Dumhet kidnappar hjärnan

Citypolisens Lennart Karlsson, som inte sällan syns i TV och som jag själv hört på konferenser om Stockholmspolisens arbete mot narkotikan, verkar tro att den restriktiva politiken på området är hotad. Av svenska politiker. Jag vet inte vilka han avser ty det är endast ett fåtal svenska politiker som vågar yttra sig kritiskt och härleda de stigande dödstalen bland missbrukare till den svenska politiken.

Karlsson pratar om "avsaknad av respekt för den enskilde (miss)brukaren" (ordet brukare finns inte i polisens vokabulär) bland alla som vill avkriminalisera eller legalisera narkotika. Det är precis tvärtom. Det är den restriktiva narkotikapolitikens konsekvenser som en avkriminalisering avser att lösa. Det är sant att det inte finns någon mirakellösning, men det politiker kan göra är att åtminstone skapa spelregler vars syfte inte är att skada människor.

"Narkotika kidnappar hjärnan", säger Karlsson. Den fria viljan påverkas och den som använder droger gör inte ett fritt val, hävdas det. Därför behövs en nolltoleranspolitik. Problemet är att denna syn utgår från idé om det narkotikafria samhället, som om kampen stod mellan ett samhälle med droger och ett utan. Låt oss då fastslå följande: Sverige har kanske världens strängaste narkotikalagstiftning men vi är likafullt självförsörjande på cannabis.

Argumentationen är välbekant, men varför inte använda den på allt missbruk? Kidnappar inte alkoholen också hjärnan? Har spelmissbrukaren en fri vilja att fortsätta spela? Vad säger Karlsson om matmissbrukarens egen vilja att fortsätta äta? Karlsson är inte intresserad av missbruk som fenomen. Han fokuserar bara på "knarket", som vore vissa droger väsensskilda från allt annat som kan missbrukas. Det är fel.

Det är min övertygelse att missbruk och beroende, för övrigt två olika saker, fungerar på i stort sett samma sätt oavsett vad det är som missbrukas. Missbruk och beroende är ett synnerligen utforskat område, det saknas således inte studier för den som är intresserad (läs gärna Jim Orford men också det stora Project MATCH om matchning vid missbruksbehandling).

Jag känner till matmissbrukare vars beteende stämmer väldigt väl överens med hur en alkoholist beter sig men där det är mer socialt accepterat och där det därför är lättare att vara lite mer gränslös. Även på jobbet. Sexmissbrukare mår inte bättre än den som vars haschbruk börjat gå ut över den sociala tillvaron. Lennart Karlsson vill förmodligen inte reglera tillgången till sex.

Det finns inget som är så enkelt som att utgå från sina egna erfarenheter och sedan fälla tvärsäkra omdömen om ett fenomen. Det är föga förvånande att poliser, och narkotikapoliser i synnerhet, har negativa erfarenheter av droger. De får enbart se det allra värsta. Skulle jag som socionom basera min uppfattning om utlandsfödda och svensk invandringspolitik enbart på vad jag ser i mitt dagliga arbete skulle jag bli en mycket fördomsfull person med en svartvit världsbild. Precis som Lennart Karlsson. Jag hoppas att jag genom åren kan hålla mig lite mer nyanserad än så.

Vi kan trösta oss med att Sverige är en alltmer ensam utpost när det gäller synen på narkotikamissbruk. Karlsson har vinden emot sig och förr eller senare kommer det förmodligen att hända saker även i Svedala. Men det kommer att dröja.

Missil mot svensk drogpolitik

Berne Stålenkrantz från Svenska Brukarföreningen skriver tillsammans med Fredrick Federley (C), Mikael Jämtsved (MP) och Alfred Askeljung (CUF) en debattartikel som kritiserar den svenska nolltoleranspolitiken på narkotikaområdet och pläderar för ett skademinimeringsperspektiv.

Tyvärr har dessa perspektiv inget att hämta i en alliansregering som styrs av riksdagens största batongparti. Det finns sannolikt större chans till reella förändringar i en rödgrön regering utan moderater, folkpartister och kristdemokrater.

I krigets spår

Det tunga missbruket väntas öka med 50 procent under de kommande tio åren, spås i regeringens missbruksutredning. I konkreta tal handlar det om en ökning från 29 000 till 46 000 personer. Siffrorna låter som rena rama skräckscenariot, ett scenario som kommunernas missbruksenheter runt om i landet skulle få oerhörda svårigheter att hantera. I Stockholmsområdet har dessutom stödboenden för missbrukare lagts ned på löpande band och det har inte blivit lättare att få behandling.

Utredaren Gerhard Larsson förordar att sprututbytesprogrammet tillämpas i hela landet för att begränsa spridningen av hiv. Just det program som Moderaterna hela tiden varit hårdnackade motståndare till eftersom partiet anser att det uppmanar till missbruk.

