Misstänktsamheten, om den nu är så utbredd som artikelförfattarna uppger, är välgrundad. Jag är för ung för att berätta om DC3:an och mordet på Palme har jag bara minnen av i den mån att jag kommer ihåg att det var ett namn som det talades väldigt mycket om och som jag snabbt lärde mig. Jag försvarade det emellertid som ung och kaxig MUF:are med motiveringen att det förmodligen var det bästa för Sverige trots allt (enda gången gammelmoderaterna visade sin öppna sympati för mina insändare, för övrigt...).
Estoniakatastrofen är i färskare minne. Jag tror inte på konspirationer eller sprängladdningar (inga vittnesmål från olycksnatten stödjer explosionsteorin), men det är uppenbart att myndigheterna (och därmed regeringarna) i Finland, Sverige och Estland arbetat hårt för att inte få olyckan ordentligt utredd. Att människor vars anhöriga ligger på Östersjöns botten känner sig svikna och börjar tro på konspirationer är inte så himla konstigt.
Men hoppet dör ju aldrig. När tsunamin tog över 500 svenska liv på annandagen 2004 trodde människor åter igen att svenska staten skulle komma till hjälp. Så blev som bekant inte fallet och regeringen Persson led en enorm prestigeförlust och förlorade på bara några dagar ett av sina starkaste kort: regeringsdugligheten. Staten finns inte alltid där för dig.
Ekman och Pellnäs pekar på något viktigt som jag tog upp i min ledare i Nyliberalen nr 2 2008. Under den senaste tioårsperioden har färre än 4 000 människor dödats i terrordåd i USA och Europa (och merparten dog som bekant den 11 september 2001). Risken att dö eller skadas i en terrorattack är alltså försvinnande liten - om du inte befinner dig i Bagdad, valda delar av Pakistan eller av någon anledning har retat upp de tamilska tigrarna något oerhört. Trots detta lägger västvärldens demokratier otaliga miljarder på antiterrorismverksamhet varje år, vi ser inskränkningar i vanliga människors liv och rättsvidriga interneringar och förhör av människor. Vi slänger bort pengar som skulle kunna göra underverk på annat håll och använder oss av metoder som inte har något i fria demokratiska samhällen att göra för att försvara dessa samhällen.
"Kriget mot terrorismen" har blivit ett sätt för regeringar att motivera lagstiftning som annars hade varit omöjlig att ens diskutera. Varje ny lag som ökar statens makt på medborgarnas bekostnad och varje ny inskränkning i den personliga integriteten motiveras med att det krävs för att skydda liv. Våra liv. Och så länge du och jag inte dör i hemska terrordåd kan myndigheterna hävda att politiken "fungerar" och utmåla nya hot som kräver ännu hårdare åtgärder.
Det är dags att vi vaknar upp innan det går alldeles för långt. Ny teknik ska befria, inte fängsla. Det är helt naturligt att staten kommer att göra allt för vinna kontroll på medborgarnas bekostnad. Därför krävs av oss att vi är misstänksamma. Därför behövs att både du och jag vägrar acceptera ett övervakningssamhälle. Vi är nämligen på väg bort från det samhälle som alla dessa antiterrorlagar en gång påstods vara till för att försvara.
Livsfarlig terrorist på Heathrow.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar