Moralpolisen

I sexköpsdomar från 2000-talets Sverige framgår det hur spaningsarbetet mot torskar går till. Enligt en polis vid Stockholms prostitutionsgrupp följer de efter kvinnliga sexarbetare (den omfattande sexhandeln mellan män bevakar de inte) och överraskar dem när de träffar kunder, helst mitt i akten, för att bevisläget ska vara starkt.  

Sker sexköpet i en lägenhet lyssnar de genom brevinkastet efter ”kvinnliga och manliga stönanden”. De går in i hotellrum, bryter sig in i privatbostäder och rycker upp bildörrar. Filmar och fotograferar. Beskriver samlagspositioner, underkläder och förekomst av kondomer. På så sätt blir även sexsäljarna behandlade som kriminella, trots att lagen är tänkt att skydda dem. Många vittnar om att de känner sig traumatiserade av att polisen rusar in när de har samlag.

             ur QX januari 2013

Känner sig poliserna stolta över sitt arbete? Är det fint att lyssna efter samlagsljud och storma in mitt i akten för att avbryta sexuella handlingar mellan två samtyckande vuxna?

Sexköpslagens försvarare måste svara ja på de frågorna.

Nu måste Bergwall släppas ut

Så kom det då, det sista nedlagda åtalet. Sture Bergwall är nu friad från samtliga åtta mord han tidigare dömts för. Rättsskandalen är därmed även ett rent juridiskt faktum.

Frågan är vad som händer nu. Bergwall vill förstås bli utsläppt. Han har suttit inspärrad på Säter sedan 1991. Men det kan dröja. Enligt Säters sjukhus är han fortfarande för farlig för att släppas fri. Sjukhuset fortsätter att hänvisa till flera decennier gamla diagnoser.

Bergwall har rätt i att ansvaret för Quickskandalen är tredelat. Dels hans eget, givetvis, eftersom han inte bara erkände utan var drivande i att hitta på nya bestialiska "brott". Dels Säters sjukhus, där det bedrevs ett slags terapi som i kombination med mängder av narkotika skapade karaktären Thomas Quick. Och avslutningsvis polisen och rättsväsende som lät sig duperas av av en narkotikaberoende mytoman som törstade efter uppmärksamhet och mer droger.

De fällande domarna mot Quick/Bergwall grundar sig i allt väsentligt på det faktum att Bergwall ville bli dömd. Så ska det inte fungera i en rättsstat. Det är helt unikt att någon har dömts oskyldig till åtta mord helt utan teknisk bevisning. Sannolikt i hela världen.

Det som möjliggjorde allt detta var ett slags perfekt storm av omständigheter och arbetssätt hos polis, psykiatri och rättsväsende. Det bildades ett slags bunkergäng runt Thomas Quick. Kritiska röster var inte välkomna. Samma åklagare fick Quick dömd i samtliga fall.

I dag vill varken före detta överåklagare Christer van der Kwast eller advokat Claes Borgström kommentera skandalen. Det kan man förstå. Men även de bär förstås ett tungt ansvar för att en man dömts oskyldig och de riktiga gärningsmännen gått fria. Ett ansvar de sannolikt aldrig kommer att erkänna.

Tidigare bloggat i ämnet:
Den krackelerande rättssäkerheten
De skapade ett monster
När oskyldiga erkänner

Sista akten: Bradley Manning döms

Jag undrar hur Bradley Manning, denne späde men modige man, mår just nu.

Domaren Denise Lind dömde Manning på samtliga punkter utom den grövsta - att ha bistått fienden. Detta kan ses som en liten upprättelse och kommer att bli principiellt viktigt för Mannings eftermäle.

Men det är förstås en klen tröst just nu. Bradley Manning kommer att få sitta större delen av sitt liv i fängelse. Hans har redan tillbringat tre år i militärfängelse under förfärliga och tortyrliknande förhållanden.

Något är fundamentalt fel när den som med fara för sitt eget liv avslöjar krigsförbrytelser och övergrepp själv spärras in. Att den amerikanska staten vill spärra in honom har jag full förståelse för. Ur dess perspektiv.

Mer besvärande är att den amerikanska allmänheten inte mer enhälligt har tagit ställning för Bradley Manning under rättsprocessen. Den ger därmed tummen upp för fler statliga övergrepp framöver.

Läs även:
HAX: Bradley Manning fälld för allt utom att ha bistått fienden

Clownen Bildt

Carl Bildt har fått ryggdunkningar efter att ha hamnat i ett så kallat twitterbråk med den egyptiska ambassadören på grund av massakern på demonstranter. Bildt har även passat på att kritisera homofob rysk lagstiftning som han kallar "mobjudande" och "omänsklig".

Det vi vet om Carl Bildt är att han alltid kritiserar en sida, och att den sidan alltid är någon annan än USA. På så vis är Bildt synnerligen konsekvent.

Vi har inte hört ett uns av kritik mot USA:s världsomspännande övervakning. Mot Guantánamo. Mot behandlingen av Bradley Manning. Mot den skamlösa jakten på Edward Snowden. Alla amerikanska övergrepp, snedsteg och brott går Bildt förbi.

Att ta ställning för mänskliga rättigheter passar Carl Bildt. Ibland.

Om rösträttsåldern

Rösträttsåldern kommer till och från upp till diskussion. Inte sällan ligger ett egenintresse i förslaget till sänkts rösträttsålder - Miljöpartiet är exempelvis starkare bland 16-åringar än bland vuxna. Denna gång är det en forskare i biologisk och kulturell evolution som föreslår en sänkning.

Det finns absolut relevanta argument för att låta 16-åringar rösta. Att enbart avfärda förslaget med att ungdomar i den åldern inte är tillräckligt mogna duger inte eftersom det finns gott om lågbegåvade vuxna som därmed i konsekvensens namn borde fråntas sin rösträtt. Det finns även desto fler normalbegåvade men djupt okunniga människor som får rösta.

Forskaren hävdar att undersökningar i Tyskland visat att 16-åringar inte röstar mer populistiskt än äldre. I svenska skolval har dock Sverigedemokraterna fått betydligt större stöd än de har på riksplanet och populister inom vänstern vinner också framgång.

Även om det kan hävdas att 16-åringar är välinformerade om världen i dag, är allting relativt. Skolan fokuserar väldigt snävt på ett fåtal ämnen och på västvärlden medan resten av världen mer eller mindre utestängs.

Argumentet att dagens system med 18-årsgräns innebär att vissa inte får rösta förrän de är 22 år faller platt. Det skulle lika gärna kunna vara ett argument för att korta mandatperioderna till tidigare tre eller rent av två år.

Jag är visserligen inte helt främmande inför en sänkning av rösträttsåldern. Men det känns en aning märkligt att personer som inte ens får köpa en öl ska få vara med och påverka Sveriges politiska framtid. Det känns underligt att personer som nätt och jämnt får ha sex, och som i lagens mening ännu betraktas som barn, ska få bestämma hur riksdagen ska se ut.

Och något borde vi väl ha lärt oss av att ha en 18-åring i riksdagen?

Nu handlar det om internets vara eller icke vara

Var det någon som trodde att David Camerons porrfilter endast skulle stoppa porr? 

Enligt Torrentfreak har Open Rights Group pratat med flera av de internetoperatörer som ska upprätthålla den brittiska regeringens kontroll över misshagligt material på nätet. Det som framkommit ur dessa samtal är inte särskilt upplyftande.

Redan vid årsskiftet kan internet i Storbritannien ha blivit värre än det är i Kina. Cameron har talat sig varm för mjukvaran HomeSafe som internetoperatören TalkTalk använder. Bilden nedan visar vilka slags sidor den kan blockera i defaultläge.

Det är alltså inte bara frågan om porr utan även dejtingsajter, sidor som på något sätt gör reklam för alkohol, tobak och droger, spelsajter, sociala nätverk, fildelningssajter och sådana sidor som handlar om självmord, vapen och våld. Värt att komma ihåg är att det filter Cameron förespråkat ska vara satt i defaultläge, vilket betyder att man som användare aktivt måste låsa upp blockeringen om man vill ha åtkomst till materialet.

Så ser alltså mjukvaran som David Cameron rekommenderat ut. För att ytterligare höja varningsflaggorna i skyn har det blivit känt att HomeSafe drivs av kinesiska Huawei.

Ingen kan veta när en lista på sidor som enligt politiker måste blockeras för att "skydda barnen" utökas och vilket slags material som då är aktuellt att filtrera bort från allmänhetens ögon. Vad är exempelvis "extrem porr" för en brittisk minister om fem år? Men vi kan vara tämligen säkra på att ett dylikt filter kommer att expandera.

Varför och hur berör då detta oss i Sverige? Jo, dåraktiga förslag från andra länder riskerar alltid att omfamnas och hamna på dagordningen även här hemma. Det värsta med Camerons korståg mot pornografi (och tydligen även våld, fildelning, spel och sociala nätverk) är att det riskerar att normalisera extrema ingrepp i informations- och yttrandefriheten och på sikt skapa en acceptans för detta. Ett land som inför ett dylikt kontrollsystem kan aldrig kritisera diktaturer för inskränkningar i yttrandefriheten.

En liknande internetpolitik i Sverige är inte otänkbar. Svenska Spel vill blockera utländska spelsajter. Systembolaget vill bekämpa handel med alkohol som inte sker i deras försorg. Nykterhetsorganisationer vill helst förbjuda all alkoholreklam. Såväl vänsterpolitiker som konservativa vill bekämpa porren, gärna med regleringar och förbud. Ecpat kan tänka sig att gå hur långt som helst för att stävja det de uppfattar som exploatering och sexualisering av barn. Blockering av sajter är det mest effektiva sättet.

I grunden är detta en fråga om internets vara eller icke vara. Och HomeSafe är symbolen för Fienden. Om mjukvaran blir standard i framtidens internet betyder det att allt vi egentligen kommer kunna göra är att skicka mejl (som övervakas av staten) och läsa nyheter. Då upphör betydelsen av att alls ha ett internet och dess potential släcks fullständigt.

Kanske är det just detta politikerna vill. Hellre inget internet än ett de inte kan kontrollera.

Tidigare bloggat:
Brittiskt korståg mot internetporren

Var stolt över den du är!

Den årliga Pridefesten står för dörren. Homo,- bi- och transpersoner (och människor som definierar sig med alla möjliga bokstavsförkortningar) kommer under festliga omständigheter gå den årliga paraden. Och hbtq-frågor kommer att diskuteras på otalet sammankomster. Som vi nyligen såg i Vilnius är det långt ifrån lika populärt i vissa andra länder som i Sverige.

Men Pride är inte bara bögarnas, flatornas och transpersonernas dagar. Det är också sexarbetarnas. Precis som i fjol kommer Riksorganisationen för sex- och erotikarbetare i Sverige, Rose Alliance, att ha ett flak i tåget. I år för att särskilt hylla minnet av den mördade sexarbetaren Petite Jasmine. För hennes öde bär inte bara gärningsmannen utan hela det politiska Sverige ett ansvar.

Mainstreammedia uppmärksammar alltid Pride, men toleransen sträcker sig sällan till de människor som på olika sätt arbetar med sex. Dessa är inte bara diskriminerade i lag utan förtigs överallt. Deras rättigheter diskuteras inte, förutom i egenskap av "brottsoffer" (som de av somliga anses vara i sitt arbete).

Man måste förstås inte vara bög eller flata för att gilla Pride. Och man måste inte gilla Pride för att man är bög eller flata. Långt ifrån alla är med på det gigantiska jippo som festivalen i praktiken är. Men att lyfta in sexarbetarna i den är viktigt. Det är en grupp som det ofta pratas om men sällan pratas för.

För mig handlar Pride mer om ett tankesätt än aktivism i färgglada kläder på ett lastbilsflak. Att acceptera att alla inte är och tänker som du. Att acceptera att andra människor har preferenser och tankesätt som du inte delar eller ens förstår. Att respektera din grannes, arbetskamrats och kursares sexuella läggning och val i livet.

Det behöver inte vara svårare än så. Men så länge vi exkluderar alla sexarbetare, är den omtalade svenska toleransen inget värd.

Tidigare bloggat:
Stå upp för sexarbetarna! 

Given utgång

Zimbabwes Robert Mugabe har suttit vid makten i 33 år. Nu hålls åter allmänna val i landet.

Det låter spännande.

Insikt

När man inser vad Alliansen egentligen är.

Om barn som måste få vara barn

Låt barn vara barn! Hur många gånger har vi inte hört det? Oftast utropas det triumfatoriskt efter någon upplevd skandal. Föräldern knyter handen i fickan och sträcker den andra i luften och skriker: Barn måste få vara barn! Någon emot?

Barn som leker vuxna är inte vare sig utnyttjade eller fråntagna rätten att vara barn. Vem ville inte leka vuxen som barn? Att slåss med plastvapen och bygga kojor är också ett sätt att härma de vuxna. Precis som att sminka sig.

Expressen berättar om ett uppror mot att flickor på åtta nio år vill bära bh och sminka sig. Det är i sanning ett märkligt uppror. Ty vilka är det som köper dessa bh:ar och bikinitoppar? Knappast barnen själva. Och KappAhl tvingar ingen att köpa dem heller. Ansvaret är föräldrarnas. Alltså just de som nu gör "uppror". (Expressen har naturligtvis pratat med en barnpsykolog också, för att signalera bh:ns potentiella skadeverkan på barnen).

Att påstå att butikerna marknadsför produkterna för barnen och att det kan vara "svårt att motarbeta" är nonsens. Det enda förnuftiga föräldrar behöver göra är att inte köpa dem. Om en produkt säljer för dåligt kommer den att plockas bort ur sortimentet. Folk glömmer ständigt bort vilken makt de har i sina plånböcker.

Avslutningsvis: prata med din dotter om det nu är så att hon vill sminka sig och ha en bikinitopp och du inte tycker att det är en bra idé. Och framför allt: spänn av.

Bilshow i Kina - och barn är barn där också.

Visst, serru!

USA:s justitiedepartement ska enligt Sveriges Radio ha intygat till ryska myndigheter att Edward Snowden inte riskerar dödsstraff eller tortyr om han utlämnas.

Skit på nätet görs till en kvinnofråga

Människor har betett sig illa mot och förolämpat varandra i alla tider. Tidigare kunder redaktörer sortera bort sådant så att det aldrig gick i tryck och kom till läsarens kännedom. I dag svämmar internet över av troll och så kallade toppkommentatorer som vi alla önskar kunde sprida sin dynga på en egen blogg i stället för att hänga i alla andras kommentarsfält.

Folk har kort sagt alltid varit taskiga. Det är dock först när kvinnor vittnar om att ha blivit utsatta och taskigheten har fått en sexistisk dimension som frågan blir politisk. Då vaknar feministerna till liv. Birgitta Ohlsson och Maria Arnholm, båda folkpartistiska statsfeminister, skriver att näthat mot kvinnor är ett demokratiproblem. Och klassas något som ett demokratiproblem måste ju politiken gripa in. Därför får Ungdomsstyrelsen fyra miljoner kronor för att "initiera förebyggande åtgärder" och "identifiera utvecklingsbehov".

Åter igen får vi en uppdelning av våra kön i Offer och Förövare. Kvinnor är offer, män är förövare. Kvinnorna måste skyddas av politiken. Ohlsson och Arnholm förenklar problematiken med hat, hån och uttalanden som tar heder och ära av människor oavsett kön. Mediabilden är att allt näthat kommer från rasistiska och antifeministiska SD-supporters, men inte sällan kommer det faktiskt från vänsterhåll.

Från vänstern kan det hatas, hånas och bespottas helt utan konsekvenser. Det kan framföras mordhot mot borgerliga ledarskribenter utan att det händer någonting. Vänsterpersoners hat mot högern anses berättigat, ja rent av nödvändigt. Och eftersom större delen av den svenska journalistkåren hyser vänstersympatier kan det även ske i de officiella kanalerna.

Hat drabbar således inte bara kvinnor. Det som skiljer hatet mot män och kvinnor åt är att det sistnämnda ofta är sexistiskt. Hatet ser alltså olika ut beroende på vem det riktas till.

Torbjörn Jerlerup har en mängd exempel i sin bloggpost om hur hatet från vänstern riktas mot alla som inte delar deras åsikter. Och som Ivar Arpi konstaterar i sin ledare i SvD sprids hat och hån även i public service. Hat är uppenbarligen OK - så länge det riktas åt rätt håll.

Om detta hade Birgitta Ohlsson och Maria Arnholm gärna fått skriva i stället.

Frihet, säkerhet och risker

Med röstsiffrorna 217-205 gav Representanthuset i går grönt ljus för den amerikanska staten att fortsätta övervaka befolkningen. Barack Obama, som sagt sig leda en administration med en aldrig tidigare skådad öppenhet, vann.

Egentligen är det obegripligt, men trots att Edward Snowdens avslöjanden bara är några veckor gamla väljer alltså amerikanska politiker att ge övervakningen tummen upp. Allt kan fortsätta som om inget hänt. Den enda skillnaden är att den bredare allmänheten nu inte bara anar eller antar utan faktiskt vet att den övervakas jämt och ständigt. Om vi ska behålla hoppet om en förändring är det möjligen denna vetskap, och det faktum att det trots allt blev en lite debatt, som kan leda till något i förlängningen.

Frågan är varför övervakningen behövs. Sedan den 11 september 2001 har USA lagt ned 8 000 miljarder dollar på militär och inrikes säkerhet. Sedan 2005 har terrorismen tagit 23 amerikanska liv om året. Fler amerikaner dör under vältande TV-apparater och andra tunga föremål. Bi- och getingstick skördar dubbelt så många offer. Och att ramla ned från stegar är i jämförelse mångdubbelt farligare än terrorism.

Kort sagt är det större risk att dö av en vardaglig händelse än av en spektakulär terrorattack. Endast på ett fåtal platser på jorden - dit hur tyvärr åter delar av Irak - är det en påtaglig risk att falla offer för terrorism. Om det nu är rädda liv som politikerna vill göra, finns det alltså betydligt mer effektiva sätt än att slänga ut miljard efter miljard på antiterrorverksamhet.

Livet är fullt av risker. Som synes ovan är terrorism inte den mest överhängande. Ändå är den prioriterad av regeringar världen över. USA har byggt en stat i staten i syfte att bekämpa terrorhotet. Kritiken från EU har varit i bästa fall halvhjärtad.

Den enda rimliga slutsatsen är att staten inte övervakar oss för vår säkerhets skull. Utan för att den vill och kan. Det sistnämnda är vårt eget fel.

Tidigare bloggat:
Staten är din fiende

Läs även:
HAX: Säkerhet eller frihet?

Från en dåre till en annan

När en dåraktig idé väcks i ett land kan man ge sig tusan på att den följs upp i ett annat.

I samma veva som den före detta vänsterledaren Lars Ohly visar snoppen på Twitter går förbundsstyrelseledamoten i Ung vänster, Johanna Granbom, ut i SVT Debatt och hyllar David Camerons förslag på ett "frivilligt" nätfilter av all pornografi.

Granbom har förstås ett maktperspektiv på fenomenet porr. Cameron vill skydda barnen - Granbom tycker att kvinnor behöver skyddas från porrens skadliga inverkan. Båda anser att det är statens uppgift.

Granbom hoppar bekvämt nog över alla frågor om hur ett porrförbud ska kunna efterlevas. Hon går i stället direkt på sin hjärtefråga: jämställdhet. Eller kanske snarare äkta statsfeminism. Det är lite komiskt att hon ställer "porrliberaler" och "konservativa moralister" mot varandra, som om hon själv inte tillhörde den senare gruppen. Förbud mot att titta på vuxna människor som har ömsesidigt sex med varandra är bakåtsträvande och moralistiskt.

Johanna Granbom hävdar att "det som i första hand begränsar ungas sexualitet i dag är inte moralism" utan "den ökade sexualiseringen". Det är förstås fel. Sexualiseringen är i sig inte begränsande. Den kan upplevas som krävande för den som tar varje underklädesreklam som en uppmaning att banta. Men begränsande...?

Granbom går ännu mer fel när hon exempliferar dessa påstådda begränsningar med att de blir "ännu tydligare i pornografin". Här har vi ännu en feminist som har sett några scener i den amerikanska mainstreamporren och tror att den är representativ för all porr i hela världen. Jag kan försäkra dig, Johanna Granbom: det finns gott om porr med feta människor också. Du behöver inte oroa dig.

Moralism är per definition begränsande. Den förbjuder, reglerar och stigmatiserar. Den säger åt oss vad vi ska och inte ska göra, inte sällan i fördömande ordalag. Johanna Granbom är själv en del av denna moralism.

Vårt val

Obefogad rädsla för kinesisk indoktrinering

Att Konfuciusinstituten (孔子学院) vid de svenska universiteten finansieras av den kinesiska staten är inget nytt. SVT väljer ändå att presentera det som en nyhet och en skandal. Diktatur finansierar utbildning i Sverige! Amnesty kallar det hela för "godtroget" från svensk sida.

Är det då ett problem att en utbildning i kinesiska i Sverige betalas av Kina? För att svara på den frågan krävs information om hur utbildningen ser ut. Eftersom jag studerat vid Konfuciusinstitutet i Stockholm har jag god inblick i hur den ser ut åtminstone där.

Kvaliteten är ojämn. Men det är ingalunda fråga om någon indoktrinering. Kurslitteraturen är inte politisk. Om vi ska jämföra med den svenska SFI-litteraturen är skillnaden framför allt att den sistnämnda, förutom att den är rörig och saknar en röd tråd, uppmanar mer till diskussion. I exempelvis Dangdai Zhongwen (当代中文) får eleverna mycket litet utrymme att diskutera. Men diskussion kan ju lärarna själva skapa om de önskar. En bra lärare är inte enbart bunden till litteraturen.

Det är klart att Kinas kommunistparti vill söka påverka vår bild av Kina i en viss önskvärd riktning. Det gör den inte annorlunda än någon annan regering världen över. Konfuciusinstituten är ett medel för detta. Men att utpeka kinesiskundervisningen som en form av indoktrinering är grovt felaktigt. Särskilt som frågan diskuteras öppet på lektionerna, åtminstone i Stockholm.

Jag kan heller inte undgå tanken på att farhågor om indoktrinering aldrig skulle dyka upp om det gällde undervisning betalad USA, Frankrike eller Storbritannien. Rädslan för Kina, det stora farliga landet i öster, finns kvar och kanske rent av växer i takt med att landet utmanar den anglosaxiska världsordningen.

Vi borde veta bättre vid det här laget.

Skuldrekord i eurozonen

Mantrat "eurokrisen är över" börjar kännas uttjatat nu. Ändå har vi knappast hört det för sista gången.

Skuldnivån i eurozonen fortsätter nämligen att öka, berättar Europaportalen med färska siffror från Eurostat. Lita på att José Manuel Barroso kommer med fler försäkringar om eurons styrka igen i höst.

Skuldsnittet bland euroländerna har nu stigit till 92,9 procent av BNP. Gränsen för att få vara medlem i valutaunionen ligger på 60 procent. Om reglerna följdes skulle Finland nästan bli ensamt kvar i eurozonen.

Det känns stabilt det här...

Tvång som demokratisk metod

Efter kritik från Johan Lundberg i tidningen Konstnären om att det "pumpas in pengar i Scum-manifestet och kommunistiska manifestet och andra revolutionära ideologier" känner sig skådespelaren Andrea Edwards och regissören Erik Holmström, som tillsammans satte upp Scummanifestet på Turteatern, nödgade att rycka ut till den offentligfinansierade kulturens försvar.

Teateruppsättningen fick bara 50 000 kronor, påminner Edwards och Holmström. De finner det "ovärdigt" att det inte sköts till mer pengar och kräver högre anslag till kulturen eftersom det är "det enda demokratiska sättet att fördela pengar på inom vårt vinstdrivna samhälle".

Så låter det när man tar andras pengar för givna och sig själv på väldigt stort allvar. Nå, alla tycker förmodligen att deras arbete är viktigt och borde premieras med högre lön. Men väldigt få skulle välja att ge pengar till en teateruppsättning av Scummanifestet. Andrea Edwards och Erik Holmström tycker att det är demokratiskt att tvinga oss.

Kan något läras av Utøya?

På tvåårsdagen av Anders Behring Breiviks massaker på Utøya ställs åter frågan vad vi, samhället, politikerna kan lära av det inträffade. Frågan är naturlig att ställa efter en stor nationell tragedi, men jag tror att många ställer den rent reflexmässigt. Vissa har tydliga politiska motiv för att göra det.

