Ett kort, men ganska intensivt, kapitel i Socialdemokraternas historia är över. Mona Sahlins beslut att avgå som partiledare betyder ett misslyckande inte bara för henne personligen utan är också ett tecken på partiets akuta kris. Socialdemokraterna avsätter normalt inte ledare på detta sätt. Sahlin har bara suttit i tre och ett halvt år, men hon var egentligen aldrig accepterad av partiets gräsrötter. Hon möttes av motvind så fort hon klev innanför dörren. Det är inte lätt att vara partiledare då.
Det fanns en unik möjlighet för Mona Sahlin att efter valförlusten 2006 på allvar förnya partiet. Hon försökte, men mötte genast motstånd. En förnyelse skedde i vissa sakfrågor, som i skolpolitiken, men på det stora hela gick förnyelsen i stå. Genom att gå i valallians med Miljöpartiet och Vänsterpartiet omöjliggjorde Sahlin dessutom all fortsatt förnyelse fram till valet och cementerade i stället många av de problem som partiet led av redan inför valet 2006. Eftervalsanalysen 2010 är därför delvis en repris av den som gjordes efter valet 2006. Det var som om partiet efter Göran Perssons avgång glömde bort att det inte bara var Persson som väljarna inte ville ha då. Folket har inte varit särskilt suget på fastighetsskatt eller höjda skatter på arbete i något av de två senaste valen.
Förtroendet för Sahlin har varit lågt hela tiden. Inte bara bland svenska folket generellt utan, vilket är värre, även bland socialdemokrater. Hon har aldrig haft det stöd en partiledare behöver för att leda ett parti på ett framgångsrikt sätt. Sahlin har dessutom, vilket hennes kritiska omgivning inte kan beskyllas för, fattat strategiskt felaktiga beslut och därmed varit i högsta grad ansvarig för partiets katastrofval. Hennes avgång är därför väntad och, säkert bland många i hennes eget parti, välkommen. Men den löser inte partiets verkliga problem. Nästa partiledare, vem det än blir, kommer att ha ett hästjobb framför sig.
När Sahlin nu har fattat beslutet att inte ställa upp för omval på partiets extrakongress nästa år, uppstår förstås frågan: vem tar över efter henne? Läget har inte direkt blivit bättre vad beträffar antalet potenta partiledarkandidater de senaste åren. Det är verkligen ett tecken på stagnation när landets största parti har så stora problem med att presentera trovärdiga efterträdare. Lita på en intern maktstrid av Guds nåde fram till extrakongressen.
söndag 14 november 2010
Den skeva jämställdheten
Från att ha funderat över sexköpares motiv till att betala för "något man kan få gratis" tar Hanne Kjöller steget att föreslå feministiska flickskolor. Hon vill se en "modern, feministisk variant" av flickskolefenomenet. En skola där flickor har "rätt till sin egen utveckling" - således där de slipper störas av studietrötta och jobbiga pojkar i klassen.
Jag ser Kjöllers inlägg snarare som en medveten provokation än ett seriöst förslag. Hon vill ha reaktioner och det får hon också. Kanske kittlade det rent av till inombords när orden "feministisk" och "flickskola" plitades ned. Men visst är det intressant att vi på ledarplats i landets största morgontidning kan få läsa ett dylikt utspel. Det är lätt att föreställa sig vilket feministiskt ramaskri det skulle bli om någon föreslog att killar borde få gå i egna elitskolor för att inte påverkas negativt av slöa tjejer.
Nu är förhållandet det omvända i svensk skola - flickor har bättre betyg än pojkar och klarar sig bättre även på universitet - och då är det plötsligt inte så konstigt. Eller problematiskt. I landet där allt handlar om jämlikhet och 50/50 ses detta märkligt nog inte som ett jämställdhetsproblem. Politiker ombeds inte "ta ansvar" för denna utveckling. Att det går bättre för tjejer är ju... bra. Så skev är den svenska jämställdhetsdebatten. Det var länge sedan den verkligen utgick från idén om jämställdhet och inte, som i dag, från ett utpräglat kvinnoperspektiv. Det är lite tröttsamt, faktiskt.
Jag ser Kjöllers inlägg snarare som en medveten provokation än ett seriöst förslag. Hon vill ha reaktioner och det får hon också. Kanske kittlade det rent av till inombords när orden "feministisk" och "flickskola" plitades ned. Men visst är det intressant att vi på ledarplats i landets största morgontidning kan få läsa ett dylikt utspel. Det är lätt att föreställa sig vilket feministiskt ramaskri det skulle bli om någon föreslog att killar borde få gå i egna elitskolor för att inte påverkas negativt av slöa tjejer.
Nu är förhållandet det omvända i svensk skola - flickor har bättre betyg än pojkar och klarar sig bättre även på universitet - och då är det plötsligt inte så konstigt. Eller problematiskt. I landet där allt handlar om jämlikhet och 50/50 ses detta märkligt nog inte som ett jämställdhetsproblem. Politiker ombeds inte "ta ansvar" för denna utveckling. Att det går bättre för tjejer är ju... bra. Så skev är den svenska jämställdhetsdebatten. Det var länge sedan den verkligen utgick från idén om jämställdhet och inte, som i dag, från ett utpräglat kvinnoperspektiv. Det är lite tröttsamt, faktiskt.
lördag 13 november 2010
Aung San Suu Kyi fri - och sen då?
Vinnaren av Nobels fredspris 1991, demokratikämpen Aung San Suu Kyi, har till sist släppts ur husarresten. Militärjuntan släpper henne nu när det så kallade valet är över och makten för regimen säkrad med både hängslen och livrem.
Att Aung San Suu Kyi släppts är förstås oerhört glädjande. Men vi bör vara medvetna om att juntan vet precis vad den gör och inte kommer att riskera ett dugg. Även om regimen inte har villkorat hennes frigivning kommer militären aldrig att tillåta att Aung San Suu Kyi blir politiskt aktiv igen. Och det är förmodligen precis vad hon planerar. Hon har knappast suttit de flesta av de 2o senaste åren i husarrest för att bara komma ut och ge upp. Samtidigt gör hon liten nytta för demokratin genom att snabbt låta sig bli inspärrad igen.
På ett mänskligt plan kan jag faktiskt hoppas att hon nu väljer att tillbringa resten av sitt liv tillsammans med sin familj. För demokratin i Burma fortsätter dock Aung San Suu Kyi att vara en nyckelspelare. Det vet hon om, det vet juntan om. Troligen tänker hon fortsätta sitt arbete mot diktaturen. Risken är således stor att hon snart kommer att sitta i husarrest. Igen.
Att Aung San Suu Kyi släppts är förstås oerhört glädjande. Men vi bör vara medvetna om att juntan vet precis vad den gör och inte kommer att riskera ett dugg. Även om regimen inte har villkorat hennes frigivning kommer militären aldrig att tillåta att Aung San Suu Kyi blir politiskt aktiv igen. Och det är förmodligen precis vad hon planerar. Hon har knappast suttit de flesta av de 2o senaste åren i husarrest för att bara komma ut och ge upp. Samtidigt gör hon liten nytta för demokratin genom att snabbt låta sig bli inspärrad igen.
På ett mänskligt plan kan jag faktiskt hoppas att hon nu väljer att tillbringa resten av sitt liv tillsammans med sin familj. För demokratin i Burma fortsätter dock Aung San Suu Kyi att vara en nyckelspelare. Det vet hon om, det vet juntan om. Troligen tänker hon fortsätta sitt arbete mot diktaturen. Risken är således stor att hon snart kommer att sitta i husarrest. Igen.
fredag 12 november 2010
Kunde inte sagt det bättre själv...
Innan ölen tar över vill jag delge er följande citat ur DN:s recension av filmen Igelkotten:
"Filmen blir också mycket riktigt ett slags destillat, ett avkok på distans som trots sina obrutna närbilder aldrig riktigt slörpar av fysisk närhet, som det bör göra när man äter japansk nudelsoppa."Man bara måste älska filmrecensenter ibland...
torsdag 11 november 2010
Jag hatar er
Nu har lagrådsremissen om datalagringsdirektivet presenterats. Vi har kommit ett steg närmare ännu en omfattande övervakningslagstiftning i Sverige. Det här är på väg att gå käpprätt åt helsike.Regeringen ville slippa en jobbig integritetsdebatt i valrörelsen och sköt därmed upp frågan till efter valet. Nu, med stärkt stöd i ryggen, lägger regeringen fram remissen. Kritiken är hård från många håll. Det har den varit länge, men det är först nu gammelmedia börjar intressera sig för frågan. Regeringen vill att vi ska vara tacksamma för att den föreslår lagring i "bara" sex månader. Det är så förbannat fräckt att jag tror jag får skabb.
Lagring av alla våra trafikuppgifter är ett väldigt trubbigt verktyg i arbetet mot brottsligheten. Det tar ingen hänsyn till att 99,9 procent av alla uppgifter som lagras tillhör folk som aldrig är av intresse i polisens arbete. Varför ska vi drabbas? Ändamålsglidningen har dessutom påbörjats redan innan direktivet blivit lag i Sverige. Nu ska även bötesbrott omfattas, vilket i princip betyder att polisen ska kunna hämta uppgifter för att styrka vilka jäkla skitbrott som helst. Eftersom Beatrice Ask inte kan stava till oskuldspresumtion är det inte att förvåna att hon heller inte kan stava till proportionalitetsprincip.
Först FRA-lagen och sedan detta. Regeringen har satt i system att använda lagstiftning som är tänkt att stävja brottslighet men som slår mot hela befolkningen. Detta är inte ett OK sätt att skapa lagar på. När det kommer till integritetsfrågorna, dessa i en rättsstat så grundläggande frågor, är den här regeringen fullkomligt tondöv. Den offrar integriteten för landets medborgare för att slippa betala böter till EU. Till den här regeringen finns egentligen bara en sak att säga:
Ta er i häcken!
Fler bloggar:
HAX, Lake, Fredriksson, Stenskott, Kulturbloggen, Polisstaten, Stenudd, Kolsjö, Leffe45, Bloggis, Sanningsministeriet, Demokraturen, Ipse Cogita!, Grenfeldt, Studio Hisingen, WhatsUpSthlm, Mina Moderata Karameller, Scaber Nestor, Cowchasers, Från ett påhittat paradis, Bergström, Källström, Suckerpunch, A lot of Nothing, l-hs, Alliansfritt Sverige, Kaka på väg, Nej till datalagring, En pirats blog, Futuriteter, Täng, Rouhivuori, Sanningsministeriet, Magnihasa, Johannes, Törnebohm, Sverige är inte världens navel, Word Up, Från utomlands, Dyspné, Vinden viskar mitt namn, Reflekterat, Marknadsliberalen, Jinge, Moberg, Ung Vänster, Med örat mot rälsen, Aftonbladets ledarblogg, Åhh!-sikt, Bengt H
Rosornas krig och borgerliga utmaningar
Som liberal är det svårt att inte le lite åt den upptrappning till rosornas krig vi nu ser inom den sargade socialdemokratin. Situationen känns unik. Vi har en stabil borgerlig regering som trots att den sitter i minoritet inte utsätts för något offensivt oppositionsarbete från de rödgröna partierna. Socialdemokratin befinner sig i komplett kristillstånd, Vänsterpartiet har förlorat allt inflytande och Miljöpartiet håller sig lite på avstånd från sina krisande kamrater.
Socialdemokratiska källor hävdar till svenska medier att de redan har gett upp hoppet om en valseger 2014. Problemen är alldeles för djupa och på tok för komplicerade för att de ska kunna lösas under den kommande mandatperioden och hinna resultera i ett trovärdigt regeringsalternativ inför valrörelsen om knappt fyra år. Därmed har vi ett tydligt maktskifte i svensk politik. Inte bara vid regeringstaburetterna utan faktiskt också reellt i folks medvetande. Socialdemokraterna är för första gången i svensk demokratisk historia ett parti bland andra. Utvecklingen har vi sett i hela Europa. I Sverige höll socialdemokratin ut längst. Orsakerna till att rörelsens fall till slut skedde kommer att diskuteras i många år.
Det rödgröna samarbetet utmålas ofta som det främsta skälet till att Socialdemokraterna förlorade valet. Men vad hade egentligen Mona Sahlin för alternativ? Miljöpartiet hade inte varit intresserat av att agera stödparti åt en socialdemokratisk regering ännu en gång. Den arbetsformen var död och begraven. Socialdemokraterna kommer inte att bli ett 40-procentsparti igen, vilket Sahlin var införstådd med när hon tog över som partiordförande. För att utmana en samkörd och enig borgerlig allians, och för att ha chans att få en majoritet, fanns endast ett rimligt alternativ och det var att ingå ett valsamarbete med de två övriga oppositionspartierna. Om det rödgröna samarbetet inte blivit verklighet hade diskussionen i dag handlat om misstaget att inte ingå ett samarbete för att utmana Alliansen. Frågan är hur strategin kommer att se ut inför nästa val.
Ur ett brett perspektiv är förutsättningarna för ett borgerligt värderingsskifte i Sverige unikt goda. Allt färre är med i facket. Allt färre identifierar sig med socialdemokratin eller "arbetarklassen". Allt fler betraktar sig som "höger". Allt fler har ett eget sparande och därmed ett intresse av att få behålla mer av sina egna slantar. Inom socialdemokratin finns en ökad medvetenhet om att partiets förlegade skattepolitik och tro på högskattestaten starkt bidragit till två raka valnederlag. Så länge partiet inte förmår förändra denna politik är chansen att återvinna regeringsmakten klart begränsad. Särskilt som Alliansen har visat att det de facto går att göra historiskt breda inkomstskattesänkningar utan att det drabbar välfärden. Min farhåga är att regeringen är tillräckligt nöjd med att vara regering och bromsar in på reformtakten, vilket riskerar att göra de kommande fyra åren tämligen innehållslösa.
Socialdemokraterna befinner sig i ett läge som partiet aldrig tidigare har upplevt. Makten är fråntagen dem, initiativet i samhällsdebatten är fråntagen dem. Och idéerna om framtiden finns inte hos det gamla arbetarepartiet. Världens mest framgångsrika socialdemokrati har gått och blivit marginaliserad - eller snarare marginaliserat sig själv. Hoppet för partiet står till att svenska folket 2014 har tröttnat på Reinfeldt precis som det 2006 hade tröttnat på Göran Persson - men detta scenario förutsätter samtidigt att sossarna har något fräscht att erbjuda.
Trots det unikt goda läget finns stora utmaningar även för borgerligheten framöver - åtminstone för den del som betraktar sig som liberal och förändringsivrig och inte reinfeldtskt konserverande. Valresultatet var ett stort bakslag för de få liberala krafter som fortfarande fanns kvar inom Alliansen. Hoppet står nu till projektet Liberaldemokraterna. Ty inom den borgerlighet som sitter i regeringsställning är liberalismen utrensad.
Kampen har bara börjat.
Socialdemokratiska källor hävdar till svenska medier att de redan har gett upp hoppet om en valseger 2014. Problemen är alldeles för djupa och på tok för komplicerade för att de ska kunna lösas under den kommande mandatperioden och hinna resultera i ett trovärdigt regeringsalternativ inför valrörelsen om knappt fyra år. Därmed har vi ett tydligt maktskifte i svensk politik. Inte bara vid regeringstaburetterna utan faktiskt också reellt i folks medvetande. Socialdemokraterna är för första gången i svensk demokratisk historia ett parti bland andra. Utvecklingen har vi sett i hela Europa. I Sverige höll socialdemokratin ut längst. Orsakerna till att rörelsens fall till slut skedde kommer att diskuteras i många år.
Det rödgröna samarbetet utmålas ofta som det främsta skälet till att Socialdemokraterna förlorade valet. Men vad hade egentligen Mona Sahlin för alternativ? Miljöpartiet hade inte varit intresserat av att agera stödparti åt en socialdemokratisk regering ännu en gång. Den arbetsformen var död och begraven. Socialdemokraterna kommer inte att bli ett 40-procentsparti igen, vilket Sahlin var införstådd med när hon tog över som partiordförande. För att utmana en samkörd och enig borgerlig allians, och för att ha chans att få en majoritet, fanns endast ett rimligt alternativ och det var att ingå ett valsamarbete med de två övriga oppositionspartierna. Om det rödgröna samarbetet inte blivit verklighet hade diskussionen i dag handlat om misstaget att inte ingå ett samarbete för att utmana Alliansen. Frågan är hur strategin kommer att se ut inför nästa val.
Ur ett brett perspektiv är förutsättningarna för ett borgerligt värderingsskifte i Sverige unikt goda. Allt färre är med i facket. Allt färre identifierar sig med socialdemokratin eller "arbetarklassen". Allt fler betraktar sig som "höger". Allt fler har ett eget sparande och därmed ett intresse av att få behålla mer av sina egna slantar. Inom socialdemokratin finns en ökad medvetenhet om att partiets förlegade skattepolitik och tro på högskattestaten starkt bidragit till två raka valnederlag. Så länge partiet inte förmår förändra denna politik är chansen att återvinna regeringsmakten klart begränsad. Särskilt som Alliansen har visat att det de facto går att göra historiskt breda inkomstskattesänkningar utan att det drabbar välfärden. Min farhåga är att regeringen är tillräckligt nöjd med att vara regering och bromsar in på reformtakten, vilket riskerar att göra de kommande fyra åren tämligen innehållslösa.
Socialdemokraterna befinner sig i ett läge som partiet aldrig tidigare har upplevt. Makten är fråntagen dem, initiativet i samhällsdebatten är fråntagen dem. Och idéerna om framtiden finns inte hos det gamla arbetarepartiet. Världens mest framgångsrika socialdemokrati har gått och blivit marginaliserad - eller snarare marginaliserat sig själv. Hoppet för partiet står till att svenska folket 2014 har tröttnat på Reinfeldt precis som det 2006 hade tröttnat på Göran Persson - men detta scenario förutsätter samtidigt att sossarna har något fräscht att erbjuda.
Trots det unikt goda läget finns stora utmaningar även för borgerligheten framöver - åtminstone för den del som betraktar sig som liberal och förändringsivrig och inte reinfeldtskt konserverande. Valresultatet var ett stort bakslag för de få liberala krafter som fortfarande fanns kvar inom Alliansen. Hoppet står nu till projektet Liberaldemokraterna. Ty inom den borgerlighet som sitter i regeringsställning är liberalismen utrensad.
Kampen har bara börjat. onsdag 10 november 2010
Varför köpa sex?
I Sverige har vi sedan länge gett upp att fundera över varför somliga säljer sexuella tjänster. Den officiella ståndpunkten är att de är tvingade därtill. Punkt. Därmed går frågan vidare till sexköparen. Nu kan det psykologiseras fritt.Hanne Kjöller förstår inte varför män köper sex i Asien. Särskilt inte när männen ser bra ut och skulle kunna få sexet gratis någon annanstans. Funderingen är inte ovanlig, men den vittnar om okunskap. Kjöller anser att männen som står och väntar på sitt Thailandsflyg på Arlanda tycks stå och skämmas lite. I Sverige är ju sexköp inte bara tabu utan förbjudet (och det finns röster som vill förbjuda svenskar att köpa sex även utomlands). Och självaste justitieministern anser som bekant att den som har köpt sex, eller misstänks för det, borde skämmas offentligt. Arlanda är ju en rätt offentlig plats. Passa på att skämmas nu, för till Thailand når denna skam aldrig.
Att skämta om och driva med sexköpare är populärt. Oftast handlar skämten om utseende - de ser så eländiga ut att ingen vill ha dem, därför tvingas de vända sig till sexsäljare. Sådant vet man ju. Kjöller hakar på och skämtar om männens utseende ("breda tatuerade bringor, kamouflagefärgade shorts, rakade skallar och spända käkar"), men påpekar samtidigt att hon sett män som ser bra ut. Vilken chock: "De är unga, och i vissa fall tillräckligt snygga för att sannolikt inte ha några problem att attrahera kvinnor även utan betalning. Varför, kan man undra, betala för någonting man kan få gratis?"
Frågan vittnar om att Kjöller över huvud taget inte har förstått fenomenet sexhandel. Vilket är lite trist när hon skriver en ledare om det. Vi kan exemplifiera hennes fundering med en annan fråga: Varför gå på restaurang när du kan äta hemma? När det gäller sexköp är svaret att du vill ha någonting extra (vilket aldrig är garanterat i ett "vanligt" förhållande eller på en "vanlig" dejt), du vill inte behöva anstränga dig (vilket raggning oundvikligen innebär), du vill heller inte behöva få några emotionella konsekvenser av sexet (som att tycke uppstår). Det sistnämnda är lättare sagt än gjort eftersom många thailändska sexsäljare letar efter en man som ska hjälpa henne till en bättre framtid samtidigt som många sexköpare blir förälskade i de vackra thailändska kvinnorna. Men i princip är dessa ovanstående punkter argument som många sexköpare har. Det är inte konstigt, det är rationellt.
En väldigt stor andel av sexköparna i Sverige är gifta eller har stadiga förhållanden, om vi ska tro sexsäljarna själva. Sexsäljare berättar om hur deras kunder klämmer in ett sexköp mellan jobbet och hämtningen på dagis. Småbarnslivet är känt för att inte direkt sporra sexlivet - att många söker andra vägar för sin drift är inte alls konstigt (om än oärligt mot frun). Det handlar således, som Kjöller noterade i fallet med de "snygga" killarna, inte om sexnöd (även om de exemplen säkert också finns).
Jag pratade med både sexsäljare och sexköpare när jag var i Thailand senast. En bild av rationalitet växte fram som fick mig att inse det självklara och naturliga i sexhandel. Sexsäljaren får möjlighet att tjäna stora pengar. Orsakerna till hennes val varierar (allt från att försörja barn och/eller föräldrar till att de helt enkelt inte vill ta något "vanligt" jobb). Samtidigt får sexköparen rekreation på sin semester. Det är alltså en mycket rationell affärsuppgörelse. Jag har pratat med sexköpare som har en tyst överenskommelse med frun om att åka en kortis till Thailand för lite kul medan hon har en liknande rätt någon annan gång på året. Därtill ska läggas att många sexsäljare i Thailand har så kallade sponsorer som från hemlandet skickar dem pengar (naivt övertygade om att tjejen inte träffar andra män under tiden). Det finns således många sätt på vilka en driftig sexsäljare kan tjäna pengar.
I Sverige talas det alltid om "utnyttjande av prostituerade". Detta är ett sätt att förhålla sig till sexhandel som även var vägledande i den så kallade "utvärderingen" av sexköpslagen som kom i somras. Kjöller använder samma begrepp men tar det ett steg längre när hon beskriver sexköparna som "plantageägare" som "köper människor". Denna bild blir helt absurd. Självfallet finns män som beter sig illa mot sexsäljarna, precis som det finns män som beter sig illa mot kvinnor hemma i Sverige (det ska sägas att det även finns thailändska sexsäljare med dålig attityd, som beter sig illa och som stjäl, men dessa såg aldrig Kjöller). Alkohol spelar säkert in en del i många fall. Men jag vill hävda att det ur den genomsnittlige köparens perspektiv verkligen inte handlar om något upplevt "ägande". Den bilden projicerar utomstående på fenomenet utifrån sin egen uppfattning om vad sexhandel är. Och eftersom få tar sig tid eller har intresse av att faktiskt prata med dem det berör, lever myterna och fördomarna vidare. Även på ledarplats i Sveriges största morgontidning.
tisdag 9 november 2010
Den nya människan
Moderaterna vill skapa en grön stadsdel, Norra Djurgårdsstaden, som ett slags grönt föredöme för Sverige och världen.
Det handlar om att marknadsföra Stockholm mot omvärlden som miljöstaden nummer ett. Tidigare har Hammarby sjöstad stått som skyltfönster och besökts av mängder av turister och politiker från världens alla hörn. I Kina byggs nu städer inspirerade av Hammarby sjöstads miljöprofil. Gissa om de kinesiska makthavarna kommer att visa ännu större intresse för Norra Djurgårdsstaden. Här kliver nämligen den nya gröna ingenjörskonsten rakt in i våra vardagsliv och sätt att leva. Den politiska kontrollen över vardagslivet realiseras som en del av klimatarbetet.
I Norra Djurgårdsstaden ställs helt nya krav. Du ska sopsortera, ingå i en bilpool, handla och äta rätt (hur fan ska de kolla det? Rapporterar kylskåpet till en dator som sammanställer dess innehåll?), åka kollektivt och umgås med grannarna. För det sistnämnda kravet ska upprättas samlingslokaler, där man får anta att det ska drickas potatisavkok i näverkåsor och inte något så skadligt som alkohol.
Glöm inte att detta inte kommer från ingenstans, det är ett led i politiken för att begränsa människans påverkan på naturen och är därmed en bricka i det klimatalarmistiska spelet. Apropå varningen om det ideologiska motståndet mot klimatalarmismen som gick ut i gårdagens Vetenskapens värld, kan det bli mer ideologiskt än så här? Det handlar i allra högsta grad om medborgarens rätt att få leva sitt eget liv efter eget huvud kontra makthavarnas rätt att få diktera villkoren för oss och rent av detaljstyra dem.
Jag har inget emot nya moderna bostadsområden som utnyttjar den senaste tekniken, är energisnåla och där det satsas på återvinning. Men detta projekt tar allting ett steg längre. Den politik som den borgerliga alliansen i Stockholm nu har klubbat handlar om att på detaljnivå bestämma hur människor ska vara, hur de ska leva sina liv, hur de ska bete sig i vardagen. Det är Socialstyrelsens "sex brödskivor om dagen" upphöjt in absurdum. Det är inte bara världsfrånvänt. Det är riktigt obehagligt.
Det handlar om att marknadsföra Stockholm mot omvärlden som miljöstaden nummer ett. Tidigare har Hammarby sjöstad stått som skyltfönster och besökts av mängder av turister och politiker från världens alla hörn. I Kina byggs nu städer inspirerade av Hammarby sjöstads miljöprofil. Gissa om de kinesiska makthavarna kommer att visa ännu större intresse för Norra Djurgårdsstaden. Här kliver nämligen den nya gröna ingenjörskonsten rakt in i våra vardagsliv och sätt att leva. Den politiska kontrollen över vardagslivet realiseras som en del av klimatarbetet.
I Norra Djurgårdsstaden ställs helt nya krav. Du ska sopsortera, ingå i en bilpool, handla och äta rätt (hur fan ska de kolla det? Rapporterar kylskåpet till en dator som sammanställer dess innehåll?), åka kollektivt och umgås med grannarna. För det sistnämnda kravet ska upprättas samlingslokaler, där man får anta att det ska drickas potatisavkok i näverkåsor och inte något så skadligt som alkohol.
Glöm inte att detta inte kommer från ingenstans, det är ett led i politiken för att begränsa människans påverkan på naturen och är därmed en bricka i det klimatalarmistiska spelet. Apropå varningen om det ideologiska motståndet mot klimatalarmismen som gick ut i gårdagens Vetenskapens värld, kan det bli mer ideologiskt än så här? Det handlar i allra högsta grad om medborgarens rätt att få leva sitt eget liv efter eget huvud kontra makthavarnas rätt att få diktera villkoren för oss och rent av detaljstyra dem.
Jag har inget emot nya moderna bostadsområden som utnyttjar den senaste tekniken, är energisnåla och där det satsas på återvinning. Men detta projekt tar allting ett steg längre. Den politik som den borgerliga alliansen i Stockholm nu har klubbat handlar om att på detaljnivå bestämma hur människor ska vara, hur de ska leva sina liv, hur de ska bete sig i vardagen. Det är Socialstyrelsens "sex brödskivor om dagen" upphöjt in absurdum. Det är inte bara världsfrånvänt. Det är riktigt obehagligt.
Jag vill inte...
Nu börjas det. Vinterhelvetet. Nollgradigt. Blåst. I dag gästas vi stockholmare också av snöblandat regn som piskar oss i nästan vågrät vinkel, med vindar som blåser upp paraplyet och får det att vända sig ut och in. Det känns som ett straff varje gång.En snabbis till ICA och till frisören fick räcka för i dag. Nu te och plugg.
Ta dig i dalen
Jag är ingen pryd person. Men jag gillar inte när främlingar tar mig i skrevet eller tittar på mig när jag är naken. Jag har ingen exhibitionistisk ådra. Därför känns alla dessa fåniga säkerhetsåtgärder på flygplatserna, som dels skapar köer och gör allting krångligare, dels är djupt integritetskränkande, så oerhört trista.
I USA kan man välja mellan manuell visitering och nakenscanning. Väljer man det förstnämnda kan det bli intimt. Visiteringen går nämligen ut på att känna om det finns något mellan benen. De gräver tills de stöter på "motstånd", helt enkelt. Via HAX läser jag att Jeffery Goldberg på The Atlantic har genomgått en sådan handgriplig behandling. Det visade sig dock vara jämförbart med sexuella trakasserier och inte den våldtäkt som Hizbollahs säkerhetsfolk stod för.
Jag minns ett TV-program för många år sedan där ett besök gjordes på en vapen- och teknikmässa. Där fanns något slags föregångare till nakenscannern - en stol som scannade av kroppen. "We call it the Pecker checker", skrockade en man i övre medelåldern belåtet. Nu är den verklighet i form av en scanner som man bara behöver gå igenom på flygplatsens säkerhetskontroll. Eller så kan man välja att få lite handgriplig hjälp av flygplatspersonalen. Påminn mig att inte åka till USA.
I USA kan man välja mellan manuell visitering och nakenscanning. Väljer man det förstnämnda kan det bli intimt. Visiteringen går nämligen ut på att känna om det finns något mellan benen. De gräver tills de stöter på "motstånd", helt enkelt. Via HAX läser jag att Jeffery Goldberg på The Atlantic har genomgått en sådan handgriplig behandling. Det visade sig dock vara jämförbart med sexuella trakasserier och inte den våldtäkt som Hizbollahs säkerhetsfolk stod för.
"He felt me up good, but not great. It was not in any way the best pat-down I've ever received. The most thorough search I've ever experienced was in the Bekaa Valley, by Hezbollah security officers. That took quite awhile, and the Resistance really manhandled my Resistance. There was no cavity search, of course -- no magazine story, even one about Hezbollah terrorism -- is worth that. But it was the fairly full Monty."Personalen på flygplatsen verkar inte vara överdrivet entusiastiska heller över att visitera passagerarna. Men det är ju för vår säkerhets skull...
Jag minns ett TV-program för många år sedan där ett besök gjordes på en vapen- och teknikmässa. Där fanns något slags föregångare till nakenscannern - en stol som scannade av kroppen. "We call it the Pecker checker", skrockade en man i övre medelåldern belåtet. Nu är den verklighet i form av en scanner som man bara behöver gå igenom på flygplatsens säkerhetskontroll. Eller så kan man välja att få lite handgriplig hjälp av flygplatspersonalen. Påminn mig att inte åka till USA.
måndag 8 november 2010
Klimatpropaganda
I Vetenskapens värld i SVT2 i kväll slogs det på trumman för klimatalarmismen så det sjöng om det.
En stor del av programmet ägnades åt att misstänkliggöra alla forskare som ifrågasätter den "konsensus" som säger att människan är ansvarig för en global uppvärmning av planeten. Sättet att göra det på är välbekant: klimatskeptiker utmålas som paranoida högerextremister och lobbyister, finansierade av skumma tankesmedjor som går storfinansens intressen. Medan klimatalarmismens forskare, å den andra sidan, naturligtvis är helyllehjältar som strider för den goda saken. Helt utan egen vinning. De får tvärtom utstå hot och trakasserier men fortsätter att kämpa för den goda sakens skull.
I programmet dras paralleller mellan klimatskeptiker och forskare som förnekade rökningens skadeverkningar på kroppen även efter att de började bli kända. Slutsatsen är tydlig: skeptikerna är knäppskallar, inget annat. Inte nog med att det är knäppa och paranoida personer som kritiserar hypotesen om den mänskligt orsakade globala uppvärmningen, de har dessutom en politisk agenda! De har en ideologisk plattform, varnar programmet.
Ja, det kan bero på att det är en ideologisk strid! Det handlar om vilken makt politiker ska ha över våra liv. I det klimatalarmistiska lägret finns gott om röda och gröna tokskallar som ser möjligheten att med "rädda klimatet" som slagord flytta fram politikens positioner på medborgarnas bekostnad. Ingenstans i programmet nämns att det på den klimatalarmistiska sidan finns lika gott om organisationer och föreningar som propagerar för klimatalarmismen och som har lika politiska motiv som vilken annan skeptiker som helst.
Jag är inte forskare, jag är inte ens naturvetenskapligt lagd. Men jag vill kunna bli övertygad av de som är det för att jag ska tro på den alarmistiska bild som många av världens politiker vill pådyvla oss. Det är lätt att mäta temperaturen, jämföra år för år och säga: jo, jorden blir allt varmare. Det som fascinerar mig är hur i hela friden forskare världen över med sådan säkerhet kan säga att det är människan som orsakar denna uppvärmning, särskilt med klimatsystemets komplexitet i åtanke. Det fina i kråksängen för alarmisterna är förstås att ingen kan falsifiera påståendet eftersom vi inte kan simulera en värld utan koldioxidutsläpp från fossila bränslen. Vi vet helt enkelt inte hur det hade sett ut utan de påstått uppvärmningsorsakande utsläppen. Det måste vara en skön utgångspunkt för alarmisterna.
En stor del av programmet ägnades åt att misstänkliggöra alla forskare som ifrågasätter den "konsensus" som säger att människan är ansvarig för en global uppvärmning av planeten. Sättet att göra det på är välbekant: klimatskeptiker utmålas som paranoida högerextremister och lobbyister, finansierade av skumma tankesmedjor som går storfinansens intressen. Medan klimatalarmismens forskare, å den andra sidan, naturligtvis är helyllehjältar som strider för den goda saken. Helt utan egen vinning. De får tvärtom utstå hot och trakasserier men fortsätter att kämpa för den goda sakens skull.
I programmet dras paralleller mellan klimatskeptiker och forskare som förnekade rökningens skadeverkningar på kroppen även efter att de började bli kända. Slutsatsen är tydlig: skeptikerna är knäppskallar, inget annat. Inte nog med att det är knäppa och paranoida personer som kritiserar hypotesen om den mänskligt orsakade globala uppvärmningen, de har dessutom en politisk agenda! De har en ideologisk plattform, varnar programmet.
Ja, det kan bero på att det är en ideologisk strid! Det handlar om vilken makt politiker ska ha över våra liv. I det klimatalarmistiska lägret finns gott om röda och gröna tokskallar som ser möjligheten att med "rädda klimatet" som slagord flytta fram politikens positioner på medborgarnas bekostnad. Ingenstans i programmet nämns att det på den klimatalarmistiska sidan finns lika gott om organisationer och föreningar som propagerar för klimatalarmismen och som har lika politiska motiv som vilken annan skeptiker som helst.
Jag är inte forskare, jag är inte ens naturvetenskapligt lagd. Men jag vill kunna bli övertygad av de som är det för att jag ska tro på den alarmistiska bild som många av världens politiker vill pådyvla oss. Det är lätt att mäta temperaturen, jämföra år för år och säga: jo, jorden blir allt varmare. Det som fascinerar mig är hur i hela friden forskare världen över med sådan säkerhet kan säga att det är människan som orsakar denna uppvärmning, särskilt med klimatsystemets komplexitet i åtanke. Det fina i kråksängen för alarmisterna är förstås att ingen kan falsifiera påståendet eftersom vi inte kan simulera en värld utan koldioxidutsläpp från fossila bränslen. Vi vet helt enkelt inte hur det hade sett ut utan de påstått uppvärmningsorsakande utsläppen. Det måste vara en skön utgångspunkt för alarmisterna.
söndag 7 november 2010
Terrorindustrin
Världens befolkningar förlamas allt mer av regeringars terrornoja. Terrorismen, detta vida begrepp som kan fyllas med i stort sett vilket innehåll som helst, har blivit ett verktyg för staten att flytta fram sina positioner. Det sker i såväl diktaturer som demokratier.
Bombhot får även svensk polis att gå i spinn och fullständigt tappa koncepten. Terrornojan är ur detta hänseende rent samhällsfarlig. Den odlar fruktan hos befolkningen och riskerar att skapa trigger happy-poliser. Det mest flagranta exemplet på det senare såg vi i Londons tunnelbana. Terrornojan skapar ett slags acceptans för extrema åtgärder i upplevt extrema situationer och normaliserar därmed just extrema åtgärder. De som drabbas av detta är just vanligt folk.
Extremexemplet är USA, som har så många myndigheter som sysslar med antiterrorverksamhet att ingen vet hur många de är eller hur många personer de sysselsätter. Bara att det kostar fruktansvärt mycket pengar. George W Bush hade en fäbless för att starta nya myndigheter och terrorattackerna den 11 september 2001 gav honom grönt ljus för att expandera statens makt betänkligt. Fler myndigheter. Ny övervakningslagstiftning. Kringskurna fri- och rättigheter. Allt för att bekämpa den store fienden. Och så lite anfallskrig på det.
Effekterna blir allt tydligare. Integritetskränkningarna spränger alla vallar. Det som hände i USA efter 11 septemberattackerna har fått ringar på vattnet över hela världen. Det som händer i EU påverkar i högsta grad oss i Sverige. Och som om det inte räckte, tycker svenska politiker att svenska folket behöver övervakas lite extra. Och övervakar inte svenska staten oss, tar den amerikanska över det ansvaret. Trygghet i tiden?
De industrier som tillhandahåller militär- och övervakningsteknologi går på högvarv. Politiker får spela ansvarstagande och skydda oss skrämda medborgare från upplevda hot. Det finns kort sagt många intressen som vill hålla terrorindustrin igång. Vi medborgare tillhör definitivt inte vara ett av dem.
Bombhot får även svensk polis att gå i spinn och fullständigt tappa koncepten. Terrornojan är ur detta hänseende rent samhällsfarlig. Den odlar fruktan hos befolkningen och riskerar att skapa trigger happy-poliser. Det mest flagranta exemplet på det senare såg vi i Londons tunnelbana. Terrornojan skapar ett slags acceptans för extrema åtgärder i upplevt extrema situationer och normaliserar därmed just extrema åtgärder. De som drabbas av detta är just vanligt folk.
Extremexemplet är USA, som har så många myndigheter som sysslar med antiterrorverksamhet att ingen vet hur många de är eller hur många personer de sysselsätter. Bara att det kostar fruktansvärt mycket pengar. George W Bush hade en fäbless för att starta nya myndigheter och terrorattackerna den 11 september 2001 gav honom grönt ljus för att expandera statens makt betänkligt. Fler myndigheter. Ny övervakningslagstiftning. Kringskurna fri- och rättigheter. Allt för att bekämpa den store fienden. Och så lite anfallskrig på det.
Effekterna blir allt tydligare. Integritetskränkningarna spränger alla vallar. Det som hände i USA efter 11 septemberattackerna har fått ringar på vattnet över hela världen. Det som händer i EU påverkar i högsta grad oss i Sverige. Och som om det inte räckte, tycker svenska politiker att svenska folket behöver övervakas lite extra. Och övervakar inte svenska staten oss, tar den amerikanska över det ansvaret. Trygghet i tiden?
De industrier som tillhandahåller militär- och övervakningsteknologi går på högvarv. Politiker får spela ansvarstagande och skydda oss skrämda medborgare från upplevda hot. Det finns kort sagt många intressen som vill hålla terrorindustrin igång. Vi medborgare tillhör definitivt inte vara ett av dem.
Socialdemokratins seger
Det kan tycks lite udda att i denna tid, veckor efter socialdemokratins värsta valförlust i svensk historia tillika den andra raka valförlusten, prata om socialdemokratins seger. Men ser vi samhällsutvecklingen ur ett bredare perspektiv och lyfter in Moderaternas ompositionering i politiken, är det ganska tydligt. Det är också mycket möjligt att förklaringen till socialdemokratins europeiska kris - ty den är ju ingalunda en isolerad svensk företeelse - finns här. Socialdemokratin har helt enkelt segrat ihjäl sig.
Svensk socialdemokrati har åstadkommit mycket under sitt långa maktinnehav. De har varit normaltillståndet i Sverige. Borgerliga regeringar har endast varit tillfälliga parenteser, ofta välförtjänt ersatta i följande val. Sedan har de kommit tillbaka, de oförtröttliga sossarna. Det fanns en uppgivenhet i min pappas röst när han för många år sedan sa att vissa alltid kommer att rösta på Socialdemokraterna - om sossarna så pissade på dem. Det var faktiskt lite så det kändes. Och visst stämmer det att SAP har haft en mycket stor och osedvanligt trogen väljarskara. Som röstat av tradition. Som röstat av familjetradition, rent av. Farfar röstade så, pappa röstade så, då röstar jag också så. Det måste vara lätt att vara politiker när man har sådana väljare. Det är inte så konstigt att Socialdemokraterna tas lite på sängen när väljarna plötsligt börjar ifrågasätta partiets "rätt" till deras röster och regeringsmakten. De trogna väljarna finns givetvis kvar. Men de blir allt färre i takt med att arbetarklass blir medelklass, LO-förbunden blöder medlemmar och allt fler i Sverige definierar sig som "höger" på den politiska skalan.
Socialdemokratins idéstagnation hänger samman med att partiets politik i så hög grad är genomförd. Årets valrörelse blev dessutom ovanlig för partiet, som normalt sett har mobiliserat sina väljare genom att hota med "högern" och dess skadliga effekter på välfärden. Nu satt en borgerlig regering som klarat Sverige genom krisen, kastat 40 miljarder över kommunerna och knappast kunde sägas utgöra ett hot. Frustrationen från S var tydlig i valrörelsen när den ideologiska debatten uteblev. Att föreslå höjda barnbidrag, flerbarnstillägg och mer pengar till kommunerna hjälper dessutom föga om Reinfeldt lovar samma sak och lite till.
Det ironiska är förstås att Socialdemokraterna i hög grad är ideologiska segrare trots att de inte sitter vid makten. Just nu sitter nämligen en borgerlig alliansregering och genomför i allt väsentligt socialdemokratisk politik. Det svider säkert extra för Socialdemokraterna eftersom det försvårar deras chanser att utmåla sig som ett tydligt alternativ till Alliansen inför valet 2014 - partiets kris är därför djupare än bara en svag partiledare och ett dåligt valresultat. Välfärdsstaten är numera så utbyggd med bidrag och stödåtgärder i alla tänkbara sammanhang att det är svårt att se den svälla ännu mer. Men rent sakpolitiskt borde Socialdemokraterna vara nöjda. Socialdemokratins seger innebär att deras politiska motståndare i allt väsentligt, med vissa egna modifieringar, genomför socialdemokratisk politik.
Svensk socialdemokrati har åstadkommit mycket under sitt långa maktinnehav. De har varit normaltillståndet i Sverige. Borgerliga regeringar har endast varit tillfälliga parenteser, ofta välförtjänt ersatta i följande val. Sedan har de kommit tillbaka, de oförtröttliga sossarna. Det fanns en uppgivenhet i min pappas röst när han för många år sedan sa att vissa alltid kommer att rösta på Socialdemokraterna - om sossarna så pissade på dem. Det var faktiskt lite så det kändes. Och visst stämmer det att SAP har haft en mycket stor och osedvanligt trogen väljarskara. Som röstat av tradition. Som röstat av familjetradition, rent av. Farfar röstade så, pappa röstade så, då röstar jag också så. Det måste vara lätt att vara politiker när man har sådana väljare. Det är inte så konstigt att Socialdemokraterna tas lite på sängen när väljarna plötsligt börjar ifrågasätta partiets "rätt" till deras röster och regeringsmakten. De trogna väljarna finns givetvis kvar. Men de blir allt färre i takt med att arbetarklass blir medelklass, LO-förbunden blöder medlemmar och allt fler i Sverige definierar sig som "höger" på den politiska skalan.
Socialdemokratins idéstagnation hänger samman med att partiets politik i så hög grad är genomförd. Årets valrörelse blev dessutom ovanlig för partiet, som normalt sett har mobiliserat sina väljare genom att hota med "högern" och dess skadliga effekter på välfärden. Nu satt en borgerlig regering som klarat Sverige genom krisen, kastat 40 miljarder över kommunerna och knappast kunde sägas utgöra ett hot. Frustrationen från S var tydlig i valrörelsen när den ideologiska debatten uteblev. Att föreslå höjda barnbidrag, flerbarnstillägg och mer pengar till kommunerna hjälper dessutom föga om Reinfeldt lovar samma sak och lite till.
Det ironiska är förstås att Socialdemokraterna i hög grad är ideologiska segrare trots att de inte sitter vid makten. Just nu sitter nämligen en borgerlig alliansregering och genomför i allt väsentligt socialdemokratisk politik. Det svider säkert extra för Socialdemokraterna eftersom det försvårar deras chanser att utmåla sig som ett tydligt alternativ till Alliansen inför valet 2014 - partiets kris är därför djupare än bara en svag partiledare och ett dåligt valresultat. Välfärdsstaten är numera så utbyggd med bidrag och stödåtgärder i alla tänkbara sammanhang att det är svårt att se den svälla ännu mer. Men rent sakpolitiskt borde Socialdemokraterna vara nöjda. Socialdemokratins seger innebär att deras politiska motståndare i allt väsentligt, med vissa egna modifieringar, genomför socialdemokratisk politik.
fredag 5 november 2010
Älska Kina, hata partiet
Det pågår en Kinadebatt i bloggosfären. Det är en debatt som lätt blir polariserad, särskilt när starka viljor och bestämda uppfattningar möts.
När ena sidan hävdar att att Beijings Tibetpolitik, som undergräver tibetanernas rätt till tibetansk kultur, handlar om att göra dem "konkurrenskraftiga i det moderna Kina" och den andra jämför Kina med Nazityskland, blir det svårt att föra en sansad diskussion. Därtill kommer de storögda västerlänningar som bara ser gott i Kina, i stort och smått. Den som anser att den vanlige kinesen inte vill ha våra "västerländska" fri- och rättigheter utan är nöjda ändå. Dessutom, anses det, har Kina inte den dumma tidsomställningen till och från normaltid (Kina har faktiskt trots landets storlek en enda tidszon), vilket inte minst är fördelaktigt för alla som ska ta nattbussar just när tidsomställningen sker i länder som Sverige...
Jag anser inte att det är rätt att kalla Kina för en fascistisk stat. Av flera skäl. Dels förutsätter fascism ledarprincipen (den om den starke, upplyste ledaren), dels eftersom epitetet inte alls behövs för att vi ska förstå att det kinesiska politiska systemet inte är gott. Onekligen finns fascistiska drag i Kina vad beträffar regimens skapande av en stark nationell identitet, massmobiliseringar och militarisering. Men den reglerade korporativa ekonomin är också svår att se i Kina, som snarast kan beskrivas som en kapitalistisk diktatur med nationalistiska strömningar, kort och gott. Kinavännen Hemulen har rätt i att vi slänger oss med begrepp som "nazism", "fascism" och "rasism" mot personer och partier vi inte gillar - vilket nästan alltid är stora överdrifter. Sverigedemokraterna är inte ett fascistiskt parti, exempelvis. Vi behöver heller inte det epitetet för att förstå att partiets politik är människofientlig på många plan.
Polariseringen är lite tråkig, även om den kan resultera i intressanta debatter. Jag funderar över varför saker och ting måste vara antingen eller. Är det inte möjligt att älska mycket av den kinesiska kulturen - maten, människorna, språket - och samtidigt hata det styrande Kommunistpartiet för dess kränkningar av mänskliga rättigheter? Är det inte möjligt att anse att Tibet bör förbli en del av Kina och samtidigt anse att tibetanerna bör få rätt till sin egen kultur? Att älska Kina men hata partiet borde vara möjligt.
Älskade Kina, hatade kommunistparti.
När ena sidan hävdar att att Beijings Tibetpolitik, som undergräver tibetanernas rätt till tibetansk kultur, handlar om att göra dem "konkurrenskraftiga i det moderna Kina" och den andra jämför Kina med Nazityskland, blir det svårt att föra en sansad diskussion. Därtill kommer de storögda västerlänningar som bara ser gott i Kina, i stort och smått. Den som anser att den vanlige kinesen inte vill ha våra "västerländska" fri- och rättigheter utan är nöjda ändå. Dessutom, anses det, har Kina inte den dumma tidsomställningen till och från normaltid (Kina har faktiskt trots landets storlek en enda tidszon), vilket inte minst är fördelaktigt för alla som ska ta nattbussar just när tidsomställningen sker i länder som Sverige...
Jag anser inte att det är rätt att kalla Kina för en fascistisk stat. Av flera skäl. Dels förutsätter fascism ledarprincipen (den om den starke, upplyste ledaren), dels eftersom epitetet inte alls behövs för att vi ska förstå att det kinesiska politiska systemet inte är gott. Onekligen finns fascistiska drag i Kina vad beträffar regimens skapande av en stark nationell identitet, massmobiliseringar och militarisering. Men den reglerade korporativa ekonomin är också svår att se i Kina, som snarast kan beskrivas som en kapitalistisk diktatur med nationalistiska strömningar, kort och gott. Kinavännen Hemulen har rätt i att vi slänger oss med begrepp som "nazism", "fascism" och "rasism" mot personer och partier vi inte gillar - vilket nästan alltid är stora överdrifter. Sverigedemokraterna är inte ett fascistiskt parti, exempelvis. Vi behöver heller inte det epitetet för att förstå att partiets politik är människofientlig på många plan.
Polariseringen är lite tråkig, även om den kan resultera i intressanta debatter. Jag funderar över varför saker och ting måste vara antingen eller. Är det inte möjligt att älska mycket av den kinesiska kulturen - maten, människorna, språket - och samtidigt hata det styrande Kommunistpartiet för dess kränkningar av mänskliga rättigheter? Är det inte möjligt att anse att Tibet bör förbli en del av Kina och samtidigt anse att tibetanerna bör få rätt till sin egen kultur? Att älska Kina men hata partiet borde vara möjligt.
Älskade Kina, hatade kommunistparti. onsdag 3 november 2010
Den moderata statsfeminismen
Fredrik Reinfeldt kan tänka sig sänkta arbetsgivaravgifter för jämställda företag. Det är alltså könet som är det viktiga för regeringen, inte människors kompetens. Hur ett sådant förslag ska kunna förenas med diskrimineringslagstiftningen återstår att se. Att den politiska makten i praktiken sanktionerar könsdiskriminering är förstås besvärande. Att de borgerliga partierna under Reinfeldts statsministerskap har gått och blivit vänsterfeministiska är bedrövligt.
Den som är motståndare till allt från genuscertifierade dagis till krav på jämställdhetsplaner på landets arbetsplatser har inte haft mycket att glädjas åt under Alliansens fyra år vid makten. Nu ska eländet alltså fortsätta.
Jag tvivlar inte en sekund på att det hade blivit ännu värre om de rödgröna vunnit valet. Men faktum kvarstår: genustramset fortsätter. Statsfeminismen företräds numera av de borgerliga. Det är alliansfärgade morötter i stället för rödgrön piska, men det handlar likt förbannat om politisk styrning. Ack, ja...
Den som är motståndare till allt från genuscertifierade dagis till krav på jämställdhetsplaner på landets arbetsplatser har inte haft mycket att glädjas åt under Alliansens fyra år vid makten. Nu ska eländet alltså fortsätta.
Jag tvivlar inte en sekund på att det hade blivit ännu värre om de rödgröna vunnit valet. Men faktum kvarstår: genustramset fortsätter. Statsfeminismen företräds numera av de borgerliga. Det är alliansfärgade morötter i stället för rödgrön piska, men det handlar likt förbannat om politisk styrning. Ack, ja...
tisdag 2 november 2010
Ett spirande hopp
Det rör på sig i narkotikafrågan. För första gången på mycket länge, kanske någonsin, ser vi ett sakligt debattklimat i en fråga som varit så kontroversiell och infekterad att få har vågat ta i den.
På Newsmill levererar Carl Johan Rehbinder en skarp attack mot den skräckpropaganda som genomsyrat svensk narkotikapolitisk debatt i årtionden. I Studio Ett i Sveriges Radio krossar Magnus Linton (författare till bland annat Cocaina) folkhälsominister Maria Larsson (KD) i diskussionen om legalisering av cannabis. Linton var även inbjuden till SVT:s Agenda härom kvällen och var tydlig i sitt ställningstagande även där.
Jag känner ett spirande hopp. Inte för att jag tror att Sverige kommer att avkriminalisera eller legalisera någon narkotikaklassad drog de kommande åren utan för att debatten möjliggör en sådan utveckling i framtiden. Oavsett hur väljarna i Kalifornien röstar har frågan fått en annan dignitet nu. Debatten kommer att fortsätta. Ju fler som vågar ansluta och säga det uppenbara - att nolltoleranspolitiken har misslyckats och att Sverige bör välja en skadereduceringslinje - desto snabbare kan politiken förändras i grunden.
Författare, journalister, forskare, politiker och initierade debattörer tillåts debattera frågan, sakligt och fint, i svensk TV och radio (och på nätet är aktivismen stor). Detta var inte möjligt på samma sätt för bara fem sex år sedan. Få vågade ta debatten när media bjöd in. Dels för att den ansågs för kontroversiell, särskilt för förtroendevalda politiker som tog skydd så fort ordet "knark" nämndes, dels för att debatterna ofta var osakliga och fula. Det kunde egentligen bara gå illa, särskilt om programmet inte var direktsänt utan klipptes ihop i efterhand.
Men att debatten tillåts är väl ingen garanti för framgång? Visserligen inte. Men med personer som Maria Larsson, Johan Pehrson och Beatrice Ask i andra ringhörnan är det en ganska lätt match. Det som överraskar lite är att dessa tre personer alla tycks vara så otroligt dåligt pålästa. Det är som om de använder sig av material från ANT-undervisningen på högstadiet. Maria Larssons främsta argument mot en legalisering av cannabis är fortfarande att drogen lagras i kroppen längre än alkohol. Det är nästan lite tragikomiskt att se.
Hela den svenska narkotikapolitiken bygger på den så kallade gateway-hypotesen, det vill säga idén om att lättare droger fungerar som inkörsport till tyngre droger. Detta upprepas som ett mantra tills det blir sant i folks medvetande. Ur detta perspektiv anses det logiskt att ha en lika stenhård policy mot cannabis som mot metamfetamin. Det hypotesen inte tar hänsyn till är att en kriminalisering skapar en illegal marknad där den som säljer cannabis ofta också har tillgång till annan narkotika. Märk väl att idén om "inkörsporten" är en hypotes, inte en sanning.
Sedan 1960-talet har Sverige använt sig av informationsansatsen i det preventiva arbetet. Tanken har varit att om bara information om narkotikans skadeverkningar finns tillgänglig, kommer ungdomar att avstå från att testa. Skräckexempel har varit ett vida använt knep för att helt enkelt skrämma till avhållsamhet - det fungerar ungefär lika dåligt på drogområdet som det gör beträffande sex. Utvärderingar och empirisk forskning har visat att effekterna av drogundervisningen är riktigt usla. Metaanalyser av effektforskningen på området har visat att den genomsnittliga effekten av drogundervisningen nått upp till 0,15 - en tumregel är att 0,20 betraktas som en liten effekt.
Svensk narkotikapolitik bygger inte på empirisk forskning om hur man bäst motverkar missbruk. Den bygger inte på en princip om att minska lidandet för människor som missbrukar. Den bygger kort och gott på dogmatism och känslor. Det är en politik som för länge sedan har nått vägs ände och som i dag enbart handlar om politisk prestige och att stå stilla med foten i kärret. Politiker som Maria Larsson uppvisar en fullkomlig oförmåga att ta in nya perspektiv och infallsvinklar. Genom att inte förhålla sig till verkligheten, genom att endast använda sig av gamla uttjänta argument, blir nolltoleranslinjens beskrivningar inte relevanta för människor. Detta kommer på sikt att bli den svenska narkotikapolitikens fall.
På Newsmill levererar Carl Johan Rehbinder en skarp attack mot den skräckpropaganda som genomsyrat svensk narkotikapolitisk debatt i årtionden. I Studio Ett i Sveriges Radio krossar Magnus Linton (författare till bland annat Cocaina) folkhälsominister Maria Larsson (KD) i diskussionen om legalisering av cannabis. Linton var även inbjuden till SVT:s Agenda härom kvällen och var tydlig i sitt ställningstagande även där.
Jag känner ett spirande hopp. Inte för att jag tror att Sverige kommer att avkriminalisera eller legalisera någon narkotikaklassad drog de kommande åren utan för att debatten möjliggör en sådan utveckling i framtiden. Oavsett hur väljarna i Kalifornien röstar har frågan fått en annan dignitet nu. Debatten kommer att fortsätta. Ju fler som vågar ansluta och säga det uppenbara - att nolltoleranspolitiken har misslyckats och att Sverige bör välja en skadereduceringslinje - desto snabbare kan politiken förändras i grunden.
Författare, journalister, forskare, politiker och initierade debattörer tillåts debattera frågan, sakligt och fint, i svensk TV och radio (och på nätet är aktivismen stor). Detta var inte möjligt på samma sätt för bara fem sex år sedan. Få vågade ta debatten när media bjöd in. Dels för att den ansågs för kontroversiell, särskilt för förtroendevalda politiker som tog skydd så fort ordet "knark" nämndes, dels för att debatterna ofta var osakliga och fula. Det kunde egentligen bara gå illa, särskilt om programmet inte var direktsänt utan klipptes ihop i efterhand.
Men att debatten tillåts är väl ingen garanti för framgång? Visserligen inte. Men med personer som Maria Larsson, Johan Pehrson och Beatrice Ask i andra ringhörnan är det en ganska lätt match. Det som överraskar lite är att dessa tre personer alla tycks vara så otroligt dåligt pålästa. Det är som om de använder sig av material från ANT-undervisningen på högstadiet. Maria Larssons främsta argument mot en legalisering av cannabis är fortfarande att drogen lagras i kroppen längre än alkohol. Det är nästan lite tragikomiskt att se.
Hela den svenska narkotikapolitiken bygger på den så kallade gateway-hypotesen, det vill säga idén om att lättare droger fungerar som inkörsport till tyngre droger. Detta upprepas som ett mantra tills det blir sant i folks medvetande. Ur detta perspektiv anses det logiskt att ha en lika stenhård policy mot cannabis som mot metamfetamin. Det hypotesen inte tar hänsyn till är att en kriminalisering skapar en illegal marknad där den som säljer cannabis ofta också har tillgång till annan narkotika. Märk väl att idén om "inkörsporten" är en hypotes, inte en sanning.
Sedan 1960-talet har Sverige använt sig av informationsansatsen i det preventiva arbetet. Tanken har varit att om bara information om narkotikans skadeverkningar finns tillgänglig, kommer ungdomar att avstå från att testa. Skräckexempel har varit ett vida använt knep för att helt enkelt skrämma till avhållsamhet - det fungerar ungefär lika dåligt på drogområdet som det gör beträffande sex. Utvärderingar och empirisk forskning har visat att effekterna av drogundervisningen är riktigt usla. Metaanalyser av effektforskningen på området har visat att den genomsnittliga effekten av drogundervisningen nått upp till 0,15 - en tumregel är att 0,20 betraktas som en liten effekt.
Svensk narkotikapolitik bygger inte på empirisk forskning om hur man bäst motverkar missbruk. Den bygger inte på en princip om att minska lidandet för människor som missbrukar. Den bygger kort och gott på dogmatism och känslor. Det är en politik som för länge sedan har nått vägs ände och som i dag enbart handlar om politisk prestige och att stå stilla med foten i kärret. Politiker som Maria Larsson uppvisar en fullkomlig oförmåga att ta in nya perspektiv och infallsvinklar. Genom att inte förhålla sig till verkligheten, genom att endast använda sig av gamla uttjänta argument, blir nolltoleranslinjens beskrivningar inte relevanta för människor. Detta kommer på sikt att bli den svenska narkotikapolitikens fall.
måndag 1 november 2010
Ohly ut ur Afghanistan
Lars Ohly och Vänsterpartiet hoppar av samtalen om den svenska truppen i Afghanistan. Det var då för väl. Reinfeldt och Sahlin har inte bett Ohly att fara och flyga, men i praktiken har Vänsterpartiet inte fått gehör för sin utrikespolitiska hållning. Vilket är en lättnad.
"Fler soldater är inte lösningen på säkerhetsläget i landet", säger Ohly. Vi ska dock komma ihåg att the så kallade "the surge" i Irak, som innebar 20 000 fler soldater som främst bidrog till säkerheten i Bagdad, förbättrade säkerhetsläget. Afghanistan har varit ett nedprioriterat krig på grund av de enorma problem USA stötte på i Irak. Nu finns ett ökat fokus på Afghanistan. Precis som i Irak uppstår situationen att oavsett vad man tycker om själva krigsinsatsen, är det allra sämsta alternativet att bara lämna landet till vargarna. Många civila institutioner - som skolor men också människors egna hem - skyddas enbart av utländska truppers närvaro för närvarande. Problemet är förstås att det afghanska styret är genomkorrumperat, vilket inte bådar för någon blomstrande politisk utveckling i landet framöver. Detta är dock afghanernas egen huvudvärk.
Ohlys uttåg ur Afghanistansamtalen betyder att ett vänsterextremt parti inte får gehör i en viktig utrikespolitisk fråga. Det betyder också att det rödgröna samarbetet i praktiken är dött, vilket i sin tur innebär att Vänsterpartiets chanser att påverka politiskt de kommande fyra åren är minimala. Ta en gravöl med Jimmie Åkesson, Lars.
"Fler soldater är inte lösningen på säkerhetsläget i landet", säger Ohly. Vi ska dock komma ihåg att the så kallade "the surge" i Irak, som innebar 20 000 fler soldater som främst bidrog till säkerheten i Bagdad, förbättrade säkerhetsläget. Afghanistan har varit ett nedprioriterat krig på grund av de enorma problem USA stötte på i Irak. Nu finns ett ökat fokus på Afghanistan. Precis som i Irak uppstår situationen att oavsett vad man tycker om själva krigsinsatsen, är det allra sämsta alternativet att bara lämna landet till vargarna. Många civila institutioner - som skolor men också människors egna hem - skyddas enbart av utländska truppers närvaro för närvarande. Problemet är förstås att det afghanska styret är genomkorrumperat, vilket inte bådar för någon blomstrande politisk utveckling i landet framöver. Detta är dock afghanernas egen huvudvärk.
Ohlys uttåg ur Afghanistansamtalen betyder att ett vänsterextremt parti inte får gehör i en viktig utrikespolitisk fråga. Det betyder också att det rödgröna samarbetet i praktiken är dött, vilket i sin tur innebär att Vänsterpartiets chanser att påverka politiskt de kommande fyra åren är minimala. Ta en gravöl med Jimmie Åkesson, Lars.
söndag 31 oktober 2010
Ett annorlunda inlägg i narkotikadebatten...
"Här knarkar komikern", utropar Aftonbladet. Ja, se så han knarkar. Jag vill se detta hända. Framför Maria Larsson i SVT.
lördag 30 oktober 2010
Vintertankar
Mörkret sänker sig över Sverige. Sommaren är sedan länge ett minne blott, hösten håller på att ta slut. I morgon går vi även officiellt över till vintertid, även om de flesta av oss redan har klätt om till kargare väder och börjat förbereda oss mentalt för den jobbigaste tiden på året: vinterhelvetet.
Jag har inte gillat vintern sedan jag var kanske 15 år eller så. Förmodligen är det ännu längre sedan, men när man bor i Norrland skapas troligen något slags resignerad acceptans för vädrets makter och man ger upp tanken på att aktivt tycka illa om något man ändå inte har den ringaste förmåga att påverka. Vintern bara är. Har man tur dyker det upp en och annan vacker vinterdag som lämpar sig för hurtiga promenader eller bredsladdar med bilen.
I Stockholm är vintern inte fullt lika lång, kall och oändlig som i de norrländska tallskogarna. Men förra året var det inte så underbart här heller. Stadens promenadgator hade förvandlats till smala korridorer. Gamla människor med rullatorer stod och spann i snön som 16-åringen som övningskör för första gången. Det var kallt, det var snö och det var förbannelse. Våren kunde inte komma nog fort.
Nu är jag ändå van vid det här klimatet. Tänk dig den som inte är det. Min flickvän kommer till Sverige mitt under isande december. Svensk mat eller evigt mörker verkar inte oroa. Nej, det enda orosmolnet är det där med kylan. I södra Kina är det trots allt sällan kallare än 10 plusgrader under vintern. Gräset är grönt och med en tunn jacka klarar man sig bra i t-shirt. Det är en liten välkommen paus från den tryckande fuktiga värmen under vår, sommar och höst. Frågan är hur man förbereder någon som bara har sett snö på TV för en klassisk svensk vinter. Genom att prata hoppfullt om våren? Det är bara att hoppas att det blir en något humanare vinter än förra gången... Man kan ju skrämma folk till livet för mindre.
Det här kan vi klara oss utan.
Jag har inte gillat vintern sedan jag var kanske 15 år eller så. Förmodligen är det ännu längre sedan, men när man bor i Norrland skapas troligen något slags resignerad acceptans för vädrets makter och man ger upp tanken på att aktivt tycka illa om något man ändå inte har den ringaste förmåga att påverka. Vintern bara är. Har man tur dyker det upp en och annan vacker vinterdag som lämpar sig för hurtiga promenader eller bredsladdar med bilen.
I Stockholm är vintern inte fullt lika lång, kall och oändlig som i de norrländska tallskogarna. Men förra året var det inte så underbart här heller. Stadens promenadgator hade förvandlats till smala korridorer. Gamla människor med rullatorer stod och spann i snön som 16-åringen som övningskör för första gången. Det var kallt, det var snö och det var förbannelse. Våren kunde inte komma nog fort.
Nu är jag ändå van vid det här klimatet. Tänk dig den som inte är det. Min flickvän kommer till Sverige mitt under isande december. Svensk mat eller evigt mörker verkar inte oroa. Nej, det enda orosmolnet är det där med kylan. I södra Kina är det trots allt sällan kallare än 10 plusgrader under vintern. Gräset är grönt och med en tunn jacka klarar man sig bra i t-shirt. Det är en liten välkommen paus från den tryckande fuktiga värmen under vår, sommar och höst. Frågan är hur man förbereder någon som bara har sett snö på TV för en klassisk svensk vinter. Genom att prata hoppfullt om våren? Det är bara att hoppas att det blir en något humanare vinter än förra gången... Man kan ju skrämma folk till livet för mindre.
Det här kan vi klara oss utan.fredag 29 oktober 2010
Sverige mot världen
För runt fem år sedan stod Frihetsfrontens Henrik Alexandersson och den dåvarande socialdemokratiska regeringens egen "droggeneral" Björn Fries och debatterade narkotikapolitik i svensk TV. Det var frihetslinje mot förbudslinje (även om Fries ska ha cred för att han till skillnad från många andra inte gick till personangrepp).I dag är Björn Fries av en annan åsikt. Han vill inte avkriminalisera, säger han, men Fries försvarar definitivt inte den svenska nolltoleranspolitiken som han en gång gjorde. Han är dock fortfarande socialdemokrat. Det Fries vill se är mindre av kriminalpolitik, mer av socialpolitik genom riktade insatser till missbrukare som behöver dem mest. Alliansen verkar oförmögen att kunna tänka om. Frågan är hur många Björn Fries har bakom sig på den rödgröna sidan.
Exemplet Portugal tigs ihjäl i vårt land, det tycks till och med tämligen okänt bland alkohol- och drogforskare i Sverige. Portugal avkriminaliserade alla droger 2001 och resultaten går att läsa om här. De positiva erfarenheterna av den liberala portugisiska drogpolitiken är givetvis en nagel i ögat på alla förbudsivrare. Sverige visar heer inte särskilt bra resultat när det gäller dödlighet bland tunga missbrukare, som är högre än i Nederländerna och Portugal. Därför försöker Maria Larsson (KD) hellre appellera till känslor genom att prata om hur farligt cannabis är för barn och unga (som om någon vill föreslå att barn ska få röka hasch) och Johan Pehrson (FP) babblar om "hashromantik" (sic) så fort någon kritiserar den svenska drogpolitiken. Det är både infantilt och fånigt.
I EU pågår emellertid en liberaliseringstrend. Och i FN föreslås i en rapport skadereducering i stället för repressiva åtgärder, bland annat genom substitutionsbehandlingar, avkriminalisering av innehav och bruk samt ökad tillgänglighet för mediciner. Klassisk skademinimeringspolitik, således. Det är mycket hoppingivande och det kan komma att förändra utgångspunkterna för svensk narkotikapolitisk debatt framöver.
Förslagen i FN gör det nämligen allt svårare att hävda att avkriminalisering är förslag som endast framförs av haschtomtar och marginaliserade drogliberaler. Sverige står tvärtom allt mer ensamt i sin nolltoleranslinje. Då är det inte så konstigt att allt personer som Maria Larsson och Johan Pehrson kan göra är att försvara politiken för dess egen skull. Några andra argument finns inte längre. Nu handlar det enbart och allena om politisk prestige.
Ett eget val
Mer än hälften av de tillfrågade kvinnorna i en ny undersökning kan tänka sig att bli hemmafruar. Yngre kvinnor är mest positiva.
I media utmålas detta som en nya "hemmafrutrend", kanske inspirerad av alla program om Hollywoodfruar på TV. Det låter som en överdrift. Förhoppningsvis har det heller inget med usla TV-program att göra utan snarare med ett val från hjärtat: att tillbringa mer tid med sina barn när tillfälle ges.
Det är inte upp till mig att värdera vilka val som är bäst. Jag tycker bara att det är skönt att det finns personer även i det statsfeministiska Sverige som skiter i jämställdhetsbonusar, målet med "det jämställda samhället" och patriarkatgnat. Människor som bara säger: nej, vi bestämmer faktiskt själva. Fan, vad ni är bra.
I media utmålas detta som en nya "hemmafrutrend", kanske inspirerad av alla program om Hollywoodfruar på TV. Det låter som en överdrift. Förhoppningsvis har det heller inget med usla TV-program att göra utan snarare med ett val från hjärtat: att tillbringa mer tid med sina barn när tillfälle ges.
Det är inte upp till mig att värdera vilka val som är bäst. Jag tycker bara att det är skönt att det finns personer även i det statsfeministiska Sverige som skiter i jämställdhetsbonusar, målet med "det jämställda samhället" och patriarkatgnat. Människor som bara säger: nej, vi bestämmer faktiskt själva. Fan, vad ni är bra.
torsdag 28 oktober 2010
För första gången är jag lite rädd
Jag är oftast en person som inte hetsar upp mig. När folk skriker sig hesa över det ena eller det andra tänker jag oftast att i grunden blir det nog inte så stor skillnad. Det ordnar sig. Oftast gör det också det. Oftast var de där stora orden just bara ord. Livet rullar på. Men något håller på att hända i Europa och Sverige som gör mig illa till mods. På riktigt.
Det handlar dels om teledatalagringen. Svenska politiker vill genomdriva ett förslag om lagring av alla svenskars alla telefonsamtal, SMS, MMS och e-postmeddelanden. Staten ska alltså ha tillgång till information, under minst ett halvår, som berättar vem du har haft kontakt med, när du har haft det och var du befann dig. Detta läggs alltså till redan existerande FRA-lag. Därtill vill politiker veta vad vi söker efter på Internet. De tider då vi elektroniskt kunde känna att vi kan kommunicera privat är snart borta.
Tekniken finns som möjliggör allt detta. Nu vill politikerna ha makten över den. Problemet är att vi förleds att tro att det sker i ett gott syfte, nämligen att bekämpa grov brottslighet i samhället. Redan innan teledatalagringen blivit verklighet ser vi emellertid en ändamålsglidning. Nu vill politikerna även att brott som endast ger böter ska omfattas av datalagringsdirektivet. Redan innan direktivet har implementerats flyttas positionerna. Det är lite fräckt och faktiskt också lite vågat. Men sannolikt kalkylerar politikerna med att den stora massan, inklusive medierna, inte kommer att bry sig. Mycket tyder på att de kalkylerat rätt.
Det handlar dels om yttrandefriheten. Sverige har fantastiska grundlagar för yttrande- och tryckfrihet som ger oss möjligheter att uttrycka politiskt inkorrekta åsikter i både tal och skrift och att fritt få sprida denna information. Denna frihet har redan inskränkts i ett steg när hets mot folkgrupp förbjöd så kallad missaktning mot folkgrupp med anspelning på hudfärg, etniskt ursprung, sexuell läggning och så vidare. Vi ser en ökad vilja att censurera misshagligt material på Internet. Nu kommer nästa slag.
Den så kallade Yttrandefrihetskommittén har kommit med ett delbetänkande i vilket föreslås tre olika modeller för hur den svenska yttrandefrihetsgrundlagen kan komma att se ut i framtiden.
Ansvarsmodellen bygger på att yttranden har ansvariga utgivare (så som sker i tidningar, radio och TV i dag). Det skulle således omöjliggöra anonymitet på exempelvis en blogg.
Verksamhetsmodellen bygger på att vissa "särskilt viktiga" medier, läs massmedieföretag, ska ges ett särskilt grundlagsskydd. Övriga, som vi bloggare, skulle tvingas agera enligt ansvarsmodellen med en tydligt utsatt ansvarig utgivare för det publicerade innehållet.
Ändamålsmodellen handlar i korthet om att värna de yttranden som är särskilt viktiga för fri informationsspridning och opinionsbildning i samhället. Således kan en del sorters yttranden (rimligen sådana som flertalet ogillar) undantas.
Före detta JK Göran Lambertz utmålar betänkandet som ett sätt att stärka yttrandefriheten i digitala medier. Vad det i praktiken innebär, om något av dessa förslag blir verklighet, är emellertid en grundläggande inskränkning av yttrandefriheten i Sverige. Den sistnämnda modellen anses vara i bäst överensstämmelse med EU-rätten. Samma EU där diskussionen om registrering av bloggar har lyfts.
För första gången är jag lite orolig. Jag känner ett allt mer växande obehag inför den utveckling vi nu ser inom så grundläggande områden i en demokratisk rättsstat som rättssäkerheten, yttrandefriheten och den personliga integriteten. I dessa tre fundament vilar själva grunden i demokratin. Det som har gjort oss lite bättre än många andra länder. Det som har gjort att jag trots mina invändningar mot väldigt mycket i Sverige - vänsterfeminismens intåg i vår sängkammare, statens enorma makt över vår privatekonomi, paternalismen gällande våra livsvanor - ändå tycker att det är ett generellt sett väldigt bra land att bo i. Jag behöver inte vara rädd för att polisen dyker upp och griper mig när jag har skrivit en bloggpost om hur dålig regeringen är. Inte heller censureras det jag skriver. Jag behöver inte känna någon oro för att kastas i fängelse utan att få veta varför. Jag har fri- och rättigheter som människor är beredda att dö för i många andra länder.
Men när svenska politiker är beredda att kasta våra underbara fri- och rättigheter överbord - dels för att blidka EU, dels för att bekämpa brottslighet - befinner vi oss på ett mycket oroväckande sluttande plan. Det som oroar mig allra mest är att så få bryr sig. Att svenska journalister inte skriver så att fingrarna glöder om det här. Det finns inga gränser för vad stora svenska medier skulle kunna göra av dessa frågor om de bara ville. Att starta okontroversiella och fullständigt meningslösa "Vi gillar olika"-kampanjer går för sig, men att engagera sina tittare/läsare/lyssnare i frågor som rör själva fundamenten i den svenska demokratin...? Då håller medierna tyst. Och det gör mig uppriktigt oroad. Inser de inte vad som håller på att hända i våra västerländska demokratier? Bryr de sig inte? Eller tycker de tvärtom att det är rätt?
Jag gissar på mittenalternativet och det är värre än de andra två. Det är precis som när en stor orätt begås mot en människa och alla ser på men håller tyst. Tystnaden är värst. Allt detta kan komma att göra att jag känner mig nödgad att engagera mig partipolitiskt igen. Att bara blogga räcker inte längre.
Det handlar dels om teledatalagringen. Svenska politiker vill genomdriva ett förslag om lagring av alla svenskars alla telefonsamtal, SMS, MMS och e-postmeddelanden. Staten ska alltså ha tillgång till information, under minst ett halvår, som berättar vem du har haft kontakt med, när du har haft det och var du befann dig. Detta läggs alltså till redan existerande FRA-lag. Därtill vill politiker veta vad vi söker efter på Internet. De tider då vi elektroniskt kunde känna att vi kan kommunicera privat är snart borta.
Tekniken finns som möjliggör allt detta. Nu vill politikerna ha makten över den. Problemet är att vi förleds att tro att det sker i ett gott syfte, nämligen att bekämpa grov brottslighet i samhället. Redan innan teledatalagringen blivit verklighet ser vi emellertid en ändamålsglidning. Nu vill politikerna även att brott som endast ger böter ska omfattas av datalagringsdirektivet. Redan innan direktivet har implementerats flyttas positionerna. Det är lite fräckt och faktiskt också lite vågat. Men sannolikt kalkylerar politikerna med att den stora massan, inklusive medierna, inte kommer att bry sig. Mycket tyder på att de kalkylerat rätt.
Det handlar dels om yttrandefriheten. Sverige har fantastiska grundlagar för yttrande- och tryckfrihet som ger oss möjligheter att uttrycka politiskt inkorrekta åsikter i både tal och skrift och att fritt få sprida denna information. Denna frihet har redan inskränkts i ett steg när hets mot folkgrupp förbjöd så kallad missaktning mot folkgrupp med anspelning på hudfärg, etniskt ursprung, sexuell läggning och så vidare. Vi ser en ökad vilja att censurera misshagligt material på Internet. Nu kommer nästa slag.
Den så kallade Yttrandefrihetskommittén har kommit med ett delbetänkande i vilket föreslås tre olika modeller för hur den svenska yttrandefrihetsgrundlagen kan komma att se ut i framtiden.
Ansvarsmodellen bygger på att yttranden har ansvariga utgivare (så som sker i tidningar, radio och TV i dag). Det skulle således omöjliggöra anonymitet på exempelvis en blogg.
Verksamhetsmodellen bygger på att vissa "särskilt viktiga" medier, läs massmedieföretag, ska ges ett särskilt grundlagsskydd. Övriga, som vi bloggare, skulle tvingas agera enligt ansvarsmodellen med en tydligt utsatt ansvarig utgivare för det publicerade innehållet.
Ändamålsmodellen handlar i korthet om att värna de yttranden som är särskilt viktiga för fri informationsspridning och opinionsbildning i samhället. Således kan en del sorters yttranden (rimligen sådana som flertalet ogillar) undantas.
Före detta JK Göran Lambertz utmålar betänkandet som ett sätt att stärka yttrandefriheten i digitala medier. Vad det i praktiken innebär, om något av dessa förslag blir verklighet, är emellertid en grundläggande inskränkning av yttrandefriheten i Sverige. Den sistnämnda modellen anses vara i bäst överensstämmelse med EU-rätten. Samma EU där diskussionen om registrering av bloggar har lyfts.
För första gången är jag lite orolig. Jag känner ett allt mer växande obehag inför den utveckling vi nu ser inom så grundläggande områden i en demokratisk rättsstat som rättssäkerheten, yttrandefriheten och den personliga integriteten. I dessa tre fundament vilar själva grunden i demokratin. Det som har gjort oss lite bättre än många andra länder. Det som har gjort att jag trots mina invändningar mot väldigt mycket i Sverige - vänsterfeminismens intåg i vår sängkammare, statens enorma makt över vår privatekonomi, paternalismen gällande våra livsvanor - ändå tycker att det är ett generellt sett väldigt bra land att bo i. Jag behöver inte vara rädd för att polisen dyker upp och griper mig när jag har skrivit en bloggpost om hur dålig regeringen är. Inte heller censureras det jag skriver. Jag behöver inte känna någon oro för att kastas i fängelse utan att få veta varför. Jag har fri- och rättigheter som människor är beredda att dö för i många andra länder.
Men när svenska politiker är beredda att kasta våra underbara fri- och rättigheter överbord - dels för att blidka EU, dels för att bekämpa brottslighet - befinner vi oss på ett mycket oroväckande sluttande plan. Det som oroar mig allra mest är att så få bryr sig. Att svenska journalister inte skriver så att fingrarna glöder om det här. Det finns inga gränser för vad stora svenska medier skulle kunna göra av dessa frågor om de bara ville. Att starta okontroversiella och fullständigt meningslösa "Vi gillar olika"-kampanjer går för sig, men att engagera sina tittare/läsare/lyssnare i frågor som rör själva fundamenten i den svenska demokratin...? Då håller medierna tyst. Och det gör mig uppriktigt oroad. Inser de inte vad som håller på att hända i våra västerländska demokratier? Bryr de sig inte? Eller tycker de tvärtom att det är rätt?
Jag gissar på mittenalternativet och det är värre än de andra två. Det är precis som när en stor orätt begås mot en människa och alla ser på men håller tyst. Tystnaden är värst. Allt detta kan komma att göra att jag känner mig nödgad att engagera mig partipolitiskt igen. Att bara blogga räcker inte längre.
onsdag 27 oktober 2010
Minister Larssons prestige
Det är få politikområden som använder sig av en sådan tröttsam argumentåtervinning som den narkotikapolitiska i Sverige. Barn- och äldreminister Maria Larsson har inget nytt att tillföra men känner sig ändå manad att skriva en debattartikel (eller få den skriven åt sig) till den svenska nolltoleranspolitikens försvar.
Argumenten för den restriktiva narkotikapolitiken blir allt mer ihåliga. När Maria Larsson, som är regeringens röst i narkotikapolitiska frågor, argumenterar mot avkriminaliseringar och legaliseringar i andra länder gör hon det främst med argumentet att sådana åtgärder skulle innebära ett "allvarligt bakslag för den globala narkotikapolitiken". När hon argumenterar mot avkriminaliseringar i Sverige gör hon det med argumentet att sådana åtgärder skulle "göra svensk narkotikapolitik en björntjänst". Larsson försvarar politiken för politikens egen skull.
Ingenstans får vi veta varför. Ingenstans syns människorna i ministerns argumentation. Det är en byråkrats ryggmärgsreflex vi ser. Hon upprepar det vi fick lära oss om narkotika på högstadiet. Den stirriga övertygelsen om cannabis som "inkörsport" fortsätter att frodas. Att hon hänvisar till personer som arbetar inom missbruksvården gör inte saken bättre. Jag vet själv att det finns personer som missbrukar cannabis, jag träffar dem i arbetet. Men missbruk, eller addiction som är en mer rättvisande term, handlar inte om valet av drog. Det är möjligt att missbruka sex, alkohol, shopping, träning, mat, allt!
I någon mån genomgår vi alla tider av addiction i våra liv - med vitt skilda konsekvenser. Det kulturella sammanhanget spelar en mycket stor roll för hur vi ser på vad som är missbruk och inte. Många dricker på tok för mycket men klarar ändå att fungera någorlunda i tillvaron. Personer som röker en eller annan joint klassas emellertid som narkomaner och blir fall för missbruksvården och i värsta fall polisen. Att cannabis skulle vara något särskilt farligt som leder till fördärvet saknar stöd i internationell forskning. Det ministern säger stämmer helt enkelt inte.
Alliansen ska alltså fortsätta på den inslagna vägen - den väg som inte har minskat missbruket och inte minskat lidandet bland existerande missbrukare utan i stället har möjliggjort för kriminella att tjäna så mycket pengar att de kan finansiera egna arméer för att skydda sin verksamhet och döda alla som kommer i vägen. Det är fullständigt obegripligt hur svenska politiker kan vara så förbaskat insnöade i propagandan om den restriktiva narkotikapolitikens förträfflighet att de inte ser vilket helvete den håller på att skapa världen över.
Historiens dom kommer att falla tungt över de beslutsfattare som i dag, fler år efter att världen enligt FN:s kommission mot narkotika skulle ha blivit "narkotikafri", fortsätter att envisas med att köra på i gamla hjulspår. Prestige sätts före människoliv och mänskliga rättigheter. Det är en tragedi på så många plan.
Argumenten för den restriktiva narkotikapolitiken blir allt mer ihåliga. När Maria Larsson, som är regeringens röst i narkotikapolitiska frågor, argumenterar mot avkriminaliseringar och legaliseringar i andra länder gör hon det främst med argumentet att sådana åtgärder skulle innebära ett "allvarligt bakslag för den globala narkotikapolitiken". När hon argumenterar mot avkriminaliseringar i Sverige gör hon det med argumentet att sådana åtgärder skulle "göra svensk narkotikapolitik en björntjänst". Larsson försvarar politiken för politikens egen skull.
Ingenstans får vi veta varför. Ingenstans syns människorna i ministerns argumentation. Det är en byråkrats ryggmärgsreflex vi ser. Hon upprepar det vi fick lära oss om narkotika på högstadiet. Den stirriga övertygelsen om cannabis som "inkörsport" fortsätter att frodas. Att hon hänvisar till personer som arbetar inom missbruksvården gör inte saken bättre. Jag vet själv att det finns personer som missbrukar cannabis, jag träffar dem i arbetet. Men missbruk, eller addiction som är en mer rättvisande term, handlar inte om valet av drog. Det är möjligt att missbruka sex, alkohol, shopping, träning, mat, allt!
I någon mån genomgår vi alla tider av addiction i våra liv - med vitt skilda konsekvenser. Det kulturella sammanhanget spelar en mycket stor roll för hur vi ser på vad som är missbruk och inte. Många dricker på tok för mycket men klarar ändå att fungera någorlunda i tillvaron. Personer som röker en eller annan joint klassas emellertid som narkomaner och blir fall för missbruksvården och i värsta fall polisen. Att cannabis skulle vara något särskilt farligt som leder till fördärvet saknar stöd i internationell forskning. Det ministern säger stämmer helt enkelt inte.
Alliansen ska alltså fortsätta på den inslagna vägen - den väg som inte har minskat missbruket och inte minskat lidandet bland existerande missbrukare utan i stället har möjliggjort för kriminella att tjäna så mycket pengar att de kan finansiera egna arméer för att skydda sin verksamhet och döda alla som kommer i vägen. Det är fullständigt obegripligt hur svenska politiker kan vara så förbaskat insnöade i propagandan om den restriktiva narkotikapolitikens förträfflighet att de inte ser vilket helvete den håller på att skapa världen över.
Historiens dom kommer att falla tungt över de beslutsfattare som i dag, fler år efter att världen enligt FN:s kommission mot narkotika skulle ha blivit "narkotikafri", fortsätter att envisas med att köra på i gamla hjulspår. Prestige sätts före människoliv och mänskliga rättigheter. Det är en tragedi på så många plan.
tisdag 26 oktober 2010
Blodets Mexiko
I Mexiko är det livsfarligt att vara polis. Korruptionen är därför enorm. Poliser håller sig vid liv genom att se mellan fingrarna och/eller ta mutor från knarkkartellerna.
Nu tar 20-åriga Marisol Valles Garcia över jobbet som polischef i lilla men våldsdrabbade Praxedis Guadalope Guerrero. Hon är kriminologistudent och småbarnsmor. Hennes föregångare torterades och halshöggs. Det borde skrämma de flesta. Vilket det också gjorde. Valles Garcia var ensam om att vilja ta uppdraget. Jag hoppas att hon får bra betalt, hon betalar nämligen med sin egen säkerhet. Och sitt barns. Slaktarna i knarkkriget skyr inga som helst medel. De kommer inte att tveka att döda en vacker 20-årig enbarnsmor om de anser det nödvändigt.
Hur länge ska det behöva gå innan Mexikos politiker inser att inga vapen i världen kan stoppa de slaktare som nu har ihjäl människor på löpande band i knarkkriget? Hur många ska behöva dö innan de inser att förbudspolitiken bara gynnar de hänsynslösa knarkkartellerna? 28 000 döda på fyra år talar sitt tydliga brutala språk. Mexiko är i krig. Den mexikanska staten kan inte längre skydda sina egna medborgare - staten kan inte ens skydda sina egna anställda. Vägen framåt är knappast samma gamla politik. Ryck undan mattan för det kriminella patrasket genom en avkriminalisering!
Polischef i en krigszon. Modig eller bara dumdristig?
Nu tar 20-åriga Marisol Valles Garcia över jobbet som polischef i lilla men våldsdrabbade Praxedis Guadalope Guerrero. Hon är kriminologistudent och småbarnsmor. Hennes föregångare torterades och halshöggs. Det borde skrämma de flesta. Vilket det också gjorde. Valles Garcia var ensam om att vilja ta uppdraget. Jag hoppas att hon får bra betalt, hon betalar nämligen med sin egen säkerhet. Och sitt barns. Slaktarna i knarkkriget skyr inga som helst medel. De kommer inte att tveka att döda en vacker 20-årig enbarnsmor om de anser det nödvändigt.
Hur länge ska det behöva gå innan Mexikos politiker inser att inga vapen i världen kan stoppa de slaktare som nu har ihjäl människor på löpande band i knarkkriget? Hur många ska behöva dö innan de inser att förbudspolitiken bara gynnar de hänsynslösa knarkkartellerna? 28 000 döda på fyra år talar sitt tydliga brutala språk. Mexiko är i krig. Den mexikanska staten kan inte längre skydda sina egna medborgare - staten kan inte ens skydda sina egna anställda. Vägen framåt är knappast samma gamla politik. Ryck undan mattan för det kriminella patrasket genom en avkriminalisering!
Polischef i en krigszon. Modig eller bara dumdristig?måndag 25 oktober 2010
Frihetsfrontens talarkväll: oktober
Till oktober månads talarkväll kommer Ylva Maria Thompson. Hon kommer att prata på temat "Sexarbetarna - de sista som kommer att frigöras". Vänta er en del diskussioner om synen på sex och sexköpslagen i Sverige, alltså.
Tid: Torsdag 28 oktober, kl 19.
Plats: Trattoria Romana, Lilla Nygatan 16 i Gamla stan. På Trattoria Romana kan man också äta god mat och dricka öl och vin. Restaurangen ligger väldigt nära Gamla stans tunnelbanestation, men adressen ovan är till bakfickan med bar i gatuplanet. Vi håller till en trappa ner från baren. Går du in på nedre plan måste du gå igenom hela restaurangen då vi håller till längst in.
Alla är välkomna!
Tid: Torsdag 28 oktober, kl 19.
Plats: Trattoria Romana, Lilla Nygatan 16 i Gamla stan. På Trattoria Romana kan man också äta god mat och dricka öl och vin. Restaurangen ligger väldigt nära Gamla stans tunnelbanestation, men adressen ovan är till bakfickan med bar i gatuplanet. Vi håller till en trappa ner från baren. Går du in på nedre plan måste du gå igenom hela restaurangen då vi håller till längst in.
Alla är välkomna!
Lämna V utanför
Fredrik Reinfeldt vill ha en bred blocköverskridande uppgörelse om Afghanistanstyrkan. Det är klokt. I grunden tycker Moderaterna och Socialdemokraterna rätt lika. Mona Sahlin tvangs anpassa sig till antiamerikanismens Lars Ohly när den rödgröna utrikespolitiska förklaringen skrevs ihop. I dag, efter ett förlorat val, är det rödgröna samarbetet i upplösning. En gemensam skuggbudget har nu lagts och Ohly slåss med näbbar och klor för att samarbetet ska bestå eftersom det är enda möjligheten för Vänsterpartiet att få något som helst inflytande de kommande fyra åren. Sahlin behöver dock inte bry sig om Ohly längre - hon bör träffa en uppgörelse med regeringen på egen hand om Afghanistanpolitiken. Det kommer fler frågor framöver där det kan vara skönt för Socialdemokraterna att kunna agera utan att behöva ta hänsyn till andra partier.
Jag tror att det faktiskt är rätt få socialdemokrater som tycker att det är trevligt att tvingas komma överens med ett gammalt kommunistparti om vilken utrikespolitik Socialdemokraterna ska stå för. Det rödgröna samarbetet blev ingen hit för något av de rödgröna partierna, allra minst för S. Sahlin behöver inte ta någon större hänsyn till Vänsterpartiet eller Miljöpartiet i detta läge. Det är fyra långa år till nästa riksdagsval och innan dess kommer många gamla ansikten att ha bytts ut. Miljöpartiet kommer att ha två nya språkrör, Vänsterpartiet kommer förmodligen att ha en ny partiledare. Och frågan är förstås om Sahlin själv sitter kvar längre än till 2012.
Mona Sahlin sade att hon ensam representerade de rödgröna när hon mötte Reinfeldt och Bildt för överläggningar om Afghanistan. För regeringens del finns det ingen som helst anledning att blanda in ett vänsterextremt parti i dessa förhandlingar. Här bör Reinfeldt vara tydlig. Det finns minst lika liten anledning att göra sig beroende av Vänsterpartiet som av Sverigedemokraterna.
Dessutom sätter den första blocköverskridande uppgörelsen tonen för hur passiv eller aktiv den här regeringen tänker sig att vara. Minsta svaghet kommer givetvis att utnyttjas till fullo av oppositionen och ytterligare försvaga den borgerliga minoritetsregeringen.
Rätt person att förhandla med?
Jag tror att det faktiskt är rätt få socialdemokrater som tycker att det är trevligt att tvingas komma överens med ett gammalt kommunistparti om vilken utrikespolitik Socialdemokraterna ska stå för. Det rödgröna samarbetet blev ingen hit för något av de rödgröna partierna, allra minst för S. Sahlin behöver inte ta någon större hänsyn till Vänsterpartiet eller Miljöpartiet i detta läge. Det är fyra långa år till nästa riksdagsval och innan dess kommer många gamla ansikten att ha bytts ut. Miljöpartiet kommer att ha två nya språkrör, Vänsterpartiet kommer förmodligen att ha en ny partiledare. Och frågan är förstås om Sahlin själv sitter kvar längre än till 2012.
Mona Sahlin sade att hon ensam representerade de rödgröna när hon mötte Reinfeldt och Bildt för överläggningar om Afghanistan. För regeringens del finns det ingen som helst anledning att blanda in ett vänsterextremt parti i dessa förhandlingar. Här bör Reinfeldt vara tydlig. Det finns minst lika liten anledning att göra sig beroende av Vänsterpartiet som av Sverigedemokraterna.
