Nu summerar vi 2008

Snart inleds nyårsfirandet, vår ursäkt för att bli odrägligt fulla på ett helt ”normalt” sätt. Själv åker jag iväg i dag för två dagars partaj och av den anledningen har det blivit dags att summera 2008, ett på många sätt händelserikt år.

När jag tittar tillbaka i mitt bloggarkiv för 2008 inser jag att Reinfeldt har fått ta en hel del skit. Inte för att jag på något sätt ångrar min hårda ton mot statsministern, han har förtjänat varenda känga. Men det kan kanske framstå som om jag skulle gilla oppositionen bättre. Vilket såklart inte är fallet. Måltavlan är emellertid alltid makten och för närvarande är det alliansen och inte de rödgröna som styr landet. Och det har blivit allt tydligare att skillnaderna mellan blocken har gått från liten till marginell till försumbar. Vilket block du än röstar på får du en regering som prioriterar den politiska makten på bekostnad av befolkningens självbestämmande, som skiter fullständigt i vår integritet och som vill fortsätta att lägga sig i hur vi lever våra liv vid köksbordet, framför datorn och i sängkammaren.

2008 var året då frihetligt sinnade väljare en gång för alla insåg att alliansen inte är något alternativ för en frihetlig politik. Det var året när integrationsministern pratade om att låta experter lära ut den ”svenska värdegrunden” och statsministern uppmanade svenska folket att handla svensktillverkade julklappar.

Mest av allt har det dock varit ett år av status quo. Kampen mot den moraliserande och förtryckande sexköpslagen har fortsatt utan resultat – alliansregeringens utredare har som uppgift att söka finna om lagen kan skärpas, inte att granska den förutsättningslöst. Föga förvånande har vi heller inte fått se någon tillnyktring på det narkotikapolitiska området. Regeringen har satt som målsättning att bevara och konservera redan existerande galenskaper i stället för att modigt ompröva och bekämpa dem.

2008 var året när en borgerlig regering klubbade den kanske mest integritetskränkande lagen i modern tid och väckte folkets vrede. Och mer väntar 2009. Det finns med andra ord all anledning att hålla bloggfingrarna redo. Apropå bloggare får nog 2008 sägas ha varit bloggens år. Kanske rent av bloggens genombrott som verktyg för politisk påverkan. Gammelmedia vaknade. Politikerna togs på sängen i alla hål. Bloggen som politiskt vapen är här för att stanna och det är bara för makthavarna att vänja sig.

Vi lägger ett händelserikt inrikespolitiskt år bakom oss med en allians som fortsätter att ligga risigt till i opinionsmätningarna men där Mona Sahlins pinsamma sjabbel i oppositionsarbetet har kostat henne hundratusentals väljare och säkert många fler människors förtroende. Hon har bjudit in alliansen i matchen igen. Den som främst tjänat på detta är moderaterna och Reinfeldt själv, som dessvärre har stärkts i opinionen. En borgerlig valförlust 2010 är bara meningsfull om moderaterna samtidigt gör ett dåligt val och missnöjet mot Reinfeldt växer. Bara om partiet får en annan ledare kan den nya vägen med socialdemokratisk politik överges för något bättre. Just nu är det svårt att se det hända.

2008 var året när de mänskliga rättigheterna firade 60 år. Frågan är vad detta firande egentligen betyder när världssamvetet FN misslyckats i Srebrenica, Rwanda och Darfur, för att nämna några. Hyckleriet har fortsatt på högsta politiska nivå. Och mördandet, alla vackra konventioner till trots, (läs mer här, här och här) kan fortsätta ostört.

Vi har sett en rad ovanliga och därför mycket uppmärksammade mord i Sverige. Dubbelmordet på barnen i Arboga och mordet på Engla har fått mest uppmärksamhet. För första gången direktsände den statliga televisionen en begravning av en helt vanlig civilperson. Kvällspressen har njutit.

2008 var också rättsskandalernas år – eller kanske snarare det år när ett antal skandaler uppmärksammades i media. En man som frikänts från anklagelsen att ha utnyttjas sin sambos dotter sexuellt fick ett stort skadestånd. Han hade suttit felaktigt inspärrad på en psykiatrisk avdelning i sex år. Äntligen beslutade sig Thomas Quick för att tala ut. Efter sina tidigare dokumentärer om oskyldigt dömda kändes det logiskt att det var Hannes Råstam som lyckades få storyn om den dömde seriemördaren som av allt att döma inte alls är någon seriemördare. Det vi ser och kommer att se för lång tid framöver är kanske den värsta rättsskandalen i modern svensk historia.

Vi kan även se tillbaka på ännu ett klimathysteriskt år med fortsatt kryperi för klimatalarmismen bland politiker på nationell och internationell nivå. Samtidigt har vi sett modiga forskare som vågat sticka fram hakan och ifrågasätta. Men det är svårt att förändra redan accepterade sanningar, särskilt när hela det politiska etablissemanget står i första ledet. Jag känner mig tyvärr inte särskilt optimistisk att vi nästa år skulle se någon bestående tillnyktring. I alla fall inte i Sverige. Och Barack Obama verkar liggare närmare Al Gore än George W Bush i den så kallade klimatfrågan.

2008 var inte bara råttans utan även Kinas år. OS i Beijing blev en formidabel framgång för arrangörslandet, inte minst sportsligt. Ett besök i staden öppnade dessutom ögonen på en och annan kritiker. Kina är ett fantastiskt land på många sätt men dras fortfarande med stora problem. Eller utmaningar, om man vill uttrycka det så. Landets befolkning saknar fortfarande grundläggande politiska rättigheter, vilket är ett problem som ingen demokratiskt sinnad människa kan blunda för.

Samtidigt kan man inte som somliga bara se på styrelseskicket och bedöma hela landet med hela dess jättebefolkning utifrån detta. Kina är så mycket mer än bara Hu Jintao, kommunistpartiet och det vidriga dödsstraffet. Öppnar man ögonen finner man en nyfiken och vänlig befolkning, dussintals olika spännande matkulturer och ett system som på något sätt ändå fungerar och ger människor bättre och bättre möjligheter i sina liv, trots alla allvarliga brister. 2008 firade Kinas nya väg 30 år. Den välståndsklättring och landet tagit sedan 1978 och brytningen med Mao Zedongs vansinnespolitik är unik i världshistorien. Privat äganderätt är på frammarsch. Det kommer att komma bakslag och snedsteg, men Kina känns som framtidslandet just nu. Möjligen tillsammans med Indien och i viss mån Ryssland (om nu inte Putin återkommer som den nye Stalin vad det lider…).

Men det var också dödens år i Kina. Sichuanprovinsen, närmare bestämt Wenchuan och Beichuan, drabbades av en oerhörd mänsklig och materiell förödelse. Den snabba räddningsinsatsen och det stora frivilligarbetet imponerade på omvärlden och den kinesiska regeringen passade på att slå på stora trumman i statstelevisionen. En spökstad står nu kvar som ett monument över det myllrande liv som en gång fanns men som släcktes i tiotusental.

2008 var också året då jag bestämde mig för att börja leta efter någon annanstans att bo i framtiden. Vi får se hur det går med det.

Tack till alla bloggkollegor och andra läsare som tittat in, läst och kommenterat under året som gått! Vi ses igen under 2009.

Oxens år väntar. Må det bli ett gott år. Jag tror faktiskt att chansen finns.

Gott Nytt 2009. Kanske.

På kant med kyrkan

Stockholms stift gillar inte att präster förlustar sig sexuellt. Ett prästpar som haft en trekant, vilken inbegrep paret och en annan man, får nu bannor.

Att somliga påstår att religiösa skulle vara mer toleranta som människor blir parodiskt när vi sådana här gånger åter får svart på vitt att kyrkan och kristendomen är och förblir sexfientlig och intolerant.

Jag läser inte Bibeln men jag vet att det står en massa dumheter där som uttolkare sedan använt för att "styrka" sina egna fördomar och förvridna uppfattningar om hur vi ska leva våra liv. Det gäller inte minst synen på äktenskap, på kvinnor i allmänhet, på homosexuella. Och på sex, förstås. Detta ondskans verktyg. Men var står det i Bibeln att man inte får ha en trekant om man är präst? Och hur står det? "Du skall icke som präst knulla med flera samtidigt?"

Tänk på barnen! del 902

Storbritanniens kulturminister Andy Burnham vill censurera Internet. Big time. Han vill att staten ska belägga sajter med en åldersmärkning så att inte minderåriga råkar komma in på "olämpliga" sidor av misstag.

Ministern vill ha så kallade "child safe"-sidor och väntas kontakta Barack Obamas administration för att få till stånd censur för alla engelskspråkiga sajter. Vilket väl bara lär vara början. Det väntade filtreringsansvaret faller förstås på Internetleverantörerna.

Orsaken till censureringsivern är, förstås, att Andy Burnham själv har barn. För det ska vi alla få lida. "It worries me – like anybody with children. Leaving your child for two hours unregulated on the internet is not something you can do."

Om eller när jag får barn ska jag bannemej lova mig själv att inte bli som alla dessa gråsuggor som vill censurera, förbjuda och kasta alla möjliga friheter överbord bara för att de själva misslyckats i sin föräldraroll. Ni borde ha tänkt er för innan ni lät kondomen ligga i plånboken den där gången.

Via Wille Faler

De norrländska vidderna

Inte för att jag någonsin lär flytta tillbaka till Norrland igen. Men det är trevligt att komma på besök. Man kan njuta av naturen (som jag skulle ledsna på om jag bodde här) och beundra det vita vinterlandskapet (som jag skulle förbanna efter några veckor). Snö och kyla hör julen till, problemet är bara att den börjar långt före jul och sedan håller Norrland i ett järngrepp i flera månader framöver.

Mörker, kyla och isolering kan ha sin charm - i en vecka eller två. Korta besök är därför lagom.

Västernorrland. Vackert och trevligt i små doser.

Striden för en ny narkotikapolitik

Johannes Forssberg har intervjuat den före detta narkotikasamordnaren Björn Fries. Fram träder bilden av en person försvarat den restriktiva narkotikapolitiken men ändå stämplats som "fiende" eftersom han samtidigt argumenterat för sprututbyte och mer humanism.

Ambitionen som narkotikasamordnare var att skapa utrymme för diskussion och ifrågasättande på ett område där varje steg bort från den officiella repressiva hardcorelinjen betraktats som förräderi och drogliberalism. Jag upplever att diskussionen har blivit marginellt bättre sedan Fries tillträdde 2002. Det har faktiskt funnits tillfällen när det varit möjligt att föra någorlunda sansade resonemang utan personangrepp och plumpa påhopp. Men exemplen på motsatsen är desto fler. Och nu, menar Fries, har vi tagit ett steg tillbaka igen. Orsaken stavas Reinfeldt.

Moderaterna har alltid vara spritt språngande galna i drogfrågan och Reinfeldt, som verkar ha som mål att vara så svensk och socialdemokratisk som möjligt (i betydelsen intolerant och negativ till stora förändringar), har cementerat den repressiva hållningen. Partiet kämpar alltjämt för groteska straff, begränsad narkomanvård och drogtester på barn. Det är symptomatiskt att Reinfeldt valt att behålla den absolut sämsta delen av det gamla partiet när han samtidigt förändrat det på så många andra områden.

Björn Fries har aldrig varit drogliberal. Men trots att han i debatt efter debatt försvarade den restriktiva narkotikapolitiken, började han ifrågasätta poängen med en så repressiv hållning. "Håller vi fast vid den repressiva synen när folk söker hjälp, kommer ingen komma. Vi kan inte säga till folk att de jävlar i mig ska passa sig, till det vill man ju inte söka sig." Tanken är främmande för såväl moderaterna som socialdemokraterna där det i stället är "kampen mot narkotikan" och "fler poliser" som ständigt står på dagordningen.

Jag tror inte att det finns någon chans att vinna narkotikadebatten i Sverige enbart på frihetsargumentet. Du kan vinna rent sakligt, javisst, men narkotikapolitiken handlar inte om saklighet. Den handlar om känslor. Människor i Sverige förstår sig inte på värdet av frihet utan skriker efter "trygghet" och pappas stora famn. För att nå ut i stugorna behöver vi därför använda de socialpolitiska argumenten och påpeka de mänskliga vinster som finns att göra med en human narkotikapolitik som fokuserar på harm reduction i stället för fängelsestraff. Där finns det dessutom såväl forskare som brukare själva att ta stöd av i debatten.

De äldre generationerna är sannolikt förlorade, men det finns en ny generation att vinna. Människor reser mer än någonsin tidigare, i synnerhet unga, och ser andra delar av världen där saker och ting hanteras på ett annat sätt. Jag har varit övertygad om att detta i sig skulle få folk att börja ifrågasätta gamla sanningar, svenska fördomar och rena lögner om det egna landets förträfflighet och utlandets förfall. Bland ungdomar förefaller emellertid inställningen till narkotika vara tämligen oförändrad. Här finns således massor att göra i det opinionsbildande arbetet.

Snart är det juli igen

Så var då julen här igen. Den verkar komma varje år, vare sig man vill det eller inte. Den är obeveklig. Jag tänkte ändå ta tillfället i akt att önska alla er läsare en God jul med några betraktelser.

För många är julen lika med TV. Sedan Arne Weise blev 150 år gammal och slutligen lade av har jag slutat att titta på TV under julen. Inte för att jag saknar Arne Weise utan för att allting har sin tid och jag tycker inte att det är bra underhållning att titta på när en gubbe, eller gumma för den delen, tänder ljus och presenterar program som vi alla har sett tiotalet gånger tidigare. Jag ger mig fan på att filmen Notting Hill kommer att visas på någon av kanalerna under julhelgen också. Det brukar vara lika säkert som Kalle Anka. I år är det tydligen bestämt att Lasse Kronér ska vara julvärd så plötsligt blev det ännu lättare att välja DVD-spelaren framför SVT. Den statliga televisionen toppar detta genom att sätta Sverker Olofsson som värd för nyårsfirandet på Skansen. Det är tur att man kommer att vara full och förvirrad då.

Julen är väl en trevlig familjehögtid? Julskinka och snö och allt det där. Å andra sidan gillar jag varken julskinka eller snö. Och någon Kalle Anka blir det alltså inte heller. Jag minns faktiskt inte när jag senast såg på denna tecknade svenska tradition, men det måste vara många år sedan nu. Nä, julen var en fantastisk upplevelse som barn. Den där långa väntan på julklapparna. Stämningen, värmen, dofterna. Nu när man nått vuxen ålder är det mest en ursäkt för att vräka i sig onyttigheter och bli lite på lyran innan man somnar lite däst i soffan på en kudde med ett stänk av glögg.

Förr om åren hade vi som tradition att se på Ett päron till farsa firar jul under dagen och eftermiddagen. Nuförtiden är det annorlunda. Julklappar vuxna emellan är ett otyg som i princip har avskaffats. I princip men ej helt i praktiken eftersom min mor aldrig kan hålla sig från att köpa saker och jag skulle få ännu sämre samvete än jag redan har om jag inte köpte något till henne. Så några paket blir det, men mest för syns skull och mest för att det är kul att i alla fall ge bort något. Kanske även för att upprätthålla bilden av normalitet någonstans.

Tankarna ägnas för närvarande åt en ängel på andra sidan jordklotet som inte firar jul alls. Kinesernas stora högtid är i stället vårfestivalen, känt som det kinesiska nyåret, där de gör ungefär som vi på julen: träffas, äter, festar och ger barnen presenter (pengar i röda kuvert). Och smäller smällare så det står härliga till.

Så det blir väl att sjunka ned i soffan med några öl, en whisky och en och annan skumtomte och hoppas att klockan tickar på. Vi får se vad det blir för film i år i avsaknad av ett päron till farsa. Undergången, kanske? Då får man en nyttig påminnelse om att allt faktiskt inte var bättre förr.

God jul allesammans.

Ärlighet varar längst. Även under julen.

Utstuderat

Omröstningen om FRA-lagen lades mitt under fotbolls-EM och svenska folkets semestrar. En slump? Givetvis inte.

Den gången lyckades inte regeringen klubba lagen i skymundan utan blev tagen i alla hål på sängen när den i stället utsattes för en kanonad av kritik från människor som ännu inte gett upp hoppet om att bevara lite personlig integritet i det här landet. Men lagen röstades likväl igenom. FRA-lagen i sin ursprungsform träder i kraft den 1 januari, alltså om en dryg vecka.

Nu försöker regeringen igen. Mitt under julstressen presenteras Försvarsdepartementets remiss om FRA 2.0, en kompromiss med 15 förändringar som kritikerna lovades men som alltså inte träder i kraft förrän den ursprungliga lagen varit aktiv i över ett halvår. Intresset från gammelmedia verkar svalt när det samtidigt ska skrivas om julstress, julväder, shoppingrekord eller inte shoppingrekord i julhandeln och att skotillverkaren, vars produkt kastades mot president Bush, nyligen fått utöka sin personalstyrka med 100 personer på grund av hög efterfrågan.

Remisstiden för 2.0-lagen är fram till den 27 februari och den nya FRA-lagen väntas träda i kraft under hösten 2009. Vissa kritiker har låtit sig blidkas. Från andra består kritiken.

Mark Klamberg vet mer.

Bland avvikare, kristna och politiker

"I dag tål inte de som i allmänhet har tolkningsföreträdet - den politiska och kulturella eliten - att någon tar avstånd från den sexuellt utlevande kultur som präglar vårt lands samhällsklimat sedan ett par decennier."

Maria Hasselgren har rätt i att det finns en politisk och kulturell elit som sätter dagordningen för hur människor förväntas bete sig sexuellt - och att den som väljer en annan livsstil utpekas som avvikare och lite konstig. Nu menar Hasselgren endast avvikare i meningen personer som inte vill delta i en "sexuellt utlevande kultur". Hon missar därmed alla andra. Det finns nämligen många människor i vårt samhälle som varken vill leva i celibat, bära slöja eller leva ett vanligt heteronormativt liv med en partner, två barn, platt-TV, Billybokhylla och en Volvo S70. Det finns människor som vill leva med flera partners. Det finns personer som gillar sex så mycket att de vill arbeta med sex. Vilket inte accepteras eftersom det "inte är OK".

Hasselgren beskyller den politiska eliten, och kanske allmänheten i stort, för att moralisera över människor som valt att avstå från sex men gör sig samtidigt skyldig till samma moraliserande över människor som valt att vara sexuellt aktiva. Bilden som målas upp av ett förakt för munkar och nunnor känns dessutom rätt krystad och överdriven. Därmed inte sagt att det inte kan finnas ett socialt tryck, särskilt på unga, att vara som alla andra. Men att förändra attityder och öka toleransen för avvikare på individplanet är inte helt lätt.