Det som hände i Oslo och på Utøya den 22 juli 2011 var något unikt i norsk historia. Polisen har fått hård kritik för sitt senfärdiga agerande den där dagen. Kritiken är inte alls felaktig. Men vi måste samtidigt komma ihåg att ingen hade kunnat förbereda polisen, eller det norska samhället, på Breivik. Det är väldigt lätt att i lugn och ro granska händelserna i efterhand. Väl i händelsernas centrum, mitt i kaoset, kommer människor alltid att fatta icke perfekta beslut.

En nationell katastrof är sällan den andra lik. För Sverige var Estonias förlisning 1994 inte bara en katastrof till sjöss utan också ett politiskt haveri på alla nivåer. När tsunamin slog in över semesterfirande svenskar på thailändska stränder tio år senare hade svenska myndigheter åtminstone lärt sig att anhöriga generellt föredrar att få hem sina döda för begravning. Identifieringsarbetet prioriterades.

Men regeringen fick hård kritik för att UD arbetade alldeles för långsamt. Nästa gång något händer många svenskar i fjärran land kommer rimligen lärdomar om behovet av ett snabbt ingripande ha dragits. Men då kommer förmodligen någon annan del kollapsa. Själva grejen med stora katastrofer är nämligen att de kommer oväntat, utan förvarning. Och då hjälper sällan manualer från tidigare händelser.

Under dagen har minnesceremonier hållits. Offren har hedrats. Detta lär bli en återkommande händelse varje år. Människor har behov av ceremonier. De ger någon sorts trygghet. De ger såväl offer som efterlevande en röst. Men det är samtidigt värt att fråga sig varför dessa ceremonier blir så viktiga när många har dött samtidigt. Varje dag förlorar någon en nära anhörig. Det är sjukdomar, självmord, trafikolyckor, försvinnanden. Men inga ceremonier.

Jag tror att vi skulle göra gott i att tona ned dessa stora politiska och mediala sorgemanifestationer och i stället fokusera på att varje person som förlorat en nära anhörig och drabbats av sorg, må det vara i en singelolycka eller i en händelse med många offer, får det stöd han eller hon behöver. I den personliga sorgen är vi alla ensamma.

Brittiskt korståg mot internetporren

Jag upphör aldrig att förundras över vår civilisations fascination för våld respektive känslighet för det nakna och sexuella.

Storbritanniens premiärminister David Cameron har startat ett veritabelt krig mot internetpornografin. Hans hat mot sex och pornografi tar sig nu konkreta uttryck genom förslag på filtrering, registrering och förbud. Varje brittiskt hushåll kommer tvingas deklarera till sin bredbandsleverantör huruvida det vill ha fortsatt tillgång till internetporr eller ej. Internetoperatörerna kommer således att bli ett slags moralpoliser och tvingas lagra information om vilka kunder som vill porrsurfa.

Det som politikerna klassar som "extrem porr", dit hör tydligen simulerade våldtäkter (s.k. rape porn), förbjuds. Begreppet "extrem porr" är tillräckligt brett för att kunna inkludera allting som politiker nu eller i framtiden finner extremt, äckligt, avtändande eller omoraliskt. Sökningar som betraktas som "motbjudande" ska svartlistas av The Child Exploitation and Online Protection Centre i syfte att komma åt den som söker efter barnpornografiskt material.

Svepskälet för detta korståg är förstås det vanliga: att skydda barnen. Vi har hört detta till leda nu så fort staten går in och begränsar friheten på internet. Vad det i själva verket gör är att öppna dammluckorna för en strid ström av inskränkningar i vår digitala frihet.

För det första förstår jag inte varför barn måste skyddas från att se nakna människor som gör saker tillsammans. För det andra borde beslutet om huruvida barnen ska skyddas eller inte vara upp till vårdnadshavarna, inte staten. För det tredje finns redan inställningar i Windows som föräldrar kan använda sig av om de önskar. Och för det fjärde kommer filtrering, förbud och övervakning aldrig att kunna utrota efterfrågan på varje sig barnporr eller vuxenporr.

Det är dessutom förbluffande naivt att tro att den som är på jakt efter barnpornografi sitter och söker i Googles sökmotor. Ingen av Camerons föreslagna åtgärder kommer hindra någon från att med hjälp av VPN komma åt det han eller hon söker. Det kommer enbart att inskränka friheten för vanligt hederligt folk som inte delar Camerons moraluppfattning om porrens skadeverkningar.

Camerons försök att utrota pornografin liknar det kinesiska projektet Green Dam Youth Escort (绿坝·花季护航, Lǜbà·Huājì Hùháng). Alla persondatorer som såldes på den kinesiska marknaden skulle förses med en mjukvara som censurerade all internetpornografi och genom automatiska uppdateringar såg till att nya sajter omedelbart blockerades. Mjukvaran möjliggjorde förstås även för staten att direkt i varje persondator filtrera politiskt misshagligt material.

Green Dam lades på is och verkar i dag ha övergetts eller i alla fall helt sakna betydelse. Orsaken kan vara tidiga protester från såväl internetanvändare som företagarföreningar i USA och Europa (även om IT-företag som Sony, Lenovo, Acer och Asus beredvilligt försåg sina datorer med mjukvaran). Men det förefaller även ha funnits kritiker inom den kinesiska regeringen, vilket lär ha varit desto viktigare.

Det är uppenbart att vi står inför en avgörande kamp för internets frihet. Storbritannien är det västland som har gått allra längst i sina försök att övervaka sin befolkning. Nu vill dess regering tvinga internetoperatörer och sökmotorer att övervaka sina användare i syfte att få det Cameron kallar "sjuka människor" att sluta söka efter snusk.

David Camerons vanvettiga förslag väntas träda i kraft mot slutet av detta år. Det finns ännu tid att få regeringen att dra tillbaka dem. Men då krävs att britterna protesterar högljutt och kanske även att IT-företag gör detsamma.

Sannolikheten för att britterna, den demokratiska världens mest övervakade folk, ska protestera känns inte överväldigande stor. Och att IT-företag som Google, Microsoft och Yahoo - som villigt lämnat ut information om sina användare till både brittiska och amerikanska säkerhetsmyndigheter - skulle göra det känns skrattretande osannolikt.

Nu är frågan om Camerons korståg mot pornografin kommer att sluta som Green Dam eller bli en inspiration för andra länder vars politiker förgäves sökt bekämpa omoralen på nätet.

Läs även:
The Guardian: Why David Cameron's war on internet porn doesn't make sense

Stå upp för sexarbetarna!

Att Sverige och Tyskland har valt helt olika vägar i synen på sexarbete är ingen nyhet. Frågan har dock blivit brännande het efter att den svenska sexarbetaren Eva Marree Smith Kullander (känd som Petite Jasmine) mördats.

Hon höggs ihjäl av sin exman när hon skulle besöka sina barn, som hon på grund av sitt val av arbete förlorat vårdnaden om. Mannen vann vårdnaden trots sin historia av våld mot henne.

Sociala myndigheter fråntog alltså en kvinna vårdnaden om barnen enbart på grund av att hon arbetade som sexsäljare. Socialtjänsten borde skämmas. Men ingen kan vara förvånad. Detta är en direkt konsekvens av den rigida synen på sexarbete som råder i Sverige. Och det handlar egentligen inte ens direkt om sexköpslagen, även om den naturligtvis är en viktig pelare i den statsfeministiska sexhandelsdiskursen.

I utländska medier har fallet fått betydligt större uppmärksamhet än i Sverige. Demonstrationer har hållits utanför svenska ambassader, bland annat i Tyskland. Här hemma kommer mordet arkiveras som ännu ett fall av mäns våld mot kvinnor, och därmed perverst nog användas av de feminister som står upp för den syn på sexarbete som faktiskt kostade Jasmine livet.

Huffington Post summerar svensk syn på sexarbete på följande sätt:

"Despite being the poster nation for sexual equality, Sweden's laws on sex work and attitudes towards it are woefully patriarchal. The purchase of sex is illegal and the prevailing view is that sex work is a form of self-harm and woman who choose to work in the sex industry are victims without agency or reason."

"Litet och konservativt." Så beskriver den tyske bordellägaren Sascha Erben Sverige i en DN Plus-artikel. Sexarbetare är en stigmatiserad, diskriminerad och bespottad grupp nästan överallt i världen. Och i Sverige, som slår sig för bröstet som ett jämställdhetens och frihetens land, betraktas inte sexarbetare som människor med samma värde som andra. I Tyskland har sexarbetare däremot rättigheter. De betalar skatt och får därmed rätt till samma välfärdsförmåner som anställda på Lidl.

Petite Jasmine valde att engagera sig. Hon bloggade och var styrelsemedlem i organisationen för sexarbetares rättigheter Rose Alliance. Hon var sålunda en av de där som stats- och radikalfeministerna gillar att kalla "enstaka högljudda individer". En intelligent och driftig person som valde att strida för rätten att vara sig själv. Hennes röst har nu tystnat.

Inom det sociala arbetet är det vanligt med fördomar och fördömanden mot sexarbete. Till viss del är detta begripligt (om än inte försvarligt) eftersom de personer som socialsekreterare, behandlingsassistenter och andra möter ofta är människor med omfattande problematik. Sexarbetet kan ibland vara ett symptom på detta.

Men det finns också en ryggmärgsreaktion på begreppet prostitution som är osund. Hur mycket Prostitutionsenheten i Stockholms stad än bedyrar att den inte värderar eller moraliserar över sexsäljarens arbete som sådant, är det helt uppenbart att den gör just detta. Utgångspunkten att det inte finns något frivilligt sexarbete omöjliggör egentligen en annan inställning än att klienten är ett offer.

Det finns naturligtvis sexarbetare som far illa och vill sluta. Dessa bör erbjudas professionell hjälp. Men varken dessa eller alla sexarbetare som gillar sitt arbete blir hjälpta av den stigmatisering och diskriminering som svenska politiker och myndigheter utsätter dem för i dag. Att ge människor rättigheter är aldrig fel.

Den svenska modellen inte bara kränker och sårar. Den dödar. 

Ut i spenaten - och tillbaka

Efter att ha besökt Kina och Hongkong över det kinesiska nyåret fick det bli en helsvensk vistelse under den korta sommarsemestern.

Sverige är vackert. Det slås jag av varje gång jag ger mig ut i spenaten. Denna gång var det Dalarnas vackra natur och välskötta gårdar som stod som exempel på detta. Dalarna tar sin historia och kultur på allvar, det är ett som är säkert. Det gör också att det känns äkta, även för en som faktiskt är kvartsmas.

Det kan dock bli en aning mycket av det goda efter ett tag. Efter en riktig glesbygdsöverdos har min kvot av hemslöjdsgårdar, antikvariat, hantverksbutiker och rader av handmålade dalahästar fyllts med råge.

Det är också alltid lite tragiskt att se de orter som sakta självdör, där butikslokalerna förgäves skriker efter nya ägare och där den lokala pizzerian, konditoriet och ICA-butiken utgör själva navet i gemenskapen.

Det är härligt att besöka den svenska glesbygden. Men det är också alltid lika skönt att komma tillbaka till Stockholm igen.

NSA, Microsoft och det där med trovärdighet

You close a laptop when you're not using it. Your phone faces the inside of a pocket, a purse, or lies flat on a table. But the Microsoft Kinect, a camera that will come connected to every new Xbox One game console, gets a perfect view of your living room. It's always listening for voice commands, even when you turn the Xbox off. It can even read your heartbeat with the right software. 

Microsoft says it doesn't plan to abuse that power. 

Att Microsoft skickat även krypterad information från sina kunder till NSA har fått många gamers att oroa sig över vad företaget kan tänkas göra med den intelligenta kamera som medföljer nästa spelkonsol Xbox One.

En dator och mobiltelefon kan man stänga av eller bara sätta i viloläge. Men Kinect måste vara inkopplad för att Xbox One ska fungera. Den är enligt Microsoft tillräckligt avancerad för att kunna se hjärtrytmen, och eftersom tanken är att vi ska använda röstkommandon när vi kommunicerar med konsolen lyssnar Kinect alltid. Tanken på en seende och lyssnande kamera i vardagsrummet, tillverkad av ett företag som har ett nära samarbete med statliga säkerhetsmyndigheter känns ärligt talat lite... nordkoreanskt.

Efter att ha ertappats med inte bara handen utan både händer och fötter i syltburken är förstås Microsofts rykte på området något befläckat. Att den amerikanska mjukvarujätten försäkrar att den inte skulle kunna spionera även om den ville.

Vi reser fem år bakåt i tiden. Skype säger att dess teknik gör tjänsten omöjlig för regeringen att avlyssna. När hackare senare anklagade Microsoft för att ha förändrat tjänsten i syfte att möjliggöra för staten att få tillgång till användarnas information, förnekades detta.

Sedan kom PRISM-avslöjandet. Microsoft förnekar inte längre att den ger staten vad den vill ha. Och det verkar, tvärtemot vad som tidigare hävdats, som att företaget faktiskt uppgraderade Skype för att göra tjänsten mer tillgänglig för statlig avlyssning. Vilket det alltså ljög om offentligt.

Vi gör således klokt i att inte ta Microsofts försäkringar om att Kinect inte kommer att spionera på oss, eller att det inte ens skulle vara möjligt, med en stor nypa salt. Deras track record på området ärlighet och trovärdighet är rätt uselt.

Microsoft kan närhelst de önskar förändra sin policy - och ingen kommer att få veta något. Och den amerikanska staten kan, uppenbarligen, tillåta övervakning genom godkännande i en hemlig domstol.

Som konsument och privatperson finns det goda skäl att vara sunt skeptisk. Till allt.

"Jag tittar bort om du gör något oanständigt. Jag lovar."

Vem tror på FN?

Den blivande FN-ambassadören Samantha Power uttryckte i en utfrågning skarp kritik mot FN:s oförmåga att få stopp på inbördeskriget i Syrien. Hon menar att historien kommer att döma detta misslyckande hårt.

Jag vet inte det jag. De flesta har nog inte så stora förhoppningar på FN längre. Syrierna har sannolikt större (om än fortfarande små) förhoppningar på att USA och enskilda EU-länder kan kunna få ett stopp på våldet.

Tiden när vi förväntade oss att FN skulle göra en positiv skillnad i våldsamma konflikter dog rimligen i Srebrenica 1995.

Mot Dalarna

Nu åker jag på en liten utflykt igen. Denna gång bär det av till Dalarna och jag kommer inte ha tillgång till internet mer än väldigt sporadiskt.

Åter på fredag.

Som det är

Sista chansen att se Krigets unga hjärtan

För er som ännu inte har sett den mästerliga tyska serien Krigets unga hjärtan (Unsere mütter, unsere Väter) är det dags nu.

Den ligger kvar på SVT Play i ytterligare några få dagar och finns ännu inte på DVD/Blu-ray i Sverige (men kan beställas hos tyska Amazon).

Se den här.

Staten eftersträvar alltid kontroll

I andra världskriget stod den fria världen med USA och Storbritannien i spetsen mot den auktoritära med Nazityskland, det fascistiska Italien och det kejserliga Japan.

Sovjetunionen var den svarta plumpen i protokollet för den demokratiska kampen mot tyranniet. Och tyvärr innebar Tysklands nederlag samtidigt en seger för det stalinistiska Sovjetimperium som kom att ockupera halva Europa i decennier.

Kalla kriget var lite förenklat en annan kamp mellan demokrati och diktatur, mellan den fria världen och den kommunistiska. Sovjetimperiet föll och med det den slutliga drömmen om en kommunistisk värld. Sovjets fall innebar även att länder som Kuba och Nordkorea inte längre kunde räkna med någon ekonomisk hjälp till sina utfattiga ekonomier.

I dag har vi en helt annan värld. Det finns ingen fri värld som strider mot en ofri. Men samma länder som stred mot nazister och kommunister har samma behov av en yttre fiende i dag som för 60 år sedan. Den 11 september 2001 blev de bönhörda och sedan dess är det "terrorismen" som är den där världsfienden som kommunismen en gång var. I kampen mot denna fiende, som är global, statslös och kan slå till när som helst, har staten tagit sig rätten att införa ett slags permanent undantagstillstånd. Rättsstaten har stegvis monterats ned, människor har vant sig vid att allt de gör övervakas och registreras.

Det är en historisk ironi att det i dag är just USA och Storbritannien som driver på för ett globalt övervakningssamhälle och som allra ivrigast implementerar nya sätt att övervaka inte bara sin egen befolkning utan alla människor i den uppkopplade världen.

Det är en ironi att historiens viktigaste visselblåsare, Edward Snowden, söker asyl i Ryssland och förmodligen tog sig dit med den kinesiska regeringens välsignelse. USA har blivit ett hot mot friheten i världen, inte dess försvarare. Det har aldrig varit så tydligt som nu.

I kraft av sin militära överlägsenhet och sin ekonomiska styrka kan USA fortfarande diktera villkoren i världen. Få har råd att göra sig ovän med de förenta staterna. Men om tillräckligt många länder sade ifrån och vände amerikanerna ryggen - väl medvetna om den ekonomiska skada det skulle orsaka - vore det möjligt att uppnå en förändring. Inte ens maktgalna amerikanska politiker är helt tondöva.

Intresset för en sådan konflikt är emellertid obefintligt. Den amerikanska staten gör nämligen inte något som andra stater inte skulle vilja göra om de bara kunde. Skillnaden mellan USA och pyttelandet Sverige är inte ideologi eller moral utan resurser. Vi ska inte tro att våra svenska politiker är snällare eller har högre moral än andra.

Det ligger i politikens natur att eftersträva kontroll. Vissa stater har med obarmhärtigt förtryck lyckats uppnå närapå fullständig kontroll - dit hör definitivt Nordkorea. USA har genom en rad lagar, som allmänheten med sin passivitet gett sitt godkännande till, skapat en veritabel buffé av kontrollverktyg att välja bland. Eftersom övervakningen främst sker digitalt är den inte alls lika påtaglig som angiveri och övervakning är i mer primitiva samhällen. Därmed blir det upplevda ingreppet i privatlivet inte så stort. I själva verket är statens övergrepp i dag mer omfattande än någon gång tidigare i den så kallade fria världen.

Detta kan stoppas. Det är ännu möjligt att vända utvecklingen. Men då måste en bredare allmänhet börja bry sig. Politikerna kommer inte att öppna dörren åt oss. Vi måste själva sparka in den och tvinga dem att lyssna.

Tidigare bloggat:
Staten är din fiende

Läs även:
HAX: Ockupera allt! Avgå alla!
The Telegraph: Travellers' mobile phone data seized by police at border

Misslyckade reformer

Regeringen sänkte arbetsgivaravgifterna för unga 2007. Tanken var att det skulle få arbetsgivare att anställa personer under 25 år och därmed minska ungdomsarbetslösheten. Men vid en mätning 2011 kunde Handels och Hotell- och restaurangfacket inte notera någon ökning av antalet unga i branschen.

Alliansen har också sänkt restaurangmomsen (från 25 till 12 procent) med målet att anställningarna skulle öka och maten bli billigare. Efter 18 månader konstaterar SCB att inget har skett. Jobben har inte blivit fler och maten har inte blivit billigare för restaurangbesökarna heller.

Att sänka skatter och avgifter är aldrig fel. Men i ovanstående fall har politikerna gjort det väldigt enkelt för sig - de har sänkt en avgift/skatt och hoppats på snabba resultat.

Bättre vore att jobba för att ta bort Las och att sänka ingångslönerna. Men här säger Moderaterna nej. Om Alliansen sitter kvar efter nästa val kan vi således räkna med fler tämligen meningslösa reformer.

Viktigare än att nå verkliga resultat är ju att få allmänheten att tro att man i alla fall gör något. 

Helvetet på jorden

Fötterna rörde nästan vid taket. Huvudet befann sig ungefär en halvmeter över golvet. Händerna var fria men kunde inte riktigt nå ner till golvet. Han försökte vrida på sig, dinglade fram och tillbaka för att hitta en bekvämare ställning men lyckades inte. Han fick kramp i halsen och det gjorde ont i anklarna. Så småningom domnade benen. Huvudet fylldes med blod och värkte allt mer för varje timme som gick. 

Vakterna kom inte tillbaka förrän på kvällen. De befriade pojken från bojorna och gick utan ett ord. De ställde in mat till honom men Shin klarade knappt av att äta. Han kunde inte röra på fingrarna. Anklarna var såriga och blödde av fotbojornas vassa stålkanter.

Flykten från läger 14 är en av de jobbigaste böcker jag läst (då har jag ändå plöjt en hel del litteratur om nazisternas slutliga lösning). Jobbig inte bara för dess grafiska skildring av det ofattbara helvete som Shin Dong-huyk genomled under 23 år utan för vad hela systemets kompletta vansinnighet och ondska gör med hundratusentals människor som spärrats in.

Svälten, den extrema pennalismen och den fullständigt frånvarande respekten för människoliv gör de nordkoreanska lägren till vår tids värsta systematiserade förbrytelser.

En återanpassning till det vi i övriga världen betraktar som ett normalt liv tar lång tid för den som bott i det nordkoreanska helvetet och ännu längre för den som i hela sitt liv suttit inspärrad i ett slavarbetsläger, inte ens sett en tvål och skolats i paranoia.

Shin är unik eftersom han inte bara lyckades fly från ett nordkoreanskt fångläger utan dessutom från det värsta av dem alla - livstidslägret från vilket ingen någonsin frisläpps. Hans berättelse är en fantastisk överlevnadshistoria, men framför allt är den ett viktigt dokument om den nordkoreanska statens fruktansvärda övergrepp på sin egen befolkning.

Omvärlden känner till lägrens existens och fångarnas lidande. Ändå förblir de en icke-fråga. Kimregimen har visat sig mer livskraftig än många bedömare trott. Den överlevde 90-talets svältkatastrof (miljoner nordkoreaner gjorde det inte) och har nu säkrat tronföljden. Amnesty har med hjälp av satellitbilder kunnat konstatera att lägren expanderat. Kimregimen planerar alltså att spärra in ännu fler än de uppskattningsvis 200 000 som redan svälter och torteras bakom elstängsel.

Vi förväntas protestera mot palestiniernas svåra situation i Gaza, men intresset för Nordkoreas fängslade folk är obefintligt. Varför?

Om fotboll och det så kallade kvinnohatet

Efter ett antal elaka och sexistiska tweets om det svenska damlandslaget i fotboll har det tagit hus i helsike. Damfotbollen har blivit "kvinnokamp".

Inte så förvånande i det feministiska Sverige, förstås. Här ska allt, även idrotten, göras till en kamp mot patriarkatet. Det är det förfärliga med feminismen. Den kryper in överallt.

Kommentarerna kom efter landslagets 1-1-match mot Danmark. Själv förstår jag inte vad som är så speciellt med just dessa elaka tweets. Vad får inte det manliga landslaget utstå efter dåliga insatser? Och klubblagen där tränare och spelare dödshotas?

Detta är inget försvar för vare sig sexistiska kommentarer, hot eller allmänt dåligt beteende. Men jag vill mena att den feministiska diskursen i Sverige gör all kvinnlig aktivitet till en fredad zon. Allt annat är "kvinnohat".

Den högljudde hockeyexperten Niklas Wikegård sågade damhockeyn och fick givetvis massvis av skit efteråt. Det är svårt att ens kritisera en företeelse som damfotboll eller damhockey utan att utpekas som en hatisk person, en patriarkal kvinnohatare. Det gör att många säkert är tysta i stället.

Det svenska diskussionsklimatet har skrumpnat ihop. Och det har vi feminismen att tacka för.

Det går runt och runt

I Almedalen anordnade ROKS ett seminarium om sexköpslagen. För säkerhets skull fanns ingen liberal röst på plats.

Argumenten för förbudet att köpa sex upprepades. Polisen gillar lagen därför att den anser att den är ett bra verktyg i kampen mot människohandel (som för övrigt ryms inom annan lagstiftning). Sexarbetarna gillar den inte, men ROKS menar att lagen ändå underlättar för sexsäljarna att anmäla brott som begås mot dem av sexköpare (ett påstående jag ställer mig synnerligen skeptisk till).

Vi brukar också få höra att sexköpslagen har minskat prostitutionen och att den därmed har "fungerat". Problemet är det inte finns pålitlig forskning som kan säga exakt hur omfattningen av sexhandeln har påverkats av sexköpsförbudet. Nog har det forskats alltid, men det är oerhört svårt att mäta de som inte vill bli mätta. Och att gatusexsäljarna blivit färre betyder förstås inte automatiskt att den totala andelen sexarbetare har sjunkit. Det är kort sagt svårt att få en klar uppfattning om antalet sexsäljare.

ROKS retar sig på att många försöker lyfta fram "enskilda individers röster". Organisationen skulle föredra om frågan i stället handlade om sexköparna. Jag förstår att de helst inte vill prata om hur lagen påverkar sexarbetarna. Särskilt inte när det finns sexarbetare som betackar sig för att bli utmålade som viljelösa offer.

Så här fungerar det ofta i debatten. Åsikter och uppfattningar kastas runt och återanvänds som om inget har hänt. Det blir oärligt, men framför allt tröttsamt.

Detsamma gäller alkoholdebatten. Vi har inte börjat supa hejdlöst efter att fem av sex monopol tagits bort, införselreglerna liberaliserats och öppettiderna utökats. Alkoholskadorna har inte skjutit i höjden. Ändå fortsätter somliga att med en dåres envishet kräva fler och kraftigare regleringar, bland annat av alkoholreklamen, i folkhälsans namn. Som om forntida propaganda inte redan har vederlagts.

Allt detta torde landa i en enda rimlig slutsats, nämligen att det är futilt att försöka reglera och minska efterfrågan på något så basalt som sex och berusning. Det är lite som att försöka klämma ihop en ballong. Du lyckas trycka ihop den på en sida men den växer lika snabbt på den andra. Det är vad som sker när politiker med signal- och morallagar vill lära befolkningen veta hut.

Men det alla förbudsivrare framför allt missar är att frihet har ett egenvärde. Att få bestämma över sin kropp, att få ha sex med vem man vill, att få ta sig ett glas vin med goda vänner trots att man är småbarnsförälder, att kunna handla det där vinet som en vuxen människa och inte bli misstänkliggjord varje gång.

Tiden går och världen utvecklas. Men Sverige tycks förbli ett efterblivet och inskränkt land i vissa frågor. 

Tio år senare

För tio år sedan omkom min far och bror i en olycka. På ett ögonblick blev livet för oss efterlevande helt annorlunda. Det har varit tio år av sorg, ilska och frustration men också av kärlek, vänskap och nyfunnen livsglädje.

Under dessa tio år har jag lärt mig mycket, men den största lärdomen är nog att livet kan bli bra igen efter en traumatisk händelse - ja, till och med bättre än det var innan. Det var en helt orimlig tanke kort efter dödsbeskedet.

Livet går vidare och behöver inte alls bli så tokigt. Det blir bara annorlunda än vad det annars hade blivit. Erfarenheten av en anhörigs död satte för min del ett perspektiv på tillvaron som jag saknat innan. Det har gett mig en ödmjukhet som jag annars hade saknat.

Jag tror att det mesta handlar om inställning. När det ofattbara sker och ens närmaste plötsligt försvinner är den första känslan misstro. När chocken släpper börjar sorgen att komma och med tiden kommer saknaden, som man inte blir av med utan helt enkelt får lära sig att leva med. Alla känslor och sinneslägen är acceptabla, även bitterhet. Men jag tror att det är viktigt att inte fastna i bitterheten utan lyckas lämna den bakom sig.

För mig var det tidigt viktigt att acceptera den nya verkligheten och bara se framåt. Bryta upp från det gamla, skaffa nya bekantskaper och intressen, byta bostadsort. Jag tog mig vidare tack vare min mor och en väldigt speciell vän som valde att kliva in och ställa upp till hundra procent. För detta kommer jag för alltid stå i tacksamhetsskuld.  

Det jag egentligen vill förmedla med denna lite förvirrade text är att det går att ta sig vidare. Även om det inte verkar så i början. Smärta och förluster är en del av livet, och de gör de lyckliga stunderna desto vackrare.

学习汉语不太难

Hur mycket jag än tycker om Kina och det kinesiska språket, har jag haft vissa invändningar mot Jan Björklunds satsningar på kinesiska i svenska skolor. Eller kanske snarare hans tro på att de kommer att betyda något.

Att lära sig främmande språk är aldrig fel. Men när en regering genomför en satsning på kinesiska i tron att det är ett språk som mer eller mindre kommer att ersätta engelskan finns anledning att komma med vissa invändningar.

Erik Ringmar, professor i internationell politik vid Shanghai Jiaotong University (上海交通大学), driver tesen att regeringens kommande satsning på kinesiska är helt bortkastad eftersom kinesiska aldrig kommer att bli ett världsspråk.

Jag har berört detta tidigare (se några bloggposter nedan), och kan konstatera att Ringmar har flera poänger. Kineser som kommunicerar med utlänningar i arbete eller studier gör det inte på kinesiska utan på engelska. Kinesiskan är inget stort affärsspråk. Det är fortfarande engelska som gäller internationellt.

Däremot finns det givetvis stora fördelar med att kunna kinesiska om du ska bo, arbeta eller göra affärer i Kina. Minst lika viktigt är att lära sig mer om den kinesiska (affärs)kulturen. Jag menar emellertid att dessa går hand i hand - det är svårt att förstå ett annat lands kultur om man inte kan tillgodogöra sig det språk folket talar.

Kinesiskan har en högre inlärningströskel än våra indoeuropeiska språk, vilket gör språket till ett knepigt val på gymnasiet när det konkurrerar med massor av andra kurser och ämnen. Få elever kommer att vilja lägga den energi som krävs under sina hektiska gymnasieår.

Ja, Erik Ringmar, kinesiska är svårt. Allra bäst är förstås att lära sig språket på plats i Kina. Men att påstå att det är "omöjligt" att lära sig kinesiska i Sverige är bara trams. Jag lärde mig kinesiska på Konfuciusinstitutet i Stockholm. På halvtid. På kvällstid. När jag samtidigt pluggade heltid och arbetade vid sidan om studierna.

Allt handlar således om motivation. Jag må ha haft ganska lätt för kinesiska, men är långt ifrån ett språkgeni. Om nu Ringmar har svårt att lära sig kinesiska (jag vet inte hur pass kunnig han är i språket) ska han inte projicera sina svårigheter på resten av befolkningen.

Kinesiskan kommer inte inom överskådlig tid bli ett stort språk i västvärlden. Den som tror att kunskaper i språket kommer att vara en gratisbiljett till ett toppjobb inom internationell handel misstar sig.

Men det är inte därför du ska lära dig språket. Kina har mycket att erbjuda, kinesisk kultur är spännande. Genom att kunna språket kan du tillgodogöra dig nyhetsbevakningen på ett annat sätt, du kan bättre förstå världens mest folkrika land och om du skulle resa till Kina som turist kommer det att bli en helt annan upplevelse än om du inte förstår ett ord kinesiska.

Därför ska du lära dig kinesiska.

Tidigare bloggat:
你会说汉语吗?
Kinesiskans ställning i svenska skolan

Neutralt och balanserat

Det låter som ett dåligt skämt men är förstås en helt logisk utveckling av EU-staten. EU tänker sätta upp en egen nyhetstjänst.

Motiveringen är att den traditionella pressen saknar ett "europeiskt perspektiv" i sin rapportering och har misslyckats med att "skapa medvetenhet och förståelse" för EU. Kort sagt: unionen är less på all kritisk rapportering. Granskande journalister är ett otyg. Lyckligtvis är de få till antalet, men en enda journalist kan starta oroligheter och ge allmänheten "fel" bild av unionen.

Därför lanserar EU-kommissionen sin egen nyhetstjänst med en - ta-daa! - "balanserad och neutral" synvinkel.

Det tråkiga är att det är vi skattebetalare som står för notan - 3,2 miljoner euro årligen till att börja med. Trösten är att EU:s egen nyhetstjänst lär bjuda på en uppsjö av material för alla satiriker där ute.

via HAX

Staten är din fiende

De senaste veckorna har hela västvärlden krupit underdånigt för USA. I stället för att sätta ned foten och låta USA:s buggning och övervakning av europeiska institutioner, regeringar och medborgare få de allvarliga diplomatiska konsekvenser de förtjänar, har europeiska ledare ömsom protesterat lite förstrött, ömsom viftat bort det hela som oviktigt. Det måste vara idel leenden i Vita huset just nu.

