Det har varit lite si och så med skrivandet på denna blogg på sistone. Orsaken är inte främst att plugget tar all tid utan att jag har gått och dragit på huvudvärk och något slags trötthetssyndrom i en och en halv vecka och en jobbig viktminskning den senaste månaden. Jag är inte direkt helskärpt i skallen just nu, det känns som en jetlag som aldrig går över - vilket i sin tur gör att pluggandet tar mer tid i anspråk än normalt.
Förhoppningsvis kommer provsvaren som jag lämnat i dag att visa vad det är för fel. Jag har ju för tusan ett muntligt prov i kinesiska nästa torsdag...!
Det kommer att komma blogginlägg även de kommande dagarna, men förmodligen färre och kortare sådana. Och Valborg blir helt i nykterhetens tecken, tyvärr.
torsdag 30 april 2009
onsdag 29 april 2009
Att demonstrera mot den elaka lågkonjunkturen...
Vänstern har en unik förmåga att demonstrera. I ur och skur ska det ut och trampas, viftas med flaggor och skrikas i kör. Särskilt nu när sämre tider stundar är protestviljan hög. Frågan är bara vad demonstranterna tror sig kunna uppnå med tramp-tramp och slagord.
Jag kommer att tänka på ett citat ur filmen Abandon: "Demonstrera mot kapitalismen? Är inte det som att demonstrera mot att solen går upp?" Jo, lite så. Men det spelar ingen roll. För demonstreras ska det! Volvoarbetare demonstrerar mot att företaget varslar folk. För om företagsledningen inte vidtog några åtgärder alls skulle allt vara frid och fröjd?
På första maj kommer det att höjas röster mot regeringens "nyliberala politik", mot "orättvisor" och "växande klyftor". Så är det alltid. Men denna gång har vänstern en LO-ledare som saknar förtroende i de egna leden och en socialdemokratisk partiledare som snart har samma politiska förtroendekapital som Kalle Anka. Och de högljudda demonstranterna kommer i vanlig ordning bara att ha plakatpolitik att erbjuda. Regeringen har inte mycket att vara rädd för.
Demonstrera mot en lågkonjunktur? Hur tänker man då? Kommer lågkonjunkturen att ändra sig?
(Och vips har bloggen fått över 1 000 inlägg!)
Jag kommer att tänka på ett citat ur filmen Abandon: "Demonstrera mot kapitalismen? Är inte det som att demonstrera mot att solen går upp?" Jo, lite så. Men det spelar ingen roll. För demonstreras ska det! Volvoarbetare demonstrerar mot att företaget varslar folk. För om företagsledningen inte vidtog några åtgärder alls skulle allt vara frid och fröjd?
På första maj kommer det att höjas röster mot regeringens "nyliberala politik", mot "orättvisor" och "växande klyftor". Så är det alltid. Men denna gång har vänstern en LO-ledare som saknar förtroende i de egna leden och en socialdemokratisk partiledare som snart har samma politiska förtroendekapital som Kalle Anka. Och de högljudda demonstranterna kommer i vanlig ordning bara att ha plakatpolitik att erbjuda. Regeringen har inte mycket att vara rädd för.
Demonstrera mot en lågkonjunktur? Hur tänker man då? Kommer lågkonjunkturen att ändra sig?
(Och vips har bloggen fått över 1 000 inlägg!)
tisdag 28 april 2009
Ja till politisk TV-reklam
Oppositionen har upprörts över att Kristdemokraterna, Moderaterna och Folkpartiet alla har tackat ja till TV4:s erbjudande om TV-reklam inför EU-valet. Miljöpartiets partisekreterare tror att sådan reklam kan leda till "ökat politikerförakt". Det är anmärkningsvärt att en politiker uttrycker oro för att en ökad kontakt med väljarna, som faktiskt TV-reklam innebär, skulle öka föraktet för politikerna.
Erik Åsard framför den till synes paradoxala ståndpunkten att negativa reklambudskap är mer effektiva än positiva och att de samtidigt tenderar att minska rörstningsbenägenheten bland väljarna. På vilket sätt är ett budskap effektivt om det leder till att färre röstar? Skulle det betyda att vi får ett totalt sett lägre valdeltagande, men att bland de som röstar kommer fler att attraheras av negativa kampanjer? Det låter en aning förvirrat.
