Inför valet 2002 fick partiledarna av SVT chansen att uttala sin framtidsvision. Hur skulle samhället se ut om de hade fick styra i 20 år? Bo Lundgrens vision var ett Sverige med fria människor och bra företagsklimat. Gudrun Schyman pratade om ett rättvisare samhälle, även om hon trodde att kapitalismen fortfarande skulle finnas kvar. Maria Wetterstrand flummade ut i någon sorts djur-människa-symbios. Den ende partiledaren som inte kunde formera någon vision var Göran Persson.
I dagens riksdag sex år senare ser det inte bättre ut. Vi har i praktiken sju socialdemokratiska partier. Inget parti vill utmana välfärdsstaten. Inget parti vill på allvar gå till krig mot högskattestaten. Det enda parti som tillåter sig att vara lite visionärt, fast på ett gräsligt vis, är vänsterpartiet. Inom borgerligheten finns inte ett uns av motstånd kvar. Inga visioner. Inga alternativ till den socialdemokratiska "modellen". Målet har i stället blivit att ta makten över den och sedan vårda den ömt.
Maud Olofsson talade inför valet 2006 ofta om vikten av inte bara ett maktskifte utan ett värderingsskifte i Sverige. Det var viktigt att få bort ett självbelåtet och idéfattigt socialdemokratiskt parti från makten, men väl vid makten måste man fortsätta att utmana. Utmana de föreställningar som finns om högskattestaten som den enda framkomliga vägen. Visa att det faktiskt går att ha ett samhälle med större frivillighet för människor, med mindre statligt inflytande över vår vardag. Väl vid makten har det blivit precis tvärtom och det är inte Maud Olofssons fel. Hon kan inte göra så mycket som näringsminister och ledare för 8 procent av väljarna. Det är statsministern och ledaren för det största regeringspartiet, Fredrik Reinfeldt, som har pekat ut vägen. Det är moderaterna som har arbetat hårt för att lägga sig i socialdemokraternas varma famn. Något värderingsskifte finns inte på Reinfeldts dagordning.
Genom att inte prata idéer och visioner utan endast putsa på välfärdsstatens fasad har Reinfeldt gjort politiken tråkigare och det kommande riksdagsvalet tämligen meningslöst för landets framtid. Men det har större effekter än så. Om regeringen Reinfeldt förlorar nästa val, var står borgerligheten då? Vilken blir lärdomen? Att alliansen inte var socialdemokratisk nog för att få behålla folkets förtroende? Eller kommer någon våga ifrågasätta det som sker med moderaterna och borgerligheten och begära en omstart?
Reinfeldts vänstersväng har rensat ut alla förhoppningar om ett friare och bättre Sverige för minst en generation framåt. Så stor är skadan. Det blir en lång och jobbig väg tillbaka för den som får ta över moderaterna efter honom. Innan dess lär de sista sanna liberalerna ha lämnat partiet för något annat. Kvar finns då ja-sägarna, karriäristerna och de ljusblå sossarna som längtar mer efter feta riksdagslöner än ett friare Sverige.
söndag 31 augusti 2008
lördag 30 augusti 2008
Aktuell Rapport
John McCains utnämning av Sarah Palin till vicepresidentkandidat för republikanerna överraskade de flesta. Många var, som Dick Erixon visat, omedelbart positiva. Men det kan man ju inte visa i Sveriges Television. Därför följde SVT:s Rapport upp nyheten i kväll genom att inleda med "valet av Palin ett högt spel - nu kommer kritiken". Det är huvudnyheten i programmet.
Efter den påannonseringen följer ett inslag som visar att amerikaner tycker att det är fel att ha en kvinnlig vicepresident, att hon är för ung och oerfaren för att bli president (McCain är ju så gammal att han förmodligen dör när som helst, är budskapet). Och till råga på allt är hon "ultrakonservativ", rapporterar Rapport. Det finns liknande kritik mot Obama, som bara är marginellt äldre än Palin och inte alls har samma politiska (framför allt utrikespolitiska) erfarenhet som McCain. Men SVT älskar Obama.
Vi minns alla SVT:s pinsamma rapportering från valet 2004, där kanalen gjorde sitt bästa för att smutsa ned republikanerna och Bush och fick partiet att framstå som kristna fundamentalister (de flesta inslag handlade om den berömda "kristna högern", som dock bara är en väljargrupp bland många).
Valet 2008 lovar att bli ungefär samma hyllning till demokraterna och sågning av republikanerna. Allt i den fria televisionens namn.
Efter den påannonseringen följer ett inslag som visar att amerikaner tycker att det är fel att ha en kvinnlig vicepresident, att hon är för ung och oerfaren för att bli president (McCain är ju så gammal att han förmodligen dör när som helst, är budskapet). Och till råga på allt är hon "ultrakonservativ", rapporterar Rapport. Det finns liknande kritik mot Obama, som bara är marginellt äldre än Palin och inte alls har samma politiska (framför allt utrikespolitiska) erfarenhet som McCain. Men SVT älskar Obama.
Vi minns alla SVT:s pinsamma rapportering från valet 2004, där kanalen gjorde sitt bästa för att smutsa ned republikanerna och Bush och fick partiet att framstå som kristna fundamentalister (de flesta inslag handlade om den berömda "kristna högern", som dock bara är en väljargrupp bland många).
Valet 2008 lovar att bli ungefär samma hyllning till demokraterna och sågning av republikanerna. Allt i den fria televisionens namn.
Sverige och rättssäkerheten
Efter skandalen med nämndemännen (som för många av oss snarare var ett bistert konstaterande av hur det länge har fungerat i svenska tingsrätter), dyker nästa nyhet upp. Mail mellan polis och åklagare visar att de båda förefaller ha haft en mediestrategi i fallet Tito Beltran. Om man ska tro TV4 löd strategin att Beltran skulle gripas "på trappan till hovrätten", gissningsvis för maximal publicitet, där han skulle befinna sig på väg till en annan förhandling (för ett brott han friats för i tingsrätten). Åklagaren ansåg dessutom att det fanns skäl att väcka åtal "nästan oavsett vad Tito säger" till sitt försvar.
Sådana här saker borde få vem som helst att gå i taket. Rättssäkerheten blommar inte direkt i Sverige. Men rättsäkerhet verkar inte engagera "vanligt folk". Politiker går aldrig ut och säger att de vill öka rättssäkerheten i Sverige, säkra domstolarnas oberoende. Nej, det pratas endast om rättstryggheten. Fler poliser. Öronmärkta pengar. Nya fängelser. Längre straff. Väljarnas reptilhjärnor är lättmatade. Viljan att sätta dit folk är större än den att skydda oskyldiga. Det härstammar förmodligen ur det invanda "vi och dom"-perspektivet. Det är vi, de laglydiga medborgarna, mot dom. Bovarna. Perspektivet ändras en aning när du själv eller kanske någon du känner plötsligt blir anklagad för våldtäkt, misshandel eller något annat och plötsligt blir en av dom.
Sverige har ett relativt bra rättssystem. Vi har inget dödsstraff. Vi har inga drakoniska och godtyckliga straffsatser (den svensk som genom brottsprovokation greps och dömdes i USA nyligen för att ha försökt stämma träff med en 13-årig flicka fick först 15 år men slapp undan med 60 dagar i fängelse bara för att han erkände brottet...), vi har inte mycket till kriminalvård men behandlar å andra sidan inte människor på andra sidan muren som djur.
Att sitta och avgöra vilka som har gjort sig skyldiga till brott och vilka eventuella straff de ska få är inte som vilket annat jobb som helst. Därför bör lekmän hållas borta från processen och endast jurister sköta dömandet. Det ökar rättssäkerheten och minskar risken för att fördomar, missförstånd och lekmannamisstag leder fel. Vi har alla hört talas om sovande nämndemän, men ibland behöver det inte vara så uppenbart. Fullkomligt ointresse för vad den tilltalade har att tillföra kan räcka för att döma.
Det som oroar är att antalet felaktiga domar verkar ha ökat märkbart. Om det beror på att fler faktiskt får prövning och att läget alltid varit illa eller om det helt enkelt är fler som döms oskyldiga i dag, är svårt att säga. Leif GW Persson är övertygad om det sistnämnda, vilket framgick i den intervju som publicerades i Nyliberalen nr 2 2008 (prenumerera här!). De flesta, även bland politikerna, tror att det sitter oskyldiga inspärrade på livstid i våra fängelser.
Läs om några upprörande rättsskandaler, både i Sverige och i USA, här.
Sådana här saker borde få vem som helst att gå i taket. Rättssäkerheten blommar inte direkt i Sverige. Men rättsäkerhet verkar inte engagera "vanligt folk". Politiker går aldrig ut och säger att de vill öka rättssäkerheten i Sverige, säkra domstolarnas oberoende. Nej, det pratas endast om rättstryggheten. Fler poliser. Öronmärkta pengar. Nya fängelser. Längre straff. Väljarnas reptilhjärnor är lättmatade. Viljan att sätta dit folk är större än den att skydda oskyldiga. Det härstammar förmodligen ur det invanda "vi och dom"-perspektivet. Det är vi, de laglydiga medborgarna, mot dom. Bovarna. Perspektivet ändras en aning när du själv eller kanske någon du känner plötsligt blir anklagad för våldtäkt, misshandel eller något annat och plötsligt blir en av dom.
Sverige har ett relativt bra rättssystem. Vi har inget dödsstraff. Vi har inga drakoniska och godtyckliga straffsatser (den svensk som genom brottsprovokation greps och dömdes i USA nyligen för att ha försökt stämma träff med en 13-årig flicka fick först 15 år men slapp undan med 60 dagar i fängelse bara för att han erkände brottet...), vi har inte mycket till kriminalvård men behandlar å andra sidan inte människor på andra sidan muren som djur.
Att sitta och avgöra vilka som har gjort sig skyldiga till brott och vilka eventuella straff de ska få är inte som vilket annat jobb som helst. Därför bör lekmän hållas borta från processen och endast jurister sköta dömandet. Det ökar rättssäkerheten och minskar risken för att fördomar, missförstånd och lekmannamisstag leder fel. Vi har alla hört talas om sovande nämndemän, men ibland behöver det inte vara så uppenbart. Fullkomligt ointresse för vad den tilltalade har att tillföra kan räcka för att döma.
Det som oroar är att antalet felaktiga domar verkar ha ökat märkbart. Om det beror på att fler faktiskt får prövning och att läget alltid varit illa eller om det helt enkelt är fler som döms oskyldiga i dag, är svårt att säga. Leif GW Persson är övertygad om det sistnämnda, vilket framgick i den intervju som publicerades i Nyliberalen nr 2 2008 (prenumerera här!). De flesta, även bland politikerna, tror att det sitter oskyldiga inspärrade på livstid i våra fängelser.
Läs om några upprörande rättsskandaler, både i Sverige och i USA, här.
fredag 29 augusti 2008
Genialt
John McCain har just stulit uppmärksamheten från Barack Obama och han har gjort det genom att utse 44-åriga Sarah Palin, en fembarnsmor som är guvernör i Alaska, till sin vicepresidentkandidat. Genialt!
Demokraterna är djupt splittrade, även om partiet utåt försöker att framstå som enat under Obama. Många besvikna Hillary-supporters kan enligt mätningar tänka sig att rösta på McCain. Sarah Palin vid McCains sida kan mycket väl få dem att göra just det. Hon kan dessutom locka osäkra kvinnor som velar mellan demokraterna och republikanerna. En ung vicepresident kan också göra att snacket om McCains höga ålder kommer på skam.
Jag har varit föga intresserad av det amerikanska presidentvalet hittills, ingen av kandidaterna lockar särskilt mycket. Även om Sarah Palin inte gör John McCain till en mycket bättre kandidat politiskt sett, har McCain i alla fall sett till att göra valet lite mer intressant. Man kan inte låta bli att undra vilka svordomar som väljs i Obama-lägret just nu...
Dick Erixon verkar också digga Sarah Palin.
Demokraterna är djupt splittrade, även om partiet utåt försöker att framstå som enat under Obama. Många besvikna Hillary-supporters kan enligt mätningar tänka sig att rösta på McCain. Sarah Palin vid McCains sida kan mycket väl få dem att göra just det. Hon kan dessutom locka osäkra kvinnor som velar mellan demokraterna och republikanerna. En ung vicepresident kan också göra att snacket om McCains höga ålder kommer på skam.
Jag har varit föga intresserad av det amerikanska presidentvalet hittills, ingen av kandidaterna lockar särskilt mycket. Även om Sarah Palin inte gör John McCain till en mycket bättre kandidat politiskt sett, har McCain i alla fall sett till att göra valet lite mer intressant. Man kan inte låta bli att undra vilka svordomar som väljs i Obama-lägret just nu...
Dick Erixon verkar också digga Sarah Palin.
torsdag 28 augusti 2008
Vad vill vänstern?
Innan valrörelsen drar igång 2010 måste oppositionspartierna har svaret på frågorna: hur ska ni göra det och med vilka ska ni göra det? Samtidigt som socialdemokraterna och miljöpartiet ser ut att trivas bättre än någonsin tillsammans och smider planer på en regeringskoalition, slåss vänsterpartiet med näbbar och klor för att inte bli bortglömda och utknuffade i periferin.
Lars Ohly var inte överdrivet nöjd med att ha blivit undanskuffad av (s) och (mp) i Almedalen. För att undvika att det stora röda och det lilla gröna partiet smider ränker bakom hans rygg, har han själv bjudit in partiledarna för överläggningar om framtiden. Vänsterpartiet vill sitta i regeringen efter en valseger 2010, men Ohly vill inte ha någon gemensam valplattform med sossarna och miljöpartiet. Han vill se till att behålla bilden av tre olika partier och räds ett tvåpartisystem.
Det är sannolikt helt rätt strategi för vänstern att försöka profilera sig som "det enda vänsteralternativet", nu när partiet valt en mer socialistiskt rättrogen väg under kamrat Ohlys ledning. Frågan är bara hur intresserade hans tänkta samarbetspartners är. Och vad kommer vänsterpartiet egentligen kunna påverka?
Miljöpartiet har krävt ministerposter tidigare och sedan accepterat att endast vara stödparti (dörrmatta) åt socialdemokraterna. Det förefaller osannolikt att detta scenario skulle upprepas. Partiet har under Peter Eriksson och Maria Wetterstrand medvetet försökt göra sig av med kontroversiella ståndpunkter som både försvårat samarbetet med (s) och gett dem en stämpel som flumparti. EU-motståndet ska bort och stolligheter som medborgarlön begravas långt ned i det miljöpartistiska ogräset. Inom socialdemokratin verkar fler och fler acceptera tanken på en koalitionsregering, även om misstänksamheten mot miljöpartiet fortfarande finns där och många kärnväljare nog helst ser en socialdemokratisk minoritetsregering som ett förstahandsalternativ. Med en enad allians blir dock detta alternativ alltmer långsökt.
Ponera att sossarna och miljöpartiet inte får majoritet tillsammans, i dag ligger de båda kring 47 procent. Då behövs stöd från vänsterpartiet för att få majoritet. Hur pass hårda kommer vänstern att vara i en regeringsförhandling? Kommer de att nöja sig med att vara stödparti om de får igenom ett antal viktiga sakfrågor? Sossarna vet naturligtvis att Lars Ohly aldrig någonsin skulle kunna tänka sig att bana väg för fortsatt regeringsinnehav för Reinfeldt. Han skulle knappast sänka en s+mp-regering. Detta lär sossarna spela på.
Vänsterpartiet kan dessutom komma att bli en belastning för socialdemokraterna i valrörelsen om partierna utropar sig som gemensamt regeringsalternativ. Till skillnad från (s) vill nämligen (v) chockhöja skatterna och i princip återställa allt som alliansen genomfört. Socialdemokraterna har inget intresse av att behöva försvara varför fastighetsskatten ska återinföras i sin ursprungliga form eller varför vanliga löntagare ska få radikalt höjda skatter om de vinner valet. En skattehöjardebatt tjänar bara alliansen på.
Det är upp till Lars Ohly att sätta ned foten och avgöra vad vänsterpartiet är berett att acceptera, vilka krav partiet har. För närvarande ser deras tänkta samarbetspartners inte överdrivet intresserade ut.
Lars Ohly var inte överdrivet nöjd med att ha blivit undanskuffad av (s) och (mp) i Almedalen. För att undvika att det stora röda och det lilla gröna partiet smider ränker bakom hans rygg, har han själv bjudit in partiledarna för överläggningar om framtiden. Vänsterpartiet vill sitta i regeringen efter en valseger 2010, men Ohly vill inte ha någon gemensam valplattform med sossarna och miljöpartiet. Han vill se till att behålla bilden av tre olika partier och räds ett tvåpartisystem.
Det är sannolikt helt rätt strategi för vänstern att försöka profilera sig som "det enda vänsteralternativet", nu när partiet valt en mer socialistiskt rättrogen väg under kamrat Ohlys ledning. Frågan är bara hur intresserade hans tänkta samarbetspartners är. Och vad kommer vänsterpartiet egentligen kunna påverka?
Miljöpartiet har krävt ministerposter tidigare och sedan accepterat att endast vara stödparti (dörrmatta) åt socialdemokraterna. Det förefaller osannolikt att detta scenario skulle upprepas. Partiet har under Peter Eriksson och Maria Wetterstrand medvetet försökt göra sig av med kontroversiella ståndpunkter som både försvårat samarbetet med (s) och gett dem en stämpel som flumparti. EU-motståndet ska bort och stolligheter som medborgarlön begravas långt ned i det miljöpartistiska ogräset. Inom socialdemokratin verkar fler och fler acceptera tanken på en koalitionsregering, även om misstänksamheten mot miljöpartiet fortfarande finns där och många kärnväljare nog helst ser en socialdemokratisk minoritetsregering som ett förstahandsalternativ. Med en enad allians blir dock detta alternativ alltmer långsökt.
Ponera att sossarna och miljöpartiet inte får majoritet tillsammans, i dag ligger de båda kring 47 procent. Då behövs stöd från vänsterpartiet för att få majoritet. Hur pass hårda kommer vänstern att vara i en regeringsförhandling? Kommer de att nöja sig med att vara stödparti om de får igenom ett antal viktiga sakfrågor? Sossarna vet naturligtvis att Lars Ohly aldrig någonsin skulle kunna tänka sig att bana väg för fortsatt regeringsinnehav för Reinfeldt. Han skulle knappast sänka en s+mp-regering. Detta lär sossarna spela på.
Vänsterpartiet kan dessutom komma att bli en belastning för socialdemokraterna i valrörelsen om partierna utropar sig som gemensamt regeringsalternativ. Till skillnad från (s) vill nämligen (v) chockhöja skatterna och i princip återställa allt som alliansen genomfört. Socialdemokraterna har inget intresse av att behöva försvara varför fastighetsskatten ska återinföras i sin ursprungliga form eller varför vanliga löntagare ska få radikalt höjda skatter om de vinner valet. En skattehöjardebatt tjänar bara alliansen på.
Det är upp till Lars Ohly att sätta ned foten och avgöra vad vänsterpartiet är berett att acceptera, vilka krav partiet har. För närvarande ser deras tänkta samarbetspartners inte överdrivet intresserade ut.
onsdag 27 augusti 2008
Leva och låta leva
Magnus Betnér "kommer ut" som bisexuell i tidningen QX, skvallrar Aftonbladet.
Vilken sexuell läggning folk har är förstås fullständigt ointressant - något Betnér själv också verkar tycka:
"Vuxna människor borde få leva som de vill. Så länge man inte skadar någon. Jag förstår inte hur samkönat äktenskap ens kan vara en fråga."
Så självklart att det egentligen inte borde behöva sägas. Det gäller förstås också incestuösa relationer och polyrelationer, eller hur Magnus?
Vilken sexuell läggning folk har är förstås fullständigt ointressant - något Betnér själv också verkar tycka:
"Vuxna människor borde få leva som de vill. Så länge man inte skadar någon. Jag förstår inte hur samkönat äktenskap ens kan vara en fråga."
Så självklart att det egentligen inte borde behöva sägas. Det gäller förstås också incestuösa relationer och polyrelationer, eller hur Magnus?
Bristen i det svenska rättssystemet
En av nämndemännen i Arbogamålet lämnar sitt uppdrag. Orsaken är att hon till Expressen radio och senare även TV4 berättade att hon ansett den åtalade kvinnan vara skyldig och att hon inte tvekat - innan domen fallit.
Det är naturligtvis bedrövligt att en nämndeman kan missförstå sitt uppdrag på detta sätt. I efterhand har hon förklarat att hon blivit stressad av journalisternas frågor. Det är säkert en förklaring, nämndemän är ju faktiskt politiskt tillsatta helt vanliga människor, men det är ingen bra ursäkt. Nämndemän och domare ska förhålla sig opartiska tills dom har fallit, punkt. Vad personen tänker inombords är en helt annan sak, men det ska inte så tydligt påverka personens omdöme.
Detta visar på ett av många problem med nämndemannasystemet i tingsrätten. Svenska domstolar borde besättas av jurister, inte politiskt tillsatta lekmän. Det skulle öka rättssäkerheten och göra systemet trovärdigare.
Den åtalade kvinnans advokat har nu anmält de övriga två nämndemännen för jäv. Om en av dem förklaras jävig måste rättegången göras om. Sedan väntar förmodligen en friande dom i hovrätten. Bevisningen i fallet kan inte sägas vara annat än tunn.
Det är naturligtvis bedrövligt att en nämndeman kan missförstå sitt uppdrag på detta sätt. I efterhand har hon förklarat att hon blivit stressad av journalisternas frågor. Det är säkert en förklaring, nämndemän är ju faktiskt politiskt tillsatta helt vanliga människor, men det är ingen bra ursäkt. Nämndemän och domare ska förhålla sig opartiska tills dom har fallit, punkt. Vad personen tänker inombords är en helt annan sak, men det ska inte så tydligt påverka personens omdöme.
Detta visar på ett av många problem med nämndemannasystemet i tingsrätten. Svenska domstolar borde besättas av jurister, inte politiskt tillsatta lekmän. Det skulle öka rättssäkerheten och göra systemet trovärdigare.
Den åtalade kvinnans advokat har nu anmält de övriga två nämndemännen för jäv. Om en av dem förklaras jävig måste rättegången göras om. Sedan väntar förmodligen en friande dom i hovrätten. Bevisningen i fallet kan inte sägas vara annat än tunn.
Klart man ska ställa krav
Bloggosfären svämmar över av kritik mot att regeringen vill ställa större krav på den som invandrar till Sverige. Kraven består i att den som kommer hit ska bosätta sig där det finns jobb i stället för att leva på bidrag. Det kallar vänsterbloggare och -debattörer för rasism.
Rasism?! Fråga den som kommer hit om vilket alternativ som är mest attraktivt:
1) Vara bidragsberoende i (exempelvis) Södertälje
2) Arbeta självständigt i (exempelvis) Skellefteå
Just Södertälje har varit på tapeten i egenskap av att ha tagit emot fler irakiska flyktingar än hela USA. Följden av att en och samma ort tar emot så enormt många flyktingar medan andra orter i Sverige inte tar emot några alls blir arbetslöshet och sociala problem i orter som Södertälje.
Sedan är det givetvis så, att regeringen (åtminstone i denna fråga) inte är dummare än att den begriper att det finns ett brett folkligt stöd för denna sortens utspel. Regeringen får som väntat skit i debatten av politiskt korrekta vänsterdebattörer, men vinner sannolikt desto mer hos herr och fru Larsson i stugorna - människor som liksom de flesta anser att det är en självklarhet att den som invandrar till Sverige ska följa svenska lagar och regler och i största möjliga mån arbeta i stället för att försörjas av andra.
Människor kan försörja sig själva ska få komma till Sverige för att arbeta och bo. Jag är övertygad om att de allra flesta också vill försörja sig själva och leva självständiga liv när de kommer hit. Men då måste de faktiskt få chansen och inte passiviseras i en varm omfamning av bidragssystemet.
Från vänsterhåll finns tydligen ingen förståelse för detta. Det mest antirasistiska man kan göra i Sverige är tydligen att casha in bidrag.
Rasism?! Fråga den som kommer hit om vilket alternativ som är mest attraktivt:
1) Vara bidragsberoende i (exempelvis) Södertälje
2) Arbeta självständigt i (exempelvis) Skellefteå
Just Södertälje har varit på tapeten i egenskap av att ha tagit emot fler irakiska flyktingar än hela USA. Följden av att en och samma ort tar emot så enormt många flyktingar medan andra orter i Sverige inte tar emot några alls blir arbetslöshet och sociala problem i orter som Södertälje.
Sedan är det givetvis så, att regeringen (åtminstone i denna fråga) inte är dummare än att den begriper att det finns ett brett folkligt stöd för denna sortens utspel. Regeringen får som väntat skit i debatten av politiskt korrekta vänsterdebattörer, men vinner sannolikt desto mer hos herr och fru Larsson i stugorna - människor som liksom de flesta anser att det är en självklarhet att den som invandrar till Sverige ska följa svenska lagar och regler och i största möjliga mån arbeta i stället för att försörjas av andra.
Människor kan försörja sig själva ska få komma till Sverige för att arbeta och bo. Jag är övertygad om att de allra flesta också vill försörja sig själva och leva självständiga liv när de kommer hit. Men då måste de faktiskt få chansen och inte passiviseras i en varm omfamning av bidragssystemet.
Från vänsterhåll finns tydligen ingen förståelse för detta. Det mest antirasistiska man kan göra i Sverige är tydligen att casha in bidrag.
tisdag 26 augusti 2008
Res mer!
Vi reser mer än någonsin tidigare. Och vi reser inte bara oftare utan också längre. Det populäraste resmålet bland svenskarna är inte längre Gran Canaria eller någon grekö i Medelhavet utan Thailand.
Vad betyder det att vi reser mer i dag än tidigare? Jo, det betyder att förutom att vi har en större möjlighet till härliga semestrar också har en chans att se andra kulturer, träffa på andra uppfattningar och bli mer toleranta. Det utvecklar oss som människor och för oss närmare varandra. Detta gillas förstås inte av alla.
Jennie Dielemans (som tidigare har skrivit boken Motstånd om unga aktivister, utgiven av Ordfront) har skrivit en bok om det hon betraktar som baksidan av vårt resande: Välkommen till paradiset. Reportage om turistindustrin. Boken recenseras av Kajsa Ekis Ekman i DN Kultur (under rubriken "Turismen - vår tids kolonialism"). Ekis Ekman är förstås eld och lågor över sågningen av det svenska turistandet i länder som Thailand. Äntligen någon som begriper att folk ska hålla sig hemma, tycks hon tänka.
Orsaken till författarens negativa inställning verkar vara att turistorterna blir just turistorter. Resmål som tar emot många turister anpassar sig efter turisternas önskemål "med fatala konsekvenser för människor och miljö". Det byggs paradisstränder och hotellkomplex som tränger ut den befolkning som lever där året om.
Jag känner igen inskränktheten i resonemanget. När jag var liten och bodde i Norrlands inland var det ett evigt tjat om zse germans. Det var nämligen vanligt att tyskar köpte sommarstugor och detta gick förstås inte för sig. Invasion av tyskar, pratades det om. Rika tyskar kommer och köper upp alla våra sommarhus. Jag förstod aldrig problemet och det gjorde inte mina föräldrar heller.
Dielemans går (enligt Ekis Ekman) till och med så långt som att säga att turistandet gör att vi inte ser befolkningen på plats som människor och drar för trovärdighetens skull ett exempel om en svensk hallick i Phuket. Det blir lite svårt att ta resonemanget på allvar.
Sedan finns det förstås en miljöaspekt i det hela. Att resa är ju att smutsa ned. Vänsteragitatörer har fått ett argument i tiden för att visa varför alla borde stanna hemma, varför vi ska ha "rätt folk i rätt länder". Ekis Ekman avslutar: "Frågan är inte varför folk reser utan varför detta är tillåtet!" Menar människan på fullt allvar att...? Ja, förmodligen.
Det verkar inte finnas några gränser för hur urbota korkade idéer som frodas bland vänsterfolk. Lösningarna på nya problem, verkliga eller påhittade, är alltid inskränkningar, förbud, tvång och intolerans. Det är så vänsterreceptet för att "hantera" globaliseringen ser ut. Det är så vapnet mot utländsk konkurrens ser ut. Och det är naturligtvis så botemedlet mot "klimathotet" ser ut. Allt som är fritt, oavsett om det rör handel, kapital eller människor, måste begränsas och regleras. Kontrolleras. Hur man kan påstå att man kämpar för frihet när man i själva verket vill reglera och styra människors frihet, går inte att förstå.
Det glädjande i sammanhanget är att boken, trots att miljöaspekten är högaktuell, förmodligen kommer att glömmas bort illa kvickt. Vi gillar nämligen att resa och det finns gränser för hur mycket vi är villiga att offra i den välregisserade klimatalarmistiska offerriten. Jag tror att det är ytterst få som är villiga att ställa in sin Thailandssemester bara för att Kajsa Ekis Ekman och andra galenpannor tycker att sådana resor borde förbjudas. Om nu inte våra kära politiker kommer på några nya skatter och avgifter som gör resandet till en lyx för ett fåtal igen.
Vad betyder det att vi reser mer i dag än tidigare? Jo, det betyder att förutom att vi har en större möjlighet till härliga semestrar också har en chans att se andra kulturer, träffa på andra uppfattningar och bli mer toleranta. Det utvecklar oss som människor och för oss närmare varandra. Detta gillas förstås inte av alla.
Jennie Dielemans (som tidigare har skrivit boken Motstånd om unga aktivister, utgiven av Ordfront) har skrivit en bok om det hon betraktar som baksidan av vårt resande: Välkommen till paradiset. Reportage om turistindustrin. Boken recenseras av Kajsa Ekis Ekman i DN Kultur (under rubriken "Turismen - vår tids kolonialism"). Ekis Ekman är förstås eld och lågor över sågningen av det svenska turistandet i länder som Thailand. Äntligen någon som begriper att folk ska hålla sig hemma, tycks hon tänka.
Orsaken till författarens negativa inställning verkar vara att turistorterna blir just turistorter. Resmål som tar emot många turister anpassar sig efter turisternas önskemål "med fatala konsekvenser för människor och miljö". Det byggs paradisstränder och hotellkomplex som tränger ut den befolkning som lever där året om.
Jag känner igen inskränktheten i resonemanget. När jag var liten och bodde i Norrlands inland var det ett evigt tjat om zse germans. Det var nämligen vanligt att tyskar köpte sommarstugor och detta gick förstås inte för sig. Invasion av tyskar, pratades det om. Rika tyskar kommer och köper upp alla våra sommarhus. Jag förstod aldrig problemet och det gjorde inte mina föräldrar heller.
Dielemans går (enligt Ekis Ekman) till och med så långt som att säga att turistandet gör att vi inte ser befolkningen på plats som människor och drar för trovärdighetens skull ett exempel om en svensk hallick i Phuket. Det blir lite svårt att ta resonemanget på allvar.
Sedan finns det förstås en miljöaspekt i det hela. Att resa är ju att smutsa ned. Vänsteragitatörer har fått ett argument i tiden för att visa varför alla borde stanna hemma, varför vi ska ha "rätt folk i rätt länder". Ekis Ekman avslutar: "Frågan är inte varför folk reser utan varför detta är tillåtet!" Menar människan på fullt allvar att...? Ja, förmodligen.
Det verkar inte finnas några gränser för hur urbota korkade idéer som frodas bland vänsterfolk. Lösningarna på nya problem, verkliga eller påhittade, är alltid inskränkningar, förbud, tvång och intolerans. Det är så vänsterreceptet för att "hantera" globaliseringen ser ut. Det är så vapnet mot utländsk konkurrens ser ut. Och det är naturligtvis så botemedlet mot "klimathotet" ser ut. Allt som är fritt, oavsett om det rör handel, kapital eller människor, måste begränsas och regleras. Kontrolleras. Hur man kan påstå att man kämpar för frihet när man i själva verket vill reglera och styra människors frihet, går inte att förstå.
Det glädjande i sammanhanget är att boken, trots att miljöaspekten är högaktuell, förmodligen kommer att glömmas bort illa kvickt. Vi gillar nämligen att resa och det finns gränser för hur mycket vi är villiga att offra i den välregisserade klimatalarmistiska offerriten. Jag tror att det är ytterst få som är villiga att ställa in sin Thailandssemester bara för att Kajsa Ekis Ekman och andra galenpannor tycker att sådana resor borde förbjudas. Om nu inte våra kära politiker kommer på några nya skatter och avgifter som gör resandet till en lyx för ett fåtal igen.
måndag 25 augusti 2008
Alltid fucka upp
Alliansen ligger fortfarande över 10 procent efter oppositionen. Sverigedemokraterna hamnar över riksdagsspärren för andra gången på kort tid. Det finns inte mycket att glädjas åt bland borgerliga väljare just nu.
Motgångarna började tidigt för den borgerliga regeringen. De så kallade skandalerna fick två ministrar att snabbt försvinna. Så avgick försvarsministern. Och Schenström blev full. Sedan den tuffa starten, som har följts av ytterligare klavertramp, har regeringen Reinfeldt inte lyckats komma tillbaka. Det är lite som att inleda en fotbollsmatch och ligga under med 0-3 efter 5 minuter. Även om matchen är lång och bollen är rund är det en mental uppförsbacke. I ett sådant läge hjälper det förstås inte att lagets egna spelare förvirrat skjuter bollen i fel mål och förklarar det med att det är "en del av planen".
Partisekreterare Schlingmann vill ena trupperna kring hur moderaterna ska tala om FRA-lagen. Han vill "kanalisera diskussioner internt". Orsaken till Schlingmanns irritation är de 14 moderater som argumenterade mot FRA-lagen på DN Debatt. Han vill inte att avvikande åsiktsyttringar i en så känslig fråga ska synas på landets största debattsida, sådant ska hanteras internt för att bibehålla en förment enad front utåt. Det är ganska ynkligt att se hur Schlingmann försöker kväsa motståndet i partiet. Inte genom att framföra argument (det sköter ju Tolgfors så bra redan...) utan genom att uppmana till tystnad, rättning i ledet.
Lagen ska döpas om till "antiterrorlagen" i debatten, tycker Schlingmann. Man kan förstå varför han vill det, men detta borde moderaterna ha tänkt på för flera månader sedan. Minst. I dag, med all debatt som pågått och fortfarande pågår, går det inte bara att döpa om en lag hur som helst och tro att motståndarna ska vika sig. Regeringen har redan förlorat FRA-debatten. Dels genom att inte kunna framföra egna trovärdiga argument för lagen, dels genom att låta FRA-motståndet växa ostört. Det påstådda "geniet" Schlingmann, Reinfeldts egen Karl Rove, bär en stor del av detta ansvar. Därmed har Schlingmann också redan bidragit till den svidande valförlust som alliansen med all sannolikhet kommer arr drabbas av om lite drygt två år.
Om vi återvänder till den senaste opinionsmätningen igen. Avståndet mellan blocken ligger rätt stabilt. Sossarna håller sig över 40 procent, moderaterna över 20. Däremot ökar kategorin "övriga partier", till vilken sverigedemokraterna inte räknas då de i den senaste mätningen hamnar över den magiska riksdagsspärren. Vilka småpartier det är som står för ökningen i kategorin "övriga" framgår tyvärr inte.
Sverige behöver principer. Folk som tror på principer och ideal måste söka sig utanför riksdagen i nästa val. Det är uppenbart att det inte duger att rösta på förment frihetliga personer inom något av allianspartierna, när det väl bränner till är dessa heta liberaler lika kalla som resten av röstboskapet. När det gäller principer kommer våra gamla riksdagspartier alltid att fucka upp. Jag tror att det finns utrymme för ett nytt parti med principer i Sveriges riksdag. Kanske inte i nästa val, men väl i nästnästa. Piratpartiet kan vara ett parti att vända sig till för oss frihetliga. Men då måste partiet ta tydligare ställning i fler konkreta sakfrågor och visa var det drar gränsen om det skulle bli vågmästare i en framtida riksdag. Att låtsas om att blockgränsen inte finns fungerar inte i det hårt blockdefinierade Sverige.
"Få se nu... Vilka principer har vi kvar att kasta ut?"
Motgångarna började tidigt för den borgerliga regeringen. De så kallade skandalerna fick två ministrar att snabbt försvinna. Så avgick försvarsministern. Och Schenström blev full. Sedan den tuffa starten, som har följts av ytterligare klavertramp, har regeringen Reinfeldt inte lyckats komma tillbaka. Det är lite som att inleda en fotbollsmatch och ligga under med 0-3 efter 5 minuter. Även om matchen är lång och bollen är rund är det en mental uppförsbacke. I ett sådant läge hjälper det förstås inte att lagets egna spelare förvirrat skjuter bollen i fel mål och förklarar det med att det är "en del av planen".
Partisekreterare Schlingmann vill ena trupperna kring hur moderaterna ska tala om FRA-lagen. Han vill "kanalisera diskussioner internt". Orsaken till Schlingmanns irritation är de 14 moderater som argumenterade mot FRA-lagen på DN Debatt. Han vill inte att avvikande åsiktsyttringar i en så känslig fråga ska synas på landets största debattsida, sådant ska hanteras internt för att bibehålla en förment enad front utåt. Det är ganska ynkligt att se hur Schlingmann försöker kväsa motståndet i partiet. Inte genom att framföra argument (det sköter ju Tolgfors så bra redan...) utan genom att uppmana till tystnad, rättning i ledet.
Lagen ska döpas om till "antiterrorlagen" i debatten, tycker Schlingmann. Man kan förstå varför han vill det, men detta borde moderaterna ha tänkt på för flera månader sedan. Minst. I dag, med all debatt som pågått och fortfarande pågår, går det inte bara att döpa om en lag hur som helst och tro att motståndarna ska vika sig. Regeringen har redan förlorat FRA-debatten. Dels genom att inte kunna framföra egna trovärdiga argument för lagen, dels genom att låta FRA-motståndet växa ostört. Det påstådda "geniet" Schlingmann, Reinfeldts egen Karl Rove, bär en stor del av detta ansvar. Därmed har Schlingmann också redan bidragit till den svidande valförlust som alliansen med all sannolikhet kommer arr drabbas av om lite drygt två år.
Om vi återvänder till den senaste opinionsmätningen igen. Avståndet mellan blocken ligger rätt stabilt. Sossarna håller sig över 40 procent, moderaterna över 20. Däremot ökar kategorin "övriga partier", till vilken sverigedemokraterna inte räknas då de i den senaste mätningen hamnar över den magiska riksdagsspärren. Vilka småpartier det är som står för ökningen i kategorin "övriga" framgår tyvärr inte.
Sverige behöver principer. Folk som tror på principer och ideal måste söka sig utanför riksdagen i nästa val. Det är uppenbart att det inte duger att rösta på förment frihetliga personer inom något av allianspartierna, när det väl bränner till är dessa heta liberaler lika kalla som resten av röstboskapet. När det gäller principer kommer våra gamla riksdagspartier alltid att fucka upp. Jag tror att det finns utrymme för ett nytt parti med principer i Sveriges riksdag. Kanske inte i nästa val, men väl i nästnästa. Piratpartiet kan vara ett parti att vända sig till för oss frihetliga. Men då måste partiet ta tydligare ställning i fler konkreta sakfrågor och visa var det drar gränsen om det skulle bli vågmästare i en framtida riksdag. Att låtsas om att blockgränsen inte finns fungerar inte i det hårt blockdefinierade Sverige.
"Få se nu... Vilka principer har vi kvar att kasta ut?"söndag 24 augusti 2008
De lyckade spelen i Beijing
OS är slut. För Sveriges del blev det ingen fest, men lita på att många drar en lättnadens suck och skålar i brännvin i Beijing i dag. Spelen har varit en framgång på flera plan för värdnationen. Dels sportsligt men också arrangörsmässigt.
Målet på 50 guldmedaljer lät lite väl optimistiskt, men Kina slutar faktiskt på 51 guld och totalt 100 medaljer. Därmed passerar landet USA i medaljligan (om man, som brukligt, räknar gulden först), vilket är en signal som säger "watch out". Nu är vi världens mest framgångsrika idrottsnation i världens största idrottsarrangemang, snart passerar vi er vad gäller resten också. Jag skulle tro att många kineser känner både glädje och stolthet just nu och det har de all rätt att göra.
Mest gläds jag emellertid åt att många verkar ha fått en mer nyanserad bild av Kina som land. Man ser förvisso inte hela landet mestadels instängd i en OS-by sittande vid datorn under ett olympiskt spel, men svenska sportkrönikörer tycks åtminstone ha en positiv bild av Beijing som stad. Denna förment nedsmutsade stad där man skulle tvingas bära munskydd för att över huvud taget överleva dagen visade sig vara något helt annat. Precis som för Aftonbladets Lasse Anrell gick det för Expressens sportjournalist Mats Olsson upp ett ljus och han konstaterar, uppenbart förvånad, att "alla hotbilder om miljö, smog och oartiga kineser visade sig vara fria fantasier. Smogen var fukt - ungefär samma sorts kondens som när ni duschar varmt och badrumsspegeln immar igen, charmkurserna lyckades till en del och under OS kändes Kina som ett föregångsland vad gäller miljön."
För bara några veckor sedan hade dessa ord känts omöjliga att se från en svensk krönikör.
Wang Xin och Chen Ruolin vinner guld. Kina tog 51 guld totalt.
Målet på 50 guldmedaljer lät lite väl optimistiskt, men Kina slutar faktiskt på 51 guld och totalt 100 medaljer. Därmed passerar landet USA i medaljligan (om man, som brukligt, räknar gulden först), vilket är en signal som säger "watch out". Nu är vi världens mest framgångsrika idrottsnation i världens största idrottsarrangemang, snart passerar vi er vad gäller resten också. Jag skulle tro att många kineser känner både glädje och stolthet just nu och det har de all rätt att göra.
Mest gläds jag emellertid åt att många verkar ha fått en mer nyanserad bild av Kina som land. Man ser förvisso inte hela landet mestadels instängd i en OS-by sittande vid datorn under ett olympiskt spel, men svenska sportkrönikörer tycks åtminstone ha en positiv bild av Beijing som stad. Denna förment nedsmutsade stad där man skulle tvingas bära munskydd för att över huvud taget överleva dagen visade sig vara något helt annat. Precis som för Aftonbladets Lasse Anrell gick det för Expressens sportjournalist Mats Olsson upp ett ljus och han konstaterar, uppenbart förvånad, att "alla hotbilder om miljö, smog och oartiga kineser visade sig vara fria fantasier. Smogen var fukt - ungefär samma sorts kondens som när ni duschar varmt och badrumsspegeln immar igen, charmkurserna lyckades till en del och under OS kändes Kina som ett föregångsland vad gäller miljön."
För bara några veckor sedan hade dessa ord känts omöjliga att se från en svensk krönikör.
Wang Xin och Chen Ruolin vinner guld. Kina tog 51 guld totalt.Lyckat i år igen
Hemma igen efter ett sedvanligt blött och trevligt sommarseminarium med Frihetsfronten. Tack till alla deltagare och talare!
Här dyker det upp människor som jag bara träffar en gång om året och det är på sommarseminariet. Vädret är dessutom alltid fint och detta år var inget undantag. Enda plumpen i protokollet var att Sakine Madon inte kunde komma på grund av sjukdom.
Jag misstänker att blir en väldigt lugn kväll i kväll, med foten i högläge. Fotboll är en farlig sport för personer med klena ledband. Och alkoholen bestraffar så fort man slutar dricka den.
Här dyker det upp människor som jag bara träffar en gång om året och det är på sommarseminariet. Vädret är dessutom alltid fint och detta år var inget undantag. Enda plumpen i protokollet var att Sakine Madon inte kunde komma på grund av sjukdom.
Jag misstänker att blir en väldigt lugn kväll i kväll, med foten i högläge. Fotboll är en farlig sport för personer med klena ledband. Och alkoholen bestraffar så fort man slutar dricka den.
fredag 22 augusti 2008
Sommarseminariumdags
I dag inleds Frihetsfrontens årliga sommarseminarium. Datorn stannar hemma när jag åker ut i grönsakerna på Barnens ö för öl, mat och föredrag så bloggandet får vänta till söndag kväll.
Åter till verkligheten på söndag!
Åter till verkligheten på söndag!
torsdag 21 augusti 2008
Ett sätt att rättfärdiga sin egen existens
Det är problematiskt med statliga myndigheter som bedriver historieundervisning. Det är ännu mer problematiskt med statliga myndigheter som propagerar för sin egen existens genom att slänga ut vinklade undersökningar.
1997 gjordes en undersökning som visade att bara 7 av 10 svenska skolungdomar var helt säkra på att Förintelsen ägt rum. Resultatet tolkades som en röd blinkande varningslampa. Betydde detta att 3 av 10 skolelever skulle kunna vara målgrupp för nazistisk propaganda? Något måste göras, tyckte den sittande regeringen och gjorde som sittande regeringar i Sverige brukar göra: de startade en myndighet - Forum för levande historia (FFLH). Dessförrinnan fick vi ta del av boken Om detta må ni berätta, en lättläst bok som kunde beställas lite överallt och till slut hade skickats ut till miljoner svenska hushåll.
Att göra som DN och tolka resultatet av den där tidiga undersökningen av skolelevernas kunskap om Förintelsen som ett tecken på kritiskt tänkande kanske inte är helt klockrent. Det har gjorts senare försök att se hur svenska skolelever tolkar information om Förintelsen på nätet, vilka sajter de söker på när de ombeds leta information i ämnet. Resultatet, om än begränsat i sin representativitet, visade att eleverna surfade in på de mest lättåtkomliga sajterna utan att märka att vissa av dem var förnekarsajter. Det är därför väldigt svårt att veta varför 3 av 10 elever svarade som de gjorde i en enkät för 11 år sedan.
Följderna vet vi. FFLH kom till världen och påbörjade sitt arbete om Förintelsen. Kritiken har varit ganska ljummen eftersom det trots allt bara var nazismen som "drabbades" av myndighetens arbete. När kommunismen lyftes in i bilden (även om fokus fortfarande är brotten under hakkorset), ilsknade vänsterhistoriker till och krävde att myndigheten genast ska läggas ned.
FFLH är emellertid inte nedläggningshotad. Ändå anser uppenbarligen myndigheten att den behöver motivera sin existens, denna gång genom en ungefär lika missvisande enkät som den där för 11 år sedan. Nu har svenska lärare fått svara på en rad kunskapsfrågor och resultatet visar enligt FFLH att de är dåligt informerade om nazismen och Förintelsen.
En av frågorna lyder: Vilket av följande läger byggdes huvudsakligen för att mörda judar?
Det finns sju alternativ och bland dem hittar vi Gulag, Dachau, Bergen-Belsen, Chelmno och Treblinka. Det är tydligen här många lärare har snavat. Nu kommer vi in på detaljer, detaljer som det kanske inte är så oerhört viktigt att alla lärare kan utantill. Visst kan det vara rimligt att känna till skillnaden mellan Gulagarkipelagen och de nazistiska utrotnings- och koncentrationslägren. Men varken Dachau eller Bergen-Belsen var läger byggda huvudsakligen för att mörda judar. De var inga förintelseläger som Treblinka, som hade som enda uppgift att mörda så många judar som möjligt som samlats ihop från polska getton. Chelmno kanske inte alls borde kallas ett läger. Det var här som de berömda gasbussarna användes på en storskalig nivå, men operationen utfördes i en byggnad och en ansluten lastbil och inte i något "läger".
Mest känt i sammanhanget är förstås ett annat läger. Många skulle nog kunna tänka sig att svara Auschwitz på frågan ovan. Men inte heller det vore egentligen ett helt korrekt svar. Auschwitz byggdes nämligen inte alls för judar utan för politiska fångar och krigsfångar. Lägret utvecklades sedan till ett stort fångläger, ett slavarbetsläger (Monowitz) och samtidigt det mest dödliga av nazisternas förintelseläger (Birkenau).
Frågan är om allt detta spelar någon roll när det handlar om att lära ut mänskliga värden i grunskolan. För det är trots allt vad berättelsen om Förintelsen innerst inne handlar om, inte definitioner eller statistik. Och där kan många duktiga lärare göra storverk utan att känna till detaljerna i den slutgiltiga lösningen.
Tidig modell för staden Auschwitz: en tysk bosättning i öst.
Planen övergavs och Auschwitz blev senare ökänt för något helt annat.
1997 gjordes en undersökning som visade att bara 7 av 10 svenska skolungdomar var helt säkra på att Förintelsen ägt rum. Resultatet tolkades som en röd blinkande varningslampa. Betydde detta att 3 av 10 skolelever skulle kunna vara målgrupp för nazistisk propaganda? Något måste göras, tyckte den sittande regeringen och gjorde som sittande regeringar i Sverige brukar göra: de startade en myndighet - Forum för levande historia (FFLH). Dessförrinnan fick vi ta del av boken Om detta må ni berätta, en lättläst bok som kunde beställas lite överallt och till slut hade skickats ut till miljoner svenska hushåll.
Att göra som DN och tolka resultatet av den där tidiga undersökningen av skolelevernas kunskap om Förintelsen som ett tecken på kritiskt tänkande kanske inte är helt klockrent. Det har gjorts senare försök att se hur svenska skolelever tolkar information om Förintelsen på nätet, vilka sajter de söker på när de ombeds leta information i ämnet. Resultatet, om än begränsat i sin representativitet, visade att eleverna surfade in på de mest lättåtkomliga sajterna utan att märka att vissa av dem var förnekarsajter. Det är därför väldigt svårt att veta varför 3 av 10 elever svarade som de gjorde i en enkät för 11 år sedan.
Följderna vet vi. FFLH kom till världen och påbörjade sitt arbete om Förintelsen. Kritiken har varit ganska ljummen eftersom det trots allt bara var nazismen som "drabbades" av myndighetens arbete. När kommunismen lyftes in i bilden (även om fokus fortfarande är brotten under hakkorset), ilsknade vänsterhistoriker till och krävde att myndigheten genast ska läggas ned.
FFLH är emellertid inte nedläggningshotad. Ändå anser uppenbarligen myndigheten att den behöver motivera sin existens, denna gång genom en ungefär lika missvisande enkät som den där för 11 år sedan. Nu har svenska lärare fått svara på en rad kunskapsfrågor och resultatet visar enligt FFLH att de är dåligt informerade om nazismen och Förintelsen.
En av frågorna lyder: Vilket av följande läger byggdes huvudsakligen för att mörda judar?
Det finns sju alternativ och bland dem hittar vi Gulag, Dachau, Bergen-Belsen, Chelmno och Treblinka. Det är tydligen här många lärare har snavat. Nu kommer vi in på detaljer, detaljer som det kanske inte är så oerhört viktigt att alla lärare kan utantill. Visst kan det vara rimligt att känna till skillnaden mellan Gulagarkipelagen och de nazistiska utrotnings- och koncentrationslägren. Men varken Dachau eller Bergen-Belsen var läger byggda huvudsakligen för att mörda judar. De var inga förintelseläger som Treblinka, som hade som enda uppgift att mörda så många judar som möjligt som samlats ihop från polska getton. Chelmno kanske inte alls borde kallas ett läger. Det var här som de berömda gasbussarna användes på en storskalig nivå, men operationen utfördes i en byggnad och en ansluten lastbil och inte i något "läger".
Mest känt i sammanhanget är förstås ett annat läger. Många skulle nog kunna tänka sig att svara Auschwitz på frågan ovan. Men inte heller det vore egentligen ett helt korrekt svar. Auschwitz byggdes nämligen inte alls för judar utan för politiska fångar och krigsfångar. Lägret utvecklades sedan till ett stort fångläger, ett slavarbetsläger (Monowitz) och samtidigt det mest dödliga av nazisternas förintelseläger (Birkenau).
Frågan är om allt detta spelar någon roll när det handlar om att lära ut mänskliga värden i grunskolan. För det är trots allt vad berättelsen om Förintelsen innerst inne handlar om, inte definitioner eller statistik. Och där kan många duktiga lärare göra storverk utan att känna till detaljerna i den slutgiltiga lösningen.
Tidig modell för staden Auschwitz: en tysk bosättning i öst. Planen övergavs och Auschwitz blev senare ökänt för något helt annat.
Gröna dimridåer eller ett ärligt försök?
Centerpartiet gör nu ett försök att blidka FRA-motståndet i partiet. Utspelet om att FRA inte ska få spana på svenskar kan verka lovande vid första anblicken. Fredrick Federley tror att detta innebär att man "får stopp på det stora problemet, generell avlyssning av svenskar". Har Federley och centern tvärvänt? Nej, inte riktigt. Lagen ska ju vara kvar.
Centerns Stockholmsordförande Per Ankersjö menar att det är fullt möjligt att separera svensk trafik från så kallad transittrafik. Även om det är det, kvarstår problemet att själva grundargumentationen för FRA-lagen från regeringens sida är att avslöja yttre hot - och dessa yttre hot skulle givetvis kunna kommunicera med svenskar i Sverige. Missförstå mig inte, jag uppskattar verkligen att det finns ett antal personer som fortsätter och kämpa mot FRA-lagen i centerpartiet. Men jag har svårt att se hur det kan sluta väl utan en fullständig och villkorslös reträtt från FRA-förespråkarna. Och den ser avlägsen ut.
Centerpartiet och Federley sätter mycket på ett kort här. Federley tror att "99 procent av våra trupper nu är med på banan" tack vare det nya förslaget. Det är stora ord från en person som hånats och buats ut för sitt ryggradslösa beteende den 18 juni. Frågan är om det spelar särskilt stor roll för Federleys alla besvikna väljare hur han agerar framgent efter hans katastrofala agerande när allt verkligen stod på spel för över två månader sedan.
Nu återstår att se hur den övriga regeringen, det vill säga Tolgfors och Reinfeldt, reagerar. Och om de hårda FRA-kritikerna låter sig lugnas av centerns utspel.
Det finns nämligen fler som är konfuderade där ute: Mina Moderata Karameller, Hax, Opassande,
Centerns Stockholmsordförande Per Ankersjö menar att det är fullt möjligt att separera svensk trafik från så kallad transittrafik. Även om det är det, kvarstår problemet att själva grundargumentationen för FRA-lagen från regeringens sida är att avslöja yttre hot - och dessa yttre hot skulle givetvis kunna kommunicera med svenskar i Sverige. Missförstå mig inte, jag uppskattar verkligen att det finns ett antal personer som fortsätter och kämpa mot FRA-lagen i centerpartiet. Men jag har svårt att se hur det kan sluta väl utan en fullständig och villkorslös reträtt från FRA-förespråkarna. Och den ser avlägsen ut.
Centerpartiet och Federley sätter mycket på ett kort här. Federley tror att "99 procent av våra trupper nu är med på banan" tack vare det nya förslaget. Det är stora ord från en person som hånats och buats ut för sitt ryggradslösa beteende den 18 juni. Frågan är om det spelar särskilt stor roll för Federleys alla besvikna väljare hur han agerar framgent efter hans katastrofala agerande när allt verkligen stod på spel för över två månader sedan.
Nu återstår att se hur den övriga regeringen, det vill säga Tolgfors och Reinfeldt, reagerar. Och om de hårda FRA-kritikerna låter sig lugnas av centerns utspel.
Det finns nämligen fler som är konfuderade där ute: Mina Moderata Karameller, Hax, Opassande,
onsdag 20 augusti 2008
Ny syn på Kina
"Fördomen vi hade om slutna, förtryckta människor som levde kvar i något slags fängelse känns väldigt främmande; folk har bra koll på vårt västerländska liv, vår frihet och våra avarter av kultur. Folk har järnkoll på Britney Spears och Paris Hilton. Folk här har till och med egna Britney Spears och Paris Hilton."
Aftonbladets Lasse Anrell har sett ljuset. Han har varit i Beijing och uppenbarligen blivit av med sina fördomar om staden och om människorna. Man får gratulera. Den mest intressanta frågan är emellertid: varifrån kommer dessa fördomar från första början? Skapar vi dem själva utifrån fixa idéer om västs överlägsenhet och de underlägsna östfolken?
Anrell har bland annat märkt av tryggheten ute på kvällar och nätter i Beijing, som är slående jämfört med västerländska städer. Han har märkt att det kinesiska samhället inte alls är sönderbyråkratiserat som vi vill tro och ställer det snabba och effektiva räddningsarbetet efter jordbävningskatastrofen i Sichuanprovinsen i relation till hur de nödställda i översvämningens New Orleans behandlades i "världens största demokrati". Kontrasten är föga smickrande för USA. På plats i Beijing kunde jag konstatera att jordbävningen var huvudnyhet i de statliga TV-kanalerna dag efter dag efter dag och att det lades an propagandistiska tongångar i TV-inslagen. Det var en smula underhållande att se, men samtidigt måste vi påminna oss om att detta inte alls är unikt för Kina. Se på USA efter 11 septemberattackerna...
Visst har kineserna uppmanats att vara extra trevliga och hjälpsamma inför OS, det fenomenet ser vi vid varje sommar-OS. Men det är ingen förvandling av folket som har skett. Mina upplevelser av kineserna är att det är ett trevligt och nyfiket folk. Trevligt mot dig som besökare och öppet för influenser utifrån.
Jag ska erkänna att även jag bar på en hel del fördomar om Kina när jag besökte landet första gången. Förmodligen var de ungefär desamma som Lasse Anrells och de flesta andra svenskars. Kina är en diktatur och därför borde man se militär och poliser överallt med vapen i högsta hugg. Det borde råda förstämning och uppenbart förtryck. Folk borde se oroliga och plågade ut och vara rädda för att tala med utlänningar. Som utlänning borde man vara oönskad, närmast förföljd. Man borde över huvud taget inte åka dit. Jag hade förstås helfel på samtliga punkter. Ja, även de strikta vakterna (som ofta ser ut som unga pojkar) spricker upp i ett leende när man talar med dem.
Det Beijing jag mötte första gången var en glad och öppen stad med nyfikna människor. När en kines följde efter mig från Ya shiu-marknaden till tunnelbanan, vilket var en bra bit, blev jag först misstänksam. Han ställde sig bredvid mig när vi väntade på tåget och klev in i samma vagn och började genast ställa en massa frågor. Bedragare, tänkte jag och mindes liknande incidenter i London. Men det visade sig vara en kinesisk student som ville öva sin engelska och fråga hur jag hade gjort för att få så ljust hår (jag var helblond då). Kineserna är nyfikna, men vi reserverade västerlänningar kan lätt missförstå det i början.
Tiden inför OS har handlat mycket om mänskliga rättigheter, protester, Tibet, Internetcensur. Det finns mycket att kritisera Kina för. Bristande politiska rättigheter. Dödsstraffet. Men det blir lite löjeväckande när folk, inklusive idrottarna själva, hakar på någon sorts trend att kräva frihet för Tibet när de vet mycket lite eller ingenting alls om situationen där och den historiska bakgrunden. Då gör man faktiskt bäst i att vara tyst.
Det har handlat mycket om miljön inför OS. Kina, precis som andra stater i historien i en industriell och ekonomisk uppbyggnadsfas, släpper ut mycket smuts. Den "färdigutvecklade" västvärlden kräver givetvis att länder som Kina och Indien ska ta ansvar för sina utsläpp - som om USA och Europa gjorde det under sin respektive utvecklingsfas! Vi kräver av andra vad vi inte själva tog ansvar för när det begav sig. Skillnaden är att Kina faktiskt tar ansvar. De ligger långt framme vad gäller miljövänlig teknik och det syns även i detaljerna. På vägen till muren vid Mutianyu såg jag gatlyktor försedda med solpaneler, vilket var lite fräckt.
Den påstådda "smoggen" i Beijing är ett kapitel för sig. Vissa, exempelvis IOK:s Arne Ljungqvist, har försökt förklara att det handlar om en kombination av hög luftfuktighet och avdunstning som gör att staden ser ut att ligga i en evig dimma. Om det var avgaser vi såg på bilderna skulle det över huvud taget inte gå att vistas i Beijing. På plats märker man nämligen inte av de avgaser som på bilderna ser ut att hålla staden i ett järngrepp.
Det är bra om ännu fler åker till Kina och ser allt med egna ögon. Det bästa sättet att göra sig av med fördomar är alltid att försöka sätta sina idéer och tankar på prov. Kanske kan det bota fördomarna hos vissa svenskar - inklusive en och annan bloggare. Det är dags att vi börjar omvärdera bilden av Kina i västvärlden.
Kinesiska muren vid Mutianyu, nio mil nordöst om Beijing.Lägg märke till den berömda smoggen, som måste bero på alla
de tusentals bilar som trafikerar muren varje dag.
När vi plötsligt hamnat i samma båt i Beihai passar en kines påatt be sin flickvän att snabbt ta ett kort på oss två. Varsågod då.
tisdag 19 augusti 2008
Afa måste stoppas
Afa, Antifascistisk Aktion (en synnerligen smickrande beteckning på denna grupp snorungar och vandaler), har utlyst en belöning på den som misshandlar en påstådd nazist. De tycker sig vara roliga när de kallar initiativet för "Antifascistiska arbetsförmedlingen". Den som misshandlar personen i fråga får 500 kronor och ett knogjärn, enligt hemsidan. Affischer från Afa säger enligt polisen samma sak.
Det låter som ett dåligt skämt och syftet är förmodligen att visa upp Afa som det mest radikala elementet när det gäller att bekämpa (dvs. misshandla) nazister i Sverige (något ingen lär ha tvivlat på tidigare ), och är inte att betrakta som någon ny sorts kampmetod. Olagligt är det likafullt. Jag tänker inte länka till Afa, den som är nyfiken kan själv söka upp deras sajt på ett ögonblick.
Jag upprepar det jag sagt många gånger tidigare: det största hotet mot demokrati, lag och ordning i Sverige kommer inte från de nationella och rasideologiska grupperingarna (de så kallade "högerextremisterna") utan från grupperingar som Afa. Dessa ska sättas åt med hårda metoder, det får inte råda någon tveksamhet på den punkten. Låt batongerna svinga, kära poliser.
Afa ger antifascism ett vidrigt ansikte. År efter år framstår nationalsocialisterna och de rasideologiska grupperna som goda gossar med strikt uppförandekod jämfört med detta "antifascistiska" patrask. Även folk på vänsterkanten verkar nu tycka att Afa gått över gränsen... Jinge, Alliansfritt, Svensson
Det låter som ett dåligt skämt och syftet är förmodligen att visa upp Afa som det mest radikala elementet när det gäller att bekämpa (dvs. misshandla) nazister i Sverige (något ingen lär ha tvivlat på tidigare ), och är inte att betrakta som någon ny sorts kampmetod. Olagligt är det likafullt. Jag tänker inte länka till Afa, den som är nyfiken kan själv söka upp deras sajt på ett ögonblick.
Jag upprepar det jag sagt många gånger tidigare: det största hotet mot demokrati, lag och ordning i Sverige kommer inte från de nationella och rasideologiska grupperingarna (de så kallade "högerextremisterna") utan från grupperingar som Afa. Dessa ska sättas åt med hårda metoder, det får inte råda någon tveksamhet på den punkten. Låt batongerna svinga, kära poliser.
Afa ger antifascism ett vidrigt ansikte. År efter år framstår nationalsocialisterna och de rasideologiska grupperna som goda gossar med strikt uppförandekod jämfört med detta "antifascistiska" patrask. Även folk på vänsterkanten verkar nu tycka att Afa gått över gränsen... Jinge, Alliansfritt, Svensson
Skit på TV? God Bless BBC
Kommer hem från jobbet. Slår på TV:n. Det råkar bli TV4 och det första jag hör och ser är en fet brittisk kvinna som släpper sig när hon står och lagar mat. Vad tusan är detta? Kollar TV-bilagan. TV4 visar en brittisk dokumentär, Hjälp - jag kan inte sluta fisa. Jaha, det är så underhållningen ser ut på kvällarna nuförtiden. Räckte det inte med Idol?
I SVT ser det bättre ut. Förutom OS-sändningarna har de den senaste tiden haft den goda smaken att visa en ypperlig BBC-produktion från 2006, Den inre fienden (The State Within), (tidigare bloggat här). Sju täta, spännande och välproducerade avsnitt som fått mig att sitta på helspänn måndag, tisdag, onsdag, torsdag, fredag och sedan måndag och tisdag kväll igen. Mången välproducerad serie är det som har kommit från BBC, både drama och dokumentärt.
Serien finns för övrigt att köpa på DVD. Alla med smak för konspiratoriska politiska thrillers måste titta närmare på The State Within. Det var länge sedan jag såg något dylikt och det märks att det är brittiskt och inte amerikanskt. Det låter inte ens SMASH!!! när intrigerna avbryts av ett sällsynt knytnävsslagsmål.
I SVT ser det bättre ut. Förutom OS-sändningarna har de den senaste tiden haft den goda smaken att visa en ypperlig BBC-produktion från 2006, Den inre fienden (The State Within), (tidigare bloggat här). Sju täta, spännande och välproducerade avsnitt som fått mig att sitta på helspänn måndag, tisdag, onsdag, torsdag, fredag och sedan måndag och tisdag kväll igen. Mången välproducerad serie är det som har kommit från BBC, både drama och dokumentärt.
Serien finns för övrigt att köpa på DVD. Alla med smak för konspiratoriska politiska thrillers måste titta närmare på The State Within. Det var länge sedan jag såg något dylikt och det märks att det är brittiskt och inte amerikanskt. Det låter inte ens SMASH!!! när intrigerna avbryts av ett sällsynt knytnävsslagsmål.
måndag 18 augusti 2008
Gamla hot i en ny tid
Vi har känt oss säkra så länge. Rysskräcken har blivit ett historiskt fenomen vi kunnat skratta lite åt. Det har känts orimligt att vi skulle komma att hamna i en situation igen där Ryssland militärt hotar sina grannar och uppträder aggressivt och arrogant mot omvärlden. Den tiden borde vara förbi. Men tendenserna har dessvärre pekat i just den riktningen en längre tid. Och under Putin har Ryssland återfått det självförtroende och den arrogans som alltid präglar en stormakt. Nu tar man dessutom till vapen. Frågan är hur Sverige ska reagera på denna händelseutveckling.
USA:s missilförsvar på europeisk mark har retat gallfeber på ryssarna och i stället för att hota den amerikanska supermakten riktar man gevärspipan mot de mindre länder som accepterat att upplåta mark till USA för den så kallade robotskölden. Ryssland vill peka med hela handen mot alla som anses hota deras intressen, precis såsom det anstår en stormakt. Och man kryddar det mer än gärna genom att prata om kärnvapen.
Ryssland vet förstås att västvärlden inte kommer att riskera ett storskaligt krig bara för att försvara ett land som Georgien. Militära operationer är riskfria. Det enda ryssarna riskerar är lite frostigare relationer med vissa andra länder. George W Bush kan fördöma den ryska aggressionen bäst han vill, någon handling kommer vi inte att få se. Inte heller kommer några europeiska länder att komma till Georgiens undsättning. Ryssland kan i skydd av sin militära styrka göra lite som det vill. Det är därför en synnerligen medveten militär och politisk maktdemonstration och uppvisning inför världen vi ser.
Om USA bara har att titta på när Ryssland klampar in i andra länder, vad kan då lilla Sverige göra? Svensk försvarspolitik har handlat om att spara pengar de senaste 10 åren. Bantningen har gått snabbt men trots att försvaret bantats betänkligt har inte de sparade slantarna blivit därefter. Vi har fortfarande ett dyrt försvar - dock med den skillnaden att vi i princip är helt försvarslösa mot yttre militära hot. Sådana ansågs ju inte längre finnas. Det var terrorismen vi skulle skydda oss mot nu i 2000-talet, inte Ryssland. Rysslands allt mer aggressiva utrikespolitik visar emellertid att de gamla hoten inte alls är borta. Terrorism är inte det nya stora hotet. Särskilt inte mot Sverige. Det är dags att börja tänka om när det gäller svensk försvarspolitik. Ensam är verkligen inte stark här.
Vad händer om Sverige hamnar i en konflikt med Ryssland om olja, gas, mark eller något annat? Hur hjälper vår berömda alliansfrihet oss ur en sådan situation? Vilka kränkningar skulle Sverige tvingas acceptera av den enkla anledningen att vi helt enkelt inte har något, varken militärt eller politiskt, att sätta emot? Och vilka skulle vara intresserade av att ens låtsas bry sig?
Ryssland hälsar på.
USA:s missilförsvar på europeisk mark har retat gallfeber på ryssarna och i stället för att hota den amerikanska supermakten riktar man gevärspipan mot de mindre länder som accepterat att upplåta mark till USA för den så kallade robotskölden. Ryssland vill peka med hela handen mot alla som anses hota deras intressen, precis såsom det anstår en stormakt. Och man kryddar det mer än gärna genom att prata om kärnvapen.
Ryssland vet förstås att västvärlden inte kommer att riskera ett storskaligt krig bara för att försvara ett land som Georgien. Militära operationer är riskfria. Det enda ryssarna riskerar är lite frostigare relationer med vissa andra länder. George W Bush kan fördöma den ryska aggressionen bäst han vill, någon handling kommer vi inte att få se. Inte heller kommer några europeiska länder att komma till Georgiens undsättning. Ryssland kan i skydd av sin militära styrka göra lite som det vill. Det är därför en synnerligen medveten militär och politisk maktdemonstration och uppvisning inför världen vi ser.
Om USA bara har att titta på när Ryssland klampar in i andra länder, vad kan då lilla Sverige göra? Svensk försvarspolitik har handlat om att spara pengar de senaste 10 åren. Bantningen har gått snabbt men trots att försvaret bantats betänkligt har inte de sparade slantarna blivit därefter. Vi har fortfarande ett dyrt försvar - dock med den skillnaden att vi i princip är helt försvarslösa mot yttre militära hot. Sådana ansågs ju inte längre finnas. Det var terrorismen vi skulle skydda oss mot nu i 2000-talet, inte Ryssland. Rysslands allt mer aggressiva utrikespolitik visar emellertid att de gamla hoten inte alls är borta. Terrorism är inte det nya stora hotet. Särskilt inte mot Sverige. Det är dags att börja tänka om när det gäller svensk försvarspolitik. Ensam är verkligen inte stark här.
Vad händer om Sverige hamnar i en konflikt med Ryssland om olja, gas, mark eller något annat? Hur hjälper vår berömda alliansfrihet oss ur en sådan situation? Vilka kränkningar skulle Sverige tvingas acceptera av den enkla anledningen att vi helt enkelt inte har något, varken militärt eller politiskt, att sätta emot? Och vilka skulle vara intresserade av att ens låtsas bry sig?
Ryssland hälsar på.En riktig tunnelbana
Chicagos borgmästare Richard Daley har varit i Beijing och åkt tunnelbana. Och amerikanen är uppenbarligen imponerad. Vi har mycket att lära, konstaterar Daley efter att ha åkt i Beijings supermoderna, fräscha och delvis helt nybyggda t-bana. Chicagos tunnelbanesystem är eftersatt och Daley vill se till att uppgradera det eftersom staden söker sommar-OS 2016.
Beijings tunnelbana är imponerande. Tydlig och enkel med färger och skyltar (det är i det närmaste omöjligt att åka fel). Ren och fräsch (du ser varken nedskräpning eller graffiti någonstans). Och luftkonditionerad, God bless. De lite äldre vagnarna har något som ser ut som gammaldags fläktar i taket, men de svalkar oerhört skönt i värmen. De nya vagnarna är även försedda med små bildskärmar med en instruktionsvideo om hur det nya biljettsystemet fungerar. Och så kostar det ingenting. 3 kronor enkel resa vart du än ska åka.
Om Chicago har mycket att lära av Beijings tunnelbana har Stockholm och SL ännu mer att lära. Men samtidigt är det väl bara att inse att mycket förmodligen inte skulle fungera här. Det skulle kosta för mycket. Det skulle bli nedklottrat/stulet/förstört. Så vi får väl den tunnelbana vi förtjänar.
Rent, fräscht, smidigt, billigt. Det är inte SL vi talar om.
Beijings tunnelbana är imponerande. Tydlig och enkel med färger och skyltar (det är i det närmaste omöjligt att åka fel). Ren och fräsch (du ser varken nedskräpning eller graffiti någonstans). Och luftkonditionerad, God bless. De lite äldre vagnarna har något som ser ut som gammaldags fläktar i taket, men de svalkar oerhört skönt i värmen. De nya vagnarna är även försedda med små bildskärmar med en instruktionsvideo om hur det nya biljettsystemet fungerar. Och så kostar det ingenting. 3 kronor enkel resa vart du än ska åka.
Om Chicago har mycket att lära av Beijings tunnelbana har Stockholm och SL ännu mer att lära. Men samtidigt är det väl bara att inse att mycket förmodligen inte skulle fungera här. Det skulle kosta för mycket. Det skulle bli nedklottrat/stulet/förstört. Så vi får väl den tunnelbana vi förtjänar.
Rent, fräscht, smidigt, billigt. Det är inte SL vi talar om.fredag 15 augusti 2008
Har du sagt anus får du säga genus
Moderaterna fortsätter att vandra i feminismens fotspår. Den moderata "Utvecklingsgruppen för lika möjligheter" (ett hån att något dylikt ska komma från ett påstått borgerligt parti) vill öka jämställdheten i skolan och förskolan. Partiets Hillevi Engström säger:
"Könsrollerna befästs ofta i både förskolan och skolan. Flickorna behandlas som ”små och söta” medan pojkarna ses som ”stora och starka”. Agerandet bidrar till ett könssegregerat samhälle."
Dessa ord skulle lika gärna ha kunnat yttras av Margareta Winberg eller Gudrun Schyman (och det har de också). Den feministiska politiken ska in på skolor och dagis, nu ska rosa bli blått och blått bli rosa. För då mår barnen bäst. Ewa Thalén Finné säger:
"Att pojkar och flickor bemöts så olika får negativa konsekvenser för barnens utveckling, vilket bidrar till ett könssegregerat samhälle. Det påverkar bl a studieresultat, livsval och i värsta fall även den psykiska hälsan."
Jag upplever det som att detta "jämställdhetsarbete" genomförs bara för dess egen skull, inte för att det förväntas leda till någonting. För hur ska man kunna visa att barn som gått i en feministisk förskola och grundskola mår bättre och känner sig friare än alla vi som inte gjort det? Hur ska Ewa Thalén Finné kunna visa att jag som gick i en väldigt traditionell förskola och grunskola, utan feministiskt tjafs, mår sämre som människa av detta, att det begränsade min frihet som barn och att det påverkat mina studieresultat och mina livsval? Det går ju inte. Det blir ett orimligt resonemang eftersom det inte går att vare sig bekräfta eller vederlägga dessa påståenden.
Ett politiskt projekt är vad detta är. Ett feministiskt projekt. Att moderaterna tycks vilja bli det nya feministiska allianspartiet borde få traditionella borgerliga väljare att reagera och se sig om efter ett alternativ. Om det nu hade funnits något.
"Könsrollerna befästs ofta i både förskolan och skolan. Flickorna behandlas som ”små och söta” medan pojkarna ses som ”stora och starka”. Agerandet bidrar till ett könssegregerat samhälle."
Dessa ord skulle lika gärna ha kunnat yttras av Margareta Winberg eller Gudrun Schyman (och det har de också). Den feministiska politiken ska in på skolor och dagis, nu ska rosa bli blått och blått bli rosa. För då mår barnen bäst. Ewa Thalén Finné säger:
"Att pojkar och flickor bemöts så olika får negativa konsekvenser för barnens utveckling, vilket bidrar till ett könssegregerat samhälle. Det påverkar bl a studieresultat, livsval och i värsta fall även den psykiska hälsan."
Jag upplever det som att detta "jämställdhetsarbete" genomförs bara för dess egen skull, inte för att det förväntas leda till någonting. För hur ska man kunna visa att barn som gått i en feministisk förskola och grundskola mår bättre och känner sig friare än alla vi som inte gjort det? Hur ska Ewa Thalén Finné kunna visa att jag som gick i en väldigt traditionell förskola och grunskola, utan feministiskt tjafs, mår sämre som människa av detta, att det begränsade min frihet som barn och att det påverkat mina studieresultat och mina livsval? Det går ju inte. Det blir ett orimligt resonemang eftersom det inte går att vare sig bekräfta eller vederlägga dessa påståenden.
Ett politiskt projekt är vad detta är. Ett feministiskt projekt. Att moderaterna tycks vilja bli det nya feministiska allianspartiet borde få traditionella borgerliga väljare att reagera och se sig om efter ett alternativ. Om det nu hade funnits något.
Befria SVT från avgiftssystemet
Jag har egentligen inget emot public service som sådan. Det är rätt skönt att ha några alternativa kanaler som inte visar reklam. Det mesta som visas är jag inte intresserad av, men de dramasatsningar som SVT gör utklassar satsningarna från TV4. Serier som Tusenbröder och Graven ser vi inte i någon annan svensk kanal. Jag skulle gärna se mer av sådant och mindre av Så ska det låta.
Amerikanska reklamkanaler producerar bra serier, varför skulle inte svenska diton kunna göra det? kan man undra. Tja, faktum är att de inte gör det. Sverige är litet och mest intressant för TV3, Kanal 5 och TV4 är tydligen underhållningsprogram och serier - inte kvalitets-TV.
Därför tycker jag att SVT gott kan få fortsätta sitt public service-uppdrag. Men TV-avgiftssystemet måste bort. Att som Christina Jutterström förespråka att systemet snarare bör utvidgas till att omfatta alla via skattsedeln visar på hur gamla SVT-stofiler inte har insett hur förlegat avgiftssystemet är. SVT borde vara en utgiftspost i regeringens budget. Ta bort TV-avgiftssystemet!
Amerikanska reklamkanaler producerar bra serier, varför skulle inte svenska diton kunna göra det? kan man undra. Tja, faktum är att de inte gör det. Sverige är litet och mest intressant för TV3, Kanal 5 och TV4 är tydligen underhållningsprogram och serier - inte kvalitets-TV.
Därför tycker jag att SVT gott kan få fortsätta sitt public service-uppdrag. Men TV-avgiftssystemet måste bort. Att som Christina Jutterström förespråka att systemet snarare bör utvidgas till att omfatta alla via skattsedeln visar på hur gamla SVT-stofiler inte har insett hur förlegat avgiftssystemet är. SVT borde vara en utgiftspost i regeringens budget. Ta bort TV-avgiftssystemet!
onsdag 13 augusti 2008
Fega kräk
Man får inte förvånas över någonting längre när det gäller EU. Vi har hört det länge, ledamöter i Europaparlamentet som skriver på närvarolistan och sedan tar sin resväska och åker hem. De cashar alltså in på att vara ledig. Praktiskt.
Men när ett tyskt filmteam avslöjar detta bedrägeri med kameran i högsta hugg då ledamöterna är på väg med sina resväskor tidigt på morgonen efter att ha skrivit på listan, blir det obehagligt. Sådant får man ju inte avslöja!
Det handlar alltså om politiker som tjänar ungefär 14 000 euro i månaden och som ändå känner att de måste fuska. Något de förstås inte kan stå för utåt. Det är vi skattebetalare som göder dessa grisar och ändå har de mage att påstå att vi inte har med det att göra!
Svineri, kallas det.
Det blir allt svårare att hitta argument för EU-samarbetet. Jag är i grunden positiv till själva idén, men verkligheten är att vi har fått en fullständigt skrupelfri maktelit som sätter sina egna lagar och regler, som skyddar sig mot insyn utifrån och som endast arbetar för sina egna intressen. EU har svällt till en okontrollerbar institution som varken du eller jag har minsta intresse av att bevara. Det börjar faktiskt bli dags att på allvar väcka en diskussion om ett utträde ur EU.
Via HAX.
Men när ett tyskt filmteam avslöjar detta bedrägeri med kameran i högsta hugg då ledamöterna är på väg med sina resväskor tidigt på morgonen efter att ha skrivit på listan, blir det obehagligt. Sådant får man ju inte avslöja!
Det handlar alltså om politiker som tjänar ungefär 14 000 euro i månaden och som ändå känner att de måste fuska. Något de förstås inte kan stå för utåt. Det är vi skattebetalare som göder dessa grisar och ändå har de mage att påstå att vi inte har med det att göra!
Svineri, kallas det.
Det blir allt svårare att hitta argument för EU-samarbetet. Jag är i grunden positiv till själva idén, men verkligheten är att vi har fått en fullständigt skrupelfri maktelit som sätter sina egna lagar och regler, som skyddar sig mot insyn utifrån och som endast arbetar för sina egna intressen. EU har svällt till en okontrollerbar institution som varken du eller jag har minsta intresse av att bevara. Det börjar faktiskt bli dags att på allvar väcka en diskussion om ett utträde ur EU.
Via HAX.
Den inre fienden
SVT sänder just nu den brittiska serien The State Within (Den inre fienden) på kvällarna. Serien, som är i sex delar, är från 2006 men terrorism är ett lika brännande hett ämne i dag som för två år sedan.
En brittisk medborgare, och muslim, spränger en bomb på ett flygplan utanför Washington DC. Britter och amerikaner dör. USA ser det som ett brittiskt anfall på amerikanska liv och börjar internera brittiska muslimer i West Virginia. Den brittiska ambassadören gör sitt bästa för att lugna de upprörda känslorna och viljan att sätta alla medborgerliga fri- och rättigheter på undantag, en svår balansgång när känslorna är i svall.
Terrorismtemat är uttjatat i TV- och filmvärlden, men här är vinkeln en annan. Bilden av våra fri och rättigheters utsatthet i "kriget mot terrorismen" är i sanning aktuell. Det förblir för mig obegripligt hur någon med liberala grundvärden kan försvara att människors frihet och integritet beskärs som ett led i kampen att försvara just dessa världen. Det går bara inte ihop. Vi kan inte ge upp det bästa i våra demokratiska stater i tron om att det är det enda sättet att försvara dem mot yttre hot. I sådana fall kan vi faktiskt lika gärna kapitulera och gå fundamentalisterna till mötes. Då slipper vi många år av tröstlös nedmontering av våra rättigheter.
Dels kränker detta helt oskyldiga människor, människor som råkar ha "fel" namn, "fel" hudfärg, befinna sig på fel plats vid fel tillfälle. Ofta rör det sig om ett livs öde eftersom rättvisa rättegångar och principen "oskyldig tills motsatsen bevisats" inte gäller för misstänkta terrorister. Dels undanröjer det inte problemet med terrorism. Terrorism har varit en del av livet för många spanjorer och nordirländare i decennier. De tamilska tigrarna har skördat mängder av offer i åratal. Det är emellertid först när USA drabbas av en, förvisso spektakulär, attack som problemet blir en internationell angelägenhet. USA anser sig ha rätt att kränka mänskliga värden för att skydda sig mot denne obestämbare fiende kallad "terrorism". Och givetvis passar andra länder på att driva igenom sina agendor med "kriget mot terrorismen" som enda ursäkt.
Kriget mot terrorismen bygger som alla krig på ett "vi mot dom"-tänkande. Fienden har i tidigare krig varit lätt att urskilja, det har nästan alltid handlat om andra stater och nationaliteter. I kriget mot terrorismen är det svårare att urskilja en homogen fiende. Många har emellertid visat sig vara fundamentalistiska islamister och därmed dras islam in i bilden av hur fienden ser ut. Att det lever någon miljard helt fredliga muslimer i världen spelar mindre roll.
Det hela blir mer komplicerat när fienden plötsligt finns mitt bland oss. I Londonbombningarna visade sig attentatsmännen vara respektabla och utbildade medborgare. Etniska tyskar misstänkts ha planerat hemska terrordåd. Detta belyser flera saker: terrorister är vanligtvis inte fattiga, outbildade och robotlika nollor som bara luras in i verksamheten för lite pengar. Det är inte nödvändigtvis fiender utifrån utan våra grannar. Och terrorism handlar inte om religion. Vi lever kvar i en förbluffande naivitet och inbillar oss att det måste synas på människor om de är terrorister eller seriemördare. Vi granskar deras ögon, deras ansikten och deras hållning för att försöka utröna om något avslöjar dem. Försök med den vältalige och intelligente Ted Bundy, som hade show i rättegångssalen innan han dömdes och avrättades för en mängd mord på unga kvinnor. Det går inte. Just därför lyckades han undkomma gång på gång.
Man hade kunnat tro att 2000-talet skulle komma att handla om att sprida demokrati och marknadsekonomi till resten av världen, att arbeta för att få bort den absoluta fattigdomen, att hitta bot på allvarliga sjukdomar. Så verkar det inte bli ty den demokratiska världen har fullt upp med sig själv. Att stå upp för de demokratiska fri- och rättigheter som vi lyckats erövra genom historien ser tragiskt nog ut att bli 2000-talets stora kamp.
måndag 11 augusti 2008
Yttrandefrihet väger tyngst
Svenska FN-förbundet tycker att Sverige borde förbjuda rasistiska organisationer. Man vill alltså ytterligare inskränka yttrandefriheten i landet. Självfallet är det för att "värna barn och ungdomar". Allt för barnen, såklart. Även om det betyder avskaffade grundläggande rättigheter.
Självklart kan och bör man arbeta mot rasism och främlingsfientlighet. Men dessa åsikter har aldrig lyckats få politiskt fäste i Sverige, när Lindholms nationalsocialister (sedermera svensksocialister) var som störst lyckades de skrapa ihop 0,7 procent i valet. Ändå utmålas det som ett ständigt hot, främst från vänsterhåll. "Högerextremismen" är ett spöke som vänstern älskar att skrämmas med.
Svenska FN-förbundets ordförande, sossen Aleksander Gabelic, gör ett misstag när han blandar ihop hatbrott (att fysiskt skada en annan person på grund av dennes hudfärg) med rasistiska åsikter (att ogilla någon på grund av dennes hudfärg). Att uttrycka åsikter ska aldrig vara förbjudet. Om åsikterna är vrickande eller bara speglar sunt förnuft är helt upp till betraktaren att bedöma. Något facit finns inte och därför ska inte staten agera domare om "rätt" och "fel" åsikter. När det kommer till att fysiskt skada en annan människa är det sedan länge förbjudet i svensk lag. Någon särskild hatbrottslagstiftning behövs inte.
Att förbjuda politiska åstiker är en dålig lösning även av andra skäl. Nationalsocialismen är av historiska orsaker förbjuden i Tyskland, men det har inte hindrat nationalistiska och rasistiska NPD att göra politiska framgångar. Rasismen byter symboler, ömsar skinn och går vidare. Att yrka på förbud och tro att det löser någonting är korttänkt och korkat. Yttrandefriheten är värd mer än så.
Självklart kan och bör man arbeta mot rasism och främlingsfientlighet. Men dessa åsikter har aldrig lyckats få politiskt fäste i Sverige, när Lindholms nationalsocialister (sedermera svensksocialister) var som störst lyckades de skrapa ihop 0,7 procent i valet. Ändå utmålas det som ett ständigt hot, främst från vänsterhåll. "Högerextremismen" är ett spöke som vänstern älskar att skrämmas med.
Svenska FN-förbundets ordförande, sossen Aleksander Gabelic, gör ett misstag när han blandar ihop hatbrott (att fysiskt skada en annan person på grund av dennes hudfärg) med rasistiska åsikter (att ogilla någon på grund av dennes hudfärg). Att uttrycka åsikter ska aldrig vara förbjudet. Om åsikterna är vrickande eller bara speglar sunt förnuft är helt upp till betraktaren att bedöma. Något facit finns inte och därför ska inte staten agera domare om "rätt" och "fel" åsikter. När det kommer till att fysiskt skada en annan människa är det sedan länge förbjudet i svensk lag. Någon särskild hatbrottslagstiftning behövs inte.
Att förbjuda politiska åstiker är en dålig lösning även av andra skäl. Nationalsocialismen är av historiska orsaker förbjuden i Tyskland, men det har inte hindrat nationalistiska och rasistiska NPD att göra politiska framgångar. Rasismen byter symboler, ömsar skinn och går vidare. Att yrka på förbud och tro att det löser någonting är korttänkt och korkat. Yttrandefriheten är värd mer än så.
Logiken i politiken
Det var på tapeten att lägga ned Uppsala reggaefestival, Skandinaviens största, eftersom det varje år grips en massa människor för narkotikabrott. Men den hölls som vanligt i år igen. Och precis som vanligt var polisen där och grep folk.
220 personer greps denna gång misstänkta för narkotikabrott. Man kan anta att de flesta har rökt på. Normalt sett när det hålls festivaler i Sverige är det många fall av fylla, skadegörelse, misshandel och våldtäkt som rapporteras efteråt. Men från Uppsala reggaefestival rapporteras inga våldsbrott alls. Kaaan det kanske bero på att folk tar sig några bloss i stället för 10-15 öl?
Gatufesten i Sundsvall, Storsjöyran och andra festivaler innebär alltid fylla och våld. Detta på grund av en laglig drog som säljs av ett statligt monopol, länge styrt av frugan till den dåvarande regeringschefen. Kontrasten till reggaefestivalen i Uppsala är slående. Men här syr polisen in människor ändå.
220 personer greps denna gång misstänkta för narkotikabrott. Man kan anta att de flesta har rökt på. Normalt sett när det hålls festivaler i Sverige är det många fall av fylla, skadegörelse, misshandel och våldtäkt som rapporteras efteråt. Men från Uppsala reggaefestival rapporteras inga våldsbrott alls. Kaaan det kanske bero på att folk tar sig några bloss i stället för 10-15 öl?
Gatufesten i Sundsvall, Storsjöyran och andra festivaler innebär alltid fylla och våld. Detta på grund av en laglig drog som säljs av ett statligt monopol, länge styrt av frugan till den dåvarande regeringschefen. Kontrasten till reggaefestivalen i Uppsala är slående. Men här syr polisen in människor ändå.
lördag 9 augusti 2008
Reinfeldtismen
Fredrik Reinfeldt sågas av sina egna för hanteringen av FRA-frågan. 16 av 24 moderata länsförbund som svarat på frågan om regeringens hantering anser att den skötts dåligt. Detta är en rejäl knäpp på näsan för regeringschefen och det skadar hans anseende betänkligt - både som regeringschef och moderatledare när hans egna ifrågasätter honom på detta sätt.
Den öppna kritiken stannar emellertid där. Något ifrågasättande av Reinfeldt som moderatledare verkar inte vara aktuellt ännu. Svaret till detta stavas i vanlig ordning hyggliga opinionssiffror. Inte för regeringen som helhet, inte för regeringens arbete, men väl för moderaterna som parti. Och partiet är ju viktigare än allt annat. Så länge partiet håller sig över 20 procent sitter Reinfeldt tämligen säkert.
Reinfeldt själv tar nu plötsligt varje nytt tillfälle i akt att försvara FRA-lagen. Tidigare var det Björklund som nämnde bin Ladin, nu lyfter Reinfeldt in händelseutvecklingen mellan Ryssland och Georgien som ett argument. Trovärdighetsmätaren slår i taket. Aftonbladets Lena Melin menar att Reinfeldts Vaxholmstal visar att han förbereder sig "i detalj" inför nästa val redan nu. Det är ett uttryck för överskattning av Reinfeldt som ledare att påstå något sådant.
Per Svensson uttrycker vad många nog känner om Reinfeldt och regeringen just nu och han gör det bra:
"Men lika alarmerande som sakfrågan är det förakt Reinfeldt och hans regering har visat för väljarna, riksdagen, politiken, sig själva. Allt detta trixande, all denna dåliga teater (den gråtande Federley), alla dessa krumbukter, alla dessa ad hoc-argument, all denna skamlösa iver att förnedra riksdagsledamöter och reducera dem till partilinjens kassabiträden.
Regeringen har verkligen ansträngt sig för att få politiken att framstå som en sjaskig hantering. Varför? Det kan förefulla gåtfullt. Men då ska man komma ihåg att gåtfullhet ofta bara är ett annat ord för tomhet.
Misstro mot idéer. Övertro på taktisk smartness. Formen som innehåll. Instrumentaliseringen som ideologi. Det är reinfeldtismen."
Den öppna kritiken stannar emellertid där. Något ifrågasättande av Reinfeldt som moderatledare verkar inte vara aktuellt ännu. Svaret till detta stavas i vanlig ordning hyggliga opinionssiffror. Inte för regeringen som helhet, inte för regeringens arbete, men väl för moderaterna som parti. Och partiet är ju viktigare än allt annat. Så länge partiet håller sig över 20 procent sitter Reinfeldt tämligen säkert.
Reinfeldt själv tar nu plötsligt varje nytt tillfälle i akt att försvara FRA-lagen. Tidigare var det Björklund som nämnde bin Ladin, nu lyfter Reinfeldt in händelseutvecklingen mellan Ryssland och Georgien som ett argument. Trovärdighetsmätaren slår i taket. Aftonbladets Lena Melin menar att Reinfeldts Vaxholmstal visar att han förbereder sig "i detalj" inför nästa val redan nu. Det är ett uttryck för överskattning av Reinfeldt som ledare att påstå något sådant.
Per Svensson uttrycker vad många nog känner om Reinfeldt och regeringen just nu och han gör det bra:
"Men lika alarmerande som sakfrågan är det förakt Reinfeldt och hans regering har visat för väljarna, riksdagen, politiken, sig själva. Allt detta trixande, all denna dåliga teater (den gråtande Federley), alla dessa krumbukter, alla dessa ad hoc-argument, all denna skamlösa iver att förnedra riksdagsledamöter och reducera dem till partilinjens kassabiträden.
Regeringen har verkligen ansträngt sig för att få politiken att framstå som en sjaskig hantering. Varför? Det kan förefulla gåtfullt. Men då ska man komma ihåg att gåtfullhet ofta bara är ett annat ord för tomhet.
Misstro mot idéer. Övertro på taktisk smartness. Formen som innehåll. Instrumentaliseringen som ideologi. Det är reinfeldtismen."
fredag 8 augusti 2008
Spelen kan börja!
Invigningen av sommar-OS 2008, 080808, har inletts!
Vi lär ha en epileptisk och hallucinogen föreställning att vänta, OS-invigningar brukar vara så. Lite speciellt är det förstås när flera tusen års fascinerande kinesisk historia, med all dess symbolik och alla dess framgångar, ska sammanfattas på någon timme. Och kanske blir det mer storslaget och vackert än någonsin tidigare när 91 000 åskådare och miljarder tittare världen runt får se invigningsfesten i Fågelboet och Beijing.
Förhoppningsvis kommer vi att få se ett lyckat och underhållande olympiskt spel utan attentat eller missöden.
Efter att ha klagat på SVT:s journalister vad gäller uttalet av kinesiska namn är det på sin plats att ge dem ros för att de placerade Fredrik Önnevall (ofta sedd från Asienreportage i Rapport) som bisittare vid invigningen. Kunnig som han är i kinesisk historia, dess språk och kultur. Förhoppningsvis får vi se honom ofta i kringreportage i OS-sändningarna.
Den kinesiska festen kan börja!
Fågelboet såg länge inte alls särskilt vackert ut. I dag,
särskilt upplyst i Beijings nattmörker, känns det storslaget.
Vi lär ha en epileptisk och hallucinogen föreställning att vänta, OS-invigningar brukar vara så. Lite speciellt är det förstås när flera tusen års fascinerande kinesisk historia, med all dess symbolik och alla dess framgångar, ska sammanfattas på någon timme. Och kanske blir det mer storslaget och vackert än någonsin tidigare när 91 000 åskådare och miljarder tittare världen runt får se invigningsfesten i Fågelboet och Beijing.
Förhoppningsvis kommer vi att få se ett lyckat och underhållande olympiskt spel utan attentat eller missöden.
Efter att ha klagat på SVT:s journalister vad gäller uttalet av kinesiska namn är det på sin plats att ge dem ros för att de placerade Fredrik Önnevall (ofta sedd från Asienreportage i Rapport) som bisittare vid invigningen. Kunnig som han är i kinesisk historia, dess språk och kultur. Förhoppningsvis får vi se honom ofta i kringreportage i OS-sändningarna.
Den kinesiska festen kan börja!
Fågelboet såg länge inte alls särskilt vackert ut. I dag,särskilt upplyst i Beijings nattmörker, känns det storslaget.
torsdag 7 augusti 2008
What a wanker
Fredrik Reinfeldt öppnar munnen om FRA-lagen för första gången på evigheter men lyckas inte säga någonting vettigt. Om det inte vore för att jag tycker så genuint illa om honom skulle jag faktiskt tycka lite synd om statsministern i dag.
Det känns lite märkligt att se hur Reinfeldt försvarar FRA-beslutet den 18 juni. Själv har han under sin tid som moderatledare och statsminister velat framstå som en lyssnande person som inte kör över folk utan är noggrann med att låta olika åsikter komma fram. Detta skulle enligt somliga vara bilden av den "moderna ledaren". Det är många epitet på statsministern som faller platt i dag. Bilden av en lyssnande ledare hölls ändå någorlunda intakt, för den som ville tro på den, innan FRA-frågan knockade regeringen och statsministern till golvet och fick dem att bete sig som vore de granatchockade i flera veckor.
Att Reinfeldt nu försvarar lagen med att beslutet om lagen togs i demokratisk ordning den 18 juni stärker inte direkt bilden av en ledare som är villig att på allvar lyssna till kritik och låta den sjunka in. Han låtsas lyssna men har i själva verket redan bestämt sig. Det är arrogans och inget annat. Även Reinfeldt borde förstå hur mycket detta skadar honom, moderaterna och hela regeringen. Hur han hjälper oppositionen mot en valseger utan att den behöver anstränga sig det minsta. Uppenbarligen tycker han att det är värt det priset. Varför? Har han ledsnat på jobbet som statsminister? Längtar han plötsligt efter rollen som oppositionsledare? Eller är det så att han helt enkelt har missbedömt hela situationen så fullkomligt, att ingen i hans närmaste krets vågat tala om hur allvarligt läget egentligen är?
Kanske fungerar detta lama uttalande för att lugna de moderater som skrev en kritisk artikel på DN Debatt. Trots att de i artikeln utger sig för att vara principiella motståndare mot lagen av integritetsskäl menar nu en av undertecknarna, Paul Lindvall, att förändringar av lagen kan räcka för att ge den grönt ljus. Då kan inte motståndet mot lagen vara så djupt rotat hos dem ändå, för några avgörande förändringar är som bekant inte planerade och kommer inte att drivas igenom. Där har Reinfeldt och Tolgfors varit mycket tydliga från första början. De påstått integritetsskyddande tillägg som planeras är bara tänkta att tysta kritikerna och få denna alliansens plåga ur världen, ur hela jävla solsystemet så snart som möjligt. Något som knappast lär fungera.
