Resglad

Det kan tycks löjligt att kritisera en politiker som åker flyg och taxi för över 220 000 kronor om året. Politiker ska ju resa och träffa väljare, "människor i vardagen". Men Vänsterpartiets Rossana Dinamarca, tillika partiledarkandidat, reser inte för att träffa väljare utan för att få vara med sina barn.

Är det en rättighet att vara riksdagsledamot och samtidigt småbarnsförälder? Nej. Vissa jobb lämpar sig sämre när man har små barn, så är det bara. Om nu jobbet tar för mycket tid från barnen (det gör det ju uppenbarligen, annars skulle Dinamarca inte behöva belasta skattebetalarna med flera hundra tusen kronor i flyg- och taxiresor varje år), kanske det är dags för henne att prioritera.

Det finns gott om föräldrar där ute som inte träffar sina barn så mycket som de skulle vilja. Som lastbilschaufförer som är borta på jobb långa perioder och ensamstående föräldrar som har dubbla jobb. Så ser verkligheten ut för vissa. Varför alla skattebetalare ska betala för att just Dinamarca ska få tillbringa extra mycket tid med sina barn kan man verkligen fråga sig.

Definitionen av jämställdhet

Att Lööfs centerlag består av tre kvinnor och en man kan också det vara en viktig signal. Lööf vill, precis som sin föregångare Maud Olofsson, lyfta fram kvinnor på centrala positioner. Det nya centerpartiet är inte bara allmänborgerligt, företagarvänligt, grönt och landsbygdsorienterat – det är även jämställt.

I Sverige är 3 mot 1 bara jämställt så länge kvinnorna är fler än männen.

Släpp länderna loss!

EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso förklarade i sitt "State of the Union"-tal att Grekland kommer att stanna i eurozonen och att eurosamarbetet kräver en "djupare ekonomisk integration" mellan EU:s alla medlemmar. Mindre självbestämmande för medlemsstaterna, mer kommandoekonomi.

Detta är förstås väldigt förutsägbart. Det som inte löses med överstatlighet löses med ännu mer överstatlighet. Barroso hånflinar det demokratiska Europa i ansiktet. Och vi alla får betala.

Han hävdade i juni att det inte är så konstigt att det uppkommer vissa problem. Det är ju faktiskt första gången de provar en valutaunion i Europa! Som om man bara kan justera lite grand efterhand som problemen uppkommer.

Lär av misstagen på riktigt i stället och lägg ned detta kostsamma spektakel. Släpp länderna loss!

Lyssna på Nigel Farages svar.

Läs även: HAX

En erfarenhet rikare

Det är förstås tragiskt när en så ung person som William Petzäll missbrukar alkohol och tabletter och efter en tid på behandlingshem drabbas av återfall. Historien visar på offentlighetens pris men också på politikerklassens privilegier.

Sverigedemokraterna har, åtminstone om uppgifterna som cirkulerar i medierna stämmer, betett sig ungefär som man kan vänta sig. Sedan följer allmänhetens dom. Lyckligtvis för Petzäll har han inte rökt på eller snortat kokain. Nu var det "bara" alkohol och tabletter och då är det OK i Sverige. Debatten styrs därmed till att handla om riksdagsarvodet, inte drogerna.

Han har beslutat hoppa av partiet och bli politisk vilde. Det är ovanligt men inte unikt och eftersom alla ledamöter faktiskt är valda på ett personligt mandat (även om de i realiteten är röstboskap) finns inget att invända. Möjligen kan en och annan av hans väljare känna sig besvikna. Tiden på behandlingshem gjorde inte Petzäll nykter och tablettfri (vägen är sällan spikrak), men den gav åtminstone lite nya insikter i livet som gjorde att han beslöt att bryta med SD. Lite livserfarenhet skadar aldrig en 23-åring.

Borde han då sparkas ur riksdagen? Petzäll är knappast den förste som missköter ett riksdagsuppdrag. Vi bör minnas att Carl Bildt lät riksdagsplatsen stå tom när han mäklade frrred på Balkan. Andra ledamöter sitter visserligen på plats men gör inte ett jota för sina 56 000 kronor i grundlön. Petzäll är i sig ointressant.

Det pratas nu hett om hur mycket pengar han kommer att få utan att lyfta ett finger. Det är märkligt att en ung ledamot ska behöva bli inlagd på behandlingshem och sedan bli politisk vilde för att diskussionen om politikerklassens orimliga privilegier ska ta fart.

Lågt och unket

Anna Laestadius Larsson har skrivit krönikor i SvD ganska länge nu. För att använda Göran Perssons omdöme om Henrik Brors alster i DN, har Laestadius Larsson nog inte skrivit en enda krönika som håller ihop intellektuellt.

Dagens försök att kritisera personer som inte delar hennes statsfeministiska övertygelser är inget undantag. Roland Poirier Martinsson retade gallfeber på Laestadius Larsson när han skrev att feminismen i praktiken var död i Sverige. Den vreden har nu räckt till två helt meningslösa krönikor där hon i stället för att förklara varför feminismen inte är död väljer att gå till vresiga och sarkastiska angrepp.

I stället för att argumentera i sak försöker hon förminska och misstänkliggöra sina åsiktsmotståndare, visa vilka knäppisar de är. Laestadius Larsson kallar alla som inte ställer upp på de statsfeministiska idealen för "feminismrevisionister" (naturligtvis en tydlig blinkning till historierevisionister). Det är lågt, det är unket och det visar på en oförmåga att bemöta kritik. Och det är, förstås, klassisk härskarteknik - denna gång utövad av statsfeminist som får betalt för att med jämna mellanrum spy ur sig dynga i Stockholms konservativa morgontidning.

Laestadius Larsson gör ett ordinärt försök att få statsfeminismen att verka ofarlig och snäll genom att hävda att feminismen är en bred rörelse som bara handlar om att låta män och kvinnor uppnå sin fulla potential (vem ska bedöma det?). Vad det handlar om är förstås att flytta makt från individen till den politiska makteliten. Det är skit samma om det är en feministisk moderat eller en feministisk sosse som lägger förslaget. Poängen är att båda anser att det inte är vid köksbordet som besluten om arbete, fritid och barnpassning ska fattas utan av den lagstiftande församlingen med politiskt korrekta jämställdhetsmål framför nosen.

Avvägningen mellan det privata och det politiska - det är i grunden där skiljelinjen går mellan dem som vill ha verklig jämställdhet och de som vill ha könskamp. Laestadius Larsson tillhör naturligtvis den senare kategorin. Det vore klädsamt om hon åtminstone kunde stå för det. Kanske tog ilskan mot alla som inte tycker likadant överhanden. Även denna gång.

Läs även: Pelle Billing, Tysta tankar

Stöd frihetskampen i Jemen

Samtidigt som rebellerna i Libyen fortfarande försöker slå ned de sista Gadaffitrogna och hitta den gamle tyrannen själv, fortsätter protesterna i både Syrien och Jemen. Jemens president Saleh har återvänt till landet, vilket tycks har förvärrat situationen ytterligare för demonstranterna. Soldaterna uppges nu använda skarp ammunition.

USA och EU har beslutat isolera Syrien med sanktioner som bland annat gör det svårt att sälja olja. En förhoppning är att om inkomsterna minskar, minskar regimens möjlighet att muta och hålla sina trogna under armarna. Vilket i förlängningen minskar stödet för regimen. Nu är det hög tid att börja diskutera hur en annan skurkstat, Jemen, ska bemötas.

Precis som de modiga och frihetsälskande syrier som riskerar liv och lem när de demonstrerar mot al-Assad förtjänar de jemeniter som demonstrerar för demokrati och frihet vårt helhjärtade stöd.

En viktig dom

Rödtoppen och åklagaren Ulrika Rogland misslyckades med att få den 32-årige mannen fälld för misshandel av en 16-årig tjej efter de haft en BDSM-träff under en helg. Hovrätten gick på tingsrättens linje.

Detta är ett stort misslyckande för en åklagare som anser att personer som är äldre än 15 år, men fortfarande i tonåren, inte ska få ha det sex de själva önskar. Hon har med en fällande dom velat stigmatisera ungdomar med aptit på annat än vaniljsex. Att se en sådan åklagare förlora är en ren njutning.

Svenska medier, inte minst SVT, har vinklat historien till något den egentligen inte är. De har förmodligen inte kunnat motstå frestelsen. Men DN försvarar domen, faktiskt på ett jättebra sätt, på ledarplats. Visst kan man kalla det en feministisk seger om man känner för det, men framför allt är det en seger för rätten till sin sexualitet. Och detta i ett land som de senaste 12 åren har gått i motsatt riktning. Det är ett litet ljus i mörkret.

Läs mer: Farligt sex - eller bara syndigt?, Positivt

Läs även: Medborgarperspektiv, Hagwall

På östfronten intet nytt

På Enade Rysslands partikongress har framkommit det många har befarat: Putin kommer åter att kandidera till posten som president. Dimitrij Medvedev föreslår Putin till posten och sig själv till jobbet som premiärminister.

De ska alltså fortsätta med sitt "tandemsystem", fast denna gång med omvända roller. Putin var Rysslands president 1999-2008 och fick inte fortsätta ännu en mandatperiod. 2012 kan Putin alltså återvända till presidentposten. Eftersom mandatperioden har förlängts från fyra till sex år kan han faktiskt bli kvar vid makten ända till 2024.

Det är inte mycket nytt under solen i vårt stora grannland i öster. Och det är väldigt svårt att se någon demokratisk ljusning.

Mat i rättan tid

Efter att en dödsdömd man inte ätit sin sista måltid vill en senator John Whitmire i Texas förvägra dödsdömda fångar mat innan avrättning.

"Det är extremt olämpligt att ge en dödsdömd person ett sådant privilegium. Ett privilegium som offret aldrig fick av förövaren", lyder det märkliga argumentet som justitiedepartementet gav tummen upp för.

Så om mördaren bjöd offret på middag är allt frid och fröjd?

Fast personligen kan jag ju undra hur pass sugen på mat man egentligen är bara någon timme innan man ska dödas av staten...

Håller inte andan

Hanna Wagenius är sedan tidigare ny CUF-ordförande. Nu är Annie Lööf vald till ny Centerledare. Två unga liberala kvinnor (Wagenius kallar sig nyliberal) ska alltså leda CUF och C under de kommande åren.

Båda säger bra saker. Men när det gäller Lööf finns det anledning att vara återhållsam i sina förväntningar. Det positiva är att hon fått ett så starkt stöd av hela partiet, det ger henne mandat att genomföra förändringar hon anser viktiga. Det negativa är att hon sannolikt inte kan driva partiet särskilt långt i liberal riktning utan att utpekas som det nya högerspöket (vänsterpressens Lööfblås har redan dragit igång) och utan att hamna i klinch med en statsminister som över huvud taget inte förstår sig på ideologi eller principer. Hur kaxig vågar Lööf vara när hon samtidigt ska förvalta alliansarvet efter Maud? Det är få svenska politiker som vågar sticka ut, kanterna slipas av och alla blir i slutändan ungefär likadana. Vad det är som skulle tyda på att Lööf blir annorlunda vet jag inte.

Centerpartiet var redan innan Lööfs kröning det minst dåliga allianspartiet. Efter upprepade tal om frihet och självbestämmande väntar vi nu på att Annie Lööf ska göra konkret politik av de stora orden. Jag är försiktigt optimistisk. Men jag håller inte andan.

De andras liv

En kvinna skrev träffsäkert på sin blogg (ve mig, men jag kommer inte ihåg var) om hur hon och en väninna sagt upp bekantskapen men fortfarande var "vänner" på Facebook. Det störde henne att väninnan ständigt framstod som så lyckad och förträfflig i sina statusuppdateringar. I kommentarsfältet fick hon dock tröst av personer som påpekade något vi inte alltid tänker på: Inte berättar hon för alla när hon känner sig värdelös och sårbar! Facebook är ett skyltfönster i vilket vi försöker framstå i bästa dager.

Facebook har blivit miljoner svenskars personliga skyltfönster. Där berättar vi vad vi äter till middag och med vem, när vi går ut på krogen och med vem. Vi statusuppdaterar om bakfyllor (= jäklar vad roligt vi hade i går), avklarade tentor, fredagsmys, nyfödda barn, nya förhållanden och nya lägenheter. Vi vill visa att det händer saker i våra liv. Bra saker. Saker som gör oss till bra och lyckliga människor. Därutöver gratulerar och "gillar" vi personer vi inte har sett på tio år och egentligen inte bryr oss ett dugg om (men de blir glada över att så många tycks bry sig om dem, vilket väl får ses som något slags placeboeffekt i Facebookvärlden).

Sällan delar vi med oss av våra stora misslyckanden, om känslan av ensamhet och ångest, om tvivlen på oss själva, om sorg, om livstristess, om när livet känns som en för tidig utlösning. Kort sagt sådana upplevelser vi alla har och genomlider i någon mån, sådana som är en del av livet. På Facebook är vi alla formidabla varelser. På Facebook går allt framåt.

Facebook är i mångt och mycket det där fotoalbumet man kan plocka fram efter att någon har dött eller bara när man vill återuppleva minnen från en svunnen tid. Där finns endast leende människor, endast förevigade ögonblick från drömsemestern, den härliga utekvällen eller den där perfekta sommaren. Inte grälen eller känslan av otillräcklighet i livspusslet, inte barnet som jämt skriker eller ångesten över den där tentan som kan bli så avgörande, inte de sömnlösa nätterna eller missade chanser.

Det är således ett synnerligen falskt skyltfönster. Det kan vara värt att komma ihåg detta, ty Facebook tycks göra många till narcissister. Och det blir allt mer privat. I det nya Facebook väntas vi i princip lägga ut hela vårt liv. Hade det inte varit ett så fiffigt sätt att komma i kontakt med folk skulle jag ha lämnat Facebook för länge sedan.

Så deppa inte när dina Facebookvänner verkar vara mycket gladare och mer fulländade än du. De är ledsna och besvikna och känner sig misslyckade emellanåt de också. De berättar bara inte allt.

你会说汉语吗？

Gång på gång kommer utspel om vikten av att svenska elever får lära sig kinesiska. Tidigare har utbildningsminister Jan Björklund påpekat vikten av att göra kinesiskan till ett gymnasiespråk (i dag är det valbart endast på ett fåtal skolor). I dag berättar Metta Fjelkner vid Lärarnas riksförbund och f.d. ministern Tobias Krantz, numera vid Svenskt Näringsliv, att 14 procent av 200 tillfrågade personalchefer anser att kinesiskan är det viktigaste språket i skolan.

Idén med mer kinesiska i skolan låter självklar - Kina blir en allt viktigare marknad varför svenska företag har ett allt större intresse av medarbetare som kan språket. I de flesta branscher är dock kunskaper i kinesiska fortfarande mest en kuriositet på CV:t. Så lär det fortsätta att vara. Ty även en gedigen satsning på kinesiska i grundskolan och på gymnasiet skulle sannolikt få begränsad utdelning sett till vad eleverna faktiskt kan använda språket till.

I dag får svenska barn lära sig engelska redan i första klass, inlärningen underlättas av att vi ständigt hör språket i den anglofierade populärkulturen. Ändå behärskar de flesta svenskar först och främst vardagsengelska. Att använda språket i arbetet är en helt annan sak. Prova själv att övergå till engelska i alla ärenden en hel arbetsdag. Det är inte så självklart som det kan verka.

Kinesiskan är helt olik våra västerländska språk. Det är ett tonalt språk med hög inlärningströskel. Att läsa kinesiska någon timme i veckan under gymnasieåren, när mängder av andra kurser redan pockar på uppmärksamhet, kan visserligen förbereda dig för vidare studier på universitetet. Sett ur det perspektivet är varje satsning på kinesiska i skolan positiv, den höjer på sikt kvaliteten på de kurser som erbjuder kinesiska vid våra universitet.

Men det kommer inte att göra nykläckta studenter särskilt intressanta för företag som letar personer med relevanta kunskaper i kinesiska, vilket tycks vara Fjelkners och Krantz' ambition. Tror de detta har de helt enkelt inte förstått den utmaning - både språkintellektuellt men också i fråga om tid och engagemang - som kinesiskan innebär för en västerlänning. Gymnasielever har berättat hur de lyckats lära sig några hundra tecken, vilket räcker för att beställa vissa maträtter och fråga om vägen till närmsta toalett. Antalet arbetsgivare som finner det intressant att anställa någon som kan beställa syrlig och stark soppa på kinesiska, eller säga att det där var minsann en vacker flicka, torde vara begränsat. För att obehindrat kunna läsa en vanlig tidningsartikel krävs att man kan runt 3 000 tecken - för att kommunicera fritt betydligt fler än så.

Det ska avslutningsvis påpekas att jag hyser vissa tvivel kring motivationen hos svenska gymnasieelever som redan läser mängder av kurser och nog inte är jättesugna på att välja en kurs som, om den ska hinna ge något resultat, slukar mer tid än alla andra. Något kinesiskt under i den svenska skolan kan vi därför inte räkna med, vad politiker och näringsliv än drömmer om.

Frihetsfrontens talarkväll: september

Missa inte Frihetsfrontens talarkväll nu på torsdag!

Förste talaren på höstsäsongen är Carl Johan Rehbinder - fotograf, konstnär, teaterman, berättare, relationspedagog samt medgrundare av och talesman för Liberaldemokraterna.

Tid: Torsdag 22/9 klockan 19
Plats: Bysis, Hornsgatan 82, Stockholm

På Pub Bysis kan man äta god mat och dricka öl och vin. Talaren börjar klockan 19 men kom gärna en stund tidigare.

Alla är välkomna!

Positivt

Flera positiva besked - fast på helt olika sätt - har kommit i dag.

Hovrätten frikänner den 32-årige man som åtalats för grov misshandel efter en BDSM-träff med en 16-årig tjej. Hon hade samtyckt till det hela, slår hovrätten fast. Det är ett principiellt viktigt beslut som hovrätten har tagit (läs mer om fallet hos Medborgarperspektiv). En fällande dom hade på sikt kunnat få mycket stora konsekvenser för ungdomars rätt till ett sexliv.

Nyhet nummer två är att hovrätten för västra Sverige sagt ja till Saabs begäran om rekonstruktion. Det betyder att konkurshotet tillfälligt avvärjts, att de anställda kommer att få lön via den statliga inkomstgarantin, att Youngmans lån på 620 miljoner kronor (som hade villkoret att Saab skulle få ja till rekonstruktion) kan betalas ut och att företaget får lite lugn och ro i väntan på beslutet från NDRC. Vilket blir helt avgörande för företagets framtid.

Rekonstruktionen kan emellertid avbrytas om det anses att den inte kan leda till något positivt. Saabs framtid är långt ifrån säker, frågetecknen kring finansieringen på något års sikt kvarstår, men hovrättens beslut gav åtminstone företaget en chans att överleva ännu en dag. Det bästa vore egentligen om de kinesiska bolagen inte bara tog över ägarmajoriteten utan också ersatte Victor Muller på posterna som styrelseordförande och VD. Först då kan nog Saab börja om på allvar.