Att politisk TV-reklam skulle leda till ökad fokusering på sidofrågor och minska möjligheten att diskutera komplicerade sakfrågor är inte heller särskilt märkvärdigt. Hela medieklimatet i dag går ut på one liners och 30-sekundersinslag i TV eller radio. Det finns redan i dag väldigt litet utrymme för intellektuella och filosofiska diskussioner i svensk politik (och det verkar över huvud taget finnas få politiker som saknar sådana diskussioner) och det smittar faktiskt även av sig på debatterna i riksdagens kammare, som ofta är pinsamt slätstrukna.
Politisk TV-reklam kan tvärtemot vad Erik Åsard och andra skeptiker anser vara vitaliserande för den politiska debatten och engagera väljarna på ett nytt sätt - förutsatt att reklamfilmerna har lite finess. Folk spenderar mycket tid framför TV:n, avbrott med politiska budskap mellan långfilmen och kvällsnyheterna är det då rakt inget fel i. Det är bara märkligt att det tagit så lång tid innan det har blivit verklighet.
Erik Åsard framför den till synes paradoxala ståndpunkten att negativa reklambudskap är mer effektiva än positiva och att de samtidigt tenderar att minska rörstningsbenägenheten bland väljarna. På vilket sätt är ett budskap effektivt om det leder till att färre röstar? Skulle det betyda att vi får ett totalt sett lägre valdeltagande, men att bland de som röstar kommer fler att attraheras av negativa kampanjer? Det låter en aning förvirrat.
Att politisk TV-reklam skulle leda till ökad fokusering på sidofrågor och minska möjligheten att diskutera komplicerade sakfrågor är inte heller särskilt märkvärdigt. Hela medieklimatet i dag går ut på one liners och 30-sekundersinslag i TV eller radio. Det finns redan i dag väldigt litet utrymme för intellektuella och filosofiska diskussioner i svensk politik (och det verkar över huvud taget finnas få politiker som saknar sådana diskussioner) och det smittar faktiskt även av sig på debatterna i riksdagens kammare, som ofta är pinsamt slätstrukna.
Politisk TV-reklam kan tvärtemot vad Erik Åsard och andra skeptiker anser vara vitaliserande för den politiska debatten och engagera väljarna på ett nytt sätt - förutsatt att reklamfilmerna har lite finess. Folk spenderar mycket tid framför TV:n, avbrott med politiska budskap mellan långfilmen och kvällsnyheterna är det då rakt inget fel i. Det är bara märkligt att det tagit så lång tid innan det har blivit verklighet.
måndag 27 april 2009
Låter som skitsnack
Sverige har flest våldtäkter i EU, basunerar SvD och DN. Men stämmer det verkligen?
I Sverige anmäls över 5 000 våldtäkter årligen, vilket utslaget på den ringa befolkningen är avsevärt mer än i andra europeiska länder. Frågan är då vad vi ska dra för slutsatser av detta. Onekligen är anmälningsbenägenheten i Sverige större än i andra länder. Men vi ska vara väldigt försiktiga med att påstå att våldtäkter för den sakens skull är vanligare i Sverige och, som studien antyder, skylla detta på "efterfester, tidig sexdebut, hög alkoholkonsumtion, fri sexualitet och rätten till ett sent nej" (huruvida sexualiteten är "fri" i Sverige är en lång separat diskussion som vi kan lämna därhän för tillfället).
Att vi i Sverige skulle ha fyra gånger så många våldtäkter som våra nordiska grannländer låter inte rimligt. Det saknas saklig grund för en sådan anmärkningsvärd skillnad om vi inte kan förklara det med ländernas lagstiftning på området och en varierande anmälningsbenägenhet. Det hävdas i studien att hänsyn tagits till ökad anmälningsbenägenhet men att skillnaderna består ändå. Då är frågan hur det går att veta det med exakthet. Våldtäkt i Sverige är i lagens mening inte detsamma som våldtäkt i Italien eller i Grekland. I Sverige har det feministiska inflytandet förändrat sexbrottslagstiftningen och vidgat, det vill säga förringat, våldtäktsbegreppet. Det har naturligtvis betydelse för hur många anmälningar som rör "våldtäkt" i stället för "sexuellt utnyttjande". I Sverige är vi på väg mot en omvänd bevisbörda där det är den tilltalade som ska bevisa att det påstådda offret ville ha sex.
Undersökningen är gjord av EU-finansierade fonden Daphne II, som mellan 2004 och 2008 arbetade mot "våld mot barn, unga och kvinnor i Europa" till en kostnad av 50 miljoner euro.
I Sverige anmäls över 5 000 våldtäkter årligen, vilket utslaget på den ringa befolkningen är avsevärt mer än i andra europeiska länder. Frågan är då vad vi ska dra för slutsatser av detta. Onekligen är anmälningsbenägenheten i Sverige större än i andra länder. Men vi ska vara väldigt försiktiga med att påstå att våldtäkter för den sakens skull är vanligare i Sverige och, som studien antyder, skylla detta på "efterfester, tidig sexdebut, hög alkoholkonsumtion, fri sexualitet och rätten till ett sent nej" (huruvida sexualiteten är "fri" i Sverige är en lång separat diskussion som vi kan lämna därhän för tillfället).
Att vi i Sverige skulle ha fyra gånger så många våldtäkter som våra nordiska grannländer låter inte rimligt. Det saknas saklig grund för en sådan anmärkningsvärd skillnad om vi inte kan förklara det med ländernas lagstiftning på området och en varierande anmälningsbenägenhet. Det hävdas i studien att hänsyn tagits till ökad anmälningsbenägenhet men att skillnaderna består ändå. Då är frågan hur det går att veta det med exakthet. Våldtäkt i Sverige är i lagens mening inte detsamma som våldtäkt i Italien eller i Grekland. I Sverige har det feministiska inflytandet förändrat sexbrottslagstiftningen och vidgat, det vill säga förringat, våldtäktsbegreppet. Det har naturligtvis betydelse för hur många anmälningar som rör "våldtäkt" i stället för "sexuellt utnyttjande". I Sverige är vi på väg mot en omvänd bevisbörda där det är den tilltalade som ska bevisa att det påstådda offret ville ha sex.
Undersökningen är gjord av EU-finansierade fonden Daphne II, som mellan 2004 och 2008 arbetade mot "våld mot barn, unga och kvinnor i Europa" till en kostnad av 50 miljoner euro.
Är det slut på USA:s Vilda västernpolitik nu?
Ett fåtal personer har envist hållit fast vid att George W Bush varit en rakryggad president som, trots all motvind, kämpat för mänskliga rättigheter i världen. Vi andra har betraktat honom som ett svin och ett demokratiskt falsarium. Frisläppta dokument som bekräftar alla berättelser om brott mot mänskliga rättigheter i demokratins namn bekräftar denna sida av Bush.
Bush förnekade under hela sin presidentperiod konsekvent alla anklagelser om att USA sysslar med tortyr i "kriget mot terrorismen". Han upprepade det i sin sista intervju (med Larry King) och påpekade, för säkerhets skull, att han var "very comfortable" med vad som gjordes under hans ledning för att försvara USA. "My job is to protect you, Larry. And I've given it my all." Jo, man tackar.
Varje vaken medborgare torde ha insett att president Bush och vicepresident Cheney ljög medvetet och att de fortsätter att le sina största hånleenden åt alla som framför åsikten att USA systematiskt kränkt de mänskliga rättigheterna (när man tänker efter är det en osannolik samling lirare som Bush haft under sig). USA tog visserligen officiellt avstånd från övergreppen i Abu Ghraib - något annat alternativ fanns knappast - och enskilda inblandade dömdes för sina brott. Detta skulle visa att USA:s ledning inte stod bakom sådan behandling av människor. Det skulle säga, högt och tydligt, att "this isn't us". Men det var det.
"Fel på rutinerna" eller "enskildas misstag" brukar det heta när företag eller organisationer anklagas för fusk och bedrägeri i hanteringen av sina produkter/tjänster (som i uppmärksammade fall med medvetet felmärkt kött i ICA:s butiker eller krossade kistor vid jordbegravningar på svenska kyrkogårdar). Trots att alla egentligen inser att det inte alls var "fel på rutinerna" och att det inte alls var några enskilda anställda som bröt mot normerna utan att allting tvärtom var sanktionerat uppifrån och en helt naturlig del av verksamheten, köper vi den officiella versionen eftersom den lugnar oss. Vi vill inte tro att vi har blivit blåsta.
Lite så fungerar det även för somliga när det gäller USA:s brott mot mänskliga rättigheter. Berättelser om tortyr i Guantánamo viftas gärna bort som "propaganda". Jag tycker att bara den olagliga interneringen i lägret i sig borde vara nog för att kritisera USA:s hantering av misstänkta terrorister. Att många dessutom vittnar om tortyr gör knappast saken bättre. Bush vände på perspektiven helt i intervjun med BBC ett år innan han avgick när han hävdade att han förstod synpunkten att det är fel att terrorister som mördat andra människor ska ha rätt till en rättvis rättegång. Det signalerar vilken pervers syn på internationell rätt som världens mäktigaste man mellan 2000 och 2008 har.
Effekterna av denna syn kan sammanfattas nedan i några av CIA:s förhörsmetoder som Bush menar är "fullt lagliga" och således inte alls att likna vid tortyr:
Hur människor som betraktar sig som demokrater kan försvara att en stat får bete sig på detta sätt är fullständigt obegripligt. Barack Obama har valt en annan väg. Vad som är spel för gallerierna och vad som är en helt uppriktig strävan att återupprätta USA:s anseende som en stat som inte beter sig som de skurkstater den kritiserar, är för tidigt att säga. Men innan vi sett tecken på det förstnämnda får vi helt enkelt utgå från att Obama menar allvar. Då är bara frågan hur djupt i skiten han vågar gräva, det finns nämligen en hel del att hitta i CIA:s långa smutsiga historia.
Under sina första 100 dagar vid makten har Barack Obama lyckats ta tydliga steg bort från den Vilda västernpolitik som förespråkades av föregångaren Bush. Alla som tror på en en demokratisk rättsstat och anser att demokratin inte ska försvaras med tyrannins medel, har anledning att känna visst hopp.
Svåröverträffade.
Bush förnekade under hela sin presidentperiod konsekvent alla anklagelser om att USA sysslar med tortyr i "kriget mot terrorismen". Han upprepade det i sin sista intervju (med Larry King) och påpekade, för säkerhets skull, att han var "very comfortable" med vad som gjordes under hans ledning för att försvara USA. "My job is to protect you, Larry. And I've given it my all." Jo, man tackar.
Varje vaken medborgare torde ha insett att president Bush och vicepresident Cheney ljög medvetet och att de fortsätter att le sina största hånleenden åt alla som framför åsikten att USA systematiskt kränkt de mänskliga rättigheterna (när man tänker efter är det en osannolik samling lirare som Bush haft under sig). USA tog visserligen officiellt avstånd från övergreppen i Abu Ghraib - något annat alternativ fanns knappast - och enskilda inblandade dömdes för sina brott. Detta skulle visa att USA:s ledning inte stod bakom sådan behandling av människor. Det skulle säga, högt och tydligt, att "this isn't us". Men det var det.
"Fel på rutinerna" eller "enskildas misstag" brukar det heta när företag eller organisationer anklagas för fusk och bedrägeri i hanteringen av sina produkter/tjänster (som i uppmärksammade fall med medvetet felmärkt kött i ICA:s butiker eller krossade kistor vid jordbegravningar på svenska kyrkogårdar). Trots att alla egentligen inser att det inte alls var "fel på rutinerna" och att det inte alls var några enskilda anställda som bröt mot normerna utan att allting tvärtom var sanktionerat uppifrån och en helt naturlig del av verksamheten, köper vi den officiella versionen eftersom den lugnar oss. Vi vill inte tro att vi har blivit blåsta.
Lite så fungerar det även för somliga när det gäller USA:s brott mot mänskliga rättigheter. Berättelser om tortyr i Guantánamo viftas gärna bort som "propaganda". Jag tycker att bara den olagliga interneringen i lägret i sig borde vara nog för att kritisera USA:s hantering av misstänkta terrorister. Att många dessutom vittnar om tortyr gör knappast saken bättre. Bush vände på perspektiven helt i intervjun med BBC ett år innan han avgick när han hävdade att han förstod synpunkten att det är fel att terrorister som mördat andra människor ska ha rätt till en rättvis rättegång. Det signalerar vilken pervers syn på internationell rätt som världens mäktigaste man mellan 2000 och 2008 har.
Effekterna av denna syn kan sammanfattas nedan i några av CIA:s förhörsmetoder som Bush menar är "fullt lagliga" och således inte alls att likna vid tortyr:
• "Slag mot en ”flexibel” vägg. Individen placeras med hälen mot en lodrät yta. Förhörsledaren rycker tag i fången och pressar honom snabbt tillbaka. Smällen utlöser ett bang. Väggen är konstruerad så att ljudet blir extra högt, vilket ska chocka och förstärka upplevelsen.
• Instängning i låda. Fången tvingas ner i en container som är så liten att han antingen bara kan sitta (max 2 timmar) eller stå (max 18 timmar). CIA ges också grönt ljus att kasta in en ofarlig insekt. Fången ska dock felaktigt upplysas om att insekten sticks.
• Slag mot ansiktet. Syftet är att orsaka ”chock, överraskning och förnedring”.
• Framkallad stress. Personen tvingas antingen stå så att all kroppsvikt belastar tårna eller sitta på knäna och luta sig bakåt i en 45-gradig vinkel.
• Simulerad drunkning. Individen binds fast på en sluttande bänk med benen upphöjda. En trasa täcker pannan och ögonen, samtidigt som vatten tillförs och den dränkta trasan sänks över näsa och mun. Detta begränsar syretillförseln och utlöser en känsla av att drunkna."
Hur människor som betraktar sig som demokrater kan försvara att en stat får bete sig på detta sätt är fullständigt obegripligt. Barack Obama har valt en annan väg. Vad som är spel för gallerierna och vad som är en helt uppriktig strävan att återupprätta USA:s anseende som en stat som inte beter sig som de skurkstater den kritiserar, är för tidigt att säga. Men innan vi sett tecken på det förstnämnda får vi helt enkelt utgå från att Obama menar allvar. Då är bara frågan hur djupt i skiten han vågar gräva, det finns nämligen en hel del att hitta i CIA:s långa smutsiga historia.
Under sina första 100 dagar vid makten har Barack Obama lyckats ta tydliga steg bort från den Vilda västernpolitik som förespråkades av föregångaren Bush. Alla som tror på en en demokratisk rättsstat och anser att demokratin inte ska försvaras med tyrannins medel, har anledning att känna visst hopp.
Svåröverträffade.fredag 24 april 2009
Mona Sahlin är politikens Nalle Puh
"Ingen opinionsbedömare hade kunnat förutse att ett parti kunde göra så många misstag under några få månader som Socialdemokraterna gjort."
Synovates Nicklas Källebring uttrycker det ganska tydligt. Om jag inte hade tyckt så genuint illa om flottsuggan Mona Sahlin, hade jag i dessa dagar nästan tyckt lite synd om henne. Hon framstår alltmer som politikens Nalle Puh: snäll, harmlös men ack så korkad (det faktum att Puh även saknar underbyxor och är bästa kompis med en gris får jag fundera vidare på...).
DN/Synovates mätning bekräftar tidigare mätningar: besvikna socialdemokrater väljer soffan eller regeringen. Mona Sahlins parti letar sig ned mot 30 procent samtidigt som Moderaterna letar sig upp från samma siffra. Sannolikt straffar många sossar sitt parti just nu, men de kommer likt förbannat att "rösta på demokraterna" när det vankas riksdagsval.
Höga opinionssiffror för Moderaterna i mellanvalstider är inget nytt. Skillnaden denna gång är att partiet redan har 26 procent att utgå från sedan valet 2006. En ökning upp mot 30 procent, om inte annat på bekostnad av de övriga allianspartierna, är inte längre en omöjlighet.
Tendensen att Moderaterna stärks på Folkpartiets, Kristdemokraternas och Centerns bekostnad har varit tydlig länge. De övriga partierna riskerar att bli marginaliserade 5-procentspartier i en framtida regering fullständigt dominerad av Moderaterna. Om det hade varit de gamla goda Moderaterna hade detta varit ett drömscenario. Nu är det i stället de nya socialdemokratiska Moderaterna vi talar om, och därmed snabbast möjliga väg till fortsatt sossepolitik. Det som framför allt stärks med Moderaternas framgångar är Per Schlingmanns och Fredrik Reinfeldts "förändringsarbete", det vill säga vandring mot och förbi den politiska mitten. Väljarna belönar sossefieringen av borgerligheten.
Avslutningsvis hamnar en viktig faktor ständigt utanför diskussionen, det är som om vi låtsas att den inte existerar: Kristdemokraternas usla opinionssiffror. De hamnar åter igen under riksdagsspärren. Göran Hägglunds arbete för att göra KD till ett mittenparti alienerar stora delar av partiets moralkonservativa väljare och kan mycket väl komma att kosta partiet en plats i riksdagen 2010. Hur mycket vågar Kristdemokraterna lita på att "kamrat 4 procent" ska fungera även denna gång?
Mona.torsdag 23 april 2009
Vänstern har bevisbördan
Att vänstern förhärligar terrorregimer är inget nytt. I SVT:s Debatt diskuterades vänstermänniskors syn på Pol Pot-regimen. I studion sitter Stefan Lindgren, själv försvarare av Pol Pot-regimen och högst delaktig i romantiseringen av den (argument: allt var USA:s fel). Sådana här människor har i sin argumentation väldigt mycket gemensamt med extremister som förnekar Förintelsen och med konspirationsteoretiker (vilka ofta är samma personer) som fokuserar på vissa detaljer eller delar av en historia för att snedvrida hela skeendet.
Vissa har lärt sig av det som hände i Kambodja, men många har det inte. Fixeringen vid och antipatin mot USA styr vänsterns världsbild. USA är socialisters och kommunisters svar på nazisternas "Juden", det som överskuggar allt, styr allt, ligger bakom allt. Att detta konspiratoriska tänkande lever kvar gör att människor med hjärtat långt till vänster gör om samma blunder om och om igen. De hamnar på samma sida som Ahmadinejad, Chávez och Castro. Det ges inget utrymme för ett sakligt resonemang - när USA är inblandat (och det är de ju enligt vänstern jämt och ständigt) är det full gas framåt som gäller.
Kajsa Ekis Ekman kallar det för "en typisk debatt" att vänstern förväntas ta avstånd från brott som begåtts i socialismens namn. Hon undrar varför inte högern får stå tills vars för Israels "folkmord" i Gaza (var god skilj på militärt övervåld och folkmord, Kajsa...), kort sagt allt som USA och Israel gör. Men det handlar inte om enskilda händelser eller brott, det handlar om historiska tendenser. Socialismen har aldrig kunnat förverkligas utan förtryck. Det är därför vänstern som har bevisbördan. Liberaler och konservativa kan peka på i dag existerande demokratiska samhällen och säga "våra idéer fungerar". Inget samhälle är eller har varit helt liberalt eller helt i enlighet med konservativas tankegångar, men såväl USA som Kanada, Nya Zeeland, Australien och hela Europa är bevis för att det går att skapa hyggliga demokratiska samhällen utifrån liberala och/eller konservativa tankegods. Socialister har inte den förmånen.
Den som har begått brott och fått en villkorlig frigivning har bördan att bevisa att han eller hon kan leva hederligt ute i samhället. Socialismen får, tyvärr, villkorlig frigivning gång på gång. Trots alla oerhörda katastrofer som den legat till grund för återuppväcks den, ompaketeras och kastas ut på den politiska försäljningshyllan igen. Det vore på sin plats för alla aktivt troende socialister och kommunister där ute, att vara något ödmjuka i sin framtoning när deras ideologiska arv faktiskt är historiens värsta brott mot mänskligheten. En aning generad skulle i alla fall jag känna mig...
(Tipstack: Axel)
Vissa har lärt sig av det som hände i Kambodja, men många har det inte. Fixeringen vid och antipatin mot USA styr vänsterns världsbild. USA är socialisters och kommunisters svar på nazisternas "Juden", det som överskuggar allt, styr allt, ligger bakom allt. Att detta konspiratoriska tänkande lever kvar gör att människor med hjärtat långt till vänster gör om samma blunder om och om igen. De hamnar på samma sida som Ahmadinejad, Chávez och Castro. Det ges inget utrymme för ett sakligt resonemang - när USA är inblandat (och det är de ju enligt vänstern jämt och ständigt) är det full gas framåt som gäller.
Kajsa Ekis Ekman kallar det för "en typisk debatt" att vänstern förväntas ta avstånd från brott som begåtts i socialismens namn. Hon undrar varför inte högern får stå tills vars för Israels "folkmord" i Gaza (var god skilj på militärt övervåld och folkmord, Kajsa...), kort sagt allt som USA och Israel gör. Men det handlar inte om enskilda händelser eller brott, det handlar om historiska tendenser. Socialismen har aldrig kunnat förverkligas utan förtryck. Det är därför vänstern som har bevisbördan. Liberaler och konservativa kan peka på i dag existerande demokratiska samhällen och säga "våra idéer fungerar". Inget samhälle är eller har varit helt liberalt eller helt i enlighet med konservativas tankegångar, men såväl USA som Kanada, Nya Zeeland, Australien och hela Europa är bevis för att det går att skapa hyggliga demokratiska samhällen utifrån liberala och/eller konservativa tankegods. Socialister har inte den förmånen.
Den som har begått brott och fått en villkorlig frigivning har bördan att bevisa att han eller hon kan leva hederligt ute i samhället. Socialismen får, tyvärr, villkorlig frigivning gång på gång. Trots alla oerhörda katastrofer som den legat till grund för återuppväcks den, ompaketeras och kastas ut på den politiska försäljningshyllan igen. Det vore på sin plats för alla aktivt troende socialister och kommunister där ute, att vara något ödmjuka i sin framtoning när deras ideologiska arv faktiskt är historiens värsta brott mot mänskligheten. En aning generad skulle i alla fall jag känna mig...
(Tipstack: Axel)
tisdag 21 april 2009
Breaking news! Folk vill ha sex
DN kastar sig ut i sjön och ror den sexmoralistiska ekan igen. Tag plats, tag plats.
Tidningen har gjort en "Aschberg", det vill säga skapat en fejkad profil online för att visa hur många snuskiga män som finns där ute. Skillnaden är att Aschberg (Insider, TV3) använde en kvinna som fick spela 13-åring tjej på en chat medan DN leker 18-årig kvinna på Bodycontact.com. Sajten erbjuder en mötesplats för människor som av olika anledningar vill träffas för sexuella kontakter. Det rör sig inte om en sexsäljar/köparsajt utan om ett slags forum där människor kan knyta vanliga mer eller mindre lösa kontakter. Gå på krogen och du ser Bodycontact in action varje kväll. Skillnaden är att du troligen lägger en massa pengar på dyr alkohol där för att "komma i form".
Bara rubriken är fantastisk. "Tonårsannons fick 271 svar på tre timmar". En tonåring kan naturligtvis vara någon som är allt från 13 till 19 år - en synnerligen väsentlig skillnad, inte minst i lagens mening. Nu råkar DN:s fejkade kontaktperson vara 18. Då är man i lagens mening inte bara byxmyndig, man är vuxen (om än omfattad av särskild lagstiftning vid begånget brott tills man fyllt 21, men det är en annan femma). Jag förstår vad DN vill göra. De vill, med draghjälp från den uppmärksammade gangbang-härvan i Stockholm ytterligare fästa fokus vid folks snuskiga sexvanor tack vare nätet - särskilt alla "snuskgubbar" där ute. Det är för övrigt lite kul att även polisens presskontakter använder begreppet "gangbang" i stället för gruppsex (enligt Prismas engelsksvenska ordbok är det faktiskt översatt med "kompaniknull", vilket är ett ännu roligare begrepp som borde användas oftare).
Givetvis går DN vidare med att visa att vissa elakingar har erbjudit pengar för sex. Ujejuj. Som motståndare till lagreglering av frivilliga sexuella kontakter har jag svårt att uppröras över något av detta. (Det kanske säger en del om en själv när inte ens kvällspressens eller morgontidningarnas mest sansade försök till moralpanik biter). Någon har erbjudit bra betalt mot sex med våldsinslag. Ja, var om inte på en sådan sexkontaktsajt ska man fråga efter sådant? I baren är det liksom lite knepigare och man kan inte gärna plocka fram piskan strax före aktens inledning.
Jag har kollat vissa dylika forum av ren nyfikenhet ibland. Det är dels intressant att se alla de olika sexuella referensramar som finns, dels är det lite förvånande att se hur vissa som skriver inlägg säger sig söka "en seriös relation". För detta använder de alltså sajter som Bodycontact och KK... Hört talas om Match.com? Det kanske kan vara värt en liten månadskostnad om det nu är seriösa relationer man eftersträvar. För alla som bara vill ha ett ligg men har lite extra önskemål fyller säkert sajter som Bodycontact sin funktion.
Som vanligt är artiklar av detta slag ett stort skrik ut i ingenting. Vad vill DN ha sagt? Att det finns en massa kåta män med "konstiga" sexuella böjelser där ute, personer som inte anser att det är något fel att betala för sex? Att det finns tjejer som söker tillfälliga sexuella kontakter och beskriver sig själva som "slampor"? Ja? Uppenbarligen vill artikelförfattarna att vi ska uppröras över detta faktum, att vi ska gräva djupt i vår egen (förväntat inskränkta) sexualmoral för att sedan döma andra "avvikare". Säkerligen vill tidningen också flagga för "nätets farlighet" och därmed ytterligare öka kraven på reglering för "barnens skull".
Sex på nätet kommer alltid att finnas, oavsett om vi har lagar mot sexköp eller inte. Det första vi gjorde nät Internet föddes var att göra det till en gigantisk datasbas över nakna människor. Det är så vi fungerar. Den svenska sexköpslagstiftningen gör emellertid nätet helt oundgängligt i detta syfte. Det fungerar inte att stå och vicka på höfterna på Malmskillnadsgatan längre.
Sverige skulle behöva ett sexuellt uppvaknande. Vi är bra på mycket. Vi är bra på öppenhet, hyfsade på information gentemot unga men värdelösa på tolerans mot normavvikelser. En diskussion om sexarbetares rättigheter, en diskussion om sexualitetens komplexitet och om omöjligheten i en reglering av densamma vore en bra början. Ett red light district i hufvudstaden skulle kanske få fart på processen lite...
Tidningen har gjort en "Aschberg", det vill säga skapat en fejkad profil online för att visa hur många snuskiga män som finns där ute. Skillnaden är att Aschberg (Insider, TV3) använde en kvinna som fick spela 13-åring tjej på en chat medan DN leker 18-årig kvinna på Bodycontact.com. Sajten erbjuder en mötesplats för människor som av olika anledningar vill träffas för sexuella kontakter. Det rör sig inte om en sexsäljar/köparsajt utan om ett slags forum där människor kan knyta vanliga mer eller mindre lösa kontakter. Gå på krogen och du ser Bodycontact in action varje kväll. Skillnaden är att du troligen lägger en massa pengar på dyr alkohol där för att "komma i form".
