Kina har all rätt

Egentligen är det rent oförskämt. I-länderna ber u-länderna att radikalt minska sina utsläpp av växthusgaser. Således: medan dagens i-länder fick utveckla sina industrier och ekonomier i fred ska alltså dagens utvecklingsländer, med Kina och Indien i spetsen, lägga band på sig för "klimatets skull".

Det är svårt att inte se baktankar här. Västvärlden är livrädd för de växande asiatiska ekonomierna. Kina ses fortfarande mer som ett hot än en framtida tillgång och den enda anledningen till att USA inte sätter hårt mot hårt och visar stormaktsattityd mot Kina längre, är att förenta staternas bedrövliga ekonomiska situation gjort dem beroende Kinas välvilja. Obama får därmed krypa för Hu. Det talas ibland om maktskifte på stormaktstronen, vilket är en överdrift. Men även om Kina har långt kvar tills de kan matcha USA, en resa som lär kräva fler demokratiska reformer för att inte utvecklingen ska stagnera, är det tydligt att världens supermakt är skakad, tryckt mot repen, lite groggy.

Trots att Kina med all rätt skulle kunna fortsätta som vanligt tar landet sitt "klimatansvar" ändå genom att satsa stort på förnyelsebar energi. Inte för att blidka någon sketen EU-ledare inför tramsmötet i Köpenhamn utan för att den kinesiska ledningen ser den framtida ekonomiska potentialen i fossilfri energi. Kan Kina minska sina utsläpp för att förbättra luftkvaliteten i sina större städer, är det förstås bara positivt.

Finns det ekonomisk vinning i en fossilfri energiutveckling, kommer Kina att leda den.

Himin Solar Energy Groups anläggning.

Darth Vader goes Brick Top

Den svenskdubbade versionen av Star Wars är visserligen hejdlöst rolig. Men Snatch-versionen, med Brick Top som Darth Vader, är inte så tokig den heller. Särskilt inte när Darth Vader ber sina undersåtar att slänga prinsessan Leia Organa till grisarna...

Missa inte...

I morgon, måndag, sänder SVT1 dokumentären om Hunter S Thompsons vilda liv, Gonzo. The Life and Work of Dr. Hunter S. Thompson. Jag såg den tidigare på DVD och den är definitivt sevärd! Filmen finns förstås även att köpa, nu för en spottstyver om du inte har möjlighet att se den på TV.

SVT1 (K Special), måndag klockan 22.

Vilken klimattyp är du?

SVT, ni vet den oberoende statstelevisionen, har ett finfint test på sin sajt där man kan svara på ett tiotal frågor och sedan snabbt få veta vilken klimattyp man är. Det låter väl skoj? Ett omdöme får man också.

Så... Jag gjorde testet ärligt först och fick detta svar:

Klimatförnekaren. Du avfärdar forskarnas slutsatser. Klimatförändringarna är ett resultat av naturliga variationer. Du anser att klimathotet i huvudsak är en teori och en myt.

Därefter gjorde jag testet och svarade så som jag förväntades svara för att få ett positivt omdöme och mycket riktigt fick jag följande positiva utlåtande:


Den klimatambitiöse. Du har till fullo insett allvaret i klimathotet och har förändrat hela din livsstil för att personligen bidra till ett bättre klimat. Du kan uppfattas som överambitiös och det finns en risk att du uppfattas som en orimlig rollmodell.

Klimatförnekaren avfärdar forskarnas (konsensus!) slutsatser och vet bäst själv. Den klimatambitiöse har tvärtom "insett allvaret". Ibland blir jag bara så trött. Är det inte skit samma vad ett litet strunttest på SVT:s hemsida säger? Jo, egentligen. Men problemet är att det sammanfattar hela SVT:s bevakning av den så kallade klimatfrågan. Till skillnad från DN och Aftonbladet och i viss mån SvD har statstelevisionen helt struntat i att följa upp Climategate. Det var visserligen fullständigt väntat att SVT skulle välja att tiga ihjäl historien, men det skulle ha varit trevligt att bli överraskad. Sådant händer dock inte hos SVT.

Gör testet själv om du orkar.

Sex på svenska

"Jag tycker att vår frigjorda syn på sexualiteten är det."

Vad är svenska värderingar? Jo, vår frigjorda syn på sexualitet är något typiskt svenskt, tycker den miljöpartistiska kommunpolitikern Sofia Bothorp. Att ha oralsex på kvällen eller morgonen och få ha sex med vem vi vill - det är tydligen så långt den svenska synen på frigjord sexualitet sträcker sig om vi får tro Bothorp, vars orala inlägg i kommunfullmäktige har blivit något slags skandal och givetvis lagts upp på YouTube.

Det är förvånande att en uppfattning som finns i stora delar av västvärlden skulle betraktas som typiskt svensk. Ibland känns det som att svenskhet är de mest positiva delarna av den västliga kulturen. Russinen i kakan. Det som är negativt i den västliga kulturen vill vi inte kännas vid, det anses snarast typiskt för andra länder. Inte Sverige. Lite inskränkt, kan tyckas.

Att en politiker i landet Sverige, där vår sexualitet regleras av riksdagen, tycker att en frigjord syn på sex är något typiskt svenskt är ganska pinsamt. Synen på sex i Sverige är bara så fri som radikalfeminismen tillåter. Således inte alls särskilt fri.

S är pinsamma populister

Socialdemokraterna tycker att det är ett slöseri med skattemedel att låta medborgarna få behålla mer av sina intjänade slantar varje månad. I stället vill de lägga pengarna på att köpa ett skuldtyngt amerikanskt företag som gjort 27 miljarder i förluster under 2000-talet. Ett företag som socialdemokraten Tobias Eneroth, företagets konkursmässiga tillstånd till trots, anser är världsbäst på det det gör.

Om nu Saab är världens bästa bilbyggare, är det rimligen även världens sämst drivna företag. Att vara världsbäst på något och endast lyckas göra vinst under ett av de senaste 21 åren tyder inte på något strålande sinne för affärer.

Socialdemokraterna är världsbäst på att höja skatter. De anser tydligen att det är en god investering att kasta skattemiljarder på ett dödsdömt företag som ägs av ett amerikanskt bolag och som svenska skattebetalare över huvud taget inte har något med att göra. Jag förstår inte oppositionens kritik mot näringsminister Maud Olofsson. Det kan inte och ska inte vara regeringens uppgift att rycka ut och med skattemedel rädda privata företag. Mona Sahlin kräver "nationell samling kring fordonsindustrin". Vad denna "samling" ska bestå i, vete tusan. Det berättar hon nämligen inte. Något säger mig att Mona Sahlin kan ungefär lika mycket om näringspolitik och företagsekonomi som Tobias Eneroth kan om bilindustrin.

Sahlin säger att något statligt ägande i Saab inte är aktuellt för Socialdemokraterna, ty "[d]et har jag aldrig förespråkat och tänker inte göra nu heller." Den med gott minne kan emellertid påpeka att Sahlin för ungefär ett år sedan ville "se om staten bör vara med och gå in som ägare tillfälligt, i väntan på att den här krisen vänder." Mona Sahlin underskattar antingen väljarnas intellekt eller lider personligen av en grav minnesproblematik.

Regeringen har agerat helt rätt från början till slut och värnat om skattebetalarnas pengar. Socialdemokraterna är just nu pinsamt desperata att utnyttja nedläggningshotet som hänger över Saab, den stigande arbetslösheten till följd av den globala finanskrisen, den påstådda globala uppvärmningen - ja, allt! - och skylla det på regeringen. Jag tror att väljarna är något mer intelligenta än så. I de socialdemokratiska leden verkar det emellertid inte saknas intelligensbefriade företrädare.

Jag förstår inte varför inte fackföreningsrörelsen ser sin chans nu. Den har äntligen fältet fritt att skapa ett arbetarstyrt företag. Seså, LO, lägg ett bud på Saab. De är ju trots allt världens bästa bilbyggare.

Barnarbete?

"Jag funderar en hel del runt, och får ofta frågor om, hur barnfattigdomen i Sverige ska utrotas. Mitt svar är arbete."

Veronica Palm försöker hjälpa barnen.

Lev upp till orden, Hägglund

"Jag tycker att vi politiker måste lära oss att stå ut med att människor gör sina egna livsval inom väldigt vida ramar, även om de inte faller just oss i smaken."

KD-ledaren Göran Hägglund fortsätter att överraska. Han skriver (eller får skrivet åt sig) riktigt frihetliga debattartiklar och talar som om han vore liberal. Man kan tappa hakan för mindre. Men är det ärligt menat, är han en riktig gambler. Varje stavelse om mänsklig frihet riskerar nämligen att stöta bort alla kärnväljare som vill ha mer moralism och som ser förbud som en möjlighet, inte en kränkning.

Både Reinfeldt och Hägglund talar om att möta människor i deras egen vardag, att se medborgarnas vardagsbekymmer och bygga politiken utifrån dessa. Men medan det i Reinfeldts fall leder till en helt oförutsägbar vindflöjelpolitik, försöker Hägglund provocera, skapa debatt och faktiskt vara lite ideologisk. Han anser att människor ska få göra sina egna val, även när vi inte gillar dem.

Ska en politiker verkligen behöva åka landet runt för att komma till denna insikt? Det är inget fel per se i att lyssna på folks gnäll vid köksbordet, särskilt inte om man jobbar i förtroendebranschen, men rimligare vore att komma till slutsatsen att det är principiellt fel att reglera människors liv och begränsa våra rättigheter att fatta egna beslut i våra liv. Ett sådant ställningstagande rymmer emellertid stark kritik mot stora delar av välfärdsstatens uppbyggnad och den kampen är nog inte Hägglund beredd att ta. Även moralfrågorna lär bli svåra att förändra.

Tyvärr räcker inte dessa vackra skrifter och tal för att övertyga mig. Jag vill se Hägglunds parti agera i frihetlig riktning. Jag vill se Kristdemokraterna göra sig av med sin förbudsmentalitet och kasta av sig sitt moralistiska ok i tydliga och konkreta sakfrågor. Sluta försvara Systembolaget. Våga tänka om nytt i narkotikapolitiken. Ge tusan i att moralisera över om människors sexuella relationer inbegriper pengar. Lev upp till de fina orden i konkret handling så ska jag fundera på saken.

Tyvärr har Hägglund startat sin kampanj alldeles för sent. Partiet har nämligen ingen möjlighet att hinna med att förändra sin politik på några viktiga områden innan valet nästa år. Diskussionen om allas rätt till sina egna livsval skulle ha börjat för två år sedan.

Frihetsfrontens talarkväll: november

På torsdag är det dags för höstens sista talarkväll med Frihetsfronten. Det är Sakine Madon som talar. Hon kommer att tala på ämnet Främlingsfientlig liberalism?.

Tid: Torsdagen den 26/11 kl 19.00.

Plats: Restaurang Cattelin, Storkyrkobrinken 9, Gamla stan, Stockholm. Det går utmärkt att både äta god mat och dricka öl i lokalen. Efter talarkvällen blir det barhäng för alla som har lust.

Talare: Sakine Madon.

Kom, lyssna, fråga och diskutera!

Alla är välkomna!

God natt, Saab?

Saab gör fina bilar. Men ingen köper dem. Vad händer med företag vars produkterinte säljer? Jo, de går förr eller senare i konkurs, styckas upp eller genomgår i bästa fall en omfattande omstrukturering. I Saabs fall är det egentligen ett mirakel att konkursen inte kom för många år sedan.

Saab har endast gjort vinst något enstaka år sedan 1980-talet. Det säger sig självt att det inte är ett hälsosamt företag. Under alla år har företaget fortsatt att producera bilar som alltför få är intresserade av. Räddningen har varit en stor finansiär i ryggen, i detta fall gigantiska GM. När GM själva plötsligt stod vid ruinens brant, hade de av givna orsaker mycket litet intresse att behålla ett företag som bara genererat miljardförluster.

Det allra värsta är att kunderna helt förlorat förtroendet för företaget när affären dragit ut på tiden i vecka efter vecka, månad efter månad. Vem vågar punga ut med 250 000 för ett bilmärke vars framtid är så oerhört oviss? Konsekvensen är att nybilsförsäljningen har fortsatt nedåt, det säljs några hundra Saab-bilar i månaden i Sverige. Vilket är patetiskt lite.

Aftonbladets bilskribent Robert Collin är lite rolig. Han hävdar att detta var det bästa som kunde hända, att "Saab har aldrig varit bättre rustade" och att "framtiden ser ljus ut". Har han upptäckt något som vi andra inte sett?

Det troligaste alternativet är nedläggning. Ett annat, mindre troligt, alternativ är att GM behåller Saab. Om de nu är intresserade av fortsatta miljardförluster i framtiden. Möjligen skulle ett kinesiskt bolag kunna bli sista livlinan för Saab. Kinesiska Jílì är ju intresserat av Volvo och att hitta en köpare som pushar märket på den kinesiska bilmarknaden vore ett drömscenario. Men Volvo är ett företag med en bättre livslinje än Saab.

Det är nog över nu.

Fina bilar. Men någon ska köpa dem också.

Climategate biter inte på troende

Aftonbladet fortsätter att rapportera om den Climategate vars avslöjande sprids över världen.

Hos DN är dock allt som vanligt. Tidningens "vetenskapsreporter" Karin Bojs förkastar ena dagen alla "konspirationsteorier" (läs: all kritik) mot klimatalarmismen. Andra dagen fortsätter hon som vanligt igen. Att prata om konspirationsteorier är Bojs sätt att bemöta avslöjandet av en gnutta av den enorma mängd oseriös och politiserad forskning som pågår på klimatområdet. Genom att stämpla all kritik och alla ifrågasättanden som konspirationer, kommer man bekvämt undan själv huvudfrågan, nämligen: Bör klimatforskare använda data för att testa sina teorier eller använda teorier för att testa data?

I dag är alltså allt som vanligt igen, i dag kan Karin Bojs med entusiasm åter meddela att Antarktis isar smälter snabbare än väntat. Avslöjandet om oseriös forskning, på vars grund hela klimatalarmismen bygger, blev inte mer än en sekundlång glitch i arbetet. Detta är inte riktigt min bild av en seriös journalist.

Wetterstrand har inget förstått

Miljöpartiet har plötsligt seglat upp som ett alternativ för liberala väljare som blivit besvikna på Alliansens FRA- och IPRED-svek och vill markera mot Moderaternas häftiga vänstersväng. Johan Norberg är en av flera som tidigare har lyft frågan. Men är det så klokt?

Nog för att Miljöpartiet har vissa gemensamma drag med Alliansens politik. Men så särskilt många är de inte. SvD:s Sanna Rayman listar förändrad Las samt inställningen till friskolor och arbetskraftsinvandring. Las är för det första det största borgerliga partiet en försvarare av, så det kanske går bort. Då återstår synen på friskolor och arbetskraftsinvandring. Är det tillräckligt stora frågor för att byta politiskt block vid valurnan? För det måste ju också påpekas: en röst på Miljöpartiet är en röst på Mona Sahlin och Lars Ohly. De går till val gemensamt och det enda som möjligtvis skulle kunna få Miljöpartiet att byta sida är om den sittande regeringen behöver MP-stöd för att stänga ute Sverigedemokraterna efter nästa val. Men det är synnerligen spekulativt eftersom det förutsätter att inget block får majoritet och att Sverigedemokraterna, av alla olyckor, når riksdagsstatus.

Dessutom finns det alldeles för många tossiga idéer kvar i Miljöpartiet. Det är i grunden ett tillväxtskeptiskt parti som anser att människor ska få betalt för att inte jobba under ett helt år. Vilken liberal ställer upp på dessa värderingar? Maria Wetterstrand kallar det "livsstilspolitik". Mindre fokus på den materiella glädjen i sökandet efter den existensiella eller "mer genuina" lyckan, månne. Hellre en latte och mer tid för sig själv än en extra resa till Thailand, tycker Wetterstrand. Det kan låta ofarligt. Men parat med en tillväxtfientlig politik, klimatalarmism och en uttalad fientlighet mot att resa i världen, kan det bli en farlig isolationistisk politik.

Maria Wetterstrand ska dessutom ge tusan i att tycka så mycket om vad som är bäst för oss medborgare. Någon prioriterar tid med vänner på krogen, andra lägger pengarna på utlandsresor. Låt oss göra de valen själva utan att få reaktioner från er politiker. Det är vad liberalism handlar om.

Liberaler gör bättre i att hålla sig hemma än att hoppa i säng med Miljöpartiet.

Är detta verklighetens folk?

Jag satte teet i vrångstrupen när jag i våras hörde om den mobb som jagat nyanlända irakiska flyktingar i Vännäs. En stor grupp människor, det har sagts uppemot 50, kastade sten och försökte bryta sig in hos flyktingarna. Trakasserierna blev så allvarliga att irakierna fick evakueras till annan ort. Det hela lät som ett skämt. Men nu har det hänt igen: någon eller några har tänt en brasa utanför det transitboendet där flyktingbarn och ungdomar vistas i Hököpinge i Vellinge kommun.

