Fara och färde

En Hemköpbutik i Sköndal i Stockholm fick fel leverans av öl. I stället för 3,5 alkoholprocent var det starköl med 5,3 procent.

Det troliga är att leverantören lastat av fel back då såväl back som flaska ser identiska ut. Endast innehållet i flaskan skiljer produkterna åt.

Butiksägaren lugnar dock DN Stockholm med en försäkran om att ingen av de 40 flaskorna starköl såldes till kund. Eftersom streckkoden inte kunde läsas i kassan drabbades ingen konsument av det obehagliga i att få med sig en starköl hem från Hemköp.

Tänk på vad som kunde ha hänt!

Till fredagsmysets försvar

Det går knappast en dag utan att vi påminns om hur otroligt relevant Mattias Svenssons bok Glädjedödarna är i ett land som Sverige. Denna bok om förmynderiets historia visar tyvärr att det egentligen inte har hänt någonting i sak - det är bara samma folkhälsoargument mot nya "faror".

I går fick vi nämligen veta att "fredagsmyset tär på hälsan". Föräldrar köper alldeles för mycket godis och chips till sina barn, sägs det. Som vanligt är det läkare och forskare som vill lägga våra liv tillrätta.

"Det är dumt av föräldrarna att köpa hem sådant. Det är bättre med plockmat som nötter, oliver och ostar och att lära barnen att dricka vatten", tycker Andreas Eenfeld. Vatten och nötter till fredagsunderhållningen - jo, man tackar! Näringsfysiologen Agneta Sjöberg menar att det viktiga med fredagsmyset är umgänget, "inte att man sitter stilla framför tv:n och äter onyttigheter". Hon föreslår grönsaker med dipp.

På dagens DN Debatt går två läkare och Gunnar Ågren, av alla olyckor, till storms mot förslaget med hemleverans av varor från Systembolaget. Det handlar om de gamla vanliga folkhälsoargumenten som vi har sett i 100 år, om inte mer. Förmynderiet börjar bli ganska tröttsamt.

Visst är det sant att många barn i dag får för mycket godis av sina föräldrar, och då inte bara på fredagskvällarna utan under hela veckan. Men jag vill inte att vare sig läkare, alkoholforskare eller näringsfysiologer ska komma med pekpinnar om vad våra barn ska och inte ska äta. Det måste trots allt vara upp till föräldrarna själva att avgöra vad som ska stå på vardagsrumsbordet varje fredag.

Alla läkare, näringsfysiologer, dietister, alkoholforskare och andra pekpinneidealister: ät ni er gurka med dipp, drick ert vatten, tryck i er de där oliverna på fredagskvällen. Vi andra kommer fortsätta att äta chips, dricka vår öl och äta vårt lösgodis.

KD tänker på barnen

Att Kristdemokraterna fick ta hand om socialpolitiken i regeringen var illa. De senaste åren har vi sett folkhälsominister Maria Larsson resa land och rike runt för att sjunga folkhälsopolitikens lov och propagera för fler regleringar och inskränkningar i folks vardag.

Nu vill partiet, som slåss för sin överlevnad, profilera sig som partiet som fokuserar på barns och ungdomars uppväxtvillkor. Det låter illavarslande och det är inte särskilt svårt att gissa vilka slags förslag som kommer att driva politiken. Förutom bidrag kommer de att handla om förbud, moralism och förmynderi. Kanske vill partiet haka på Håkan Juholts korståg mot "barnfattigdomen", men KD lär även gå till storms mot ungdomars tidiga sexdebut, mot ungdomsfyllor, utseendefixering, pornografi på nätet och mycket annat. Göran Hägglunds tafatta försök att tvätta bort stämpeln av KD som ett förbudsparti har misslyckats. Partiets strävan efter valfrihet för människor inskränks till att välja barnpassning.

Hela den kristdemokratiska riksdagsgruppen borde läsa Mattias Svenssons bok Glädjedödarna - En bok om förmynderi. Om de nu ens begriper problemet.

Sex, droger och fördomar

Alexander Bard gör ett tappert försök att klargöra skillnaden mellan bruk och missbruk av narkotika i en debattartikel i Aftonbladet. Debatten är viktig. Men risken är stor att Bard kommer att mötas av ett kombinerat folkhälso- och "tänk på barnen"-perspektiv. Om det sker utan direkt personpåhopp är det visserligen ett litet framsteg, trots allt.

Det finns några få riktigt heta potatisar i Sverige, frågor som väcker starka känslor och därmed vädrar ut somligas förnuft. Det är normavvikande sex och droger. I båda frågorna florerar mängder av myter och förutfattade meningar som saknar verklighetsanknytning men som tycks vara stört omöjliga att ta ihjäl. Orsaken är enkel. Få har haft normavvikande sexuella relationer (dit kan räknas allt från s/m-sex till sexköp), få har pratat med sexköpare och begripit att det handlar om helt vanliga människor, få har pratat med sexsäljare och insett att de är vanliga människor med ett ovanligt yrke. Och i Sverige har förhållandevis få använt droger (jag ställer mig lite frågande till Alexander Bards uppgift om att en miljon svenskar skulle ha använt narkotika).

