Det acceptabla hatet

"Döda mig, slå mig eller begränsa mitt livsutrymme varken kan eller vill de göra. Det är därför feminister fascineras så av Scum: den är en ventil, gestaltar en förbjuden fantasi, en grotesk haschdröm som aldrig kan förverkligas. Den fantasin får de gärna behålla. Vi har ju tagit resten."

DN:s Jens Liljestrand har sett den omdebatterade pjäsen baserad på Valerie Solanas Scummanifest. Han gillar uppenbarligen inte det han ser, han kränks av att bli anklagad för att inte älska sina barn och han tar illa vid sig av att tillsammans med andra män i publiken tvingas upprepa frasen "Jag är en anspråkslös liten skit". Ändå går han därifrån "lättad" och glad över att vara man när världen är så full av kvinnohat. De har det ju ändå värre än vi män, därför borde de åtminstone få detta lilla tillfälle att spotta på mannen och manligheten. Det kan vi väl bjuda på, resonerar Liljestrand.

Innan någon tror något annat ska jag för säkerhets skull påpeka att jag mycket väl känner till att många länder har tydliga patriarkala strukturer, att kvinnor diskimineras och förtrycks på många håll. Därför hade denna pjäs varit lämpligare att spela i Saudiarabien, Bahrain eller varför inte Afghanistan. I Sverige känns den bara vidrig och fullständigt verklighetsfrämmande.

Jag blir lite fundersam. Fantiserar verkligen kvinnor så här om oss män? Behöver de verkligen en hatisk pjäs, skriven av en sjuk kvinna, som ventil för att klara att leva vardagen med en man? Denna Liljestrands analys utgår från den kategoriska uppdelningen av världen i kvinnor och män. Det är detta klassiska vi-och-dem-tänkande som radikalfeministerna lever av. Hela deras samhällsanalys bygger på detta motsatsförhållande och det är ilska, frustration och hat de odlar i sin kamp.

Den som faller i denna radikalfeministiska grop gör inget gott för andra kvinnor utan lyckas faktiskt bara med en enda sak: att hata. Och när har hat någonsin resulterat i något gott?

Vuxen(m)obbning

Vänsterpartiet har kritiserats av politiska motståndare för att under Lars Ohlys ledning ha blivit likriktat. De så kallade förnyarna, som bildade Vägval vänster, rensades ut. Kvar blev den ideologiska kärntruppen under ex-kommunisten Ohlys ledning.

Jag tror inte att detta förfarande är det minsta unikt för Vänsterpartiet. Det som har hänt inom Moderaterna sedan Fredrik Reinfeldt tog över 2003 är egentligen värre. Men avhoppen från Moderaterna har varit få eftersom partiet till skillnad från Ohlys gäng haft enorma politiska framgångar sedan segervalet 2006. För att få chansen till makt, karriär och pengar är många beredda att sälja både själ och politisk anständighet.

Inför FRA-omröstningen sattes stenhård press på de få som vågade vädra en kritisk ståndpunkt. Integritetsvännen Karl Sigfrid pressades till utkvittning för att partilinjen skulle hållas utåt. Vittnen uppger att Reinfeldt själv tog ledningen i utmobbningskampanjen mot den ensamme Sigfrid.

Denna bild av Reinfeldt som en hårdför typ bekräftas av Anne-Marie Pålsson, talför avhoppad moderat, i hennes nya bok Knapptryckarkompaniet (en fantastiskt träffande titel). Pålsson hävdar att riksdagsledamöter har förvandlats till viljelösa knapptryckare som utan debatt sitter och verkställer partiets beslut. Det nymoderata partiet lämnar väldigt lite utrymme för oliktänkande, fastslår hon.

Pålssons bild är inte det minsta överraskande. Det som förvånar är att så pass många köpt mediebilden av Fredrik Reinfeldt som en lugn, lyssnade och i det närmaste snäll ledare. En sådan person vinner inga personstrider i ungdomsförbund. En sådan person vinner inte makten i ett stort politiskt parti. Framgång kräver hårda nypor och en vilja att gå över lik för att nå sina mål. Det bräckliga parlamentariska läget har dessutom gett moderatledaren ytterligare ett argument för att kväva alla tankar på motstånd i principfrågor.

Politik är äckligt. Det är hög tid att fler börjar förstå det.

Fler registerutdrag oroar Ask

Allt fler företag begär utdrag ut belastningsregistret av den som söker anställning. Sedan 2003 har utdragen trefaldigats, skriver SVT Text.

Detta är ett av flera exempel på hur människors bakgrund och privatliv blir allt viktigare för arbetsgivarna. Jag har suttit i anställningsintervjuer och fått mängder av frågor som över huvud taget inte haft med jobbet eller min eventuella talang för det att göra. De vill veta hur ofta man motionerar, vad man äter (ja, en arbetsgivare krävde faktiskt av policyskäl att jag som anställd skulle förtära en viss sorts kost) och även annat som jag inte riktigt förstått vitsen med.

Beatrice Ask vill se över reglerna för registerutdrag. Alla begriper att den som dömts för sexbrott mot barn inte ska jobba på förskola och att en terrordömd person inte är lämpad att ratta säkerheten på Barsebäck. Men Ask säger att det är viktigt att även den som har begått ett brott ska kunna få en möjlighet att börja ett nytt liv efter avtjänad verkställighet.

Det är en mycket sund inställning. Och det vore väl trevligt om Beatrice Ask under sin tid som justitieminister även kunde göra något gott.

Pedofilnojan drabbar tomten

Den galopperande pedofilskräcken misstänkliggör män i allmänhet. Jag vill inte ens tänka på hur det är att vara man och jobba i förskolan i dag.

Nu rubbas även gamla traditioner av pedofilnojan. I Storbritannien förbjuder ett växande antal skolor traditionen med att barnen sitter i tomtens knä och berättar vilka julklappar de vill ha. För tänk, det kan ju finnas en pedofil under tomtemasken.

När även barnens vän tomten drabbas, vet vi att det har gått alldeles för långt.

via Genusnytt

Veckan som gick #6

# Eurokrisen, del 172. Domedagsscenarierna om eurons kollaps duggar tätt i medierna. Banker uppges förbereda sig på en kaosartad splittring av eurozonen. Grekland vet inte hur det ser ut med löne- och pensionsutbetalningar från månad till månad. Spaniens nya regering uppges redan vilja söka pengar ur räddningsfonden. Och Italien måste låna 345 miljarder euro under nästa år. Nationalism, strejker, ömsesidig misstänksamhet och våld har skapat minst sagt dålig stämning bland EU:s ledare. Detta kan gå käpprätt åt skogen.

# Putin utbuad. Enade Ryssland kommer förstås att vinna det ryska parlamentsvalet den 4 december. Men stödet för partiet minskar faktiskt och på en kampsportsgala förra helgen blev självaste premiärministern utbuad av publiken. Partiet uppges ha gett upp hoppet om att nå två tredjedelars majoritet av rösterna. Det är små, små positiva signaler i ett tämligen kompakt ryskt mörker.

# Ett stympat Internet. Representanthuset och senaten i USA förbereds för att rösta igenom det så kallade Protect IP Act, som innebär att det blir förbjudet att länka till sidan som innehåller upphovsrättsskyddat material. Alla som använder Facebook, Twitter eller bloggar kommer tvingas tänka om. Det är det mest långtgående nätcensurförslaget hittills och i praktiken kommer det att betyda ett stympat Internet. Initiativet härrör förstås från upphovsrättsindustrin, som är beredd att helt förändra nätet för att komma åt illegal fildelning och spridning av material som är upphovsrättsskyddat. Till och med Apple och Microsoft har protesterat mot lagförslaget, som de anser är alldeles för långtgående. Det om något är ett tecken på hur galet det är.

# Ett liberalt C. Per Ankersjö ska leda arbetet med Centerpartiets nya idéprogram. "Det finns en frustration över att det saknas en frihetlig idéutveckling och förnyelse av politiken", tycker han och partiledaren Annie Lööf. Det vore positivt om Centerpartiet som enda borgerliga parti tog några steg i frihetlig riktning. Alliansen behöver ett parti som går före och vågar utmana i dessa tider när makten har centrerats kring duon Reinfeldt & Borg. Men både C och Lööf har mycket kvar att bevisa.

I kamraters lag

Sossen Lars Engqvist (tidigare socialminister) ersätts av sossen Göran Johnsson (tidigare förbundsordförande för IF Metall) som styrelseordförande för Sveriges Television. Vissa saker förändras i alla fall inte.

Online eller offline?

Hanna Fahl (ja, just hon som fick smisk av Paolo Roberto i feministdiskussionen i Sveriges Radio) har provat på att vara offline under en vecka. Hon beskriver det i ett långt reportage i DN.

Susan Mausharts bok Nedkopplad har fått stor uppmärksamhet. I en tid när vi är uppkopplade under allt fler av dygnets för få timmar drog hon ur pluggen för Internet, TV och mobiltelefoner under ett halvår. Hon beskriver i sin bok vad det gjorde med familjen och effekten tycks ha blivit enbart positiv. Barnen bakade plötsligt kakor och började spela instrument. Familjens medlemmar pratade med varandra igen i stället för att sitta på varsitt håll med en dator eller smarttelefon som enda sällskap.

Jag kan tycka att det finns något sympatiskt i detta, men samtidigt inser jag hur viktigt Internet har blivit i mitt liv - både när jag var ensamstående och nu när jag är sambo. Det är denna bild som även Fahl vill förmedla. Det är inte alls coolt att koppla ned, det är i det närmaste framstegsfientligt. Hon tar i så att hon nästan spricker när hon uppmanar Maushart att flytta ut i en hydda i skogen eller äta plankton, men poängen är nog delvis densamma som min: Internet gör oss gott.

Det jag vill inflika är att vi behöver en balans i hur vi hanterar vårt behov av nätet. Alla vet hur otroligt frustrerande det är när internetuppkopplingen inte fungerar. Det är som om TV:n, jobbtelefonen och postgången har upphört att existera. Samtidigt. Jag kan bli galen när det händer. Men att leva sitt liv online är samtidigt en vanesak. Jag har varit utan Internet under sex sju dagar på vissa resor och har ibland inte kunnat blogga på betydligt längre tid än så (mitt bloggberoende är en annan historia). Det blir fråga om ett slags avvänjning. Efter en tid saknar jag faktiskt inte bloggandet så mycket som i början och egentligen behöver jag mest bara kolla mailen. Jag tänker mig att det är samma sak med alla Facebookknarkare.

Jag är tillräckligt gammal för att ha vuxit upp utan någon uppkoppling och vi skaffade dator relativt sent. Ibland funderar jag över vad all den tid jag nu tillbringar framför datorn ägnades åt tidigare - och inser att jag i stort sett nog gjorde samma saker fast med de medel som fanns tillgängliga då.

Jag vill inte att hela mitt liv ska hängas upp på uppdateringar på bloggar, Facebook, Twitter eller andra sociala medier. Samtidigt finns det ingen anledning, förutom en vilja att gå mot strömmen, att stänga sig ute från Internet helt och hållet.

Nätet är fantastiskt och dess användningsmöjligheter oändliga. Var och en får sätta sina egna gränser för hur mycket tid som är rimligt att ägna åt aktiviteter på Internet. Jag har satt mina.

Kinesiska namn

Det här med kinesiska namn verkar vara komplicerat för många. I västerlandet sätter vi våra förnamn först och efternamn sist. Skrivs det omvänt, exempelvis som på Skatteverkets personbevis, sätts ett komma emellan för att markera att det är efternamnet som hamnat först. Ändå lyckades min hyresvärds vaktmästare sätta min partners förnamn på dörren. Först mitt efternamn, därefter hennes förnamn. Det ser onekligen märkligt ut.

Vi ser rätt ofta hur svenska mediers okunnighet lyser igenom när de återger kinesiska namn. Enligt konfucianskt tänkande är familjen viktigare än den enskilda individen, gruppen viktigare än familjen och så vidare. Således sätts familjenamnet först. Detta avspeglas också i hur adresser skrivs på kinesiska. Skickar du ett brev till Kina skriver du landet först, sedan provinsen, staden, gatan och slutligen namnet på personen till önskar skicka det till.