Sverige är i detta hänseende den kanske största knähunden av dem alla. Sverige gjorde gemensam sak med västvärldens mest övervakade land, Storbritannien, för att stoppa kommissionen från att ta upp frågan om amerikansk övervakning i måndagens samtal med USA.

Fredrik Reinfeldt ville i Almedalen inte ens kommentera det NSA sysslar med. Carl Bildt har konsekvent visat att han inte arbetar för svenska intressen utan amerikanska. Och den svenska oppositionen är ungefär lika tyst.

En förklaring till ointresset för europeiska medborgares integritet och privatliv visavi amerikanska säkerhetsintressen, är förstås att EU-länderna själva övervakar sina befolkningar. Sverige kan inte gärna klandra USA för något den svenska staten i praktiken redan gör. Oavsett om det är brittiska, amerikanska eller svenska myndigheter som övervakar oss, är du och jag förloraren.

Om det är något de senaste veckorna har visat, är det att det inte finns någon riktig skyddsvall för mänskliga rättigheter i västvärlden. Alla springer supermakten USA:s ärenden, vissa (som Tyskland) under tämligen förnedrande omständigheter.

Därför är enda alternativet för en visselblåsare som Edward Snowden socialistiska knasländer som Venezuela. Om han nu tar sig dit och inte tvingas ned på europeisk mark och utlämnas till USA av någon "allierad".

Men människor i Sverige, Tyskland och Frankrike kan göra skillnad. När allt kommer omkring är regeringar och folkvalda församlingar inget värda om folket inte vill veta av dem. Vi kan avsätta dem.

För en sak måste göras klar: staten står inte på din sida. Staten är alltid din fiende. Det är dags att fler börjar förstå det nu. 

Läs även:
HAX skriver om det nya projektet Heml.is, en meddelandetjänst som ska vara omöjlig att avlyssna (du kan stödja projektet här). Det är just så här vi måste svara på staters och företagets gemensamma kamp om vårt privatliv. Kampen är inte förlorad än. Vi måste bara omgruppera.

Piratpartiet är med i kampen

Piratpartiet ser inte ut att ha någon realistisk chans att utmana om en plats i Sveriges riksdag. Men i Europaparlamentet sitter partiet redan och som HAX har berättat sedan piraterna gjorde sitt kanonval 2009, har Piratpartiet gjort mycket gott.

Det är svårt att arbeta konstruktivt för reformer i EU. Arbetet handlar därför huvudsakligen om att släcka bränder, att stoppa de värsta dumheterna.

I en ny Sifoundersökning, där Piratpartiet inte särredovisas, får gruppen "övriga partier" sex procent. Eftersom Sverigedemokraterna särredovisas (sju procent) och Feministiskt initiativ sannolikt inte har mer än maximalt en procent, torde Piratpartiet ligga på runt fem procent. Vilket skulle betyda ett mandat.

Detta är oerhört uppmuntrande siffror ett knappt år före EU-valet och borde ge piraterna självförtroende att planera en stark valrörelse som kanske kan pusha partiet till att behålla sina två mandat. Noterbart är att om antagandet om fem procent är korrekt, innebär det att PP är större än både Centerpartiet och Kristdemokraterna i denna mätning. Men som framgår av HAX bloggpost (länkad nedan) är det väldigt osäkert exakt var PP står i opinionen.

För en liberal EU-skeptiker finns bara ett rimligt val och det är Piratpartiet. Det är därför av stor vikt att partiet stannar i parlamentet.

Vissa kanske minns att jag rev mitt röstkort 2009. Jag gjorde det i protest mot ett EU jag på intet vis ville legitimera. Men nu har jag sett att även en liten motståndsrörelse kan vinna enstaka segrar mot ett gigantiskt maskineri, och om det så bara handlar om att stoppa grus i detta maskineri är det värt en röst.

Vi måste stötta de få goda krafter som finns att tillgå. Piratpartiet är definitivt en sådan. Din röst kommer att behövas 2014.

Läs även:
HAX, Anna Troberg

Utflykt

Nu tar jag en liten utflykt. Detta betyder att det kan dröja lite innan kommentarer godkänns och dyker upp i bloggposterna.

Åter på måndag!

Snart dags att göra slut med USA

Ett fåtal regeringschefer i EU har reagerat kraftigt på uppgifterna att amerikanska myndigheter spanat på och avlyssnat europeiska politiker och regeringar. I Sverige har utrikesminister Carl Bildt på sitt sedvanliga manér viftat undan uppgifterna medan statsministern inte velat säga någonting.

Nu ska EU-kommissionären Cecilia Malmström förhandla för EU:s räkning i syfte att få USA att stoppa övervakningen av EU:s medlemsländer. Det känns väl sådär lagom trovärdigt.

DN beskriver det inplanerade mötet som ett "dramatisk konfrontation". Men det finns inget dramatiskt i detta. Det är tabloidspråk. Uppenbart är att EU inte uppskattar att dess närmaste allierade behandlar unionens medlemmar som fiender eller undersåtar. Men det finns inget tryck för att allvarligt försämra relationerna med USA. Det planerade frihandelsavtalet lär inte påverkas.

Det EU kan göra är att stoppa överföringen av bankinformation samt flygpassagerardata, två strån i den amerikanska höstacken av uppgifter som utgör grunden i antiterrorverksamheten. Det är alltså detta Cecilia Malmström kommer att hota med i förhoppningen att USA ber om ursäkt och ändrar sig.

"Vi måste bli säkra på att dataskyddet och den personliga integriteten för EU-medborgarna är säkrade", säger Malmström. Problemet är att det aldrig någonsin kan finnas en säkerhet kring detta. USA har nyss drabbats av den största läckan i sin historia. Det är förstås pinsamt och avslöjande eftersom vi nu vet att den amerikanska administrationen tycker att det är helt i sin ordning att behandla även sina närmsta allierade som undersåtar.

Men från och med nu vet varken du, jag eller Cecilia Malmström exakt vad som händer hos NSA och andra amerikanska myndigheter. Här och nu har vi åter bara amerikanska försäkringar att gå på - vilka tidigare inte visat sig vara vatten värda. Ändå är det just dessa försäkringar som ska få Malmström att vara "säker" på att USA har slutat med övervakningen när hon lämnar mötet.

EU och omvärlden måste börja se nyktert på vad USA är för slags stat. För den amerikanska administrationen finns inga allierade, bara undersåtar och knähundar. USA är berett att vidta vilka åtgärder som helst för att skydda sin nationella säkerhet, må det vara mot fantasifulla eller reella hot. Innan vi betraktar USA utifrån denna realitet kommer vi fortsätta att se ut som nollor.

Kanske börjar det bli dags att tänka över relationerna med det stora landet i väst. Det är definitivt dags att söka nya allierade. Europa borde till att börja med sätta ned foten och låta USA veta att det inträffade allvarligt har skadat relationerna, att det kommer att ta tid att bygga upp dem igen och att det är USA:s ansvar för att så sker.

Därefter borde EU söka närma sig Kina, Indien och Latinamerika. Förmodligen är chansen att finna ömsesidig respekt större där.

Tips:
Lyssna gärna på när studenter grillar NSA vid en rekryteringsträff. Om alla vore så här kritiska och ifrågasättande skulle vi inte ha något övervakningssamhälle.

Uppdatering: Enligt The Guardian kommer Sverige och Storbritannien när EU och USA möts på måndag blockera samtal som berör amerikanskt spioneri mot europeiska institutioner och länder. Samtalen ska således enbart handla om integritetsskydd och insamlandet av data från en rad stora IT-bolag. Cecilia Malmström kan andas ut.

Fara och färde

En Hemköpbutik i Sköndal i Stockholm fick fel leverans av öl. I stället för 3,5 alkoholprocent var det starköl med 5,3 procent.

Det troliga är att leverantören lastat av fel back då såväl back som flaska ser identiska ut. Endast innehållet i flaskan skiljer produkterna åt.

Butiksägaren lugnar dock DN Stockholm med en försäkran om att ingen av de 40 flaskorna starköl såldes till kund. Eftersom streckkoden inte kunde läsas i kassan drabbades ingen konsument av det obehagliga i att få med sig en starköl hem från Hemköp.

Tänk på vad som kunde ha hänt!