mycket klokare av.
I min värld är klädvalet självfallet upp till var och en. Det skulle aldrig falla mig in att försöka styra hur min kvinna klär sig (men jag vet att kultur och förväntningar utifrån spelar in för henne). Men är det ofeministiskt att klä sig väldigt feminint och utmanande? Elise Claeson beskriver ett feminint klädval som ett sätt att vårda sitt erotiska kapital och som en viktig del i kvinnomakten. Visst ligger det något i det. Många är vi män som kan förlora om inte fattningen så i alla fall koncentrationen ett ögonblick av fina kurvor och vackra och/eller åtsittande kläder.
Kanske pågår nu ett slags reaktion mot den likhetsfeminism som Claeson nämner. Hoppas kan man alltid. Det finns nämligen ingen som helst anledning att kvinnor ska behöva se kvinnlighet som en sorts belastning. Debatten är en del i en större jämlikhetsdiskussion som även omfattar barnen. Kvinnor ska i jämlikhetens namn klä sig som män och pojkar bör kläs i rosa för att visa att rosa minsann inte är någon könskodad färg. Ja, OK då. Men är det verkligen viktigt? Jag får faktiskt Fru Gårman-vibbar av detta.
Visst bör kvinnor få klä sig som de vill (vi lämnar burkadebatten därhän tills vidare). Men då ska det verkligen gälla åt båda hållen. De som vill klä sig väldigt feminint måste få rätten att göra det utan att betraktas som förrädare av de feministiska kämparna. Eller för att lite tillspetsat travestera vad Rädda barnen, Ecpat och andra brukar säga om barn: låt kvinnor få vara kvinnor!
Personer som ser förtryckande strukturer i allt brukar ha en imponerande förmåga att sätta igång debatter om allt och ingenting. Den här gången har den dock fått fart tack vare två 16-åringar som, inspirerade av en 1960-talsfilm, tycker att dagens kvinnor borde ta efter det "eleganta modet på 60-talet". Ouch. Ett uttalande som borde kunna skrattas bort blir i stället ett debattämne. Det är som att trycka på en knapp. Men det är en debatt som förmodligen ingen kommer bli särskilt mycket klokare av.
I min värld är klädvalet självfallet upp till var och en. Det skulle aldrig falla mig in att försöka styra hur min kvinna klär sig (men jag vet att kultur och förväntningar utifrån spelar in för henne). Men är det ofeministiskt att klä sig väldigt feminint och utmanande? Elise Claeson beskriver ett feminint klädval som ett sätt att vårda sitt erotiska kapital och som en viktig del i kvinnomakten. Visst ligger det något i det. Många är vi män som kan förlora om inte fattningen så i alla fall koncentrationen ett ögonblick av fina kurvor och vackra och/eller åtsittande kläder.
Kanske pågår nu ett slags reaktion mot den likhetsfeminism som Claeson nämner. Hoppas kan man alltid. Det finns nämligen ingen som helst anledning att kvinnor ska behöva se kvinnlighet som en sorts belastning. Debatten är en del i en större jämlikhetsdiskussion som även omfattar barnen. Kvinnor ska i jämlikhetens namn klä sig som män och pojkar bör kläs i rosa för att visa att rosa minsann inte är någon könskodad färg. Ja, OK då. Men är det verkligen viktigt? Jag får faktiskt Fru Gårman-vibbar av detta.
Visst bör kvinnor få klä sig som de vill (vi lämnar burkadebatten därhän tills vidare). Men då ska det verkligen gälla åt båda hållen. De som vill klä sig väldigt feminint måste få rätten att göra det utan att betraktas som förrädare av de feministiska kämparna. Eller för att lite tillspetsat travestera vad Rädda barnen, Ecpat och andra brukar säga om barn: låt kvinnor få vara kvinnor!
måndag 28 februari 2011
Sluta tyck synd om ungdomar!
Först kom inslaget om McDonald's i fjol där unga berättade om hur de inte fick betalt för arbetade timmar och tvingades stämpla ut när det inte kom några kunder. Sedan kom inslaget om säljhetsen på The Phone House häromveckan. Och nu ännu ett inslag om dålig arbetsmiljö på bland annat McDonald's.
"Tyck synd om ungdomarna"-trenden fortsätter således att växa. Att missförhållanden på företag uppmärksammas är förstås bara bra. Men det de vänstervridna journalisterna bakom reportagen vill skapa är en bredare diskussion om villkoren på den svenska arbetsmarknaden. Ur ett strikt vänsterperspektiv. De vill förmedla att arbetsvillkoren är får dåliga och att ungdomar till följd av bristande anställningstrygghet är en utsatt grupp, fri för arbetsgivare att exploatera och utnyttja.
Det är emellertid just anställningstryggheten på marknaden som gör att ungdomar har så svårt att ta sig in. Det är just denna "trygghet" som agerar mur för alla som saknar tidigare erfarenhet. Det är just därför vi ser alla dessa visstids- och projektanställningar. Den bristfälliga flexibiliteten på arbetsmarknaden gör människor mindre benägna att byta jobb. Folk stannar på sina arbeten av rädsla för att inte hitta något annat. Ökad rörlighet på arbetsmarknaden, vilket innebär att det är lättare att både förlora och att hitta ett jobb, skulle underlätta för alla grupper på sikt.
Ändå har svenska ungdomar förmodligen aldrig haft det så förspänt som nu. De slipper betala terminsavgifter och får tvärtom pengar för att studera på unversitet, vilket internationellt sett är rätt unikt. De flesta får dessutom mycket hjälp hemifrån - det är inte för inte som begreppet curlingföräldrar har fötts. Och ändå ska vi tycka synd om alla unga. Bilden av svenska ungdomar som utsatta är helt enkelt inte sann.
Jag kan inte försvara dåliga chefer på vare sig The Phone House eller McDonald's. Men dåliga arbetsgivare finns det inom alla branscher. Dåliga chefer likaså. Vi känner nog alla igen dem. Jag har arbetat på företag där chefen skällt ut anställda in dennes kollegor, där det har saknats möjlighet att värma sin lunch och där det ofta inte funnits tid till längre lunchraster än en snabbis på fem tio minuter. Det har varit skitjobb, helt enkelt, men de har fyllt en funktion just där och då. Och även en dålig erfarenhet är en erfarenhet att bära med sig i livet. De flesta stannar inte på sådana jobb särskilt länge. De jobbar, tar pengarna och erfarenheten och går vidare i livet.
Visst finns problem för ungdomar i dag. Att få en första bostad är kanske svårare än någonsin. Men kom inte och påstå att dagens ungdomar skulle vara en särskilt utsatt grupp i samhället. Det ligger i sakens natur att en person som är helt nykläckt och helt saknar arbetslivserfarenhet inte kan se fram emot samma förmåner som någon som har arbetat i 25 år. Alla måste vi börja någonstans. Vissa gör det på McDonald's.
"Tyck synd om ungdomarna"-trenden fortsätter således att växa. Att missförhållanden på företag uppmärksammas är förstås bara bra. Men det de vänstervridna journalisterna bakom reportagen vill skapa är en bredare diskussion om villkoren på den svenska arbetsmarknaden. Ur ett strikt vänsterperspektiv. De vill förmedla att arbetsvillkoren är får dåliga och att ungdomar till följd av bristande anställningstrygghet är en utsatt grupp, fri för arbetsgivare att exploatera och utnyttja.
Det är emellertid just anställningstryggheten på marknaden som gör att ungdomar har så svårt att ta sig in. Det är just denna "trygghet" som agerar mur för alla som saknar tidigare erfarenhet. Det är just därför vi ser alla dessa visstids- och projektanställningar. Den bristfälliga flexibiliteten på arbetsmarknaden gör människor mindre benägna att byta jobb. Folk stannar på sina arbeten av rädsla för att inte hitta något annat. Ökad rörlighet på arbetsmarknaden, vilket innebär att det är lättare att både förlora och att hitta ett jobb, skulle underlätta för alla grupper på sikt.
Ändå har svenska ungdomar förmodligen aldrig haft det så förspänt som nu. De slipper betala terminsavgifter och får tvärtom pengar för att studera på unversitet, vilket internationellt sett är rätt unikt. De flesta får dessutom mycket hjälp hemifrån - det är inte för inte som begreppet curlingföräldrar har fötts. Och ändå ska vi tycka synd om alla unga. Bilden av svenska ungdomar som utsatta är helt enkelt inte sann.
Jag kan inte försvara dåliga chefer på vare sig The Phone House eller McDonald's. Men dåliga arbetsgivare finns det inom alla branscher. Dåliga chefer likaså. Vi känner nog alla igen dem. Jag har arbetat på företag där chefen skällt ut anställda in dennes kollegor, där det har saknats möjlighet att värma sin lunch och där det ofta inte funnits tid till längre lunchraster än en snabbis på fem tio minuter. Det har varit skitjobb, helt enkelt, men de har fyllt en funktion just där och då. Och även en dålig erfarenhet är en erfarenhet att bära med sig i livet. De flesta stannar inte på sådana jobb särskilt länge. De jobbar, tar pengarna och erfarenheten och går vidare i livet.
Visst finns problem för ungdomar i dag. Att få en första bostad är kanske svårare än någonsin. Men kom inte och påstå att dagens ungdomar skulle vara en särskilt utsatt grupp i samhället. Det ligger i sakens natur att en person som är helt nykläckt och helt saknar arbetslivserfarenhet inte kan se fram emot samma förmåner som någon som har arbetat i 25 år. Alla måste vi börja någonstans. Vissa gör det på McDonald's.
Etiketter:
arbetsmarknad,
facket,
Sverige,
svt,
ungdomar
Vi oroar oss i onödan
Svenskar tillhör ett av världens mest oroade folk, enligt en undersökning. Och det är ju oroande i sig. Svenskar oroar sig för klimatförändringar, cancer (!) och rattfyllerister. I undersökningen deltog dock medborgare från endast ett fåtal länder vilket gör att resultaten får tas med en stor nypa salt. Britter, polacker och saudier oroar sig mycket för terrorism.Allra mest oroar man sig i Kina. Till skillnad från svenskarna har kineserna emellertid högst reella skäl att oroa sig över sådant som jordbävningar, farliga ingredienser i maten och vattenbrist. Sverige är i jämförelse ett väldigt tryggt land. Ett land där polisen sätter in helikoptrar när någon rycker i Mona Sahlins ytterdörr.
Att folk, även skolbarn, går omkring och känner oro för något som vi näppeligen kan påverka särskilt mycket - jordens klimat och huruvida vi drabbas av sjukdomar eller ej - känns väldigt onödigt. Politiker vill förstås att vi oroar oss. Det ger dem ett existensberättigande. Medierna lever i sin tur på människors oro och rädsla. Företag tjänar på att vi oroar oss och mår dåligt eftersom de då kan erbjuda oss lindring i form av allt från tabletter till diet- och sömnföreskrifter samt en avkopplingshelg på spa. Alla tjänar således på att vi har en knut i magen - utom vi själva.
söndag 27 februari 2011
Inget grattis till segern
Det finns goda idrottsmän och så finns det dåliga. Det finns sportsliga och osportsliga. Och så finns Petter Northug, som förmodligen har idrottsvärldens största käft sedan Muhammad Ali.
Det finns en skidåkare som jag inte unnar någonting när jag sätter mig och tittar på skidåkning och det är norrmannen Petter Northug. Det är därför extra surt när just han vinner. Han är utan tvivel en skicklig taktiker. Alla hans vinster i distanslopp ser ungefär likadana ut. Under nio tiondelar av loppet ligger Northug ganska långt bakom ledarna, hela loppet söker han bästa möjliga position för att hänga med ifall någon försöker sig på ett ryck. Om alla åkte skidor som Petter Northug skulle varje distanslopp bli en enda lång och tråkig sällskapsresa fram till slutet (det är så femmilarna ser ut nuförtiden). När det återstår någon kilometer av loppet söker han sig fram för att ha slagläge och sedan vinner han genom att spurta om konkurrenterna på slutet.
Jag gillar ärliga, schyssta och ödmjuka idrottsmän som inte behöver berätta för hela världen hur jävla bra de är utan kan visa det på isen, på planen, i ringen eller i skidspåret. Schyssta som tysken Axel Teichmann, som en gång hjälpte upp en konkurrent som ramlat i spåret med kommentaren att det skulle vara fair play. Ödmjuka som Peter Forsberg, som alltid varit sin egen hårdaste kritiker och aldrig behövt framhäva sig själv. Hans briljans har vi alla kunnat se ändå. Northug kvalar inte in någonstans bland dessa herrar. Han hånar tvärtom sina motståndare och verkar ha väldigt svårt att gratulera segraren - såvida det inte är han själv.
Har man då inte rätt att göra allt inom regelverkets gränser för att vinna? Självfallet. Men för en TV-publik är Northug en urtråkig skidåkartyp. Som TV-tittare vill man se fart och fläkt, åkare som vågar sig på utbrytningar, åkare som genom fair play hjälps åt att hålla farten uppe så att inte 30 åkare gör upp om medaljerna med 100 meter kvar. Northug bidrar inte med något av detta. Han ligger i vassen och åker om de sista hundratal meterna efter att konkurrenterna gjort grovjobbet. Det är inget regelbrott. Men det är synnerligen osympatiskt.
Northug må öka intresset för längdsporten, precis som Ali gjorde för boxningen. Både är/var mycket talangfulla och anser/ansåg sig vara större och viktigare än sina respektive idrotter. Men de är också ungefär lika osympatiska.
Det finns en skidåkare som jag inte unnar någonting när jag sätter mig och tittar på skidåkning och det är norrmannen Petter Northug. Det är därför extra surt när just han vinner. Han är utan tvivel en skicklig taktiker. Alla hans vinster i distanslopp ser ungefär likadana ut. Under nio tiondelar av loppet ligger Northug ganska långt bakom ledarna, hela loppet söker han bästa möjliga position för att hänga med ifall någon försöker sig på ett ryck. Om alla åkte skidor som Petter Northug skulle varje distanslopp bli en enda lång och tråkig sällskapsresa fram till slutet (det är så femmilarna ser ut nuförtiden). När det återstår någon kilometer av loppet söker han sig fram för att ha slagläge och sedan vinner han genom att spurta om konkurrenterna på slutet.
Jag gillar ärliga, schyssta och ödmjuka idrottsmän som inte behöver berätta för hela världen hur jävla bra de är utan kan visa det på isen, på planen, i ringen eller i skidspåret. Schyssta som tysken Axel Teichmann, som en gång hjälpte upp en konkurrent som ramlat i spåret med kommentaren att det skulle vara fair play. Ödmjuka som Peter Forsberg, som alltid varit sin egen hårdaste kritiker och aldrig behövt framhäva sig själv. Hans briljans har vi alla kunnat se ändå. Northug kvalar inte in någonstans bland dessa herrar. Han hånar tvärtom sina motståndare och verkar ha väldigt svårt att gratulera segraren - såvida det inte är han själv.
Har man då inte rätt att göra allt inom regelverkets gränser för att vinna? Självfallet. Men för en TV-publik är Northug en urtråkig skidåkartyp. Som TV-tittare vill man se fart och fläkt, åkare som vågar sig på utbrytningar, åkare som genom fair play hjälps åt att hålla farten uppe så att inte 30 åkare gör upp om medaljerna med 100 meter kvar. Northug bidrar inte med något av detta. Han ligger i vassen och åker om de sista hundratal meterna efter att konkurrenterna gjort grovjobbet. Det är inget regelbrott. Men det är synnerligen osympatiskt.
Northug må öka intresset för längdsporten, precis som Ali gjorde för boxningen. Både är/var mycket talangfulla och anser/ansåg sig vara större och viktigare än sina respektive idrotter. Men de är också ungefär lika osympatiska.
EU i praktiken
Det engelska uttrycket är worst practice. Det vill säga vad vi får när fransk jordbrukspolitik, svensk folkhälsopaternalism, belgisk byråkrati, brittisk övervakning, spansk internetpolitik, polsk sexualpolitisk dubbelmoral och dansk invandringspolitik rullas ut över hela EU. När nöjesindustrins advokater bestämmer över upphovsrätten, när tillverkningsindustrin säljer in tullar och handelshinder, när franska mjölkbönder skriker sig till subventioner och när Föräldraföreningen Mot Narkotika får ratta den europeiska drogpolitiken.HAX sätter fingret på vilken eländig blandning vi som EU-medlemmar får oss serverad. Men EU-vännerna ler ikapp. Frågan är åt vad.
lördag 26 februari 2011
Skyll inte på drogerna
Aftonbladet slänger upp "före och efter"-bilder på drogmissbrukare. "De började med alkohol och cannabis", skriver tidningen och höjer därmed ett varningens finger. Det är fråga om typisk sensationsjournalistik.
"Varenda människa jag träffade och intervjuade, som inte bara var missbrukare av metamfetamin, utan också missbrukade kokain eller heroin, hade inlett sitt missbruk med någon mer ”oskyldig” drog, som alkohol eller cannabis", berättar biträdande sheriff Ben King i Oregon, som var delaktig projektet med att sammanställa dessa bilder. Detta ska förstås tolkas som ett argument för gateway-tesen, nämligen att den ena drogen automatiskt öppnar dörren till den andra. Från alkohol eller cannabis till heroin och rakt ned i fördärvet. Det är en mycket grov förenkling av missbrukets problematik och komplexitet.
Jag har träffat många missbrukare och före detta missbrukare som endast har missbrukat en drog under hela sina liv. De kan förstås ha testat andra droger men kommit till slutsatsen att den inte var något för dem. Det finns faktiskt gott om personer som i huvudsak brukar eller missbrukar exempelvis amfetamin eller cannabis. Gateway-tesen är i första hand en politisk tes och ett viktigt argument i "kriget mot narkotikan". Den företräds förstås av personer som Maria Larsson (KD), Johan Pehrson (FP) och extremistorganisationer som Föräldraföreningen Mot Narkotika (FMN), som i debatter på fullt allvar har hävdat att distinktioner mellan olika droger är meningslösa eftersom "allt är samma skit". En sådan hållning erbjuder inget som helst utrymme för att förstå varför människor missbrukar det ena eller det andra.
I den svenska debatten finns fortfarande mytbilden om "djävulen i flaskan". Det pratas fortfarande om "inkörsportar" och om att "halka dit" när någon använder en illegal drog. Vi behöver komma bort från synen på drogen som ett ondskans verktyg som besmittar samhället och i stället ställa oss frågan varför vissa människor, en liten minoritet, hamnar i ett missbruk. Polisen och andra företrädare för den repressiva politiken vill rikta fokus mot drogernas farlighet. Det är ingen framkomlig väg. Människor som röker cannabis vet högst sannolikt om riskerna, precis som alla som dricker alkohol vet vad som kan hända om man häller i sig sprit dagligen i år efter år.
Professor Jim Orford, som skrivit mycket om addiktion, hävdar att vi måste komma bort från att se drogernas effekt på människor som universella (ofta illustrerade av "faktarutor" om hur man blir vid påverkan av en specifik drog) och i stället lyfta fram betydelsen av den sociala kontexten för varför vissa missbrukar men också varför de flesta inte gör det. Den sociala kontrollen hjälper oss att balansera livet mellan alla frestelser och måsten. Eftersom den sociala kontrollen är kontextberoende betyder det också att vad som betraktas som ett missbruk varierar mellan olika kulturer och tider. Det handlar således inte bara om drogen i sig utan också om den sociala kontexten. Konsekvenserna blir värre för en marginaliserad person utan socialt skyddsnät än en integrerad person som har ett bra stöd från både familj, vänner och arbetskamrater. Drogernas effekt blir därför olika på olika människor i olika kulturer och sociala kontexter.
Att klassa missbruk som en sjukdom, vilket är populärt i dag, är att ytterligare frånta individen ansvaret för egna beslut. Ingen rår ju för att man bli sjuk. Men att missbruka är ett beslut precis som det är ett beslut att sluta missbruka. Sjukdomsbegreppet indikerar också att personen i fråga behöver experthjälp, vilket vi vet inte stämmer. Flertalet som lämnar ett missbruk bakom sig gör det utan experter vid sin sida. Att sjukdomsklassa missbruket är nästan ett hån mot människor som genom egen motivation och egen vardaglig kamp har tagit sig ur ett alkohol- eller drogmissbruk.
"Varenda människa jag träffade och intervjuade, som inte bara var missbrukare av metamfetamin, utan också missbrukade kokain eller heroin, hade inlett sitt missbruk med någon mer ”oskyldig” drog, som alkohol eller cannabis", berättar biträdande sheriff Ben King i Oregon, som var delaktig projektet med att sammanställa dessa bilder. Detta ska förstås tolkas som ett argument för gateway-tesen, nämligen att den ena drogen automatiskt öppnar dörren till den andra. Från alkohol eller cannabis till heroin och rakt ned i fördärvet. Det är en mycket grov förenkling av missbrukets problematik och komplexitet.
Jag har träffat många missbrukare och före detta missbrukare som endast har missbrukat en drog under hela sina liv. De kan förstås ha testat andra droger men kommit till slutsatsen att den inte var något för dem. Det finns faktiskt gott om personer som i huvudsak brukar eller missbrukar exempelvis amfetamin eller cannabis. Gateway-tesen är i första hand en politisk tes och ett viktigt argument i "kriget mot narkotikan". Den företräds förstås av personer som Maria Larsson (KD), Johan Pehrson (FP) och extremistorganisationer som Föräldraföreningen Mot Narkotika (FMN), som i debatter på fullt allvar har hävdat att distinktioner mellan olika droger är meningslösa eftersom "allt är samma skit". En sådan hållning erbjuder inget som helst utrymme för att förstå varför människor missbrukar det ena eller det andra.
