Jag har inte gillat vintern sedan jag var kanske 15 år eller så. Förmodligen är det ännu längre sedan, men när man bor i Norrland skapas troligen något slags resignerad acceptans för vädrets makter och man ger upp tanken på att aktivt tycka illa om något man ändå inte har den ringaste förmåga att påverka. Vintern bara är. Har man tur dyker det upp en och annan vacker vinterdag som lämpar sig för hurtiga promenader eller bredsladdar med bilen.
I Stockholm är vintern inte fullt lika lång, kall och oändlig som i de norrländska tallskogarna. Men förra året var det inte så underbart här heller. Stadens promenadgator hade förvandlats till smala korridorer. Gamla människor med rullatorer stod och spann i snön som 16-åringen som övningskör för första gången. Det var kallt, det var snö och det var förbannelse. Våren kunde inte komma nog fort.
Nu är jag ändå van vid det här klimatet. Tänk dig den som inte är det. Min flickvän kommer till Sverige mitt under isande december. Svensk mat eller evigt mörker verkar inte oroa. Nej, det enda orosmolnet är det där med kylan. I södra Kina är det trots allt sällan kallare än 10 plusgrader under vintern. Gräset är grönt och med en tunn jacka klarar man sig bra i t-shirt. Det är en liten välkommen paus från den tryckande fuktiga värmen under vår, sommar och höst. Frågan är hur man förbereder någon som bara har sett snö på TV för en klassisk svensk vinter. Genom att prata hoppfullt om våren? Det är bara att hoppas att det blir en något humanare vinter än förra gången... Man kan ju skrämma folk till livet för mindre.
Det här kan vi klara oss utan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar