Försörjningskrav en självklarhet

Sverige har sedan flera år ett krav på den som vill ta hit anhöriga från andra länder att ha både försörjning och bostad. Men det är endast ett krav i teorin. Undantagen är så många att försörjningskravet i själva verket endast upprätthålls i en procent av fallen.

Moderaterna vill bredda försörjningskravet så att det omfattar nya relationer och familjebildningar. Det är alls inget orimligt krav. Tvärtom. Ändå stretar Folkpartiet och Erik Ullenhag emot. "Det är ingen bra start i Sverige att vara skild från ett barn", konstaterar ministern.

Ullenhag har en poäng. Men samtidigt: Hans alternativ är att knuffa människor rakt till socialtjänstkontoret, där många kommer att förbli i år efter år. Detta är tanklös empati.

Att ställa krav är att bry sig. Att ställa krav är att ge människor chansen att leva självständiga liv. Att fylla socialtjänstens väntrum är det inte.

Jag är inte feminist, ska det vara så svårt att fatta?

"Ska det vara så jävla svårt att kalla sig feminist?" undrar Lisa Magnusson i Metro apropå att tidningen (på alla hjärtans dag!) passar på att fråga parti- och företagsledare om de är feminister och hur de definierar feminism.

Valet av datum antyder just det vi så ofta ser i svenska medier: antagandet att feminism är något snällt och gulligt, något ingen vettig människa kan vara emot eller vilja bekämpa. Med denna utgångspunkt i åtanke är det inte så märkligt att personer som vägrar att kalla sig feminister, och ännu värre har mage att ha argument för det, utsätts för hot och hån.

Så, Lisa Magnusson, vad sägs om: Jag delar inte den grundläggande föreställningen om en könsmaktsordning i samhället. Duger det?

Feminism handlar inte om lika rättigheter för män och kvinnor. Det handlar om särskilda rättigheter för kvinnor, om att diktera människors liv och i värsta fall om misandri. Detta är feminism i dagens Sverige, just den feminism som de flesta av riksdagspartierna ställer sig bakom och aktivt driver.

Utöver detta finns särartsfeminister, liberala feminister som inte vill kvotera, feminister tror på individen och kämpar för sexarbetares rättigheter. Men de är i minoritet i detta land, och de utgör ingen maktfaktor i riksdagen eller på debatt- och ledarsidor.

Det tycks mig att vi i Sverige endast har förmågan att tänka en tanke åt gången. Detta avspeglas på så många plan. Just nu diagnostiseras exempelvis alla beteendeproblem i skolan som ADHD som måste medicineras (läkemedelsindustrin tackar och tar emot). Den som vågar kritisera detta flockbeteende och kommer med alternativa förklaringsmodeller idiotförklaras.

Denna flockmentalitet präglar i högsta grad jämställdhetspolitiken i Sverige. Just nu handlar allt om att bära normkritiska glasögon, att tänka i genustermer, att ifrågasätta manligheten. Regering, riksdag, myndigheter, skolväsende, medier - alla springer i flock åt samma håll.

Det brukar komma en backlash förr eller senare. Kanske har den redan börjat.

Not:
Jag kommer att återkomma med kommentarer kring utredningen Män och jämställdhet (den presenterades i går och finns som PDF här) när jag hunnit läsa den i lugn och ro.

Tidigare bloggat:
Den extrema feminismen polariserar

(M)inister övervakad i Moskva - kände obehag

Idrottsminister Lena Adelsohn Liljeroth (m) åt middag med människorättsaktivister i Moskva. Hon uppger att mötet övervakades av rysk polis.

"Det stod tre stadiga poliser och tittade in", berättar Adelsohn Liljeroth för Aftonbladet. Möjligen inte ett exempel på den allra smidigaste formen av övervakning, men ministern säger att hon kände "ett obehag".

Låt oss dra en parallell. Obehaget kommer alltså från en minister i en regering som både röstat igenom FRA-lagen (som ger svensk underrättelsetjänst rätten att spana i kabel) och datalagringsdirektivet (som tvingar operatörer att lagra all vår elektroniska kommunikation i sex månader).

Detta känner hon inget uttalat obehag för. Men Lena Adelsohn Liljeroth är en representant för en regering som medvetet bygger ut övervakningsstaten och sitter i USA:s mjuka knä. Att peka finger mot Ryssland när man själv har fingrarna i syltburken är inte ett dugg trovärdigt.

Lite påminner detta om Angela Merkels reaktion när det blev känt att hennes mobiltelefon varit övervakad av NSA. Först då fann förbundskanslern det angeläget att ryta ifrån. Så länge bara vanliga tyskar drabbades av övervakningen var det tydligen ingen angelägen fråga.

Även ministrar och regeringschefer är väldigt simpla ibland.

Sveriges Radios beslut var korrekt

Komikern och vänsterprofilen Soran Ismail får ta ett uppehåll från jobbet som programledare i Sveriges Radio eftersom hans uttalade ogillande av Sverigedemokraterna inte anses förenligt med SR:s riktlinjer om opartiskhet under ett valår.

Detta har väckt stor uppmärksamhet. Många är upprörda, framför allt de som delar Ismails åsikter. Men varken SR eller SVT ska vara en plattform för politisk propaganda (även om de ofta är just det). Soran Ismail har aldrig gjort någon hemlighet av vad han tycker om Sverigedemokraterna, och har försitter sällan ett tillfälle att tvåla dit dem (även om jag tycker att han, till skillnad från andra, gör det med stil). Självfallet är detta problematiskt i en plattform som, åtminstone enligt riktlinjerna, ska vara opartisk.

Soran Ismail själv tycker inte att det är problematiskt att vara öppen motståndare till SD och samtidigt anställd i public service, eftersom partiet ju "är främlingsfientligt". Faktum är dock att SD är ett riksdagsparti, och ser ut att så förbli, och att hans åsikter om partiet inte nödvändigtvis är en universell sanning som delas av alla. Det är just detta, att deras åsikter inte är den enda sanningen, som många på vänsterkante har så svårt att ta till sig.

Fast egentligen kan jag tycka att SR hellre borde ha agerat mot Alexandra Pascalidou, som leder ett debattprogram och inte ett humorprogram, och är uttalat vänster. Så pass att hon gav sig på en borgerlig debattör i en debatt om rasism.

Eller ännu hellre: sätt in en libertariansk och en konservativ profil och ge dem ett eget program. Eftersträva pluralism i stället för att sätta munkavle. Då skulle det kunna bli ett ganska underhållande valår.

Vår tids ödesfråga

När Reportrar utan gränser (RUG) redovisar 2014 års pressfrihetsindex konstateras att terroristjakten påverkar pressfriheten i världen (se hela pressfrihetskartan på RUG:s hemsida). USA faller därför med tio placeringar. Situationen för journalister i USA betecknas nu bara som "tillfredsställande"

Samma tendens ser vi i Storbritannien. Där tvingade regeringsrepresentanter ned The Guardians redaktion i källaren och övervakade destruktionen av ett antal laptops. Syftet var att förstöra det material som tidningen fått tillgång till av Edward Snowden.

Destruktionen var förstås poänglös eftersom kopior av materialet fanns annorstädes. Men själva sinnebilden av män i kostym som stormar en tidningsredaktion och kräver att material destrueras är inte vad vi vill förknippa västvärldens demokratier med. Men det är precis så långt det har gått.

Inte heller Sverige kan svära sig fritt från denna utveckling. Tillsammans med just Storbritannien är Sverige USA:s mest hängivna allierade. Från Rosenbad har inte ett uns av kritik riktats mot den amerikanska massövervakningen, alla avslöjanden till trots. Tvärtom har Carl Bildt, USA:s man i den svenska regeringen, i varje tänkbart ögonblick ömsom försvarat, ömsom förringat amerikanska övergrepp. Fienden heter Ryssland och Kina, vilket ger grönt ljus för USA att bete sig hur som helst.

Terrorattackerna den elfte september 2001 utgör inte en startpunkt för regeringars önskan att spionera på både utländska ledare och sin egen befolkning. En sådan önskan har alltid funnits. Men det var i och med terrorattackerna mot amerikanska mål som underrättelsetjänsterna fick fritt spelrum och den globala massövervakningen löpte fullständigt amok. Tack vare Edward Snowden vet vi i dag hur pass långt utvecklingen har gått. Det ger oss också möjligheten att reagera.

Massövervakningen och den gränslösa tillgången till all vår personliga information är vår tids stora ödesfråga. På spel står alla människors rätt till privat kommunikation och internet som vi känner det (med den sprängkraft som det bär).

Men det gäller även själva demokratins existens. Ty det vi har sett efter den elfte september är skapandet av ett slags stat i staten, fredad från insyn, skyddad av sekretesslagstiftning, utom demokratisk kontroll. Allmänheten har helt enkelt inte vetat vilka omfattande befogenheter som staten tagit sig under dessa år. Allt har gjorts i vårt och demokratins namn och har upprätthållits genom att politiska ledare ljugit väljarna rakt upp i ansiktet.

När vi om tjugo, trettio eller femtio år tittar tillbaka på tiden när Snowdens avslöjanden nådde allmänheten, kommer vi ställa en fråga: Vad gjorde vi för att vända utvecklingen? Jag tror att det är möjligt att stoppa detta. Jag är övertygad om att vi kan vända utvecklingen. Men det kan bara ske om fler reagerar och tänker igenom vilka långtgående konsekvenser för våra liv, våra barns liv och våra barnbarns liv detta övervakningssamhälle får. Vi har en viktig läxa att göra här.

För det är så, att ett samhälle som inte tillåter oss att ha ett privatliv, som inte garanterar medborgarna rätten till personlig integritet och dessutom jagar den som avslöjar missförhållanden, är ett fängelse. Det spelar ingen roll vad politikerna väljer att kalla det. 

Demonstrera mot massövervakningen!

I dag anordnas en internationell demonstration mot massövervakningen och för ett fritt internet.

STOCKHOLM
Plats: Humlegården
Tid: Tisdag 11 februari kl. 17.30
Talar gör Piratpartiets ledare Anna Troberg, f.d. partiledaren Rick Falkvinge samt Ung Pirats Elin Andersson.

GÖTEBORG
Plats: Kungsportsplatsen
Tid: 18.00

UMEÅ
Plats: Rådhustorget
Tid: 17.00

 

Från Facebookeventet:

 

KÄRA INTERNETANVÄNDARE

In january 2012 besegrade vi SOPA och PIPA med den största intenterprostesten någonsin. För ett år sedan avled en av rörelsens ledare, Aaron Swartz.

Idag står vi inför ett annat hot, ett som undergräver både internet, och idén om att någon av oss skulle kunna leva i en fri värld, och det hotet är massövervakning....

Om Aaron hade levt så skulle han stå på frontlinjen i kriget mot regimerna som bevakar, samlar in och analyserar allt som vi gör digitalt.

På årsdagen av Aarons död, och för att fira att vi vann över SOPA och PIPA, sammankallar vi nu till en dag av protester mot massövervakningen, och detta kommer att ske den 11 februari.

Jag vill inte ha ett starkt Europa

Snart är det EU-val. Alla partier kommer prata om vad de vill göra med EU, hur Sveriges röst ska stärkas och så vidare.

Inget kommer emellertid att förändras på något avgörande sätt oavsett vilka partier som väljs in. Enda skälet att över huvud taget gå och rösta är att ge Piratpartiet chansen att fortsätta motarbeta de allra värsta dumheterna.

Den fria rörligheten står under angrepp från flera håll. Många ifrågasätter exempelvis det rimliga i EU-medborgare åker till Sverige enbart i syfte att tigga utanför våra matvarubutiker och tunnelbanestationer.

Centerpartiets kandidat till Europaparlamentet Fredrick Federley skriver i Aftonbladet att han vill se mer rörlighet i EU. Det ska bli enklare att arbetskraftsinvandra. "För vi vet i dag", skriver Federley, "att det är med öppenhet mot omvärlden och fler människor i arbete som vi bygger ett starkt Europa".

Men jag vill inte ha ett starkt Europa. Jag vill ha ett löst samarbete bestående av fria länder. Länder vars representanter väljs och avsätts i fria val. Länder som inte tvingas samman i den ena harmoniseringen efter den andra. Länder som tillåts vara olika.

Detta står på intet vis i motsättning till fri rörlighet. Men när liberala kandidater börjar prata om ett "starkt Europa" finns det skäl att bli skeptisk. Väldigt skeptisk.

För den som ej feminist är, åt helvete det bär!

Jens Spendrup vill inte kalla sig feminist. Det räcker för att orsaka en så kallad Twitterstorm i Sverige. Jonas Sjöstedt och Gustav Fridolin tillhör de upprörda.

Spendrup motsätter sig att staten ska tvinga fram en jämn könsfördelning i bolagsstyrelser. Och han vill inte kalla sig feminist: "Jag är humanist. Det är väl den enda ismen jag kan identifiera mig med", säger Spendrup i Ekots lördagsintervju, säkert ovetande om vilka konsekvenser ett sådant yttrande kan få.

Enligt Aftonbladet gjorde Jens Spendrup en "feministgroda" när han sade sig vara humanist, inte feminist, och dessutom hade mage att hävda att styrelserna tillsätts efter kompetens. Det är i sanning ett väldigt instängt åsiktsklimat vi har fått när något dylikt kan väcka sådan upprördhet att till och med partiledare känner sig nödda att kommentera det hela.

Aftonbladet ställer frågan till sina läsare om det bör införas kvotering i bolagsstyrelser. Två svar erbjuds: "Ja, det är dags nu" och "Nej, det får ta den tid det tar". Bägge svarsalternativen utgår från tesen att det är viktigt med en jämn könsfördelning i företags bolagstyrelser. Någon plats för en alternativ synpunkt finns inte. Det känns ganska symptomatiskt för den smala svenska åsiktskorridoren.

Frågan om könsfördelningen i bolagsstyrelser, denna icke-fråga, har gått och blivit principiellt viktig för landets feminister. Jag tror faktiskt inte att ensamstående mammor som arbetar och sliter i vården, det vill säga den grupp som de feministiska partierna vurmar för, bryr sig ett kviddevitt om huruvida det sitter få eller många kvinnor i bolagstyrelserna.

Den framgångsrike företagaren Jens Spendrup är bara den senaste i raden att få smaka på den feministiska åsiktsgiljotinen. Han är långt ifrån den sista. Bemötandet lär ha lärt honom att vara tyst, eller utpräglat PK, i frågan i fortsättningen.

Att prata feminism och jämställdhet i Sverige är onekligen en vandring på glödande kol för den som inte säger precis vad vissa makthavare och åsiktsproffs vill höra.

85 procent kvinnor på Fi:s jämställda lista

Feministiskt initiativ slåss för jämställdhet. Det är i alla fall vad partiet självt hävdar. I själva verket är det ett sekteristiskt radikalfeministiskt parti som slåss för särskilda rättigheter för halva befolkningen.

Medan andra partier anstränger sig för att ta in både kvinnor och män, tycks detta inte vara särskilt prioriterat för Fi. Eller kan det kanske bero på att ett parti drivet av misandri inte är så lockande för män?

40 av 47 personer på Fi:s riksdagslista är kvinnor. Således: 85 procent kvinnor, 15 procent män. Listan till Europaparlamentsvalet är inte bättre - 90 procent kvinnor, 10 procent män (9+1). Om dessa listor hade varit KD:s, eller ännu värre SD:s, hade det blivit liv i holken. Rubriken "gubbvälde" hade sannolikt toppat Aftonbladets sajt i dag.

I Fi:s ögon är förmodligen denna lista inte så märkvärdig. Ty i likhet med Vänsterpartiet anser partiet att en kvinnlig majoritet är höjden av jämlikhet medan en manlig sådan är ett uttryck för patriarkalt förtryck.

Familjer ska förmås välja "rätt"

Männen tar ut en allt större andel av föräldrapenningen. Under 2013 var andelen runt 25 procent. "Det går åt rätt håll", säger Försäkringskassans familjeekonomiske talesperson.

"Rätt håll" var det, ja. Om statsfeministerna får bestämma ska alla föräldrar givetvis dela helt lika. Helst tvingas till det, alldeles oavsett sin unika familjesituation.

I de familjer där männen i allt högre grad är hemma med barnen tjänar kvinnan ofta bättre än mannen. Således finns det ett ekonomiskt incitament att låta kvinnan jobba. Skälet till att kvinnor i högre utsträckning är föräldralediga har samma orsaker i andra familjer där männen tjänar mer. Och i många fall är uttaget av föräldrapenningen helt enkelt en överenskommelse utifrån vad som passar bäst just då. Människor väljer inte detta utifrån ideologiska förtecken, hur gärna politikerna i detta fall vill tro det.