Vi har sett Hú Jǐntāo kallas Jǐntāo (Barack Obama kallas inte alltför ofta Barack i svenska medier). Och när den fängslade Nobelpristagaren Liú Xiǎobō omnämns av en Daniel Persson i SvD kallas Liú förstås för Xiǎobō (eller var det Xiabo?). Visst kan man hävda att det är fritt fram för alla och envar att uttala sig om länder och kulturer utan att för den sakens skull ha någon vidare inblick i dem. I fallet med Kina illustrerar dock okunskapen ett mångårigt ointresse och arrogans. "Varför ska vi lära oss något om deras kultur - det är ju de som ska lära av oss!"

Väl medvetna om västs ointresse för att lära sig mer om kinesisk kultur och det kinesiska språket, väljer många kineser att ta västerländska förnamn när de kommer till väst. Jag måste säga att jag tycker att det är lite fånigt med alla dessa västerländsk-kinesiska namnkombinationer. I Saabaffären utan slut har vi exempelvis lärt känna Rachel Pang. Låter skitfånigt, lite som "cheeseburgare".

Jag förstår dock syftet med ett västerländskt förnamn och gudarna ska veta att jag har funderat över vilket svenskt förnamn som skulle passa min partner. Det skulle dock kännas märkligt att ge henne namnet Anna eller Katrin när vi från första början har använt hennes kinesiska förnamn. Hon får därför behålla sitt namn, om än i något förenklad form. Samtidigt har jag själv tagit ett kinesiskt namn för att förenkla kommunikationen väl på plats i Kina (Lǐ Hànwéi, 李汉伟).

När ingen, absolut ingen, kan uttala ens namn blir det efter ett tag ganska ledsamt. Problemet är att de flesta västerlänningar nog inte ens är intresserade av att försöka uttala kinesiska namn. Således väljer många kineser att ta ett västerländskt namn när de flyttar till eller jobbar i väst.

I kinesiskan finns ett stort antal morfem som jag kan förstå är knepiga att uttala när man hör dem för första gången. Dit hör exempelvis jiǔ (久), jūn (君), zhǎng (张), zhàn (站) och zì (字). Min partners hemstad Zhànjiāng (湛江) är således nästan hopplös att uttala för den som inte har den minsta koll på kinesiskt uttal. Det hade varit enklare om hon i stället vuxit upp i Fóshān (佛山), som uttalas ungefär som man kan förvänta sig. Men man kan inte få allt.

Best stuff

Det finns en klassisk scen i Tillbaka till framtiden där 50-tals Doc Brown upptäcker att en pryl som gått sönder bär texten "Made in Japan". Inte konstigt att den då gått sönder, tycker han. 80-tals Marty förstår inte alls vad han menar. "All the best stuff is made in Japan". Doc svarar förbluffat: "Incredible...!"

Japan genomgick en fantastisk utveckling efter andra världskriget. Det som tidigare nedsättande kallades för japanska riskokare är i dag några av världens bästa bilar. Toyota har varit världens största biltillverkare, även om de i dag har passerats av VW och ligger bakom GM i totala volymer.

Samma utveckling har länge varit att vänta i Kina. Rädslan för att kinesiska företag med statlig hjälp vill köpa upp utländska företag för att komma över dess teknik har varit befogad. Nu har vi också fått svart på vitt vilka framsteg som kinesiska biltillverkare har gjort. I årets sista Euro NCAP-test, som mäter säkerheten, får flera kinesiska bilar näst högsta betyg.

Än är ett köp av en Geely Emgrand EC7 inte lika fint som ett köp av en Mercedes E 350, BMW 5-serie eller ens en Volvo V60. Men om tio år...? Utländska märken kommer nog alltid att vara förknippade med viss status, men helt klart är att de kinesiska är på väg ikapp på flera områden.

Eurogeddon

Det som började som en skakning på nedre däck håller på att utvecklas till en fullskalig katastrof för fredsvalutan.

Grekland befinner sig i ett katastrofläge, Italiens ekonomi är i kris och Spaniens nya regering uppges redan planera att söka stöd från EU:s räddningsfond. Och nu börjar det dyka upp oroväckande signaler även i Tyskland.

Domedagsprofetiorna om euron duggar tätt i medierna. Banker förbereder sig för en kaosartad splittning av eurozonen, berättar Svenska Dagbladet. Kanske måste nu ECB börja låna ut pengar till euroländerna.

Kan inte eurokraterna bara göra avbön, pudla loss och erkänna: "Vi hade fel. Sorry. Oops. Vi lägger ned det här." Det vore faktiskt rätt skönt. Men det kommer ju inte att ske.

Till slösarens hjälp

Carl B Hamilton, som redan gjort bort sig en debatt med Johan Norberg i höst, strör ytterligare grovsalt i sina egna sår när han hävdar att Sverige måste ställa upp för de krisande ekonomierna av solidaritet och självbevarelsedrift.

Resonemanget går ut på att om Sverige stöder krisande EU-ekonomier i dag kommer vi att köpa oss deras välvilja ifall det skulle gå på tok för oss i framtiden. Genom att hjälpa länder som misskött sin ekonomi kan vi alltså räkna med att få hjälp av dem i framtiden ifall vi skulle missköta vår egen.

Och Hamilton är alltså ekonomisk-politisk talesperson för sitt parti... Vad hände med folkpartisternas kravliberalism?

Rör inte vårt fria Internet!

Ni känner säkert till alla de parodier på Bruno Ganz' Hitler från filmen Undergången som finns på YouTube. I stort sett varje nyhet kan få plats i Hitlers hysteriska raseriutbrott - allt från den stackare som blev avstängd från Xbox Live (det var innan YouTube svämmade över av snarlika Hitlerklipp) till det senaste fotbollsresultatet eller kändisskvallret.

Filmens regissör Oliver Hirschbiegel har sagt att klippen är smickrande, vilket förstås är helt rätt inställning. Men om den nya Protect IP Act röstas igenom i USA är Hitler på YouTube ett minne blott.

Det kunde man väl kanske leva med, tänker du. Men inte bara YouTubeparodier skulle bli omöjliga. Den nya lagen innebär att varje tjänst där någon användare länkar till något upphovsrättsskyddat material - filmer, bilder, you name it - skulle riskera att stängas ned. Detta kommer förstås att slå hårt mot YouTube, Facebook, Twitter och hela bloggosfären. För att inte riskera rättsliga följder kommer dessa tjänster att ställa extremt hårda krav på sina användare att inte posta eller länka till upphovsrättsskyddat material.

Dels skulle Facebook och YouTube bli mycket tråkigare att använda. Dels skulle det i princip bli svårt att blogga fritt. Min blogg är exempelvis full av bilder som saknar uttryckligt tillstånd att användas och det skulle bli problematiskt att hela tiden behöva detaljgranska varenda sajt man länkar till för att vara säker på att inget upphovsrättsskyddat material finns där. Enskilda användare kommer förstås inte att ha något att säga till om. De kommer helt sonika att stängas av. Du behöver äga domänen för att ha en chans att överklaga, men tiden är då väldigt knapp - max en vecka.

Detta skulle betyda slutet för det fria och fantastiska Internet som vi känner i dag. Frågan är vad nöjesindustrin tror sig kunna tjäna på det.

Kina - revolutionen som aldrig kom?

Kraften i den arabiska våren har inte bara tagit grymma despoter fullständigt på sängen utan också överraskat den demokratiska världen. USA tog sin hand från Egyptens tidigare ledare Hosni Mubarak först när han redan var på fallrepet. När sedan upproret spreds till grannlandet Libyen fick fransmän, amerikaner och britter bråttom att ta avstånd från Muammar Gadaffi och ville inte gärna kännas vid alla pusskalas de haft med den libyske despoten tidigare. Nu har turen kommit till Syriens Bashar al-Assad, som isoleras alltmer.

Den fantastiska utvecklingen i arabvärlden väcker förstås frågor om även andra diktaturer kan stå på tur för en folklig resning. I Jemen är situationen åtminstone tillfälligt lite lugnare. I Burma skickas vissa positiva signaler om en mjukare framtoning. Än så länge har vi inte sett några tecken på större protester i Nordkorea, trots att matsituationen i landet är akut. Och vad Kina beträffar, finns mycket lite som tyder på ett omfattande folkligt uppror under överskådlig tid.

