"Arbete, frihet och ansvar" borde vara en borgerlig paroll

I det gamla Sverige visste människor att resurserna måste skapas innan de kan förbrukas, att den som vill äta måste arbeta först. Att det råder nya tider visar upprördheten kring budskapet "Kommer du till Danmark, ska du arbeta" som figurerar på de danska Socialdemokraternas affischer. Vari ligger upprördheten kan man undra - är kritikerna av uppfattningen att människor som kommer till ett nytt land inte ska arbeta och därmed i förlängningen försörjas av det allmänna?

Alice Teodorescu ställer den fråga som nog många borgerliga kärnväljare också har ställt sig under de senaste åren när Centerpartiet börja sätta ett egenvärde i stor migration till Sverige och när Moderaterna valt bidragslinje för vissa och arbetslinje för andra beroende på födelseland.

Ja, vari ligger det kontroversiella att alla som kan bör arbeta? Att krav ska ställas på den som invandrar till ett nytt land? Varför blir folkpartisten Fredrik Malm förbannad på de danska socialdemokraternas budskap? (Malm skrev på sin Facebooksida: "Ännu ett exempel på hur etablerade partier ser som sin framtida historiska uppgift att minska antalet flyktingar. Är inte Europa tillräckligt trött, stelt och gnälligt redan?").

Jo, det har blivit fult och kränkande att ställa krav på människor som kommer från andra länder. Egentligen är det förstås precis tvärtom. Att inte ställa krav är kränkande. Att inte ställa krav är att se ned på människor, betrakta dem som oförmögna, inkapabla och svaga. Jag tror att de flesta som söker sig till ett nytt land vill försörja sig själva. Inte alla, men de flesta.

Att förutsätta att den som kommer till Sverige ska arbeta och göra rätt för sig borde ses som en utmärkt välkomsthälsning. Kom hit, men kräv inte bara rättigheter utan fullgör också dina skyldigheter som deltagare i samhället. Så vinner du inte bara respekt från din omgivning utan också självständighet, självrespekt och ett bättre liv åt dig själv.

Genom att ställa fullt rimliga krav vinner även Sverige som land respekt. Ty om inte ens de ledande företrädarna för landet tycker att det är så viktigt att göra rätt för sig, varför ska då någon annan tycka det?

Att förespråkare för den svenska migrationspolitiken tar den stora emigrationen till Amerika som en historisk jämförelse med dagens inflöde av asylsökande till Sverige, framstår som både okunnigt och desperat.

Människor har inte sökt sig till Amerika i 150 år för att de där fått tillgång till välfärd och gratis boende utan för att landet erbjudit möjligheter för miljoner människor att själva arbeta för ett bättre liv. Det är en fundamental skillnad mellan denna syn och det omhändertagandeperspektiv som sju av riksdagens partier företräder i migrationspolitiken.

Annie Lööf, som gärna vill framstå som något slags nybyggardrottnng och det fria företagandets bästa vän, var tydligen med sin syn på migrationspolitiken i valrörelsens slutdebatt: Sverige ska ta hand om dem som kommer hit.

Nog tror även jag att de flesta, åtminstone på de borgerliga sidan, helst vill att människor som kommer till Sverige arbetar och försörjer sig själva. Men de har ingen idé om hur det ska gå till, och de vågar inte ens ta den debatten. Detta är politiken under de senaste åtta åren ett tydligt bevis på. Alliansen har fastnat i ett omhändertagandeperspektiv som passiviserar och stänger inne människor i stället för att frigöra dem. Det är en effektiv återvändsgränd.

Ja, det är jobbigt med krav ibland. Men krav ställs på oss under alla skeden av livet. I skolan. I arbetslivet. Eller kalla det ansvar, om det låter bättre. Vi har alla ett ansvar för våra liv. Oavsett vad vi heter, varifrån vi kommer eller vilka drömmar vi har. "Arbete, frihet och ansvar" borde vara en självklar borgerlig paroll.

Åter igen måste konstateras: kravlöshet är inte liberalism. Kravlöshet är heller inte en bra grund att bygga ett samhälle på - däremot ett säkert sätt att rasera tilliten i det.

Tidigare bloggat:
Året då högern blev tokig

"Gnälligt", enligt vissa.