Nej, jag tittar inte på Idol. Jag har därför ingen aning om vem denne Jay är. Men hans erkännande om att han rökt hasch är ändå intressant. Och så typiskt förbannat svenskt.I Sverige är det OK att supa skallen av sig flera gånger i veckan. Större delen av den vuxna befolkningen under 35 verkar anse att det är helt i sin ordning att vara plakat varje fredag och lördag. Är man det på Stureplan är det förstås lite extra ballt. Att sedan kräkas på Birger Jarlsgatan måste vara höjden av kulturell stimulans. Du behöver inte skämmas, be om ursäkt eller förvänta dig att någon tittar snett på dig.
Men att använda någon annan drog - nej, det går inte. Visst, svensk lag säger att det är förbjudet att röka hasch. Det är rent av förbjudet att ha en illegal substans i kroppen. Men själva skamstämpeln kring att använda en av staten icke-sanktionerad drog är anmärkningsvärd. Det är lite som att köpa sex. Förutom den rent rättsliga delen medföljer ett hårt socialt skamstraff. Idol-snubben förklarar sig på följande sätt:
"Jag var ute och var berusad. Då träffade jag människor jag kände sedan innan som inte är bra människor. Då blev det att jag rökte hasch."Aj, han "halkade dit". Han träffade "fel" människor. Dumma människor. Det är märkligt det där. Alla människor jag känner som röker cannabis, mer än någon gång per år, är trevliga och socialt välanpassade människor. De har jobb, flick- eller pojkvänner, familj. De är inte marginaliserade, kriminella eller på något sätt konstiga.
Steg två i den skamfyllda svenska synen på narkotika är givetvis: åtgärdsprogram! Nu ska stackars Jay få delta i ett åtgärdsprogram och prata om sina "problem". Samtidigt super Sverige glatt vidare.
5 kommentarer:
Drakonisk narkotikapolitik.
Jag är gift, har ett underbart förhållande, bra jobb och stabil ekonomi, jag är jätteglad med mitt liv och jag röker marijuana varje dag...
Känner jag många som gör ; )
Både sjuka och friska alla klarar av sin vardag alldeles ypperligt.
Jag känner en kvinna som tog kokain nästan varje dag. Hon är himla trevlig, var socialt välanpassad och välavlönad.
Hon jobbade jättebra och jättehårt under en lång tid. Många märkte ingenting....tills det inte höll längre, för hon började med heroin till slut.
Ja, det gick åt helvete.
Nu är hon dock på väg tillbaka efter några år som "pundare".
En gammal klasskompis rökta braj ofta och mådde hur bra som helst. Till slut ville han prova fler sköna grejer. Han lever inte längre. Han blev inte ens 30 år. Han var väldigt trevlig, smart och musikaliskt begåvad.
Det är lite som rysk roulette. Ofta kan det gå bra, men sen smäller det.
Jag förstår inte vitsen med att jobba för att legalisera fler droger än den vi redan har. Alkohol. Väl beprövad i tusen år och djupt invävd i vår kultur redan.
Många går under med den med.
Räcker inte det, liberaler?
Anneli: Du verka utgå från idén att om vi förbjuder något, försvinner det. Eller så minskar problemen. Riktigt så enkelt är det inte, vilket narkotikapolitiken är ett bra exempel på.
I mitt professionella arbete med missbrukare har jag träffat många som missbrukat alkohol eller narkotika och jag tror inte på idén att folk bara "halkar dit". Du vill flytta ansvaret för missbruket till drogen, men blundar då för att det finns orsaker till att man utvecklar ett addiktivt beteende. Om det handlar om cannabis, alkohol, sex eller shopping är snarare en slump. Addiktionen fyller samma funktion oavsett. Och du kan inte gärna förbjuda vare sig sex eller shopping (även om somliga som bekant vill förbjuda oss att ha sex med vem vi vill och under de förutsättningar vi själva väljer).
Portugal avkriminaliserade allt bruk av narkotika 2001 och resultaten har varit mycket positiva. Nolltoleransens Sverige har högre dödlighet bland tunga missbrukare än både Nederländerna och Portugal. Hur detta kan vara ett argument för den restriktiva narkotikapolitiken har jag svårt att förstå. Att förbudet mot narkotikabruk på sina håll sliter hela samhällen itu och göder yrkeskriminellas kassor tycks du inte heller ha reflekterat över.
Det är samma sak som i prostitutionsdebatten: du får naturligtvis tycka vad du vill, men när din hållning i frågan mer bygger på en känsla än evidens eller ens ett principiellt ställningstagande blir det lite svårt att ta argumenten på fullt allvar.
Skicka en kommentar