Den ekonomiska utvecklingen är förstås en viktig förklaring. Så länge ekonomin fortsätter att växa, så länge lönerna ökar och levnadsstandarden höjs, hålls också det värsta missnöjet tillbaka. Det finns dock problem som är så pass stora att de på sikt kan hota Kommunistpartiets maktställning. Det största hotet är korruptionen.

Partiets allmakt, dess inflytande över alla tänkbara områden i samhället och dess särställning som en maktcentral som ingen oberoende part kan granska, är rena autobahn till korruption. Dessutom ska man inte underskatta kraften i den stora grupp människor som lämnats kvar på stationen när tillväxttåget har gått. Det är dessa som de sittande ledarna har försökt nå, väl medvetna om att Kina inte kan klyvas itu utan att det får konsekvenser även för partiet på sikt.

Tron på att det behövs en stark centralmakt för att garantera lag och ordning är fortsatt stark i Kina. Den styrks ytterligare av de historiska exemplen på det kaos som följde när centralmakten var svag eller frånvarande.

Sanningen är att Kina behöver en årlig tillväxttakt på runt sju procent för att antalet jobb ska bli fler. Ett stort problem är att tillväxten till så liten del utgörs av privat konsumtion, 35 procent av BNP jämfört med 49 procent i Sverige eller 70 procent i USA. Att lönerna är på väg upp kommer förhoppningsvis öka den inhemska konsumtionen. Samtidigt kommer gränsen för skattebefrielse att höjas ytterligare, vilket ökar inkomsten för miljontals bönder.

Premiärminister Wēn Jiābǎo har hävdat att Kinas tillväxt är "instabil, obalanserad, okoordinerad och ohållbar". Instabil eftersom den i alltför hög grad baseras på materiella investeringar och tillgång till billigt kapital, obalanserad eftersom företagen investerar onödigt mycket och tillväxten blir väldigt kapitaltung, okoordinerad eftersom lokala makthavare konkurrerar om högsta möjliga tillväxt till vilket pris som helst och slutligen ohållbar på grund av de enorma effekter som politiken får på miljön. Bara en procent av Kinas 600 miljoner stadsbor andas en luft som skulle klara EU:s miljökrav. Runt 100 000 kolgruvearbetare, aktiva eller pensionerade, dör en förtida död av stendammslugna varje år. Och så vidare.

Den arabiska våren började med att en man tände eld på sig själv i protest mot ett myndighetsbeslut. Den som vill se mönster i allt kan då påpeka att en man i protest mot ett domstolsbeslut i provinsen Húběi (湖北) tände eld på sig själv på Himmelska fridens torg i Běijīng den 21 oktober i år. Trots att det rimligtvis måste ha funnits hundratals vittnen till händelsen lyckades regimen som vanligt lägga locket på.

The Telegraph rapporterar dock om händelsen och publicerar även bilder på incidenten. Någon reaktion på det inträffade bland vanliga kineser har vi emellertid inte sett. Vår vilja att söka mönster för oss ibland snett när det gäller Kina. Vår tro att Kina oundvikligen måste bli som en av våra västliga demokratier har gång på gång kommit på skam. Vi glömmer den kinesiska historien, det konfucianska arvet och även den resa som Kina gjort de senaste decennierna när vi tar för givet att vägen till demokrati ligger öppen sedan landet öppnades för marknadsekonomi.

Osvuret är bäst, men personligen har jag svårt att se ett landsomfattande folkligt uppror mot Kommunistpartiet i Kina under överskådlig tid. Däremot kan antalet och storleken på protesterna mot den omfattande korruptionen komma att växa runt hela Kina. Tiotusentals så kallade massincidenter inträffar varje år, men de varierar från tysta plakatprotester till våldsamma utbrott mot lokala myndigheter. Det är just den sortens "sociala oro" eller kaos (luàn, 乱) som KKP fruktar ska spridas då det i praktiken blir en protest mot partiets styre.

Ledningen vill inte ha ett nytt 4 juni 1989. Frågan är om regimen ändå i skarpt läge är redo att göra vad den gjorde då för att behålla makten.