Idén att föräldrar själva måste få bestämma hur de disponerar tiden mellan barn och arbete står under hårt angrepp i Sverige. Inte bara feministiska partier och debattörer utan även talespersoner hos en av Sveriges största myndigheter talar för att familjer ska välja "rätt".

Efter en rödgrön valseger i höst kommer frågan om kvoterad föräldraförsäkring åter bli het.

Kvällstidningarna tappar, men...

Det var många år sedan jag köpte en kvällstidning nu. Expressen och Aftonbladet har utvecklats till ett slags dagligt Se & Hör. Den journalistiska hedern är sedan länge borta, och tidningarna köps numera endast av personer som är intresserade av att läsa skvaller om dokusåpadeltagare, kungahuset och B-kändisar i Melodifestivalen.

Därför går det att finna viss skadeglädje i att både tidningarna fortsätter att tappa läsare. Tappet är runt tio procent, enligt Orvesto Konsument. Sedan 2005 har Aftonbladet tappat nära hälften och Expressen 40 procent av sin räckvidd.

Jag önskar att vi kunde se detta som ett tecken på att efterfrågan på kvalitetsjournalistik har ökat. Men det har nog mer att göra mer papperstidningens kris än något annat.

Båda kvällstidningarna har expanderat på nätet och har nu även egna "TV-kanaler". Tramsjournalistiken, den ytliga och glättiga, är sannolikt här för att stanna.

Amerikas talesman i regeringen

Den amerikanska toppdiplomaten Victoria Nuland bad EU dra åt helvete ("fuck the EU") i ett samtal  om krisen i Ukraina som spelades in.

Carl Bildt har förstås sin alldeles egna tolkning av diplomatens ordval. Han tycker i stället att själva inspelningen är klandervärd, inte vad Nuland sade om EU. Det kan ju ha varit Ryssland som spelade in.

Bildt har verkligen blivit en karikatyr. En tragisk karikatyr. Försvinn, karl!

Anne Ramberg är fantastisk

Stringent, principiell, rationell och klok. Man kan beskriva Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg på många sätt. Sammanfattat i ett enda ord är hon fantastisk.

Jag kan inte minnas när Anne Ramberg hamnade helt fel i en fråga. Ramberg har förstås alldeles för mycket integritet för att låta sig kladdas ned av partipolitiskt käbbel, men i en perfekt värld vore hon Sveriges justitieminister.

Se Mats Knutssons utfrågning av henne i SVT:s Rakt på. Ämnen som avhandlas är massövervakning, integritet och samtyckeslagstiftning. Hennes kritik i det sistnämnda fallet är inte nådig.

Tiggarna: Rättigheter men inga skyldigheter?

De romska tiggarlägren i Högdalen var blivit en internationell nyhet. Daily Mail konstaterar att det växande antalet läger i Sverige "tros bero på" liberaliserade invandringslagar.

Lägren ska nu rivas. De är sanitära olägenheter, liknar rena soptippar, och har dessutom byggts utan tillstånd från markägaren. Stadsledningskontoret har därför ansökt hos Kronofogden om omedelbar avhysning, vilket är den enda tänkbara åtgärden. Men inkom kort kommer nya läger att uppstå.

Parallellt med rapporteringen om husvagnslägren finns den om EU-medborgares rätt till sjukvård. Så sent som i går intervjuades i lokalnyheterna ABC en rumänsk man vars fru fått missfall. Hon behövde läkarvård, men mannen kunde varken betala eller uppvisa några identitetshandlingar. Ändå blev kvinnan inlagd för vård över natten. ABC:s reporter konstaterar att "frågan om vem som ska betala den nu ännu högre räkningen, förblir obesvarad".

Reportern ifrågasatte varför kvinnan inte kan få gratis vård i Sverige. Socialminister Göran Hägglund förklarade pedagogiskt varför. Mellan EU:s medlemsländer finns en överenskommelse som innebär att den med sjukförsäkring i sitt hemland kan uppvisa dokument som styrker detta. Då skickas räkningen till hemlandet. Ansvaret vilar alltså på Rumänien, inte Sverige. Och framför allt på den enskilde som valt att komma till Sverige.

Diskussionen styr lätt fel här. Miljöpartiet och Centerpartiet vill ha en TÖG som även omfattar EU-migranter. Det behöver inte locka hit fler tiggare, tror de. Man måste fråga sig hur de kom fram till den spektakulära slutsatsen. Centerns Stina Bengtsson tycker att Sverige måste bli bättre på att "ta hand om" de som kommer hit. Det är något oklart för mig varför Stockholms skattebetalare ska sörja för rumäners boende.

Precis som jag konstaterat tidigare är den fria rörligheten en lika odiskutabel rättighet som egenförsäljning är en odiskutabel skyldighet. Vi måste kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt.

Svenska medier älskar att diskutera rättigheter men glömmer bort individens eget ansvar. Man är varken dum eller hjälplös bara för att man är fattig.

Läs även:
Fnordspotting

Svenska folkets EU-kunskap samlad i en låda

Enligt en Sifoundersökning uppger bara 18 procent av de tillfrågade att de är säkra på att de ska rösta i valet till Europaparlamentet i maj. Bedömare tror på ett valdeltagande på runt 40 procent.

Ointresset har sina förklaringar. Dels är svensk EU-bevakning osedvanligt usel. De stora medierna är bara intresserade när det vaknas toppmöte och alla regeringschefer finns på plats för en gemensam fotosession. De ställer aldrig de där svåra frågorna. De problematiserar inte. De försöker inte förklara för tittare, läsare och lyssnare vad som egentligen försiggår och varför. Ingenting begripliggörs på djupet.

I korthet kan svenska mediers relation till EU liknas vid en inskränkt lokaltidning som ignorerar riksnyheterna och i stället fokuserar på skvallernyheter på bygden. Jag undrar om det är för att de inte kan bättre än så här.

Dels gör svenska politiker väldigt lite för att öka kunskapen om det arbete som bedrivs i EU och hur det påverkar oss svenskar i vardagen. Det är inte alls konstigt att många svenska väljare varken känner igen EU-parlamentarikerna eller förstår hur EU fungerar.

Ibland undrar jag om partierna själva ens är särskilt intresserade av att väljarna ska bry sig. De lägger bara manken till vart femte år, och då alltid i lika krystade ordalag (säger någon "ett smalare men vassare EU" en gång till, oxiderar jag).

Kanske vill politikerna ha det så här. Ett icke-transparent politiskt system med ett stort demokratiskt underskott, och en oinformerad allmänhet.

Vad spelar det egentligen för roll om 40 eller 60 procent av väljarna röstar? Partierna får sina mandat och pengar ändå. Och allt kan fortsätta som vanligt. EU har ju ändå alltid varit ett elitprojekt.

Läs även:
Opassande

En f.d. sexsäljare rosar Amnesty

I dag tvingas den som säljer sex att arbeta ensam utan säkerhet och skydd. Sexarbetare kan på grund av kopplerilagen inte arbeta med andra för att trygga sin säkerhet eftersom de då kan bli dömda för koppleri. Därför tvingas den som säljer sex att välja mellan att arbeta säkert och riskera att bli dömd för brott eller att arbeta ensam och riskera sin egen säkerhet. 

Den som säljer sex i hemmet blir vräkt från sitt hem om hyresvärden/bostadsrättsföreningen kommer på sexsäljandet. Personer som jobbar på gatan har mindre tid att förhandla med kunder efter sexköpslagen eftersom kunderna är rädda för att bli tagna av polisen.

Läs hela Emma Rosenqvists inlägg om varför det är bra att Amnesty kan komma att ta tydligt ställning för sexarbetarnas rättigheter, och varför.

Vita och högutbildade ska nog bara hålla käften

Alexandra Pascalidou leder Sveriges Radios nya debattprogram P1 Debatt. Enligt arbetsgivaren är hon en "karismatisk programledare med stort engagemang och lyskraft".

Åjovars. Pascalidou är också uttalat vänster, vilket hon inte gör någon hemlighet av i alla krönikor hon skrivit i bland annat gratistidningen Metro. Föreställ dig en annan Metrokrönikör, libertarianen Johan Norberg, i samma roll i statsradion. Otänkbart, förstås.

Alice Teodorescu deltog i programmet på temat "Hur mycket rasism tål Sverige?". Av programledaren fick Teodorescu frågan vad hon som "väldigt vacker, väldigt välklädd, akademiker, jurist, som är vit, kristen, europé" möjligen kunde veta om rasism. Frågan är oförskämd. Om Alice Teodorescu nu inte ens ansågs kvalificerad att diskutera frågan, varför bjöds hon då över huvud taget in till programmet?

Förmodligen tänkte Alexandra Pascalidou inte efter så noga innan hon ställde sin fråga. Det är inom breda kretsar kutym att förminska och diskvalificera åsikter som kommer från "fel" håll. Utifrån detta synsätt bör vita inte uttala sig om rasism (ty rasism drabbar sällan vita), män inte uttala sig om könsdiskriminering (ty sådan drabbar sällan män) och välutbildade personer som klarar sig bra i livet har naturligtvis inget att tillföra diskussionen om fattigdom och utslagning från arbetsmarknaden.

Allra värst är det om man är vit, heterosexuell man i medelåldern, själva huvudfienden för alla som upplever sig diskriminerade och satta på undantag i det svenska samhället. Då bör man helst hålla käften i alla frågor.

Noterbart är också att antirasisterna är precis lika besatta av människors hudfärg och härkomst som någonsin rasisterna. Det är ingen slump att begreppet "ras" har återlanserats. Av antirasister.

Partierna som inget särskilt vill

Aftonbladets Karin Pettersson skriver att Alliansen uppstod ur hatet mot Sossesverige och tar exempel ur förra Centerledaren Maud Olofssons nya bok.

Det är väl en aning överdrivet att kalla det för "hat". Men i modernt svenskt språkbruk är ju en avvikande åsikt beträffande något ett uttryck för hat. Det är också förenklat att utmåla Göran Persson som det enda Alliansen ville ha bort. Under de första åren genomförde de borgerliga trots allt en hel del, däribland avskaffades flera statliga monopol.

Ändå är Karin Pettersson inte helt fel ute. Alliansen föddes ur en strävan att först och främst få till stånd ett maktskifte för maktskiftets skull. Det ansågs helt nödvändigt efter att Socialdemokraterna åter igen vuxit ihop med staten. Det var en tröttkörd Göran Persson som, van vid att instinktivt skrämma med högerspöket, inte kunde få grepp om sina nye hale motståndare i valet 2006. Väljarna ville ha något nytt, och Alliansen stod för detta nya.

Det har snart gått åtta år, och i dag läget snarlikt för Alliansen som det var för Perssons trötta sossar 2006 I minoritet har Reinfeldt inte lyckats åstadkomma nästan någonting under de senaste åren. Medveten om risken att förlora omröstningar i riksdagen har statsministern hellre legat lågt.

Nu när det snart vankas val igen är frågan vad Alliansen egentligen vill med sitt maktinnehav. Vad betyder en röst på de borgerliga? Mer av samma eller någon sorts förändring? Karin Pettersson hånar Maud Olofsson för att hennes och Alliansens projekt endast bestod i att få bort Göran Persson.

Men vad vill egentligen Socialdemokraterna? Detta är inte ett dugg lättare att lista ut. Partiet är, precis som Moderaterna, i praktiken avideologiserat. Sveriges två största partier har aldrig stått så nära varandra politiskt som nu, och det enda som verkar skilja dem är procentsatser i skattetabellen. Ändå ska de föreställa huvudmotståndare i höstens val.

Det är inte att undra på att många väljare kliar sig i huvudet.

Behövs Centerpartiet?

Att både Kristdemokraterna och Centerpartiet lever farligt i den aldrig sinande strömmen av opinionsundersökningar är knappast en nyhet för någon.

Frågan är vilken roll dessa två partier anser sig fylla i dag. Kristdemokraterna har under Göran Hägglunds ledning blivit ett parti för äldrefrågor. De vassa värdekonservativa kanterna har slipats ned. Hägglunds plan var troligen att locka mittenväljare, men resultatet är att varken allmänborgerliga eller värdekonservativa vill rösta på KD.

