En drogpolitik byggd på prestige

Via HAX läser jag att nederländska politiker är på krigsstigen mot landets coffee shops. Detta har varit en diskussion under en längre tid. Nederländerna var länge undantaget. Nu är de snarare ett gammalt exempel på en modern hållning i drogfrågan. Att backa från den framgångsrika vägen vore oförlåtligt korkat.

Vi har ju positiva exempel av avkriminaliseringar i både Nederländerna och Portugal. Det sistnämnda exemplet är desto mer okänt i Sverige. I Portugal avkriminaliserades all narkotikaanvändning 2001. Någon eskalerad droganvändning har inte noterats. Man behöver inte vara konspiratoriskt lagd för att inse att detta är en orsak till att föregångslandet Portugal inte nämns med ett ord i Sverige. Lita på att vi hade fått se skakande reportage ifall avkriminaliseringen resulterat i eskalerande drogmissbruk.

Nolltoleranspolitiken har inte lett någonvart. Den utgår fortfarande från målet om det "narkotikafria samhället", en löjeväckande målsättning. Varför vill inte politiker, debattörer, läkare och personer som arbetar med missbruk lära av de insatser som de facto har fungerat i andra länder? Nobelpristagaren i litteratur, liberalen Mario Vargas Llosa, har länge varit en kritiker av kriget mot narkotikan. Han har sin åsikt klar: ”Det största hindret är alla de organ, stater och personer som lever på repressionen av droger och som i dag, förstås, slåss med näbbar och klor för att försvara sitt levebröd.” Jag tror tyvärr att det ligger mycket i detta. Narkotikapolitiken bygger på mycket prestige och många strider tappert för att inte få hela sin existens ifrågasatt. Det är ett cyniskt spel med människoliv.

Dessutom ska vi inte glömma bort alkoholen, vår västerländska exportdrog. Kampen mot det som klassas som narkotika är även ett led i att ersätta andra droger med alkohol. Kalla det spritimperialism, om du vill.

Se BBC-dokumentären om knarkkriget som slitit hela Mexiko itu på SVT Play. Ett skakande exempel på vart kriget mot narkotikan leder.