Anna Laerstadius Larsson, som skrivit många krönikor i ämnet i SvD genom åren, är så till sig i trasorna att hennes make servar familjen med maten att hon måste skriva en krönika om det. "Jämställdhetsskryt, muttrar mina kollegor när jag berättar på jobbet om hur jag har det", skriver hon.
"Min man är en annan sort. Han tittar lika gärna på damgolf som herrgolf på tv. Tycker att det är självklart att både jag och dottern ska spela fotboll om vi tycker det är roligt och väntar med middagen dukad när vi kommer hem. Maten är alltid varierad, ofta långkok inspirerade från världens alla hörn. Och köket kryllar av nya kryddor som han har hittat under sina nästan dagliga rundor till mataffärerna. Aldrig någonsin har jag hört honom klaga över den tid det tar."
Det var väl roligt. Men vad har det egentligen med jämställdhet att göra? Tänk dig det motsatta, att en man skulle skriva detta om sin fru och sedan etikettera det som "jämställdhet". "Jo, du vet, frugan tittar lika gärna på MMA som på Idol. Hon väntar med middagen dukad när jag kommer hem. Maten är jättegod. Aldrig någonsin hör jag henne klaga över den tid det tar att laga den." Om frugan dessutom skulle komma från Thailand eller något annat utomeuropeiskt land kan du ge dig fanken på att frun i fråga betraktas som piga (människors skadeglädje över att fem män väntade på samma thailändska tjej på Arlanda går inte att ta miste på, "de skulle säkert ha utnyttja henne ändå!").
Svensk jämställdhetsdiskussion går inte alltid att förstå sig på...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar