Nu får det fanimej vara nog!

Land of the free...

Edward Snowden är mannen på allas läppar just nu. Han är den som lämnade ett förmodligen väldigt välbetalt arbete när hans samvete sade ifrån. Som läckte till världen detaljerade uppgifter om den globala övervakningsstat som amerikanska säkerhetsmyndigheter har byggt upp. Som flydde till Hongkong, väl medveten om att han förmodligen aldrig kan återvända till sitt hemland igen utan att ställas inför rätta.

Snowden svek månne sin regering, men han svek inte det amerikanska folket. Det han gjorde var att avslöja hur NSA kan spionera på medborgare i hela världen. Han avslöjade statliga övergrepp inte bara på amerikaner utan på alla människor som har tillgång till en dator eller smarttelefon.

Allt vi gör registreras och granskas utan vårt medgivande. Det är ett fullständigt oacceptabel missbruk den amerikanska administrationen sysslar med. Och det är ett svek av företag som Google, Apple och Microsoft mot oss konsumenter. Frågan är bara hur vi som enskilda användare kan skydda oss när stat och multinationella storföretag går hand i hand på detta sätt.

I och med uppmärksamheten kring NSA:s spionprogram kommer även FRA-frågan upp på bordet igen. Vi har ju faktiskt redan en övervakning av vår elektroniska trafik i Sverige genom Försvarets radioanstalt. Datalagringen klubbades utan större ståhej.

Övervakningens omfattning är skrämmande. Några exempel:

• Varje gång du loggar in på Facebook via mobilen registreras platsen genom telefonens GPS. Facebook sparar och analyserar allt du gör på sajten – vad du trycker ”gilla” på, vilka artikellänkar som kompisar tipsat om du klickar och så vidare. Över tid skapar denna information en mycket heltäckande bild av en individ.

• Om du använder molnbaserade e-posttjänster som Microsofts Hotmail eller Googles Gmail kan NSA läsa dina mejl. Att tjänsterna krypterar mejlen hjälper inte om det stämmer att NSA har direkttillgång till företagens servrar.

• Google registrerar förstås allt du googlar, och kan på så sätt lära sig allt från vilka sjukdomar du drabbats av till dina sexuella böjelser. Genom så kallade cookies och ip-nummer fortsätter de att följa vad du gör på nätet även sedan du lämnat Googles sajt. Även om du inte loggat in på någon Googletjänst kan de på så sätt ofta räkna ut vem du är ändå.

• När du tar bilder med din Iphone synkroniserar Apple dem via nätet. Delar du bilden till dina vänner genom Instagram blir den dessutom tillgänglig för NSA även den vägen. Enskilda bilder kanske inte säger något, men många bilder tillsammans skapar ett mönster.

• Konversationer över Skype kan följas av NSA.

Argumentet att den som inte har något att dölja ej heller borde rädas övervakning återkommer ständigt. Men det kommer från människor som inte orkar bry sig. Som inte förstår poängen med ett privatliv. De skulle förmodligen tycka att det var obehagligt om övervakningen skedde av grannar och vänner eller svartklädda agenter i deras hem. Men eftersom vi inte märker av när NSA läser våra mejl, avlyssnar våra Skypesamtal eller kollar vad vi söker efter på internet är det plötsligt OK.

Kort sagt: övergrepp anses acceptabla om de bara sker i det tysta. Försök applicera den inställningen på resten av samhället och se hur bra det går.

Vill vi ha det så här? Vill vi ha hela vårt digitala liv skärskådat av en amerikansk säkerhetsmyndighet? Jag vill inte att någon myndighet har tillgång till allt jag skriver och säger. Jag är less på politikers flathet. Jag är förbannad på alla som inte bryr sig.

Bry dig. Engagera dig. Vi behöver prata om det här. Innan det är för sent.

Läs även:
HAX, Anna Troberg, Peter Sunde (Sydsvenskan), Opassande, Christian Engström

Rätt myndighet på rätt plats?

Diskrimineringsombudsmannen DO ska flytta till Tensta eller Rinkeby. OK, jag kan förstå vad regeringen försöker göra här. Genom att flytta ut verksamheter till förorten visar politikerna att de bryr sig. Dessutom är det bra att alla myndigheter inte ligger på fashionabla adresser i innerstan.

Men just DO...? Tänkte sig Erik Ullenhag möjligen detta som en på plats-service för de som känner sig diskriminerade?

PRISM: Vem bryr sig om några veckor?

Den amerikanska övervakningsskandalen (som egentligen inte borde kallas en skandal utan snarare ett avslöjat normalläge), väcker många tankar. En är: varför är någon förvånad? Hade de trott den amerikanska staten om bättre än så här? Hade de förväntat sig att Barack Obama skulle ha avslutat de program som George W Bush startade i antiterrorverksamhetens namn? Efter att ha förlängt Patriot Act, ökat användningen av drönare och inte alls stängt lägret på Guantánamo kan tyckas att Obamas förtroendekapital torde ha sinat även bland hans största beundrare.