Avrättningsstaten

Dödsdömde Troy Davis ska avrättas natten till torsdag svensk tid.

Fallet förefaller oklart, teknisk bevisning saknas och nästan alla vittnen har tagit tillbaka sina vittnesmål. Ändå väljer Georgia att avliva mannen.

Anhöriga till den dödade polismannen för över 20 år sedan säger att "det här var vad vi ville, och det här är vad vi fick. Vi ville få det överstökat, och att han ska få sitt straff". Vilka är de att bestämma över liv och död? Och vad kommer de att känna om det senare framkommer att en oskyldig man har avrättats?

Dödsstraffet är så vidrigt, så omänskligt och så ociviliserat att det saknas ord för att beskriva det. Att ge staten makten över liv och död på detta sätt är inte värdigt ett land som vill kalla sig demokratiskt.

Läs även:
Barbari
Ett omänskligt straff

Det som inte ryms i en godispåse

Efter Nogger Black-skandalen (rasistisk glass) kommer nu nästa snackis: Kinapuffar, "vars förpackning pryds av en knallgul asiat med rishatt och ögon sneda som en lördagsfylla", om vi ska tro en krönikör. Fazer lovar nu att omarbeta loggan.

Jag har faktiskt gjort en liknande reflektion när jag har köpt godiset (som heter Kina) i chokladbarform (jättegoda, för övrigt). Visst är bilden en karikatyr och en svart figur med benknota genom håret eller en jättelik ring i den stora näsan hade säkert blivit uppmärksammad för länge sedan.

Bakgrunden till denna historia är att krönikören Jakob Lundberg upplever att han blir illa behandlad i Sverige bara för att han har asiatiskt utseende. Han hävdar att folk skrattar bakom hans rygg - ja, det har rent av gått så långt att han vill blondera håret och operera ögonen för att inte bli utpekad som asiat (varför skämmas för sitt ursprung?). Först när han väljer att bland annat exemplifiera det "rasistiska" Sverige med Fazers godis får krönikan spridning i medierna.

Jag kan förstås inte hävda att Lundberg ljuger, men jag har väldigt svårt att tro att detta är en representativ bild av hur personer med asiatiskt utseende bemöts i dagens mångkulturella Sverige. Och jag har lite svårt att förstå hur det kan vara kränkande att personer hälsar på honom på kinesiska (får vi anta att han menar).

Däremot är det sant att det skojas friskt om exilkinesers sätt att prata ("ska vi äta fyla små lättel eller besöka kinesiska mulen?") - och hur många thailändska kvinnor betraktas inte som horor och får höra "love you long time" till leda? Det är väl ungefär lika socialt smidigt som att dra tjockisskämt bredvid en överviktig person. Ändå hör vi dessa "skämt" gång på gång och de flesta av oss är skyldiga till dem - om än inte i kinesers eller thailändares sällskap.

Jag tycker inte att det handlar om politisk korrekthet utan snarare om ren jävla respekt mot människor som råkar ha ett annat ursprung än oss pursvenskar. Frågan är alltså mycket större än en sketen godispåse eller att någon säger 你好 (nǐ​hǎo) i stället för hej till dig på stan. Det handlar om respekt, attityder och rent hyfs.

Att rikta besvikelse och vrede mot en påse godis blir märkligt - att omarbeta en gammal logga efter en persons krönika är nästan ännu märkligare.

Bolaget och livspusslet

Regeringen kommer inte att höja alkoholskatten nästa år. Däremot blir både cigaretter och snus dyrare. Igen. Alliansen har visat sig vara lika kåt på att öka skatteintäkterna medelst folkhälsoargument som alla tidigare socialdemokratiska regeringar.

Det har under en tid diskuterats huruvida Systembolaget ska få ha hemleverans av alkohol och hur sådan i så fall skulle fungera. Nykteristerna är förstås emot, men bolagets chef är positiv "i denna tid av tidspress och vardagspussel".

Hemleverans är väl OK. Men om Systembolaget nu på allvar vill underlätta allas vårt livspussel, förbättra då öppettiderna med några timmar och inför söndagsöppet. Alla som arbetar vanliga kontorstider har i praktiken bara några timmar på sig på lördagen för att kunna köpa alkohol.

Ty något avskaffat detaljhandelsmonopol lär väl knappast stå på agendan?

Lärdomar från Danmark

Socialdemokraterna tar över regeringsmakten i Danmark - trots att de gjorde sitt sämsta val på över 100 år, trots att det regerande Venstre faktiskt gick fram något och trots att Dansk Folkeparti inte alls tappade så mycket som många väntat sig. Nu ska något slags ohelig allians skapas för att få ihop en regering bestående av sossar, socialliberaler och vänsterpartister. Kan bli livat.

Valresultatet i Danmark gläder förstås socialdemokrater i Sverige, men faktum är att alla borde välkomna maktskiften med jämna mellanrum. Det är demokratins styrka att vi på valdagen faktiskt har makten att kasta ut dem vi fått nog av eller bara ge någon annan chansen (även om skillnaderna i politiken är minimala). Och en tid i opposition gör alla partier gott.

Det danska valresultatet borde också vara en tankeställare för Fredrik Reinfeldt. Moderaterna kan mycket väl göra ännu ett bra val 2014 och ändå förlora regeringsmakten. Den senaste tidens mätningar, inklusive dagens Sifo, visar att samtliga tre småpartier i regeringen ligger risigt till. Nu även Folkpartiet. Det är inte alls osannolikt att något av dem kommer att ramla ur och därmed göra Håkan Juholt till statsminister.

Folkpartiet klarar sig säkert. Centern kan få ett litet lyft under Lööf. Men för Kristdemokraterna ska det nog till ett smärre mirakel - räcker ens ett partiledarbyte?

Alliansen återinför studentexamen?

Centerpartiet föreslår ett återinförande av studentexamen. Utbildningsminister Jan Björklund är positiv och säger att frågan undersöks i utbildningsdepartementet. Studentexamen avskaffades för drygt 40 år sedan men kan nu alltså komma att återinföras, om än i modern form. Det är ännu oklart hur de jättenya Moderaterna ställer sig till detta (vad Kristdemokraterna tycker lär inte spela någon roll), men hittills har de i princip nickat instämmande till Folkpartiets skolpolitik.

Lärarnas riksförbund är odelat positiva. Jag tror att en studentexamen är något i grunden positivt. En studentexamen med muntliga och skriftliga prov mot slutet av tredje gymnasieåret ökar naturligtvis pressen på eleverna. Det är därför viktigt att undervisningen anpassas efter de nya kraven. Kravnivån på gymnasiet bör höjas, betygsinflationen bekämpas. Den började redan några år efter att det nya betygssystemet införts och lär ha galopperat ytterligare sedan dess.

Från vänsterhåll kommer det naturligtvis att klagas över "sorteringsskola" och ålderdomlig skolpolitik. Flumskolan är på väg att försvinna. Ny läroplan, nytt betygssystem och kanske även en studentexamen är på gång. Allt är inte guld som glimmar i Alliansens skolpolitik, men jämfört med det rödgröna alternativet har regeringen faktiskt skött sig riktigt bra.

Kǎoshì shùnlì - inga problem med tentan.
Förhoppningsvis något även för svenska elever framöver.

Mjuka fäder

När män får barn blir de mjukisar, berättar Aftonbladet.

Enligt en amerikansk studie publicerad i tidskriften PNAS har män som blivit fäder lägre testosteronhalt än andra män. Slutsatsen skulle således vara att inte bara kvinnan utan också mannen påverkas fysiskt av att bli förälder.

Fast jag vet inte riktigt vad vi ska dra för långtgående slutsatser av detta. Historien är ju full av våldsamma och kriminella fäder. Maffialedaren John Gotti, som dömdes till livstids fängelse för bland annat mord, var fembarnsfar. Reichsführer-SS och en av de huvudansvariga för Förintelsen, Heinrich Himmler, hade fyra barn (och kommendanten i Auschwitz hade fem).

Ja, även Josef Fritzl ynglade av sig en del genom åren...

Farligt sex - eller bara syndigt?

Malmö hovrätt ska kommande vecka avgöra ett intressant mål som gäller gränsen för vilket slags och hur mycket BDSM-sex en person anses kunna samtycka till. Historien spetsas till av det faktum att den undergivna i det sexuella förhållandet var en då 16-årig tjej och den dominanta en 32-årig man. Inte att undra på att frågan engagerar feminister.

Rent krasst måste det vara så att den som i lagens mening har rätt att använda sin kropp till sex, och därmed anses mogen nog att fatta ett sådant beslut, också måste anses mogen nog att inse konsekvenserna av beslutet. Vi kan diskutera om 15 år är en rimlig gräns för "byxmyndighet" (personligen anser jag den vara förlegad eftersom många bevisligen har sex innan sin 15-årsdag, men det är en annan diskussion), vi kan emellertid inte beröva en i sexuella hänseenden myndig person beslutanderätt utan att samtidigt underkänna själva lagstiftningen.

Att bli 15 betyder förstås inte att det är fritt fram att göra vad man vill i sänghalmen - all sorts kommersiellt sex (den som ännu är tillåten i Sverige, vill säga) bär en 18-årsgräns. Men det vore ytterst märkligt om lagstiftaren ytterligare skulle begränsa vår sexuella frihet genom att reglera exakt vilka sorters sex vi får ha vid vilken ålder eller specifikt hälso/sinnestillstånd. Jag tvivlar emellertid inte på att det är många i riksdagen som skulle ställa upp på en sådan lagstiftning om de bara fick en emotionell föreläsning om Caroline Engvalls bok 14 år till salu och drog förhastade slutsatser av den. Man ska nämligen inte underskatta filmers och böckers påverkan - filmen Lilja 4-ever används ofta som argument för sexköpslagen trots att den faktiskt handlar om människohandel. Och att tala om "enorma mörkertal" är effektivt.

Det Caroline Engvall uppenbarligen vill är att den äldre parten i det sexuella förhållandet ska åläggas att göra något slags utvärdering av den yngre för att fastställa huruvida a) personen är tillräckligt mogen för att fatta ett eget beslut, b) personen mår bra och slutligen c) om intresset för lite mer kinky saker egentligen kan vara ett uttryck för självskadebeteende eller annan psykisk ohälsa. Det är ett ganska stort ansvar att lägga på en part i ett sexuellt förhållande som inte möter några uppenbara juridiska hinder.

Engvall frågar sig vilket skydd personer i åldersspannet 15-18 år har. Risken med Engvalls resonemang är att vi får en förskjutning av den ålder då vi anses förmögna att fatta egna beslut rörande vår sexualitet. I lagens mening är personer under 18 år i sexuella skildringar barn medan de är myndiga när det handlar om sex utan närvarande kamera. I takt med att det svenska samhället i oroväckande rask takt blir alltmer nypuritanskt är det inte helt otänkbart att vi inom en snar framtid får ytterligare regleringar i brottsbalken som bestämmer vid vilken ålder vi får göra vad och som i lagens mening i praktiken omöjliggör frivilligt sex mellan tonåringar och personer över 20.

Nej, Caroline Engvall, man får inte döda någon även om personen i fråga ber om det. Sex är däremot tillåtet i vårt samhälle och lagstiftaren har bestämt att det är 15 år som ska gälla som något slags magisk gräns. Är man 15 år eller äldre förväntas man således ta ansvar för sina handlingar. Det betyder självfallet inte att man inte kan må dåligt av dem. Självskadebeteende är ett komplicerat fenomen och jag betvivlar inte att kunskapen om det inom BUP och socialtjänsten är bristfällig på många håll.

Huvudfrågan här är alltså hur vi hjälper de personer som har ett självskadebeteende - oavsett hur det yttrar sig - och hur vi lyfter kompetensen inom barnpsykiatrin, socialtjänsten och andra verksamheter som kommer i kontakt med dessa ungdomar. Frågan ska inte handla om hur vi bäst förflyttar individens eget ansvar för sina sexuella aktiviteter till andra myndiga personer. Den ska inte handla om att begränsa vår frihet i sänghalmen. Vi har redan tillräckligt med regleringar av vår sexualitet i det här landet.

Läs även: Jiddra

Kvinnor i politiken

Danmark får inom kort sin första kvinnliga statsminister i socialdemokraten Helle Thorning-Schmidt. Sedan tidigare finns kvinnliga regeringschefer i Tyskland, Island, Kroatien, Slovakien, Australien, Costa Rica, Brasilien, Argentina, Thailand, Bangladesh, Mali, Liberia, Trinidad-Tobago och Kirgizistan.

Det statsfeministiska Sverige väntar fortfarande på sin första kvinnliga regeringschef. "Det går för långsamt", brukar feministerna säga när de försvarar lagstiftning för "jämställdhet". Uppenbarligen går det att nå den politiska toppen i andra länder utan statsfeministisk hjälp.

Förlegad syn på missbruk

Debatten om svensk narkotikapolitik i allmänhet och synen på cannabis i synnerhet fortsätter i SvD.

I dag är det en socionom som rycker ut till nolltoleranspolitikens försvar. Han hävdar att "forskningen entydigt visar" att ju fler som nyttjar ett preparat, desto större andel utvecklar missbruk och beroende. Utifrån denna tes borde Sverige ligga bra till eftersom relativt få testar narkotika här jämfört med i andra EU-länder. Tesen spricker dock när vi tittar på antalet tunga missbrukare och inte minst andelen som dör av sitt missbruk. Då ligger Sverige plötsligt vid eller till och med över EU-genomsnittet.

Föreställningen att en liberal politik skulle handla om att offra vissa olyckliga för att majoriteten, som inte missbrukar, ska få ha det trevligt vittnar om en förbluffande okunskap om missbrukets orsaker. Det kan tyckas symptomatiskt att det är en socionom verksam i missbruks- och beroendefrågor som försvarar den svenska nolltoleranspolitiken. I det yrket kommer man i kontakt med många tragiska livsöden. Men just därför blir det ytterst märkligt att all skuld läggs på drogen i sig, som vore den frikopplad från människans sociala tillvaro.

Gemensamt för väldigt många som kommer i kontakt med socialtjänsten på grund av ett missbruk - oavsett om det gäller alkohol eller narkotika - är att det går att se tydliga sociala orsaker till missbruket. Människor halkar inte bara dit av en slump. Det finns orsaker till varför man börjar dricka eller använda narkotika på ett sätt som är skadligt. Det är trasiga familjeförhållanden, arbetslöshet och en mängd andra orsaker som kan förklara varför det gick som det gick. Därmed inte sagt att människor inte har ett val. Vi har ett val att börja använda droger och vi har ett val att sluta. Det valet får vi aldrig ta ifrån människor (vilket vi delvis gör när vi klassar missbruk som en sjukdom).

Artikelförfattaren vill få diskussionen att handla om drogernas, alkoholens och tobakens vara eller icke vara i samhället. Därmed omfamnar han i praktiken Föräldraföreningen mot narkotikas infantila syn på narkotikan: allt knark är samma skit, allt knark ska bort. Jag vill inte vara petig, men förbudspolitiken har prövats när det gäller alkohol (med katastrofala resultat) och skördar dagligdags offer världen över när det gäller narkotika. Att i det läger föreslå fler förbud eller hårdare tag är lite som att propagera för eurosamarbetets förträfflighet i dessa tider.

Sammanfattningsvis ger han uttryck för en synnerligen förlegad syn på missbruk och beroende som, faktiskt, går på tvärs med den litteratur som kurserna om alkohol- och narkotikamissbruk inom den moderna socionomutbildningen erbjuder. Om personen i fråga är medelålders eller ej vet jag inte, men säkert är i alla fall att de idéer som vädras hör en svunnen tid till.

Om, när och kanske

Turerna kring Saab bara fortsätter. På sistone har det dock kommit fler goda nyheter än dåliga. Åtminstone enligt dem som väljer att se möjligheter i stället för hinder.

Samtidigt som konkurshotet hänger tungt över företaget säger sig Youngman vara villigt att låna ut 620 miljoner kronor till Saab. Lånet är dock villkorat till att Saab får ja till rekonstruktion. Besked från hovrätten väntas tidigast i början av nästa vecka. Ett nej lär säkert överklagas till högsta domstolen, men i Saabs ansökan till hovrätten finns allt företaget har att komma med för tillfället. Det är således i realiteten den sista chansen att köpa tid.

IF Metall har för avsikt att på bilmässan i Frankfurt prata med Páng Dà om Saabs framtid. Det är nog klokt att prata med dem direkt eftersom alla ord som kommer från Victor Mullers mun ska tas med en stor nypa salt. Samtidigt meddelar Youngman och Páng Dà, Saabs kinesiska partners, att de är redo att stegvis investera åtta miljarder kronor i Saab.

Hur långt skulle de de pengarna räcka? Svårt att säga. Saab har skulder på runt sju miljarder kronor totalt, varav 2,3 miljarder är leverantörsskulder. Enligt Muller behövs dock "bara" en och en halv miljard för att få igång fabriken igen, vilket alltså skulle täckas av de pengar som Youngman och Páng Dà är redo att investera när NDRC har godkänt affären (245 miljoner euro). Beslut därifrån väntas någon gång i oktober och allt ska vara klart till den 8 november, vilket sannolikt betyder att produktionen kan komma igång först i januari eftersom alla underleverantörer lär behöva tid för förberedelser och december äts upp av helger.

Klart är i alla fall att det behövs ännu större belopp för att utveckla alla de bilmodeller som det har talats om (9-6, 9-7, 9-3, 9-1). Den modell som skulle ha släppts redan nästa år, nästa generations 9-3 byggd på Phoenix-plattformen, har skjutits fram till 2013. Fram till dess har Saab alltså, förutom sina gamla modeller, nya 9-5 Sedan, 9-5 SportCombi och suven 9-4X. Dessa förväntas driva försäljningen under de kommande åren. Om Saab nu tillåts den chansen.

På tiden

Enligt en ny bok var ett 50-tal agenter i Sverige engagerade i DDR:s spionverksamhet mot svenska militära och andra intressen.

Efter alla nazistavslöjanden som kommit efter kriget börjar resultaten av forskning kring svenska folket och Östtyskland nu att materialiseras. Skälet är att Säpos arkiv delvis har gjorts tillgängligt för forskning.

Räkna med fler avslöjanden framöver.

Banta riksdagen!

I dag öppnar den svenska riksdagen igen efter lång vila. 349 ledamöter välkomnas tillbaka till arbetet, ivriga att åter stifta lagar som till stor del går ut på att bestämma hur du och jag ska leva våra liv. Lena Mellin i Aftonbladet kallar detta "oerhört fint". Men även hon ser poängen i förslaget att banta en överbefolkad riksdag vars ledamöter få väljare känner till.

Många riksdagsledamöter driver med strömmen och gör mycket lite. Det kan man visserligen tycka är av godo eftersom aktiva ledamöter hinner ställa till med mycket mer skada än en passiv sådan. Men har man en inkomst på runt 60 000 kronor av skattebetalarnas pengar varje månad ska man faktiskt förväntas jobba lite. Genom att minska antalet ledamöter, förslagsvis med hälften, blir det något svårare att gömma sig i mängden.

Därutöver har givetvis medierna ett stort ansvar att faktiskt granska de folkvalda bättre. Bevakningen av svensk inrikespolitik handlar till största del om att granska regeringen. Sitter du i riksdagen kan du räkna med en bekväm resa om du själv vill. Alla landsortstidningar där ute borde granska just "sina" ledamöter extra mycket. Det är trots allt ett förtroendeuppdrag att vara riksdagsledamot, även om det dessvärre i det närmaste har blivit en livslång karriär för somliga.

För att avhjälpa det sistnämnda problemet bör antalet mandatperioder som en riksdagsledamot kan sitta i följd begränsas till två eller möjligen tre. Efter den tiden bör personen i fråga göra något annat. Att vara riksdagsledamot ska vara ett tidsbegränsat förtroendeuppdrag, ingen livslång försörjning.

Kling & Klang

Dagen före tioårsdagen av 11 septemberattackerna i USA greps fyra män i Göteborg på sannolika skäl misstänkta för förberedelse till terroristbrott. Nationella insatsstyrkan stod för gripandet. En konsthall fick utrymmas och eftersom den råkade ligga i närheten av Älvsborgsbron spekulerades det tidigt i att själva bron varit måltavlan.

Sedan dess har det hänt en hel del. Brottet rubriceras nu som förberedelse till mord för tre av männen - den fjärde har släppts fri. En av advokaterna hävdar att bevisningen möjligen räcker för ett bötesbrott, en annan att det helt saknas bevisning.

Efter tidigare fadäser när tungt beväpnade poliser stormat in och skrämt slag på hela familjer för att sedan inse att allt bara var ett missförstånd, ska det bli intressant att se vad det blir av detta. Bli inte förvånad om allt bara visar sig vara luft.

Smärtsamma omprövningar väntar

Ungkristdemokraten Aron Modig kalkerade de senaste decenniernas argument för den svenska narkotikapolitiken i sin debattartikel på Brännpunkt härom dagen. Nu får Modig svar från ett antal CUF-are som påpekar att cannabisen i sig varken skapar våld eller brottslighet och glädjande nog lyfter fram det goda exemplet Portugal, som ofta glöms bort i den svenska debatten.

Modig hävdar att den svenska nolltoleranspolitiken har lyckats eftersom färre svenska ungdomar testar narkotika än i andra EU-länder. Han nämner förstås inte att Sverige jämfört med EU-genomsnittet har lika stor eller större andel tunga missbrukare och att dödligheten bland dessa ligger högt jämfört med länder med en mindre repressiv narkotikapolitik.

Jag vill hävda att den nuvarande politiken är cynisk. Den bygger på missuppfattningar, fördomar och direkta felaktigheter men framför allt tar den ingen hänsyn till människoliv. Självfallet finns många som tack vare en hårdför politik har kommit ur sitt missbruk. Det finns förmodligen personer som skulle sluta missbruka om man slog dem på käften också. Men det finns sannolikt betydligt fler som har stupat därför att politiken är så fyrkantig och så stelbent, därför att drogfriheten anses viktigare än att personen som har ett missbruk har tak över huvudet. Ett skademinimeringsperspektiv skulle ta hänsyn även till detta och exempelvis pusha på för "housing first".

I stället har vi i Sverige valt att jaga människor och låta rättspolitiken ta hand om fall som i själva verket är socialpolitiska. Samtidigt börjar även resultaten i rena siffror tala allt mer emot nolltoleranslinjen, vilket gör det svårare att försvara den för sifferknaprande politiker.

Det är trevligt att narkotikapolitiken kan diskuteras åtminstone bland två av de borgerliga ungdomsförbunden när moderpartierna vägrar. Tiden kommer dock när även dessa tvingas till smärtsamma omprövningar.

Statsfeminismen inte alls död

Jag delar inte många åsikter med konservative Roland Poirier Martinsson. Men hans kritiska inställning till radikal- och statsfeminismen kan jag skriva under på. Däremot tror jag att han (som så ofta) gör en felaktig slutsats när han dödförklarar dessa feministiska strömningar i Sverige. Jag vill påstå att de lever i allra högsta grad.

Det är förvisso sant att den feministiska lagstiftningstakten har saktat ned sedan Socialdemokraterna fick lämna regeringskansliet och Vänsterpartiets inflytande upphörde. Men Moderaterna är i dag ett statsfeministiskt regeringsparti. Det var Moderaterna som såg till att sexköpslagen skärptes. Alliansregeringen har därtill infört en så kallad jämställdhetsbonus för att förmå småbarnsföräldrar att dela tiden lika med sina barn.

Det finns många exempel på att stats- och radikalfeminismen lever och frodas. Det startas allt fler dagis med genuspedagogik, debatten i medierna utgår ständigt från hur vi ska få en jämn fördelning på arbetsplatser och i bolagsstyrelser och det tas för givet att politiker måste påverka medborgarna så att de lever enligt den korrekta jämställdhetsmoralen.

Statsfeminismen är således långt ifrån ute. Den har snarast kommit att växa ihop med det politiska systemet och följer numera med i mängder av beslut på både nationell och lokal nivå.

En pedagogisk utmaning

Fredrick Federley och Lena Ek formulerade i går en skarp kritik mot den utveckling vi sett i västvärlden efter attentaten den 11 september för tio år sedan. Debattartikeln sammanfattar inte bara vilka åtgärder mot vanliga laglydiga medborgare som vidtagits på båda sidor Atlanten utan sätter också fingret på något ännu mer väsentligt: frånvaron av debatt.

Också jag hoppas att det "nya" Centerpartiet (hur nytt det blir återstår att se) inte kommer att rädas konflikter när stora värden som rätten till ett privatliv och andra grundläggande fri- och rättigheter står på spel. Men även om Centern skulle framträda som garanten för åtminstone en frihetlig röst i riksdagen kvarstår grundproblemet att medborgarna inte bryr sig tillräckligt mycket om dessa frågor. De blir inga stora valfrågor och i Sverige har politiken snuttefierats så till den milda grad att avdrag för hushållsnära tjänster blir den stora snackisen under en valrörelse.

Den stora utmaningen är således att tydliggöra för väljarna vad som står på spel här: din och min rätt till ett privatliv, din och min rätt till ett liv i skydd av staten, inte under hot av densamma. Många känner inte till vilka lagar som stiftas, andra har inte förstått konsekvenserna av dem. Antalet i väljarkåren som aktivt hejar på en ökad övervakning torde vara synnerligen få. Nej, det är den stora tysta massan som möjliggör FRA-lagar, datalagringsdirektiv, utlämning av bankuppgifter till främmande makt och filtrering av Internet. Det är den massan som Centerpartiet måste nå om dessa frågor ska bli något annat än ett intresse för några få politiska bloggare.

En stor pedagogisk utmaning väntar. Centerpartiet har i sanning en hel del att bevisa.

Läs även: Federley, Lake, Anna Troberg, Robsten

Tio år utför ett sluttande plan

Hur ett land reagerar på ett terrordåd säger mycket om dess karaktär. USA reagerade med hämnd efter de stora attackerna 2001. President Bush delade genast upp världen i "vi och de" och dröjde inte många veckor innan han invaderade Afghanistan och började planera för en invasion av Irak, som inte hade det ringaste med 11 septemberattackerna att göra. Sedan dess har USA med allierade kört fast i Afghanistan och efter åtta års blodigt krig i Irak börjat dra sig tillbaka.

USA utnyttjade omvärldens sympatier efter attackerna. De hade kunnat göra det på ett konstruktivt sätt. De valde att bedriva krig och upprätta olagliga fängelser i mörka vrår runt om i världen. Därmed förlorade USA också legitimiteten som den demokratiska världens föredöme.

Inte bara USA utan hela världen har blivit annorlunda. Inte bara har vi fått vänja oss vid att bli granskade från topp till tå när vi flyger. Vi har accepterat att staten övervakar vår elektroniska kommunikation och att USA har tillgång till alla våra banktransaktioner. Vi har accepterat att våra fri- och rättigheter inskränks för att skydda oss från abstrakta terrorhot. Det är ett slags kapitulation för rädslan.

Norges agerande efter Anders Behring Breiviks attentat den 22 juli står i bjärt kontrast till allt detta. Även om journalister och tyckare har ställt frågor om mer övervakning och utökade polisiära resurser svarade Jens Stoltenberg och det politiska Norge nej. Det som behövs är "mer demokrati, mer humanism, mer öppenhet". Det är stort att säga något sådant efter en nationell tragedi. Självfallet var attackerna 2001 mer spektakulära, utfördes av ett organiserat terrornätverk och tog livet av fler. Men vi ska betänka att attacken i vårt grannland faktiskt riktades direkt mot det politiska Norge.

Även om al-Qaida är försvagat tio år efter attackerna har världen i sig knappast blivit säkrare. Eller bättre. Fri- och rättigheter har monterats ned världen över, alltid med hänvisning till terrorhot. Ljusskygga regimer passade på att slå till mot oppositionella när världen var fullt upptagen med att följa USA:s korståg. De tillfälliga säkerhetsåtgärder som infördes har blivit permanenta. Det handlar i dag om en sofistikerad säkerhetsteater där vi inte får ta med en colaburk eller en schampooflaska på flyget och tvingas bli nakenskannad eller muddrad på flygplatser och tågstationer. Inget av detta hade emellertid varit möjligt utan alla medborgares tysta medgivande.