Räkna inte med att regering och riksdag kommer att nyktra till. Samtidigt fortsätter nämligen Sverige under barn- och äldreminister Maria Larssons ledning att sända signaler och protestera mot varje förslag som anses försvaga den restriktiva hållningen på det narkotikapolitiska området. Människoliv har ju aldrig varit prioriterade.

Rätt och fel om narkotikapolitiken

Ett stort problem med den strikta narkotikapolitiken är att den driver upp priserna, skriver Jacob Heidbrink i Expressen.

Heidbrink tror inte på attitydskapande lagar. Jag tror definitivt att lagar ska skapa, eller åtminstone påverka, attityder. Inte minst i Sverige har vi en förmåga att inordna oss under nya lagar som om de alltid funnits där. Ifrågasättanden av lagar förefaller dö så fort de klubbats i riksdagen. Sexköpslagen är ett exempel (Moderaterna var emot men har sedan dess inte bara lagt ned kritiken utan även svängt i själva sakfrågan och vill nu skärpa lagen), barnporrlagen ett annat, FRA-lagen ett tredje. Nolltoleransen mot narkotika är en institution i Sverige, decennier av statlig propaganda i skolor och i media har givetvis satt sina spår. Även en uppluckring av nolltoleransen skulle emellertid påverka vår inställning till narkotikan och orsakerna till missbruk.

Heidbrink skriver: "Vi borde också fundera på om inte det allmänna borde sälja mindre farliga droger för eget bruk. Syftet skulle vara att få ner det höga pris för narkotika som är upprinnelsen till allt annat elände i förbudslinjens följd." Tanken kan tyckas god, men problemet med "mindre farliga droger" (jag antar att Heidbrink avser cannabis, spice och liknande soft drugs?) är knappast priset. En avkriminalisering av cannabis är jag mycket positiv till, men tro inte att den kommer att göra någon skillnad i det stora hela. Det är förbudet mot kokain och heroin som skapar kriminalitet. Få haschrökare måste bli kriminella för att ha råd att röka.

Tron att ett förbud eliminerar ett problem har sällan fått så mycket stryk som på det narkotikapolitiska området. Lika lite som vi kan lagstifta bort människors sexualdrift kan vi lagstifta bort droger. Kriget mot narkotikan har blivit ett oerhört kostsamt krig - räknat i både liv och pengar. De flesta människor har ett berusnings- och "kick"-behov. Det behöver inte vara narkotika utan kan lika gärna handla om träning, sex, TV-spel eller klättring. Jag tror att vilken "drog" vi väljer för att få kickar eller bara för att slappna av efter arbetet/när vi mår dåligt snarare är en slump. Vissa väljer alkoholen, några väljer cannabis, andra tröstäter sig igenom fredagskvällen i stället. Vem har inte gjort det? Problemet uppstår när rekreationskonsumtion blir till problematisk konsumtion. När varje fredagskväll, och sedan även lördagen, tisdagen och onsdagen, blir till ett evigt supande/rökande/tröstätande. Att i det läget börja skylla på godsakerna - spriten, rökat, maten - är att göra det på tok för enkelt för sig. Det finns alltid en orsak till att vi beter oss på ett särskilt sätt (precis som det finns en orsak till att personer med ADHD tycks vara överrepresenterade bland amfetaminanvändare). Sök den individuella orsaken och erbjud hjälp, inte straff.

Jag skulle ibland önska att vi genom ett trollslag kunde byta ut alkoholen i Sverige mot cannabis. Det skulle minska konsekvenserna av fylleriet, vilka är misshandel, våldtäkter, skadegörelse och trafikolyckor. Det mesta jävelskap som sker i samhället i dag sker under alkoholpåverkan. Det är därför en smula absurt att se polisen hämta in pårökta personer på Uppsala reggaefestival (med 0 antal misshandels- och våldtäktsfall) och sedan låta landets övriga alkoholstinna festivaler (med den sedvanliga rapporteringen av våldsbrottslighet) festa vidare i fred.

Dags att pröva något nytt, kanske?

Mexiko är det kanske tydligaste exemplet på hur kriget mot narkotikan, det omtalade "War on drugs", har spårat ur. Kriminella, som vill ta kontroll över den lukrativa illegala drogmarknaden, slaktar varandra och oskyldiga i jakten på herravälde. Tusentals har dött bara i år.

Det borde få politikerna att tänka efter. Det borde få dem att ifrågasätta gamla policies och felaktiga beslut. Men icke. I Mexiko har presidenten i stället satt in 36 000 soldater för att slå ned de kriminella nätverken och påhejade av bland annat USA fortsätter kriget mot narkotikan med oförminskad styrka. De kriminella nätverken tackar och tar emot, en legalisering skulle vara en katastrof för dem eftersom människor knappast vänder sig till beväpnade avskum på en mörk bakgata när det finns en trevlig liten handlare runt hörnet.

Det är inte konstigt att det går åt skogen på detta sätt när politikerna vägrar att ompröva en fullkomligt misslyckad politik.