Det mesta perversa i hela PRISM-historien är förstås att alla världsmedborgare får betala med sin integritet för att en stat, USA, vill skydda sin nationella säkerhet mot upplevda hot. Det är svårt att komma runt denna problematik när nästan all trafik går via USA. Människors acceptans för att bli övervakade är också förbluffande stor - vilket politikerna naturligtvis vet.

Just nu bygger NSA ut sin kapacitet i det så kallade Utah Data Center. Allt handlar egentligen främst om kapacitet och resurser. I en nära framtid skulle ett mer omfattande övervakningsprogram kunna få tillgång till inte bara våra webbkameror utan även övervakningskameror - ja, snart sagt alla uppkopplade prylar i hela världen. Föreställ er möjligheterna att kunna övervaka och kontrollera människor medelst ansiktsigenkänningteknik (ta bara alla kameror i London som ett exempel). Förställ dig möjligheterna till omfattande attacker. Detta är inte science-fiction längre.

Mest av allt känner jag uppgivenhet. Det går an att göra som Eva Franchell i Aftonbladet - ropa efter Piratpartiet. Men varken Franchell, Aftonbladet eller Socialdemokraterna har varit det minsta intresserade av integritetsfrågor tidigare. Alliansen ärvde FRA-lagen från Socialdemokraterna. Kritiken mot datalagringsdirektivet var i bästa fall sval. Piratpartiet har behandlats som ett gäng paranoida kufar som ingen bör ta på allvar. Fåtalet kritiker i de etablerade partierna kommer ha glömt vad PRISM är om några veckor.

För alla som tar sin personliga integritet på allvar, för alla som inte vill leva i ett samhälle där vi tvingas självcensurera oss själva, är Piratpartiet ett givet val till både riksdagen och Europaparlamentet nästa år. Men det räcker inte. Vi måste även försöka göra gammelpartierna engagerade i dessa frågor. Och den uppgiften känns tyvärr ganska hopplös.

Läs även:
HAX, Rick Falkvinge, Christian Engström

Ställ rätt fråga

Tipstack: Lake

Övervakningsstaten bygger på rädsla

De brott mot människors personliga integritet som eskalerade under George W Bushs ledning efter 11 septemberattackerna har i all väsentlighet fortsatt under Barack Obamas presidentskap.

Brittiska The Guardian har uppmärksammat att säkerhetsmyndigheten NSA har fått den hemliga domstolen FISA:s (träffande namn) tillstånd att på daglig basis övervaka trafiken hos det stora tele- och bredbandsföretaget Verizon. Hundra miljoner amerikaner får alltså sin telefon- och internetkommunikation övervakad, helt utan brottsmisstanke. Självfallet sker detta i terrorbekämpningens namn.

I de data som skickas till NSA ingår alla inblandade parters telefonnummer, plats vid samtalet, tidpunkt, längd och annan information som kan samlas in vid tillfället. Däremot sker ingen inspelning av själva innehållet (men det är snarast en fråga om resurser och tekniska begränsningar).

Denna kartläggning skedde redan under Bushs ledning. Det enda som Guardians avslöjande nu visar, är att Obama ingalunda för någon annan politik än Bush. De är av precis samma skrot och korn, Obama räcker ett precis lika stort finger åt den personliga integriteten som någonsin Bush.

Vi har nakenskannrar på flygplatser. Vi har övervakning av all tele- och datorkommunikation. Och genom lagpaketet Patriot Act gjordes definitionen av terrorism betydligt vidare samtidigt som myndigheternas befogenheter gentemot vanliga medborgare ökade (Obama har förstås sett till att förlänga lagens giltighet). Bushs övervakningssamhälle har kort sagt förfinats under Obamas ledning.

Grunden till allt detta elände, och orsaken till frånvaron av folkliga protester, stavas rädsla. I en avskedsintervju fick George W Bush frågan om han i efterhand tyckte att Irakkriget, Guantánamo och Patriot Act hade varit rätt beslut. Han svarade kort "det blev ingen andra attack".

Så länge människor är rädda för terrorism, kommer de vara beredda att ge en del av sin frihet i utbyte mot upplevt skydd. Det spelar egentligen ingen roll om det skydd staten utlovar är effektivt eller ej. Känslan av att se fler poliser på gatorna, vetskapen att myndigheter har tillgång till all elektronisk kommunikation så att de kan spåra brottslingar, räcker för att hålla människor lugna.

Det som händer i USA händer förr eller senare även här. Datalagringsdirektivet är redan implementerat, och kan förstås byggas ut närhelst politikerna önskar. Europeiska politiker följer noggrant hur amerikanska kollegor agerar, och inte sällan sker det i ett officiellt eller inofficiellt samarbete. Europaparlamentet kommer nästa vecka rösta om registrering av data om flygpassagerare.

Sedan finns det förstås de som CNN:s Paul R. La Monica som tycker att detta inte är så farligt, att de ändå inte har något att dölja, och att kartlagda telefonsamtal är ett billigt pris att betala för att undvika framtida terrordåd.

Varje gång jag hör dessa argument har jag lika svårt att förstå på vilket sätt vi bäst bekämpar terrorister genom att frånta resten av befolkningen, som inte är terrorister, deras rättigheter.

NSA:s gigantiska komplex. Härifrån sköts övervakning av amerikaners teletrafik.

Riksdagsfrälset

Ett upprörande inslag i SVT väckte diskussionen om riksdagsledamöterna förmånliga pensionsvillkor till liv igen. Där avslöjades att nästan fyra av tio som slutade sina riksdagsuppdrag efter valet 2010 fortfarande lever på inkomstgarantin. Politikerna har blivit ett frälse som inte omfattas av den beryktade arbetslinjen.

I dag kan en ledamot av Sveriges riksdag som fyllt 50 och suttit sex år lämna riksdagsplatsen och få en pension på 38 000 kronor i månaden fram till sin 65-årsdag. Det handlar alltså om maximalt 6,8 miljoner kronor i handen för att göra absolut ingenting.

Samtliga riksdagspartier är ense om att förändra detta. Men Socialdemokraterna och Moderaterna vill att de nya reglerna - som ger en ersättning i två år för ledamöter som slutat sitt riksdagsuppdrag - endast ska gälla de ledamöter som väljs från och med nästa riksdagsval. Alla ledamöter som sitter i dag kommer alltså att få behålla de äckligt förmånliga villkoren.

Det mesta tyder alltså på att det blir en kompromiss som innebär att gamla och nya riksdagsledamöter får helt olika villkor.

I höst ska det röstas i frågan. Det ska bli intressant att se hur många - och vilka - ledamöter som röstar för att ge sig själva mindre förmånliga pensionsvillkor...

I jämställdhetsfrågor känner jag mig dansk

I en replikväxling som publicerats samtidigt i DN Kultur och danska Politiken ska skillnaderna mellan danskarnas och svenskarnas syn på jämställdhet redas ut, är det tänkt. Först ut var den danske antropologen Dennis Nørmark. Feministen Nina Björk svarade.

Den svenska extremfeminismen har många namn; elitfeminism, statsfeminism, radikalfeminism. Nørmark använder begreppet nyfeminism. Det beskriver en urspårad feminism som i stället för jämställdhet och lika rättigheter propagerar för ett slags revanschistisk diskriminering av män och särskilda rättigheter för kvinnor. Enligt Nørmark har nyfeminismen skapat en könskamp som fått många män att börja revoltera.

Det är förstås problematiskt att diskutera jämställdhet och feminism utifrån nationella egenskaper. Men om vi accepterar den utgångspunkten för debatten måste jag säga att Nina Björk i sin replik mest lyckas skjuta över målet. Hon kritiserar kapitalismen, det ekonomiska system som hon anser får oss att konkurrera i skolan, på arbetsplatsen och på bostadsmarknaden (en kritik som känns igen från Björks bok Lycklig i alla sina dagar). Men detta begripliggör inte svensk jämställdhetspolitik. Det gör inte svensk nyfeminism vare sig mer trovärdig eller mer inkluderande. Tvärtom innebär Björks syn på vad feminism är att den utestänger alla som inte delar hennes extrema vänstersympatier. Inte ens statsfeministen Birgitta Ohlsson skulle känna sig hemma.

Nina Björk tycker att det är Dennis Nørmark, inte de svenska feministerna, som är fixerad vid kön. Det är svårt att finna stöd i den åsikten. Ty samtidigt som högljudda svenska feminister som Maria Sveland, Birgitta Ohlsson, Gudrun Schyman, Katerina Janouch och Björk själv vill påskina att de minsann är så öppensinnade och toleranta att de knappt vill erkänna förekomsten av ett biologiskt kön, tolkar de allt i sin tillvaro utifrån det enda perspektiv de känner sig hemtama med - genusperspektivet. Det gör att allt handlar om kön. Hela tiden.

Genusperspektivet har satt sig i Sverige. Inte bara i form av genusdagis utan också av statliga granskningar av genus i skolornas historieböcker (pdf), jämställdhetsperspektiv på forskningsanslag och mycket, mycket annat. Ja, all regeringens politik ska genomsyras av ett jämställdhetsperspektiv - vilket fått Sveriges Kvinnolobby att framföra kritik mot att de senaste tio årens budgetpropositioner inte har haft tillräckligt tydliga jämställdhetsanalyser. Sverige är ett extremt land, det går inte att komma ifrån.

Avslutningsvis finner jag det en smula underligt att jämställdhet i Sverige tydligen är att vi män (ja, nu talar jag om oss som grupp) förväntas acceptera och till och med skratta åt förlöjliganden som i pjäsen Vita kränkta män och rena hån som i föreställningen SCUM  samtidigt som feminister tillåter sig själva att flyga i taket över en bikinimodell hos H&M.

I jämställdhetsfrågor känner jag mig sålunda väldigt dansk, och jag har i allt högre grad kommit att betrakta Sverige som ett feministiskt skräckland.

Beatrice Ask måste bort!

Beatrice Ask är ett hot mot rättssäkerheten, mot hela rättsstaten. Hon måste bort som Sveriges justitieminister.

Ask har tillsatt två utredningar i syfte att ge henne argument för både brottsprovokation och informatörer. För att skydda polisens informatörer föreslås att åklagaren ska kunna hemlighålla viktiga uppgifter från både försvararsadvokater och misstänkta.

Det har tidigare förts en diskussion om möjligheten att tillåta anonyma vittnesmål. Även om jag förstår problematiken kring vittneshot i rättegångar mot grovt kriminella, är anonyma vittnesmål mycket problematiska ur ett rättssäkerhetsperspektiv. Den som åtalas måste rimligen få en chans att bemöta ett vittnes påstådda iakttagelser.

Ovanstående förslag - att försvaret inte ens ska få tillgång till alla uppgifter som kan påverka rättens inställning i skuldfrågan - är ännu värre. Det innebär att väsentliga uppgifter helt ska kunna undanhållas den tilltalade och dennes försvarare. Vilket i sin tur betyder att vi inte kan veta om all information som ligger till grund för en fällande dom har insamlats på ett lagligt sätt. Polisen ges möjlighet och rent av uppmuntran till att skarva och ständigt ligga på gränsen mellan lagligt och olagligt i sitt arbete.

Alla kan trampa snett, men Beatrice Ask har gjort snedstegen till en karriär. Under hennes tid på justitieministerposten har Sverige fått FRA-lagen, som tillåter att svenska medborgares elektroniska kommunikation övervakas. Och vi har fått IPRED, som möjliggör för ett särintresse att leka poliser.

Ask har också drivit sin egen kamp mot den frivilliga sexhandeln. Hon fick sig levererad en undermålig utvärdering av sexköpslagen i syfte att få legitimitet för en straffskärpning. Hela processen var en stor charad. I ett försök att utpeka sexköpare att straffa dem enligt något slags medeltida skamsystem, föreslog Ask att delgivning borde ske i gredelina kuvert så att hela familjen ser exakt vad personen är misstänkt för (jag skickade själv ett brev till Ask i ett gredelint kuvert). Gång på gång har Ask visat att hon saknar den där känslan för vad rättssäkerhet är, den som borde sitta i ryggraden hos en justitieminister. Att hon inte rensades ut efter valet 2010 visade tyvärr att Fredrik Reinfeldt delar hennes värderingar.

Det förefaller finnas en klyfta mellan rättsväsendet och justitieministern. Det borde oroa även statsministern. Beatrice Asks tid som justitieminister måste komma till ett slut, och det snarast.

Läs även:
HAX

Skänk Manning en tanke

I dag inleds rättegången mot Bradley Manning. Han riskerar livstids fängelse. Förutsättningarna för en mild dom förefaller inte de bästa. Manning har redan erkänt åtalspunkter som kan spärra in honom i 20 år.

Alla som tror på öppenhet och skyr en stats övergrepp och försök att dölja dessa skänker i dag visselblåsaren Bradley Manning en varm tanke. Det du gjorde var viktigt och stort, Bradley.

Jag läser just nu boken Soldater: om kamp, dödande och död. Den handlar om hemliga inspelningar av tyska soldaters samtal under andra världskriget. Det är vanliga unga män som blir till mördarmaskiner, som skjuter civila från luften, spärrar in krigsfångar i hus och kastar in handgranater, känner spänning och glädje när de fäller dödlig last över engelska bostadskvarter. Och berättar om det för varandra i dagligt småsnack.

Boken vill framför allt säga att vem som helst av oss skulle kunna ikläda oss dessa mäns uniformer och agera på precis samma sätt om förutsättningarna var desamma. Ändå finns undantagen där. Soldaten som vägrade att avrätta en rysk fånge som anlitats för ett städjobb är ett sådant. I ett samtal med en annan soldat förklarade han sin ordervägran med "så beter man sig bara inte".

Bradley Manning kommer att få betala ett högt pris för sitt beslut att läcka amerikanska krigsbrott till WikiLeaks. Men det betyder också att vi i framtiden kommer att prata om Bradley Manning som det där goda exemplet, den där personen som gjorde det ingen annan vågade eller ens kom att tänka på. Ty som amerikanska soldater i den där Apachehelikoptern betedde sig i Irak 2007, så beter man sig bara inte.

Att bränna bilar är ett val

Vänsterdebattörer och -politiker försöker rida på en våg av pseudoförklaringar som Husbykravallerna gett upphov till. Senast i raden är Masoud Kamali. 

Kamali stämplar Husby och andra av vandalism drabbade områden som "marginaliserade". Stefan Löfven var inte bättre när han lyckades sprida myten om Husby som den nedlagda orten, utan vårdcentral och bibliotek. I jakten på förklaringar till vandalismen letas det efter orsakssamband som passar den egna ideologiska utgångspunkten.

Sänkta skatter + nedlagd välfärd + utanförskap = våldsamheter är en populär vänsterformel. Den tar emellertid inte hänsyn till att det vimlar av orter i Norrlands inland som i detta hänseende är värre utsatta än Husby, men där det inte kastas sten eller bränns bilar. Strömsund är en av många glesbygdskommuner med stsora bekymmer. Arbetslösheten är skyhög, andelen invånare som lever på försörjningsstöd bland den högsta i landet (över 16 procent av ungdomarna fick ekonomiskt bistånd under 2012). För alla som är intresserade, se Socialstyrelsens granskning av landets alla kommuner här (varning för skrämselhicka).

Masoud Kamali tycker att politikerna inte pratar nog om den strukturella diskrimineringen. Ändå har just detta ämne ventilerats flitigt efter Jonas Hassen Khemiris omtalade artikel på ämnet i DN Kultur i mars. Nog har det pratats om vardagsrasism alltid.

Kamali har rätt i att politikerna - politiker som i Fredrik Reinfeldt, Stefan Löfven och Erik Ullenhag - inte betraktar Husbyborna som "vi" utan som "dem". Det är emellertid inte bara förortsbor som ingår i kategorin "dem" för en elitpolitiker. Det gör de flesta av oss. Politiker kan aldrig vara "vi".

Valet av boendeort är ett sådant exempel. När Stefan Löfven tagit över jobbet som socialdemokratisk partiordförande, med en årslön på 1,4 miljoner, fick han frågan var han skulle bo när han sökte en större bostad. Hans kötid hos Bostadsförmedlingen skulle räcka till en lägenhet i Tensta. Reportern undrade om Löfven inte kunde tänka sig att flytta dit och fick det politiskt korrekta svaret att han "inte hade något principiellt emot det", men att han vant sig vid att bo i Vasastan och därför ogärna ville flytta. Inget fel på Tensta, alltså, men det är ju jobbigt att byta stadsdel. Jojo.

Ingen förväntar sig nog att Sveriges bäst betalde politiker ska flytta ut till förorten när han kan välja att köpa en bostadsrätt i innerstan. Vilket val skulle du göra? Ändå kunde Löfven inte uttrycka detta i intervjun. Då skulle han nämligen anses skapa ett "vi" och "dem". Det blir ett fånigt spel för gallerierna.

Är det ett problem att ingen toppolitiker och nästan ingen riksdagspolitiker bor i de så kallade drabbade närförorterna? Nej. Men det är ett bekymmer att en vanlig riksdagspolitiker, som inte behöver ha några som helst kvalifikationer förutom partilojalitet, kan sitta i en lagstiftande församling, tjäna dubbelt så mycket som en välutbildad person på den reguljära arbetsmarknaden och efter avslutat värv få en fet riksdagspension. Det är detta, inte valet av bostadsort, som skapar ett "vi" och "dem".

Att skylla på regeringens "nyliberala politik" (hej, Kamali) och social nedrustning (hej, Löfven) är billiga knep för att plocka snabba politiska poäng. Ungdomarna i Husby har precis som resten av landets unga rätt till gratis utbildning, deras föräldrar får barnbidrag, flerbarnstillägg och bostadsbidrag. De är inte mer bortglömda än den arbetslösa flerbarnfamiljen i Strömsund. De bor i ett av världens tryggaste länder.

Att vissa ungdomar väljer våld och skadegörelse säger ingenting om någon annan, bara massor om dem själva. Det är ett val att kasta sten i stället för att spela fotboll. Det är ett val att bränna bilar i stället plugga extra för att få högre betyg. Det, Masoud Kamali, kan vi prata om.

Ironi

Narkotikalangare i Christiania vill bli legala och betala skatt.

Det finns förstås enbart fördelar med detta: marknaden blir vit och därmed mer transparent, politikerna får in den skatt de så gärna vill ha och polisen kan ägna sig åt bättre saker än att jaga folk som använder "fel" drog.

Men legaliseringskravet gillas inte av alla. Socialdemokraten Frank Jensen vill ge langarna ett råd: "Lägg av med alla era olagliga aktiviteter och skaffa er ett hederligt arbete!"

Nå, nu var det ju just legala de ville bli. Och att just en politiker ger andra rådet att skaffa sig ett hederligt arbete är en smula ironiskt...

Polisfiasko

Sverige har aldrig haft så många poliser som nu. Såväl socialdemokratiska som borgerliga regeringar har satsat för att utbilda fler poliser. Sedan 2006 har det tillkommit 2 500 stycken.

Satsningen har emellertid inte resulterat i fler uppklarade brott, visar en undersökning från Brå. Antalet poliser i den yttre, händelsestyrda verksamheten har inte blivit fler. Enda skillnaden är att de är mer oerfarna än tidigare, hävdar Brå.

Att kräva fler poliser är enkelt och slagfärdigt. Det är lätt att formulera och fungerar i en valrörelse. Men det löser ingenting. Ändå lär vi även framgent få se denna sorts plakatpolitik från både Socialdemokraterna och Alliansen.

Så länge inte polisens arbetssätt utvecklas och fler brott klaras upp, kommer vanliga medborgare inte att känna ett ökat förtroende för polisen.

Här kan du ladda ned Brå:s rapport Satsningen på fler polisen - vad har den lett till?, den första av tre.

Hur är fler i fängelse en seger?

Fängelsebranschen närs av narkotikapolitiken. Om USA avkriminaliserade bruk av cannabis och andra droger skulle många delstater få stänga en hel del fängelser. Så stor andel av alla interner sitter dömda för narkotikabrott. Detsamma gäller Sverige.

Rätten har efter en ny HD-praxis från 2011 börjat göra åtskillnad mellan ligaledare och fotfolk i narkotikabranschen. Tanken är att annat än bara antalet gram av innehav ska avgöra fängelsestraffets längd. Detta gillas inte av polisen eftersom det innebär ett merarbete och ställer högre krav. Nu måste de visa exakt vilken roll den inblandade haft.

Det gillas inte heller av regeringen, som tillsätter en utredning för att titta närmare på en straffskärpning. HD:s praxis utmanas alltså av justitieministern. I detta finns ingen djupare analys av politikens effekter eller HD:s resonemang. Heller ingen självrannsakan eller minsta spår av ödmjukhet. Beatrice Ask vill spärra in fler och under längre tid. Det är hennes och regeringens enkla devis.

Finns det någon människa som har förtroende för det här gänget?

Har föräldrar rätt att indoktrinera sina barn?

Kränker religiösa föräldrar sina barn genom att lära dem vad de uppfattar som den rätta läran? Bör alla barn till troende föräldrar därför påtvingas en sekulär motbild i syfte att undvika religiös indoktrinering?

Barn formas av sina föräldrar, det går inte att komma ifrån. De flesta mammor och pappor kommer vilja uppfostra sina barn utifrån sina egna värderingar och lära dem vad som är rätt och fel i föräldrarnas subjektiva ögon.

Men är det värre att lära ut att Jesus offrade sig för våra synder än att kommunismen är den största gåvan till mänskligheten? Är det värre att tvingas med till kyrkan än att dras med i ett utdraget politiskt väckelsemöte (också kallat valrörelse)? Det är inte alls självklart. Barn syns överallt i svenska valrörelser. Vad skulle göra politisk påverkan bättre än religiös? Hur många gånger har vi inte hört socialdemokrater stolt proklamera att de röstar som sina föräldrar och farföräldrar och att det aldrig funnits något alternativ? Hur reagerar vi när en ung muslim förmedlar samma sak om sin religiösa tillhörighet?

I Sverige tillåter vi religiösa friskolor. Vi tillåter emellertid inte hemskolning. Det är alltså fritt fram för en muslim eller kristen att sätta sina barn i en skola som visserligen måste hålla sig till en nationell skolplan men som fokuserar på religionen. Samtidigt är det förbjudet för en sekulär familj att undervisa sina barn hemma. Det är svårt att få ihop den bilden om det nu är barnets bästa som intresserar oss. Förklaringen är förstås politisk och har väldigt lite med barnens väl och ve att göra.

I en perfekt värld skulle alla barn få möjlighet att välja både sin religiösa och politiska tillhörighet. Vi vet emellertid att vi påverkas av våra föräldrar, även om alla inte medvetet försöker styra eller påverka i en viss riktning. Jag tror inte att det är en slump att jag som tonåring gick med i Muf i stället för Ung vänster - samtidigt var mina föräldrar aldrig pådrivande på något sätt.

Det finns ingen bra väg runt detta. Ansvaret för barnuppfostran måste trots allt ligga på föräldrarna, inte samhället. Att detta inbegriper att lära barnen "den rätta tron" i just det specifika hushållet får vi helt enkelt acceptera. Det är faktiskt bättre med ett aktivt föräldraskap som sätter ramar och förmedlar normer än ett icke-existerande sådant.

Den där porren

Aftonbladet prioriterar samlagsfrågor just nu. Vi har kunna läsa om ungas sexvanor, äldres sexvanor och att kristdemokrater ligger mer än vänsterpartister. Nu har turen kommit till - porren. Den utskällda. Den tabubelagda. Den som nästan alla tittar på ändå.

Av 270 tillfrågade ungdomsmottagningar valde 63 att svara. En sådan låg svarsfrekvens skulle underkänna alla resultat om det handlade om en vanlig C-uppsats. Men Aftonbladet behöver inte bry sig om små detaljer som signifikans. De tutar och kör ändå.

55 av 63 uppgav att internet påverkar unga. Ännu färre, 51 svarande, nämner konsekvenser av porren, som att många killar och de flesta tjejer rakar sig mellan benen. Detta påstående utgår emellertid från ett antagande; att den som rakar sitt underliv gör det för att det är så de ser ut i porrens värld. Så behöver det inte alls vara. Särskilt som rakat gäller som standard i långt ifrån all pornografi.

En barnmorska menar att porren blir en referensram och att många tror "att analsex är vanligt". Nå, analsex är vanligt bland unga i dag. Det finns enkäter som visar att ungefär varannan ungdom någon gång har haft analsex. På vilket sätt detta skulle vara ett problem framgår inte. Om man vill testa analsex med sin partner - är det fel? Ingenstans framkommer i enkätsvaren att unga upplever obehag eller tvång. I stället får vi svepande tolkningar om porrens förment skadliga inverkan på sexlivet.

Idén att porrideal stör kvinnors sexualitet är ingalunda unik. Nyligen berättade två feminister som ligger bakom dokumentären Porrskadat för DN att mäns porrtittande inte bara påverkar dem själva utan också deras kvinnliga partners. Om kvinnan känner sig obekväm i förhållandet kan det alltså bero på att mannen tittat på för mycket porr. De utgår från sina egna upplevelser och applicerar dem sedan på hela den kvinnliga befolkningen. Vilket känns... tveksamt.

Dessa två feminister går till och med så långt att de vill följa det isländska exemplet och diskutera ett förbud mot internetporr. Någonstans där inser nog de flesta att deras åsikter kan läggas under kategorin "knäppa och orimliga".