Ett så kallat parlamentsval

Snart är det parlamentsval i Ryssland. De ryska valen liknar dock alltmer ett maktens skådespel. Väljare erbjuds pengar eller förmåner för att rösta på ett visst parti och rapporteringen i statlig TV är mycket ensidig i Putins och Medvedevs parti Enades Rysslands favör. Dessutom uppges att valresultatet ute i regionerna ofta friseras innan det rapporteras in, allt för att glädja Kreml.

Ingen tvivlar på att Enade Eyssland vinner och behåller makten den 4 december. Frågan är dock om Ryssland ens kan kallas en semi-demokrati i dag.

Ständigt aktuellt

I kväll klockan 21.30 sänder SVT2 en dokumentär om folkmordet i Rwanda. Runt 800 000 människor, de flesta tutsier, mördades under bara 100 dagar i det lilla centralafrikanska landet våren 1994. FN vägrade länge att alls erkänna att ett folkmord pågick. Omvärlden blundade och stretade emot när militära insatser kom upp till diskussion.

Även P3 dokumentär Världen har en intressant dokumentär om "hundra dagar i helvetet", vilket var vad Rwanda var den där våren. Lyssna här.

Mer öppenhet?

I jakten på terrorister vill den norska säkerhetspolisen PST ha större befogenheter att registrera politisk och religiös tillhörighet. Det tycks i nuläget främst handla om att kartlägga och registrera hatpropaganda på nätet.

Nu ställs de norska politikerna på prov. "Mer demokrati och mer öppenhet" var det ju sagt...

Allt började med barnporren

Det lagförslag som förbereds i representanthuset och senaten i USA, "känt som Protect IP Act", riskerar att döda Internet som vi i dag känner det. För att skydda upphovsrätten ska en federal svart lista på förbjudna sajter upprättas och internetoperatörerna, med hot om böter, bli skyldiga att stoppa länkar till dessa sidor.

Det behövs inte så mycket fantasi för att begripa vartåt detta kommer att barka. I synnerhet när det handlar om USA, som släppt alla hämningar beträffande statens befogenheter sedan den 11 september 2001. Internetoperatörerna blir ansvariga för vad deras kunder företar sig på nätet. Övervakning blir i praktiken oundviklig.

Vi bör minnas att i vår del av världen började allt detta med ivern att censurera enskilda sajter som sades innehålla barnpornografiskt material. Upphovsrättsindustrin insåg vilka möjligheter detta kunde öppna. Kunde politiker i demokratiska församlingar förmås censurera och filtrera Internet fanns naturligtvis möjligheten att de även kunde tänka sig att censurera andra sajter än sådana som innehåll barnporr. Bollen hade satts i rullning. Barnporrkortet har spelats ut, helt medvetet, i andra syften.

Vi är många som har pratat om det sluttande planet, att vi aldrig får beträda stigen som riskerar att leda till statlig kontroll av Internet. Nu är vi snart där. Politikerna är inte längre rädda för att ta ordet "censur" i sina munnar. Om lagförslaget blir verklighet tar USA ett steg förbi stora delar av den demokratiska västvärlden och klappar i praktiken Kina på axeln. Det kommer att bli ohyggligt svårt att få bort denna lagstiftning när den väl kommit på plats.

Inget land är immunt mot detta. När lagstiftningen väl är på plats kan den enkelt kompletteras med förbud mot tillträde till mycket annat som politikerna anser obehagligt eller moraliskt tveksamt på Internet. Pornografi. Våldsamma filmer och spel. Bloggar som kritiserar och granskar makten.

Att få kontroll över Internet är i praktiken att få kontroll över stora delar av människors liv. Det är inte att undra på att politiker världen över frestas av tanken.

Läs även: Lake

Ett liberalt C?

Det blir Per Ankersjö som ska leda arbetet med Centerpartiets nya idéprogram. Det lovar gott. Alliansens reformarbete har gått i stå. Denna mandatperiod kommer att kännetecknas av att regeringen håller hårt i plånboken och talar med djup röst om behovet av ekonomiskt ansvar. Något parti måste våga gå före i både tanke och handling.

