Rosornas krig och borgerliga utmaningar

Som liberal är det svårt att inte le lite åt den upptrappning till rosornas krig vi nu ser inom den sargade socialdemokratin. Situationen känns unik. Vi har en stabil borgerlig regering som trots att den sitter i minoritet inte utsätts för något offensivt oppositionsarbete från de rödgröna partierna. Socialdemokratin befinner sig i komplett kristillstånd, Vänsterpartiet har förlorat allt inflytande och Miljöpartiet håller sig lite på avstånd från sina krisande kamrater.

Socialdemokratiska källor hävdar till svenska medier att de redan har gett upp hoppet om en valseger 2014. Problemen är alldeles för djupa och på tok för komplicerade för att de ska kunna lösas under den kommande mandatperioden och hinna resultera i ett trovärdigt regeringsalternativ inför valrörelsen om knappt fyra år. Därmed har vi ett tydligt maktskifte i svensk politik. Inte bara vid regeringstaburetterna utan faktiskt också reellt i folks medvetande. Socialdemokraterna är för första gången i svensk demokratisk historia ett parti bland andra. Utvecklingen har vi sett i hela Europa. I Sverige höll socialdemokratin ut längst. Orsakerna till att rörelsens fall till slut skedde kommer att diskuteras i många år.

Det rödgröna samarbetet utmålas ofta som det främsta skälet till att Socialdemokraterna förlorade valet. Men vad hade egentligen Mona Sahlin för alternativ? Miljöpartiet hade inte varit intresserat av att agera stödparti åt en socialdemokratisk regering ännu en gång. Den arbetsformen var död och begraven. Socialdemokraterna kommer inte att bli ett 40-procentsparti igen, vilket Sahlin var införstådd med när hon tog över som partiordförande. För att utmana en samkörd och enig borgerlig allians, och för att ha chans att få en majoritet, fanns endast ett rimligt alternativ och det var att ingå ett valsamarbete med de två övriga oppositionspartierna. Om det rödgröna samarbetet inte blivit verklighet hade diskussionen i dag handlat om misstaget att inte ingå ett samarbete för att utmana Alliansen. Frågan är hur strategin kommer att se ut inför nästa val.

Ur ett brett perspektiv är förutsättningarna för ett borgerligt värderingsskifte i Sverige unikt goda. Allt färre är med i facket. Allt färre identifierar sig med socialdemokratin eller "arbetarklassen". Allt fler betraktar sig som "höger". Allt fler har ett eget sparande och därmed ett intresse av att få behålla mer av sina egna slantar. Inom socialdemokratin finns en ökad medvetenhet om att partiets förlegade skattepolitik och tro på högskattestaten starkt bidragit till två raka valnederlag. Så länge partiet inte förmår förändra denna politik är chansen att återvinna regeringsmakten klart begränsad. Särskilt som Alliansen har visat att det de facto går att göra historiskt breda inkomstskattesänkningar utan att det drabbar välfärden. Min farhåga är att regeringen är tillräckligt nöjd med att vara regering och bromsar in på reformtakten, vilket riskerar att göra de kommande fyra åren tämligen innehållslösa.

Socialdemokraterna befinner sig i ett läge som partiet aldrig tidigare har upplevt. Makten är fråntagen dem, initiativet i samhällsdebatten är fråntagen dem. Och idéerna om framtiden finns inte hos det gamla arbetarepartiet. Världens mest framgångsrika socialdemokrati har gått och blivit marginaliserad - eller snarare marginaliserat sig själv. Hoppet för partiet står till att svenska folket 2014 har tröttnat på Reinfeldt precis som det 2006 hade tröttnat på Göran Persson - men detta scenario förutsätter samtidigt att sossarna har något fräscht att erbjuda.

Trots det unikt goda läget finns stora utmaningar även för borgerligheten framöver - åtminstone för den del som betraktar sig som liberal och förändringsivrig och inte reinfeldtskt konserverande. Valresultatet var ett stort bakslag för de få liberala krafter som fortfarande fanns kvar inom Alliansen. Hoppet står nu till projektet Liberaldemokraterna. Ty inom den borgerlighet som sitter i regeringsställning är liberalismen utrensad.

Kampen har bara börjat.