Det pratas alltid om porr som ett enhetligt fenomen. Porren. Som vore amerikansk mainstreamporr allt som finns att tillgå. Det är lite som att prata om film och bara exemplifiera med verk av Michael Bay (Transformers, Bad Boys och Armageddon). Ingen vettig människa skulle vilja se en film någonsin igen om Bay var måttstocken för vad film är.

Att diskutera sexvanor kan vara relevant. Att fundera över vad som påverkar dessa likaså. Att anta att porren har en skadlig påverkan är det inte. Jag vill påstå att den svenska nymoralismen är betydligt skadligare för vårt sexliv än porren - som snarare kan berika den.

Moralismens högborg

Tiderna förändras. Sverige införde sexköpsförbudet 1999. Drygt tio år senare, efter en regeringsbeställd "utvärdering", skärptes straffet. När lagen tillkom var den ifrågasatt av flera riksdagspartier. I dag förväntas vi bli upprörda över att inga sexköpare skickas i fängelse.

Poängen med sexköpslagen är inte att skicka så många som möjligt i fängelse, påminner Morgan Johansson (S). Lagen har en avkräckande effekt och bidrar till att Sverige har mindre människohandel (för sexuella ändamål, får vi anta att han avser) än exempelvis Danmark och Tyskland, anser han. Att Tyskland ligger i centrala Europa och erbjuder en helt annan marknad för människohandlare förbiser Johansson.

Nå, vi börjar bli vana vid denna ständiga sammanblandning av frivilligt sexarbete och slaveri. En lag som förbjuder frivilligt sexarbete anses alltså förebygga ofrivilligt sexarbete. Det tycks omöjligt i den svenska diskursen att särskilja dessa två. Och i vanlig ordning bryr sig ingen om sexsäljarna.

Även polisen brukar anföra argumentet att sexköpslagen är ett sätt att bekämpa människohandel. Att polisen gillar en lag är däremot inget argument för att behålla den. Om polisen fick råda skulle vi ha mängder av integritetskränkande lagar, DNA-banker på alla invånare och förmodligen fullkomlig övervakning på internet, avskaffad brevhemlighet med mera. Det är illa nog att polisen springer omkring och avbryter pågående samlag mellan samtyckande vuxna.

Ett syfte med sexköpsförbudet är att minska efterfrågan. Tanken är alltså att folk ska bli mindre benägna att köpa sexuella tjänster om de riskerar att bli tagna av polisen. Detta kan säkert avskräcka vissa. Men efterfrågan på sex kan aldrig kväsas. Sex är ett biologiskt betingat behov, inga morallagar, inga nymoralistiska eller feministiska predikningar kommer att hjälpa. Av det enkla skälet att människan alltid kommer att efterfråga sex, kommer sexhandeln alltid att fortleva.

Detta är inget krasst konstaterande. Tvärtom. Sexhandel är ett naturligt inslag i ett samhälle, precis som all annan handel mellan myndiga individer. Det är vår kulturs besatthet vid sex som gör denna sorts handel så väsensskild allt annat.

Sexköpslagen är en människofientlig lag, stiftad under en feministisk sosseregim, skärpt av en nymoralistisk allians. Hoppet om ett Sverige där den sexuella självbestämmanderätten ligger hos varje enskild individ sinar för varje dag. Politikerna har fastslagit att det mest privata är politiskt. De kommer inte ge upp utan strid.

MP går vänsterut

En miljöpartistisk kongress innebär nästan alltid att gräsrötterna ger partiledningen en knäpp på näsan. I år skedde det bland annat i frågan om arbetsgivaravgiften för unga, som kongressen beslöt ska höjas till tidigare nivåer.

Miljöpartiet har med åren avradikaliserats. På årets kongress har det blivit tydligt i och med att begreppet medborgarlön nu stryks ur partiprogrammet och ersätts det med en vision om att alla som saknar inkomst ska vara garanterade ett ekonomiskt stöd som går att leva på. Det låter ganska mycket som om Miljöpartiet propagerar för det redan existerande försörjningsstödet men vill ha en generösare tolkning.

Alliansen har ingått en migrationsöverenskommelse med Miljöpartiet. Fredrik Reinfeldt har varit noggrann med att inte reta upp miljöpartisterna i onödan. Han vet att han kan komma att behöva dem efter nästa val om Centerpartiet eller Kristdemokraterna åker ur.

Allt mer tyder emellertid på att det blir väldigt svårt för Reinfeldt att knuffa in MP i ett allianssamarbete, hur mycket han än lockar med ministerposter. MP-väljarna definierar sig överlag som vänster och torde ha väldigt svårt svälja att deras parti regerar med Moderaterna. Detta även om det politiskt inte brukar skilja så värst mycket (förutom den underhållande krocken med Folkpartiet som skulle uppstå i kärnkraftsfrågan).

Med de beslut som fattats på årets kongress har MP emellertid tagit tydliga kliv åt vänster. Det är tydligt att partiledningen ligger mer åt mitten än partiets gräsrötter. Det sannolika är därför att Miljöpartiet siktar på att bilda en minoritetsregering med Socialdemokraterna efter nästa val. Ett hyggligt val för S och ett 10-procentsval för MP är allt som behövs.

Ett samlag om dagen, ty sådan är lagen?

Är det ett politiskt problem att vi ligger för lite med varandra? Aftonbladet tycker det.

Det är inte så förvånande att en tidning som Aftonbladet anser att politiken måste ta tag i människors sexliv. Under den välbekanta parollen "det privata är politiskt" skriver Eva Franchell att det är ett politiskt problem att många svenskar i sin mest reproduktiva ålder slutar ligga med varandra, och att frågan borde tas av största allvar av folkhälsominister Maria Larsson (KD).

Enligt en undersökning beställd av Aftonbladet/United Minds har svenskar mindre sex nu än 1967. Det utmålas som ett stort problem.

Om människor har mindre sex än de skulle önska och mår dåligt av det, är det inte bra. Men om det handlar om att vi prioriterar annat i perioder av livet - vad är problemet? Vi kan aldrig ha tid för allt. Att prioritera arbetet respektive barnen under en tid är fullt naturligt. Ett samlag är visserligen en kort historia för de flesta, men det kräver både stämning och lust i stunden. Vilket lätt kan komma och försvinna igen.

I dag vill människor dessutom ha tid för träning och måste som bekant även hinna fotografera allt de äter för att lägga upp på Facebook. Det är klart att pippandet får stå tillbaka lite.

Visst kan vi prata om detta. Men dra inte in Maria Larsson i diskussionen, är ni snälla. Risken är nämligen att folk får ännu svårare att få till det då.

Kanske dags att bränna lite kvällstidningar...

Uppgifterna att kvällsblaskorna Expressen och Aftonbladet ger tipspengar till den som filmar eller fotograferar den bil de just tänt på i de pågående upploppen i Stockholms förorter är skakande.

På Joakim Lamottes blogg hittas följande:

Jag möter upp med några killar som börjar berätta om hur mycket de avskyr "journalistfittorna" som åker till Husby och bidrar till eskalerande stenkastning och våld.
"Aftonbladet och Expressen kan dra åt helvete", säger de."Man måste väl få rapportera vad som händer här", säger jag."Ja, men de vill ju betala oss för att bränna bilar. De säger åt oss att filma när vi bränner bilar i Husby, och att vi får sjutusen för en bra film", säger de.
Det låter konstigt tänker jag och frågar vidare. Några ungdomar visar att de har telefonnummer till Expressen i sina mobiler. En av dem säger sig ha sålt en bild för fyratusen till nämnda tidning.

Jag vet inte vilken sanningshalt som ligger i påståendena. Om de stämmer, om kvällstidningarna betalar för och därmed uppmanar någon att bränna annans egendom, är det direkt avskyvärt. Och om uppgifterna stämmer borde det göras en polisanmälan för att utreda om tidningarna gjort sig skyldiga till uppvigling.

Tyvärr tror jag inte att det är särskilt osannolikt att Expressen och Aftonbladet skulle kunna göra något sådant här. Särskilt som båda tidningarna satsar allt mer på rörlig bild, och vem vill inte ha fina bilder på en brinnande förort på sin förstasida på nätet? Etiken har sedan länge vädrats ut på respektive redaktion.

På ett personligt plan känns det skönt att jag inte kan minnas när jag senast köpte en kvällstidning. Jag önskar bara att vi var lite fler.

Uppdatering: Expressen dementerar uppgifterna.

Grip in tidigare mot buset

Skadegörelsen har spridits från Husby till ett 15-tal förorter. Rågsveds centrum är sönderslaget, polisstationen delvis nedbränd.

Ilskan kokar hos människor som fått sina bilar utbrända och inte ersätts av försäkringsbolagen. Av människor som fått sitt levebröd attackerat.

DN uppger att hälften av alla som gripits för upplopp i Husby är tidigare kända av polisen. Hälften har tidigare gjort sig skyldiga till personrån, narkotikabrott och brott mot knivlagen. Vad gjordes då? Hur reagerade samhället när dessa ungdomar begick brott för första gången?

I Sverige är vi väldigt generösa mot minderåriga som begår brott. Det blir ett samtal med en socialsekreterare om de är riktigt unga. Tanken är väl att vi inte ska straffa ut unga i tidig lider utan öppna famnen och inbjuda dem i samhällsgemenskapen igen. Så att de inte faller ut helt. Men det gör samtidigt att brottslighet är ett alternativ för en 15-åring eftersom konsekvenserna uteblir.

I grunden handlar det förstås om ett föräldraansvar. Är man 15 år har föräldrarna fortfarande ansvaret, även om man är straffmyndig. Ta ett snack med era tonåringar. Och skyll inte på arbetslöshet eller polisen. Ingen har uppmanat eller tvingat er att tända eld på bilar, slå sönder tunnelbanestationen och kasta sten på polisen.

Det finns orsakssamband här - det är knappast en slump att skadegörelsen sker i förorterna och inte på Norrmalm. Men samtidigt ska man inte underskatta att ungdomar faktiskt tycker att det är spännande att slåss mot polisen och att förstöra saker.

Vad gör du när ligisterna kommer till ditt område?

Läs även:
HAX