För mig är dessa frågor egentligen ganska enkla. Jag utgår från ett MR-perspektiv. Det handlar i grunden om våra mänskliga rättigheter att bruka vilka substanser vi vill, ha sex med vem vi vill och under vilka omständigheter vi vill. Så länge det sker under ömsesidigt frivilliga former. En sådan argumentation räcker emellertid inte långt i Sverige där allt handlar om din påverkan på omgivningen och inte din egen rätt att bestämma över ditt liv. Således är skademinimerings- eller harm reduction-perspektivet det mest användbara i en svensk kontext på narkotikaområdet. Det bidrar dessutom till ytterligare en dimension i narkotikafrågan: en restriktiv narkotikapolitik kränker inte bara vår frihet, den kostar faktiskt liv. Mexiko är ett övertydligt exempel på vad kriget mot narkotikan skapar för samhälle. De senaste fyra åren har 23 000 (!) mord skett till följd av kriget mellan drogkarteller, polis och militär. En avkriminalisering skulle frånta dessa yrkeskriminella deras levebröd.

Även när det gäller sexarbete är harm reduction ett relevant perspektiv. Emellertid är det inte vattentätt. Vi vet helt enkelt väldigt lite om hur sexköpslagen har påverkat sexsäljare i vardagen. Det finns ingen komparativ studie om tiden före och efter lagens tillkomst. Det hävdas ibland att kundgrupperna har förändrats för gatusexsäljarna (vilket det berättas om i Socialstyrelsens lägesrapport Kännedom om prostitution 2007), men detta kan lika gärna ha att göra med en ökad möjlighet att marknadsföra sig på Internet och behöver inte endast ha med lagen att göra (studier visar att Internet är en allt populärare annonsplats även i andra länder). Kausaliteten är således oklar, vilket även Socialstyrelsen har konstaterat.

Argumentationen mot sexköpslagen ligger snarare på ett moraliskt och praktiskt plan. Dels gör lagen en viss grupp människor i princip rättslösa. De har inte samma rättigheter som vi övriga i välfärdssamhället utan tvingas stå utanför. Ändå har de enligt en dom från Kammarrätten 2007 en skyldighet att betala skatt. Detta vittnar i sig om en dubbelhet i synen på prostitution i Sverige. Enligt Kammarrätten är sexarbete som vilket yrke som helst som ska beskattas, enligt den svenska prostitutionsdiskurs som ligger bakom själva lagen är prostitution inte att betrakta som vilket arbete som helst. Vad är det egentligen som gäller?

Avslutningsvis kan nämnas att min uppsats om deltidssexsäljares upplevelser av sexarbetet och sexköpslagen är examinerad och klar och endast genomgår en slutlig finputsning. Föga förvånande blev uppsatsen, i vilken jag ifrågasätter ett strukturellt synsätt på sexarbete och utifrån empirin rekommenderar en individualistisk hållning och en förståelse för sexarbetets heterogenitet, inte särskilt applåderad på Socialhögskolan. Det är väl lite som att heila i synagogan, kan jag tänka. Vilket jag förstås visste innan arbetet satte igång. Uppsatsen blir tillgänglig online inom kort.

Det svenska förmynderiet

"Jag påstår att de som klagar på regeringens planer att höja priset antingen har alkoholproblem av varierande grad eller är helt oförstående inför alkoholproblematiken. Ett stort samhällsskadligt nöje ska också vara ett dyrt nöje."

Så mycket mer svenskt än så här blir det inte. Skatten är universalmedlet med vilket allt som "vi" (det vill säga vissa intoleranta jävlar) ogillar ska besegras. Jag har aldrig och kommer heller aldrig att förstå detta förvridna tänkande. Det är förmynderi och moralism förklädd till något slags omtanke om andra människors väl och ve. Ordet "solidaritet" används ofta för att förstärka denna illusion.

Alkohol orsakar en massa problem, sägs det. Jag skulle vilja säga att människor orsakar problemen. Vissa efter att de har supit sig fulla. I stället för att erkänna att människor själva har ansvar för sina handlingar, skylls allt på alkoholen. Visst gör vi alla många dumma saker på fyllan. Men betyder det att vårt ansvar minskar i takt med berusningen? Det gör det inte. Det finns således ingen anledning att 90 procent av befolkningen ska behandlas som småbarn av stat och myndigheter bara för att en minoritet har problem att ta ansvar när de dricker.

Alternativet till detta förmynderisystem är mer av tertiär prevention, det vill säga insatser mot dem som de facto har problem med sitt drickande. Låt oss övriga vara i fred, tack.

Riktig reklam.