Fler reagerar på Romsons manshat

Fler har reagerat på Åsa Romsons talibantal. Det är välkommet. Kanske gick extremvänstern lite för långt den här gången. Det är oklart om Romson visade sitt rätta ansikte i Almedalen eller om hon bara rent populistiskt försökte rida på den rosa vågen.

I i vilket fall vittnas om att flera män på plats tog illa vid sig när de lyssnade på talet. SVT, som sände språkrörets föraktfulla tal, har naturligtvis inte kommenterat saken.

Här är några andra som har reagerat:

Sydsvenskan: Mansmobbning, nej tack

Stefan Olsson: Därför blir det fel när Åsa Romson angriper männen som grupp
(läs hur talet blir när "män" byts ut mot "jude" och "kvinna" mot "svenskar"!)

Tove Lifvendahl: Är du man eller människa?

Cornucopia: Fakta om vita medelålders heterosexuella män

Att odla hotmyten

Sverigedemokraterna kan sällan hålla ett politiskt möte ostört. Partiledningen har lyckats dra nytta av denna situation då den gynnar partiets strävan efter martyrskap och position som antietablissemangsparti. Underförstått: när man säger sanningen hotas man.

Feministiskt initiativ gör samma sak. Såväl Fi som icke partianslutna feminister menar att kvinnor näthatas och utsätts för hot, och att det är allra värst för feministerna.

Enligt Gudrun Schyman har flera av partiets representanter utsatts för hot som tvingat dem att resa hem från Almedalen. Polisens skydd räcker inte, tycker hon. Men enligt polisen har det varken inkommit någon anmälan eller bevittnats något som bekräftar det Schyman påstår.

Vi vet alltså inget om huruvida det har inträffat något och vad dessa hot i så fall skulle bestå i - att som politisk motståndare besöka ett möte är faktiskt inte olagligt, även om Schyman inte gillar det.

Hon har inga problem med den toplessprotest som genomfördes mot Fredrik Reinfeldt i går. Då gäller devisen att "aktivism är att föredra framför passivitet". Jag tror inte att Schyman hade varit lika generös om protesten riktats mot henne eller hennes parti.

Samtidigt som Fi utmålar sig som utsatt nås vi av uppgifterna att en ung transsexuell man tagit livet av sig efter att ha utsatts för hat från Fi:s ungdomsförbund Unga feminister. Den nyheten nådde av någon outgrundlig anledning aldrig stora svenska medier...

Gudrun Schyman förklarar hoten mot Fi med en "polarisering i samhället". Lite ironiskt, kan tyckas, då hennes eget parti i allra högsta grad bidrar till polariseringen.

Tips:
Om du vill se SvD:s helt menlösa och undfallande intervju med Schyman kan du se den här. Men det vill du förmodligen inte.

Åsa Romsons talibantal

Gudrun Schyman blev (ö)känd när hon i egenskap av partiledare på Vänsterpartiets kongress 2002 höll ett tal i vilket hon jämförde svenska kvinnors situation med den i talibanernas Afghanistan. Det är samma strukturer i kvinnoförtrycket, ansåg hon.

Det så kallade talibantalet visade på hur pass snedvriden radikalfeministernas världsbild är, och det var en försmak av vad som komma skulle. I dag, 12 år senare, har nämligen mansföraktet blivit rumsrent. Det har flyttat in i den politiska mitten och finns kanske snart representerat i regeringen (det skulle kunna hävdas att så redan är fallet, regeringens färg till trots).

I dagens Sverige är det fritt fram att säga vad som helst om män som grupp. Använder du mantrat "vita, heterosexuella, medelålders män" kan du fylla på med vad tusan som helst, och din åsikt anses likafullt giltig och viktig.

Miljöpartiets Åsa Romson höll ett flammande tal (börja titta 3:30 in i klippet) riktat mot gruppen män på partiets dag i Almedalen. Romson sade bland annat:

Det är kvinnor som ger barn de bästa förutsättningarna. Kvinnor är också en bättre mall än män för bra klimatpolitik. Det är nämligen så att män släpper ut mer koldioxid än kvinnor. Män äter mer kött, åker mer bil, flyger mer och är mindre intresserade av att förändra sitt beteende för att anpassa sig och skona klimatet. 

Mycket förenklat kan man säga att det är de rika männen som orsakar klimatförändringarna och det är de allra fattigaste kvinnorna som blir de största offren. Det här är riktigt [oavsett] om vi tittar på Sverige, Europa eller världen. Det är helt enkelt så att dagens passiva klimatpolitik är att sätta lata män framför kvinnor och barn.

Det är det Miljöpartiet finns till för att ifrågasätta. Vi i Miljöpartiet ifrågasätter nämligen vad det är som säger att mannen som sitter ensam i sin stadsjeep ska gå före kvinnan som åker buss och tunnelbana varje dag till jobbet? 

Vi ifrågasätter vad som säger att mannen som flyger på affärsresa ska få en egen central flygplats mitt inne i Stockholm medan den kvinnliga studenten inte har nånstans att bo? Vi ifrågasätter också vad det är som säger att den svenske mannens rätt att äta kött varje dag ska gå före den sudanesiske kvinnans rätt att slippa klimatkatastrofer som förstör hennes skörd? Vi måste våga ställa de här frågorna! Vi behöver en feministisk politik för att lösa klimatfrågan.

Hela Romsons utfall mot män handlar om obehaglig guilt by association som är otänkbar för alla andra grupper. Som man är du emellertid kollektivt ansvarig för både sudanesiska kvinnors situation och till utsläpp av växthusgaser och sexuellt våld.

Påpekanden att sådana svepande anklagelser mot män som grupp inte är OK, att en person tillhörande ett kön i lika liten grad som en person med en viss sexuell läggning kan hållas ansvarig för vad andra personer i samma grupp företar sig, bemöts alltid med hånskratt och raljanta svar om att det bara är "vita, kränkta män" som kan bli upprörda. "Vi måste ju ifrågasätta normerna!"

Ja, det måste vi. Det är verkligen hög tid att ifrågasätta de normer som gör mansförakt och misandri till kutym i det svenska samhället. Hatet har blivit mainstream, och det oroar mig. Jag tror på ett samhälle där kvinnor och män, av alla etniciteter och läggningar, kan samexistera utan att hata och förakta varandra.

Det får vara nog nu. Hat är inte kärlek och mansförakt är inte rättvisa. När föds det en motrörelse?

Tidigare bloggat:
Är män skräp?

Läs även:
Cornucopia, Johan Westerholm

En dödlig cocktail

Miljöpartiet går som tåget i opinionen. Efter att ha blivit andra största parti i EU-valet går partiet in i valrörelsen med stort självförtroende. Gustav Fridolin och Åsa Romson har båda en ypperlig chans att titulera sig minister efter valet.

Miljöpartiet har under lång tid varit mediernas gullegrisar. Dels har partiet starkt stöd bland journalister, dels har MP kommit att betraktas som något slags snällt tredje alternativ i svensk politik. Medan Socialdemokraterna och Moderaterna träter om skatter och bidrag kommer Miljöpartiet in från kanten och vill rädda miljön. Någon emot?

Även om MP månne inte är riktigt lika stolligt i dag som det var innan det kom in i riksdagen, råder föga tvekan om att det är ett radikalt vänsterparti med direkt samhällsfarliga förslag. I korthet går partiets politik ut på att vi ska arbeta så lite som möjligt och beskattas så mycket som möjligt.

MP är inte ensamt. Det som utmärker alla vänsterpartier är att de vill fördela det värde som en borgerlig tillväxtpolitik har möjliggjort. Det blir därför absurt när såväl MP som V och Fi räknar in värdet från dagens ekonomiska politik i sina reformförslag och samtidigt föreslår allt från skattechock på arbete till nolltillväxt. Det går naturligtvis inte ihop någonstans.

Men väljarna tycks inte så nogräknade. Miljöpartiet har inte pressats nämnvärt om samhällseffekterna av nolltillväxt tidigare, och lär inte behöva oroa sig för det i höst heller (Fi har tagit intryck av detta ointresse för trovärdiga ekonomiska förslag när de arbetat fram sitt så kallade ekonomiska program).

Socialdemokraterna har i alla fall förstått att samhället behöver tillväxt, att vissa skatter är särskilt skadliga och att skattekvoten inte kan pressas upp hur mycket som helst utan att det får väldigt negativa effekter.

Men partiet är inte statsbärande längre utan kommer tvingas ta in andra partier i regeringen vid en valseger. Miljöpartiet står först i kön, och vill det sig illa har sossarna inget annat val än att ge några ministerposter även till Vänsterpartiet.

Det är en potentiellt dödlig cocktail. Jag tror inte att Stefan Löfven sover särskilt gott om natten.


Läs även:
HAX

Argumenten blev inte bättre för det

KD:s problem är snällismen

Kristdemokraterna har under Göran Hägglunds ledning slipat ned sina kanter och blivit ett allmänborgerligt mittenparti vars enda särskiljande faktor är att det framstår som lite "snällare" än övriga partier. Det räcker inte för att lyckas i val.

Kristdemokraterna har ingen selling point längre. Det vill alla människor väl, särskilt barn och gamla, men det vill ingenting konkret. I åtta år har KD varit en synnerligen trofast allianspartner som vikit ned sig för sammanhållningens skull. I gårdagens tal i Almedalen hade Hägglund chansen att visa att KD är ett parti som står fast vid sina värderingar, som inte klumpar ihop sig i den överbefolkade mittcirkeln. Som vågar tycka något. Vad har KD att förlora i detta skede?

I en tid när snart sagt alla kallar sig feminister och gullar med extremisterna i Fi, ligger fältet öppet för Hägglund att inta motsatt ståndpunkt. Han hade kunnat göra en stor poäng av att Kristdemokraterna är det enda parti som öppet tar avstånd från den extrema feminismen, som värnar både individens och familjens rätt att välja i sitt liv.

Hägglund kan vara ideologisk när han vill, men han gömmer det under ett skämtsamt lynne som gör att det ibland är svårt att veta hur mycket allvar som ligger bakom hans ställningstaganden. Det är synd, för KD skulle kunna bli en välkommen motpol till Feministiskt initiativ - på nästan alla punkter - och faktiskt kunna vinna på det. Då krävs det dock att man vågar kritisera ett parti som det gullas med från både höger, vänster och alla medier.

Partiet hade också kunnat ta ställning i bostadsfrågan. KD:s Stefan Attefall har varit bostadsminister i fyra år. Han har konsekvent arbetat för regelförenklingar i syfte att underlätta och snabba på bostadsbyggandet. Modell är Tyskland, där det i snitt tar tre i stället för sju år från planering till färdigt bostadshus. Men ordet marknadshyror vill Attefall inte ta i sin mun. I stället kommer han bli hågkommen som mannen bakom en större friggebod.

Att tala försvarspolitik är taktiskt rätt i en tid när besvikna moderata väljare som inte känner igen sig i sitt parti letar efter alternativ. Men särskilda boenden för äldre över 85 är ingen blodtryckshöjare - eller valvinnare.

KD borde sluta framställa sig som det snälla ofarliga alternativet för alla och i stället ta tydlig ställning i ett antal sakfrågor som särskiljer dem från övriga partier. När KD framställer sig som det snälla partiet för alla blir det nämligen partiet för ingen.