I den svenska debatten finns fortfarande mytbilden om "djävulen i flaskan". Det pratas fortfarande om "inkörsportar" och om att "halka dit" när någon använder en illegal drog. Vi behöver komma bort från synen på drogen som ett ondskans verktyg som besmittar samhället och i stället ställa oss frågan varför vissa människor, en liten minoritet, hamnar i ett missbruk. Polisen och andra företrädare för den repressiva politiken vill rikta fokus mot drogernas farlighet. Det är ingen framkomlig väg. Människor som röker cannabis vet högst sannolikt om riskerna, precis som alla som dricker alkohol vet vad som kan hända om man häller i sig sprit dagligen i år efter år.
Professor Jim Orford, som skrivit mycket om addiktion, hävdar att vi måste komma bort från att se drogernas effekt på människor som universella (ofta illustrerade av "faktarutor" om hur man blir vid påverkan av en specifik drog) och i stället lyfta fram betydelsen av den sociala kontexten för varför vissa missbrukar men också varför de flesta inte gör det. Den sociala kontrollen hjälper oss att balansera livet mellan alla frestelser och måsten. Eftersom den sociala kontrollen är kontextberoende betyder det också att vad som betraktas som ett missbruk varierar mellan olika kulturer och tider. Det handlar således inte bara om drogen i sig utan också om den sociala kontexten. Konsekvenserna blir värre för en marginaliserad person utan socialt skyddsnät än en integrerad person som har ett bra stöd från både familj, vänner och arbetskamrater. Drogernas effekt blir därför olika på olika människor i olika kulturer och sociala kontexter.
Att klassa missbruk som en sjukdom, vilket är populärt i dag, är att ytterligare frånta individen ansvaret för egna beslut. Ingen rår ju för att man bli sjuk. Men att missbruka är ett beslut precis som det är ett beslut att sluta missbruka. Sjukdomsbegreppet indikerar också att personen i fråga behöver experthjälp, vilket vi vet inte stämmer. Flertalet som lämnar ett missbruk bakom sig gör det utan experter vid sin sida. Att sjukdomsklassa missbruket är nästan ett hån mot människor som genom egen motivation och egen vardaglig kamp har tagit sig ur ett alkohol- eller drogmissbruk.
Etiketter:
alkohol,
droger,
dumheter,
missbruk,
narkotikapolitik
M knaprar C
Centerpartiet fortsätter att tappa väljare och ligger åter igen under riksdagsspärren. Samtidigt står Moderaterna historiskt starka. Lite märkligt kan tyckas. Efter Moderaternas vänstersväng borde det finnas gott om gammelmoderater som inte längre känner igen sig i sitt parti och som därmed har betydligt mer gemensamt med Centern. Nu är det förstås inte så enkelt.
En Yougov-undersökning har visat att även om Socialdemokraterna har störst andel väljare som aldrig lagt sin röst på något annat parti (hela 50 procent) har de moderata väljarna i högre grad "ärvt" sina partisympatier från sina föräldrar. Däri ligger säkerligen en förklaring till att folk fortsätter att rösta på M trots att partiet inte alls är samma parti som när Carl Bildt och Bo Lundgren ledde det. De röstar av vana och tradition, nästan oavsett vilken politik som bedrivs. Det går att jämföra med att vara supporter till ett hockey- eller fotbollslag.
Det är tråkigt. Regeringen behöver ett starkt Centern som kan driva arbetsmarknadspolitiska frågor och åtminstone våga nämna ordet "integritet" utan sarkasm i rösten. Även om Maud Olofsson överlag varit en bra borgerlig partiledare (konkurrensen från personer som Johansson och Daléus i hennes eget parti har förstås inte varit så stark på den punkten) är det nog dags för henne att lämna över. Centern behöver ett slags nystart. Att byta partiledare är lite som att byta tränare i ett hockeylag. Ibland behövs helt enkelt bara en ny röst.
En Yougov-undersökning har visat att även om Socialdemokraterna har störst andel väljare som aldrig lagt sin röst på något annat parti (hela 50 procent) har de moderata väljarna i högre grad "ärvt" sina partisympatier från sina föräldrar. Däri ligger säkerligen en förklaring till att folk fortsätter att rösta på M trots att partiet inte alls är samma parti som när Carl Bildt och Bo Lundgren ledde det. De röstar av vana och tradition, nästan oavsett vilken politik som bedrivs. Det går att jämföra med att vara supporter till ett hockey- eller fotbollslag.
Det är tråkigt. Regeringen behöver ett starkt Centern som kan driva arbetsmarknadspolitiska frågor och åtminstone våga nämna ordet "integritet" utan sarkasm i rösten. Även om Maud Olofsson överlag varit en bra borgerlig partiledare (konkurrensen från personer som Johansson och Daléus i hennes eget parti har förstås inte varit så stark på den punkten) är det nog dags för henne att lämna över. Centern behöver ett slags nystart. Att byta partiledare är lite som att byta tränare i ett hockeylag. Ibland behövs helt enkelt bara en ny röst.
fredag 25 februari 2011
Rasister i rätten
Nämndemannasystemet kritiseras från allt fler håll. Fler tycks ha fått upp ögonen i det olämpliga att ha politiskt tillsatta personer i svenska tingsrätter, men det är först nu när två nationaldemokrater ska ta plats i Södertälje tingsrätt som kritiken tar fart på riktigt.
Nationaldemokraterna är till skillnad från Sverigedemokraterna öppet rasistiska och ligger därmed snäppet högre på obehaglighetsskalan. De unga företrädarna Sanna Hill och Mattias Karlstrand gjorde inget för att tona ned den bilden när de intervjuades i kvällens TV4Nyheterna. Karlstrand beskrev Adolf Hitler som en "karismatisk statsman i början av 1900-talet" och Hill ville inte säga om Förintelsen har inträffat eller inte.
Problemet med politiskt tillsatta lekmän i svenska domstolar är dock större än två rasistiska pundhuvuden. Jag är faktiskt inte särskilt mycket mer entusiastisk över att en politiskt aktiv radikalfeminist sitter och dömer i ett sexbrottmål. Lekmän har inte i domstolar att göra. Det är sannolikt en orsak till att hela 40 procent av domarna ändras när hovrätten får säga sitt.
Befolka svenska domstolar med jurister. Då slipper vi både inkompetenta mainstreampolitiker och rasister.
Nationaldemokraterna är till skillnad från Sverigedemokraterna öppet rasistiska och ligger därmed snäppet högre på obehaglighetsskalan. De unga företrädarna Sanna Hill och Mattias Karlstrand gjorde inget för att tona ned den bilden när de intervjuades i kvällens TV4Nyheterna. Karlstrand beskrev Adolf Hitler som en "karismatisk statsman i början av 1900-talet" och Hill ville inte säga om Förintelsen har inträffat eller inte.
Problemet med politiskt tillsatta lekmän i svenska domstolar är dock större än två rasistiska pundhuvuden. Jag är faktiskt inte särskilt mycket mer entusiastisk över att en politiskt aktiv radikalfeminist sitter och dömer i ett sexbrottmål. Lekmän har inte i domstolar att göra. Det är sannolikt en orsak till att hela 40 procent av domarna ändras när hovrätten får säga sitt.
Befolka svenska domstolar med jurister. Då slipper vi både inkompetenta mainstreampolitiker och rasister.
Etiketter:
domstolar,
nationalism,
politiker,
rasism,
rättssäkerhet,
Sverige
torsdag 24 februari 2011
Minnet är kort
"För tio år sedan hade vi en utrikesminister som hette Anna Lindh. Hon var den i EU som tydligast stod upp för mänskliga rättigheter."Socialdemokraten Ardalan Shekarabi glömmer (i SVT:s Debatt) helt bort att Anna Lindh och Göran Persson var rörande överens om att utvisa Ahmed Agiza och Mohammed Alzery till tortyr i Egypten. Kritiken mot Carl Bildt är berättigad, men när den kommer från personer inom Socialdemokraterna väger den ganska lätt.
Bildt mäklar fred
Aftonbladet har en klämkäck rubrik till Carl Bildts debattartikel, i vilken han försvarar sig mot den storm av kritik som kommit från både höger och vänster om flathet gentemot diktatorn Gadaffi. "Bildt: Jag försöker att få stopp på dödandet."
Så här då, ungefär?
Så här då, ungefär?
onsdag 23 februari 2011
Ingen revolution i Kina
Den kinesiska ledningen ser med viss oro på på händelserna i Nordafrika. Det visade om inte annat polisens snabba ingripande mot något som med nöd och näppe skulle kunna räknas som ett symboliskt stöd för jasminrevolutionen i Tunisien. Bevakningen av kända aktivister sägs också ha ökat.
Ändå verkar det inte råda någon omfattande censur av nyheterna från upproren i norra Afrika och arabvärlden - flickvännen i Kina har kunnat informera sig om läget i bland annat Egypten, Libyen och Bahrain via kinesiska medier. Men rapporteringen har förstås främst handlat om den oordning och oro som demonstrationer av detta slag skapar - inte de möjligheter till demokrati och rättssäkerhet som en seger över diktaturen kan resultera i.
Tunisien, Egypten, Libyen, Jemen och Jordanien bär alla något gemensamt. De är stagnerade ekonomier som letts av samma ledare och/eller parti i decennier. Det finns kort sagt annat än bara bristande fri- och rättigheter som kan fungera som tändvätska hos folk. De har svårt att se hur livet ska kunna bli bättre under rådande förhållanden. Människor som inte tycker sig ha så mycket att förlora är varje diktaturs mardröm.
Politiska förändringar måste komma även till Kina. Men inte än. Innan demokratiska reformer kan bli aktuella måste landet få en president som är reforminriktad. Hú Jǐntāo har tvärtom skruvat åt tumskruvarna några snäpp. Förhoppningarna om en mildare ton gentemot oppositionella efter sommar-OS kom rejält på skam. Det finns tyvärr tecken på att regimen vill utöka kontrollen över medborgarna ytterligare. Censuren drabbar dock inte bara den vanlige kinesen. När premiärminister Wēn Jiābǎo uttalade behovet av vissa reformer censurerades han. Regimen censurerar alltså landets egna toppolitiker när de säger något som kan tolkas som en demokratisk öppning, hur uddlös eller luddig den än är.
I Kina handlar allt numera om ekonomi. Så länge KKP inte ser att Kina tjänar ekonomiskt på att genomföra politiska reformer kommer några sådana sannolikt inte att genomföras. Och så länge landet har tvåsiffriga tillväxttal och utvecklingen fortsätter att generera arbeten och en höjd levnadsstandard för många människor, ja, så länge chansen att få ett bättre liv finns där, kommer vi inte se några stora landsomfattande protester mot regimen. Den sorts desperation vi sett i både Egypten och Libyen finns inte i Kina.
När vi ser på Kina utifrån är det lätt att se de enorma skillnaderna i levnadsstandard mellan stad och landsbygd. Många människor är fortfarande fattiga i Kina. Men vi glömmer ofta vilken vandring landet har gjort och vilken oöverträffad ekonomisk utveckling dagens äldre kineser har varit med om under de senaste 30 åren. Kina har gått från fattigt bondesamhälle förtryckt av Máo Zédōng till världens näst största ekonomi i rasande snabb utveckling. Om vi betänker hur mycket som har hänt i Kina under de senaste 30 åren väcks ett försiktigt hopp om att vi under de kommande 30 åren kan få uppleva en liknande utveckling vad politiska reformer beträffar.
Det är inte osannolikt att även händelserna vid Tiān'ānmén 1989 finns i bakhuvudet hos de som väldigt gärna skulle vilja protestera på gator och torg. Men jag tror inte heller att någon i dag på allvar tror på eller önskar sig en revolution i Kina. Den mest framkomliga vägen är i stället en stegvis demokratisk utveckling där partiet, medvetet om att dess dagar är räknade, släpper på kontrollen och människors rädsla att yttra sig fritt försvinner. Förutsättningen heter dock ekonomisk stagnation och en reforminriktad ledning.
Ändå verkar det inte råda någon omfattande censur av nyheterna från upproren i norra Afrika och arabvärlden - flickvännen i Kina har kunnat informera sig om läget i bland annat Egypten, Libyen och Bahrain via kinesiska medier. Men rapporteringen har förstås främst handlat om den oordning och oro som demonstrationer av detta slag skapar - inte de möjligheter till demokrati och rättssäkerhet som en seger över diktaturen kan resultera i.
Tunisien, Egypten, Libyen, Jemen och Jordanien bär alla något gemensamt. De är stagnerade ekonomier som letts av samma ledare och/eller parti i decennier. Det finns kort sagt annat än bara bristande fri- och rättigheter som kan fungera som tändvätska hos folk. De har svårt att se hur livet ska kunna bli bättre under rådande förhållanden. Människor som inte tycker sig ha så mycket att förlora är varje diktaturs mardröm.
Politiska förändringar måste komma även till Kina. Men inte än. Innan demokratiska reformer kan bli aktuella måste landet få en president som är reforminriktad. Hú Jǐntāo har tvärtom skruvat åt tumskruvarna några snäpp. Förhoppningarna om en mildare ton gentemot oppositionella efter sommar-OS kom rejält på skam. Det finns tyvärr tecken på att regimen vill utöka kontrollen över medborgarna ytterligare. Censuren drabbar dock inte bara den vanlige kinesen. När premiärminister Wēn Jiābǎo uttalade behovet av vissa reformer censurerades han. Regimen censurerar alltså landets egna toppolitiker när de säger något som kan tolkas som en demokratisk öppning, hur uddlös eller luddig den än är.
I Kina handlar allt numera om ekonomi. Så länge KKP inte ser att Kina tjänar ekonomiskt på att genomföra politiska reformer kommer några sådana sannolikt inte att genomföras. Och så länge landet har tvåsiffriga tillväxttal och utvecklingen fortsätter att generera arbeten och en höjd levnadsstandard för många människor, ja, så länge chansen att få ett bättre liv finns där, kommer vi inte se några stora landsomfattande protester mot regimen. Den sorts desperation vi sett i både Egypten och Libyen finns inte i Kina.
När vi ser på Kina utifrån är det lätt att se de enorma skillnaderna i levnadsstandard mellan stad och landsbygd. Många människor är fortfarande fattiga i Kina. Men vi glömmer ofta vilken vandring landet har gjort och vilken oöverträffad ekonomisk utveckling dagens äldre kineser har varit med om under de senaste 30 åren. Kina har gått från fattigt bondesamhälle förtryckt av Máo Zédōng till världens näst största ekonomi i rasande snabb utveckling. Om vi betänker hur mycket som har hänt i Kina under de senaste 30 åren väcks ett försiktigt hopp om att vi under de kommande 30 åren kan få uppleva en liknande utveckling vad politiska reformer beträffar.
Det är inte osannolikt att även händelserna vid Tiān'ānmén 1989 finns i bakhuvudet hos de som väldigt gärna skulle vilja protestera på gator och torg. Men jag tror inte heller att någon i dag på allvar tror på eller önskar sig en revolution i Kina. Den mest framkomliga vägen är i stället en stegvis demokratisk utveckling där partiet, medvetet om att dess dagar är räknade, släpper på kontrollen och människors rädsla att yttra sig fritt försvinner. Förutsättningen heter dock ekonomisk stagnation och en reforminriktad ledning.
tisdag 22 februari 2011
Frihet måste man vinna
HAX har skrivit ett bra inlägg om västvärlden som det goda föredömets kraft. Det förtjänar en utveckling, dels i relation till händelserna i Nordafrika men vi bör också blicka inåt och syna oss själva. Är den demokratiska västvärlden ens ett föredöme längre?
Västvärlden har länge kallats "den fria världen" och det har varit av en anledning. I dag är världen inte lika svart och vit. Framför allt har utvecklingen i våra liberala (nåja) västdemokratier gått bakåt vad mänskliga fri- och rättigheter beträffar - samtidigt har andra delar av världen tagit steg framåt. Det går inte att peka ut något idealt land att leva i.
Vi ser nymoralistiska tendenser, en allt mer hysterisk terrornoja, en övervakningsstat som byggs ut i rasande takt med omfattande integritetsövergrepp som följd, begränsningar av yttrandefriheten, internetcensur och en fortsatt politisk vilja att detaljstyra våra liv - ända in i sängkammaren. Maktprojektet EU är på väg att göra demokratiska val till rena charader eftersom de flesta besluten som påverkar oss ändå fattas på EU-nivå av personer som inte har ett dugg med väljarna att göra. Lägg därtill att det i både USA och EU finns en klart oroande islamofobi på frammarsch.
Mycket håller kort sagt på att gå överstyr mitt framför våra ögon. Att nedmontera de medborgerliga fri- och rättigheterna i syfte att försvara dem mot yttre hot, som till råga på allt är synnerligen överdrivna, förefaller inte särskilt intelligent. Ändå är det precis den politiken som förs i Sverige, USA och EU - utan att befolkningarna reagerar. I Tunisien, Egypten, Libyen, Jemen, Jordanien och Bahrain riskerar människor livet för de fri- och rättigheter som vi tar för givna. När våra egna folkvalda politiker (och de icke folkvalda i EU) beslutar sig för att beskära de fri- och rättigheter som gjort vår del av världen till en föredöme för förtryckta människor i andra länder - ja, då är vi tysta. Vi borde skämmas. Sveriges folk borde skämmas. Europas och USA:s folk borde skämmas. Det finns ett talesätt som säger att du kommer att precis få så mycket skit som du tar emot. Just nu sitter västvärldens befolkningar tyvärr med vidöppna munnar.
Frihet är nämligen inte bara att lägga en lapp i en låda vart fjärde år. Att få möjligheten att göra det är ett stort steg för den som aldrig upplevt något som ens liknar demokratiska val, det är inte svårt att förstå. Men frihet är mycket mer än så. Frihet är att få tycka, tänka, skriva och säga sin mening - även när den är obekväm. Frihet förutsätter också rätten till en rättvis rättegång och en human och professionell behandling av myndigheter. Frihet är dock inte bara rätten till något utan även rätten till frånvaron av något, nämligen frånvaron av tvång och yttre påbud.
Ska vi sammanfatta det kort och koncist måste grunden i ett frihetligt samhälle vara att få leva sitt liv efter eget huvud så länge man inte aktivt skadar någon annan människa, således rätten att exempelvis slippa att politiker hänger över ens axel och dikterar villkoren. Idén om att det personliga är politiskt är därmed den direkta motsatsen till frihet. Friheten förutsätter alltså tolerans, att jag accepterar dina livsval (även om jag tycker att de är konstiga) och att du accepterar mina (även om du tycker att de är konstiga). Det förutsätter också någotsånär rimliga politiker som inte är intresserade av att dagarna i ända hitta på djävulskap. Det är därför verklig frihet är så svår att uppnå. För att möjliggöra ett samhälle där människor har större frihet behöver politikens räckvidd minskas och den egna sfären utökas. Men vilka politiker går med på den agendan?
Att leva i ett föregångsland kokar för mig ofta ned till frågan om anständighet. Det finns stunder då vi helt enkelt inte kan hålla tyst eller släta över. Jag förstår att realpolitik och principer inte alltid kan gå ihop. Ekonomi och strategi vinner oftast över omtanken om mänskliga rättigheter, vilket är lika trist som det (förmodligen) är oundvikligt i en värld där vi alla är mer eller mindre beroende av varandra. Men jag skulle ändå önska att våra stolta västdemokratier någon enda gång kunde be vissa förtryckarregimer att fara och flyga genom att säga att vi skiter i deras oljepengar, vi ger fan i deras billiga tillverkningsindustri och diamanthandel. Vi prioriterar mänskliga värden. Det skulle i alla fall vinna min respekt.
Allra mest klädsamt vore det förstås om våra stolta demokratiska företrädare sopade rent framför egen dörr och på allvar försökte vara det där liberala föredömet i världen som förtryckta folk kan inspireras av och se upp till. Men det är också så att vi precis som libyer, egyptier och tunisier måste förtjäna vår frihet. Vi får den inte om vi fortsätter att rösta på samma gamla trötta politiker. Vi uppnår ingen förändring om vi passivt stöder den politik som monterar ned våra fri- och rättigheter. Det är inte konstigt att utvecklingen fortsätter när vi inte protesterar. Om vi anser att utvecklingen går åt fel håll, om vi tycker att vi förtjänar mer frihet och mindre politik i våra liv, då måste vi ge tusan i att rösta fram samma partier i val efter val.
Frihet förutsätter förändring. Jag tror nämligen inte att den kan komma från något av de partier som sitter i Sveriges riksdag.
Västvärlden har länge kallats "den fria världen" och det har varit av en anledning. I dag är världen inte lika svart och vit. Framför allt har utvecklingen i våra liberala (nåja) västdemokratier gått bakåt vad mänskliga fri- och rättigheter beträffar - samtidigt har andra delar av världen tagit steg framåt. Det går inte att peka ut något idealt land att leva i.
Vi ser nymoralistiska tendenser, en allt mer hysterisk terrornoja, en övervakningsstat som byggs ut i rasande takt med omfattande integritetsövergrepp som följd, begränsningar av yttrandefriheten, internetcensur och en fortsatt politisk vilja att detaljstyra våra liv - ända in i sängkammaren. Maktprojektet EU är på väg att göra demokratiska val till rena charader eftersom de flesta besluten som påverkar oss ändå fattas på EU-nivå av personer som inte har ett dugg med väljarna att göra. Lägg därtill att det i både USA och EU finns en klart oroande islamofobi på frammarsch.
Mycket håller kort sagt på att gå överstyr mitt framför våra ögon. Att nedmontera de medborgerliga fri- och rättigheterna i syfte att försvara dem mot yttre hot, som till råga på allt är synnerligen överdrivna, förefaller inte särskilt intelligent. Ändå är det precis den politiken som förs i Sverige, USA och EU - utan att befolkningarna reagerar. I Tunisien, Egypten, Libyen, Jemen, Jordanien och Bahrain riskerar människor livet för de fri- och rättigheter som vi tar för givna. När våra egna folkvalda politiker (och de icke folkvalda i EU) beslutar sig för att beskära de fri- och rättigheter som gjort vår del av världen till en föredöme för förtryckta människor i andra länder - ja, då är vi tysta. Vi borde skämmas. Sveriges folk borde skämmas. Europas och USA:s folk borde skämmas. Det finns ett talesätt som säger att du kommer att precis få så mycket skit som du tar emot. Just nu sitter västvärldens befolkningar tyvärr med vidöppna munnar.
Frihet är nämligen inte bara att lägga en lapp i en låda vart fjärde år. Att få möjligheten att göra det är ett stort steg för den som aldrig upplevt något som ens liknar demokratiska val, det är inte svårt att förstå. Men frihet är mycket mer än så. Frihet är att få tycka, tänka, skriva och säga sin mening - även när den är obekväm. Frihet förutsätter också rätten till en rättvis rättegång och en human och professionell behandling av myndigheter. Frihet är dock inte bara rätten till något utan även rätten till frånvaron av något, nämligen frånvaron av tvång och yttre påbud.
Ska vi sammanfatta det kort och koncist måste grunden i ett frihetligt samhälle vara att få leva sitt liv efter eget huvud så länge man inte aktivt skadar någon annan människa, således rätten att exempelvis slippa att politiker hänger över ens axel och dikterar villkoren. Idén om att det personliga är politiskt är därmed den direkta motsatsen till frihet. Friheten förutsätter alltså tolerans, att jag accepterar dina livsval (även om jag tycker att de är konstiga) och att du accepterar mina (även om du tycker att de är konstiga). Det förutsätter också någotsånär rimliga politiker som inte är intresserade av att dagarna i ända hitta på djävulskap. Det är därför verklig frihet är så svår att uppnå. För att möjliggöra ett samhälle där människor har större frihet behöver politikens räckvidd minskas och den egna sfären utökas. Men vilka politiker går med på den agendan?
Att leva i ett föregångsland kokar för mig ofta ned till frågan om anständighet. Det finns stunder då vi helt enkelt inte kan hålla tyst eller släta över. Jag förstår att realpolitik och principer inte alltid kan gå ihop. Ekonomi och strategi vinner oftast över omtanken om mänskliga rättigheter, vilket är lika trist som det (förmodligen) är oundvikligt i en värld där vi alla är mer eller mindre beroende av varandra. Men jag skulle ändå önska att våra stolta västdemokratier någon enda gång kunde be vissa förtryckarregimer att fara och flyga genom att säga att vi skiter i deras oljepengar, vi ger fan i deras billiga tillverkningsindustri och diamanthandel. Vi prioriterar mänskliga värden. Det skulle i alla fall vinna min respekt.
Allra mest klädsamt vore det förstås om våra stolta demokratiska företrädare sopade rent framför egen dörr och på allvar försökte vara det där liberala föredömet i världen som förtryckta folk kan inspireras av och se upp till. Men det är också så att vi precis som libyer, egyptier och tunisier måste förtjäna vår frihet. Vi får den inte om vi fortsätter att rösta på samma gamla trötta politiker. Vi uppnår ingen förändring om vi passivt stöder den politik som monterar ned våra fri- och rättigheter. Det är inte konstigt att utvecklingen fortsätter när vi inte protesterar. Om vi anser att utvecklingen går åt fel håll, om vi tycker att vi förtjänar mer frihet och mindre politik i våra liv, då måste vi ge tusan i att rösta fram samma partier i val efter val.
Frihet förutsätter förändring. Jag tror nämligen inte att den kan komma från något av de partier som sitter i Sveriges riksdag.
måndag 21 februari 2011
Frihet gör islamister irrelevanta
Revolutionerna i Nordafrika verkar ha tagit al-Qaida på sängen och hotar att göra dem irrelevanta, skriver analytikern Peter Cruickshank på CNN. Se där ytterligare en förträfflig konsekvens av att gamla förtryckarregimer faller.
Vägen till stabila demokratier är förstås lång i såväl Tunisien som Egypten och (kanske) Libyen. Vi såg exempelvis den orangea revolutionen i Ukraina resultera i mycket litet. Där fastnade utvecklingen i politiskt käbbel och en fullkomlig oförmåga att leva upp till uppställda löften om förändring.
Men att USA och EU har hållit dessa nordafrikanska terrorregimer om ryggen både ekonomiskt och militärt, delvis under devisen att män som Ben Ali, Mubarak och Gadaffi åtminstone har erbjudit stabilitet, är svårförlåtligt när vi ser de förtryckta massorna resa sig efter decennier av ofattbar grymhet och omänsklighet från sina ledares sida.
Stabilitet är inte alltid lika med fred.
Vägen till stabila demokratier är förstås lång i såväl Tunisien som Egypten och (kanske) Libyen. Vi såg exempelvis den orangea revolutionen i Ukraina resultera i mycket litet. Där fastnade utvecklingen i politiskt käbbel och en fullkomlig oförmåga att leva upp till uppställda löften om förändring.
Men att USA och EU har hållit dessa nordafrikanska terrorregimer om ryggen både ekonomiskt och militärt, delvis under devisen att män som Ben Ali, Mubarak och Gadaffi åtminstone har erbjudit stabilitet, är svårförlåtligt när vi ser de förtryckta massorna resa sig efter decennier av ofattbar grymhet och omänsklighet från sina ledares sida.
Stabilitet är inte alltid lika med fred.
Etiketter:
brott,
demokrati,
demonstration,
Egypten,
frihet,
Libyen,
mänskliga rättigheter,
rig,
Tunisien
För bra för sitt parti
Ilija Batljan, oppositionslandstingsråd i Nynäshamn och en av de mest rimliga socialdemokraterna i landet, lämnar politiken för näringslivet.
Så sent som i somras meddelade Batljan att han vid en rödgrön valförlust skulle lämna sina politiska uppdrag för ett jobb på WHO. Nu blir han i stället vice vd i bostadsaktiebolaget Dombron. Socialdemokraterna har därmed förlorat en av sina fränaste och mest konstruktiva interna kritiker. Vägen ligger öppen för nya valnederlag.
Så sent som i somras meddelade Batljan att han vid en rödgrön valförlust skulle lämna sina politiska uppdrag för ett jobb på WHO. Nu blir han i stället vice vd i bostadsaktiebolaget Dombron. Socialdemokraterna har därmed förlorat en av sina fränaste och mest konstruktiva interna kritiker. Vägen ligger öppen för nya valnederlag.
Fantasifull
Glöm den gamla regimen, vi startar ett nytt system. Vi startar ett nytt Libyen, ett Libyen som alla drömmer om. Vi ska genomföra otroliga reformer!Muammar Gadaffis son Said el Islam försöker locka demonstranterna med en bättre framtid under samma ledarskap. Det är fascinerande att alla dessa skurkregimer tycks ha minst en Bagdad-Bob på ledande poster.
Efter drygt 40 år av Gadaffi-styre är folket dödstrött på förtrycket och är beredda att offra liv och lem för att bli av med det. Någon annan förklaring kan inte finnas när människor tågar ut på gatorna trots att de skjuts ned av både militär och inhyrda krypskyttar. Det är ett mod som gränsar till galenskap.
Impopulära diktaturer kan bara överleva om folket känner rädsla. Den rädslan försvann, eller bemästrades, i Egypten. Om den även är på väg att försvinna i Libyen är Gadaffis dagar räknade.
lördag 19 februari 2011
Mysteriet EU-kramarna
Sverige går mot strömmen i EU, konstaterar Annika Ström Melin i DN (ej online). När större delen av EU-medborgarna varit för unionsmedlemskapet har svenskarna varit negativa. Nu är tendensen den motsatta. Medan motståndet ökar i övriga EU-medlemsstater stärks stödet i Sverige. "Just nu kan man vara stolt över det", konstaterar Ström Melin.
Jag förstår inte denna vurm för EU. Svensk media är i stort sett fullkomligt okritisk. Och aldrig får vi veta vad som är så bra med det svenska EU-medlemskapet, vad det har gett Sverige rent konkret. Det måste ju finnas någon anledning till att svenska ledarredaktioner och journalister håller EU-samarbetet så högt och snäser av varje form av EU-kritik. Eller så behövs inga skäl. Kanske tänker EU-vännerna inte ens i de banorna?
Jag förstår inte denna vurm för EU. Svensk media är i stort sett fullkomligt okritisk. Och aldrig får vi veta vad som är så bra med det svenska EU-medlemskapet, vad det har gett Sverige rent konkret. Det måste ju finnas någon anledning till att svenska ledarredaktioner och journalister håller EU-samarbetet så högt och snäser av varje form av EU-kritik. Eller så behövs inga skäl. Kanske tänker EU-vännerna inte ens i de banorna?
"Det handlar om makt", sa feministen
Diskussioner om sex väcker känslor. Diskussioner om sexbrott eller påstådda sådana väcker vrede och tarvar feministiska förklaringar. Lägg till de storpolitiska aspekterna kring WikiLeaks och cirkusen kring Julian Assange och du har en nästan oslagbar mix. Plötsligt är en hel värld intresserad av det svenska rättsväsendet. Australiens Sverigeambassadör skriver brev till Beatrice Ask och ber om en rättvis prövning för Assange. Utlämning eller inte utlämning? Och mitt i allt detta ett till synes ganska fånigt fall om en eventuellt förstörd kondom.
"Men tänk om det inte är sexet det handlar om, utan makt? Om det är att sätta sig över gällande regler och någon annans vilja som är själva kicken?" Anna Laestadius Larsson försöker hitta en förklaring till varför Assange medvetet skulle ha tvingat till sig sex (särskilt med en person som han just haft frivilligt sex med). Den känns lite... svag.
Laestadius Larsson jämför med Silvio Berlusconi, som förnekat att han skulle ha köpt sexuella tjänster av den fagra "Ruby", Karima El Marough. Så fort vänsterfeminister diskuterar sexhandel (eller sex på "fel" sätt) plockas maktbegreppet fram. Detta är människor som uppenbarligen inte alls förstår sig på vare sig sexsäljare eller sexköpare och som tar tillfället i akt att använda sina egna förvirrade teorier på ett fenomen de själva starkt ogillar. Laestadius Larsson är i högsta grad en av dem. Hon har i åratal skrivit krönikor i Svenska Dagbladet och tycks brinna för att föra ut vänsterfeministiska ståndpunkter som ska fungera som rättesnöre för oss alla både i och utanför sovrummet.
I andra länder är det våldtäkt när man med våld har tvingat någon till sex. I min värld är det fortfarande så begreppet ska användas. I Sverige har våldtäkt kommit att betyda lite vad som helst. Sexbrott är knepiga. Det finns förstås en anledning till att så få anmälningar resulterar i en fällande dom. Förövaren är oftast en närstående, brottet sker i hemmet och det finns därmed nästan aldrig några vittnen som kan styrka offrets version. Det innebär att ord står mot ord. Det ska faktiskt inte räcka med en bra historia för att få någon dömd i en svensk domstol (även om vi vet att det inte sällan gör det då domstolen bedömer att offrets berättelse "bär det självupplevdas prägel"). Därför är det svårt att få någon dömd för exempelvis våldtäkt. Jobbigt för den som drabbats men nödvändigt för att upprätthålla någon form av rättssäkerhet.
Fallet Assange är lite förbryllande. Om jag haft sex med någon och somnat och sedan vaknar av att personen snikat till sig oralsex eller samlag skulle jag förmodligen 1) bli lite förvånad 2) bli lite irriterad och säga att jag hellre vill sova eller 3) tycka "varför inte?". Att gå till polisen skulle kännas väldigt avlägset i en sådan situation.
Det svenska rättsväsendet har hamnat i världens blickfång. Redan innan Julian Assange ställts inför rätta, vilket han inte nödvändigtvis kommer att göra, diskuteras svensk sexbrottlagstiftning långt utanför Sveriges gränser. Det är en positiv konsekvens av denna soppa.
"Men tänk om det inte är sexet det handlar om, utan makt? Om det är att sätta sig över gällande regler och någon annans vilja som är själva kicken?" Anna Laestadius Larsson försöker hitta en förklaring till varför Assange medvetet skulle ha tvingat till sig sex (särskilt med en person som han just haft frivilligt sex med). Den känns lite... svag.
Laestadius Larsson jämför med Silvio Berlusconi, som förnekat att han skulle ha köpt sexuella tjänster av den fagra "Ruby", Karima El Marough. Så fort vänsterfeminister diskuterar sexhandel (eller sex på "fel" sätt) plockas maktbegreppet fram. Detta är människor som uppenbarligen inte alls förstår sig på vare sig sexsäljare eller sexköpare och som tar tillfället i akt att använda sina egna förvirrade teorier på ett fenomen de själva starkt ogillar. Laestadius Larsson är i högsta grad en av dem. Hon har i åratal skrivit krönikor i Svenska Dagbladet och tycks brinna för att föra ut vänsterfeministiska ståndpunkter som ska fungera som rättesnöre för oss alla både i och utanför sovrummet.
I andra länder är det våldtäkt när man med våld har tvingat någon till sex. I min värld är det fortfarande så begreppet ska användas. I Sverige har våldtäkt kommit att betyda lite vad som helst. Sexbrott är knepiga. Det finns förstås en anledning till att så få anmälningar resulterar i en fällande dom. Förövaren är oftast en närstående, brottet sker i hemmet och det finns därmed nästan aldrig några vittnen som kan styrka offrets version. Det innebär att ord står mot ord. Det ska faktiskt inte räcka med en bra historia för att få någon dömd i en svensk domstol (även om vi vet att det inte sällan gör det då domstolen bedömer att offrets berättelse "bär det självupplevdas prägel"). Därför är det svårt att få någon dömd för exempelvis våldtäkt. Jobbigt för den som drabbats men nödvändigt för att upprätthålla någon form av rättssäkerhet.
Fallet Assange är lite förbryllande. Om jag haft sex med någon och somnat och sedan vaknar av att personen snikat till sig oralsex eller samlag skulle jag förmodligen 1) bli lite förvånad 2) bli lite irriterad och säga att jag hellre vill sova eller 3) tycka "varför inte?". Att gå till polisen skulle kännas väldigt avlägset i en sådan situation.
Det svenska rättsväsendet har hamnat i världens blickfång. Redan innan Julian Assange ställts inför rätta, vilket han inte nödvändigtvis kommer att göra, diskuteras svensk sexbrottlagstiftning långt utanför Sveriges gränser. Det är en positiv konsekvens av denna soppa.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)