För USA:s del har de senaste tio åren varit katastrofala. Bush körde ekonomin fullständigt i botten med två kostsamma krig och en säkerhetsapparat som ingen riktigt kan få grepp om hur stor den egentligen är och vad den kostar. Det har beräknats att hundratals myndigheter arbetar med antiterrorverksamhet på något sätt. Patriot Act har i praktiken avskaffat oskuldspresumtionen. USA är i dag en stormakt i kris med stukat självförtroende. Givet dess arrogans och nationalistiska storhetsvansinne kan jag tycka att det är rätt åt dem. Men konsekvenserna är naturligtvis alldeles för allvarliga även för resten av världen för att någon skadeglädje ska vara på sin plats.

För Bush handlade allt om att undvika en andra attack. Han visade sig vara benägen att gå väldigt långt, inklusive att inskränka det amerikanska folkets fri- och rättigheter. Och tyvärr har både amerikaner och européer visat sig acceptera dessa inskränkningar. Jag tar hellre risken med en (mycket osannolik) terrorattack om jag bara får leva mitt liv i frihet. Ingen kan styra vad som kommer att ske i morgon och det är trots allt en betydligt större risk att dö i en trafikolycka än att bli ett offer för ett terroristattentat. Ett liv i rädsla är inget bra liv.

Läs även Fredrick Federleys och Lena Eks strålande artikel på DN Debatt.

Dagen före dagen

Det är tioårsdagen av 11 septemberattackerna först i morgon, men svenska medier har redan vevat gamla bilder och upprepat gamla uppgifter om terrorattentaten i runt en vecka. I morgon blir det sändningar från tidig morgon till sen kväll. Nu ska alla vara amerikaner igen.

Det sägs dock väldigt lite om den negativa utveckling vi sett sedan George W Bush förklarade krig mot terrorismen. Det sägs inget om konsekvenserna av kriget i Irak med runt hundra tusen döda civila, om återvändsgränden i Afghanistan, om nedmonteringen av de fri- och rättigheter vi tagit för givna. Världen har blivit flera steg sämre de senaste tio åren, USA har gått före och Europa har villigt följt efter. Analyserna av detta lär utebli även i morgon när tårdrypande reportage från New York och Washington kommer att dominera nyhetssändningarna.

I New York är myndigheterna på helspänn. Den stundande tioårsdagen och obekräftade uppgifter om planerade attacker har gjort att polisnärvaron är ännu större och säkerhetsteatern ännu mer omfattande än vanligt. "Vi låter oss inte bli instängda i våra hus", sade borgmästaren Michael Bloomberg härom dagen. Nej, men ni låter era myndigheter nedmontera era fri- och rättigheter utan att protestera. Det öppna samhället är i princip borta. Det, om något, är terroristernas stora seger.

Folkpartiet och freden

Palestina vill bli FN:s 194:e stat. USA stretar emot men även i Sverige tycks frågan kontroversiell.

Folkpartiet och Kristdemokraterna är kritiska till att Palestinas representant Hala Husni Fariz i Stockholm uppgraderats till ambassadör utan att det föregåtts av någon diskussion i regeringen. Att Carl Bildt kör sitt eget race är i och för sig inget ovanligt.

Birgitta Ohlsson (FP) säger i Ekot i Sveriges Radio att det är ett känsligt och låst läge just nu i Israel-Palestinakonflikten och att man inte bör göra något som inte båda sidor kan ställa upp på.

Att ge Palestina erkännande som en egen stat, med ambassadörer i andra länder, är alltså att göra något som inte båda sidor ställer upp på? Det kan inte tolkas som något annat än att Folkpartiet är för en fortsatt israelisk ockupation, inte en tvåstatslösning och fred. Då vet vi det.

Den kinesiska drömmen

中国, Mittens rike, håller på att återta sin historiska plats som världens supermakt. USA har beundrats av en hel värld för det som kommit att bli känt som den amerikanska drömmen. Men vilken är egentligen den kinesiska drömmen i dag?

Artiklarna om USA:s och Europas kris och Kinas framsteg duggar tätt. De bär alltid en alarmerande innebörd, framgången i öst utmålas alltid som ett hot mot oss i väst. Resonemanget bygger dock på flera felslut. Dels att Kina, i likhet med växande västmakter under 1800- och 1900-talen, skulle komma att bli allt mer aggressivt. Det finns i dag inga skäl att tro att Kina skulle anta en militärimperialistisk roll i världen som liknar USA:s. Dels att det finns något närmast deterministiskt i en fortsatt tioprocentig tillväxttakt och att Kina automatiskt kommer att bli 2000-talets verkliga supermakt. För att tillväxten ska kunna fortsätta måste den inhemska konsumtionen öka, men tillväxt allena löser inte Kinas framtidsutmaningar. För det krävs politiska reformer.

Vi måste försöka hålla flera tankar i huvudet samtidigt. Mycket tyder på att Kina kommer att bli världens största ekonomi om inte alltför länge. Men en stor del av befolkningen är fortfarande fattig och när det gäller att gå före i innovation, teknologi och utbildning har Kina en mycket lång väg kvar att vandra. Den inhemska industrin befinner sig överlag fortfarande i en, förvisso övergående, "se, lär och kopiera"-fas. Antalet kinesiska patent växer, men de viktigaste patenten är fortfarande i västerländska händer. Och, inte minst: det kinesiska utbildningsväsendet är stelbent och till stor del byggt på utantillkunskaper. Lägg därtill ett arbetsliv som är extremt hierarkiskt och i likhet med skolväsendet inte premierar initiativtagande och kreativitet. Ställt i relation till västvärldens sätt att tänka och arbeta är det inte svårt att räkna ut var chansen att få fram de mest innovativa idéerna finns (och var det premieras).

Att den kinesiska ekonomin blir världens största betyder inte att Kina blir världens bästa land att leva, utbilda sig eller driva företag i. Tronskiftet är först och främst av symbolisk betydelse då det betyder att maktbalansen förändras och att, efter en i våra ögon lång men historiskt sett mycket kort tid av amerikansk dominans, en förskjutning sker tillbaka till öst. Kinas betydelse på den världspolitiska scenen ökar givetvis, vilket redan märkts i USA:s allt artigare bugningar inför kommunistregimen.

Vi ska dock inte förledas att tro att detta kommer att gå som på räls. Kina har en rad svåra utmaningar att hantera. Det handlar bland annat om energiutmaningen, inflationen, etniska spänningar, folkligt missnöje med korruption, frånvaro av en rättsstat samt begränsningar i yttrandefriheten, de skenande matpriserna och en begynnande bostadsbubbla. Allt detta är frön till ett växande nationellt missnöje med regimen.

En opinionsmätning som presenterades på Kommunistpartiets 90-årsdag den 1 juli i år visade föga förvånande att partiet främst åtnjuter stöd för sin ekonomiska politik. För människor som har levt under Máo Zédōng måste dagens Kina framstå som något alldeles fantastiskt. Samtidigt pekade medborgarna i undersökningen ut korruption, rättslöshet och stora skillnader i levnadsstandard mellan stad och landsbygd som de största orosmolnen.

Ett starkare Kina behöver inte alls vara negativt för oss i väst. Handel, kulturellt utbyte är enbart av godo och nog kan ett tronskifte i världspolitiken vara nyttigt. Fortsatt ekonomisk utveckling är sannolikt den enda vägen till kinesisk demokrati någon gång i framtiden, men så länge partiet lyckas upprätthålla tillväxten och den ekonomiska utvecklingen ångar på, sitter det samtidigt säkert för tillfället.

Alla de utmaningar som beskrivits ovan kan svårligen bemötas utan att det politiska systemet reformeras. Det finns en fantastisk potential i landet Kina, men den kan aldrig uppnås inom ramen för dagens politiska system. Frågan är hur djup insikten om detta är i centralkommittén och politbyrån.

Kommunistpartiet har lyckats sitta kvar vid makten genom pragmatism. Det har anpassats till de rådande förutsättningarna och de 80 miljoner medlemmarna utgörs i dag till största delen av intellektuella, inte bönder som för 30 år sedan. Framtiden kommer att kräva en fortsatt anpassning. Denna gång är det inte ekonomiska utan politiska reformer som krävs. Hittills har något sådant inte fått sägas öppet, premiärminister Wēn​ Jiā​bǎo har rent av censurerats i de fall han nämnt behovet av politiska reformer. Först efter de följande två årens ledarbyten i toppen vet vi om nästa generations kinesiska ledare har viljan och modet att göra de nödvändiga förändringarna eller om de kommer att följa president Hú​ Jǐntāos väg och skruva åt tumskruvarna hårdare.

Räkna inte med ett i våra västerländska ögon sett demokratiskt Kina under de kommande 20 åren, men de ledare som tar över efter Hú​ och Wēn​ har en historisk möjlighet att med politiska reformer öppna vägen för ett Kina som på allvar kan kallas världsmakt i alla avseenden. För detta krävs först och främst yttrandefrihet, respekt för äganderätten och ett politiskt oberoende rättsväsende.

Endast genom pluralism och öppenhet kan Kina uppnå sin potential långsiktigt och lösa de stora utmaningar som står för dörren. Först då kan landet på allvar ta itu med korruption och rättslöshet för vanliga medborgare. Först då kan det skapas något som är många kinesers dröm: ett fritt och demokratiskt Kina med respekt för mänskliga rättigheter. De ledare som genomför dessa reformer kommer att bli lika hyllade som någonsin Dèng​ Xiǎopíng.

