Släpp inte in sorgen i rättssalen

Vi har sett det tidigare i uppmärksammade rättegångar och nyligen såg vi det igen: anhöriga som berättar hur fantastiska deras älskade var och hur mycket de föraktar gärningsmannen som står åtalad för att ha bragt dem om livet. Hanne Kjöller har helt rätt när hon skriver att rättssalen inte är en plats för sorgbearbetning.

Visst kan det vara ett bra steg för de efterlevande att få se gärningsmannen i ögonen, kanske få höra ett "förlåt", och själv säga några ord till denne. Men sådant kan skötas vid sidan om, utanför rättssalen. I en rättssal ska det avhandlas bevisning för och emot den åtalade, inte berättas om vilken fantastisk människa den mördade var och vilken avskyvärd person mördaren är. Det är ur en juridisk mening ointressant om de anhöriga tycker illa om den åtalade, om de förlåter honom eller inte. Vi har lyckligtvis inte ett rättssystem där anhöriga besitter makt över vilken dom den åtalade ska få.

Dessutom glöms en sak lätt bort, vilket Kjöller påpekade i Gomorron Sverige i morse: Anders Eklund är faktiskt bara åtalad, inte dömd. Allt pekar på att han är skyldig till de brott han erkänt, men domstolen har faktiskt inte dömt honom ännu. Det gör att de anhöriga har ännu mindre i rättssalen att göra för att hålla sina tal.

Rättsalen är ingen plats för krishantering och sorgbearbetning. Det gör den privata sorgen offentlig och, när kvällspressen får tag i den, också snaskig. Media älskar känslor och vad kan vara bättre än en mamma som försöker hålla tillbaka tårarna när hon talar till sitt barns mördare? Även det faktum att Engla Juncosa Höglunds begravning sändes i svensk statstelevision (och enligt uppgift följdes av över 360 000 tittare!) visar att vi är på väg åt helt fel håll.

Låt oss försöka skilja på anhörigas sorgbearbetning och rättens roll i fortsättningen, tack.

"Vi räddar liv"

"7000 människor är vid liv i London i kväll tack vare information vi fått fram på det här viset."

Orden kommer från Meryl Streep, som spelar CIA-chef i filmen Rendition (Utlämnad), och syftar förstås på USA:s rättsvidriga hantering av misstänkta terrorister. Vi räddar liv, är kontentan. Det är precis vad FRA vill ha sagt nu när myndigheten går till offensiv för att rädda sitt skinn. FRA ska bland annat ha förhindrat ett politiskt mord.

Det känns fortfarande som om båda sidor i FRA-debatten pratar förbi varandra. Hur räddar FRA liv genom att ha tillgång till svenska medborgares Internettrafik? Detta handlar om principfrågor. Börjar du rucka på dem, finns sedan ingen återvändo. Då har du ursäktat fortsatta inskränkningar i den personliga integriteten och det kan bara bli värre. Kom inte och påstå att framtida politiker kommer att vilja öka den personliga integriteten för oss medborgare. Man ska vara förbannat försiktig med att köpa argumentet "vi räddar liv" när motkravet är att vi ska lämna ifrån oss vårt privatliv.

Det är mycket möjligt att FRA har räddat liv genom åren. Många fler liv skulle säkert räddas om polisen fick obegränsade resurser att avlyssna hela den svenska befolkningen, både på Internet och i mobilnätet, och om utegångsförbud infördes efter klockan 21 varje kväll. Men priset för dessa okänt antal räddade liv skulle vara ett annat slags samhälle, ett samhälle vi inte vill ha. Den biten tycks försvarare av FRA-lagen inte riktigt greppa. De ser inte helheten, de ser inte att varje FRA-lag inte är en isolerad företeelse utan en öppning in på en väg som vi över huvud taget inte ska beträda. Vi kan aldrig lagstifta oss fria från hot.

I slutändan måste vi ställa oss frågan vilket samhälle vi egentligen vill försvara. Den 12 september 2001 påbörjade västvärlden en vandring mot ett annat slags samhälle. Går vi tillräckligt långt i fel riktning för att försvara det vi anser rätt, kommer vi snart att möta dem som hotar vårt samhälle. Och då har vi ändå förlorat.

På de här flygrutterna räddas det liv som bara den.

Tänk på barnen! del 312

Folkhälsopolitiken är en gammal kvarleva. Idén är att folket är en enhet, en organism, som ska hållas frisk och att det är statens uppgift att leka doktor. Själv har jag aldrig riktigt förstått begreppet folkhälsa, hur hälsa kan vara kollektiv.

Spåren efter folkhälsoidealet är många. Regleringar och monopol, förbud och inskränkningar. Ivern att skydda befolkningen gick så långt att även Apoteket - det statliga monopol som ska hjälpa oss att bli friska när vi blivit sjuka - fick usel tillgänglighet. Staten kräver av oss att vi inte blir sjuka på söndagar - någonstans måste man ju dra gränsen för hur folk får bete sig i en välfärdsstat.

Det har ändå hänt en del genom åren. Vi har ingen motbok längre, alkoholmonopolet har monterats ned och bara Systembolaget återstår - med förbättrade öppettider och självplock - och snart är även Apoteksmonopolet ett minne blott. Inte ens Socialstyrelsen är lika aggressiv längre och trots alla kalori- och sockerlarm har politikerna ännu inte förbjudit snabbmat och godis.

Men folkhälsoinstitutet lever vidare och kramas hårt av den borgerliga regeringen. Nu vill ett antal skribenter på DN Debatt att Folkhälsoinstitutet ska få till uppgift att minska antalet skilsmässor i Sverige. Det låter som ett kristdemokratiskt slag för kärnfamiljen och så är förstås också fallet. Skribenterna tillhör den kristna tankesmedjan Claphaminstitutet, som verkar för den kristna trons tillämpning i samhället.

Argumentet för att folkhälsofascismen även ska lägga sig i svenskarnas samlevnadsvanor är välbekant: tänk på barnen! Samhället bör "göra det lättare att hålla ihop". Hur detta ska gå till står skrivet i stjärnorna, eller kanske i någon helig bok, för skribenterna vet det då rakt inte. Jag motsäger inte att det kan vara bra för barn att växa upp i ett tryggt hem med två föräldrar som båda har en god försörjning, två bilar, sommarstuga, årliga utlandsresor med familjen och abonnemang på Viasat. Men politiker ska ge tusan i att sätta upp ideal och familjenormer. I det här fallet används "tänk på barnen"-argumentet bara för att få ut det kristna budskapet om den "rätta" familjen.

Det finns inget som säger att ensamstående pappor och mammor inte kan ge sina barn samma trygghet som gifta par. Barn far illa i alla familjekonstellationer och den som kan råda bot på det med sitt kristna trollspö, är välkommen.

Bara en skål om dagen.

Äntligen ett gripande

Äntligen har krigsförbrytaren Radovan Karadzic gripits. Det är glädjande, men nu återstår det svåraste: att genomföra en rättvis rättegång som inte spårar ur.

Milosevic hann ju som bekant avlida innan han fick sin dom och delar av rättegången var farsartad eftersom Milosevic inte accepterade domstolens legitimitet. Mycket pekar på att Karadzic kommer att ha en liknande hållning.

Fortfarande återstår förbrytare att gripa. Överst på listan står överbefälhavaren Ratko Mladic.

Klart att de ska ha en friskola

SSU lämnade tidigare in en ansökan om att starta friskola - uppenbarligen mest som ett slags politiskt jippo. De fick sedermera avslag. Nu försöker de igen men inte heller den här gången verkar det vara särskilt seriöst.

Det är förstås en känslig fråga bland sossarna. Friskolor är ju ett stort no-no i de röda leden, de anses tära på den kommunala verksamheten och ge barnen valfrihet de absolut inte förtjänar. Därför är det inte konstigt om någon tycker att det är ett stort hyckleri av SSU att ansöka om att starta friskola.

Syftet verkar främst vara att väcka reaktioner, kanske främst från borgerligt håll, och diskutera lämpligheten i att "vem som helst" kan starta en friskola. Frågan är om budskapet verkligen går fram, jag ser då inga problem i att SSU startar en friskola. Det vore tvärtom ganska kul. Samtidigt borde förstås Timbro i samarbete med någon annan organisation (Frihetsfronten kan ställa upp med lite föreläsningar...!) också starta en friskola. Kan religiösa friskolor godkännas av Skolverket borde även socialistiska och liberala friskolor kunna finnas.

Lite humor verkar SSU:arna i alla fall ha. På frågan om hur socialistisk skolgymnastik skulle se ut svarar SSU-basen Jytte Guteland skämtsamt "raka led"...

Lindström om FRA...

Hans Lindström om FRA.

Åkesson lämnar mest frågetecken

FRA-debatten har stannat av. Inte på så vis att den har avtagit, men den står och stampar på samma ställe och kan liknas vid två små barn som står mitt emot varandra och skriker:

- Joho!
- Nähä!
- Joho!

FRA:s generaldirektör Ingvar Åkesson gör ett försök att avdramatisera den lista på 103 svenskar som utsatts för myndighetens spaningsverksamhet (och som givetvis bara är en liten del av alla som utsatts genom åren). Det efterlämnar mest frågor.

Enligt GD Åkesson rör det sig om spaning som bedrevs åren 1994-1997 med anknytning till tiden efter Sovjetunionens fall. Ingen av personerna på listan har blivit avlyssnad, lovar han. Det rör sig om överskottsinformation. OK, låt oss säga att det ligger till på det viset. Det skapar två problem. Dels går det inte att hävda att personerna inte har spanats på eftersom informationen de facto finns där. Dels ska ju överskottsinformation kasseras eftersom den är irrelevant. Varför har sådan här information inte kasserats där och då?

Det har avslöjats för mycket smolk i FRA:s bägare för att myndighetens utlovade skydd för den personliga integriteten ska kunna tas på allvar. FRA försöker lugna opinionen med att den nya lagen ska sätta stopp för övertramp (som enligt myndigheten nog är så osannolika att de förmodligen inte har begåtts) i framtiden. Händelserna de senaste veckorna har dock snarare stärkt alla oss FRA-motståndare i vår ryggmärgsskepsis mot vackra löften från staten. Ingvar Åkesson och Sten Tolgfors måste komma med något bättre om de ska lyckas vända opinionen.

Så ser FRA:s yttre hot ut

FRA spanar inte på vanliga medborgare. Deras spaning riktar sig bara mot yttre hot. Spaningen är nödvändig för Sveriges säkerhet. Tre påståenden som vi vet är lögner. Och mitt i all häftig kritik avfärdar försvarsminister Tolgfors de sex folkpartisternas krav på en lag som inte utsätter oskyldiga för avlyssning. Regeringen verkar vara så djupt nedgrävd i sitt skyttevärn att den inte kan komma upp ur det utan att förlora ansiktet.

Nedanstående utdrag är exempel på vad FRA betraktar som "yttre hot".

"X meddelar 960317 en viss Bengt Novén, Kungsbacka, att företaget är berett att granska ett erbjudande från Novén angående avyttring av "en förstklassig vara". Det kan eventuellt röra sig om datorer."

"Fritz Harry Andersson, Råneå, inbjuds 960228 av Republiken Karelens statliga kommitté för byggande, byggindustri och arkitektur: Andersson skall delta i gemensamt utvecklingsarbete inom den karelska träförädlingsindustrin. Den karelska sidans representant är inte känd."

"Ragnar Gussing och Göran Näslund vid AMS i Falun inbjuds av Economic Committee of the Novgorod Region Administration att vid någon lämplig tidpunkt besöka Novgorod för att diskutera omskolningsprojekt för tillfälligt arbetslösa specialister."

Se hela listan av de 103 avlyssnade svenskarna på Hax blogg.

Nu jävlar...

Birgitta Ohlsson. Maria Lundqvist-Brömster. Agneta Berliner. Cecilia Wikström. Solveig Hellquist. Och Camilla Lindberg. Där har ni namnen på de sex folkpartistiska ledamöter som säger sig vara beredda att rösta för att FRA-lagen rivs upp. De tycks vara eniga om att spaning inte ska få förekomma utan brottsmisstanke. Bara Camilla Lindberg röstade nej till lagen den 18 juni, så man kan undra hur de övriga kan ha kommit fram till en helt annan ståndpunkt bara en knapp månad efter omröstningen i riksdagen.

Men det är skit samma. Det är bra att de reagerar, de är bra att de för fram sina ståndpunkter trots att det ogillas starkt av partiledningen och det är förbannat bra att lagen tack vare detta faktiskt kan fällas! Att det trots allt är sex personer som kliver fram på detta sätt kan locka fram tysta mostståndare ur andra borgerliga partier (föga rakryggade sådana, men den diskussionen får vi ta efteråt) och ge nej-sidan en betryggande majoritet.

Det är dock alldeles för tidigt att ta ut segern. Först ska det skrivas en motion (om de inte vill stödja en dito från socialdemokraterna eller vänstern) och sedan ska de sex hålla sina löften om att verkligen sätta hårt mot hårt och inte vika ned sig när partiledningen spänner ögonen i dem.

Om det händer att FRA-lagen faller helt och hållet och processen måste börja om, har regeringen Reinfeldt verkligen misslyckats från första till sista steget i denna process. Mats Knutson i Aktuellt kallade det med rätta för en potentiell regeringskris. Det skulle vara en riktigt het näsbränna för hela regeringen, men framför allt för "den lyssnande ledaren" Reinfeldt som skulle få lära sig en värdefull läxa: Folk köper inte vilken skit som helst.

En åldrad allians

Tre fjärdedelar av landets studenter stödjer den rödgröna oppositionen. Bara en fjärdedel sympatiserar alltså med alliansen. Man kanske inte ska dra för stora växlar på en sådan undersökning, men det är svårt att låta bli. Den stödjer nämligen det allmänna intrycket av en regeringsallians som gått från ny och fräsch till gammal och förvirrad på bara två år.

Göran Persson var en perfekt politisk motståndare för Fredrik Reinfeldt. Den gamle och trötte s-ledaren ställdes mot den unge och fräsche moderatledaren, en ledare som dessutom visade sig vara helt principlös och omöjlig att få grepp om på samma sätt som Bildt och Lundgren. Dessutom representerade Reinfeldt något. En ny tid. Få unga kunde rösta på Persson med bibehållen självrespekt, han kom att representera det gamla och förlegade och var mot slutet inte populär ens bland sina egna. Den känslan av en ny, fräsch regering som skulle ta nya friska tag för Sverige efter 12 år av socialdemokratisk dominans har emellertid försvunnit innan mandatperioden ens nått halvtid. Reinfeldt gör inget ungt och piggt intryck längre.

Regeringar bör bytas ut av samma skäl som blöjor. Det är möjligt att unga generellt sett ställer sig lite mer i opposition omt makten än vad den äldre generationen gör, men det låga stödet bör ändå oroa alliansen. Visst har regeringen genomfört vissa bra beslut, men när den gett med den ena handen har den ofta tagit med den andra och raderat ut känslan av positiva åtgärder. När regeringen dessutom brister fatalt i en så viktig demokratisk symbolfråga som FRA-lagen är det inte att undra på att väljarna, framför allt de unga, vänder den ryggen. För unga kommer valet 2010 att handla om så mycket mer än skattenivåer och fribeloppsgränser.

Stödet för FRA-lagen vittrar sönder inifrån

Nu har alliansregeringen inte ens sina egnas stöd i FRA-frågan längre. En rundringning visar att bara vart fjärde av folkpartiets länsförbund stöder avlyssningslagen. Det är nog ingen vild gissning att det ser liknande ut i centern och moderaterna, där missnöjet också växer allt mer. MUF-ordföranden Niklas Wykman, som hotat med att lämna partiet om lagen ligger fast (men samtidigt sagt att han absolut kommer att rösta på moderaterna no matter what i nästa val), uttrycker nog vad de flesta känner:

"Regeringen har som strategi att driva igenom lagen utan offentlig debatt. Strategin har fullständigt misslyckats, och priset kan bli att vi förlorar nästa val."

Nu är det givetvis mer än bara FRA-lagen som ligger bakom mångas missnöje med regeringen och skulle lagen mot förmodan tas bort helt och hållet skulle det inte rädda regeringen Reinfeldt.

Borgerlig kriminalpolitik i fritt fall

Det fanns kritiska röster inom borgerligheten mot sexköpslagen när den infördes 1999, men i dag är motståndet mot lagen som förbjuder köp av sexuella tjänster borta. Nu ska den lag som tillkom under feministen Margareta Winbergs och hennes radikalfeministiska vänners tjänst i stället skärpas. Borgerlig kriminalpolitik har nog aldrig känts så verklighetsfrämmande.

Ingen borde förvånas över detta, justitieminister Beatrice Ask (m) markerade tidigt mot sexsäljarna och påtalade tydligt att hon ej var intresserad av deras situation. Det är därför stort hyckleri när Ask tillsammans med jämställdhetsminister Nyamko Sabuni (fp) och folkhälsominister Maria Larsson (kd) på DN Debatt låtsas att hon arbetar för sexsäljarnas bästa i ett nytt paketförslag mot prostitution och människohandel.

Bara det faktum att regeringens jämställdhetsminister är med i gamet visar att alliansregeringen gjort en karbonkopia av den tidigare socialdemokratiska regeringens politik på området, där kampen mot prostitutionen och sexsäljarna blev ett led i den feministiska kampen för "jämställdhet" i samhället. Regeringen övertar också s-regeringens språkbruk där gränserna mellan prostitution och människohandel hålls medvetet vaga för att ge sken av att det i stort sett är samma sak, att problemet är gemensamt: kåta män som vill våldta eller tjäna pengar på kvinnor och barn.

Det är en förvirrande artikel. Samtidigt som de tre politikerna erkänner att prostitution ingalunda är ett homogent problem med tydliga offer, skriver de: "Det är köparnas efterfrågan som gör att unga kvinnor, som rymt hemifrån, kan fastna i en neråtgående spiral av snabba pengar och dyra vanor, prostitution, alkohol och ångest." Några försök att nyansera en sexsäljares vardag görs av givna skäl inte.

Lagen mot sexköp är inte bara felaktig därför att den handlar om att förbjuda en frivillig affärsöverenskommelse mellan två vuxna individer, den är också felaktig därför att den när straffet ska utdömas helt exkluderar sexsäljaren ur ekvationen. Lagen påstås finnas till för sexsäljarnas bästa, för att förhindra att kåta män vill sätta på dem och hjälpa dem ur misären. Men brottet som sexköparen begår är i praktiken ett brott mot staten, inte mot sexsäljaren (se parallell till barnporrlagen). Att köpa sex är lika med att våldta och förnedra en annan människa i feministernas tankevärld, men trots att sexköpslagen pushades fram av elitfeminister döms sexsäljaren inte till fängelse för våldtäkt utan vanligtvis till dagsböter för sexköp. Risken finns emellertid att straffskalan kommer att skärpas, om "liberaler" som Birgitta Ohlsson får som de vill i den pågående så kallade utvärderingen av lagen.

Och det blir värre. Kampen mot den grova brottsligheten bör inbegripa brottprovokation, anser regeringen och tillsätter en utredning. Det är upprörande att vi nu har en borgerlig regering som så uppenbart bryter mot vanliga demokratiska rättsprinciper. Den har importerat det absolut sämsta från s-regeringarna och sedan fyllt på med egna auktoritära inslag. Det är tydligen inte nog med en massavlyssningslag som bevisligen drabbar helt oskyldiga medborgare, nu ska polisen få provocera fram brott också. Sådant görs i vissa andra länder, bland annat i Thailand.

Fortsatt krig mot narkotikan (dvs. narkomanerna), ett krig som sedan länge är förlorat. Fortsatt kriminalvård utan vårdinslag. Satsning på att sätta dit människor vars enda brott är att de haft sex på ett sätt som inte anses socialt acceptabelt i det sekulärt upplysta Sverige. Massavlyssning av svenska folket för att möta "yttre hot". Och så lite brottsprovokation på det. Borgerlighetens kriminalpolitik har förmodligen aldrig varit sämre än just nu. Var finns de frihetliga idealen om individens rätt till egna val? Om de någonsin funnits där, är de definitivt borta nu. Nu går de borgerliga partierna hand i hand med socialdemokraterna och det enda det käbblas om är vem som lyckas ge polisen mest pengar. Det gör att det på det kriminalpolitiska området känns egalt om justitieministern heter Beatrice Ask eller Thomas Bodström. Vägen är redan utstakad.

Sverige är i fritt fall och det är tragiskt att se att det är en borgerlig regering som skjuter på utför stupet.

Blogge och projo bloggar bra i samma ämne.

Lucas, alliansen och The Phantom Menace

"Omvärlden förfasades när George Lucas 1999 återkom med den nya Star Wars-filmen Phantom Menace. Den briljante filmskaparen hade skapat fjantiga karaktärer och platta animationer utan någon vettig intrig som höll ihop dem. Men det värsta med Phantom Menace var inte filmen i sig, utan att den fick oss fans att omvärdera den gamla Star Wars-trilogin. Om Lucas gjorde en så dålig film så kanske han var usel hela tiden. Så vi såg om de gamla filmerna och hittade svagheterna redan där. Med FRA-lagen har alliansen gjort en Lucas. Lagen i sig är dålig, men än värre är att vi tvingas omvärdera de borgerliga partierna. Om de kan göra detta kanske de har varit dåliga hela tiden? Därför kommer denna fråga inte att då så som alliansen hoppas. Få kommer ihåg Phantom Menace, men bilden av George Lucas är förändrad för all framtid."

Johan Norberg briljerar på Expressen Kultur. Det känns naturligt att lyfta in nedanstående klipp från den strålande brittiska serien Spaced, just apropå hur hårt somliga tog Phantom Menace. Se det som en liten parallell till hur hårt människor med principer har tagit alliansens FRA-lag.

Ledamöter tänker till

Jag trodde inte att FRA-frågan skulle överleva hela sommaren (däremot att den skulle komma tillbaka med kraft till hösten), men spinnet fortsätter. Dag för dag. Det kan varken vara roligt att vara FRA-anställd eller att heta Fredrik Reinfeldt just nu.

Nu avslöjas nya övertramp från FRA och kritiken mot lagen kommer även från gamla partiledare. Det blir alltmer svårsålt att hävda att kritiken bara handlar om missförstånd. Det går kanske att använda en sådan hållning när det främst är "debattglada lekmän" som framför kritik, men när remissinstanser och experter är eniga om att lagen kränker medborgarnas integritet å det grövsta framstår regeringen bara som fruktansvärt arrogant och tondöv om den inte tar åt sig av detta.

"I dag skulle jag ha röstat annorlunda" hörs det från flera riksdagsledamöter. Birgitta Ohlsson (fp) menar att hon nog skulle rösta nej i dag i stället för att avstå. Karl Sigfrid (m) skulle ha röstat nej i stället för att kvitta ut sig. Även från borgerliga ledamöter som röstade ja hörs nu tvivel. Den självklara frågan är förstås: vad har förändrats i sakfrågan som får dessa att plötsligt tänka om? Ingenting! Den enda skillnaden är att folkets vrede har väckts och att frågan har kritiserats och diskuterats från alla håll och kanter. Ledamöter som röstade ja skyller på att det var kaotiskt i riksdagen den där dagen, som om de inte fick möjlighet att tänka fritt (eller tänka alls). Så var det kanske. Men hur förtroendeingivande låter det, egentligen? Röstar våra folkvalda fel så fort de blir lite stressade för att sedan ångra sig?

Trots allt finns det skäl att vara lite optimistisk. Det behövs som bekant inte särskilt många tillnyktrade ledamöter för att sänka det här förslaget. Och påstådda liberaler som svikit ser säkert sin chans att försöka reparera skadan. Det hade dock varit trevligt om våra folkvalda tänkt till redan den 18 juni. Då hade lagen inte behövts anmälas till Europadomstolen.

Förmodligen lönlöst

Ett antal folkpartister, däribland tre tidigare folkpartiledare och Camilla Lindberg (som var den enda riksdagsledamoten som röstade nej till FRA-lagen), vädjar i dag på DN Debatt om att regeringen ska lyssna på kritiken mot spaningslagen och "öppna upp för en förutsättningslös diskussion".

Det är en bra men förmodligen lönlös vädjan. Regeringar brukar inte ha överdrivet stort intresse i förutsättningslösa diskussioner och med tanke på hur blint denna regering har vinglat framåt i frågan vore det ett smärre mirakel om kritiken skulle bita nu.

Mona Sahlin tog initiativet framför ögonen på Reinfeldt, men det är inte nödvändigtvis för sent ännu, trots allt missar. Regeringen kan fortfarande reda ut denna storm - om den vill. Det enda sättet att rädda lite av ansiktet vore att säga att man lyssnat på kritiken och är redo att ompröva lagen helt och hållet. Ytterligare små ändringar i lagförslaget duger inte - vi har kommit för långt för det.

En omsvängning skulle göra oppositionen förbannad eftersom den förlorar en så viktig prestigefråga och kanske skulle det även locka tillbaka några besvikna alliansväljare till nästa val. Men om vi känner vår Reinfeldt rätt, kommer det inte att ske.

Norberg till välkommen attack mot Bush

Johan Norberg går i dag hårt åt Karl Rove på debattplats i Aftonbladet. Norberg ger uttryck för den kritik mot USA och president Bush som jag har saknat ända sedan George W Bush blev president.

Det verkar finnas något slags hemlig överenskommelse bland liberaler och konservativa att inte kritisera USA. Risken att hamna på samma sida som USA-hatare på vänsterkanten har gjort att inte ens rättsvidriga interneringar, övergrepp på civila och ökad statlig kontroll över den egna befolkningen har fått liberaler att höja sina röster. Det har kritiserats friskt när andra länder begått liknande övergrepp, men så fort det görs i frihetens namn under stjärnbaneret har det accepterats. George W Bush har aldrig varit en president för liberaler. Han är en moralkonservativ person som sätter statens intressen före människors och så har det alltid varit. Men kritiken mot Bushs USA kommer ändå nästan bara från vänsterhåll.

Därför är Johan Norbergs debattartikel mycket välkommen. Det är många liberaler där ute som ser upp till honom och kan han kritisera USA ur en liberal position, kan andra också göra det. Det vore bannemej på tiden.

Sans och balans i pedofildebatten

Att påstå att det finns en aktiv "pedofillobby" (något som är populärt bland extremistorganisationer som Ecpat och Nationalsocialistisk front) är att ge en ganska skev bild av verkligheten. Ändå ser vi det gång på gång. Enligt samma syn måste alla som vill diskutera frågan utan att bli hysteriska, skrika okvädningsord eller ropa på kastrering och dödsstraff vara imtimt sammankopplade med denna "lobby". Det är såklart fel.

Det talas ofta om samband mellan att se på barnpornografi och att begå egna övergrepp. För det första är det ungefär samma platta argumentation som att det finns samband mellan TV-spel och gatuvåld, mellan actionfilmer och gatuvåld och mellan vanlig vuxenporr och våldtäkter i samhället. För det andra har inget av detta har kunnat styrkas och när bloggaren Motherbitch hänvisar till BRÅ:s rapport från 2003 om sexuell exploatering av barn som "bevis" för att barnporrtittande visst leder till övergrepp, finns det anledning att titta närmare på vad som egentligen hävdas i rapporten. Där står:

"Hur sambandet mellan barnpornografi och sexualbrott mot barn ser ut, det vill säga i termer av orsak och verkan, kan inte besvaras i denna kartläggning. Att det finns ett samband är emellertid tydligt. Knappt 40 procent av gärningsmännen har fällts för sexualbrott mot barn i samband med att de fälldes för barnpornografibrottet."

Detta är naturligtvis inte alls bevis för någonting. Det visar egentligen bara att den som gillar att titta på bilder och filmer där barn har sex också rimligen kan uppskatta detta i verkliga livet. Men det gör inte alls barnporrkonsumenter till potentiella våldtäktsmän (och det gör inte alla pedofiler till konsumenter av barnporr heller). Beslagen av barnpornografi har ökat så mycket att polisen, trots större resurser på detta föga attraktiva område, låter fall ligga i åratal. Betyder då detta att vi har en ökande mängd potentiella barnvåldtäktsmän som går omkring där ute? Det borde ju gå att kolla för om antalet fall av barnpornografibrott ökar, torde även antalet fall av våldtäkter på barn i samhället öka i samma grad. För varje 10 personer som innehar material (utan att nödvändigtvis ha skapat det själv) ska alltså enligt denna rapport 4 personer begå egna övergrepp efter att ha "inspirerats" av materialet i fråga. Hur bevisar man det konkret?

Mellan 2000 och 2002 ökade antalet fall av innehav från 239 till 396. Det rör sig än i dag om mellan 300 och 400 fall årligen, enligt polisen. Men antalet sexualbrott mot barn stämmer inte överens med denna statistik, det rör sig om sexbrott utan att barnporr är inblandad. Att försöka dra paralleller är således vanskligt och man ska vara mycket försiktig med att dra dessa "självklara" paralleller bara för att slå ett slag för barnporrlagstiftningen. Den borde man kunna argumentera för ändå. (Det är för övrigt intressant att studera tabellen i BRÅ-rapporten över vilka åldrar barnen som drabbats av övergrepp varit i. De flesta har varit i åldrarna 13-15, i dessa fall rör det sig således inte om pedofili utan snarare hebefili, men den skillnaden är knappast glasklar i debatten.)

Dessutom kanske man ska ta och fråga dem detta faktiskt handlar om. Börje Svensson, representant för Rädda Barnen och aktiv som psykoterapeut vid Norrtäljeanstalten, har pratat med många som åkt fast och skrev tidigare om det på DN Debatt: "Hinner de titta på alla bilder de samlat på? Svaret är nej. De tittar inte på bilderna. Det verkar som om det är själva samlandet man eftersträvar." Börje Svensson liknar det vid vilket annat beroende som helst.

Han delar in missbrukarna i tre kategorier: Den experimenterande, den beroende och den förövande. Den experimenterande kollar barnporr av nyfikenhet och sparar material av spänning och omdömeslöshet. Den beroende fastnar i "träsket" och har svårt att ta sig ur. Den förövande begår egna övergrepp. Hur stora dessa enskilda kategorier är går inte att säga. Men med tanke på att polisen efter att ha beslagtagit datorer vid misstanke om exempelvis ekobrott även hittat barnporrmaterial, är det lätt att få känslan av att det är den första kategorin är störst och den sista klart minst. Det vore en logisk slutsats och det motsäger dels bilden om alla pedofiler som våldtäktsmän och att 40 procent av barnporrkonsumenterna skulle begå egna övergrepp. Att, som det görs i BRÅ-rapporten, hävda att det förmodligen finns personer där ute som sysslar med barnpornografi och begår övergrepp men bara inte dokumenterar övergreppen varför vi inte känner till övergreppen, känns en aning spekulativt.

Frågan är alltså icke simpel. Hos Correctional Services Canada ("Research on Sex Offenders - What Do We Know?") framgår:

"In fact, research suggests diverse patterns of sexual preferense among individuals who have comitted sex offences against children. ... The most striking finding was that virtually none of the incest offenders showed preferences for children."

Jag tror att kunskapen på området är ganska begränsad. Om den finns görs den i alla fall inte tillgänglig på debattsidor och bloggar, här gäller det att tillfredsställa den blodtörstande pöbeln som kräver Internetcensur, kastrering och dödsstraff. Precis som i andra kontroversiella frågor som rör prostitution, narkotika (och sex i allmänhet) vore det att föredra om folk tog ett djupt andetag, klev ett steg tillbaka och började betrakta frågan om barn, sex och övergrepp för vad den är.

Blogge har skrivit om skillnaderna mellan att vara sexualliberal och att tillhöra den så kallade pedofillobbyn. Tack för det.

Det svarta fåret

Vänsterpartiet är riksdagens svarta får. Det är det enda partiet som drivs av övervintrade kommunister som inte lärt något av historien och som på allvar står för ett systemskifte i Sverige. Förstatliganden. Kamp mot privat företagsamhet. En utrikespolitik som gullar med diktaturer. En riksbank ställd under politisk kontroll. Feminisering av samhället. Förbud mot valfrihet i vården. Kort sagt ökad politisk makt på medborgarnas bekostnad. Det är stora steg mot ett förtryckarsamhälle som vänsterpartiet vill ta.

Lars Ohly är oroad över att socialdemokraterna accepterar delar av alliansens ekonomiska politik och framför allt upprörs han över att vanliga arbetare har fått skattesänkningar genom jobbskatteavdraget. Ohly vill riva upp allting som alliansen gjort, något Mona Sahlin inser inte är rimligt.

Lars Ohly och vänsterpartiet gör förmodligen det de måste göra för att hålla sig kvar i riksdagen; profilerar sig som ett riktigt vänsteralternativ i en riksdag som i övrigt består av sex mittenpartier. Partiet har en trogen väljarbas på mellan 4 och 5 procent men lyfte betydligt under den skickliga populisten Gudrun Schymans ledning. Den attraktionskraften har inte Ohly. Det är bara att gratulera alla med vänstersympatier att de har ett riksdagsparti att rösta på. För alla riktiga liberaler där ute är läget desto mer dystert. Ingen med sanna liberala värderingar kan nämligen rösta på alliansen.

Eftersom alliansen verkar vara tämligen chanslös i nästa val, något som inte beror på att oppositionen är samspelt och visionär utan på att alliansregeringen är så förbenat oduglig, vore det att föredra att socialdemokraterna gjorde ett 45-procentsval och fick egen majoritet tillsammans med miljöpartiet. På så vis slipper vi med all sannolikhet vänsterpartiet i regeringen och därmed skonas vi också från deras mest galna förslag. Sedan får alliansen sätta sig och fundera över vad som gick snett...

När ställs FN till svars för folkmord?

Efter folkmordet på judarna under andra världskriget uttalades de berömda orden "never again", "aldrig mer". Det sattes upp ett stort stenmonument där förintelselägret Treblinka en gång stått (lägrets revs redan 1943) och på en av stenarna står just dessa ord: never again. Tyvärr vet vi alltför väl att "never again" har blivit "once again". Igen och igen.

Vi har bara fått allt fler minnesdagar att hålla i minnet. Den 11 juli är en sådan dag. Just den 11 juli 1995 mördades nämligen runt 8 000 bosniska män och pojkar i och kring staden Srebrenica i Bosnien. Många civila hade sökt skydd bakom FN och holländska FN-trupper lämnade över dem till de paramilitära styrkorna - som sedan arkebuserade dem. Alla offer har ännu inte hittats och många av dem som har hittats har inte identifierats. Det finns många människor som fortfarande, 13 år efter massakern, inte har fått begrava sina anhöriga. Och flera av de högst ansvariga - Radovan Karadzic (som för övrigt är rätt lik Henning Mankell...!) och befälhavaren för den bosnienserbiska armén Ratko Mladic - är ännu på fri fot, sannolikt väl skyddade i Serbien.

Detta folkmord inträffade bara ett drygt år efter FN:s katastrof i Rwanda där man, precis som i Srebrenica, lämnade över civila människor till slaktarna. Det vänder sig i magen att se hur västeuropeiska politiker i allmänhet och svenska i synnerhet fortfarande sätter en gloria på sitt älskade FN - trots alla dessa fruktansvärda tragedier. Mördandet kan fortsätta och från världens ledare kommer bara tomma ord.

När ställs FN till svars för medhjälp till folkmord?

Även Dick Erixon har bloggat om FN och Srebrenica.

Ryssland kan lätt kringgå FRA

Nu säger Ryssland att om FRA vill spana på deras trafik, då väljer de väl att gå över Finland i stället.

Ett efter ett faller de krystade argumenten för den nya spaningslagen. Regeringen är så tagen på sängen av all debatt att det är tragiskt att se. Det som förvånar mest är att regeringen inte ens försöker sig på ett trovärdigt försök att reparera skadan. Det verkar råda något som kvällspressen förmodligen skulle kalla "FRA-chock".

Rysshotet fungerade alltså inte. Det ska bli spännande att se vilket nästa desperata FRA-argument blir. Man lär väl få plocka fram terroristargumentet och köra det ytterligare ett varv. Sverige står ju som bekant i centrum för den islamistiska terrorismen, stormakt som vi är.

Tänk att få bestämma över sina skattepengar...