Maria Hasselgren tror att "religiösa människor generellt sett [är] mer toleranta, helt enkelt". Det är sannerligen en vågad slutsats. Visst kan det faktum att man själv är avvikare och undantag (vilket ju praktiserande kristna är i Sverige) föda tolerans för andra avvikare i samhället, men jag har svårt att finna den där toleransen i religionen.

Utan att dra några som helst paralleller i övrigt: både kristna och nationalsocialister pratar om ökad tolerans för avvikande (läs: dem själva) och om vikten av yttrandefrihet. Ja, nazisterna har till och med skrivit in skyddet av den personliga integriteten i sitt 10-punktsprogram! Någon som tror att de i maktställning skulle försvara min eller din rätt att säga vad vi tycker och ha privatliv skyddade från statligt intrång? På samma sätt beter sig många kristna. De vill ha rätten att hetsa mot homosexuella, vilket de självfallet ska ha, och söker acceptans för sina livsval. Samtidigt fördömer de i skarpa ordalag oss andra och våra livsval. Toleransen måste finnas åt båda håll, annars är det bara tomt prat.

Det är synd att Maria Hasselgren faller tillbaka i självömkan och fördömande av andras sexuella livsval. Hon pekar nämligen även på en viktig företeelse i samhället: den politiska och sociala intoleransen mot avvikare. Den politiska är särskilt problematisk. Att politiker strider för sina åsikter är helt i sin ordning, problemet är att de ofta vill göra sina egna åsikter till lag. Och lagar ska som bekant gälla alla. Jag kommer nog aldrig att begripa vilken njutning som politikern upplever efter att ha upphöjt en personlig åsikt till lag. Kan någon berätta? Är det politikerns motsvarighet till orgasm att tvinga andra att leva efter ens egna idéer?

Jag börjar tro att det faktiskt handlar om en verklig tro på att ens egna idéer är så överlägsna att de bara inte får undanhållas den övriga befolkningen. Pär Nuder snuddar vid detta i sina memoarer Stolt men inte nöjd. Regeringen var under hans tid "besjälad av att med demokratins och politikens verktyg göra livet tryggare och friare för fler" (se recension i senaste numret av Nyliberalen). Det låter som något det. Nuder är knappast ensam om att ha denna pompösa inställning till sitt eget och andra politikers arbete. Den delas av Sahlin, Reinfeldt, Ohly och alla andra politiska djur i Sverige. De tar sig själva och sitt arbete på yttersta allvar, övertygade om att det de gör inte bara är viktigt utan även något fint. Jobbet? Att dagarna i ända lagstifta om och reglera vanliga människors liv så att de lever och beter sig på ett sätt som anses korrekt enligt moralistiska, feministiska och kollektivistiska föreställningar.

Prata gärna om tolerans, men börja hos dig själv. Hur tolerant är du själv mot människor som inte tycker som du? Vilken frihet vill du ge människor som du vet kommer göra helt andra livsval än du själv - i sin barnuppfostran, i valet av berusningsmedel, i sängkammaren? Är ditt svar att det är upp till var och en, har du kommit en bra bit på väg. Och betydligt längre än Maria Hasselgren.

Klappar till Sveriges småführers

"Regimens ledare Fredrik Reinfeldt får ett skott utifrån. Sverige befriades en gång i tiden från en annan tyrann på det sättet, men denna tyrann är betydligt farligare och skadligare för Sverige."

Blogge delar ut julklappar till regimens ledare med sedvanlig spetsfyndighet. Det är trevligt att se andra libertarianer dela föraktet för ledargarnityret så här när det lackar mot jul...

Dags att pröva något nytt, kanske?

Mexiko är det kanske tydligaste exemplet på hur kriget mot narkotikan, det omtalade "War on drugs", har spårat ur. Kriminella, som vill ta kontroll över den lukrativa illegala drogmarknaden, slaktar varandra och oskyldiga i jakten på herravälde. Tusentals har dött bara i år.

Det borde få politikerna att tänka efter. Det borde få dem att ifrågasätta gamla policies och felaktiga beslut. Men icke. I Mexiko har presidenten i stället satt in 36 000 soldater för att slå ned de kriminella nätverken och påhejade av bland annat USA fortsätter kriget mot narkotikan med oförminskad styrka. De kriminella nätverken tackar och tar emot, en legalisering skulle vara en katastrof för dem eftersom människor knappast vänder sig till beväpnade avskum på en mörk bakgata när det finns en trevlig liten handlare runt hörnet.

Det är inte konstigt att det går åt skogen på detta sätt när politikerna vägrar att ompröva en fullkomligt misslyckad politik.

Kvar blir ja-sägarna

Jodå, det finns en och annan rakryggad moderat kvar. Eller snarare fanns.

Kristian Persson avgår från moderaterna i Tierp. Orsaken är partiets hållning i viktiga integritetsfrågor som FRA och den nya fildelningslagen. "Frågan om personlig frihet och med en minimal stat som inte övervakar medborgarnas åsikter har alltid varit viktig för mig." Men uppenbarligen inte för moderaterna längre.

Kvar i partiet blir karriäristerna och ja-sägarna.

Det är en anmärkningsvärd vandring som partiet har gjort under Reinfeldts ledning. Moderaterna, som tidigare var kritiskt mot den stora fackliga makten, omhuldar i dag den svenska modellen och försvarar facklig rasism mot utländska arbetare. Partiet, som tidigare kritiserade statliga monopol, försvarar i dag spelmonopolet och får en utredning på sitt bord som inte bara föreslår fortsatt dominans för Svenska Spel utan även Internetcensur för att bevara monopolet i fråga. De blå, som brukade prata om valfrihet för barnfamiljer, driver numera igenom "jämställdhetsbonus" för att leda människor "rätt" i vardagen. Till detta kan vi addera integritetskränkande lagar som FRA och IPRED som partiet med stor entusiasm drivit igenom med ena handen och klubbat ned alla kritiker med den andra.

Det är en sorglig vandring bort från frihetliga ideal och framtidstro som moderaterna gjort under Reinfeldts ledning. Sorglig.

Feminismen saknar stöd i folkdjupet

Även om man inte ska dra för stora växlar på några läsarreaktioner på den artikel om genus(pseudo)vetenskap som Tanja Bergkvist skrev, stärker de bilden av feminismen och genustänkandet som en företeelse som finns i akademins och politikens värld, inte i folkdjupet.

Feministiskt initiativ fick ynka 0,7 procent i förra riksdagsvalet, trots ett dragplåster som Gudrun Schyman. Det talar emot att det skulle finnas ett stort intresse för feminismen i Sverige, åtminstone den störda radikalfeminism som Gudrun Schyman, Ebba Witt-Brattström och Tiiiiiina Rosenberg et al. står för.

Det finns en upprördhet bland människor för att jämlikhetssträvandena har gått för långt, att feministerna ska lägga sig i snart sagt allting i vardagen. Inklusive vägskyltarnas utseende och vad barn har för kläder och leksaker. Feminismen i dag är så mycket mer än bara "mäns och kvinnors lika värde". Den har kommit att handla om kollektivism, pekpinnar och sexuell konservatism, långt ifrån den frigörelse som en gång förespråkades.

Visst är det bra om människor reagerar och tar avstånd. Det vore önskvärt om även regeringen kunde få tummen ur sin feministiska röv och ta avstånd från de virrläror som sitter i regeringskansliets väggar efter alla år med socialdemokratiskt styre. Men någon sådan tendens har vi ännu inte sett.

Uppfriskande angrepp på genusflummet

Tanja Bergkvist skriver vettigt och lite ilsket om den svenska extremfeminismen och det utpräglade genustänkandet som vill styra hur människor uppfostrar sina barn.

Jag har bloggat om det tidigare och det är upplyftande att fler uppenbarligen har reagerat mot genusvetenskapens förvirrade verklighetsbeskrivning och krav på andra att leva "rätt".

Genuspedagoger på dagis. Könskodade leksaker. Det verkar inte finnas några gränser för hur långt tramset kan gå. För knappt två månader sedan kunde vi läsa att "klätterställningar, gungor, sandlådor och cyklar ... kan förstärka könsroller och maktstrukturer hos barn". Eva Ärleman-Hagsérs forskning är pekpinnar utifrån hennes eget genustänkande, inget annat. Man får god lust att utropa det som barnens tillskyndare brukar säga när de är missnöjda med sexualiseringen av samhället: låt barn vara barn!

Genusvetarna tror sig veta bättre än alla andra, de tror i likhet med många som kallar sig feminister att vi män begränsas som människor av om vi som barn burit blå kläder och lekt med actionfigurer och att detsamma gäller för kvinnor som varit klädda i rosa och lekt med Barbie.

Jag brukar också fråga mig hur de kan visa att jag, som haft en traditionell uppfostran i ett vanligt borgerligt hem, påverkats negativt av detta och i dag i vuxen ålder inte kan uppnå min fulla potential som människa på grund av min uppfostran? Det går inte att påvisa något sådant. Därmed är genusvetenskapen i detta fall meningslös. Den handlar om att lära människor att leva på ett visst sätt, att uppfostra barnen på ett visst sätt - inte för att det skulle ha några evidensbaserade fördelar utan för att någon med forskningsanslag råkar tycka att det är så man ska göra.

Det är flumteorier som genusvetarna slänger fram. Jag håller med Tanja Bergkvist: håll era dumheter för er själva!

Skammen är även FN:s

Överste Théoneste Bagosora har dömts till livtids fängelse av FN:s krigsförbrytartribunal för Rwanda. 800 000 människor, främst tutsier, slaktades under 100 dagar våren och sommaren 1994. Bagosora döms som skyldig till folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser. Däremot gick det inte att bevisa att han deltagit i planeringen av folkmordet.

Det är förstås glädjande att en av de huvudansvariga för de oerhörda förbrytelserna kan ställas inför rätta och dömas. Men det är ändå med en bitter eftersmak vi nu ser FN-tribunalen döma ansvariga för folkmordet - vi vet ju samtidigt att FN självt fanns på plats 1994 utan att få tillåtelse att lyfta ett finger för att rädda civila människor undan en säker död. Män som Roméo Dallaire gjorde vad de kunde i en hopplös situation.

När stadgan för de mänskliga rättigheterna firar 60 år är det främst sveket i Rwanda jag kommer att tänka på. Inte de fina orden från män i kostymer, långt långt borta från den verklighet som drabbat människor såväl i Rwanda som i Srebrenica och Darfur. Skammen ska delas inte bara av män som Bagosora utan även av FN som organisation.

Tidigare poster i ämnet:
Världen tittar alltid på
När ställs FN till svars för folkmord?
När vi bara tittar på
Vi behöver inte FN

Camilla Lindberg i nya Nyliberalen

Nya numret av Nyliberalen, 4 2008, är nu ute och innehåller bland annat följande:

Fredrik Segerfeldt visar på biståndets förbannelse. Det gör det lättare för dåliga ledare att behålla makten och ger incitament att föra en politik som faktiskt motverkar utveckling.

Pär Ström visar vad riktig jämställdhet är i sitt jämställdhetsmanifest och finner att feminismen endast utgår från det kvinnliga perspektivet och därför per definition blir allt annat än jämställd.

Kristian Tiger intervjuar FRA-hjältinnan Camilla Lindberg. Den folkpartistiska riksdagsledamoten berättar om sin tid i Frihetsfronten, om partipiskor och grupptryck och om vikten att ta kampen för integriteten även i framtiden.

Mathias Sundin besökte USA under den amerikanska valrörelsen och fick se ett land som firade sitt demokratiska system med en entusiasm och ett engagemang som borde väcka avund hos svenska politiker.

Fritz-Anton Fritzson tar en titt på vad intellektuell äganderätt är och reder ut hur libertarianer bör ställa sig i frågor som rör upphovsrätt och patent.

Ingemar Nordin tar oss bakom kulisserna på den klimatalarmistiska bluffen och frågar sig vilka orsakerna är till klimatalarmismens stora vetenskapliga genomslag. Kombinationen oärliga forskare och makthungriga politiker kan få förödande konsekvenser.

Danne Nordling diskuterar finanskrisens orsaker och gör en historisk tillbakablick där vi kan se att gamla misstag med statlig inblandning i marknaden i dag återupprepas. Lösningen på krisen kan vara ett återinförande av guldmyntfoten.

Dessutom: recensioner, attacker och mycket annat.

Vill du prenumerera på tidningen kan du lätt göra det genom att betala in prenumerationsavgiften 200 kr för 4 nummer på PlusGiro 449 71 84 – 4.

Måste ses!

Mannen som går runt och skrämmer folk på Peace & Love-festivalen. Nu äntligen på YouTube.

Nu kan du rösta på årets politiska blogg

Bloggen Bents omröstning om Årets politiska blogg är igång.

124 bloggar är nominerade, denna blogg inkluderad, och omröstningen pågår året ut. Vinnaren presenteras den 1 januari.

Klicka bara i betyg från 1 till 5 på de bloggar du känner till.

Länk till omröstningen

Längre straff löser ingenting

Förklaringen till att statsminister i går höll ett så traditionellt populistiskt jultal kan ses redan i dag hos Svenska Dagbladet. Dagens webbfråga är alltså: "Tror du att strängare straff leder till mindre brottslighet?" Just nu har 68 procent svarat ja.

Jag skulle tro att dessa siffror är lite överdrivna om man slår ut det på hela befolkningen. SvD har främst borgerliga läsare och dessa tenderar att vara extra upphetsade över högre murar, längre straff och fler rektalvisiteringar inom kriminalvården. Men det är säkert minst hälften totalt sett som är övertygade om att längre straff har en avskräckande effekt - en uppfattning som forskare och kriminologer ständigt brukar påtala falskheten i. Men det hjälper inte. Förespråkare av dödsstraffet i exempelvis USA brukar argumentera utifrån en liknande logik (och linda in sig i ett moral- och hämndresonemang på grottmänniskostadiet), att hårda straff avskräcker potentiella förövare.

Jag tror att det är nonsens. Det belyser dessutom inte ett dugg att det finns orsaker bakom brottslighet, precis som det finns orsaker till missbruk. Ofta målas bilden upp att alla fritt väljer att bli missbrukare, att alla kriminella fritt har valt denna bana i livet och vägt det mot att göra karriär eller jobba på ICA. Det är en förvrängd bild.

Det är emellertid lika korkat att skylla våldsdåd på förekomsten av knivar och handeldvapen eller att skylla missbruk på förekomsten av alkohol eller narkotika. En sådan hållning säger inte ett jota om varför vissa människor, men inte andra, begår grova våldsbrott eller hamnar i ett missbruk eller beroende. Orsakerna är individuella, även om det går att finna gemensamma nämnare som lägger grunden, och alldeles för komplicerade för att använda i debatter där det ska plockas enkla politiska poänger.

Jag tycker dock att det visst behövs en översyn av straffmätningen i Sverige. Men inte på det sätt som nu sker. Vi behöver få en översyn av hela systemet så att fokus hamnar på brott mot enskilda människor och att brott utan offer nedprioriteras och i förlängningen plockas bort. Jag har egentligen inget principiellt emot att morddömda får sitta längre i fängelse, men jag kan å andra sidan inte se hur det skulle gynna den dömde, brottsoffret eller samhället i stort att någon tillbringar fem eller åtta år extra i fängelse. Särskilt inte när det främst handlar om förvaring. Vi måste få ett ökat fokus på innehållet i fängelsevistelsen, inte bara längden på straffen.

Det är symptomatiskt för kriminalvårdsdebatten att den alltid handlar om strafflängd i stället för innehåll. När man tittar på svaren på den lilla webbfrågan hos SvD förstår man varför statsministern och justitieministern talar om längre straff och hårdare tag. De säger vad folk vill höra. Men några problem löser de inte.

Kan det månne vara samma människor som röstar
i SvD:s och Aftonbladets omröstningar...?

Populistisk statsminister i jultal

Fler poliser. Längre straff. Längre batonger. Det var ett mycket populistiskt jultal som statsministern höll i Stockholm i dag.

Detta handlar alltså bara om att straffa den som redan har begått brott, inte arbeta preventivt, inte söka orsakerna bakom brottsligheten. Sådant är för krångligt och går inte hem i stugorna. I stället väljer statsministern att mata reptilhjärnorna i väljarkåren med det folk brukar tro löser problemet: mer resurser till polisen.

Med fanns förstås även svepande ord om "den organiserade brottsligheten". Någon som vet exakt vad som avses med detta i Sverige? Det känns alltmer som ett samlingsnamn för ett abstrakt hot för att motivera ökade polisiära befogenheter.

Inte ett ord om rättssäkerhet och integritet i talet. Men det hade ingen heller väntat sig från den regeringschef som driver Sverige mot en framtid som övervakningsstat.

Nu är hoppet snart ute

Karl Sigfrid var en av de mest ansatta kritikerna under de där hektiska FRA-dagarna i somras. Han utsattes för ett enormt grupptryck och gav till slut upp och lät kvitta ut sig. Målet för Reinfeldt var enad front utåt. Sigfrid vann säkerligen mångas sympatier efter att förfarandet på det moderata gruppmötet avslöjats för TV-tittarna och partisekreterare Schlingmann gjort bort sig genom att prata om ”högt i tak” i partiet.

Det var FRA. Nu gäller det IPRED-lagen. Och plötsligt verkar Sigfrid ha gett upp utan strid. Han säger att det vore inkonsekvent av honom att inte följa partilinjen. Besluten fattas med majoritet och minoriteten får böja sig och rösta med majoriteten, oavsett vad den tycker. Det avser uppenbarligen Sigfrid att göra. Slaget förlorat, allt förlorat, typ.

Jag förstår att det inte går att ha en vild riksdag, särskilt inte när alliansens majoritet är så knapp. Jag förstår poängen med enighet och enad front, annars skulle regeringen inte fungera. Men jag förstår också att man måste välja sina strider och är inte den personliga integriteten en strid som är värd att ta för någon som kallar sig liberal? Om inte, var går gränsen för Sigfrids lojalitet med partiet? Vilka lagar skulle han aldrig kunna ställa upp på av rena anständighetsskäl? Finns anständighet ens i vokabulären?

Det går att rösta efter sitt eget hjärta. Camilla Lindberg visade det. Hon fick betala priset genom att bli utknuffad ur justitieutskottet. Men hon vann folkets hjärtan och beundran. Självklart kan Karl Sigfrid göra samma sak – om han vill. Jag förstår att det är bekvämare att följa partilinjen, nicka och säga ”ja, magistern”. Det är också ett tryggt steg framåt i karriären att agera så. I grunden kokar allt detta ned till en enda fråga: vad är viktigast – den personliga karriären eller politikens innehåll? Varför sitter riksdagsledamöterna där de sitter – för att tillfredsställa partiledaren eller för att tjäna sina väljare?

Jag känner en allt större resignation när det gäller liberala politiker i Sverige. Det synes inget hopp där ute längre – och skulle någon frihetlig person dyka upp som kandidat i nästa val skulle jag tänka mig för väldigt noga innan jag gav personen min röst. Det är trots allt partiet, inte personen, vi innerst inne röstar på. Det känns helt omöjligt att ge något av de borgerliga partierna en röst. Med facit i hand borde jag och många med mig ha varit kloka nog att inse detta redan för två år sedan.

Det finns självfallet långt fler politiker i det borgerliga lägret som förtjänar mer pisk än Karl Sigfrid. Men som liberal väljare griper man de få halmstrån som finns och när de går av och blåser för vinden blir besvikelsen desto större.

Det är kanske lika bra att rösta på nazisterna på en gång. Folkfronten (tidigare Nationalsocialistisk front) har skrivit in värnandet av integriteten i sitt 10-punktsprogram och det är sannolikt av exakt samma praktiska värde som när personer som Fredrik Malm, Beatrice Ask och Johan Pehrson talar på temat integritet. Skillnaden är väl att nazisterna vill gå lite snabbare fram och att de inte hycklar lika mycket i andra frågor. Vad ska vi med demokratin till när politikerna använder den för att avskaffa dess fundament, dess bärande inslag, dess själ?

Övervakningssamhället kommer att vara infört och permanentat när alliansen förlorar valet 2010. Då kommer en ny regering att ta över och börja förändra det lilla positiva som Reinfeldt-regimen lyckats åstadkomma på andra områden. Och Lars Ohly kommer att bli minister. Gör en minneslapp redan nu: september 2010 – håll väskorna färdigpackade.

Suck...

Dumheter i korthet

* "Kommissionen stämmer oss och i slutändan blir det vite och skadestånd. Det är verkligen onödiga skattepengar." Centerpartiets rättspolitiske talesman Johan Linander förklarar varför regeringen avser att införa datalagringsdirektivet. Att slänga lite pengar i skadestånd till EU är alltså värre än att kränka sina egna medborgare. Vad är det för människor som styr vårt land...?

* Samtidigt talas det i Danmark om att inom sex år införa så kallad road pricing. Bilar ska förses med GPS-mottagare och bilisten betala för varje tillryggalagd kilometer. Det är förstås en åtgärd i klimatalarmismens spår och samtidigt är det en finfin möjlighet för staten att ytterligare skinna medborgarna. Visst är det skönt att leva i Norden?

* Den statliga spelutredningens betänkande föreslår, som hintats om tidigare i höst, Internetcensur. Svenska Spel föreslås även fortsättningsvis ha en dominerande roll på den svenska spelmarknaden, särskilt för spel som anses vara särskilt beroendeframkallande. Utländska spelbolag utan tillstånd måste därför stoppas genom att domännamn och IP-adresser blockeras och att banken förbjuds genomföra pengaöverföringar mellan spelare och utländska spelbolag. Vilka var det som varnade för att censur av barnporr på Internet bara var början? Genomför regeringen detta då... nej, jag ska vara tyst. Det är lönlöst att ödsla energi på att bli arg, botten är säkert ännu inte nådd.

Kåt, glad och tacksam?

"Barn fick lussa - hos pedofiler". Slå den rubriken, om du kan. Aftonbladet kan man lita på. Lite lögner och lite överdrifter och vips har vi en "usch, vad hemskt!"-nyhet enligt mall 1A. Och folk väntas förstås "rasa" och ropa efter kastrering, hårdare batonger och mindre glögg för sexbrottsdömda.

Det vi ska uppröras över är att sju tjejer i åldern 15-17 år har lussat för interner på Skogomeanstalten i Göteborg, där det bland annat sitter människor dömda för sexbrott (men märk väl även för andra brott).

Är det människor eller djur som sitter på svenska anstalter? Jag anser faktiskt att det rör sig om människor, till skillnad från vissa andra. Jag ser inget problem med att ha luciatåg på en anstalt. Att någon av internerna ska ha kommit med vissa kommentarer ("en sån skulle man ha") har tydligen upprört "källan" som Aftonbladet använt. Nå, nu är en sådan kommentar knappast förbehållen människor som sitter inspärrade för sexbrott. Lyssna på snacket i valfritt manligt omklädningsrum efter en fotbolls- eller hockeymatch så får du höra. Det kallas killjargong och det vore ytterst märkligt om en sådan inte uppstod på en så manlig plats som ett fängelse för män.

Dessutom: pedofiler...? Det kanske sitter människor dömda för sexuella övergrepp på barn på Skogomeanstalten och som har pedofila böjelser, men är man 15-17 år gammal är man för gammal för en pedofil. Pedofili är en attraktion till förpubertala barn. Skilj på pedofili och hebefili, jävla pundhuvuden. Att en grupp 15-åringar lussar för en inspärrad pedofil torde således inte vara något problem - och vad var de förresten rädda för? Att någon skulle hoppa på luciatåget med draget "vapen"?

De skapade ett monster

Första delen av två i Hannes Råstams dokumentär om mysteriet Thomas Quick (i dag Sture Bergwall) var minst sagt skakande. Tvivel om Quicks skuld i de åtta mord han dömts för har funnits hela tiden. Han har dömts på sina erkännanden. Det saknas teknisk bevisning och i ett fall (mordet på Thomas Blomgren redan 1964) har Quick rent av ett tydligt alibi.

Vi har fått se exempel på hur Quick har arbetat sig fram steg för steg i sina historier. En neddrogad Quick vallas till brottsplatser och får information av polisen och kan i vissa tidiga fall själv skaffa sig detaljerad information. Quick har, som psykiatern Ulf Åsgård uttrycker det, "13 fel på tipset" när varje undersökning börjar och lär sig allt eftersom mer och mer om hur brottet gick till. I fallet med mordet på den israeliske turisten Yenon Levi stämmer ingenting. Mordvapnet var en träpåk. Men Quick har ingen aning. Han anger först en sten som mordvapen och fortsätter med att påstå att han använt en domkraft, en kofot, ett fälgkors, en järnbit, en spade och till sist en träbit. I ett tredje utlåtande från Rättsmedicinalverket, som slutligen godkänns av åklagare van der Kwast efter att denne förkastat de två tidigare, finns dessa motstridiga uppgifter inte med.

Bilden av åklagaren, numera överåklagaren, Christer van der Kwast är långt ifrån smickrande. Även om jag anar att han klipptes sönder något i programmet förefaller det tydligt att information som talar för att Quick är oskyldig medvetet har undanhållits.

Min personliga känsla är att polis men kanske framför allt Quicks terapeuter av ett egenintresse har skapat detta monster, denna störda seriemördare - unik för Sverige, ja kanske unik i hela världen i tillvägagångssätt och val av offer. Möjligen är det just detta som har fått Thomas Quick att erkänna brott han aldrig begått. Han har fått enorm uppmärksamhet och blivit en känd och intressant person.

Fungerar det verkligen så här i det svenska rättsväsendet? Vi känner till fall där människor dömts oskyldiga till grova brott. Det kanske mest uppmärksammade fallet var det så kallade "Fallet Ulf", även det framgrävt av Hannes Råstam. Det handlade om Bo Larsson som av sin dotter anklagades för grova sexuella övergrepp och satt fängslad i tre år och två månader innan Uppdrag gransknings reportage öppnade upp för en resning som slutligen beviljades. För något år sedan framkom att Uppsalapolisen i ett liknande fall undanhållit information som talade mot att en pappa förgripit sig på sin dotter. Jag känner även till ett annat fall som en vän fått insikt i som har många likheter med de två ovanstående och där en man med största sannolikhet sitter oskyldigt fängslad.

Justitiekanslern har efter att advokat Pelle Svensson, som företräder de anhöriga till Johan Asplund (som försvann den 7 november 1980 och som Quick dömdes för att ha mördat), skickat in en anmälan granskat sex av domarna men kommit till slutsatsen att "det inte finns särskilt mycket som talar för att att någon av de sex fällande domarna är oriktig". Det kommer att bli svårt för Thomas Quick att få resning, paradoxalt nog därför att bevisningen är så skral mot honom. Han har främst dömts på sina egna hoplappade berättelser. Det finns inga vittnen, ingen teknisk bevisning och ibland inte heller något bekräftat mordoffer. Vad ska Quick kunna använda sig av för bevisning för att rentvå sig själv?

Om Thomas Quick är oskyldigt dömd för åtta mord, vilket mycket talar för att han är, råder det knappast någon tvekan om vilken som är den största rättsskandalen i modern svensk historia. Vi vet att det sitter politiskt tillsatta amatörer och dömer människor i svenska tingsrätter. Vi vet att det undanhålls bevis hos polisen. Och vi vet att det finns åklagare som, i likhet med van der Kwast, tutar och kör och lägger rättstänkandet åt sidan för att få fällande domar.

Allt detta borde göra människor rädda. Men jag har en obehaglig känsla av att alltför många inte alls bryr sig.

Det bör slutligen konstateras att detta inte bara har drabbat Quick själv. Det betyder nämligen, om Quicks uppgifter stämmer i dag, att det finns ett antal människor där ute som kommit undan med mord. Det kanske kunde väcka lite vrede där ute i stugorna när oskyldigt dömda uppenbarligen inte gör det.

Se Henrik Alexanderssons kortfilm Rätten och rättvisan.