(Fler tankar om Kina och demokratin kan du läsa i en artikel i senaste numret av Nyliberalen).

Hur länge till kommer partiet fira sin egen förträfflighet i Kina?

Sossepopulism

Jag är lite kluven till att preskriptionstiden för mord har tagits bort. Mest är det en symbolisk handling eftersom mord som är äldre än 25 år i princip aldrig får en lösning. Vi har några riktigt gamla mordfall som lösts i Sverige, däribland mordet på Hélen Nilsson 1989 som Ulf Olsson dömdes för 2005, men det är ytterst, ytterst ovanligt. Spåren kallnar.

Andra brott som saknar preskriptionstid är terroristbrott, folkmord, grovt folkrättsbrott och dråp. Nu vill S-kvinnorna att även sexualbrott mot barn omfattas. "Brott mot barn skadar barnen så mycket. Det är hemskt att de inte kan få upprättelse, bara för att preskriptionstiden har gått ut", säger Hillevi Larsson. Har hon några exempel på en vuxen persons berättelse om övergrepp i barndomen som efter tiotals år kunnat leda till en fällande dom och upprättelse? Åter igen handlar det om symbolpolitik och populism, att visa att man gör "allt för barnen".

Därtill kommer förstås det faktum att personer som har frivilligt sex med någon under 15 år kan dömas för våldtäkt mot barn - i synnerhet om den äldre är pojke och den yngre flicka. Men alldeles oavsett detta är det fel att göra just sexualbrott till något betydligt värre än exempelvis misshandel.

Brott mot barn är naturligtvis särskilt hemska eftersom offret är en svagare part, kan manipuleras och utnyttjas. Men jag ogillar att det i dessa dagar fokuseras så starkt på just sex. Det ligger väl i tiden. I media utmålas våldtäkt som det ultimata ondskefulla brottet, något offret knappt förväntas överleva. Värre än en brutal misshandel, värre än rånöverfall eller psykisk tortyr. Varför?

I stället för avskaffade preskriptionstider, förbättra och effektivisera polisens utredningsarbete, bemötande av våldtäktsoffer och förhör med utsatta barn. Då ska ni se att fler brott klaras upp utan att någon preskriptionstid behöver bli aktuell.

Läs även: Johanna Sjödin

Ett litet protektorat i norr

Håkan Juholt vill att EU granskar medlemsstaternas budgetar innan de kan godkännas. Mer makt till EU, mindre makt till de nationella parlamenten.

En rad företrädare för Folkpartiet vill att Sverige inför euron eftersom det är "för dyrt" att stå utanför (?). "För att kunna ta tillvara våra egenintressen ska vi vara med vid de bord där beslut tas som påverkar vårt land." Vad är det för jäkla resonemang? Sverige påverkas i allra högsta grad av vilken politik som förs i USA, men vi sitter inte med vid Obamas bord för det. Att gå med i klubben för misslyckade politiska experiment - eurosamarbetet - är inte att ta ansvar.

Sverige bör vara en självständig stat med företrädare som väljs av avsätts av det svenska folket. Det är demokrati. Dagens EU är något helt annat. Men varken Folkpartiet eller Socialdemokraterna har något att invända.

Saabs sista strid

Tyvärr ser det ut som om alla olycksfåglar kommer att få rätt när det gäller Saab. Eller kanske borde de kallas nyktra realister. Victor Mullers ständiga jakt på pengar har hållit företaget borta från en konkurs fram till nu, men grundproblemet -brist på inkomster - har bara skjutits på framtiden.

Tingsrätten säger nej till Saabs ansökan om rekonstruktion och det på goda grunder. Det finns helt enkelt ingen rimlig plan för hur verksamheten ska komma igång igen och för hur företaget ska överleva på sikt. Det har inga tillgångar. Saab har miljoner på kontot men miljarder i skulder. Om avtalet med Páng Dà och Youngman godkänns av den kinesiska myndigheten NDRC väntar runt 2,2 miljarder kronor från Kina. Det räcker inte ens för att betala alla skulder, än mindre för att få igång produktionen och satsa på nya modeller efter 9-5 SportCombi och 9-4X (som fortfarande väntar på att säljas i butik). Volvo satsade nyligen sju miljarder på forskning och utveckling. Det är sådana summor vi talar om för att kunna existera på bilmarknaden i dag.

Saab har redan överklagat till hovrätten, det Muller kallar "plan C", men det är svårt att se varför hovrätten skulle göra en annan bedömning än tingsrätten i detta fall. Om nu inte överklagandet innehåller helt nya uppgifter. Det var egentligen inte så oväntat. Victor Muller kan prata omkull anställda, investerare, fackliga representanter och journalister - snack hjälper inte mot stelbenta jurister.

Sannolikt väntar nu konkurs. Det är tråkigt att det har gått så långt - Saab är ett företag med stor kompetens och en rik tradition. De gör bilar som sticker ut. Men på en överetablerad bilmarknad är det ohyggligt svårt för en så liten biltillverkare att hävda sig - särskilt när andra krisande bilföretag fått förmånen att nalla på skattebetalarnas pengar.

"Vi tänker slåss till sista man", säger Muller. Problemet är bara att han inte har så många man att tillgå längre.

Vem bryr sig om EU-staten?

"EU ger politikerna mer makt och vanliga människor mindre inflytande över sina liv. Det är ett oerhört byråkratiskt och kostsamt projekt. Det lider av allvarliga demokratiska brister. Och det skapar en likriktning som gör Europa tråkigt."

Nu bloggar HAX även på Nyheter24. Han, som Sveriges förmodligen mest framstående EU-kritiske bloggare, frågar sig var den svenska EU-kritiken håller hus. Det undrar jag också. Och jag upphör aldrig att förvånas över så kallade liberalers fullständigt okritiska inställning till EU-projektet. LUF-ordföranden Adam Cwejman, en person jag respekterar, ser "flera liberala poänger" med EU, men det är oklart vilka dessa är.

EU av i dag är inte liberalt. Det är inte demokratiskt. Och utvecklingen går raskt i fel riktning - ännu mindre liberalism, ännu mindre demokrati. Det vi ser är mer politisk klåfingrighet, mer överstatlighet ("samordning"). Inför den svenska EU-omröstningen handlade en stor del av debatten om snuset och Systembolagets vara eller icke vara. Så futtig var den svenska EU-debatten då, och den har tyvärr inte blivit ett dugg bättre. Varken politiker eller medier verkar vara intresserade av de stora frågorna.

Det är frågan om grodan som kokas långsamt, ty i vår vardag märker vi inte de förändringar som sker. Vi går och röstar till riksdagen vart fjärde år som vanligt utan att inse att den rösten betyder mindre och mindre för varje gång. Tre fjärdedelar av alla lagar som stiftas i Sverige härrör från EU på något sätt. För varje maktförskjutning minskar betydelsen av de val vi gör på hemmaplan. Svenska folket blir alltmer maktlöst. Det kan inte ligga många liberala poänger i det.

Priset för uteblivet sex

En man har av en domare i franska Nice dömts att betala motsvarade 90 000 kronor i skadestånd till sin exfru. Orsaken: brist på sex under 21 års äktenskap.

Jag har dålig koll på fransk civilrätt, men tydligen åläggs parterna i ett äktenskap att idka samlag, eller som det uttrycks lite närmare: "En sexuell relation mellan man och hustru är ett uttryck för den kärlek de har för varandra, och i det här fallet saknades det." Det förutsätts alltså att ett gift par ska ha sex med någon sorts regelbundenhet.

Hela historien är förstås fånig, men den väcker ändå en del intressanta frågor kring de förväntningar vi tar med oss in i ett äktenskap. Det är inte direkt ovanligt att ena parten vill ha mer sex än den andra och att det blir konflikter. Vad är då lagom? Ska ena parten gå med på kompromissex för att tillfredsställa sin partners större behov? Ja, det är åtminstone en betydligt bättre lösning än att försöka få ekonomisk kompensation i efterhand.

Ett förhållande är ett kontrakt inom vilket de yttre ramarna fastslås direkt eller är underförstådda från start (av typen sexuell trohet) medan vardagsdetaljerna utarbetas längs vägen. Det handlar om att ge och ta, att tillmötesgå och att kompromissa. Och att försöka ge tusan i att bråka om alla små skitdetaljer. Det har många uppenbarligen inte begripit.

Och det stackars paret ovan kunde ju faktiskt ha löst problemet för länge sedan genom att antingen söka hjälp eller skiljas. Mannen får väl söka tröst i att 90 000 kronor inte mycket jämfört med utebliven påle i många år...

Avgiftsautomater för sexsäljare

I tyska Bonn installeras betalningsautomater i prostitutionsstråken. Eftersom det är svårt att få gatusexsäljarna att betala skatt på vanligt vis hoppas politikerna att automaterna ska få de arbetande att åtminstone lägga i 6 euro per kväll för tillstånd att arbeta. Ett liknande system finns redan i Dortmund.

Det är i grunden positivt att myndigheterna vill att även sexsäljare ska vara en del av det skattebetalande samhället i likhet med alla andra. Men betalningsautomater är en knäpp väg att gå. I bordeller är det tämligen lätt för skattemyndigheten att hålla viss koll, men gatusexsäljare har ingen fast adress (även om prostitutionskvarteren faktiskt tycks förbli desamma i de flesta länder år efter år). Saken borde kunna lösas på normal väg med redovisad inkomst. Utöver detta får nog myndigheterna helt enkelt räkna med viss svinn i denna grupp.

Tanken är att sexsäljarna ska betala och få en biljett de kan visa upp för kontrollanter. Det liknar mer en parkeringsbiljett än ett slags rättvis beskattning. Doña Carmen, som är en stödgrupp för sexsäljare, är föga förvånande negativa till Bonns tilltag.

Ändå är Tyskland överlag ett föredöme, särskilt jämfört med ett Sverige som är att betrakta som rena u-landet i dessa frågor. En kammarrättsdom från 2007 fastslår att pengar från sexarbete är skattepliktig inkomst, men svenska politiker fortsätter att envisas med att det dels inte är ett arbete, dels inte handlar om sex.

Kamp mot fildelning

Nationella gruppen mot immaterialrättsbrott har startats. Två åklagare och femton poliser har utbildats. Nu ska fildelarna fångas in och ställas inför rätta.

Många rättegångar väntar. Några miljoner svenska fildelare har anledning att skaffa ögon i nacken.

Polisen ska alltså inte jaga en hel ungdomsgeneration...?

Min käre rikskansler

Efter Gadaffiregimens fall framkommer det att västerländska säkerhetstjänster bistått regimen med både vänskapliga ord och konkret hjälp med att skicka regimkritiker till tortyr i Libyen.

Så värst överraskande är det inte. Gadaffi styrde Libyen i 42 år och hann med många kram- och pusskalas med västerländska ledare under den tiden. Ändå förväntas vi bli lika chockade av detta som av de avslöjanden som görs av regimens massmord på civila, tortyrkammare och "fullständig brist på mänsklig moral", som ett tortyroffer uttryckte saken.

Det är klart att det vänder sig i magen, men vi måste inse att det är så här realpolitiken ser ut. Att låtsas bli överraskad när tyrannen väl har fallit är bara fånigt. Företrädare för västerländska demokratier har hyllat, kramats med och aktivt stöttat i princip alla världens avskum som kallat sig ledare i modern tid. Det kommer dock till en punkt när det inte längre är gynnsamt att vara kompisar.

Man kan faktiskt förstå om Gadaffi blev chockad när alla hans gamla bundsförvanter och kompisar plötsligt vände honom ryggen. Mördat civila och förtryckt all opposition har han ju gjort hela tiden. Lärdomen för framtida förtryckare tycks vara att man bara inte ska göra det på öppen gata.

Föraktet för demokratin

Att vi ska vara medlemmar i EU för fredens skull har vi hört länge. Och hur absurt det än låter används argumentet faktiskt fortfarande av toppolitiker och personer som har svårt att finna valida argument för mer överstatlighet och mindre demokrati.

Tanken med en europeisk samarbetsunion byggd på fri rörlighet är god. Men vi måste sluta titta på vad EU skulle bli och i stället se vad det har blivit. Det är trots allt den verkligheten vi har att hantera, oavsett om vi är EU-kritiska liberaler eller EU-foriska moderater och folkpartister som sväljer allt som det står "Bryssel" på.

Kort efter andra världskrigets slut, ja, säkert redan när efterkrigsplaneringen började när det stod klart att Tyskland skulle förlora kriget, diskuterades idén om en europeisk union. Det började som bekant med den europeiska kol- och stålgemenskapen 1952, blev EG och sedan EU. Vägen mot mer överstatlighet har varit spikrak. Samtidigt har EU växt och en gemensam valuta införts. Med eurons kris diskuteras hur länderna ska förmås ha en gemensam finanspolitik - i stället för att ifrågasätta om det var en så god idé att samla Grekland, Portugal, Tyskland och Finland i samma valutaunion.

Titt som tätt publiceras den tyske gröne exministern Joschka Fischers långa haranger om Europa i DN. När det gäller hanteringen av den pågående eurokrisen ser han tre möjligheter: att fortsätta som vanligt och förvärra läget, att upplösa valutaunionen och, som har ser det, låta hela EU gå i graven eller att "gå framåt mot reell ekonomisk och politisk integration", det vill säga nyspråk för fullständig överstatlighet på bekostnad av medlemsstaternas självbestämmande och nationella demokrati. Jag behöver förmodligen inte avslöja vilket av dessa alternativ som Fischer är intresserad av. Fischer ser ett problem i att dagens ledare inte vågar "gå framåt" mot en ökad överstatlighet eftersom de inte tror sig ha det nödvändiga folkliga stödet. Åter igen hamnar besvärliga väljare i vägen, åter igen är demokratin ett hinder för förverkligandet av EU-staten.

På sedvanligt alarmistiskt manér (Joschka Fischer är trots allt miljöpartist) utmålas den tredje vägen som den enda framkomliga. Alternativet är katastrof. Inte bara för EU-tanken utan för Europa, ja, faktiskt för freden på hela kontinenten. Det tycks rent av som om hela vår europeiska civilisation står på spel här. Fischer anser att politikernas passivitet har undergrävt förtroendet för dem. Underförstått: de borde strunta i vad medlemsstaternas egna befolkningar tycker och driva igenom mer överstatlighet för att rädda EU-projektet. Ändå är det ju precis detta de redan har gjort när de pressade igenom Lissabonfördraget utan att tillfråga befolkningarna. Irländarna tillfrågades men ombads att rösta igen tills de röstat rätt.

Joschka Fischers idéer är själva motsatsen till demokrati. Det blir i den meningen väldigt märkligt att prata om ett fredens Europa, ty det var ju det nya icke-auktoritära Europa som skulle växa fram efter lång tid av auktoritär utveckling och drömmar om "den tredje vägen" (fascismen) - och sedan världskriget. Och visst, om alla länder inordnas under samma fana kan det definitionsmässigt inte bli något krig mellan nationer. Men är det verkligen detta alla EU:s tillskyndare vill?

Skulle inte det nya Europa bli ett Europa där olikheter respekterades? Var det inte Storeuropa-tanken med makten långt borta från vanliga människor vi ville undvika? Fischer vill se ett starkt federalistiskt EU styrt med järnhand från Bryssel för att kunna utmana både USA och Kina. Det är ett maktpolitiskt perspektiv. I sådana perspektiv är demokrati och fri- och rättigheter sekundära.

Fischer är numera avdankad föredetting, men tyvärr säger hans åsikter väldigt mycket om dagens aktiva toppolitiker i EU. Min inställning och den inställning jag anser att alla fritänkande liberaler borde ha kan egentligen sammanfattas i en mening lånad av UKIP:s förträfflige EU-kritiker Nigel Farage: "We don't want that flag, we don't want the anthem, we don't want this political class, we want the whole thing consigned to the dustbin of history."

Sista kritikern släcker lyset

Först Miljöpartiet. Nu Vänsterpartiet. Ännu ett parti lägger ned kravet på utträde ur EU. Vänsterpartiet skippar utträdeskravet i sitt kommande partiprogram betonar i stället behovet av förändringar.

Även om Vänsterpartiet ofta gör en felaktig analys av vad EU är behövs det EU-kritiker bland riksdagspartierna. Nu är det bara Sverigedemokraterna som är motståndare till det svenska medlemskapet, också det av helt fel skäl.

EU är ett politiskt elitprojekt och EU av i dag är att betrakta som en post-representativ demokrati där makten innehas av personer som inte väljs av folket. För en liberal är det självklart att ta strid mot detta. Därför är det ytterst märkligt att riksdagens värsta EU-heilare är de som kallar sig liberaler.

Män förnedrade i TV4

Jag gillar Robinson, det är den enda dokusåpan jag följer. När andra program mest går ut på att förnedra deltagarna, eller där allt helt enkelt är för flamsigt, har Robinson, eller Expedition: Robinson som programmet hette när SVT var ansvarigt, hållit en bra nivå. Jag ska dock låta vara osagt vad som hände under den tid TV3 var ansvarigt eftersom jag inte tittade.

Gårdagens program var ett steg bort från detta. Som visades redan i programmets trailer tvingades ett antal män springa nakna på en strand. Vinnaren fick ett par badbyxor. De andra fick börja äventyret på ön utan en tråd på kroppen. De två som sprang långsammast kedjades dessutom ihop som "straff". TV-publiken bjöds på både rumpor och snoppar från de generade männen som febrilt försökte hitta något i skogen att använda som provisoriska underkläder. Samtidigt som detta skedde pågick tävlandet som vanligt för alla kvinnliga deltagare.

Jag är verkligen ingen pryd person och har ingenting emot naket. Men jag tycker för det första att det är tveksamt att Robinson är rätt program för detta. För det andra tycktes hela tilltaget mest vara till för att genera och förnedra de manliga deltagarna. Det tillförde inget i själva spelet. Männen hade först spärrats in i ett filippinskt fängelse - när de släpptes ut skickades en av dem till kvinnolägret medan resten utsattes för nakenlöpning på bästa sändningstid inför troligtvis en miljon tittare.

Poängen här är förstås att de kvinnliga deltagarna slapp. Vi får inte se några bröst eller fittor i Robinson. TV4 skulle aldrig våga och kvinnorna skulle förmodligen vägra klä av sig. Programledaren och hela filmteamet - sannolikt till större delen män - skulle anklagas för att vara snuskgubbar och vi skulle få en debatt efteråt om sexismen i TV4 med klagomål hela vägen upp till ledningen för kanalen.

Det finns i film och på TV en fundamental skillnad mellan hur man förmedlar bilden av en naken man och en naken kvinna. Medan kvinnan är sensuell är mannen tramsig och löjeväckande och något man skrattar åt. Det var tydligt att det var den sistnämnda linjen som TV4 avsåg att driva i går.

Läs även: Genusnytt