Tittar vi på vissa delar av Skåne, ser vi att de främlingsfientliga värderingarna inte företräds av några enstaka vettvillingar utan finns lite varstans. Och uppfattningarna bygger alltid på känslor, på föreställningar utifrån vad den där magkänslan säger. Så fungerar Jimmie Åkesson och så fungerar de främlingsfientliga i Vellinge också. Det blev mycket tydligt när flyktingbarns rätt att stanna i Vellinge diskuterades i SVT:s Debatt (som väl är så nära freakshow man kommer en vanlig tisdagskväll). Starka argument framfördes:

- När man tittar i Malmö och ser allt som har hänt där, det vill vi ju inte ha i Vellinge.
- Man vet ju inte var de här kommer ifrån.
- Vi vet inte hur de ser ut, vi har de inpå oss.

Det handlar således om något så primitivt som rädslor för det okända. Kanske behöver ni bara en trygg kram innan ni går till sängs?

Bisarra idéer om att svenska traditioner är förtryckande mot människor med annan religion än den kristna och med andra föreställningar än de kärnsvenska, ledde till diskussioner om att sluta sjunga Den blomstertid nu kommer och att inte ha skolavslutningar i kyrkor längre. Detta har fött motreaktioner som är lika knäppa. Nu ska vi skydda det svenska språket, människor som invandrar till Sverige ska skriva på ett "svenskkontrakt" i vilket de bedyrar att de ställer upp på de svenska värderingarna (inte minst den berömda svenska jämställdheten från vilken ingen får avvika).

Om människor bara förstod den enkla principen om att leva och låta leva, att sköta sitt och inte reta upp sig på vad grannarna tycker och tänker, hur de klär sig eller vilka traditioner de har, skulle det här samhället vara mycket trevligare att leva i. Nu tycks emellertid inskränktheten ständigt skörda nya segrar. Från rött till blått och norr till söder.

Svenska medier och Climate Gate

Nu har svensk press börjat vakna. Aftonbladet skriver om "Climate Gate" om än i väldigt försiktig ton. DN gör det också.

Givetvis kommer detta inte påverka vare sig inhemska klimattroende eller världens ledare som ska samlas i Köpenhamn inom kort. Klimatalarmismen har satt sig i maktens väggar och går inte bara att tvätta bort. Att erkänna fel har ju heller aldrig varit politikers starkaste gren. Klimatalarmisterna kommer att elda på som om ingenting har hänt och världens största pengaslöseri kommer högst sannolikt att genomdrivas. Varken medier eller politiker har intresse av att ta ett steg tillbaka och fundera över om det här var en så bra idé.

Avslöjandet av de email och dokument som tyder på oseriös forskning, mörkläggning och manipulation av mätdata (som kritiker har hävdat i åratal), har redan avfärdats som "ryckta ur sitt sammanhang" eller rent av "smutskastning". Så reagerar även DN:s klimatalarmistiska reporter Karin Bojs när hon under rubriken "Nej, nej, nej, tro dem inte!" förklarar att "i materialet finns förvisso olämpliga uttryck" och exemplifierar detta med att en framstående kritiker kallats för "idiot" - som om det var detta som var den stora grejen! Men mer än så är det inte, tycker Bojs.

Karin Bojs köper således inte för en sekund att mätdata har manipulerats och konkurrerande hypoteser avfärdats på stående fot för att inte störa bilden av enighet om hockeyklubbskurvans trovärdighet och idén om människans skuld till global uppvärmning. Ty "klimatfrågan bygger på rön av tusentals forskare från en lång rad framstående universitet och institut. Deras resultat granskas noga när de publiceras i världens ledande vetenskapliga tidskrifter." Ja, men kritikerna är det ju ingen som vill lyssna på. Deras invändningar avfärdas just med att tusentals forskare redan är överens! Det blir ett märkligt cirkelresonemang av alltihop. IPCC har inte direkt gjort sig känt för att välkomna kritik av sina teorier. Det saknas verkligen inte kritiker, men eftersom de jämförs med "truthers" som tror att USA låg bakom 11 septemberattackerna och aldrig landade på månen är det inte konstigt om vissa väljer en lite lägre profil.

Diskussionen lär rulla på. Men jag misstänker att den inte kommer att leda någonvart. Att försöka tala sans i människor som har en religiös tro på något är slöseri med tid. Tyvärr är de rätt många.

Klimatbluffen avslöjad?

Klimatalarmisternas strupe förefaller ha blottats - i alla fall för något ögonblick. Någon har nämligen lyckats hacka sig in i en server tillhörande en av världens främsta center för klimatforskning, Climate Research Units vid University of East Anglia, och kopierat stora mängder mätdata, koder och inte minst över tusen emails mellan de ledande gestalterna: professor Phil Jones, Michael Mann med flera. Intrånget är tydligen bekräftat.

Ett av mailen, som är från 1999, verkar minst sagt lurt då det framgår att forskaren i fråga aktivt söker manipulera mätdata. Och det kommer från herr Jones själv:

From: Phil Jones
To: ray bradley ,mann@[snipped], mhughes@
[snipped]
Subject: Diagram for WMO Statement
Date: Tue, 16 Nov 1999 13:31:15 +0000
Cc: k.briffa@[snipped],t.osborn@[snipped]
Dear Ray, Mike and Malcolm,

Once Tim’s got a diagram here we’ll send that either later today or first thing tomorrow. I’ve just completed Mike’s Nature trick of adding in the real temps to each series for the last 20 years (ie from 1981 onwards) amd [sic] from 1961 for Keith’s to hide the decline. Mike’s series got the annual land and marine values while the other two got April-Sept for NH land N of 20N. The latter two are real for 1999, while the estimate for 1999 for NH combined is +0.44C wrt 61-90. The Global estimate for 1999 with data through Oct is +0.35C cf. 0.57 for 1998.

Thanks for the comments, Ray.

Cheers, Phil
Prof. Phil Jones
Climatic Research Unit

Fler utdrag av email av liknande slag finns hos Hot Air. I de mailen diskuteras bland annat hur forskarna ska kunna hålla god min om den "globala uppvärmningen" när de inte själva kan verifiera att den existerar.

Frågan om huruvida klimatforskare använder data för att testa sina teorier eller om de använder teorier för att testa data är mer aktuell än någonsin. Att avfärda eller gömma undan uppgifter som talar emot en teori är inte vetenskap.

Kan vi gissa att svenska medier tiger ihjäl den här historien och att Reinfeldt, som vill kasta ut mångmiljardbelopp på en ren bluff, slår dövörat till?

Som man frågar får man svar

Många har en tendens att svälja resultat från opinionsundersökningar med hull och hår. De funderar inte över vilka frågor som ställdes, hur de ställdes och på vems uppdrag de ställdes utan stirrar sig endast blinda på resultatet. Även opinionsundersökningar vars enda intressanta förändringar inte ens är statistiskt säkerställda ges stor uppmärksamhet i gammelmedia och bloggosfär. Därmed går man som blind medborgare uppdragsgivaren till mötes utan att ens reflektera över det eller låter sig i bästa fall förledas av en helt meningslös opinionsmätning.

"Världens medborgare vill att ett klimatavtal sluts" basunerar DN ut. Det är tolkningen av resultatet av en stor undersökning som har gjorts i ett stort antal länder i syfte att ta reda på hur människor ser på "klimathotet". Eller kanske snarare: i syfte att sprida idén att "klimathotet" är akut och att människor oroar sig för det. Tar man en titt på hur frågorna har ställts, är det ganska tydligt att det skett ur ett klimatalarmistiskt perspektiv. Den första frågan sätter ribban för resten av undersökningen:

How urgent do you think it is to make a global climate deal?

De frågar inte om det är viktigt utan hur viktigt det är, underförstått att det är viktigt och att det bara är graden som ska besvaras. Många kan säkert känna igen sig i situationen att tillfrågas om något i en telefonintervju och sedan få svarsalternativ som alla pekar i samma riktning, alternativt få en fråga som är så uppenbart vinklad från något politiskt håll att det skriker Svenskt Näringsliv eller LO om den.

Därför är sådana här undersökningar tämligen meningslösa. I en klimatalarmistisk tidsålder där medier och politiker aktivt samarbetar för att piska upp orosstämningar om "klimathotet", är det dessutom inte alls konstigt att många känner oro. Det gör jag med. Men inte för något klimathot utan för vad denna fanatism kan komma att leda till i politiska tvångsåtgärder och minskad medborgerlig frihet.

Ladda ned rapporten här och läs den själv.

Fattigleken

Det började i våras med att Aftonbladetjournalisten Jessica Ritzén startade en "fattigblogg" där hon skrev om livet med försörjningsstöd under en månad. Oj, vad jobbigt det var. Nu kunde hon ju inte dricka latte hela dagarna, inte äta ute eller beställa hämtmat två gånger om dagen. Det var så fattigt att hon åt gröt till middag och knappt hade råd med en ny tvål. I kommentarsfälten gav människor allehanda ärliga tips, bland annat om hur man bäst får en tandkrämstub att räcka så länge som möjligt (jag har själv drillats i den konsten). Men efter en jobbig månad kunde Jessica Ritzén lämna detta liv bakom sig och återgå till sitt lattepimplande medelklassliv igen.

En månad är alldeles för kort tid för att förstå hur det är att leva på existensminimum, oavsett om det rör sig om försörjningsstöd eller annan inkomst som är lika låg. Det är när månadsräkningar sammanfaller med kvartalsräkningar och tandläkarbesök som allt spricker. Men det fick Ritzén aldrig uppleva och det var heller inte meningen.

Nu gör Aftonbladet ett nytt försök. En modebloggare ska lämna lyxshoppingen bakom sig för att leva på a-kassa under 14 dagar. Det är inte så lite dokusåpa över detta spektakel. Välbeställda människor tar steget ned till verkligheten och knatar omkring på den smutsiga gatan bland vanligt folk under en begränsad tid för att få se hur pöbeln har det. Precis som i fallet med "fattigbloggen" är uppdraget så tidsbegränsat att det inte kommer att säga någonting (även om reaktionen från bloggaren i fråga lär bli ett högljutt "amen, hallååå! Kan man inte köpa stövlar för 5 000 kronor varje vecka?! Shit, asså!").

Det är tydligen omöjligt att göra rätt. Expressen har utmålat människor med låga inkomster som rena offer när de försökt skildra "fattigdomen" i Sverige i en reportageserie. Då slår det åt andra hållet och begreppet "fattigdom" omfattar plötsligt alla som inte har råd att göra årliga resor till Thailand. Aftonbladet väljer en annan metod. De låter övre medelklass/överklass kliva ned från piedestalen och pröva på det liv som hundratusentals människor lever varje dag. Det är helt enkelt den nya fattigleken som leks. Den kommer inte att utmynna i någon ny visdom utan endast reta och håna människor längs vägen. Men det ger förstås uppmärksamhet åt Aftonbladet.

Klimatalarmismen är logisk

Först och främst: Tack, SvD, för att ni har släppt in röster i debatten som avviker från den allmänna klimatalarmistiska "konsensusen".

Så till själva temat: logiken kring klimatalarmismens mediala och politiska genomslag. Det är egentligen ganska enkelt (men desto mer oroväckande).

Medier lever på att sälja skräckhistorier, överdrifter, medvetna missuppfattningar och omskrivningar. Sanningen friseras och ompaketeras. Djupare analyser undviks ofta, av lathet eller tidsskäl, och källhänvisningar är lätträknade (här är seriösa bloggar överlägsna eftersom de kan direktlänka, men å andra sidan begriper jag inte vad som hindrar seriösa journalister i morgonpressen att använda ett fotnotsystem).

Politiker behöver känna sig behövda. Det ingår i arbetsbeskrivningen att "ta ansvar" och "lösa samhällsproblem". Finns det inga större problem att lösa, får man hitta på dem. Och om de existerande problemen är för svåra att lösa eller ger för lite politiskt cred, får man vända blicken någon annanstans. Det är precis detta som sker just nu vad gäller klimatpolitiken. Världssvälten går att mildra och på sikt avskaffa. Mängder av sjukdomar går att bota. De tio miljoner barn som dör varje år till följd av undernäring, smutsigt vatten och sjukdomar går att rädda. Ofta krävs endast enklare åtgärder; Ett fungerande reningssystem för avloppsvatten så att inte grannen behöver få i sig dina avföringsbakterier i sitt dricksvatten; myggnät så att dina barn inte behöver dö i malaria. Allt detta går att lösa och det skulle göra miljoner människors liv både längre och drägligare.

Vad gör då världens ledare? Jo, de samlas på toppmöten för att bestämma vilken medeltemperatur hela planeten ska ha. Om nu världssvälten ansågs vara ett för stort problem att lösa, vad ska vi då säga om att betvinga Moder Jord och förvänta sig att hon ska rätta sig efter politiskt fattade beslut? Och vad händer om hon inte lyder? Bötesföreläggande?

Den politiska törsten efter en hjälteroll är outsläcklig. Ingen är gladare än en politiker som medelst maktutövning kan vinna väljarnas förtroende. Om "problemet" som löstes var existerande eller inte spelar mindre roll. Det som borde uppröra alla rimligt hopfuntade människor är det faktum att "klimatarbetet" är ett gigantiskt slöseri, det är att stå i kallduschen och riva sönder mångmiljardbelopp (samtidigt som samma politiker vill verka ansvarstagande genom att föreslå besparingar i driften av den offentliga förvaltningen, som är på 14 procent av den svenska statsbudgeten). Domedagsretoriken gör emellertid alla sansade invändningar av ekonomisk natur meningslösa.

Således: medierna har ett intresse av att måla upp skräckvisioner, folk dras till dem som flugor till skit och vänstermänniskor till diktaturer. Och politiker har ett intresse av dessa skräckscenarier eftersom deras arbete går ut på att vara behövd av människor för att bemöta hot av olika slag. En politiker ingen anser sig behöva, är en politiker utan existensberättigande.

Det finns emellertid en gräns även för vanliga dödliga väljare när skräckpropagandan bara blir för mycket. Det är detta som har drabbat den svenska nolltoleranspolitiken på narkotikaområdet. Min enda fromma förhoppning är att det förr eller senare även kommer att drabba klimatalarmismen. Men det kan ta tid.

Människan har i alla tider överskattat sin förmåga att styra naturen.
Idén att detaljkontrollera klimatet kan vara den tokigaste hittills.

Vänsterns smak för fel ledare

"Det händer spännande saker i Venezuela. Landet håller på att införa sex timmars arbetsdag. Företag tas över av dem som jobbar där. Privata radiostationer görs om till närradio. En typ av socialism som inte bara handlar om statligt ägande, utan om försök till direktdemokrati."

Det är en famös omskrivning av begreppet demokrati som vänsterextremisten Kajsa Ekis Ekman gör när hon hyllar Hugo Chávez' Venezuela och samtidigt ondgör sig över svensk medias rapportering därifrån. Ekis Ekman skulle med all säkerhet ha klagat över "snedvriden" rapportering om Östtyskland också när det begav sig. Ur vänsterglasögonen får vanligt folk helt stå tillbaka och hålla tyst när den socialistiska staten expanderar. När det regnar blir man våt. Ekis Ekman ser uppenbarligen inga som helst problem med att privata företag förstatligas, att privata medieföretag stängs ned samtidigt som Chávez själv har dagliga "samtal" med befolkningen. I timmar.

Venezuela är så långt ifrån en normal demokratisk stat man kan komma utan att kalla det en diktatur. Ty att kalla Hugo Chávez för en diktator är inte riktigt rätt. Han är folkvald och även det senaste valet förefaller ha varit godkänt enligt internationella normer. Däremot är utvecklingen i Venezuela klart oroande för alla med demokratiska värderingar. Chávez personliga maktbehov styr hur landets utvecklas. Åter igen, för jag vet inte vilken gång i ordningen, faller vänstern i gropen. De hyllar en persons maktanspråk och kallar det "demokrati". Det är en ren parodi.

Ekis Ekman har rätt i en sak och det är svenska mediers tendens att fokusera på detaljer i stället för att göra kvalificerade analyser av helheten. Men det gäller inte endast rapporter från vänsterparadiset Venezuela utan all utrikesrapportering. Det gäller Kina, Ryssland och USA. Och det gäller i synnerhet den så kallade EU-bevakningen, som är under all kritik.

Med demokratiska värderingar som förbrödrar.

Vad var det vi sa?

En anledning att inte koppla in kablarna till FRA har hela tiden varit att uppdraget kan ändras. Att det kan utvidgas av framtida makthavare och därmed kränka den personliga integriteten och i förlängningen de mänskliga rättigheterna på ett ännu grövre sätt.

Nu vill regeringen lägga säkerhetsorganen CSEC och Sitic under FRA. Det kanske är en bra idé, kanske inte. Att börja flytta över nya känsliga funktioner från andra myndigheter till FRA så här kort efter att lagen röstats igenom efter lång och het debatt, är emellertid rätt arrogant. Men så har ju försvarsminister Tolgfors aldrig riktigt varit intresserad av motståndarnas argument när FRA har kommit på tal...

Genusalarmism

"Kvinnor drabbas värst av klimatförändringarna", rapporterar Ekot. Suck.

Inte nog med att vi dagligen översköljs av klimatalarmism och att de feministiska genuspedagogerna fått genomslag i det svenska samhället - nu ska klimatalarmismen tydligen beväpnas med ett genusperspektiv också.

Kan det bli värre?

Varför? Därför att de vill!

MMA sägs vara en av de snabbast växande sporterna i Sverige just nu. Att Riksidrottsförbundet (RF) har accepterat idrotten har väckt ilska hos många. Legaliserad misshandel! skriks det. Frågan har debatteras i SVT:s Debatt och det är alltid samma visa. Det bjuds in människor som inte gillar denna sorts sport, som anser att den är liktydig med "slagsmål", och utifrån denna magkänsla vill förbjuda den. Vi har sett exakt samma debatt om proffsboxningens vara eller icke vara i Sverige ända sedan förbudet tillkom. I dag är proffsboxning "tillåten" igen - med kortare ronder, kortare matcher och tjockare handskar. Det är således inte alls fråga om riktig proffsboxning utan något slags svensk mellanmjölksversion. Men MMA är tillåten och RF har accepterat MMA som medlemsförbund.

Är MMA en hård sport? Ja. Är MMA en blodig sport? Ibland. Borde MMA förbjudas av dessa anledningar? Nej. Om man frågar folkhälsofascister och hjärnforskare är det klart som korvspad att svaret blir att allt som är mer våldsamt än minigolf ska förbjudas eller kraftigt regleras. En hjärnforskare kan ha utsökta medicinska argument och få plats i både Uppdrag granskning och allehanda debattprogram.

Men det mest uppenbara argumentet framförs aldrig i debatten eftersom vi i Sverige är så förbaskat inriktade på att skydda individen hela tiden (förutom när det gäller droganvändning och sexköp, ty då gäller en viss högre politisk moral som över huvud taget inte tar hänsyn till verkligheten) att vi glömmer bort att fråga vad hon/hon egentligen själv vill.

MMA ska vara tillåtet eftersom det är vuxna människor som av fri vilja sysslar med det. Så enkelt är det.

Thiago Silva in action.

Svenskheten

Herman Lindqvist, mannen som gillar att berätta historier men inte är fullt lika pigg på källhänvisningar, anser att det råder en "omvänd nationalism" i Sverige. Ett argument är att vi svenskar slänger oss med begrepp som "härligt osvensk".

Jag kan instämma i att "osvensk" paradoxalt nog är ett positivt begrepp, trots svenskars uppfattning om "den svenska modellen" (som snarare är en nordisk modell) som den moderna civilisationens höjdpunkt, något för övriga världen att avundas. Det är därför föga förvånande att en person som Fredrik Härén retar gallfeber på många när han påstår att framtiden tillhör Asien och att Sverige är på väg att bli fullständigt omsprunget på många områden av länder som Kina och Indien. Det får man inte säga.

Den svenska självbilden är således kluven. Men jag tror att Lindqvist stirrar sig lite blind på begrepp som nationalism och patriotism. De kan nämligen se väldigt olika ut i olika kulturer. Det är sant att svenskar inte är nationalister som fransmännen eller patrioter som amerikanerna. Men det är ändå min bestämda uppfattning att svenskar trots detta har väldigt höga tankar om sitt land. "Vi" älskar konungen och styrelseskicket (svenskar anser sig vara mer demokratiska än andra folk), "vi" är stolta över föräldraförsäkring och rätten till semester och tror fortfarande att resten av världen kämpar för att bli som vi.

Jag tillhör förmodligen de av Lindqvist benämnda "svenskförnekarna". De som inte blir till sig i trasorna när något svenskt landslag spelar någon sport (även om jag för all del kan titta på). De som inte tycker att länspatriotism är exotisk (att vara med i en jämtpatriotisk förening i Norrlands nation under studietiden i Uppsala var inte riktigt min kopp te...). De som tycker att svenskar helt enkelt inte ska vara så styva i korken. Jag ska inte sticka under stol med att det finns mycket i Sverige som jag gillar och som jag skulle sakna om jag bosatte mig i något fjärran land. Det handlar inte bara om lösgodis, chips och internetbank utan också om ren luft, rent dricksvatten och politisk transparens. Samtidigt finns det så mycket här jag helst skulle slippa. Kanske handlar det även om nyfikenhet på andra kulturer efter att ha levt hela livet i lilla Sverige.

Vad innebär det då att vara svensk? Vilka är de svenska värderingarna? Frågorna är rimliga att ställa, men omöjliga att besvara. Om de svenska värderingarna är lika med rådande politisk konsensus känner jag mig inte alls särskilt svensk. Jag är ingen välfärdsstatskramare, jag tycker att barnfamiljer är bortskämda i Sverige, att det så populära kungahuset är ett skämt och jag avskyr den vänsterfeministiska ordning som sedan en tid tillbaka dominerar politiken och tvingar sig på privatlivet.

Vad nu svenskhet än är, står en sak klart: det är inte lätt att bli insläppt i denna speciella gemenskap. Theodor Kallifatides hävdar att han fortfarande benämns som "invandrarförfattare" trots att han bott i Sverige i 4o år. Så när blir man då svensk? Kan en person som invandrat till Sverige någonsin bli det? Fan tro't. Vi har ju även ett uttryck för invandrares barn - "andra generationens invandrare"... Vad svenskheten än är och betyder, är det helt klart att det inte är vem som helst som tillåts bli en del av den.

Svenskt?

Regeringens fula knep

"Med det nya förslaget klarläggs också att det inte är straffbart som barnpornografibrott om jämngamla eller ungefär jämngamla ungdomar tar bilder av sitt sexualliv och någon av dem eller båda är under 18 år."

Allas vår justitieminister, Beatrice Ask, replikerar på Johanna Sjödins Sidan 4-artikel i Expressen. I likhet med sitt svar på Oscar Swartz' funderingar kring barnporrlagstiftningen, pratar Beatrice Ask om sexuella övergrepp på spädbarn för att inskärpa allvaret i frågan och nödvändigheten av lagstiftningen och hoppar därmed helt över den principiella dimensionen.

Det är lite tråkigt att diskussionen, som egentligen är principiell och rör större frågor, av politiker begränsas till att endast handla om barnpornografi och våldtäkt på spädbarn. Det är ingen i debatten som försvarar vare sig barnporren eller de sexuella övergreppen. Ask et al använder det emellertid som ett retoriskt knep för att undvika den jobbiga principiella diskussionen om huruvida innehav av en bild (eller i detta fall att över huvud taget titta på en bild) kan vara en kränkning mot någon och därmed att anse som en kriminell handling. Om vi anlägger detta perspektiv växer frågan och berör även annan pornografi samt bildmaterial från krig, brott och olyckor. En sådan diskussion är justitieministern inte intresserad av. Hon vill bygga ut barnpornografilagstiftningen i lugn och ro och sannolikt använda den som murbräcka för annan lagstiftning i framtiden (om inte annat finns det gott om politiker som är villiga att driva denna sorts lagar vidare).

Frågan aktualiserar en rad viktiga spörsmål. När är vi att anse som sexuellt självbestämmande? När är vi mogna att fatta sexuella beslut? Vad bör lagen säga och vad säger verkligheten? Bör de inte överensstämma med varandra någotsånär? Detta är frågor vi inte kommer undan.

Jag vill ha en ökad tydlighet om när vi människor tillmäts sexuellt självbestämmande, tyvärr riskerar regeringens lagförslag att endast skapa ytterligare förvirring. Vi anses myndiga nog att ha sex från 15 års ålder (en åldersgräns som i dag känns rätt daterad och som rimligen borde omvärderas), men får inte avbildas i sexuella situationer förrän vi är 18. Om inte personen som håller i kameran är jämngammal eller "ungefär jämngammal", enligt den föreslagna lagändringen. Detta bör rimligen betyda plus eller minus något år. En 23-åring får alltså inte ta bilder av sin 17-åriga flickvän. Plötsligt hittar vi genast gråzoner och mittemellan-fall som regeringen inte vill kännas vid (därför pratar Ask hellre om spädbarn).

Nu handlar det inte längre om att stävja övergrepp på barn, nu handlar det plötsligt bara om sexualmoral. Regeringen tycker inte att det ska vara för stor åldersskillnad mellan ungdomar när de är ihop eller har sex och denna åsikt manifesteras i en lagstiftning som egentligen borde handla om att skydda förpubertala barn från sexuella kränkningar. Det är egentligen ett ganska fult sätt att bedriva sexualmoralistisk kamp på. Sexuella övergrepp på barn används som ursäkt för något helt annat.

Åter igen bör påpekas att rättsväsendets resurser borde koncentreras på de som begår övergreppen och sprider materialet över nätet, inte de som endast sitter och laddar ned bilder eller filmer för sitt egna "nöjes" skull. Jag tror inte riktigt på ekvationen att sexuella övergrepp mot barn skulle upphöra eller ens kraftigt minska om färre hade möjlighet att beskåda övergreppen på bild. Jag tror att problemet med sexuella övergrepp på minderåriga är betydligt mer komplext än att kunna förklaras av ett enkelt "utbud och efterfrågan"-resonemang.

Således: Barnporren är ointressant. Låt oss diskutera principer, Beatrice Ask.

Veckans tips

Via Rick Falkvinge uppmärksammar jag en ny fantastisk sajt: HDMT.net.

Välj en film eller TV-serie (ny som gammal), klicka och beskåda i HD-kvalitet (nåja, kanske inte full HD då). Utan reklam. Direkt på stubben. Gratis. Too good to be true? Vem ligger bakom denna sajt? Hur länge får den finnas uppe innan den spärras? Inte så länge, förmodligen. Men användarvänligheten går verkligen inte att klaga på...

Check it out...

Den krackelerande rättssäkerheten

Hannes Råstam är en av få grävande journalister i svenska medier som jag känner stor sympati för. Han har ett rättspatos som gör mig glad. Råstam har gett röster åt människor som av olika anledningar inte har velat eller kunnat tala ut tidigare.

Hannes Råstam har fokuserat mycket på att undersöka personer som dömts för olika brott mot sitt nekande. Ett av de mer uppmärksammade fallen var det så kallade "fallet Ulf", som handlade om Bo Larsson som dömts för sexuella övergrepp på sin dotter och efter reportagen slutligen fick resning i målet, frikändes och fick skadestånd. Skadan var emellertid redan skedd och jag vet personer som fortfarande är övertygade om att han var skyldig.

Ett annat var reportaget var det om bränderna i Falun, där en okänd man tagit kontakt med Råstam efter lång tid och erkänt att det var han och ingen annan som ansvarade för de upprepade pyromandåden på 70-talet. Ett antal ungdomar skulle således vara helt oskyldiga. Utifrån detta följer en rad avslöjanden om hur illa polisutredningen sköttes på den tiden. På senare tid har Hannes Råstam valt att granska fallet Thomas Quick - det om Sveriges berömde seriemördare som förmodligen inte alls är någon seriemördare.

Jag har inte tagit del av den enorma Quickutredningen och har således inte bättre insyn i den än någon annan vanlig medborgare i samhället. Men för mig förefaller det vara så, att fallet Quick, personen Quick, har blivit så viktigt för så många personer - poliser, åklagare, terapeuter, journalister - att det har funnits en benägenhet att överträda gränser för att ro hela projektet i hamn. Människor har byggt sina karriärer på Thomas Quick. Det är inte svårt att förstå, att det finns väldigt mycket prestige inbakat i Quick-utredningen och att många är synnerligen ointresserade av att utredningen granskas sida för sida.

DN:s Johan Croneman gillar Hannes Råstam, men är tveksam till vad det egentligen är vi har fått se i de tre dokumentärerna om den påstådde seriemördaren Thomas Quick. Visst går det att manipulera tittarna i ett skickligt redigerat TV-inslag. Därom råder inga tvivel. Men oavsett hur Råstam har vänt och vridit på uppgifterna i reportagen, är det svårt att förklara bort att Quick har pumpats full med droger under i princip hela utredningen. Och det är som bekant många som är mycket kritiska till hur utredningen har skötts. Jag håller heller inte med om att Hannes Råstam sätter sig själv i centrum. Visst finns han med i dokumentärerna, både i bild och som speakerröst. Men han trängs inte om utrymmet tillsammans med dem han ska intervjua.

Det brukar sägas, att enligt svensk rättsordning ska en person inte enbart kunna dömas på någons berättelse. En bra historia ska inte räcka. Berättelsen måste stöttas av någon sorts stödbevisning som talar emot den tilltalade. Vi vet att det inte alltid fungerar så i svenska domstolar och det är det som skrämmer mig. Jag vet inte om Thomas Quick är skyldig till något av de mord han erkänt och/eller dömts för. Men han har uppenbarligen dömts för mord enbart på sina erkännanden, på samma sätt som Bo Larsson dömdes till ett långt fängelsestraff enbart på sin dotters berättelse om påstådda övergrepp.

Quickutredningen är en stor varningsflagg för hela det svenska rättsväsendet. Om vi tog rättssäkerheten på allvar, skulle gripa tag i denna varningsflagg och arbeta för att långsiktigt stärka rättssäkerheten i Sverige. Jag misstänker emellertid att det är alltför många som har intresse av att fler fall av detta slag inte ska synas och hellre vill lägga locket på. Därför behöver vi fler som Hannes Råstam.

Fler bloggposter i ämnet:
Skandalen runt Quick bara växer
De skapade ett monster
När oskyldiga erkänner

Sprickor i fasaden.

Vaccinerad

"Hälften sjuka efter vaccin" - se där vilken härlig kvällstidningsrubrik (förresten blir man väl sjuk av vaccinet och efter vaccineringen...?).

Jag är inte helsåld på idén att bli sjuk av att vaccinera mig. Men de som blir så pass sjuka av vaccinet att det blir hemma från jobbet är enligt de uppgifter jag har fått 1 av 10. Så risken är inte överväldigande.

Jag hade tänkt att strunta i att vaccinera mig. Men jag har planerat att åka till Kina efter jul vilket gjorde att det ändå kändes motiverat att ta vaccinet. Dels för att jag inte vill bli sjuk och missa flyget, dels för att jag inte vill bli sjuk på plats när tiden är knapp. Dessutom verkar kineserna inte nådiga i sin kamp mot influensan:

"Förr räckte det för passagerare att fylla i en hälsodeklaration där man skriver vart man kommer ifrån och hur det står till med hälsan. Men nu tar kineserna saken i egna händer. Flygpassagerare som anländer från utlandet i Kina får inte lov att gå av planet förrän vitklädda män i gasmasker har kommit ombord och tagit tempen på alla. Råkar du ha en hög temperatur, eller ha oturen att sitta bredvid någon som misstänks bära på smitta då måste du isoleras och sitta i karantän."

Så... det blev alltså vaccination till slut. 1,5 timmes väntan i en trapp kunde det kanske vara värt. Sällan har svenskarnas strikta köande skördat sådana framgångar. Den välklädde unge man som försökte gå före alla i kön genom att hävda att han tillhörde en riskgrupp fick till svar av personalen att på den aktuella kliniken prioriterades inga riskgrupper. Mannen fick vända om och ställa sig sist i kön (eller gå hem). Känslan av belåtenhet hos alla köande var svår att ta miste på.

Huruvida man vill vaccinera sig eller ej är förstås helt upp till var och en. Man kan ju säga som den gamle mannen som journalisten och författaren Catarina Lilliehöök träffade i Kina under sarsepidemin (läs gärna hennes mycket underhållande bok Méi wèntí, Inga problem! om livet som västerlänning i dagens Kina och alla kulturella krockar det kan medföra): "Di som det är dags att di ska gå och döa, di döar. Di som ännu inte ska döa, di döar inte."

Kapitalismen som segerherre

Människor med antikapitalistiska idéer är så fascinerande. De skäller på kapitalismen - men njuter av dess frukter. De kräver med kraft kapitalismens omedelbara avskaffande - men har inget att sätta i dess ställe. Socialister och kommunister göre sig icke besvär ty socialismen och kommunismen är de politiska motsvarigheterna till Fermentaaktien. Trovärdigheten är något skadad, kan man säga.

I en undersökning gjord på uppdrag av brittiska BBC som omfattar 30 000 människor i 27 länder konstateras att kapitalismen har väldigt litet stöd bland vanligt folk. De flesta vill reglera mer (uppenbarligen ovetande om orsakerna bakom den pågående krisen) och många vill att staten ska utöka sin fördelningspolitik.

Det är allmänt känt att opinionsundersökningar går att rigga för att få vissa förutbestämda svar. Dessutom beror det på när frågan ställs. Opinionsundersökningen om kapitalismen har ställts under en av de värsta ekonomiska kriserna i modern tid. Om den hade ställts under blomstrande högkonjunktur, hade vi sannolikt fått andra svar. Detta är emellertid inte den mest relevanta tolkningen av undersökningen. Det intressanta är dels att människor som är kritiska inte tycks ha någon idé om vad vi ska ha i stället för en kapitalistisk marknadsekonomi, dels förhållandet mellan antikapitalism i en opinionsundersökning och dito i valbåset. Dessa båda hänger sannolikt ihop.

Per Jönsson utelämnar dessa tankar i sin analys. Om det finns så gott om antikapitalistiska väljare - även i USA - varför får extremvänstern inget internationellt genombrott? Frånsett Latinamerika är antikapitalismen som massrörelse i det närmaste obefintlig i världen. Det finns vänster- och kommunistpartier i alla västländer, men de är antingen mycket marginaliserade eller reformerade. Om väljarna skulle vilja avskaffa kapitalismen finns det gott om extremvänsterpartier att rösta på i allmänna val. Men extremvänstern har inget sådant stöd. Väljarna fortsätter att strömma till mittenpartier som accepterar både kapitalism, marknadsekonomi och välfärdsstat, men som har lite olika värderingar vad gäller maktförhållandet mellan stat och individ i enskilda frågor.

Det finns en god anledning till att antikapitalismmarscherna lockar mångfalt fler än Walk for Capitalism någonsin gjorde. Kapitalismen är inte hotad. Man demonstrerar inte för sin skola förrän den är nedläggningshotad. Det vänstern får trösta sig med är undersökningar av det ovannämnda slaget, samtidigt som murar faller och världens tidigare största kommunistiska stat går in i en expansiv period som kapitalistisk stormakt. Till skillnad från 30-talskrisen har den nuvarande krisen påvisat kapitalismens styrka och även en viss politisk mognad hos vanligt folk - vi har inte sett någon omfattade flykt till bruna eller röda extremistpartier. Det bådar gott, både för kapitalismen och mänskligheten.

Moralbrottet

Huddinges kommunalråd har försökt köpa en sexuell tjänst av en "minderårig flicka". Affärsuppgörelsen genomfördes aldrig. Han har fått böter på 1 500 kronor och ska betala 500 kronor till brottsofferfonden.

Saken utagerad? Givetvis inte. Ett brott som trots att det kan ge fängelse alltid ger dagsböter är nog för att fälla ett kommunalråd i Sverige. Orsaken är inte brottets karaktär enligt lagboken utan enligt den allmänna svenska moralen. Kommunalrådet begick ett moralbrott.

Det är förstås väldigt onödigt att i positionen som kommunalråd utsätta sig för denna stora risk. Även om brottet i praktiken är ringa, är allmänhetens dom benhård. Är det värt denna risk för att få sig ett skjut? funderar jag. När man begår ett brott räknar man aldrig med att åka fast, är nog svaret.

Den minderåriga flickan visade sig vara 17 år. Hon får således enligt svensk lag ingå egna avtal (förvisso med stora restriktioner, frihet råder först vid 18 års ålder) och fri att ha sex med andra personer över 15 år. Sexet måste emellertid godkännas av den politiska överförmyndarnämnden (också kallad riksdagen) och den anser att sex ej får ske som en del i en affärsöverenskommelse. Personligen ser jag inga som helst hinder i att personer över 15 kan ha sex mot betalning om de så önskar.

Föga förvånande passar även Folkpartiets Birgitta Ohlsson på att propagera för lite gammal hederlig moralism. Hon kritiserar kommunalrådets människosyn och häver ur sig de sedvanliga flosklerna om att "människokroppen är inte en handelsvara bland andra" (inget sagt om alla massörer och sjukgymnaster, tydligen) och "utan efterfrågan, inget utbud". Sex är en av våra grundläggande mänskliga behov, att tro att detta behov skulle kunna motarbetas av en morallag är fånigt. Birgitta Ohlssons artikel är ett tafatt försök att framställa henne själv som utsatta sexarbetares bästa vän när hon i egenskap av folkpartistisk moralist och feminist i själva verket inte bryr sig ett skit om andra människors livsvillkor. Det är Ohlssons egen sexualmoral som är viktig.

Det är på sätt och vis en imponerande text eftersom Ohlsson lyckas trycka in så många floskler, lögner och halvsanningar på ett så litet utrymme. Som att människohandel skulle vara världens tredje största form av organiserad brottslighet, att det är den snabbast växande inkomstkällan för kriminella i världen och att debutåldern för prostitution är blott 14 år.

Det finns mycket att säga om alla dessa "sanningar" som ständigt dyker upp i debatten (Niklas Dougherty ger svar på tal här). Jag har skrivit en del om det tidigare (se längst ned i posten). I både Irland och Storbritannien har omfattande undersökningar gjorts för att söka reda ut omfattningen av trafficking för sexuella ändamål. Det pratas ständigt om dess enorma utbredning, men hur ser det ut när polisen undersöker saken?

Den irländska polisen hittade två möjliga fall. Antitraffickingaktivisternas uppgifter var 102 (som i sedvanlig anda kryddades med att det rör sig om ett stort "mörkertal"). I Storbritannien samarbetade samtliga polisdistrikt med utrikesdepartementet och åklagarmyndigheten och raidade över 800 lägenheter, klubbar och massageinstitut. Resultatet av polisens stora insats var 0 dömda för traffickingbrott.

Personer som Birgitta Ohlsson och Zaida Catalán och organisationer som ECPAT snackar helt enkelt skit. Frågan är om de vet att de gör det eller om de helt enkelt inte är förmögna att ta till sig allt som talar emot deras förenklade världsbild. Jag gissar på det senare.

Birgitta Ohlsson har helt rätt i en sak: det handlar om människosyn. Det handlar om huruvida vi vill bestämma över vår sexualitet och våra val själva eller om vi anser att dessa beslut ska tas i en omröstning i den politiska överförmyndarnämnden där några hundra människor låter sin privata moral styra över en hel befolkning.

Birgitta Ohlsson säger sig vilja ha ett "torskfritt Sverige". Jag skulle föredra ett moralistfritt dito.

Mer om myterna kring trafficking:
Myter om trafficking
Trafficking som populärmyt

Tittförbudet, rond 2

Det föreslagna tittförbudet mot barnpornografi skulle, som tidigare konstaterat, få en rad märkliga följder om det blev verklighet. Att dessutom ha en 18-årsgräns för framställande av pornografi och klassa allt annat som barnporr är direkt korkat.

Först måste vi fråga oss vad barnpornografi är och vad det därmed inte är. Gränsen i dag går inte vid en viss ålder, vilket kan tyckas lite märkligt. I samhället i övrigt har vi ju rätt tydliga gränser för när barn är barn och när man blir myndig. I barnporrlagstiftningen är det pubertetsutvecklingen som avgör vad som anses vara barnpornografi och inte. Om pubertetsutvecklingen på en person i en sexuell situation ej är avslutad, ska det betraktas som barnpornografi. Det betyder att i teorin kan personen i fråga vara myndig men ändå omfattas av barnpornografiförbudet. Det är själva attraktionen av minderåriga som lagstiftaren vänder sig emot. Det anses alltså fel att attraheras av någon som ser minderårig ut även om personen inte är det (pedofiler tänder faktiskt på förpubertala barn, inte tonåringar).

Nu väntas ändringar. Regeringen vill göra det olagligt att framställa, inneha och sprida pornografi av personer som är under 18 år och det är här vissa unga bloggare har reagerat. Det är nämligen rätt vanligt bland unga i dag att filma eller fotografera sig själv och sin(a) partner(s) när man har sex. Konsekvensen kan alltså bli att ens egna bilder klassas som barnpornografi. Problemet är inte nytt, men det kommer att förvärras om lagskärpningen blir verklighet. Vi kan med lätthet konstatera, att lagstiftaren inte lever i de ungas vardag.

Problemet med den här sortens lagstiftning, är att den tenderar att fungera som murbräcka för andra inskränkningar i framtiden. Vi bör när en lag stiftas alltid söka se bortom den enskilda lagen här och nu och i stället blicka framåt och fråga oss vad den kan leda till i framtiden. Vilka dörrar öppnas? Barnpornografiförbudet är ett steg på vägen mot ett förbud av all pornografi. Det kommer inte att ske över en natt eller ens över en mandatperiod. Men räkna med att vi kommer att få se förslag om att spärra sajter som innehåller sado-masochistisk pornografi, förnedringsporr och annat som anses upprörande och dåligt för moralen. Detta är ett skäl (av många) till att barnporrlagen aldrig borde ha införts. Den kan ses "välvillig" och till skydd för barn i allmänhet (vilket inte stämmer), men är i själva verket en murbräcka för utökad censur på nätet.

Polisen säger att barnporr är och förblir "sexuella övergrepp på barn". Men polisen måste arbeta utifrån lagen. Varför vill då inte lagstiftaren behålla denna definition i stället för att låta lagstiftningen omfatta även vanliga älskande tonåringar?