Se också denna tidigare bloggpost om stora rättsskandaler, både i Sverige och i USA.

Dags att tänka om

Det är många som är besvikna på den sittande regeringen. Den ersatte en trött och visionslös socialdemokratisk regering. Den unge, fräsche (hrm) moderatledaren ersatte en trött statsminister som ägnade mer tanke åt sitt husbygge än åt politiken. Det kunde ha blivit så bra. Om det inte vore för att regeringen valde att inte bedriva en annan politik än den som bedrevs av den samling flottsuggor som avgick 2006. I stort och i smått har det gått fel. FRA. IPRED. Datalagringsdirektivet. Jämställdhetsbonus. Skärpt sexköpslag. Skål för facket. Kram på er, LO. Käften, liberaler.

Det mesta är faktiskt de nya moderaternas fel. Att kristdemokraterna skulle vara tokiga visste vi när alliansen vann valet. Men de är små och går att hantera. Detsamma gäller folkpartisterna. Att folkpartiet skulle komma att blanda vettig skolpolitik med feministisk mumbojumbo och vara fullkomligt opålitliga i största allmänhet var väntat. Men detta hade gått att leva med om vi samtidigt hade haft ett starkt frihetligt moderatparti. Det har vi inte längre.

Moderaterna har valt en helt annan väg genom i stället för att putta på i frihetlig riktning bromsa alla chanser till en sådan utveckling. Lilla centerpartiet har inte fått minsta gehör för nödvändiga förändringar av den svenska arbetsmarknaden. Arbetsmarknadsministern har fått i uppdrag att försvara den socialdemokratiska ("den svenska") modellen i vått och torrt. Mot EU. Mot alla som vill ha fri rörlighet och flexibilitet. Moderaternas mest radikala åtgärd under mandatperioden är den ökade egenfinansieringen av arbetslöshetsförsäkringen, något man nu har börjat backa ifrån i både retorik och praktik för att inte skrämma bort potentiella sosseväljare.

Vad finns kvar? Varför ska den som inte gillar socialdemokraterna rösta på moderaterna? Det ska du inte, menar Reinfeldt. Det är socialdemokraternas väljare moderaterna vill åt. Reinfeldt vill inte ha något värderingsskifte. Han vill inte förändra Sverige. Han vill putsa lite försiktigt på den fasad som sossarna byggt på i 70 år. Och då är det fanimej egalt om statsministern kallar sig moderat eller socialdemokrat.

Som konstaterats gör sig de borgerliga bäst i opposition. Då kan de skälla på socialdemokratins brister och måla upp ett bättre, frihetligare alternativ. Väcka hopp om en ljusare morgondag. De kommer aldrig att, när de väl får chansen att regera, infria ens en bråkdel av de vackra tal och löften som givits under lång tid i opposition. Det spelar mindre roll, ty folk hinner glömma hur mycket borgerligheten pissade på dem förra gången det begav sig. Människor lider av konstant taskigt politiskt närminne, något som politiker världen över lärt sig att utnyttja till fulländning.

Det är med växande lättnad jag kan konstatera att jag inte är partipolitiskt aktiv. Jag ser hur frihetligt sinnade människor vänder och vrider på sig med sina partiböcker när alliansen klampar fram som en elefant i integritetens känsliga glashus.

Jag vet inte om det bara är en instinkt att söka sig till något bättre i tider av besvikelse och politiskt resignation. Kanske är det vintern, kylan och mörkret som spökar. Eller så är det helt enkelt en längtan efter något helt annat. Paradiset Shangri-La finns inte, landet med fullkomlig frihet och lycka är en ouppnåelig utopi. Men efter att ha sett Sverige i över 26 år är det kanske på sin plats att se sig om efter något annat. Världen är större än både Stockholm och Sverige.

Flyg mig till något annat.

Amerikansk krigföring

...the Big Train way.

Matrutan

Enligt myten kan blott ett recept på en salsarätt locka fram sexuella fantasier, men det är nog bara liderliga kubaner och latinamerikaner som åtnjuter sådana associationer. Här i Norden har vi ju kommit betydligt längre i vår utveckling. ”Men salsa betyder ju sås, och är det inte såsen man blir tjock av?” inflikar frugan. ”Av den här såsen blir du mera het än fet, lilla gumman” säger jag. Het som en vulkan.

Vi börjar med två hela lökar. Numera finns det ju silikonbehandlade lökar från Belgien i handeln, men passa er jävligt noga. Själv föredrar jag naturliga, helst kravodlade.

Sen ska vi ha persika. Hur vet man att en persika är riktigt mogen? Jo, känn på den försiktigt med pekfingret på ytan i den lilla springan på sidan av frukten. Det ska kännas mjukt och fjunigt och nästan lite fuktigt. Då är den mogen. Känns den hård och motsträvig, låt den ligga till sig ett tag till.

När det gäller gurka ska den kännas fast och fin. Jag brukar låta frugan min hålla den i handen. Kvinnor har ju som bekant känsligare sinnen. Frukt och grönt strimlas och blandas med tärnad mango som legat i marinad i 48 timmar (gärna över natten).

Nu till köttet. Jag föredrar lammkött, som han sa, pastorn, men här ska vi köra en variant med två skinkor och en tysk bockwurst. En korv med högt köttinnehåll som gör den extra fast. Ta ett rejält tag i skinkorna och kör in korven i den heta ugnen så att köttsaften flödar. Smörj gärna in korven i olivolja av bra kvalitet så spricker inte skinnet (eller lägg den i marinad i 48 timmar, gärna över natten). Detta gör att man också kan hoppa över förkokningen av skinkorna så sparar vi lite tid.

Tiden vi sparat ska vi ägna åt själva såsen. Krama försiktigt saften ur en limefrukt i en skål. Håll handen under så kärnorna inte följer med. Man vill ju inte sätta i halsen, som hon sa, flickan. Sen ska vi ha honung, soya och heta kryddor som chili habanero, cayenepeppar, spiskummin och så pricken över i:et: torkad trumpetsvamp! Svampen plockas på senhösten och torkas i två månader. Innan den används ska den ligga i marinad i 48 timmar (gärna över natten).

Rör ihop allt och häll över bockwursten precis när den uppnått en innertemperatur av 110 grader för att undvika överhettning av skinkorna. Japp, gott folk, då är det bara att invänta gästerna.

”Men vad fan”, invänder frugan. ”Här har du ju spillt sås på mattan, din pungråtta! Om du tror att jag ska städa upp efter ditt griseri så tar du fel. Och vad har du bjudit för gäster? Fem unga, snygga tjejer och två gamla gubbar! Ja, jag tänker då inte vara med på något gubbsjukekalas, skriv upp det!”

Det här är ett problem med salsamatlagning, balansen mellan syra och sötma och hur man rättar till alltför hög syrahalt. Gör så här: Tappa upp ett varmt bad med väldoftande eteriska oljor samt komplettera med ett par glas rött vin, eller varför inte lägga gumman i Mariestad i 48 timmar (gärna över natten).

ur Krister Peterssons Uti vår Hage.

Känn dig övervakad

"Det blir lite bättre för Hells Angels, lite sämre för polis och åklagare och det har ingen som helst betydelse för den personliga integriteten."

Thomas Bodström (s) om att "bara" lagra personlig trafikdata (email, SMS, telefonsamtal) i sex månader i stället för ett helt år.

Moderaterna vill lagra informationen i ett år. Bland övriga allianspartier anses halva tiden räcka, men ingen höjer rösten mot förslaget som sådant. Tvärtom öppnar regeringen för att även icke besvarade samtal ska lagras.

Det går undan nedför det sluttande integritetsplanet just nu...

Vad säger ni om er konsensus nu då?

650 forskare gör ett gemensamt upprop i anslutning till klimatmötet i Poznan - mot klimatalarmismen! Många av forskarna är medlemmar eller före detta medlemmar i IPCC. Listan av kritiker har växt från 400 till 650 från i fjol.

Plötsligt försvann den där omtalade "konsensusen", som har påståtts råda på klimatområdet, med buller och bång...

Några av rösterna:

“I am a skeptic…Global warming has become a new religion.” - Nobel Prize Winner for Physics, Ivar Giaever.

“Since I am no longer affiliated with any organization nor receiving any funding, I can speak quite frankly….As a scientist I remain skeptical.” - Atmospheric Scientist Dr. Joanne Simpson, the first woman in the world to receive a PhD in meteorology and formerly of NASA who has authored more than 190 studies and has been called “among the most preeminent scientists of the last 100 years.”

Warming fears are the “worst scientific scandal in the history…When people come to know what the truth is, they will feel deceived by science and scientists.” - UN IPCC Japanese Scientist Dr. Kiminori Itoh, an award-winning PhD environmental physical chemist.

“The IPCC has actually become a closed circuit; it doesn’t listen to others. It doesn’t have open minds… I am really amazed that the Nobel Peace Prize has been given on scientifically incorrect conclusions by people who are not geologists,” - Indian geologist Dr. Arun D. Ahluwalia at Punjab University and a board member of the UN-supported International Year of the Planet.

“The models and forecasts of the UN IPCC "are incorrect because they only are based on mathematical models and presented results at scenarios that do not include, for example, solar activity.” - Victor Manuel Velasco Herrera, a researcher at the Institute of Geophysics of the National Autonomous University of Mexico

“It is a blatant lie put forth in the media that makes it seem there is only a fringe of scientists who don’t buy into anthropogenic global warming.” - U.S Government Atmospheric Scientist Stanley B. Goldenberg of the Hurricane Research Division of NOAA.

Via Hax

Förhoppningsvis är denna bild sakta på väg att förändras.

Borgerligheten bäst i opposition

Regeringen får både ris och ros av landets företagare, visar Företagarnas nya rapport Alliansregeringen i halvtid. 6 av 10 företagare har förtroende för regeringen men bara 2 av 10 av småföretagarna anser att det har blivit lättare att anställa.

Siffrorna visar på problematiken för borgerligheten när den väl lyckas komma till makten. Förväntningarna är då så uppskruvade, efter oftast långt socialdemokratiskt styre, att det är snudd på omöjligt att leva upp till dem. Viss regeringsovana bidrar till att försena nödvändiga reformer. De flesta företagare tycks tänka att alliansen är ett bättre, eller mindre dåligt, alternativ än de rödgröna men att det i praktisk politik inte har hänt så mycket som de hade hoppats på eller väntat sig.

Det är nog betydligt fler än landets företagare som känner så här. De borgerliga gör sig egentligen bäst i opposition. Då kan företagare och frihetligt sinnade människor i de borgerligas kritik av socialdemokratin läsa in de förändringar som anses nödvändiga. Vi kan leva på hoppet om ett lite bättre samhälle. Det var det hoppet många levde på inför valet 2006 och det är det hoppet som har grusats efter halva mandatperioden där alliansen inte bara har befäst den socialdemokratiska modellen utan tvärtom förvärrat den.

Viktigast i förra valet var att få bort Persson, och en och annan glädjetår kom nog under valnatten, men det var även mycket som skulle förändras i politiken. Det talades om ett värderingsskifte i Sverige. Det skulle bli slut med politiseringen inom utbildningen. Regeringen skulle bryta det socialdemokratiska systemet med kompisutnämningar och öppna upp för alla att söka statliga topptjänster. Det skulle kapas och gallras i myndighetsdjungeln. Monopol skulle falla. Vi skulle få färre moralistiska lagar. Mindre bidrag, mer jobbpolitik.

Det är egentligen bara på den sistnämnda punkten som regeringen har levererat. Den satte direkt igång med att driva igenom den ökade egenfinansieringen av a-kassan - en insats som finansministern nu säger sig ångra eftersom människor valde att gå ur. Så egentligen har regeringen inte gjort något alls med högburet huvud. Vi fick en kristdemokratisk folkhälsominister som är lika moralistisk och fascistoid som någonsin sina socialdemokratiska föregångare. Vi fick en centerpartistisk miljöminister som, pådriven av en pånyttfödd klimatalarmist till statsminister, driver klimatideologin med full gas. Vi fick en moderat justitieminister som intresserar sig betydligt mer för högre straff och moralism än för rättssäkerhet. Det blev inte alls som vi hade hoppats och detta helt enkelt eftersom förhoppningarna var naiva.

Så, tillbaka till oppositionsarbetet, bästa allians. Då kan vi åtminstone må lite bättre av att drömma om en bättre morgondag i stället för att, som i dag, inse att det inte blir bättre än så här.

28 miljarder i sjön?

28 miljarder. Det är inte så långt ifrån ett helt års försvarsbudget som regeringen nu satsar på den kroknande svenska bilindustrin.

Maud Olofsson och Fredrik Reinfeldt har båda varit tydliga med att staten inte ska äga bilföretag. Det är ett bra och viktigt ställningstagande som regeringen har tagit i rejäl motvind. Men samtidigt säger nu näringsministern att stödet till bilindustrin (till största delen i form av lån) ska ses långsiktigt och att "vi ska ha en fordonsindustri också om 20 år i Sverige". För det har Maud Olofsson alltså bestämt. Ett sådant uttalande andas inte direkt ansvar för skattebetalarnas pengar.

Volvo kan möjligen överleva på sikt, men för Saab ser det riktigt mörkt ut. Företaget har inte gjort vinst på länge och vem vill i dessa dagar köpa ett företag som inte gjorde vinst ens under den senaste högkonjunkturen? Och varför ska ett sådant företag alls finnas kvar?

Det är dags att begrava den svenska bilpatriotismen och se nyktert på situationen. Staten ska inte investera skattepengar i företag som inte lyckas göra vinst. Låt Volvo och Saab reda ut sina bekymmer själva.

Den blinda massan

Vi lever i en demokrati. Vi har fria val. Vi har grundlagsskyddade rättigheter som ger oss rätten att säga vad vi tycker, att sprida information, att mötas och demonstrera.

Alla dessa fina idéer i ett land med en alltmer självupptagen befolkning som känner sig kränkt av reklamaffischer, tycker att Lasse Kronér är bra underhållning och ger blanka tusan i att de grundlagsstadgade rättigheterna sakta men säkert tas ifrån oss. Frågan är om detta folk ens förtjänar sina fri- och rättigheter...?

Yttrandefriheten har redan beskurits i och med hetslagstiftningen. Den förbjuder människor att "hetsa" mot andra folkgrupper, vilket i praktiken betyder att vissa åsikter är förbjudna att yttra. I detta ingår ett förbud mot vissa symboler som anses kränka och hetsa. Av någon märklig anledning är det bara symboler som historiskt använts av nazister som ingår. Som om nazisterna vore de enda förbrytarna i historien, som om symboler över huvud taget vore ett hot mot människors frihet.

Hela den svenska "kränkt"-problematiken gör att ingen kan känna sig säker på att hetslagstiftningen inte utvidgas eller får liknande efterföljare. Inte nog med att människor är sjukligt snarstuckna och letar saker att bli kränkta av, vi har fått en nymoralism i landet som trotsar all beskrivning. Vi brukar skratta åt det påstådda hyckleriet i USA, ett väldigt religiöst land med kristna händerna-på-täcket-värderingar som samtidigt har världens största porrindustri. Den gyllene balansen är förstås att du själv får välja om du vill vara bokstavstroende kristen eller porrkonsument. I Sverige argumenteras det alltid utifrån att samma ska gälla för alla, därav kärleken till lagstiftningsverktyget.

Det hittas ständigt nya argument för att begränsa yttrande- och informationsfriheten. På tapeten de senaste fem tio åren är barnporren. Denna "miljardindustri" med förgreningar ut i den kriminella världen och verksamhet i hemliga ryska källarvalv anses vara så allvarlig att hela Internet måste censureras. Senaste offret i censurivern är ett över 30 år gammalt skivomslag föreställande en naken flicka. 1976 var det uppenbarligen inga som helst problem att släppa en skiva med ett sådant omslag, i dag hade det varit omöjligt. Varför? Det fanns pedofiler även på 70-talet. Få skulle betrakta omslaget som pornografiskt. Men bara tanken på att någon kan se det som pornografiskt och därmed möjligen upphetsande, gör att det rycker i censureringslemmen.

I det självupptagna Sverige orkar knappast någon lyfta blicken för att se över landsgränsen och ta in intryck utifrån, från andra kulturer eller från liknande kulturer som bara har valt att göra på ett annat sätt. I det feministiska Sverige talas det ofta om "kvinnans rätt", men denna rätt upphör att gälla när hon går in i sängkammaren med en betalande sexpartner. Sverige bryter här hot en grundläggande mänsklig rättighet - rätten att bestämma över sin egen sexualitet. I Sverige tolereras emellertid inte avvikare. Den som inte passar in i den rena, svenska modellen göre sig icke besvär att söka acceptans. Den svenska staten är tydlig: vi vill inte ha dig här, du är inte välkommen.

Det är illavarslande att människor i gemen tar så lätt på de grundläggande fri- och rättigheterna. Inget riksdagsparti kommer att gå till val på ökad rättsäkerhet eller stärkt yttrandefrihet. De intresserar, häpnadsväckande nog, inte den stora blinda massan. Den är alldeles för upptagen med maxtaxor på dagis, några kronor i sänkt inkomstskatt, högkostnadsskydd hos tandläkaren och procentsatser i a-kassan. De stora frågorna får inte plats, varken i debatten eller i människors huvuden. Om regeringen är rödgrön eller ljusblå har ingen betydelse.

Om mindre än två år röstas en ny riksdag fram och vi får följdriktigt ytterligare fyra år av de små stegens tyranni. Fler inskränkningar i yttrande- och informationsfriheten. Fler moralistiska lagar som bestämmer hur du och jag ska leva våra liv. Hjulet snurrar vidare, människor tittar vidare på Lasse Kronér, sveper fredagsölen och fortsätter att inbilla sig att de lever i världens bästa land.

Sakta men säkert sugs våra rättigheter ut...

Halvhjärtat

Den borgerliga regeringen kan kritiseras av många olika skäl. Dels för saker den gjort eller tänker göra (FRA, jämställdhetsbonus, skärpt sexköpslag, Ipred), dels för nödvändiga reformer och förändringar den inte genomfört (LAS, avskaffande av Systembolagets monopol, en redig rensning i myndighetsträsket).

Men även när regeringen de facto gör bra saker blir det fel. Tanken är god men i själva genomförandet sjabblas allting eller i alla fall hälften bort. Fastighetsskatten är ett tydligt exempel på detta.

Att avskaffa Apoteksmonopolet är en mycket välkommen åtgärd. Det är något som borde ha genomförts för länge, länge sedan. Men socialdemokraterna har vägrat (och partiets socialpolitiska talesperson Ylva Johansson bekräftar att någon förändring i synsätt inte har skett). Allt borde alltså vara frid och fröjd - marknaden öppnas upp för privata inslag, äntligen får vi konkurrens vilket kommer att betyda bättre tillgänglighet.

Men. Nu gör regeringen något sådär halvhjärtat igen. Staten kommer nämligen att stå kvar som ägare av Apoteket AB och endast sälja ut en minoritet av apoteken till privata intressenter. Någon fri konkurrens kommer det således inte att bli tal om, staten behåller greppet. Privata aktörer som köper apotek kommer dessutom tvingas driva verksamhet även i glesbygden - detta trots att socialministern konstaterar i sin debattartikel att lönsamheten inte är sämre på landsbygden än i tätorterna. Om lönsamheten är god finns det väl all anledning att släppa marknaden fri? Där det finns pengar att tjäna kommer företagare att vilja satsa. Det behövs ingen statlig styrning för det. Men regeringen vågar alltså inte.

Vi ska inte klaga alltför mycket, det är trots allt ett steg i rätt riktning. Men det är symptomatiskt för den här regeringen att den är livrädd att bli betraktad som radikal eller frihetlig. Därför måste även de positiva reformerna lindas in i sossigt omslagspapper. Man blir bara så trött.

Moralpaniken föder censur

I Storbritannien har vissa Internetoperatörer börjat censurera Wikipedia. Orsaken är, som vanligt, "barnporren". Den här gången gäller det Scorpions skivomslag Virgin Killer med en naken flicka från 1976. Ska vi låtsas att albumet aldrig släpptes eller vad är syftet? Ska saker som i dag, i moralpanikens spår, upplevs som stötande suddas ut ur historieböckerna?

Samtidigt fortsätter svenska operatörer att spärra sidor som sägs innehålla barnpornografiskt material - trots att det inte är olagligt att titta på materialet på nätet. Telia samarbetar nu med Netclean (namnet väcker dåliga vibbar...) för att samtliga Europas operatörer ska få tillgång till spärrtjänsten. Ecpat jublar förstås och vill säkerligen se ytterligare censur av Internet. Samtidigt måste man fråga sig vad detta egentligen gör i det stora hela. Den med lite kunskap kan komma runt filtreringen och det går inte att komma åt uppladdningstjänster som Rapidshare med denna metod.

Moralpaniken vinner ständigt ny terräng.

Via Hax

Nu har vi två värdelösa alternativ att välja mellan

Oppositionen skulle enas innan jul och nu har de kommit samman. De söker mandat för att bilda en gemensam regering efter valet 2010. Men egentligen är de mest ense om att de är oense. Splittringarna är tydliga när det gäller EU, försvarspolitik, utrikespolitik, ekonomisk politik och näringslivsfrågor.

Det är bra att alternativen i svensk politik har blivit tydliga. Eller alternativ och alternativ... Det står mellan ett dåligt alternativ och ett ännu sämre. Inget av regeringsalternativen vill öka den personliga friheten för dig och mig. Det som skiljer dem åt är parenteser i marginalen och om vi ska ha en skallig statsminister med hundögon eller en fjäderlätt politiker som av rena anständighetsskäl borde ha tagit farväl av politiken efter den bedrövliga hanteringen av Estoniakatastrofen. Sahlin eller Reinfeldt... Ärligt talat, vem fan bryr sig? Sosse som sosse.

Det blir inget roligt val 2010. Om tanken på Lars Ohly som minister är fullständigt outhärdlig ger tanken på fortsatt Reinfeldtstyre svåra kväljningar. Klyschan "pest eller kolera" känns ovanligt träffsäker. Frihetligt sinnade kommer med största sannolikhet inte ha något att rösta på. Efter FRA- och Ipred-frågorna har vi fått svart på vitt att det inte finns några riktiga liberaler i Sveriges riksdag och vem vågar lita på att himlen skulle sända oss någon inom två år? Sofflocket eller Klassiskt Liberala Partiet ter sig alltmer som de två enda utvägarna.

Dreamcast - en kärleksförklaring

Varma tankar om spelkonsolen Dreamcast på spelbloggen.

Den reinfeldtska nationalismen

Är nationalismen på frammarsch i Sverige? Jag tänker inte på de patetiska demonstrationerna i Salem (feta creds, dock, till Stoppa Nazismen - Aktivt Ickevåld!) utan i lite mer generella termer.

Klimathysterin har fött ett motstånd hos människor mot att resa utomlands. Inga fler Thailandsresor. Glöm shoppingveckan i Beijing, en weekend i Prag eller några dagar på Manhattan. Nu ska vi stanna hemma - för miljöns skull. Ta miljöbilen till Knivsta och ät en hemlagad pytt i panna och känn ditt svenska hjärta svälla av stolthet och gott samvete.

För miljöns skull ska vi inte importera prylar och livsmedel från andra delar av världen. Import betyder oundvikligen transport och det går inte för sig när utsläppen av koldioxid ska minskas. Nej, handla av din lokala handlare. Gör ditt eget tunnbröd. Slafsa ihop din egen pressylta. Och, får vi anta, sy dina egna kläder eller köp dem i värsta fall på Myrornas eller någon genuint svensk inrättning runt hörnet.

Det är inte bara skogstroll med yvig skäggväxt eller naiva 13-åringar som resonerar så här längre. Även statsminister Fredrik Reinfeldt vill att vi ska handla svenskt i jul. "Om ni öppnar julklappen och det står "Made in China", då har ni inte gjort mycket för jobben i Sverige." Så mycket var de vackra orden om frihandel värda. Den moderata arbetslinjen tar sig alltmer extrema uttryck. Vi ser ett slags moderat arbetslinjenationalism - och den är inte vacker.

Själv tänker jag inte handla särskilt många julklappar alls i år och jag tänker då rakt inte undvika sådant som är tillverkat i Kina. Får man en uppmaning från Reinfeldt blir impulsen stark att göra precis tvärtom. Så det blir nog ett och annat som är made in China...

Om Mein Kampf hade släppts i dag...

...hade det kanske sett ut så här. Big Train är strålande, som vanligt.

Yttrandefrihet - för alla!

Att svenska politiker mer än gärna snyter sig i grundlagstexten och att svenska medborgare knappt vet att Sverige har en grundlag och vad den betyder, har vi vetat länge. Hur lätt somliga tar på detta blir tydligt när ett antal kommunpolitiker från Salem vill stoppa yttrandefriheten i sina underkläder och släppa sig högljutt.

Överåklagare Sven-Erik Alhem har frågat sig varför hans och andras medborgerliga rättighet att promenera fritt ska störas av demonstranter och motdemonstranter. Underförstått: folk ska inte få demonstrera om det kan tänkas störa någon. Att en överåklagare tar så lätt på mötes- och yttrandefriheten är verkligen anmärkningsvärt. Om man följer Alhems fundering till konkret handling, är det emellertid inte bara extremruppers demonstrationsvilja som får stryka på foten. Tänk er alla möten mellan världens ledare, inte minst alla EU-toppmöten. Minns avspärrningarna när Bush och Rice var här senast. Så kan vi inte ha det. Det gick ju knappt att ta sig över St. Eriksplan! Förstår Alhem hur absurd hans invändning är?

Jag förstår om Salemborna tycker att det är mindre trevligt att det varje år marscherar extremister på gatorna. På samma sätt är det inte jättetrevligt att höra Internationalen, se röda fanor och vänsterdemonstranter på första maj heller, år efter år. Men det är en dag om året det gäller i båda fallen. Och alla ska ha lika stor rätt att yttra sin åsikt (vilket de nu inte har på grund av hetslagstiftningen, men den diskussionen kan vi lämna därhän för tillfället). Det är själva poängen med yttrande- och mötesfrihet. Det är polisens uppgift att se till att tredje man inte drabbas och att demonstrationer med polistillstånd kan hållas utan incidenter.

Den som vill begränsa yttrandefriheten för vissa grupper har över huvud taget inte förstått yttrandefrihetens princip. Alla stater i historien har haft yttrandefrihet för dem som tycker "rätt". Det gäller även dagens Nordkorea och Burma. Det som skiljer stater med riktig yttrandefrihet från vanliga klåparregimer, är att de förstnämnda tillåter medborgarna att säga det som kan uppfattas som upprörande, politiskt inkorrekt, äckligt, stötande. Det är yttrandefrihet.

Vill du bara att de åsikter du själv företräder ska få yttras är du inte för yttrandefrihet. Och då är du heller inte demokrat. Vilket sällskap du sällar dig till då kan du nog själv lista ut.

Klart man ska få röka - om ägaren vill

Camilla Lindberg sticker åter igen fram hakan. Hon vill avskaffa rökförbudet. Restaurangägarna ska själva få bestämma sin rökpolicy. Detta borde vara en självklarhet, men rökförbudet ser ut att vara här för att stanna.

Jag var emot rökförbudet när det infördes men kan samtidigt inte förneka att jag gillar effekterna av det. Personligen tycker jag att det är skönt att det inte luktar kremerad kissekatt av mina kläder när jag kommer hem från puben. Men jag tycker likafullt - och det är väl här vi frihetliga skiljer oss från förbudsivrarna - att ägarna av restaurangen eller puben ska få bestämma om deras gäster ska få röka inomhus eller inte. Det har politikerna inte med att göra. Rökfria zoner, rökrum eller kraftigt förbättrad ventilation - det finns många sätt att tillfredsställa både rökare och ickerökare.

Helst av allt skulle jag förstås vilja ha pubar med riktigt röka. Då kan man njuta av lukten på kläderna efteråt också...