NSF lägger ned

Sveriges enda uttalade nationalsocialistiska parti, Nationalsocialistisk front (NSF), går i graven. Partiet läggs ned och går i stället in i nybildade Folkfronten.

Det nya partiets tiopunktsprogram är en blandning av gammalt och nytt. Sverige för svenskarna, nationell självhushållning och hårdare syn på djurhållning men samtidigt "fri forskning", "yttrande- och religionsfrihet" och förbud mot "inskränkning av den personliga integriteten". Och lite kamp för miljön ovanpå det. Med fri forskning och yttrandefrihet avses rimligen rätten att få ifrågasätta Förintelsen och "Judens makt".

Historiskt när sådana förändringar har skett har det uppstått nya splittringar eftersom vissa radikala grupper alltid ogillar att verksamheten "avradikaliseras". Alternativt flyr vissa till Svenska Motståndsrörelsen, SMR. Renläriga nationalsocialister är oroliga för att Folkfronten ska gå samma väg som sverigedemokraterna för att vinna fler röster - vilket nog inte är så troligt. Men partiet förefaller ha för avsikt att tona ned eller helt ta bort kopplingarna till Hitler och NSDAP, vilket visar på en ny inriktning. Det muttras redan bland somliga hos SMR: "Hoppas att Folkfronten fortfarande vilar på en nationalsocialistisk grund och inte är besmittat av de Strasser-identitära virusen." :-)

Jag misstänker att Hitler skulle fnysa åt Folkfronten. Svika sin historia och sina ideal så där...

Snäll farbror med hund? Kanske inte ändå.

Frihetsfrontens talarkväll: november

Det har åter blivit dags för talarkväll med Frihetsfronten. Denna gång är talaren Svenska Dagbladets ledarskribent Sanna Rayman.

Frihetsfrontens talarkväll torsdag den 27 november 2008:

OBSERVERA: Vi håller till i en ny lokal! (se nedan)

Talare: Sanna Rayman, ledarskrient på SvD

Ämne: Normer - bryt mot dem själv!

Om man vill ändra på vissa normer får man bryta mot dem själv, inte förvänta sig att någon annan gör det (nedanstående text är ett urklipp hur Raymans ledare i ämnet):

"Byråkratiska storheter – staten, landstinget eller någon för ändamålet tillskapad kontrollinstans – förväntas rensa bort all mellanmänsklig friktion. Det gäller maktordningar och inte minst normer, som numera har fått en nästan uteslutande negativ klang (trots att de ibland bara är smörjmedlet)."

"Något har blivit snett när det kommer till normbrytandet. Det mellanmänskliga har blivit en 'kompetens', som kan 'certifieras av myndigheter. I själva verket låter det högst otroligt att några större skiften ska komma därifrån. De verkliga normbrotten kommer aldrig att ske annat än genom och mellan människor."

Kom, lyssna, fråga och diskutera!

Plats: PAN (vi håller till i källarvåningen), Stora Nygatan 42, Gamla Stan, Stockholm.

Tid: Torsdag den 27 november kl 19.00.

På Pan kan man kan också ta en bit mat före eller efter mötet.

Pans bar har öppet till framåt nattkröken. Eftersits för intresserade.

Alla är välkomna!

Att leva enligt Per Schlingmanns ideal

"Invandrarkontrakt". Det låter som något sverigedemokraterna skulle föreslå men förslaget är alltså moderaternas. Eller i alla fall partisekreteraren Per Schlingmanns. Djupa andetag nu. Min feber gick just upp.

Förslaget är alltså att människor som invandrat till Sverige ska skriva under ett kontrakt där de förbinder sig att följa "svenska lagar och regler". Det låter självklart. Givetvis måste alla som kommer till Sverige följa svenska lagar. Nu menar Schlingmann egentligen något annat. Nedanstående citat belyser vad det egentligen handlar om:

"Exempelvis kan ju människor komma från kulturer där familjen är väldigt stark och där mannen har en starkare ställning än kvinnan. Då är det viktigt att tydliggöra att för oss är det viktigt att kvinnor också får utvecklas, utbildas och komma in på arbetsmarknaden."
...

"Det ena är när individ står mot familj. Där är jämställdhetsdimensionen central. Vi vet många kulturer fortfarande betraktar mannen som den naturliga familjesförsörjaren medan kvinnan anses ska ha andra uppgifter. Vi vill tydligt markera att Sverige är ett samhälle där det är viktigt med hög kvinnlig förvärsvsfrekvens."

Det handlar alltså inte bara om att följa lagstiftningen i landet, vilket är så självklart att det inte ska behöva sägas, utan att leva som moderaterna tycker att man ska leva i privatlivet. Eller som Schlingmann tycker att vi ska leva. Var går gränser för vad som kan ses "svenskt" nog? I dessa jämställdhetshysteriska tider kan gränsen komma att flyttas hur långt som helst. Är det politikerna som ska bestämma vad som är "svenska ideal"? Vad är svenska ideal?

Det är ren rappakalja som Schlingmann håller på med nu. Alla som vill komma till Sverige och kan försörja sig själva ska vara välkomna. Vilka värderingar de har och hur de väljer att leva sina liv har varken du, jag eller Schlingmann med att göra. Alla varianter av levnadssätt måste vara accepterade så länge de sker på frivillig basis och inte utgör en kriminell handling mot någon.

Det går att se vad moderaternas eget "geni", Per Schlingmann, vill göra. Han vill locka främlingsfientliga väljare från (sd), om det råder ingen tvekan. Vissa kanske går på det och väljer (m) i stället för (sd) i nästa val. Men om nu moderaterna ska anamma sverigedemokratisk politik för att hålla (sd) utanför riksdagen, vad är egentligen vunnet? Moderaterna är ett synnerligen förvirrat parti just nu. Att partisekreteraren kommer med ett så här galet förslag inför partiets "framtidskonvent" är ytterligare ett bevis för att människor med liberala värderingar bör hålla sig på behörigt avstånd. Hos (m) finns inget att hämta.

Andra bloggar med delade åsikter: Blogge, Svensson, Dick Erixon

Så... annorlunda

"Åtta ryska judar dömdes på söndagen till fängelse i upp till sju år efter en rad nynazistiska attacker på judar och gästarbetare i Israel."

Judar som begår nynazistiska dåd mot andra judar. Jag har alltid funderat över paradoxen med ryska nazister, givet vad som hände under andra världskriget. Men detta är faktiskt snäppet märkligare ändå.

Skönsjungande schymaner

Gudrun Schyman ställer upp för feministiskt initiativ i valet till Europaparlamentet nästa år. I en intervju i Fokus säger hon sig nu ha en "pragmatisk inställning" till EU-samarbetet.

Fullt lika pragmatisk är hon inte när det kommer till feminism. Schymans förklaring till fi:s dåliga valresultat 2006 är "en fientlighet mot feminism" och att partiet "utsattes för alla härskartekniker man kan tänka sig". Så pass. Det kan förstås inte ha något alls att göra med att partiet, frånsett Schyman själv, företräddes av politiskt oerfarna feministiska knäppskallar? Onej. Världen var nog bara inte redo för det schymanska undret.

Manipuleringar för att stödja CO2-hypotesen

"Vetenskap handlar inte om majoritetsbeslut."

Läs Lars Berns svar till Johan Rockström et al på SvD Brännpunkt. Det är uppenbart, vilket bland andra Ingemar Nordin har visat, att det har förekommit och fortfarande förekommer manipuleringar för att lyfta fram koldioxiden som det stora problemet. Risken är förstås uppenbar att politiken fokuserar på helt fel miljöaspekt. CO2-hypotesen är och förblir en hypotes, ingen sanning. Och att många forskare agerar fega nickedockor gör förstås inte hypotesen mer sann.

En supermakts fall

Alla imperier faller. Förr eller senare. Denna historiska sanning har fått många på vänsterkanten att hålla alla tummar de har för att USA inom kort inte ska vara världens enda supermakt längre utan få konkurrens eller allra helst bli omsprunget av länder som Kina och Indien och kanske även Ryssland. Andra ser med fasa på ett sådant scenario. Själv ligger jag väl någonstans i mitten och fnyser åt både USA-hatare och USA-kramare.

När jag pratade över några öl med en ung amerikan i Beijing förra året kom samtalet in på just USA:s ställning i världen. Jag undrade varför han bodde i Kina och han förklarade vad som gjorde landet så spännande men sade också något som jag minns ordagrant. Han menade att vi lever i intressanta tider och sade, halvt på skämt och halvt på allvar: "I'm here to witness the birth of the new world super power and see the fall of our own."

Kina är verkligen på frammarsch och allt är tack vare att landet efter Maos död började beträda den rätta vägen. Landets ekonomiska utveckling är historisk. Det som oroar är att de politiska och individuella rättigheterna fortsätter att släpa efter, även om det görs framsteg även där i form av ökad privat äganderätt. Det lär emellertid dröja ytterligare några decennier innan vi får se verklig demokrati i Kina. Mitt intryck är att kinesen i gemen inte bryr sig särskilt mycket om politik utan främst är inresserad av en ökad ekonomisk standard. Om det är en generell bild vågar jag inte säga, men om så är fallet finns tydliga likheter med hur det ryska folket enligt undersökningar prioriterar mellan ökade politiska rättigheter och lite mer pengar varje månad. Samtidigt är inte kineser rädda för att protestera och säga sin mening. Det har återkommande folkliga protester mot korrumperade lokala ledare med all tydlighet visat och partiet har då tvingats agera med kraft.

Det går inte att säga att demokratin i världen generellt skulle skadas av att USA kliver ned från tronen som världens främsta supermakt. USA beter sig ofta allt annat än demokratiskt och följer bara de mänskliga rättigheternas spelregler när det passar dem. Att påstå något annat är kryperi för den amerikanska utrikespolitiken. Men det är inte förvånande. USA beter sig bara som man kan vänta sig av en supermakt, det spelar faktiskt mindre roll om supermaktens näste finns i Washington, Beijing eller Moskva. Supermakter har inte vänner, de har intressen.

Maktens boning i framtiden?

Betnér om dagis

Magnus Betnérs sågningar kan muntra upp vem som helst efter en jobbig vecka. Inslaget om dagis är inget undantag! Som vanligt säger han saker som man "inte får" säga...

Fredagsnotiser

Och så här på fredagen lite dåliga nyheter att bli fly förbannad på.

Norge inför en egen sexköpslag. Inspirerad av Sverige har den norska vänsterregeringen beslutat att förbjuda sexköp. Skillnaden mot den svenska lagen, om jag förstått saken rätt, är att den norska även ska gälla norska medborgare utomlands - vilket bara gör allt ännu mer korkat. Det är bara att beklaga att den norska regeringen gör om samma misstag som den svenska en gång gjorde. Även om det i dag finns kritiker mot den norska lagen vet vi hur det brukar gå med kritik när lagar väl har införts: den tystnar och lagen blir kvar.

Burmas mest kände komiker döms till 45 års fängelse. Den burmesiska militärjuntan gör åter igen anspråk på att vara en av världens absolut vidrigaste regimer. Landets mest kände komiker, Zarangar, greps i juni för att utan tillstånd ha organiserat hjälpinsatser efter den cyklon som drabbade landet hårt och kritiserat regimen som fullkomligt struntade i folkets lidande och i stället aktivt motarbetade alla hjälpinsatser. I hans dator beslagtogs bland annat filmen Rambo och en film av juntaledaren Than Shwes dotters påkostade bröllop, som visar att regimens ledare lever i överflöd medan folket svälter. Straffet är hittills 45 års fängelse. På kort tid har över 100 regimkritiker dömts till långa fängelsestraff för olika "brott". Någon borde göra något åt denna helvetesregim...

Var femte coffee shop kan tvingas stänga i Amsterdam på grund av en ny lag som förbjuder dem att finnas inom 250 meter från en skola. Kommunfullmäktige befarar att lagen kommer att leda till ökad gatuförsäljning i stället, men tänker driva igenom lagen ändå. Politiker är och förblir politiker...

Jag skiter i Lissabonfördraget

Lissabonfördraget röstades som väntat igenom av Sveriges riksdag sent i går kväll. Jag har faktiskt svårt att bli särskilt upprörd. Kanske är det för att EU som företeelse mest väcker apati hos mig numera, kanske är det för att så många andra relevanta frågor gör att maktöverföringen till Bryssel känns futtig.

Visst är det galet att Sverige förlorar självbestämmande - om nu fördraget blir verkliget, vill säga. Men det är märkligt hur politiker och debattörer som inte har minsta problem med att svenska politiker utökar sin makt på svenska folkets bekostnad kan bli så upprörda över ännu en maktförflyttning till EU.

Det handlar förmodligen bara om den egna makten. Politiker vill inte att den vanliga lilla människan ska få ökad makt över sitt eget liv eftersom det minskar deras egen makt. När makten flyttas från den svenska riksdagen till europeisk nivå blir reaktionen densamma. Det känns igen. Samma politiker som klagar över idiotbeslut från EU sitter i den svenska riksdagen och föreslår cykelhjälmslagar och ökade rättighter för kissnödiga människor i mataffärer.

Ska vi diskutera makt måste vi börja med den vanliga människan, du och jag, och våra (begränsade) möjligheter att få leva våra liv efter eget huvud i en verklighet styrd av politikers moralism, klåfingrighet och outsläckliga regleringstörst. Detta är emellertid något som politiker mycket sällan intresserar sig för att diskutera eller ens förstå. Tills de gör det, känns Lissabonfördraget faktiskt rätt ointressant.

Inte rimligt

Pappan som sköt ihjäl en 15-årig pojke och skottskadade en 17-årig pojke döms för dråp och grov misshandel men släpps på fri fot. Domen får bifall i bloggosfären. Själv är jag lite mer tveksam.

Det är bra att domen kommer och att det klargörs att det de facto var dråp mannen gjorde sig skyldig till. Men straffriheten känns fel (skadeståndet är visserligen en markering). Jag inser att domen är ett resultat av de särskilda omständigheterna (och då menar jag inte rätten till självförsvar, för det har det aldrig varit frågan om).

Mannen anses ha varit psykisk sjuk vid tillfället för brottet men inte i dag. Således kan han inte dömas till fängelse eftersom brottet begicks under ett sjukdomstillstånd men heller inte till vård eftersom han i dag är frisk. Detta märkliga glapp gör alltså att han går fri trots domen. Detta glapp måste tätas. Människor måste ta ansvar för sina handlingar, oavsett om de är sjuka, höga eller fulla när brottet begås.

Nu har mannen visserligen suttit häktad under lång tid, vilket kan ha tagits med i bedömningen, men jag är likafullt tveksam till att någon kan skjuta ihjäl en person, förklaras skyldig till dråp men ändå få vandra hem utan annat än en ekonomisk sanktion. Det är inte rimligt att ha en sådan rättsordning. Systemet bör ses över.

Kyrkan kan gott hålla tyst

Anders Arborelius är biskop i Stockholms katolska stift. Och motståndare till dödshjälp. Förstås.

Med en "vi måste bry oss om varandra"-argumentation vill Arborelius strypa vår rätt att bestämma över vår egen kropp. Statens medicinsk-etiska råds rekommendation att patienten ska få ökad rätt att välja sin död kallar han "en brutal etisk helomvändning" av hur vi i Sverige har sett på sjuka och döende. Om det verkligen är det, är denna helomvändning fullt nödvändigt.

Kyrkans syn på att livet är så heligt att inte ens människan själv har rätt att avsluta det, biter sig fast in i det nya årtusendet. Förr i tiden fick den som tagit sitt eget liv inte begravas i vigd jord. Än i dag är det ett mycket tabubelagt ämne. Men koppla för allt i världen inte samman deprimerade människors dödsönskan med obotligt sjukas dito. Depression går att bota till skillnad från vissa andra sjukdomar som bara har ett utfall. Självfallet är det angeläget att försöka förhindra människor att begå självmord när de lider av en depression, psykoser eller annat. Men det är en diskussion som rör psykiatrin. Alborelius försöker medvetet blanda bort korten genom att dra in funktionshindrade och deprimerade i diskussionen. Det är som om diskussionen om nazisternas T4-program lurar bakom hörnet.

Att kyrkans företrädare ger sig in i denna diskussion med någon sorts förment omtanke om människan är faktiskt ganska upprörande. Rätten till sin egen död är en mänsklig rättighet, men religionen har inte det bästa av track record när det gäller mänskliga rättigheter genom historien. Det vore önskvärt med en viss ödmjukhet därifrån.

Kyrkan kan gott ta hand om hanteringen av oss när vi väl har dött, men hur och när vi ska dö har varken herr biskop eller kyrkan med att göra. Det måste vi faktiskt få bestämma över själva. Att ge oss den friheten är att bry sig.

EU på väg mot ökad folkhälsofascism

På hemmaplan kämpar folkhälsofascister och nykterister för att få tillbaka de gamla införselkvoterna för alkohol. Ett steg i den riktningen kan ha tagits i EU nu.

Utskottet för den inre marknaden föreslog att medlemsländerna ska få rätt att halvera införselkvoterna. Den linjen segrade knappt i parlamentet. Nu är det upp till ministerrådet att fatta ett beslut. Inom en snar framtid kan alltså vår egen folkhälsominister triumferande lägga ett förslag om minskade införselkvoter, något som lär glädja större delen av den svenska riksdagen.

EU har inte alls blivit den union som tvingar Sverige i frihetlig riktning som många borgerliga har fantiserat om. Skulle förslaget om införselkvoterna bli verklighet är det bara att konstatera att även en av de små men så lockande fördelarna med ett EU-medlemskap, god tillgång till billigare alkohol utomlands, är på väg att försvinna.

Ska verkligen den svenska förbuds- och regleringslinjen vinna i EU? Jag vill snart inte bo här längre...

Politikerbloggen, Expressen, Hax

Klimathetsarna får på tafsen

Ett nytt dräpande slag mot klimatalarmismen riktas i dag av Lars Bern, ledamot av Ingenjörsvetenskapsakademin. Han kallar pratet om den globala uppvärmningen och dess orsaker för vad det är: en hypotes.

Vad IPCC, Al Gore och andra har gjort är att göra kvalificerade gissningar, som i Al Gores fall i rent egenintresse. Att göra matematiska modeller av klimatet för att förutspå framtiden är inte bara vanskligt, det gränser till ren pseudovetenskap, slår Bern fast.

"Med väderballonger och satelliter har studier gjorts av den nuvarande temperaturen högre upp i atmosfären. Dessa uppmätta data avviker kraftigt från IPCC:s modellberäkningar. Den normala vetenskapliga slutsatsen vid så påtagliga skillnader mellan hypotes och empiri är att man förkastar sin gamla ­hypotes och prövar en ny."

Men det gör man naturligtvis inte. Det har investerats alldeles för mycket pengar och prestige i växthushypotesen för att backa ur nu. Och folk tror på den. I alla fall i Europa. I Sverige är vi mer klimattroende än många andra, det går inte många dagar innan våra medier ånyo frågar ut människor om vad just de "gör för klimatet" (det är som om "klimatet" förkroppsligats). I debatten pratas det ofta om att "rädda klimatet" (behöver klimatet livvakt?) och att "styra klimatet" (som om människan vore herre över sol, vind och kyla).

Det vore väldigt, väldigt intressant att fråga ut alla som säger sig vara rädda för naturkatastrofer, fem meter höjda vattennivåer och temperaturökningar på sex grader om vad de tror sig veta och vad egentligen vet. Köper de alltid saker som sägs i media lika blint eller är det något särskilt med just klimatalarmismen som får människor att falla på knä och underkasta sig politisk propaganda och pseudovetenskap? Det verkar finnas en inneboende pessimism bland människor i den rika västvärlden. Vi lever i den rikaste av världar och har aldrig levt så bra liv som vi gör nu, materiellt,

Jag är ganska övertygad om att vi om 20 år kommer att titta tillbaka på de skräckscenarier som i dag presenteras med generade miner. En positiv bieffekt av alarmismen och skräckpropagandan skulle kunna bli att vi snabbare finner alternativa drivmedel som är billigare och renare än de fossila bränslen vi använder i dag (så att alla stadsbor får en lite renare luft att andas). Men det vore ärligare att vilja driva på utvecklingen utifrån det perspektivet i stället för att skrämma slag på folk med fantasier om jordens undergång.

Om knäppfeministerna får bestämma

Gudrun Schyman ger inte upp. Nu rycker hon ut i kamp mot sex på telefon. Ni vet de där 071-numren man kan ringa för en liten förmögenhet för att bli lite upphetsad om man nu känner för det. I Schymans förvridna värld är "telefonsex detsamma som prostitution". Att prata sex i telefon är alltså detsamma som prostitution i den auktoritära elitfeministen Schymans ögon.

"Det finns inga som helst belägg för att telefonsex har några positiva effekter för samhället", säger den gamla vänsterledaren. Ska vår sexualitet regleras utifrån vad som gynnar "samhället"? Är det det schymanska frihetsreceptet? Som om hon är medveten om att argumenten inte riktigt räcker till känner sig Schyman nödgad att ta till standardargument 1A när prostitution diskuteras: om-det-var-din-dotter-argumentet. "Det är väl knappast någon som vill att den egna dottern ska vara telefonprostituerad", muttrar Schyman avslutningsvis i sin artikel. Det är knappast någon som vill att den egna dottern ska vara en intorkad feministkärring som gnäller på allt och alla heller. Schyman är dock en fullt legal satkärring.

Gudrun Schyman är inte ensam om att vara sexfientlig. Ebba Witt-Brattström intervjuades i Halal-TV om feminismen i dag och uttryckte sin besvikelse över att svenska tjejer gått och blivit sexuellt frigjorda. För det var ju inte meningen.

"Jag är en sån här sur gammal tant, feministtant, som sitter och säger att, njä, men det var inte meningen, det var ju inte så att de unga kvinnorna skulle ta över de unga männens sexuella beteende, utan de unga männen skulle lära sig av de unga kvinnorna att det där med sex i varje buske med vem som helst o.s.v. var liksom inte… är kanske inte det bästa. Så jag tycker att det har, om man ser till en yngre generation, så tycker jag faktiskt att det är ett jätteproblem."

Ett jätteproblem. Att unga kvinnor själva bestämmer över sin sexualitet. Kan den auktoritära feminismen bli tydligare än så? Valet är inte ditt, valet är politikens. Jag har aldrig begripit vissa människors starka vilja att lägga sig i andra personers sexliv. Varför kan inte var och en få bestämma över sådant efter eget huvud, oavsett hur valet ser ut? Man behöver inte vara sexuellt frigjord själv för att ställa upp på andras rätt att vara det. Jag är personligen synnerligen heterosexuell, kommer sannolikt aldrig att leva i ett polyförhållande (även om jag tycker att själva idén är väldigt intressant) utan lär sluta mina dagar i ett ganska traditionellt tvåsamhetsförhållande i Sverige eller i Kina. Det betyder inte att jag högaktar vare sig heterosexualitet eller tvåsamhetsnormen som sådan och anser att den ska gälla alla. Det vore ärligt talat förbaskat tråkigt.

Via Hax.

Får inte många samtal.

Halva inne, Socialstyrelsen

Socialstyrelsen lyfter sjukdomsklassificeringen från en rad sexuella preferenser som sadomasochism, transvestism och olika sorters fetischism . Man ska alltså inte längre, i statens ögon, klassas som sjuk om man är exempelvis transvestit. Motiveringen från generaldirektören Lars-Erik Holm är glasklar: staten ska inte lägga sig i människors sexuella preferenser, än mindre sjukdomsklassa dem. Det är utmärkt. Men det räcker inte.

Det dröjde till 1979 innan homosexualitet, enligt staten, inte längre betraktades som en sjukdom. Nästan ytterligare 30 år har det alltså tagit för detta andra steg. Är sexualliberalismens era här? Kanske inte riktigt ändå. Dels försvinner naturligtvis inte stigmatiseringen mot sexuella preferenser som avviker från tvåsamhetens heteronorm i samhället, dels har Socialstyrelsen bara gått halvvägs. Generaldirektören hävdar att preferenser som voyerism, exhibitionism och pedofili även fortsättningsvis måste finnas kvar som diagnoser eftersom de är "kriminella handlingar som skadar andra".

Nu hamnar vi så där fel i logiken igen... De uppräknade preferenserna är inte handlingar i sig utan läggningar. Om exempelvis pedofili är lika med våldtäkt bara för att attraktionen finns där, är då inte heterosexualitet eller homosexualitet våldtäkt givet att personen attraheras av samma kön eller det motsatta könet? Rädd för att bögen ska våldta dig i duschen? Praktiserad pedofili är en annan femma. Men både exhibitionism och voyeurism, som enkelt uttryckt handlar om att visa upp sig själv respektive att titta på när andra gör det, kan praktiseras fullt lagligt utan att någon kommer till skada. Hela porr- och sexbranschen är ett bevis på det. Frivilligheten är det avgörande inslaget.

Det finns alltså fortfarande ett motstånd mot ett sexualliberalt perspektiv, vilket indikerar att detta nog i grunden inte handlar om principer för Socialstyrelsen. Då hade man kunnat löpa linan ut.

Blogge har liknande tankegångar.

Ett delat ansvar

Efter att ha blivit tagen där bak i frågan om FRA-lagen kunde man kanske vänta sig att regeringen skulle ligga lite lågt med integritetskränkande och idiotiska lagar ett tag. Icke så. Nu blåser det upp till strid om piratjägarlagen IPRED, som visserligen inte är något svenskt påhitt men som drivs av regeringen. Det handlar om en lag som ska skydda ett särintresse - främst skivindustrin. Många artister sluter förstås upp eftersom de uppfattar fildelningen som ett hot mot deras existens som artister.

Jag är lite kluven när det gäller fildelning. Å en sidan inser jag att det kan uppfattas som ett problem om en film kommer allmänheten till del innan den ens hunnit gå upp på bio. Å andra sidan bär både skiv- och filmindustrin ett stort ansvar för den uppkomna situationen. I stället för att en gång i tiden ha insett att fildelning kommer att växa tack vare dess enkelhet och tillgänglighet och själva börja erbjuda ännu bättre tjänster mot betalning, har industrierna vänt sig till advokater och kämpat emot för att bevara status quo. De har helt enkelt vägrat att gå sin kundgrupp till mötes och får nu betala priset för det.