Det är många som har invändningar, men sannolikt kommer dessa att falla för döva öron i slutändan. Politiker gör som politiker brukar när en dålig och felkonstruerad lag inte fungerar: de skärper den. Samma sak är på väg att hända med morallagen nummer 1, sexköpslagen. Mer om den snart igen...

Apoteksnostalgi

Apoteksmonopolet nedmonteras äntligen. Sverige blir på ytterligare ett område lite mer som andra länder, lite friare, lite mer normalt. Men det gillas inte av alla. Många inbillar sig att avregleringen kommer innebära att apotek försvinner i glesbygd, att priserna kommer att skjuta i taket och att oseriösa personer kommer att kränga receptbelagda läkemedel samtidigt som de säljer lösgodis och cigaretter. Inget av detta lär realiseras.

I DN Ekonomi skriver Patricia Hedelius om för- och nackdelar med avregleringen (ej online än) och hennes invändningar speglar monopolkramarnas argument ganska väl:

"En anställd i det statliga monopolet hade inte intresse av att sälja på mig mer läkemedel än vad jag behövde eller förorda det dyraste alternativet. En anställd i det statliga apoteksmonopolet hade inte ett vinstkrav hängande över huvudet vilket gynnade mig som kund i en utsatt position."

Hedelius kunde ha nämnt att en anställd i det statliga apoteksmonopolet, av ovan nämnda anledningar, heller inte hade någon brådska att bistå kunden. Kunden hade ju ändå ingen annanstans att vända sig om han/hon bemöttes illa eller fick vänta oresonligt länge på sin tur. Just väntetiderna och den zombieliknande personalen är vi nog många som har upplevt och frustrerats över. Detta har varit en direkt konsekvens av monopolet. Utan konkurrens finns det helt enkelt ingen anledning att anstränga sig lite extra, att tillgodose kundens önskemål snabbt och effektivt.

Dessutom: menar Patricia Hedelius att hon blir blåst varje gång hon inte handlar i ett statligt monopol? Menar hon att varje bilhandlare, ElGiganten-anställd eller personal på Åhléns försöker lura på henne den dyraste varan och inte alls lyssnar på hennes önskemål? Om inte, vad skulle skilja morgondagens privata apotek från privata detaljhandelsbutiker vad service beträffar?

Avslutningsvis är oron för ökade priser lite märklig. Sedan när har prisargumentet varit något som använts för monopol? Jag hör ingen som försvarar Systembolagets detaljhandelsmonopol eller det svenska spelmonopolet hävda att de höga priserna är ett problem. Det anses tvärtom bra med höga priser och hög kontroll. Men när det pratas avreglering, blir låga priser plötsligt av högsta intresse för monopolkramarna. Detta är ett tecken på att det verkligen fiskas efter argument mot varje slags normalisering av det svenska samhället.

Men fortsätt med er apoteksnostalgi om det gör er lyckliga (kanske ihop med lite DDR-nostalgi också för att bilden ska bli komplett) så gläds vi övriga åt att Sverige har blivit ett lite bättre land att leva i. I alla fall när man är sjuk.

Samma kommunister nu som då

Det var många på den politiska vänsterkanten som beklagade Berlinmurens fall i november 1989. Öppet eller inombords. Fasaden föll. Att de över huvud taget hade satt sin tilltro till en fasad säger kanske mer om dem än något annat. Att ursäkta övergrepp, att bortförklara fattigdom, att trivialisera ett system som stänger in människor bakom en mur - det ger väldigt låga poäng i demokratispelet.

Inget har egentligen förändrats. Ursäkter lämnas, avböner görs, men de betyder inte ett jota eftersom samma personer gör samma "misstag" om och om igen. Alltid finns det någon vänsterdiktatur att hålla på. De blir färre och färre, men den kubanska regimen står fortfarande pall och har gott om beundrare i Vänsterpartiet - det parti som kan sitta i regeringsställning om mindre än ett år.

I Sverige har kommunismens brott alltid tonats ned. Sverige har visat föga intresse för Baltikums befrielse från Sovjetunionen. Det officiella Sverige verkar över huvud taget inte ha begripit det förtryck som befolkningarna i de östeuropeiska länderna levde under i decennier. När en statlig myndighet beslutar att genomföra en informationskampanj om kommunismens härjningar i världen, blir det därför ett himla liv. Det går att ha invändningar mot att en statlig myndighet sysslar med historieundervisning, men så länge den endast ägnade sig åt något så allmängiltigt ont som nazismen var protesterna svaga. Kommunismen får emellertid inte smutskastas, anses det. Då röts det till på både ledar- och kultursidor runt om i landet.

Det är få som är aktiva kommunister i Sverige. Det är också rätt få som delar idealet om det klasslösa samhället. Men de som gör det får stå oemotsagda. Claes Eriksson och Sven Wollter, som båda vill ta makten genom en väpnad revolution, är folkkära artister. De kan ses som lite konstiga politiskt, men inte alls så pass avvikande att de inte bör ges plats i media.

Det är också signifikant för vänstern att inte bara göra avbön under galgen utan att trots avbönen behålla idealen och värderingarna, trots decennier av upprepade realpolitiska fiaskon. Lars Ohly kallar sig inte kommunist. Det var en omvändning under galgen, när media blev för jobbiga mot honom och det skadade partiet. Men han har enligt egen utsago samma värderingar som tidigare. Han är sålunda fortfarande kommunist. Men i medias värld är det bara det som syns och hörs som betyder något, därför försvann drevet när Ohly slutade använda K-ordet. Och Ohly kan möjligen se fram emot livet som arbetsmarknadsminister.

Hur många kollapser, fiaskon och mänskliga katastrofer ska kommunismen behöva skapa innan människor som aktivt stödjer dessa ideal, ställs till svars för sina åsikter?

Lomborg och klimathysterin

Den svenska pressen har de senaste åren köpt klimatalarmismen rakt av. Helt okritiskt. Utan att ifrågasätta det minsta. Tvärtom tycks både kvälls- och morgontidningar och TV tävla om vem som kan göra de mest alarmistiska prognoserna vad gäller mänsklighetens framtid på jorden. Vi ska dränkas i havsvatten och gå under likt Sodom och Gomorra.

Kritiker finns det gott om, men de utpekas oftast som stollar och ges väldigt sällan något utrymme. Några enstaka artiklar från Stockholmsinitiativet har emellertid publicerats i SvD. Nu är det åter igen SvD som tillåter en sansad debattartikel i ämnet, denna gång skriven av dansken Bjørn Lomborg.

Lomborg är själv ingen förnekare av hypotesen om mänsklighetens roll i en global uppvärmning. Men han ifrågasätter att så oerhört mycket pengar satsas så fruktansvärt galet. Jag instämmer och hoppas därför att mötet i Köpenhamn blir ett misslyckande - för både våra plånböckers och framtida samhällens skull. Klimathysterin ger politikerna utökad makt. Att frågan har kidnappats av vänsterspöken betyder att vi kommer att få se inskränkt frihet och utökad statlig kontroll av medborgarna framöver. Var gränserna dras är det egentligen bara fantasin som kan avgöra. Allt med "planetens överlevnad" som argument.

Vi behöver sans och balans, transparens och debatt. Det vi har fått är tvärtom alarmism, fantasier och bindgalna utspel. Det är ett väldigt oseriöst sätt att bete sig.

Kina VS väst

De kulturella skillnaderna mellan öst och väst i världen är stora. I Europa har vi länge och väl, och det gäller inte minst Sverige, låtit oss inspireras och påverkas av amerikansk kultur. Ibland har det varit till det positiva, ibland till det negativa. För att ta några exempel har jag personligen inte mycket till övers för amerikansk matkultur och egentligen inte så mycket för dess TV-kultur heller. Jag anser, generellt, att det produceras bättre, mer genuin TV-underhållning i Europa än i USA och klarar över huvud taget inte av skräp som CSI och alla "fråga experterna"-program. Ändå är det så tydligt att alla vägar bär till USA i en svensk TV-tablå.

Det som inspirerar med Asien är att det är så annorlunda jämfört med västvärlden. Maten, dofterna, människorna, tankesättet - nästan allt är annorlunda. Ibland kan man bli galen, men ofta är det bara fascinerande. Det får en också att inse att alla faktiskt inte är som vi, tänker som vi eller vill vara som vi.

Någon har tagit sig tid att illustrera några grundläggande skillnader mellan kineser och folk i västvärlden. Och det är faktiskt ganska talande.

Transportmedel, 1970-talet och i dag

Relationer

Punktlighet

Ledare

Livsstil

Kösystem

Fashionabelt på restaurangen

Decibelnivå på restaurangen

Bot för magont

På stan på helgen

Skönhetsideal

Ego

Problemlösning

Alla exempel finns här.