Reinfeldt lovar att de fyra alliansledarna ska enas om en slutgiltig lösning. Högt uppsatta ledare som sitter runt ett bord och diskuterar en slutgiltig lösning - kanske inte riktigt vad vi ville höra...
Det känns lite märkligt att se hur Reinfeldt försvarar FRA-beslutet den 18 juni. Själv har han under sin tid som moderatledare och statsminister velat framstå som en lyssnande person som inte kör över folk utan är noggrann med att låta olika åsikter komma fram. Detta skulle enligt somliga vara bilden av den "moderna ledaren". Det är många epitet på statsministern som faller platt i dag. Bilden av en lyssnande ledare hölls ändå någorlunda intakt, för den som ville tro på den, innan FRA-frågan knockade regeringen och statsministern till golvet och fick dem att bete sig som vore de granatchockade i flera veckor.
Att Reinfeldt nu försvarar lagen med att beslutet om lagen togs i demokratisk ordning den 18 juni stärker inte direkt bilden av en ledare som är villig att på allvar lyssna till kritik och låta den sjunka in. Han låtsas lyssna men har i själva verket redan bestämt sig. Det är arrogans och inget annat. Även Reinfeldt borde förstå hur mycket detta skadar honom, moderaterna och hela regeringen. Hur han hjälper oppositionen mot en valseger utan att den behöver anstränga sig det minsta. Uppenbarligen tycker han att det är värt det priset. Varför? Har han ledsnat på jobbet som statsminister? Längtar han plötsligt efter rollen som oppositionsledare? Eller är det så att han helt enkelt har missbedömt hela situationen så fullkomligt, att ingen i hans närmaste krets vågat tala om hur allvarligt läget egentligen är?
Kanske fungerar detta lama uttalande för att lugna de moderater som skrev en kritisk artikel på DN Debatt. Trots att de i artikeln utger sig för att vara principiella motståndare mot lagen av integritetsskäl menar nu en av undertecknarna, Paul Lindvall, att förändringar av lagen kan räcka för att ge den grönt ljus. Då kan inte motståndet mot lagen vara så djupt rotat hos dem ändå, för några avgörande förändringar är som bekant inte planerade och kommer inte att drivas igenom. Där har Reinfeldt och Tolgfors varit mycket tydliga från första början. De påstått integritetsskyddande tillägg som planeras är bara tänkta att tysta kritikerna och få denna alliansens plåga ur världen, ur hela jävla solsystemet så snart som möjligt. Något som knappast lär fungera.
Reinfeldt lovar att de fyra alliansledarna ska enas om en slutgiltig lösning. Högt uppsatta ledare som sitter runt ett bord och diskuterar en slutgiltig lösning - kanske inte riktigt vad vi ville höra...
Hittepåkinesiska i SVT
Blogge har tydligen suttit och retat sig på samma saker som jag när han följt de tidiga sändningarna från OS i Kina: de svenska uttalen av kinesiska namn.
Det ska sägas direkt: kinesiska är inget lätt språk. Det är väldigt annorlunda jämfört med många av våra västerländska språk. På samma sätt är engelska ett komplicerat språk att lära sig för kineserna uttalsmässigt, vilket man förstår ju mer man lär sig om kinesiska uttal och sedan tittar på hur vissa engelska ord stavas.
Vi kan inte kräva av våra sportjournalister i TV att de ska lära sig kinesiska bara för att det är OS i landet under en månad i år, men att de ska kunna uttala namnen på de orter de besöker är väl inte för mycket begärt? Allt som behövs är lite research, lite basic training i de vanligaste kinesiska uttalen. Börja exempelvis med ortnamn så förstår du snart galoppen.
Staden Suzhou uttalas ungefär "soodschåå" (inte sootjoo). Alltså uttalas u oftast som "o" och en god gissning är att zh därmed uttalas som "dsch". Bra att veta är också, herr Jonas Karlsson (som tillrättavisade sin kollega i TV och själva lyckades säga helt fel), att ian uttalas "ien" eller "iän", inte "i-an". Och j uttalas givetvis "dj" (se det engelska uttalet av Beijing). Staden Tianjin blir således "tiändjin". De många sje-ljuden kan vara knepiga. Således gör svenska sportjournalister det lätt för sig och säger "tjo" oavsett om namnet på personen stavas Zhou, Chou, Shou eller Xu. Ja, tjo på dig också...
Vi lär få anledning att återkomma. De har redan lyckats vända och vrida på kinesiska idrottsnamn fram och tillbaka ett antal gånger, ovetande om vad som är släktnamn och inte.
OS har inte ens invigts och här klagas det redan på uttalen. Allt detta är petitesser och inget att bry sig om, tycker säkert de flesta, men om sportjournalisterna plötsligt skulle börja säga "nevv jårk" när de rapporterade från New York eller "Loos angeeless" när de var i LA skulle nog många bli lite irriterade. Det är slapphet och ointresse och ingenting annat som gör att sportfolket inte gör någon research alls när de rapporterar från Kina.
Sedan kan vi väl en gång för alla enas om att Kinas huvudstad heter Beijing och inte Peking...
Lär synas i TV-rutan en del framöver.
Det ska sägas direkt: kinesiska är inget lätt språk. Det är väldigt annorlunda jämfört med många av våra västerländska språk. På samma sätt är engelska ett komplicerat språk att lära sig för kineserna uttalsmässigt, vilket man förstår ju mer man lär sig om kinesiska uttal och sedan tittar på hur vissa engelska ord stavas.
Vi kan inte kräva av våra sportjournalister i TV att de ska lära sig kinesiska bara för att det är OS i landet under en månad i år, men att de ska kunna uttala namnen på de orter de besöker är väl inte för mycket begärt? Allt som behövs är lite research, lite basic training i de vanligaste kinesiska uttalen. Börja exempelvis med ortnamn så förstår du snart galoppen.
Staden Suzhou uttalas ungefär "soodschåå" (inte sootjoo). Alltså uttalas u oftast som "o" och en god gissning är att zh därmed uttalas som "dsch". Bra att veta är också, herr Jonas Karlsson (som tillrättavisade sin kollega i TV och själva lyckades säga helt fel), att ian uttalas "ien" eller "iän", inte "i-an". Och j uttalas givetvis "dj" (se det engelska uttalet av Beijing). Staden Tianjin blir således "tiändjin". De många sje-ljuden kan vara knepiga. Således gör svenska sportjournalister det lätt för sig och säger "tjo" oavsett om namnet på personen stavas Zhou, Chou, Shou eller Xu. Ja, tjo på dig också...
Vi lär få anledning att återkomma. De har redan lyckats vända och vrida på kinesiska idrottsnamn fram och tillbaka ett antal gånger, ovetande om vad som är släktnamn och inte.
OS har inte ens invigts och här klagas det redan på uttalen. Allt detta är petitesser och inget att bry sig om, tycker säkert de flesta, men om sportjournalisterna plötsligt skulle börja säga "nevv jårk" när de rapporterade från New York eller "Loos angeeless" när de var i LA skulle nog många bli lite irriterade. Det är slapphet och ointresse och ingenting annat som gör att sportfolket inte gör någon research alls när de rapporterar från Kina.
Sedan kan vi väl en gång för alla enas om att Kinas huvudstad heter Beijing och inte Peking...
Lär synas i TV-rutan en del framöver.onsdag 6 augusti 2008
Fåntrattarna har anlänt
I flera år, och i synnerhet under den senaste månaderna, har luftkvaliteten i Beijing uppmärksammats. Jag tyckte att det började bli löjligt, luftkvaliteten i staden hotar nämligen inte idrottarnas hälsa eller prestationer eftersom de kommer att vistas i staden under så kort tid (hot mot hälsan mäts snarare under en hel livstid). Inte heller IOK:s Arne Ljungqvist ser någon mening med skyddsmasker.
Nu har OS-idrottarna anlänt till Kina och Beijing och se vad de har på sig. Varför riskera något? lyder förklaringen till dessa fåniga munskydd. Varför inte bära heltäckande när ni ändå håller på? Ni vill väl inte riskera något...?
Några försiktiga idrottare pustar ut efter ett 400-meterslopp i Beijing.tisdag 5 augusti 2008
Moderat desperation och rädsla
Medan centerpartiets ledning varit villig att lyssna till Centeruppropets kritiska röster och folkpartiledningen beslutat sig för att bilda en så kallad referensgrupp för att möta kritikerna, har den moderata ledningen tigit och skickat fram Sten Tolgfors att möta bombardemanget. Det gick dåligt redan från början och vid det här laget borde Reinfeldt ha hunnit tänka om. Men icke.
Det är svårt att säga om det är arrogans eller rädsla eller en kombination av båda som gör att moderaterna vägrar att dryfta kritiken kring FRA-lagen. Tolgfors låter alltjämt som en repig skiva när han upprepar att frågan har diskuterats fem gånger i partiets riksdagsgrupp och att det därför skulle vara för sent eller rent av onödigt att lyfta den igen. Det blir allt svårare att hålla fast vid den linjen med bibehållen självaktning, särskilt sedan 14 tunga moderata kommunpolitiker argumenterat mot FRA-lagen på DN Debatt och använt sig av i stort sett samma argument som lagens kritiker alltid gjort.
Ett argument svider nog lite extra för Fredrik Reinfeldt, mannen som ligger bakom omvandlingen av det moderata partiet. FRA-lagen, och hanteringen av frågan, stämmer inte överens med de nya moderaterna, anser artikelförfattarna. Partiet har ju utgett sig för att vara lyssnande och har också backat i flera frågor när det börjat blåsa. Nu, plötsligt, sätter man ned foten och partiledaren själv gömmer sig.
Varför riskerar Reinfeldt både trovärdighet och valseger på just denna fråga? Det vore intressant att veta vad som ligger bakom och varför Reinfeldts pragmatism plötsligt är som bortblåst, varför han inte längre vill lyssna på dem "vars förtroende han bär".
Nu försöker dessutom den moderata ledningen kväva motståndet inifrån. Samtidigt som Tolgfors agerar pliktskyldig megafon utåt skickas ett internmail som tar avstånd från (eller "förklarar") den debattartikel som de lokala moderata företrädarna skrivit. Det är samma saker som har skrivits av Tolgfors i debattartiklar och som han fortsätter att upprepa i intervjuer i media. Inget nytt, alltså, men det skulle uppfattas som betydligt mer rakryggat om försvaret sköttes öppet av Reinfeldt inför sina egna.
Moderatledningen hoppas förmodligen kunna kväsa motståndet innan det blir högljutt och landsomfattande, men att 14 tunga kommunpolitiker i olika delar av landet gått samman och öppet kritiserat FRA-lagen och moderaternas hantering av frågan på debattplats i DN visar att det finns ett stort missnöje där ute. Nu är bara frågan om fler vågar säga vad de egentligen tycker. Och hur kommer Den Lyssnande Ledaren att reagera då?
Det är svårt att säga om det är arrogans eller rädsla eller en kombination av båda som gör att moderaterna vägrar att dryfta kritiken kring FRA-lagen. Tolgfors låter alltjämt som en repig skiva när han upprepar att frågan har diskuterats fem gånger i partiets riksdagsgrupp och att det därför skulle vara för sent eller rent av onödigt att lyfta den igen. Det blir allt svårare att hålla fast vid den linjen med bibehållen självaktning, särskilt sedan 14 tunga moderata kommunpolitiker argumenterat mot FRA-lagen på DN Debatt och använt sig av i stort sett samma argument som lagens kritiker alltid gjort.
Ett argument svider nog lite extra för Fredrik Reinfeldt, mannen som ligger bakom omvandlingen av det moderata partiet. FRA-lagen, och hanteringen av frågan, stämmer inte överens med de nya moderaterna, anser artikelförfattarna. Partiet har ju utgett sig för att vara lyssnande och har också backat i flera frågor när det börjat blåsa. Nu, plötsligt, sätter man ned foten och partiledaren själv gömmer sig.
Varför riskerar Reinfeldt både trovärdighet och valseger på just denna fråga? Det vore intressant att veta vad som ligger bakom och varför Reinfeldts pragmatism plötsligt är som bortblåst, varför han inte längre vill lyssna på dem "vars förtroende han bär".
Nu försöker dessutom den moderata ledningen kväva motståndet inifrån. Samtidigt som Tolgfors agerar pliktskyldig megafon utåt skickas ett internmail som tar avstånd från (eller "förklarar") den debattartikel som de lokala moderata företrädarna skrivit. Det är samma saker som har skrivits av Tolgfors i debattartiklar och som han fortsätter att upprepa i intervjuer i media. Inget nytt, alltså, men det skulle uppfattas som betydligt mer rakryggat om försvaret sköttes öppet av Reinfeldt inför sina egna.
Moderatledningen hoppas förmodligen kunna kväsa motståndet innan det blir högljutt och landsomfattande, men att 14 tunga kommunpolitiker i olika delar av landet gått samman och öppet kritiserat FRA-lagen och moderaternas hantering av frågan på debattplats i DN visar att det finns ett stort missnöje där ute. Nu är bara frågan om fler vågar säga vad de egentligen tycker. Och hur kommer Den Lyssnande Ledaren att reagera då?
måndag 4 augusti 2008
Allt är datorspelens fel, jestanemej...
En 18-åring har rånat och knivmördat en taxichaufför och skyller sitt beteende på spelserien Grand Theft Auto (ja, det rör sig om en spelserie, inte ett spel). Och "experterna" tror honom givetvis. Allt är spelens fel.
Den normalt rätt sansade kriminologen Jerzy Sarnecki, som tidigare mottog hot bara för att han konstaterade att våldsbrotten inte hade ökat i samhället, håller med. Personligen tycker han att "sånt här", alltså spel med våldsinslag, är "vidrigt". Med mycket stor sannolikhet har han aldrig själv spelat ett sådant utan i stället bildat sin uppfattning på spel utifrån vad som skrivs i avföringsblaskor som Expressen och Aftonbladet, där det alltid söks samband mellan våld och kulturella företeelser som spel, musik och film. Sådan kultur som inte anses tillräckligt "fin".
Det går inte att hitta kausala samband mellan våldsamma spel och filmer och våld i samhället. Reaktionerna mot dessa kulturformer har i stället andra orsaker, oftast blir folk upprörda bara för att de själva inte gillar just denna sorts kultur. Dessa människor har aldrig hållit i en handkontroll och de kan inte förklara hur en actionscen i en Hollywoodfilm skulle kunna leda till gatuvåld i samhället. De ska bara hålla käften när de inte vet vad de pratar om.
När dessa frågor kommer på tal, vilket de gör med jämna mellanrum (och nästan alltid sker rapporteringen i kvällspressen) brukar ag alltid svara med att fråga retoriskt: Och vilken spel spelade Jack Uppskäraren? Eller vilken film hade han sett?
Ninja Gaiden II - om Jerzy Sarnecki själv får välja?
Den normalt rätt sansade kriminologen Jerzy Sarnecki, som tidigare mottog hot bara för att han konstaterade att våldsbrotten inte hade ökat i samhället, håller med. Personligen tycker han att "sånt här", alltså spel med våldsinslag, är "vidrigt". Med mycket stor sannolikhet har han aldrig själv spelat ett sådant utan i stället bildat sin uppfattning på spel utifrån vad som skrivs i avföringsblaskor som Expressen och Aftonbladet, där det alltid söks samband mellan våld och kulturella företeelser som spel, musik och film. Sådan kultur som inte anses tillräckligt "fin".
Det går inte att hitta kausala samband mellan våldsamma spel och filmer och våld i samhället. Reaktionerna mot dessa kulturformer har i stället andra orsaker, oftast blir folk upprörda bara för att de själva inte gillar just denna sorts kultur. Dessa människor har aldrig hållit i en handkontroll och de kan inte förklara hur en actionscen i en Hollywoodfilm skulle kunna leda till gatuvåld i samhället. De ska bara hålla käften när de inte vet vad de pratar om.
När dessa frågor kommer på tal, vilket de gör med jämna mellanrum (och nästan alltid sker rapporteringen i kvällspressen) brukar ag alltid svara med att fråga retoriskt: Och vilken spel spelade Jack Uppskäraren? Eller vilken film hade han sett?
Ninja Gaiden II - om Jerzy Sarnecki själv får välja?söndag 3 augusti 2008
Överdrifternas kavalkad
Tamburmajor Jan Björklund eldar på FRA-försvarets överdriftseld genom att använda Usama bin Ladin som argument för att staten ska få kränka svenska medborgares personliga integritet.
"Tänk tanken att den svenska styrkan i Afghanistan i morgon griper Usama bin Laden. ... Inom 24 timmar kan Sverige vara den främsta måltavlan för världens farligaste terrorister."
Det är en både farlig och patetisk argumentation. Den innebär nämligen att svenska medborgare ska underkasta sig övergrepp från den svenska staten bara utifrån den teoretiska möjligheten att svenska soldater i Afghanistan (som är en liten, liten minoritet av alla utländska styrkor) kanske kan komma att gripa den eftersökte terroristen Usama bin Ladin. Har någon sett oddsen för detta? Ingen vet ens om karln är i livet. Och varför ska förresten en skäggapa med dasspapper runt huvudet, vars existens är synnerligen ifrågasatt, diktera villkoren för svensk integritetspolicy? Det är fanimej skrattretande!
Varken Björklund, Reinfeldt, Tolgfors eller Ingvar Åkesson är intresserade av din eller min personliga integritet. Deras intresse är staten, inte medborgarna. Björklund kan vara en ganska vass debattör och ibland rätt underhållande att lyssna på när han krossar debattörer på vänsterkanten. Men han förblir ett fån i säkerhetspolitiska frågor.
Do not fear. FRA will protect you.
"Tänk tanken att den svenska styrkan i Afghanistan i morgon griper Usama bin Laden. ... Inom 24 timmar kan Sverige vara den främsta måltavlan för världens farligaste terrorister."
Det är en både farlig och patetisk argumentation. Den innebär nämligen att svenska medborgare ska underkasta sig övergrepp från den svenska staten bara utifrån den teoretiska möjligheten att svenska soldater i Afghanistan (som är en liten, liten minoritet av alla utländska styrkor) kanske kan komma att gripa den eftersökte terroristen Usama bin Ladin. Har någon sett oddsen för detta? Ingen vet ens om karln är i livet. Och varför ska förresten en skäggapa med dasspapper runt huvudet, vars existens är synnerligen ifrågasatt, diktera villkoren för svensk integritetspolicy? Det är fanimej skrattretande!
Varken Björklund, Reinfeldt, Tolgfors eller Ingvar Åkesson är intresserade av din eller min personliga integritet. Deras intresse är staten, inte medborgarna. Björklund kan vara en ganska vass debattör och ibland rätt underhållande att lyssna på när han krossar debattörer på vänsterkanten. Men han förblir ett fån i säkerhetspolitiska frågor.
Do not fear. FRA will protect you.Var skeptisk, var mycket skeptisk
"Folket litar inte på myndigheterna", skriver Bo Ekman och Bo Pellnäs på Brännpunkt. Meningen värmer en nyliberal själ. Sund skepsis mot överheten är alltid välkommen. Nu handlar emellertid debattartikeln främst om misstron mot FRA som myndighet men med bakgrund i tidigare skandaler och bedrövlig hantering av fall som DC3:an, Palmemordet, Estoniakatastrofen och tsunamin 2004. Vi har kort sagt god anledning att vara misstänksamma.
Misstänktsamheten, om den nu är så utbredd som artikelförfattarna uppger, är välgrundad. Jag är för ung för att berätta om DC3:an och mordet på Palme har jag bara minnen av i den mån att jag kommer ihåg att det var ett namn som det talades väldigt mycket om och som jag snabbt lärde mig. Jag försvarade det emellertid som ung och kaxig MUF:are med motiveringen att det förmodligen var det bästa för Sverige trots allt (enda gången gammelmoderaterna visade sin öppna sympati för mina insändare, för övrigt...).
Estoniakatastrofen är i färskare minne. Jag tror inte på konspirationer eller sprängladdningar (inga vittnesmål från olycksnatten stödjer explosionsteorin), men det är uppenbart att myndigheterna (och därmed regeringarna) i Finland, Sverige och Estland arbetat hårt för att inte få olyckan ordentligt utredd. Att människor vars anhöriga ligger på Östersjöns botten känner sig svikna och börjar tro på konspirationer är inte så himla konstigt.
Men hoppet dör ju aldrig. När tsunamin tog över 500 svenska liv på annandagen 2004 trodde människor åter igen att svenska staten skulle komma till hjälp. Så blev som bekant inte fallet och regeringen Persson led en enorm prestigeförlust och förlorade på bara några dagar ett av sina starkaste kort: regeringsdugligheten. Staten finns inte alltid där för dig.
Ekman och Pellnäs pekar på något viktigt som jag tog upp i min ledare i Nyliberalen nr 2 2008. Under den senaste tioårsperioden har färre än 4 000 människor dödats i terrordåd i USA och Europa (och merparten dog som bekant den 11 september 2001). Risken att dö eller skadas i en terrorattack är alltså försvinnande liten - om du inte befinner dig i Bagdad, valda delar av Pakistan eller av någon anledning har retat upp de tamilska tigrarna något oerhört. Trots detta lägger västvärldens demokratier otaliga miljarder på antiterrorismverksamhet varje år, vi ser inskränkningar i vanliga människors liv och rättsvidriga interneringar och förhör av människor. Vi slänger bort pengar som skulle kunna göra underverk på annat håll och använder oss av metoder som inte har något i fria demokratiska samhällen att göra för att försvara dessa samhällen.
"Kriget mot terrorismen" har blivit ett sätt för regeringar att motivera lagstiftning som annars hade varit omöjlig att ens diskutera. Varje ny lag som ökar statens makt på medborgarnas bekostnad och varje ny inskränkning i den personliga integriteten motiveras med att det krävs för att skydda liv. Våra liv. Och så länge du och jag inte dör i hemska terrordåd kan myndigheterna hävda att politiken "fungerar" och utmåla nya hot som kräver ännu hårdare åtgärder.
Det är dags att vi vaknar upp innan det går alldeles för långt. Ny teknik ska befria, inte fängsla. Det är helt naturligt att staten kommer att göra allt för vinna kontroll på medborgarnas bekostnad. Därför krävs av oss att vi är misstänksamma. Därför behövs att både du och jag vägrar acceptera ett övervakningssamhälle. Vi är nämligen på väg bort från det samhälle som alla dessa antiterrorlagar en gång påstods vara till för att försvara.
Livsfarlig terrorist på Heathrow.
Misstänktsamheten, om den nu är så utbredd som artikelförfattarna uppger, är välgrundad. Jag är för ung för att berätta om DC3:an och mordet på Palme har jag bara minnen av i den mån att jag kommer ihåg att det var ett namn som det talades väldigt mycket om och som jag snabbt lärde mig. Jag försvarade det emellertid som ung och kaxig MUF:are med motiveringen att det förmodligen var det bästa för Sverige trots allt (enda gången gammelmoderaterna visade sin öppna sympati för mina insändare, för övrigt...).
Estoniakatastrofen är i färskare minne. Jag tror inte på konspirationer eller sprängladdningar (inga vittnesmål från olycksnatten stödjer explosionsteorin), men det är uppenbart att myndigheterna (och därmed regeringarna) i Finland, Sverige och Estland arbetat hårt för att inte få olyckan ordentligt utredd. Att människor vars anhöriga ligger på Östersjöns botten känner sig svikna och börjar tro på konspirationer är inte så himla konstigt.
Men hoppet dör ju aldrig. När tsunamin tog över 500 svenska liv på annandagen 2004 trodde människor åter igen att svenska staten skulle komma till hjälp. Så blev som bekant inte fallet och regeringen Persson led en enorm prestigeförlust och förlorade på bara några dagar ett av sina starkaste kort: regeringsdugligheten. Staten finns inte alltid där för dig.
Ekman och Pellnäs pekar på något viktigt som jag tog upp i min ledare i Nyliberalen nr 2 2008. Under den senaste tioårsperioden har färre än 4 000 människor dödats i terrordåd i USA och Europa (och merparten dog som bekant den 11 september 2001). Risken att dö eller skadas i en terrorattack är alltså försvinnande liten - om du inte befinner dig i Bagdad, valda delar av Pakistan eller av någon anledning har retat upp de tamilska tigrarna något oerhört. Trots detta lägger västvärldens demokratier otaliga miljarder på antiterrorismverksamhet varje år, vi ser inskränkningar i vanliga människors liv och rättsvidriga interneringar och förhör av människor. Vi slänger bort pengar som skulle kunna göra underverk på annat håll och använder oss av metoder som inte har något i fria demokratiska samhällen att göra för att försvara dessa samhällen.
"Kriget mot terrorismen" har blivit ett sätt för regeringar att motivera lagstiftning som annars hade varit omöjlig att ens diskutera. Varje ny lag som ökar statens makt på medborgarnas bekostnad och varje ny inskränkning i den personliga integriteten motiveras med att det krävs för att skydda liv. Våra liv. Och så länge du och jag inte dör i hemska terrordåd kan myndigheterna hävda att politiken "fungerar" och utmåla nya hot som kräver ännu hårdare åtgärder.
Det är dags att vi vaknar upp innan det går alldeles för långt. Ny teknik ska befria, inte fängsla. Det är helt naturligt att staten kommer att göra allt för vinna kontroll på medborgarnas bekostnad. Därför krävs av oss att vi är misstänksamma. Därför behövs att både du och jag vägrar acceptera ett övervakningssamhälle. Vi är nämligen på väg bort från det samhälle som alla dessa antiterrorlagar en gång påstods vara till för att försvara.
Livsfarlig terrorist på Heathrow.lördag 2 augusti 2008
Halvliberala LUF når bara halvvägs
Fram till 1979 klassades homosexualitet som en sjukdom av Socialstyrelsen. Sedan dess har acceptansen för bögar och flator ökat i det svenska samhället och även trans- och queerpersoners röster hörs mer i dag än tidigare. Men vägen till ett samhälle utan diskriminering och fördomar på grund av sexuell identitet är ännu mycket lång.
Fortfarande klassas exempelvis fetischism som en sjukdom av Socialstyrelsen. Liberala Ungdomsförbundet, LUF, kräver att detta tas bort.
"Det är vidrigt att jag stämplas som sjuk bara för att jag tänder på skor, S&M, brottning eller vad det än kan vara", konstaterar LUF:s talesperson i HBTQ-frågor, Johnny Foglander.
Helt riktigt. Men något krav på att även ta bort sjukdomstämpeln på pedofili och nekrofili finns inte från "liberalerna" i LUF. Därmed är LUF lika inkonsekvent som Socialstyrelsen.
Sexuella läggningar och fetischer kan vara äckliga och olagliga att praktisera, men det gör dem inte till sjukdomstillstånd.
Fortfarande klassas exempelvis fetischism som en sjukdom av Socialstyrelsen. Liberala Ungdomsförbundet, LUF, kräver att detta tas bort.
"Det är vidrigt att jag stämplas som sjuk bara för att jag tänder på skor, S&M, brottning eller vad det än kan vara", konstaterar LUF:s talesperson i HBTQ-frågor, Johnny Foglander.
Helt riktigt. Men något krav på att även ta bort sjukdomstämpeln på pedofili och nekrofili finns inte från "liberalerna" i LUF. Därmed är LUF lika inkonsekvent som Socialstyrelsen.
Sexuella läggningar och fetischer kan vara äckliga och olagliga att praktisera, men det gör dem inte till sjukdomstillstånd.
Mer kärlek är bättre
"Kärlek är positivt. Mer kärlek är mer positivt. Att försöka begränsa andra är destruktivt."
Rick Falkvinge om polyrelationer och hur enkelt det egentligen skulle kunna vara i en fördomsfri värld.
Rick Falkvinge om polyrelationer och hur enkelt det egentligen skulle kunna vara i en fördomsfri värld.
Och världens äldsta skämt är...
Universitetet i Wolverhampton har tagit fram en lista på världens tio äldsta skämt. Förstaplatsen går till:
"Något som aldrig har hänt sedan urminnes tider: en ung kvinna har aldrig släppt sig i sin makes knä."
Jag hade hoppats på något liknande som ur komediserien Coupling i stil med "En kvinnas bröst är en resa, golvet är destinationen". Men de hade rätt kass humor sisådär 1900 år före Kristus...
"Något som aldrig har hänt sedan urminnes tider: en ung kvinna har aldrig släppt sig i sin makes knä."
Jag hade hoppats på något liknande som ur komediserien Coupling i stil med "En kvinnas bröst är en resa, golvet är destinationen". Men de hade rätt kass humor sisådär 1900 år före Kristus...
fredag 1 augusti 2008
Träna i soffan
Forskare har tagit fram ett piller som fått möss att orka mycket mer. Kvällspressen utmålar det givetvis omedelbart som "superpillret" som alla som inte gillar att träna fysiskt kan ta hjälp av för att ändå gå ned i vikt. Det återstår väl att se hur pass effektivt det fungerar på människor. Säkert lika bra som den där vibrerande saken de har på magen i TV-shopreklamen i TV4...
Jag skulle vilja ha ett piller som får öl att verka positivt på kroppen ur fitnessyfte, men något så fantastiskt lär man väl aldrig få uppleva.
Jag skulle vilja ha ett piller som får öl att verka positivt på kroppen ur fitnessyfte, men något så fantastiskt lär man väl aldrig få uppleva.
Gräs i rabatten
Gröna fina plantor i kommunens regi i centrala Luleå har visat sig vara cannabisplantor. Och det går ju inte för sig i det "narkotikafria samhället".
Därför har de nu ryckts upp med rötterna. Galenskap. Rena rama solförmörkelsen...
Därför har de nu ryckts upp med rötterna. Galenskap. Rena rama solförmörkelsen...
Rensa i ogräset
Regeringen har lagt ned ett antal myndigheter (exempelvis Arbetslivsinstitutet och Djurskyddsmyndigheten) och slagit samman andra för att effektivisera verksamheten. Men det finns mycket mer att göra.
En borgerlig regering ska inte som socialdemokraterna falla i myndighetsstartarträsket och tillfredsställa särintressen genom att ge dem en egen myndighet. Regeringen bör i stället arbeta med gallringssågen. Jobbigt, kanske någon invänder. Myndighetsogräset har ju blivit så pass högt och otillgängligt vid det här laget.
Men det finns ett enkelt sätt när man väl har lyckats ta reda på vilka alla de statliga myndigheterna är: skicka ut ett brev och ge dem x antal månader att beskriva sin verksamhet och motivera sin fortsatta existens. Sätt därefter en grupp kritiskt lagda personer att bocka av vilka som är relevanta för oss medborgare att ha kvar. Detta kommer att minska ogräset betydligt.
Sedan gäller det övervaka så att det inte växer sig högt igen...
En borgerlig regering ska inte som socialdemokraterna falla i myndighetsstartarträsket och tillfredsställa särintressen genom att ge dem en egen myndighet. Regeringen bör i stället arbeta med gallringssågen. Jobbigt, kanske någon invänder. Myndighetsogräset har ju blivit så pass högt och otillgängligt vid det här laget.
Men det finns ett enkelt sätt när man väl har lyckats ta reda på vilka alla de statliga myndigheterna är: skicka ut ett brev och ge dem x antal månader att beskriva sin verksamhet och motivera sin fortsatta existens. Sätt därefter en grupp kritiskt lagda personer att bocka av vilka som är relevanta för oss medborgare att ha kvar. Detta kommer att minska ogräset betydligt.
Sedan gäller det övervaka så att det inte växer sig högt igen...
Fritt Internet i Kina
Internet släpps fritt under OS i Kina. Det var en lite oväntad eftergift från kinesiskt håll och den ska betyda att regimkritiska sidor blir tillgängliga under de få veckor som OS-spelen pågår.
Hu Jintao säger att han hoppas att de utländska journalisterna ska bevaka vad de ser och upplever på ett objektivt sätt. Nu är säkert den internationella presskåren mer intresserad av vad som händer på löparbanorna än vad som skrivs om falun gong, men detta visar att de kinesiska myndigheterna är påverkbara. OS-arrangemanget hade ju inte fallit om arrangören sagt nej till att släppa på censuren. IOK hade tvingats acceptera detta och bära hundhuvudet. Samtidigt kommer kritiken mot bristande mänskliga rättigheter i Kina varken försvinna eller avta, så någon seger i det hänseendet har regimen heller inte vunnit.
OS ruskar om lite grand - ett fritt Internet och ingen ordförande Mao på de nytryckta sedlarna. Särskilt mycket lär nu detta inte betyda på sikt, men kineserna får i alla chansen att surfa fritt några veckor. Om de vågar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)