Dessutom sätter den första blocköverskridande uppgörelsen tonen för hur passiv eller aktiv den här regeringen tänker sig att vara. Minsta svaghet kommer givetvis att utnyttjas till fullo av oppositionen och ytterligare försvaga den borgerliga minoritetsregeringen.
Rätt person att förhandla med?söndag 24 oktober 2010
Politikerna och verkligheten
Det finns politiker jag hyser respekt för trots att jag inte delar deras ideologiska övertygelse. Gustav Fridolin är en sådan politiker. Han hoppade av efter fyra år i riksdagen för att syssla med ett riktigt arbete, bland annat som folkhögskolelärare. En förklaring till detta var att han inte såg riksdagsarbetet som något livslångt uppdrag (vilket många betraktar det som). Det ska tvärtom vara ett förtroendeuppdrag under en begränsad tid. Ledamöter borde därför endast få sitta under ett begränsat antal mandatperioder i sträck. Förslagsvis två eller max tre.
Det är bara i Miljöpartiet denna diskussion förs. I alla andra partier anses det helt OK att folk sitter 30 år i riksdagen, aldrig har ett vanligt arbete utanför politiken och alltid har en privilegierad tillvaro där arbetslöshet över huvud taget inte finns ens som teoretisk risk. Sådana politiker kan aldrig förstå livsvillkoren för vanligt folk. När Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt säger att de förstår si eller vet så, ljuger de. Alternativt inbillar de sig att de verkligen kan förstå, trots att de inte kan det.
Som riksdagsledamot skänkte Fridolin alltid bort en del av sin lön och i TV-soffan tillsammans med den yngste riksdagsledamoten hittills, Anton Abele, uppmanade han honom att göra detsamma för att inte vänja sig vid det privilegierade livet som riksdagsledamot (Abele verkade inte förstå vad Fridolin pratade om). Nu motionerar han om att sänka lönerna rejält. Vilket förstås inte kommer att bli verklighet. Tvärtom höjs riksdagsledamöternas löner ytterligare i november, nu till 57 000 kronor.
Detta handlar inte om jante. Det är kanske säkrast att påpeka det för att genast avliva den diskussionen. Det handlar om representativitet och distansen mellan medborgare och politiker. Samtidigt finns en dubbelhet här, ty vi vill inte ha vilka jeppar som helst i riksdagen. Vi kräver att politiker ska vara föredömen. Ministrar har fallit på grund av obetalda TV-licenser, partiledare har sparkats på grund av felaktigt hanterade skatteinbetalningar. Vi förväntar oss helt enkelt att de är lite bättre än oss vanliga dödliga. Lite klokare. Inte får de svära heller. Och nåde den som sticker ut på andra sätt genom att gå på strippklubb eller ägna sig åt andra brott mot moralkodexen.
Konsekvensen blir förstås att vi dels får trista politiker, dels får politiker som väldigt lite vet om det verkliga livet utanför politikens trygga korridorer. Inget av detta är särskilt bra. Vi bör givetvis förutsätta att politiker inte beter sig hur som helst, men om de åker fast för fortkörning eller har missat att betala någon räkning är verkligen fullständigt ointressant. Inte heller bör det alltid anses diskvalificerande att ha begått "grövre brott" som att köpa sex - så länge politikern i fråga inte kräver något annat av oss andra.
Gärna lägre löner för riksdagsledamöterna, men framför allt en begränsning i hur många mandatperioder i rad som någon får sitta som riksdagsledamot. Gapet mellan politiker och vanliga medborgare måste minska. För många politiker vore en viss tids liv som vanlig medborgare - med kampen för att få ekonomin att gå ihop varje månad, med oron för att stigande elpriser och räntor ska rubba hela privatekonomin - mycket önskvärd. Kanske ett uppslag för en framtida dokusåpa?
Det är bara i Miljöpartiet denna diskussion förs. I alla andra partier anses det helt OK att folk sitter 30 år i riksdagen, aldrig har ett vanligt arbete utanför politiken och alltid har en privilegierad tillvaro där arbetslöshet över huvud taget inte finns ens som teoretisk risk. Sådana politiker kan aldrig förstå livsvillkoren för vanligt folk. När Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt säger att de förstår si eller vet så, ljuger de. Alternativt inbillar de sig att de verkligen kan förstå, trots att de inte kan det.
Som riksdagsledamot skänkte Fridolin alltid bort en del av sin lön och i TV-soffan tillsammans med den yngste riksdagsledamoten hittills, Anton Abele, uppmanade han honom att göra detsamma för att inte vänja sig vid det privilegierade livet som riksdagsledamot (Abele verkade inte förstå vad Fridolin pratade om). Nu motionerar han om att sänka lönerna rejält. Vilket förstås inte kommer att bli verklighet. Tvärtom höjs riksdagsledamöternas löner ytterligare i november, nu till 57 000 kronor.
Detta handlar inte om jante. Det är kanske säkrast att påpeka det för att genast avliva den diskussionen. Det handlar om representativitet och distansen mellan medborgare och politiker. Samtidigt finns en dubbelhet här, ty vi vill inte ha vilka jeppar som helst i riksdagen. Vi kräver att politiker ska vara föredömen. Ministrar har fallit på grund av obetalda TV-licenser, partiledare har sparkats på grund av felaktigt hanterade skatteinbetalningar. Vi förväntar oss helt enkelt att de är lite bättre än oss vanliga dödliga. Lite klokare. Inte får de svära heller. Och nåde den som sticker ut på andra sätt genom att gå på strippklubb eller ägna sig åt andra brott mot moralkodexen.
Konsekvensen blir förstås att vi dels får trista politiker, dels får politiker som väldigt lite vet om det verkliga livet utanför politikens trygga korridorer. Inget av detta är särskilt bra. Vi bör givetvis förutsätta att politiker inte beter sig hur som helst, men om de åker fast för fortkörning eller har missat att betala någon räkning är verkligen fullständigt ointressant. Inte heller bör det alltid anses diskvalificerande att ha begått "grövre brott" som att köpa sex - så länge politikern i fråga inte kräver något annat av oss andra.
Gärna lägre löner för riksdagsledamöterna, men framför allt en begränsning i hur många mandatperioder i rad som någon får sitta som riksdagsledamot. Gapet mellan politiker och vanliga medborgare måste minska. För många politiker vore en viss tids liv som vanlig medborgare - med kampen för att få ekonomin att gå ihop varje månad, med oron för att stigande elpriser och räntor ska rubba hela privatekonomin - mycket önskvärd. Kanske ett uppslag för en framtida dokusåpa?
lördag 23 oktober 2010
Vi♥WikiLeaks
Man måste bara älska WikiLeaks.
De nyligen släppta dokumenten om USA:s blodiga krigföring i Irak kastar ännu mer skit över den amerikanska militära närvaron utomlands och bristande etik och moral bland dess soldater. Det vi såg i Abu Ghraib var inget enskilt undantag. Ej heller dödandet av civila från en attackhelikopter. Övergrepp har begåtts systematiskt och antalet civila dödsoffer är betydligt högre än vad den amerikanska krigsmakten velat erkänna.
Jag är personligen inte det minsta förvånad. Krig är per definition förråande. Det finns inga snälla krig. Det finns heller inga krig utan civila dödsoffer. USA har dessutom en lång historia av snedtramp och övergrepp i andra länder vilket gör detta till bara ett i raden. Irakkriget har på så många sätt varit en studie i mänskligt lidande. Att USA:s militär beklagar att dokumenten offentliggjorts i stället för att beklaga de övergrepp som har begåtts är väntat. Det är inte mer än rätt att världen får om inte hela sanningen så i alla fall lite mer av den.
Tack, WikiLeaks.
De nyligen släppta dokumenten om USA:s blodiga krigföring i Irak kastar ännu mer skit över den amerikanska militära närvaron utomlands och bristande etik och moral bland dess soldater. Det vi såg i Abu Ghraib var inget enskilt undantag. Ej heller dödandet av civila från en attackhelikopter. Övergrepp har begåtts systematiskt och antalet civila dödsoffer är betydligt högre än vad den amerikanska krigsmakten velat erkänna.
Jag är personligen inte det minsta förvånad. Krig är per definition förråande. Det finns inga snälla krig. Det finns heller inga krig utan civila dödsoffer. USA har dessutom en lång historia av snedtramp och övergrepp i andra länder vilket gör detta till bara ett i raden. Irakkriget har på så många sätt varit en studie i mänskligt lidande. Att USA:s militär beklagar att dokumenten offentliggjorts i stället för att beklaga de övergrepp som har begåtts är väntat. Det är inte mer än rätt att världen får om inte hela sanningen så i alla fall lite mer av den.
Tack, WikiLeaks.
KD och framtiden
Kristdemokraterna gjorde ett svagt riksdagsval och har närmast halverats sedan 1998. Något måste göras. Men vad?
Partiet har krympt under Göran Hägglund, mannen som hela tiden har varit så mycket bättre än det parti han leder. Hägglund har själv försökt förändra partiets profil och utmåla Kristdemokraterna som partiet för vanligt folk genom att etablera begreppet "verklighetens folk". Det har väl gått sådär. Begreppet har mest skämtats bort och inte satt sig bland just vanligt folk. Och partiets sakpolitik har inte förändrats.
Till skillnad från Moderaternas Reinfeldt och Schlingmann talar dock Göran Hägglund om en idémässig utveckling - om att göra politik av de vackra orden om politikens gränser. Kristdemokraterna ska vara politikens gränspoliser, säger Hägglund. Problemet är förstås det snäva perspektivet. Det är inte bara i familjepolitiken som politikerna vill lägga sina näsor i blöt. Det förekommer överallt. Således måste kampen tas överallt. Det är svårt att tro att Kristdemokraterna plötsligt skulle svänga i kritiska frågor som narkotikapolitik, alkoholpolitik och sexmoralism.
Ändå är det bra att debatten förs av någon borgerlig politiker i en tid när det tidigare största liberala partiet i Sverige har beslutat att bli ett traditionellt socialdemokratiskt parti i blå skrud.
Kristdemokraterna och Göran Hägglund har väldigt mycket att bevisa innan de kan tas på allvar med att kalla sig politikens gränspoliser. Men visst vore det trevligt med ett borgerligt parti som satsar på lite sund idéutveckling. Det lär behövas att de tre borgerliga småpartierna verkligen profilerar sig för att de inte ska marginaliseras ytterligare och för att inte något av dem ska åka ur riksdagen 2014. I ett sådant läge kommer nämligen inte ens nya historiska valresultat för M hjälpa Reinfeldt att sitta kvar.
Partiet har krympt under Göran Hägglund, mannen som hela tiden har varit så mycket bättre än det parti han leder. Hägglund har själv försökt förändra partiets profil och utmåla Kristdemokraterna som partiet för vanligt folk genom att etablera begreppet "verklighetens folk". Det har väl gått sådär. Begreppet har mest skämtats bort och inte satt sig bland just vanligt folk. Och partiets sakpolitik har inte förändrats.
Till skillnad från Moderaternas Reinfeldt och Schlingmann talar dock Göran Hägglund om en idémässig utveckling - om att göra politik av de vackra orden om politikens gränser. Kristdemokraterna ska vara politikens gränspoliser, säger Hägglund. Problemet är förstås det snäva perspektivet. Det är inte bara i familjepolitiken som politikerna vill lägga sina näsor i blöt. Det förekommer överallt. Således måste kampen tas överallt. Det är svårt att tro att Kristdemokraterna plötsligt skulle svänga i kritiska frågor som narkotikapolitik, alkoholpolitik och sexmoralism.
Ändå är det bra att debatten förs av någon borgerlig politiker i en tid när det tidigare största liberala partiet i Sverige har beslutat att bli ett traditionellt socialdemokratiskt parti i blå skrud.
Kristdemokraterna och Göran Hägglund har väldigt mycket att bevisa innan de kan tas på allvar med att kalla sig politikens gränspoliser. Men visst vore det trevligt med ett borgerligt parti som satsar på lite sund idéutveckling. Det lär behövas att de tre borgerliga småpartierna verkligen profilerar sig för att de inte ska marginaliseras ytterligare och för att inte något av dem ska åka ur riksdagen 2014. I ett sådant läge kommer nämligen inte ens nya historiska valresultat för M hjälpa Reinfeldt att sitta kvar.
torsdag 21 oktober 2010
I yttrandefrihetens utkanter
Henrik Arnstad skriver intressant i dagens DN Kultur (ej online just nu) om Hitlertysklands eminente propagandaminister Joseph Goebbels. Dels ifrågasätts de vrångbilder av nazistledarna som har målats upp sedan krigsslutet, dels aktualiseras diskussionen om yttrandefrihetens gränser.
Det är svårt att frångå att det nazistiska ledargarnityret är tacksamt att skämta om. Goebbels utmålas ofta som en liten klumpfotad fjant som höll bombastiska tal, Göring som en fet lallare som leker med tåg och målar naglarna, Himmler som en "bayersk hönsfarmare" och för att smäda ned Führern själv letas alltid kopplingar för att "bevisa" att Hitler hade judiska farföräldrar. Pricken över i:et måste vara när Per Ragnar i sin bok Hitler hans folk beskriver hur lille Adolf som ung kissar i munnen på en get. Som om det gav oss någon insikt i en av världshistoriens värsta massmördares tankevärld. Inget av detta är förstås relevant. Framför allt förklarar det ingenting om nazismens dragningskraft, om den paranoida antisemitismen, om grogrunderna till det totala vansinnet manifesterat i Treblinka och Auschwitz-Birkenau.
Hitler är en historisk person som visar hur en enda människas personlighet kan påverka inte bara ett land utan faktiskt en hel värld. Till sin hjälp hade han emellertid medarbetare som också de satte sin prägel på styret av Tyskland. Goebbels var definitivt en av dem. Den antisemitiska spelfilmen Jud Süß visar att det fanns en mer subtil antisemitisk propaganda än den groteska som företräddes av främst tidningen Der Stürmer. Goebbels var oerhört effektiv och på många sätt före sin tid. Filmen Jud Süß blev en kommersiell framgång i stora delar av Europa och visar därmed på det Karin Kvist Gevert kallar "det antisemitiska bakgrundsbruset" - det subtila mumlet, de upprepade negativa speglingarna av judar som grupp. Inte bara i Tyskland utan i hela Europa.
Ett folkmord i Europa på 1940-talet vaccinerar oss givetvis inte från rasism och främlingshat i dag. Faktum är att judepogromer förekom i Polen kort efter Nazitysklands nederlag. I dag ser vi hur främlingsfientliga partier har tagit plats i ett flertal parlament runt om i Europa. Särskilt illa är läget i Ungern där extremnationalistiska och öppet rasistiska Jobbik, ett av få partier som faktiskt marscherar i uniform, får inflytande över regeringspolitiken. Antisemitismen är inte död. Den hittar bara nya former. Den är heller inte unik. I dag är det inte främst judehat utan misstänksamhet och hat mot muslimer som sprids i västvärlden. Det är islamofobin som driver personer som Geert Wilders och tidigare Jörg Haider.
Att stoppa konstutställningar av rädsla för att de ska betraktas som antisemitiska är emellertid inte rätt väg att gå. Att förbjuda människor att yttra främlingsfientliga åsikter tar inte död på främlingsrädslan. Det eliminerar inte fördomar. Även antisemitism och islamofobi ingår således i yttrandefriheten, om än i dess utkanter.
onsdag 20 oktober 2010
"Om Östtyskland kunde, kan väl vi"
Joe Miller, republikansk senatskandidat från Alaska, har hamnat i lite blåsväder. Han har nämligen tagit Östtyskland och Berlinmuren som bra exempel på hur man minskar den illegala invandringen.