Som film- och spelintresserad förstår jag ändå oron från vissa håll. Jag skulle exempelvis inte uppskatta om det kom färre storspel från vissa utvecklare bara för att de inte längre kan få budgeten att gå ihop då spelen sprids gratis. Spelbranschen ligger dock längre fram än filmbranschen vad gäller insikt om värdet av nedladdningsbart material. I dag säljs allt fler äldre spel för nedladdning, det är inte osannolikt att vi får se detta även vad gäller nya spel. Det används sedan länge för olika sorters extramaterial.

Ansvaret är således delat. Jag tror att många är beredda att betala för att få bra kvalitet på det material man laddar ned, oavsett om det är musik, film eller spel, och det är uppenbart att många artister fått en spridning de aldrig kunnat få tidigare bara tack vare nätet. Även om man inte är någon hängiven fildelare måste det konstateras att IPRED-lagen är dålig. Den ger alldeles för stora maktbefogenheter till ett särintresse, vars enda mål är att bevara status quo oavsett vad konsumenterna tycker om detta. Det är både arrogant och ignorant.

Precis som vid FRA-debatten kokar bloggosfären.

Opassande uppmanar oss alla att maila riksdagsledamöterna. Ja, det är viktigt. Annars kommer definitivt lagens försvarare att göra det. Gubbarna och gummorna i riksdagen måste få veta att det finns ett brett motstånd ute i landet (även om många av dem förmodligen aldrig kommer att förstå varför).

Hax skriver om hur artister tvingas in i organisationer som Stim, som sedan säger sig företräda artisterna i exempelvis fildelningsfrågor.

Nicklas Lundblad har mer kött på benen kring lagens innehåll.

Varför gedde du mig underkänt i svenska?

Just do it

För att klara en fördubblad besättning på rymdstationen ISS måste astronauterna börja dricka sitt eget kiss. En fiffig vattenrenare ska lösa problemet.

Smaken uppges vara som den av vatten - med en svag touch av jod. Rekommenderas särskilt efter långa sköna rymdpromenader.

Vänsterns extremism står i vägen

Det fortsätter att knaka i fogarna oppositionssamarbetet. Eller det som nu ska likna något slags samarbete. Det har varit tydligt länge att det framför allt är miljöpartiet som inte vill ha med vänsterpartiet i båten och detta klagas det nu öppet över från vänsterhåll.

Samtidigt som alliansen kan glädjas åt käbblet på vänstersidan är det också viktigt av politiska skäl att både socialdemokraterna och miljöpartiet markerar mot vänsterns förslag om höjda skatter för människor med högst normala inkomster. Det gör att de i god tid före en eventuell rödgrön valseger 2010 kommer att ha klargjort för väljarna att det bara är vänsterpartiet som ställer upp på en så extrem skattehöjarpolitik och att en sådan politik inte kommer att drivas av socialdemokraterna eller miljöpartiet i en vänsterallians. 

Samtidigt som dessa oklarheter inför väljarna definitivt skadar socialdemokraternas chans att återkomma till regeringsmakten, kan man förstå motståndet mot vänsterpartiet. Lars Ohlys parti är inte det lättaste att handskas med. Den vandring som partiet tagit under hans ledning har inte direkt underlättat för bildandet av ett nära samarbete på vänstersidan. Inför valet 2010 har oppositionen nämligen delvis en annan verklighet att förhålla sig till på grund av alliansens skattesänkningar för alla inkomstgrupper och en väntad lågkonjunktur. Mona Sahlin vet och förstår att det inte är någon valvinnare att ropa på skattehöjningar för låg- och medelinkomsttagare, särskilt inte i ett sådant läge. Till skillnad från Lars Ohly vet hon och socialdemokraterna vad som krävs för att vinna val. Alliansens stora hopp står därför paradoxalt nog till en viss f.d. (?) kommunist. Han kan hålla dem kvar vid makten.

Något säger mig att samtalen med vänsterpartiet hade löpt betydligt mer friktionsfritt under en viss Gudrun Schyman...