Centern å sin sida har fortsatt att marginaliseras under Annie Lööfs ledarskap. Någon vändning har Lööf inte lyckats åstadkomma. Och frågan är om partiet blivit ett dugg tydligare under de senaste åren. Ingen tycks riktigt veta vad Centern vill förutom att de slogs för att sänka restaurangmomsen och vill fortsätta subventionera vissa branscher. Miljöfrågan är, trots regeringsinnehav, i praktiken förlorad till MP.

Partier som tydligt profilerar sig i en eller ett fåtal frågor går bra just nu. Sverigedemokraterna ligger på mellan 7 och 10 procent. Miljöpartiet ligger stadigt kring 9-10 procent, och Vänsterpartiet - som profilerat sig i frågan om vinster i välfärden - har lyft rejält på sistone och når faktiskt runt 9 procent i flera mätningar. Samtidigt backar Moderaterna medan Socialdemokraterna ligger kvar på sina historiskt låga nivåer.

I EU-valet, som närmar sig med stormsteg, kan parollen mycket väl tänkas bli den synnerligen utslitna frasen "ett smalare men vassare EU". Vilket betyder exakt - ingenting. Till riksdagsvalet verkar Centerpartiet vilja profilera sig som hela Sveriges parti. De "älskar Sverige" (och Moderaterna "älskar människor", minsann).

"Närodlad politik" tycks bli parollen. Denna idé känner vi igen - de politiska besluten ska fattas så nära människor som möjligt. Men det är värt att fråga sig vilket track record Centern har i både riksdagen och Europaparlamentet när det gäller maktöverföring. Partiet är alltid piggt på nya regleringar och lagar, och tycks inte särskilt intresserat av att låta människor själva fatta besluten.

Det finns alla skäl i världen att se pessimistiskt på Centerpartiets chanser i både EU- och riksdagsval. En djup krigskassa räcker inte om partiet, dess budskap och ledarskap upplevs som irrelevanta. Frågan som alla väljare bör ställa sig är: Behövs Centerpartiet?

Integritetsbråk

Det började med en artikel på SvD:s Brännpunkt i vilken Centerpartiets Fredrick Federley med den senaste tidens händelser i Ukraina som exempel lyfte fram riskerna med övervakning och teledatalagring. Federleys poäng var att Sverige får problem med sin trovärdighet när vi kritiserar Ukraina samtidigt som vi själva godkände datalagringsdirektivet.

"Bråket" som uppstått mellan Fredrick Federley och Piratpartiets Anna Troberg (och där även PP:s Christian Engström kommit med på ett hörn) handlar om principer och kompromisser, om ideologi och mod. Men framför allt om trovärdighet. Går ord och handling ihop?

Sverige är inte som Ukraina, skriver Federley. Det finns ingen risk för att övervakningsstaten kommer att förtrycka svenskar såsom den ukrainska förtrycker ukrainarna. I sak är det förstås en korrekt iakttagelse. Risken är åtminstone liten.

Men vi måste samtidigt vara tillräckligt ödmjuka för att konstatera att vi inget vet om vilken regering Sverige har om tio, femton eller tjugo år. Hur svenska lagar har förändrats. Hur världsläget har tvingat fram genomgripande kursändringar och devalveringar av värden vi tidigare trodde var skrivna i sten.

Därför ska vi alltid ta det säkra före det osäkra och aldrig ge staten den sorts makt som möjliggör det förtryck vi nu ser i exempelvis Ukraina. Vi ska aldrig förlita oss på att goda politiker skyddar oss från förtryck.

Å ena sidan är det lite onödigt att personer som egentligen tycker ungefär samma sak i integritetsfrågorna ger sig på varandra. Det finns en större fiende att bekämpa, och det görs bäst gemensamt.

Å den andra är det viktigt att politiker, särskilt de med hög svansföring i dessa frågor, ställs till svars. Det är bra att vi jämför ord och handling, att vi bryr oss om att reko politiker faktiskt lever upp till sina fina ord. Federley gjorde inte det 2008.

Jag uppfattar Federley som en i grunden god liberal. Därför går det att fråga sig vad han egentligen gör i Centerpartiet.

Läs även:
Christian Engström (igen), Anna Troberg (igen)