"Östtyskland var mycket, mycket dugligt på att minska strömmen", tycker Miller, och slår fast: "Om Östtyskland kunde, kan väl vi." Lite roligt att han verkar tro att muren var till för att minska strömmen av flyktingar till Östtyskland...
Joe Miller får skämmas lite.
"Östtyskland var mycket, mycket dugligt på att minska strömmen", tycker Miller, och slår fast: "Om Östtyskland kunde, kan väl vi." Lite roligt att han verkar tro att muren var till för att minska strömmen av flyktingar till Östtyskland...
Joe Miller får skämmas lite.Ett monster
Sverige fortsätter att strida för att avskaffa, eller åtminstone minska omfattningen av, EU:s jordbrukspolitik. Men det är en kamp mot Goliat. Under Sveriges hela tid i EU har inget skett. Det "smalare och vassare" EU som många borgerliga politiker pratar om vart femte år kommer aldrig att bli verklighet. Den lilla glada frihandelsklubben som arbetar för fri rörlighet för varor, människor och tjänster är en dröm. Tvärtom sväller denna klubb för inbördes beundran ständigt. Frågan är om det längre går att göra något åt eländet.
En grundläggande problem är på ett rent mänskligt plan. De som arbetar i EU tjänar väldigt bra på att arbeta just där. De har förmåner som vanliga dödliga bara kan drömma om. När unionen skulle få sin egen president var det därför på sin plats att han blev bättre avlönad än självaste Barack Obama. Stort ska det vara. Det säger en del om EU:s syn på sig själv. Avståndet till de stackars väljare som förväntas lägga en lapp i en urna vart femte år och välja Europaparlament - vars makt för övrigt är synnerligen begränsad - växer dag för dag. Jag tror att det är lätt för många som har arbetat länge i Bryssel att förlora kontakten med den verklighet som är de flestas av de 500 miljoner EU-medborgarna.
Jag tillhör dem som har förlorat tron på att EU över huvud taget går att reformera. Dåliga förslag går att stoppa, förhala eller förbättra. Det är vad Piratpartiet försöker med där nere. Men att driva själva utvecklingen i rätt riktning totalt sett - med mindre överstatlighet, skärpt skydd för den personliga integriteten, förbättrad hushållning av skattemedel och respekt för medlemsländers egna befolkningar - är det sannolikt för sent för. Monstret har vuxit sig för stort.
Självfallet ska Sverige samarbeta med andra länder i Europa och världen. Det ifrågasätter ingen. Men är EU det bästa sättet att göra det på? För alla som inte gillar överstatlighet och marschen mot en europeisk federation, torde svaret vara nej. Norge har trots allt inte råkat i krig trots att landet står utanför fredsunionen...
En grundläggande problem är på ett rent mänskligt plan. De som arbetar i EU tjänar väldigt bra på att arbeta just där. De har förmåner som vanliga dödliga bara kan drömma om. När unionen skulle få sin egen president var det därför på sin plats att han blev bättre avlönad än självaste Barack Obama. Stort ska det vara. Det säger en del om EU:s syn på sig själv. Avståndet till de stackars väljare som förväntas lägga en lapp i en urna vart femte år och välja Europaparlament - vars makt för övrigt är synnerligen begränsad - växer dag för dag. Jag tror att det är lätt för många som har arbetat länge i Bryssel att förlora kontakten med den verklighet som är de flestas av de 500 miljoner EU-medborgarna.
Jag tillhör dem som har förlorat tron på att EU över huvud taget går att reformera. Dåliga förslag går att stoppa, förhala eller förbättra. Det är vad Piratpartiet försöker med där nere. Men att driva själva utvecklingen i rätt riktning totalt sett - med mindre överstatlighet, skärpt skydd för den personliga integriteten, förbättrad hushållning av skattemedel och respekt för medlemsländers egna befolkningar - är det sannolikt för sent för. Monstret har vuxit sig för stort.
Självfallet ska Sverige samarbeta med andra länder i Europa och världen. Det ifrågasätter ingen. Men är EU det bästa sättet att göra det på? För alla som inte gillar överstatlighet och marschen mot en europeisk federation, torde svaret vara nej. Norge har trots allt inte råkat i krig trots att landet står utanför fredsunionen...
måndag 18 oktober 2010
En dag mot trafficking
I dag, på EU:s anti-traffickingdag (alla andra dagar på året är trafficking helt OK), inleds kampanjen Safe Trip för att hjälpa offer för människohandel. På stortavlor i tunnelbanan, på bussar, pendeltåg och flygplatser ges information om hjälp via ett hjälpnummer. Texten finns på svenska, engelska, rumänska, ryska, spanska och thailändska.
Det är osäkert hur mycket denna kampanj kommer att hjälpa, men ett försök att nå ut till dem som de facto utnyttjas är den i alla fall. Tanken är att främst människor som kommit till Sverige och tvingas sälja sexuella tjänster ska höra av sig. Men i den svenska prostitutionsdiskursen finns inga frivilliga sexarbetare. Alla tvingas till den på något sätt. All prostitution är enligt detta tankesätt ett uttryck för våld. Således torde Nationellt Centrum och Kvinnofrid bli i princip nedringda under de kommande veckorna.
Dessutom belyser kampanjen att perspektivet fortfarande är skevt: de flesta som utnyttjas i människohandel säljer inte sex. De utnyttjas som tvångsarbetare inom jordbruk, byggsektorn och tiggeri. Du går förmodligen förbi flera av offren varje dag om du bor i någon av Sveriges tre största städer. Att begreppet trafficking/människohandel har kommit att likställas med att sälja sex under tvångsmässiga former är således problematiskt. Hur omfattande människohandel för sexuella ändamål är vet ingen. Det talas från politiskt håll alltid om "stora mörkertal" vilket är politikerspråk för "vi har inte en jävla aning men vi tycker att det är allvarligt".
På Safe Trips hemsida förklaras kort att människohandel mycket riktigt handlar om annat än bara försäljning av sexuella tjänster under tvångsmässiga former. Men kampanjen handlar enbart om detta. Samtidigt slås ett slag för sexköpslagen. Såklart.
Det är osäkert hur mycket denna kampanj kommer att hjälpa, men ett försök att nå ut till dem som de facto utnyttjas är den i alla fall. Tanken är att främst människor som kommit till Sverige och tvingas sälja sexuella tjänster ska höra av sig. Men i den svenska prostitutionsdiskursen finns inga frivilliga sexarbetare. Alla tvingas till den på något sätt. All prostitution är enligt detta tankesätt ett uttryck för våld. Således torde Nationellt Centrum och Kvinnofrid bli i princip nedringda under de kommande veckorna.
Dessutom belyser kampanjen att perspektivet fortfarande är skevt: de flesta som utnyttjas i människohandel säljer inte sex. De utnyttjas som tvångsarbetare inom jordbruk, byggsektorn och tiggeri. Du går förmodligen förbi flera av offren varje dag om du bor i någon av Sveriges tre största städer. Att begreppet trafficking/människohandel har kommit att likställas med att sälja sex under tvångsmässiga former är således problematiskt. Hur omfattande människohandel för sexuella ändamål är vet ingen. Det talas från politiskt håll alltid om "stora mörkertal" vilket är politikerspråk för "vi har inte en jävla aning men vi tycker att det är allvarligt".
På Safe Trips hemsida förklaras kort att människohandel mycket riktigt handlar om annat än bara försäljning av sexuella tjänster under tvångsmässiga former. Men kampanjen handlar enbart om detta. Samtidigt slås ett slag för sexköpslagen. Såklart.
söndag 17 oktober 2010
Ideologiernas kris
Den "rökta" borgerliga alliansen låg hopplöst efter den rödgröna oppositionen två år före valet. Ingenting pekade mot något annat än ett regeringsskifte. Det finns många förklaringar till att Socialdemokraterna gjorde ett katastrofval och Moderaterna ett så bra val, av vilka jag har berört ett flertal tidigare.
Men en viktig förklaring till det något oväntade valresultatet (sett med ögon före våren 2010) är den allmänna avideologiseringen av politiken. Det brukar heta att väljarna blir allt mer otrogna, vilket betyder att de är mer lättrörliga och lättpåverkade och därmed mer benägna att byta parti från val till val. Detta förklaras också av att allt färre har någon ideologisk grund att stå på. De definierar sig inte som vare sig liberal, socialist eller konservativ. Detta innebär att tillfällighetsfrågorna - enskilda aktuella plånboksfrågor - blir tongivande i debatten. Så blev fallet i valrörelsen 2010. Den lär bli ihågkommen som en av de fattigaste på mycket länge vad sakpolitiskt innehåll beträffar.
Det är delvis detta jag menar med att vi i den politiska bloggosfären inte är representativa för befolkningen i stort. Vi är ideologiska. Vi har ofta bestämda uppfattningar om företeelser och dessa uppfattningar bildar vi utifrån tydliga principer. Därför är de stora frågorna - integriteten, rättssäkerheten, yttrande- och informationsfriheten - främst levande i bloggosfären. Inte vid gemene mans köksbord.
För den ideologiskt drivne - oavsett om man står till höger eller vänster - är detta förstås både trist och oroväckande. Inte bara blir det politiska samtalet snuttefierat när det domineras av små löjliga justeringar i enskilda skatte- och bidragsfrågor, själva politiken blir också tom på innehåll. Vi har nu en borgerlig regering som, såvitt vi vet, endast ämnar sitta och bida sin tid i fyra år. Några stora reformer är inte planerade. Statsminister Reinfeldt har bestämt sig för att Sverige redan är ett föregångsland som inte behöver utvecklas. På den rödgröna sidan är alla fullt upptagna med att slicka såren och hitta syndabockar.
I en politisk verklighet där allt mer handlar om yta och paketering och allt mindre om konkret innehåll, är det inte så konstigt att ett parti som förlorat väljare funderar på att byta namn. Det är heller inte konstigt att det parti som mest av alla står för ingenting alls just nu, Moderaterna, gjorde ett rekordstarkt val. Tydligare är så kan nog inte ideologiernas kris illustreras i Sverige 2010.
Men en viktig förklaring till det något oväntade valresultatet (sett med ögon före våren 2010) är den allmänna avideologiseringen av politiken. Det brukar heta att väljarna blir allt mer otrogna, vilket betyder att de är mer lättrörliga och lättpåverkade och därmed mer benägna att byta parti från val till val. Detta förklaras också av att allt färre har någon ideologisk grund att stå på. De definierar sig inte som vare sig liberal, socialist eller konservativ. Detta innebär att tillfällighetsfrågorna - enskilda aktuella plånboksfrågor - blir tongivande i debatten. Så blev fallet i valrörelsen 2010. Den lär bli ihågkommen som en av de fattigaste på mycket länge vad sakpolitiskt innehåll beträffar.
Det är delvis detta jag menar med att vi i den politiska bloggosfären inte är representativa för befolkningen i stort. Vi är ideologiska. Vi har ofta bestämda uppfattningar om företeelser och dessa uppfattningar bildar vi utifrån tydliga principer. Därför är de stora frågorna - integriteten, rättssäkerheten, yttrande- och informationsfriheten - främst levande i bloggosfären. Inte vid gemene mans köksbord.
För den ideologiskt drivne - oavsett om man står till höger eller vänster - är detta förstås både trist och oroväckande. Inte bara blir det politiska samtalet snuttefierat när det domineras av små löjliga justeringar i enskilda skatte- och bidragsfrågor, själva politiken blir också tom på innehåll. Vi har nu en borgerlig regering som, såvitt vi vet, endast ämnar sitta och bida sin tid i fyra år. Några stora reformer är inte planerade. Statsminister Reinfeldt har bestämt sig för att Sverige redan är ett föregångsland som inte behöver utvecklas. På den rödgröna sidan är alla fullt upptagna med att slicka såren och hitta syndabockar.
I en politisk verklighet där allt mer handlar om yta och paketering och allt mindre om konkret innehåll, är det inte så konstigt att ett parti som förlorat väljare funderar på att byta namn. Det är heller inte konstigt att det parti som mest av alla står för ingenting alls just nu, Moderaterna, gjorde ett rekordstarkt val. Tydligare är så kan nog inte ideologiernas kris illustreras i Sverige 2010.
lördag 16 oktober 2010
Finkultur
I Sverige pågår som bäst en diskussion om varför Sverigedemokraterna kom in i riksdagen. Ett visst mått av chocktillstånd råder fortfarande. Många anser att orsaken är att vi inte diskuterat integrationsproblemen tillräckligt mycket. Av rädsla för att bli klassad som rasist har diskussionen undvikits helt, hävdar somliga. Samtidigt som många svenskar uppfattar det som ett problem att invandrare tar med sig sin kultur till Sverige, fortsätter vi svenskar att ta med oss vår till andra länder.
I P4 Dokumentär berättades för en tid sedan att allt fler svenskar väljer att ta en så kallad "thaimout". Det innebär att bo i Thailand under någon månad eller mer och har blivit populärt bland svenskar som har pengar och möjlighet att komma bort från vardagsstressen ett tag. Värme och bad samtidigt som svenskarna där hemma fryser könsorganen av sig - vad kan vara bättre?
Själva poängen tycks dock vara att allt i övrigt ska vara i princip som hemma. Thailand är i dag på sina håll (särskilt Koh Lanta) så pass försvenskat att du kan äta både svensk mat, köpa lösgodis och prata svenska med andra svenskar. Självklart kan barnen också gå i svensk skola på plats. "Vi är här på en lång semester och inte för att bli en del av det thailändska samhället. Våra barn ska naturligtvis gå i svensk skola och inte thailändsk", berättar några svenskar. Ja, man bör inte beblanda sig för mycket med urinvånarna och deras konstiga kultur. Vi vill ju som bekant ha svenskt kaffe var vi än är också.
Tänk tanken: thailändare, kineser eller bulgarer kommer till Sverige. De bor här i månader, vissa längre än så. De slår sig ned i grupp, startar egna skolor för sina barn efter modell från hemlandet och pratar bara sitt eget språk förutom ett enstaka "tack" och "hej" på svenska. Det skulle betraktas som ett stort problem. Jan Björklund skulle få panik, Sverigedemokraterna bära folkdräkt året runt i ren protest.
Vi svenskar fortsätter dock att ha olika måttstockar för andras beteende i Sverige och vårt eget utomlands. Är det inte lite märkligt ändå?
I P4 Dokumentär berättades för en tid sedan att allt fler svenskar väljer att ta en så kallad "thaimout". Det innebär att bo i Thailand under någon månad eller mer och har blivit populärt bland svenskar som har pengar och möjlighet att komma bort från vardagsstressen ett tag. Värme och bad samtidigt som svenskarna där hemma fryser könsorganen av sig - vad kan vara bättre?
Själva poängen tycks dock vara att allt i övrigt ska vara i princip som hemma. Thailand är i dag på sina håll (särskilt Koh Lanta) så pass försvenskat att du kan äta både svensk mat, köpa lösgodis och prata svenska med andra svenskar. Självklart kan barnen också gå i svensk skola på plats. "Vi är här på en lång semester och inte för att bli en del av det thailändska samhället. Våra barn ska naturligtvis gå i svensk skola och inte thailändsk", berättar några svenskar. Ja, man bör inte beblanda sig för mycket med urinvånarna och deras konstiga kultur. Vi vill ju som bekant ha svenskt kaffe var vi än är också.
Tänk tanken: thailändare, kineser eller bulgarer kommer till Sverige. De bor här i månader, vissa längre än så. De slår sig ned i grupp, startar egna skolor för sina barn efter modell från hemlandet och pratar bara sitt eget språk förutom ett enstaka "tack" och "hej" på svenska. Det skulle betraktas som ett stort problem. Jan Björklund skulle få panik, Sverigedemokraterna bära folkdräkt året runt i ren protest.
Vi svenskar fortsätter dock att ha olika måttstockar för andras beteende i Sverige och vårt eget utomlands. Är det inte lite märkligt ändå?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)