"Det finns en frustration över att det saknas en frihetlig idéutveckling och förnyelse av politiken", skriver Centerns Annie Lööf tillsammans med Ankersjö på Brännpunkt. Bland oss liberaler är detta snarast ett understatement. Men bland de breda folklagren går Fredrik Reinfeldts idélöshet hem.

Den vanlige väljaren är inte särskilt ideologisk. Däremot tror jag att alla vill höra politikerna berätta någon sorts framtidsberättelse, en vision om vilket samhälle vi vill ha om tio, tjugo eller femtio år. Denna vision kommer inte att skapas av den planerade Framtidskommissionen under Reinfeldts ledning.

Det skulle vara trösterikt om den i alla fall fanns i Centerpartiets nästa idéprogram. Då krävs dock att partiet är modigt och vågar gå före i för Alliansen kontroversiella och känsliga frågor. Som narkotikapolitiken. Som friheten på Internet. Då kan vi börja snacka liberala röster på C i valet 2014.

Veckan som gick #5

# Lydstaterna. Italien har fått en ny ledare, Mario Monti. En man som beskriver sig som "icke-politiker". Att Berlusconi är borta från premiärministerposten är bra, men det räddar inte Italiens ekonomi. Fast nu har i alla fall EU fått lydekonomier i både Italien och Grekland.

# Syrien isolerat. Bashar al-Assads regim i Syrien blir allt mer isolerad. Nu har även Arabförbundet satt ned foten och hotat med uteslutning. Frågan är om ens Kina eller Ryssland kan försvara regimen längre. Men mördandet fortsätter dag för dag. al-Assad säger sig slå ned militanta grupper som mördar poliser och civila. Med en sådan verklighetsbild blir blodbadet förmodligen helt logiskt. Frågan är om presidenten ämnar gå under i något slags slutstrid med sitt eget folk. Det riskerar att bli en långdragen strid.

# Mer Europa. Att EU:s ledare, och dess anhängare, vill öka unionens makt på medlemsstaternas och demokratins bekostnad är inget nytt. Eurokrisen har blivit ännu ett argument för att ytterligare öka maktförskjutningen. "Det innebär mer Europa, inte mindre", konstaterar Merkel. Mindre demokrati, alltså. Mindre folkligt inflytande över besluten. Hur personer som kallar sig demokrater kan försvara detta är fullständigt obegripligt. De svenska euroanhängarnas argument börjar dessutom bli väldigt patetiska.

# Saif al-Islam gripen. Den tilltänkte kronprinsen till fadern Muammar Gadaffi, verbale och universitetsutbildade Saif al-Islam, greps under lördagen i södra Libyen. Nu återstår att se om han utlämnas till Haag eller får något slags skenrättegång i Libyen. I vilket fall är Gadaffifamiljens styre i Libyen definitivt över.

Grisen is back

I vintras bloggade jag om skidåkaren Petter Northug som har för vana att håna sina konkurrenter när han äntrar upploppet i ledning och klyver mållinjen först. SVT:s Jonas Karlsson kallade Northug för "en gris" när han bromsade och väntade in konkurrenterna innan han slutligen klev över mållinjen i herrstafetten. Vilket säkert ytterligare stärkte norrmannen i sin övertygelse att det han gör är rätt och för sportens bästa.

I dag var det stafett igen, den första för säsongen. Det blev ett jättetråkigt lopp som slutade som vanligt i seger för Norge och Northug. Alla andra åkare beter sig som paralyserade i hans närhet, lite som när Mike Tyson under sin storhetstid gick upp mot livrädda motståndare som inte vågade följa någon egen strategi utan bara väntade på att bli utslagna.

Denna gång blev det inte ens någon riktig spurtuppgörelse. Northug kunde i lugn och ro ta sig i mål och passade då på att göra en ful gest, något han skämtade bort som en "en hyllning till noshörningen". Han vet förstås att detta genast skapar rubriker i både Sverige och Norge och att det polariserar.

Jag fortsätter att tycka att Northug är en fantastisk skidåkare och en usel sportpersonlighet. Att håna sina konkurrenter är inte att "bjuda på sig själv". Då är det desto roligare att se Marit Bjørgen, som är fantastisk på alla sätt.