Tänk dig att du får bestämma exakt var en liten del av dina skattepengar går. Du kanske vurmar för barnens ställning i samhället och vill skänka pengarna till någon sådan organisation. Du kanske är historiskt intresserad och vill rädda någon gammal byggnad. Du kanske vill se till att det byggs något viktigt på orten där du bor. I Polen är detta verklighet.

I Polen får varje arbetande skattebetalande väljare bestämma vart en procent av ens pengar ska gå. Detta system låter faktiskt rätt sympatiskt. En procent är förstås inte så mycket pengar, men det är inte poängen. Poängen är att den annars passive skattebetalaren, som normalt inte kan påverka ett skvatt vart pengarna tar vägen, får möjlighet att påverka. Därmed blir det lite mer intressant att följa ens egna skattepengar och medvetenheten och viljan att bry sig om en effektiv användning av ens pengar kan öka.

Detta vore något att fundera över även för Sverige. Transparensen i systemen bör för det första öka så att människor inte undanhålls uppgifter om hur mycket skatt vi egentligen betalar allt som allt. Många går fortfarande omkring och tror att det bara rör sig om de där 30 procenten. Kan vi dessutom få ett system där vi själva får styra våra skattepengar är ett litet steg taget.

Varför inte låta oss behålla våra pengar från första början? invänder säkert någon. Visst, det vore den enklaste och överlägset bästa lösningen. Men det kommer inte att hända i Sverige. Några radikala skattesänkningar kommer inte att genomföras i detta land, oavsett regering. Det är bara att inse. Att ge oss lite makt över de pengar vi betalar in kan därför vara en hygglig andrahandslösning som på sikt kan leda till ökade krav på insyn och effektivitet.

Valstrategi 2010 - gäsp

"Alliansen fungerar och utvecklas", skriver alliansens partisekreterare på Brännpunkt. I dag ska alliansen presentera delar av sin valstrategi inför valet 2010 och berätta hur de har tänkt bli återvalda.

Världen håller andan.

Grattis Oscar Swartz!

Den frihetlige bloggaren och författaren Oscar Swartz har blivit Årets medborgarjournalist och tilldelats Nyhetspriset 2008 av Politikerbloggen.

Motiveringen lyder:
“Den nya tidens journalistik har kommit för att stanna. Allt fler utmanar nu de traditionella mediernas monopol på samhällsgranskning. Nyhetspriset 2008, Årets medborgarjournalist, tilldelas Oscar Swartz. I en tid där den personliga integriteten lever under ständiga hot har Oscar Swartz gång på gång dragit ner byxorna på makten.”

Ich gratuliere!

FRA är en höger-vänsterfråga, tycker Tolgfors...

"Det finns en stabil majoritet i mitt parti för det här förslaget och att det här har blivit till en höger-vänsterfråga. Motståndet finns främst i vänstern och miljöpartiet men också inom socialdemokratin."

Sten Tolgfors ger sin syn på FRA-kritiken och träden tappar alla löv av ren häpnad. Har alla PR-strateger, alla sakkunniga och annat behjälpligt folk inom alliansen tagit semester och lämnat nödbromsen obemannad? Sätt koppel på ert folk, detta börjar bli riktigt pinsamt!

Åkessons varma luft i den tidiga timmen

Generaldirektören för FRA, Ingvar Åkesson, var sommargäst i Gomorron Sverige i morse. Hans sätt att prata får Bosse Ringholm att framstå som en överenergisk Robban Broberg. Jag segade mig ändå kvar vid TV:n i förhoppningen om att få höra generaldirektören svara på kritiska frågor. Problemet var bara att han aldrig fick några.

I stället för kritiska frågor fick Åkesson möjlighet att gång på gång säga att spaningen bara riktas mot utländska hot mot Sverige, inget annat. Och att all kritik bara är ett stort missförstånd. Jag vet inte riktigt varför SVT ville släpa dit generaldirektören så tidigt på morgonen utan att ge tittarna en möjlighet att få svar på den skarpa kritik som finns på bloggar, insändarsidor och ledarstick över hela landet. Var det för att få folk att somna om igen framför TV:n eller anser statstelevisionen att den har ett ansvar att göra sitt bästa för att lugna allmänheten i frågan och därför utgick från generaldirektörens version om "ett missförstånd"?

Programledaren kunde ju exempelvis har bemödat sig om att fråga Ingvar Åkesson om han anser att snacket om "missförstånd" innebär att kritikerna till FRA-lagen därmed är okunniga och om denna okunnighet i sådana fall även gäller Advokatsamfundet, Journalistförbundet, integritetskämpar, norskt näringsliv och den svenska telekombranschen?

Fredrik Reinfeldt är irriterad över att Mona Sahlin "vänder kappan efter vinden" i FRA-frågan. Det är klart att hon gör. Hon har, till skillnad från regeringen, insett vad denna kritikerstorm innebär och gör som politiker sitt bästa för att vinna både väljare och goodwill. Hon har i Almedalen sagt precis det som Reinfeldt skulle ha sagt om han haft någon ryggrad och fingertoppskänsla: en lag som utstått så mycket kritik och skapat sådan oro bland människor måste göras om från grunden under öppna former. Om det verkligen blir från grunden under öppna former är en annan femma, men det spelar ingen roll här och nu. Sahlin har redan vunnit detta slag.

Jag har alltid tyckt att Mona Sahlin är en lättviktare som politiker, men just nu väger Reinfeldt om möjligt ännu lättare. Framför allt har han under de senaste veckorna visat att hans påklistrade epitet "Den Lyssnande Ledaren" är en charad. Det är över nu.

OS i Beijing - en månad kvar

Här var det 53 dagar kvar. Nu är det bara en månad.

En månad kvar. Sedan brakar det loss i och utanför Beijing. Uppskattningsvis tre miljoner besökare ska invadera den kinesiska huvudstaden. En fjärdedel av personbilarna ska bort. Fler taxibilar ska fram. 2000 nya bussar ska fram. De senaste tunnelbanelinjerna, linje 10, linje 4 och linje 8, ska vara färdiga och kunna ta turister genom stadens mest centrala delar och, givetvis, ända in i OS-staden där Fågelboet och Vattenkuben står. Jag antar att de hinner få klart det nya CCTV-huset också, som ska sända OS i HD.

Alla OS-turister kommer att få se en fantastisk stad - men det vete tusan om jag skulle vilja vara i Beijing under spelen. Det är rätt mycket folk redan under normala omständigheter och räkna med att priser på mat och allt annat kommer att gå upp. Säkerhetsarrangemangen märktes redan i juni - eller snarare förberedelserna till dem. "Security check"-skyltar sitter uppsatta i tunnelbanan och vissa utvalda stationer har installerade röntgenmaskiner för väskor. Tråkigt, men det går att förstå varför med tanke på de protester som tilldelandet av OS till Beijing har lett till.

Ett tips är att ta den superbilliga tunnelbanan, även om det säkert
kommer att vara många fler än vanligt som åker med den under OS.
De flesta västerlänningar lär säkert åka taxi.

Det har pratats väldigt mycket om luften i Beijing. Idrottare har klagat över farligheten att tävla i en stad med så påstått dålig luftkvalitet. Det är märkligt, men jag har aldrig märkt av några bekymmer när jag har varit i staden under maj, juni och juli. Visst är det disigt under sommarmånaderna, men betyder det att luften är farlig att inandas? TV:s bilder från staden ser rent skräckinjagande ut. Jag tror att det hänger ihop med luftfuktigheten som lägger en dimma över staden och får den att se väldigt smutsig ut på bild (samma dis ses nämligen även 10 mil utanför staden). Under två vistelser i juni och juli i fjol och i år har jag sett totalt tre personer med munskydd och de har varit cyklister. Så jäkla illa kan det inte vara.

Förhoppningsvis flyter spelen på bra och förhoppningsvis kommer inte Beijing att ha förändrats alltför mycket efter OS. En viss oro känner jag. Liven för de kineser som bor i närheten av de stora OS-arenorna har dock redan förändrats. En kille berättade hur hans hyra höjts från 3200 yuan till över 25 000, vilket naturligtvis gör att han tvingas söka sig efter en annan lägenhet. Många försöker hyra ut sina lägenheter under OS och göra sig en hacka. Enligt myndigheternas uppskattning kommer nämligen 80 procent av turisterna att bo på hotell medan resten kommer att vilja ha en egen lägenhet. Så det finns pengar att tjäna för den som har möjlighet att hyra ut till de välbeställda västerlänningarna...

Tunnelbanan har byggts ut enormt på bara något år. Tidigare fanns bara den
röda linje 1 och den blå linje 2. Nu går det snart att ta sig runt hela staden
och hela vägen upp till Sommarpalatset i nordväst.

En studie i arrogans

Karl Rove illustrerar hur den svenska regeringen
har bemött FRA-kritikerna.

Karl Rove är på plats i Almedalen, inbjuden av Timbro. Han menar att den svenska regeringen är i behov av en "bloggstrategi" för att möta vad som skrivs på nätet. I USA togs enligt Rove "de första trevande stegen" 2003-2004 för att sedan fungera fullt ut något år senare. Det handlar om att bemöta bloggare direkt på nätet, inte att försöka tiga ihjäl dem. Problemet är förstås inte bara att alla bloggare inte har bemötts av regeringen - det kan vi kanske stå ut med - utan att regeringens företrädare uppträtt så arrogant när de väl valt att svara på kritiken från experter och allmänhet. Att detta är ett ganska dåligt sätt att bemöta en kritikerstorm behöver man nog inte bjuda in Karl Rove för att få bli varse.

Regeringen tycks själv inse hur dåligt den har hanterat FRA-frågan men sätter något slags stolthet i att envist hålla fast vid beslutet. Samtidigt som Sten Tolgfors ger socialdemokraterna kalla handen passar sossar och miljöpartister på att enas om att ta bort FRA-lagen och börja om från början.

Rick Falkvinge har för övrigt lyckats översätta Maud Olofssons tal i Almedalen.

Leif GW Persson om FRA

"Jag vill påstå att jag har goda insikter i både ”öppet” och ”slutet” säkerhetsarbete. Konstigt vore det annars med tanke på att jag ägnat hela mitt yrkesverksamma liv åt sådana frågor. Bl a vet jag, tyvärr av egen erfarenhet, hur man kan påverkas av att leva och verka i en miljö där ”ett högre ändamål får helga medlen” och detta ganska oavsett hur dessa medel ser ut. Hur ens rättskänsla och demokratiska sinnelag kan ta skada utan att man riktigt fattar hur det gick till. Och utan att man ens behöver vara en dålig människa. Eller särskilt korkad. Även om det givetvis underlättar."

Leif GW Persson köper inte argumenten om de snälla och rakryggade FRA-anställda som inte vill någon något ont.

Mp och s överens om FRA-lagen

Miljöpartiet och socialdemokraterna har enats om att förändra FRA-lagen. Enligt ett gemensamt utspel från Mona Sahlin och Maria Wetterstrand vill de riva upp lagen vid en eventuell valseger, uppger SVT Text.

"Vi vill ha en bred parlamentarisk utredning med uppgift att bedöma behovet av en lag utifrån hänsyn till integriteten, effektiviteten och proportionaliteten."

Detta betyder förstås inte att FRA-lagen inte kommer att ersättas med något liknande. Men om miljöpartiet och vänsterpartiet skulle stödja en ny liknande spaningslag efter en valseger 2010 skulle de få uppleva samma aggressiva svekdebatt som de borgerliga partierna, inte minst centern, upplever just nu. De borde ha lärt sig den läxan, kan man tycka...

Intressant är att vänsterpartiet tydligen inte ingår i uppgörelsen. Hur reagerar vänstern på det? De borde stå miljöpartiet mycket nära i denna fråga. Är detta det förstalilla tecknet på att vänsterpartiet inte kommer att ingå i en kommande rödgrön regering?

Vi ska ha rätten till vår död

En 79-årig tysk kvinna har fått hjälp att dö. Orsaken till hennes dödslängtan var enligt uppgift inte att hon var dödssjuk utan att hon inte ville flytta in på ett ålderdomshem. Dödshjälpsmotståndare ser det som fruktansvärt och cyniskt att hjälpa en sådan person att dö - förespråkare för rätten till en värdig död försvarar det inträffade. Frågan vi måste ställa oss är: lever vi våra liv för oss själva eller för någon annan?

Aktiv dödshjälp är förbjuden i de flesta länder, även i Sverige. Här får man avbryta behandlingen av en sjuk person, men inte assistera personen i någon självmordshandling. Följden blir att svårt sjuka människor som vill dö under värdiga former får åka till Dignitas klinik i Zürich för att avsluta sina liv, de tar nämligen även emot människor från andra länder. Om dessa människor har möjlighet att åka, vill säga. Det är bra att Dignitas finns, men liknande assistans borde finnas även i Sverige.

Jag kan förstå kvinnan. Att bli gammal och tvingas lämna sitt eget hem för att få hjälp på ett äldreboende innebär att man ger upp mycket av sitt självbestämmande och sitt oberoende. För den som vill leva självständigt och inte vara beroende av andra i sin vardagliga livsföring kan detta vara ett mycket svårt beslut, rent av otänkbart. Har man levt i nästan 80 år har man levt ett helt liv och då borde man ha rätt att få avsluta det under värdiga former. Rätten till vår död när vi söker den borde vara lika självklar som rätten till vårt liv så länge vi vill vara kvar.

Min nätkrönika i Punkt.SE
Vi bör få dö när vi vill
På väg till sista vilan

Nya Nyliberalen

I nya numret av Nyliberalen (nr 2 2008), som kom härom veckan, är temat personlig integritet. Här kan du bland annat läsa om följande:

• Henrik Alexandersson visar att problemet med övervakning är så mycket större än bara den nya FRA-lagen och att vi sätter farliga verktyg i händerna på morgondagens makthavare – makthavare vi inte vet någonting om.

• Pär Ström intervjuar Leif GW Persson och pratar om polisens arbete, övervakning, personlig integritet och hur dessa ska kunna balanseras utan att priset blir för högt för den enskilde.

• Jag skriver om det framväxande övervakningssamhället och varför vi vill ha våra privatliv i fred.

• Dick Erixon skriver om varför John McCain är en lite annorlunda republikansk politiker som inte låter sig hunsas och varför han är den som kan försvara friheten i USA och världen.

• Henrik Bejke skriver om Bob Barr, Libertarian Partys presidentkandidat till höstens val.

• Rola Brentlin berättar om när Yon Goicoechea mottog Milton Friedman Freedom Prize Award för sina insatser i kampen för ett fritt Venezuela.

• Björn von der Esch tar oss in i den största bedrägerihärvan hittills i Europaparlamentet och berättar om hur talmannen genast ville hemligstämpla utredningen.

Vi kommer att följa upp turerna kring FRA-lagen i nästa nummer, ta en titt på det amerikanska valets demokratiske presidentkandidat och mycket annat.

Den som vill prenumerera på tidningen kan göra det genom att betala in prenumerationsavgiften 200 kr för 4 nummer på PlusGiro 449 71 84 – 4. Glöm inte att ange namn och adress!

Bloggare gör skillnad

Ett fritt Internet är farligt. Inte för dig och mig utan för makthavarna. Det är därför politiker världen över arbetar för att på olika sätt begränsa informationsfriheten och införa olika sorters censur. Men även ett strikt hållet nät finns vägar att kritisera makten på ett sätt som gör att makten måste backa. Det har vi sett i Kina nyligen.

Kina får allt fler Internetanvändare. 222 miljoner, eller var femte kines, har tillgång till nätet. Kinas president Hu Jintao sägs vara positiv till Internet och till bloggar som fenomen. Själv hänger han emellertid mest på Strong Nation Forum, ett slags onlineforum där politiken i Kina diskuteras. I en diskussion i kinesisk TV för några veckor sedan konstaterades att makthavare i dag bara kan ignorera Internet på sin egen bekostnad.

Kinesiska politiker kan inte ignorera vad som händer online, men heller inte kontrollera det. Det visade händelserna i Guizhou-provinsen nyligen. Tonårsflickan Li Shufen hittades död i en flod. Polisen förklarade det hela som ett självmord och lade ned utredningen.Familjen uppmanades att ta emot 30 000 yuan och begrava dottern. Obduktionen visade att Li Shufen drunknat, men familjen har inte accepterat självmordsteorin. Rykten om våldtäkt och mord började cirkulera. Nyckelvittnen sägs ha "försvunnit". Följden blev våldsamma protester och ett utbränt polishus i Weng'an.En taxichaufför berättade för ett par Hongkongjournalister på plats att detta bara var droppen, missnöjet har funnits under ytan längre. Folk upplever att barn till tjänstemän kan komma undan med vad som helst och konspirationsteorier börjar födas.

De lokala myndigheterna höll presskonferens två dagar efter upploppen och den officiella sanningen vidarebefordrades givetvis i statskontrollerade medier. Zhou Shuguang och andra bloggare lyckades emellertid publicera saker som myndigheterna ville tysta ned. Zhou använde sin mobiltelefon för att skicka uppgifter till en allmän chatt i en sådan hastighet att det i praktiken var omöjligt för censuren att hitta ifatt. Åtgärden från myndigheternas sida blev då att avskeda både den lokale partichefen och kommunchefen.

Vad som är sanning och dikt i fallet med Li Shufen vet vi inte. Men vi ser att bloggare kan göra skillnad, även i Kina, och att viljan att förmedla och ta del av information alltid kommer att segra över viljan att censurera.

FRA-lagen kan avgöra nästa val

FRA-kritiker har hela tiden ifrågasatt lagen av principiella integritetsskäl men vi har också frågat oss vilket hot mot Sverige som motiverar den. De kritiska remissinstanserna har inte lugnats av de kosmetiska förändringarna som gjorts i lagen och fler och fler som är kunniga i sakfrågan börjar nu öppet att ifrågasätta den. Magnus Norell vid FOI, ofta tillfrågad om terrorism i media, menar att lagen är "obegripligt korkad" och att "det finns inget skäl i världen" att ha kvar systemet med FRA eftersom verksamheten förutsätter att terrorister måste säga i klartext vad de avser göra för att systemet ska reagera.

Dessutom lyfter Norell fram en mycket viktig aspekt som skiljer Sverige från andra länder: frånvaron av en författningsdomstol. Den som blivit spanad på av FRA kommer givetvis inte att ha fått veta det innan spaningen sker, men ej heller efteråt. Om en person har varit utsatt för övervakning och sedan visar sig vara oskyldig till brott, har han eller hon ingen rätt att kräva ersättning. Och det finns ingen författningsdomstol som kan pröva om politikerna brutit mot grundlagen. Det vi kan göra är att se till att lagen prövas i Europadomstolen, där en liknande lag fällts, men det kommer att ta tid innan en sådan prövning kan komma till stånd och under tiden kan FRA fortsätta med sin olagliga verksamhet.

När försvarsminister Tolgfors säger att massavlyssning av svenska folket inte är tekniskt möjlig och tror att vi ska nöja oss med det, har han inte förstått principfrågan. Och han är långt ifrån ensam. Många politiker är helt enkelt inte intresserade av principiella ståndpunkter, dessa är dem helt främmande. Det kan vara en av förklaringarna till att inte heller nu när Tolgfors och Reinfeldt faktiskt börjar uttala sig om lagen lyckas de möta kritikerna på samma nivå. Det är två grupper som talar förbi varandra.

När jag pratar med människor tycker jag mig märka att FRA-frågan har nått dem som vanligtvis är politiskt ointresserade. Det börjar spridas en medvetenhet om att något väldigt, väldigt fel har inträffat. Om detta är en korrekt tolkning kommer regeringen på sikt inte att klara av att försvara lagen och det innebär att kraven på att en eventuell rödgrön regering ska ta bort lagen helt och hållet kommer att bli enorma. FRA-frågan kan komma att påverka valutgången 2010. Den opinionsmässigt mycket trängda alliansregeringen har inte råd att ha hela svenska folket emot sig i en så viktig fråga. Det kan få dem utkastade om drygt två år. Och det värsta är att förmodligen kommer varken Reinfeldt eller Tolgfors att förstå hur det gick till.

Får man göra så?

Makten finns i kontrollrummet.

Sluta strejka!

Busstrejken i Stockholm är över - i alla fall tillfälligt. Den har ställt till en massa besvär för många människor. Bor man i innerstan kan man alltid cykla eller ta tunnelbanan. Men många utanför stan är beroende av bussen för att kunna ta sig till jobbet, man är alltså beroende av bussen för att över huvud taget kunna försörja sig.

I morgonsoffan i Gomorron Sverige satt America Vera-Zavala och beklagade att strejken kom under sommaren, det hade varit bättre om alla bussförare strejkade under kylan i november för att det skulle "ta bättre", ansåg hon. Thomas Idergard ilsknade till och frågade, helt korrekt, vilken rätt bussförarna har att sabotera för oss andra? Vilken rätt har denna grupp människor att se till att vi andra inte kommer till jobbet?

Det är tredje person som drabbas av sådana här idiotiska strejker, precis som i fallet med sjuksköterskorna. Lönelyftet för dem blev minimalt (och dessutom ska sägas att löneutvecklingen för just denna grupp varit bland de mest gynnsamma på arbetsmarknaden) och som tack för kaffet fick tusentals människor uppskjutna operationer - som de redan har betalat för via skattsedeln. Det är solidaritet det.

Thomas Idergard har helt rätt i att kollektiva strejker av detta slag är fruktansvärt töntiga, barnsliga och oansvariga och att de tillhör det förgångna. Om du är missnöjd med ditt jobb, byt arbetsgivare. Om du är missnöjd med ditt yrke, lämna det. Men lägg för tusan inte ned jobbet i protest och få betalt samtidigt som du ser till att en massa oskyldiga människor inte kan ta sig till sina arbeten. Det är ingen solidaritet i det, det är rent och skärt vansinne. Sådant skulle en riktig borgerlig regering se till att ändra på.

Leif GW börjar blogga

Leif GW Persson börjar blogga.

"Jag har varit inne och läst belladonna och allt vad de heter men det är en förskräcklig massa som inte är begripligt, de stavar illa, har konstig satsbyggnad och verkar allmänt bluddriga i huvudet. Men Alex Schulman är en begåvad pojk. Han är skoningslös mot många men mest mot sig själv. Det är totalt självutlämnande och hudlöst och det är svårt att inte tycka om."

Med tanke på hur pass rättfram Leif GW Persson brukar vara i intervjuer och diskussioner, kan hans blogg definitivt bli något att kolla in då och då.

Roliga företagsnamn del 2

För att spinna vidare på bloggposten om roliga företagsnamn. Det är tydligen till Asien man ska åka för att hitta dem. I alla fall om man är svensk.

Detta är inte heller helt fel.

Reinfeldt visste inget om lagringen

Statsminister Reinfeldt erkänner att han inte känt till att FRA lagrar svensk trafikdata, något som ger myndigheten makten att kontrollera våra surfvanor. Han utgår från att FRA följer lagen - även när det finns bevis för att så inte har skett.

Vem är det nu som är dåligt insatt i sakfrågan?

"Nej till FRA!" ekade på Mynttorget

Tack till alla arrangörer och medverkande vid dagens FRA-demonstration, till sambatoner, på Mynttorget i Stockholm!

Något hundratal - från höger till vänster, från blått till rött och från grönt till lila - hade samlats för att visa sitt missnöje med FRA-lagen. Bland talarna fanns bland andra miljöpartiets Maria Wetterstrand, vänsterpartiets Alice Åström, LUF:s Frida Johansson Metso och Jytte Guteland från SSU. Och visst var det lite kul att se Ung vänster stående sida vid sida med Stekare mot FRA...

Noteras kan också att jag på vägen till demonstrationen nästan gick in i Fredrik Malm, som hade mycket bråttom bort längs Drottninggatan - månne i ett försök att komma så långt bort som möjligt från de obehagliga sanningar som skulle sägas på Mynttorget?

Med tanke på att flera ungdomsförbund närvarade, borde det ha kunnat locka ännu mer folk. Men en torsdag mitt i sommaren kanske detta deltagarantal ändå är riktigt bra.

Och det är bara början...

Miljöpartiets Maria Wetterstrand lovar att kämpa vidare. Rick Falkvinge i bakgrunden.

Enad front mot FRA.

Och vad heter ditt företag på svenska?

Man ska tänka sig för vad man väljer för namn på sin verksamhet... :-)

Brott utan offer

Hundra personer har utbildats för att granska barnpornografiskt material hos polisen. Ändå räcker det inte till för att ta hand om alla nya ärenden som väller in.

Sveriges barnporrlagstiftning är märklig av flera skäl. Det är olagligt att inneha bilder och filmer av övergrepp på barn. Få ifrågasätter detta. Men offren på bilderna har ingen rätt att kräva skadestånd när någon fälls för innehavet. Det är i praktiken ett brott mot staten och straffet är böter eller fängelse. En annan märklighet är att det inte är åldern på personen som är avgörande utan hur ung personen ser ut.

Med tanke på lagstiftningens utseende är det dessutom ett brott utan offer. Den som bara innehar bilder och filmer av något begår faktiskt inget övergrepp.

Se till att polisen fokuserar på att fånga riktiga brottslingar i stället.

Sanningskommission inget för tondöv regering

Advokatsamfundets Anne Ramberg föreslår en sanningskommission om FRA:s olagliga spaningsverksamhet. Därmed gör hon den enda logiska slutsatsen i den här frågan. Att som Anders Wik, Ingvar Åkesson med flera vilja göra olagliga saker lagliga bara "för att de alltid förekommit" är ett uselt argument.

Införandet av en författningsdomstol som prövar eventuella övergrepp från maktens sida är också ett utmärkt förslag - och det har diskuterats tidigare. Här kommer motståndet från vänster, som på något outgrundligt vis menar att det hotar demokratin.

"Den lyssnande ledaren" Reinfeldt är förstås lika hopplöst tondöv som vanligt. Jag börjar märka att min blogg svämmar över av antipati mot statsministern, men det kan inte hjälpas. Karln är inte värd annat. Det är både arrogant och direkt okunnigt att göra sken av att motståndet mot FRA-lagen grundas på missförstånd och bristande insyn i sakfrågan. Det är inte bara lallande bloggare som har engagerat sig i den här frågan, skarp kritik kommer från Advokatsamfundet, Journalistförbundet, den före detta Säpochefen, ja även våra grannländer reagerar. Till Rapport säger Reinfeldt att "det har varit helt omöjligt" att förklara vad lagen egentligen handlar om eftersom debatten enligt honom handlar om något helt annat. Felet för att det finns ett utbrett motstånd mot lagen ligger alltså hos motståndarna själva! Statsministern inser nog inte hur oförskämd han är.

Chatten med Sten Tolgfors i går gav inte mycket. Tolgfors försökte precis som Reinfeldt ge sken av att motståndarna till lagen bara har missförstått allting, det finns inte en rad om förståelse för oron över den hotade personliga integriteten. Tolgfors menar att vi ska luta oss tillbaka och lita på FRA.

"Information rörande enskilda personer skall förstöras, om det inte har direkt bäring på uppdraget. BARA om information gällande enskild är relevant för försvarsunderrättelseverksamhet - inte brott i allmänhet alltså - så skall den överlämnas till polisen. Ett exempel jag sagti riksdagen: Om en person smugglar knark för egen vinnings skull faller det utanför FRAs uppdrag. Informationen skall förstöras. Om en person smugglar knark för att finansiera terrorism så kan detta rapporteras vidare till Polisen."

Att FRA inte skulle lämna över information om annan brottslighet till polisen utan i stället välja att förstöra den får betraktas som osannolikt. I Pär Ströms stora intervju med Leif GW Persson, publicerad i senaste numret av Nyliberalen, menade polisprofessorn att det här med att polisen kasserar överskottsinformation bara är trams. "99 poliser av hundra skulle uppfatta det som direkt tjänstefel om de inte agerade utifrån det de hört. Hela tiden bryts det mot regler." Varför skulle inte samma sak gälla för FRA (en myndighet som precis som polisen inte är befolkad av övermänniskor)?

Måsten i Beijing

Nu ska jag inte tjata så mycket om Beijing på ett tag, men innan dess kommer en topp-10-lista över måsten i och kring staden - utan inbördes ordning.

Himmelens tempel. Den gigantiska anläggningen byggdes samtidigt som kejsarpalatset i Förbjudna staden på 1400-talet men är tre gånger så stor. Parken är som så mycket annat i Kina full av symbolik. Den är formad med en halvcirkel i norr och en rektangulär bas söderut. Templen är runda och ligger på kvadratiska områden och hela parken ligger längs en nordsydlig axel. Symboliken är förhållandet mellan jorden (kvadraten) och himmelen (cirkeln). Storleken på området går egentligen bara att se på flygbilder.

Nya Sommarpalatset. Hit går alla gruppresor och man kan förstå varför. Det gamla sommarpalatset kallas Yuanmingyuan och består delvis av gamla ruiner medan det nya är fullt av tempel och paviljonger. Det nya är ett måste. Man kan bara gå den 728 meter långa gången, dekorerad med 1 400 målningar, längs vattnet om man vill eller så kan man utforska området genom att vandra på de stenlagda stigarna i bergen och få en härlig utsikt över den stora konstgjorda sjön som grävts ut för hand. Varning för väldigt mycket turister, även västerlänningar.

Beihai. Tidigare kallat Vinterpalatset. Mitt i centrala Beijing, väster om Förbjudna staden, ligger sex sjöar av olika storlekar. Beihai är min favorit, även om de mindre Houhai och Qianhai också är trevliga. Dessa har till skillnad från Beihai ett gott utbud av pubar och restauranger, dock ofta med nästan västerländska priser. Till Beihai beger man sig inte för att äta eller dricka utan för att bara slappa. Enklare matställen och tehus finns tillgängliga. Den som vill kan bada eller hyra trampbåtar. En varm dag är detta den perfekta platsen att tillbringa i Beijing om man vill komma bort från stadens brus en stund.


Förbjudna staden. Såklart. Varje förstagångsbesökare måste besöka kejsarstaden. Det hör inte bara till, det är verkligen värt den trängsel och möda som kan uppstå. Alla ska nämligen hit, både kinesiska turister och västerlänningar. Kineser låter sig stolt fotograferas med V-tecknet utanför ingången. Området är sjukt imponerande och det tar sin lilla tid att knalla igenom. Kolberget norr om staden är också värt ett besök - inte minst för utsikten. Innan besöket kan man passa på att besöka antingen Maos mausoleum, Nationalmuseet eller Nationalförsamlingen som alla ligger vid Himmelska fridens torg.


Västra bergen. Väst och sydväst om Sommarpalatsen ligger Xiangshan eller det som på svenska kallas Västra bergen. Förutom den botaniska trädgården norrut (som med fördel ska besökas på våren eller hösten) finns ett stort parkområde med gamla ruiner, tempelbyggnader, sjöar, promenadstråk och en linbana av typen skidlift upp till toppen för den som vågar. De äldsta byggnaderna är tyvärr förstörda - nedbrända av fransmän och engelsmän. Parkområdet är populärt bland helglediga kineser - och en kanna kinesiskt te kan sällan avnjutas på en lämpligare plats.


Utsiktsträdgården. En liten oas väster om Himmelens tempel som få västlänningar verkar hitta till - vilket märks på priserna i de små butiker som finns insprängda i tempelbyggnaderna. Området är mycket mindre än exempelvis Beihai, men blandningen av tempel, vatten och träd gör Utsiktsträdgården mycket vacker och fridfull och ett perfekt besök när man behöver andas ut ett ögonblick.


Muren."Den som inte har gått på den stora muren kan inte kallas en riktig man". Jag vet inte hur det är med det, närmast Beijing ligger i alla fall Badaling. Det är å andra sidan invaderat av turister. Mutianyu ligger 90 km nordost om staden och är betydligt lugnare. Bästa tipset är att ta taxi, räkna med runt en femhundring för en resa tur och retur och taxichauffören väntar vid bilen. Man kan visserligen gå upp till muren vid Mutianyu, men snabbare och roligare är att ta den skidliftsliknande linbanan upp. Väl uppe kan man välja att gå till höger eller vänster. När man känner sig färdig att ta sig hem igen kan man åka linbana ned - eller varför inte testa rodel? Det finns nämligen en rodelbana ned för den som vill ha lite kul.

Simatai ligger ytterligare lite längre bort och är också lugnare än Badaling. Den som vill och orkar kan promenera längs muren vid Jinshanling till Simatai, en vandring på kanske fyra eller fem timmar. Personligen kan jag tycka att någon timmes vandring vid en av platserna räcker gott...

Minggravarna. Det finns massor av kejsargravar runt Beijing - och på andra håll. Många är dock outgrävda. Minggravarna nordväst om staden är mest lättillgängliga och väl värda ett besök. När en av gravarna öppnades hittades porslinskärl fyllda med olja. Oljan hade brunnit när graven tillslöts så länge det fanns syre kvar. Porslinskärlen och mycket annat står uppställda. För den som verkligen vill se något spektakulärt rekommenderas emellertid ett besök vid terrakottaarmén utanför Xi'an...


Beijing Zoo. Bland de 6000 olika djuren är jättepandan mest populär. Man kan förstå varför. Men här finns även fåglar, reptiler, giraffer, noshörningar, pingviner, flodhästar och allt möjligt stort och smått. Det tar sin tid att gå runt och räkna inte med att se allt. Jag letade dessutom förgäves efter ett riktigt matställe i området. Dessutom är jag egentligen lite emot det här med att spärra in djur bara för att kunna titta på dem. Många av dem verkade inte må överdrivet bra.


Maten. Den bästa kinesiska maten får man inte på de dyraste restaurangerna men heller inte på de billigaste "ett hål i väggen"-ställena utan på helt vanliga och enkelt inredda mellanklassrestauranger där du ser helt vanliga kineser äta. Här kan en varm måltid kosta mellan 20 och 40 yuan (samma i kronor), förrätter från 8 och uppåt. Ölen kostar normalt 6 yuan men då snackar vi mellanöl (oftast 630 cl), så man kan dricka rätt många innan det känns något. Vill du få lika bra mat men komma ännu billigare undan kan du gå till en prutvaruhusmarknad, de har oftast ett matställe på översta våningen och där brukar det gå att få en rikligt tilltagen lunch för 6-8 yuan. Nackdelen är dels att det just ligger på en prutmarknad och inte ute på närmaste gata, dels den skolmatsalsliknande ljudnivån i det som mycket riktigt liknar en skolmatsal. Men billigt och gott är det. Och man skrattar när man sedan ska betala maten på restaurang här hemma. Men det gäller ju nästan vad man än handlar...

Gamla partiledare mot FRA-lagen

Gamla partiledare går till storms mot regeringens hantering av FRA-lagen.

"Människors integritet hotas. Fri- och rättigheter inskränks. det är beklagligt att det inte finns starkare bromskrafter i en liberal regering."
Maria Leissner, f.d. folkpartiledare

"Det är sällsynt tyst från de fyra partiledarna. Jag kan inte förstå att de tiger. De kan inte ignorera en opinionsstorm och bara sitta på åskådarläktaren."
Alf Svensson, f.d. kd-ledare

"Politikerna ska inte tro att de kan komma undan. Det är rimligt att man prövar frågan igen, den var inte genomtänkt."
Lennart Daléus, f.d. centerledare

"Frågan är mycket dåligt skött. Den här frågan är lämpad för folkomröstning."
Olof Johansson, f.d. centerledare

Vad säger då dagens ledare för alliansens partier? Fredrik Reinfeldt hänvisar till Sten Tolgfors (som man kan chatta med på Expressen i dag klockan 15). Maud Olofsson har semester och "inget mer att säga". Jan Björklund är på semester och vill inte ge några kommentarer. Göran Hägglund är även han på semester. Det är så otroligt dåligt skött att det saknar motstycke.

Reinfeldt & c:o hoppas givetvis att folk ska tröttna under sommaren och att frågan ska ha hamnat i glömska lagom till omstarten i höst. Trycket kommer säkerligen också att lägga sig något under resten av sommaren eftersom inget mer kommer att hända innan hösten, men vi bär alla sedan ett ansvar att väcka den till liv när riksdagen öppnar igen. Då är semestern slut, Fredrik, Maud, Jan och Göran. Hoppas att ni har vilat ordentligt.

Federley går bakvägen

Det vimlar av FRA-klipp på YouTube. Men den här var ju faktiskt rätt... kul.