För första gången är jag lite rädd

Jag är oftast en person som inte hetsar upp mig. När folk skriker sig hesa över det ena eller det andra tänker jag oftast att i grunden blir det nog inte så stor skillnad. Det ordnar sig. Oftast gör det också det. Oftast var de där stora orden just bara ord. Livet rullar på. Men något håller på att hända i Europa och Sverige som gör mig illa till mods. På riktigt.

Det handlar dels om teledatalagringen. Svenska politiker vill genomdriva ett förslag om lagring av alla svenskars alla telefonsamtal, SMS, MMS och e-postmeddelanden. Staten ska alltså ha tillgång till information, under minst ett halvår, som berättar vem du har haft kontakt med, när du har haft det och var du befann dig. Detta läggs alltså till redan existerande FRA-lag. Därtill vill politiker veta vad vi söker efter på Internet. De tider då vi elektroniskt kunde känna att vi kan kommunicera privat är snart borta.

Tekniken finns som möjliggör allt detta. Nu vill politikerna ha makten över den. Problemet är att vi förleds att tro att det sker i ett gott syfte, nämligen att bekämpa grov brottslighet i samhället. Redan innan teledatalagringen blivit verklighet ser vi emellertid en ändamålsglidning. Nu vill politikerna även att brott som endast ger böter ska omfattas av datalagringsdirektivet. Redan innan direktivet har implementerats flyttas positionerna. Det är lite fräckt och faktiskt också lite vågat. Men sannolikt kalkylerar politikerna med att den stora massan, inklusive medierna, inte kommer att bry sig. Mycket tyder på att de kalkylerat rätt.

Det handlar dels om yttrandefriheten. Sverige har fantastiska grundlagar för yttrande- och tryckfrihet som ger oss möjligheter att uttrycka politiskt inkorrekta åsikter i både tal och skrift och att fritt få sprida denna information. Denna frihet har redan inskränkts i ett steg när hets mot folkgrupp förbjöd så kallad missaktning mot folkgrupp med anspelning på hudfärg, etniskt ursprung, sexuell läggning och så vidare. Vi ser en ökad vilja att censurera misshagligt material på Internet. Nu kommer nästa slag.

Den så kallade Yttrandefrihetskommittén har kommit med ett delbetänkande i vilket föreslås tre olika modeller för hur den svenska yttrandefrihetsgrundlagen kan komma att se ut i framtiden.

Ansvarsmodellen bygger på att yttranden har ansvariga utgivare (så som sker i tidningar, radio och TV i dag). Det skulle således omöjliggöra anonymitet på exempelvis en blogg.
Verksamhetsmodellen bygger på att vissa "särskilt viktiga" medier, läs massmedieföretag, ska ges ett särskilt grundlagsskydd. Övriga, som vi bloggare, skulle tvingas agera enligt ansvarsmodellen med en tydligt utsatt ansvarig utgivare för det publicerade innehållet.
Ändamålsmodellen handlar i korthet om att värna de yttranden som är särskilt viktiga för fri informationsspridning och opinionsbildning i samhället. Således kan en del sorters yttranden (rimligen sådana som flertalet ogillar) undantas.

Före detta JK Göran Lambertz utmålar betänkandet som ett sätt att stärka yttrandefriheten i digitala medier. Vad det i praktiken innebär, om något av dessa förslag blir verklighet, är emellertid en grundläggande inskränkning av yttrandefriheten i Sverige. Den sistnämnda modellen anses vara i bäst överensstämmelse med EU-rätten. Samma EU där diskussionen om registrering av bloggar har lyfts.

För första gången är jag lite orolig. Jag känner ett allt mer växande obehag inför den utveckling vi nu ser inom så grundläggande områden i en demokratisk rättsstat som rättssäkerheten, yttrandefriheten och den personliga integriteten. I dessa tre fundament vilar själva grunden i demokratin. Det som har gjort oss lite bättre än många andra länder. Det som har gjort att jag trots mina invändningar mot väldigt mycket i Sverige - vänsterfeminismens intåg i vår sängkammare, statens enorma makt över vår privatekonomi, paternalismen gällande våra livsvanor - ändå tycker att det är ett generellt sett väldigt bra land att bo i. Jag behöver inte vara rädd för att polisen dyker upp och griper mig när jag har skrivit en bloggpost om hur dålig regeringen är. Inte heller censureras det jag skriver. Jag behöver inte känna någon oro för att kastas i fängelse utan att få veta varför. Jag har fri- och rättigheter som människor är beredda att dö för i många andra länder.

Men när svenska politiker är beredda att kasta våra underbara fri- och rättigheter överbord - dels för att blidka EU, dels för att bekämpa brottslighet - befinner vi oss på ett mycket oroväckande sluttande plan. Det som oroar mig allra mest är att så få bryr sig. Att svenska journalister inte skriver så att fingrarna glöder om det här. Det finns inga gränser för vad stora svenska medier skulle kunna göra av dessa frågor om de bara ville. Att starta okontroversiella och fullständigt meningslösa "Vi gillar olika"-kampanjer går för sig, men att engagera sina tittare/läsare/lyssnare i frågor som rör själva fundamenten i den svenska demokratin...? Då håller medierna tyst. Och det gör mig uppriktigt oroad. Inser de inte vad som håller på att hända i våra västerländska demokratier? Bryr de sig inte? Eller tycker de tvärtom att det är rätt?

Jag gissar på mittenalternativet och det är värre än de andra två. Det är precis som när en stor orätt begås mot en människa och alla ser på men håller tyst. Tystnaden är värst. Allt detta kan komma att göra att jag känner mig nödgad att engagera mig partipolitiskt igen. Att bara blogga räcker inte längre.