Bara rubriken är fantastisk. "Tonårsannons fick 271 svar på tre timmar". En tonåring kan naturligtvis vara någon som är allt från 13 till 19 år - en synnerligen väsentlig skillnad, inte minst i lagens mening. Nu råkar DN:s fejkade kontaktperson vara 18. Då är man i lagens mening inte bara byxmyndig, man är vuxen (om än omfattad av särskild lagstiftning vid begånget brott tills man fyllt 21, men det är en annan femma). Jag förstår vad DN vill göra. De vill, med draghjälp från den uppmärksammade gangbang-härvan i Stockholm ytterligare fästa fokus vid folks snuskiga sexvanor tack vare nätet - särskilt alla "snuskgubbar" där ute. Det är för övrigt lite kul att även polisens presskontakter använder begreppet "gangbang" i stället för gruppsex (enligt Prismas engelsksvenska ordbok är det faktiskt översatt med "kompaniknull", vilket är ett ännu roligare begrepp som borde användas oftare).
Givetvis går DN vidare med att visa att vissa elakingar har erbjudit pengar för sex. Ujejuj. Som motståndare till lagreglering av frivilliga sexuella kontakter har jag svårt att uppröras över något av detta. (Det kanske säger en del om en själv när inte ens kvällspressens eller morgontidningarnas mest sansade försök till moralpanik biter). Någon har erbjudit bra betalt mot sex med våldsinslag. Ja, var om inte på en sådan sexkontaktsajt ska man fråga efter sådant? I baren är det liksom lite knepigare och man kan inte gärna plocka fram piskan strax före aktens inledning.
Jag har kollat vissa dylika forum av ren nyfikenhet ibland. Det är dels intressant att se alla de olika sexuella referensramar som finns, dels är det lite förvånande att se hur vissa som skriver inlägg säger sig söka "en seriös relation". För detta använder de alltså sajter som Bodycontact och KK... Hört talas om Match.com? Det kanske kan vara värt en liten månadskostnad om det nu är seriösa relationer man eftersträvar. För alla som bara vill ha ett ligg men har lite extra önskemål fyller säkert sajter som Bodycontact sin funktion.
Som vanligt är artiklar av detta slag ett stort skrik ut i ingenting. Vad vill DN ha sagt? Att det finns en massa kåta män med "konstiga" sexuella böjelser där ute, personer som inte anser att det är något fel att betala för sex? Att det finns tjejer som söker tillfälliga sexuella kontakter och beskriver sig själva som "slampor"? Ja? Uppenbarligen vill artikelförfattarna att vi ska uppröras över detta faktum, att vi ska gräva djupt i vår egen (förväntat inskränkta) sexualmoral för att sedan döma andra "avvikare". Säkerligen vill tidningen också flagga för "nätets farlighet" och därmed ytterligare öka kraven på reglering för "barnens skull".
Sex på nätet kommer alltid att finnas, oavsett om vi har lagar mot sexköp eller inte. Det första vi gjorde nät Internet föddes var att göra det till en gigantisk datasbas över nakna människor. Det är så vi fungerar. Den svenska sexköpslagstiftningen gör emellertid nätet helt oundgängligt i detta syfte. Det fungerar inte att stå och vicka på höfterna på Malmskillnadsgatan längre.
Sverige skulle behöva ett sexuellt uppvaknande. Vi är bra på mycket. Vi är bra på öppenhet, hyfsade på information gentemot unga men värdelösa på tolerans mot normavvikelser. En diskussion om sexarbetares rättigheter, en diskussion om sexualitetens komplexitet och om omöjligheten i en reglering av densamma vore en bra början. Ett red light district i hufvudstaden skulle kanske få fart på processen lite...
måndag 20 april 2009
Columbine 10 år
I dag är det tio år sedan massakern på Columbine High i Colorado då 15 personer miste livet, inklusive de två gärningsmännen Eric Harris och Dylan Klebold.
Skolskjutningen i Littleton har fått enorm uppmärksamhet. Dels på grund av de två ungdomarnas kalla tillvägagångssätt med rena avrättningar på nära håll, men också på grund av polisens undermåliga insats. Först timmar efter att Harris och Klebold hade tagit sina liv nådde insatsstyrkan biblioteket, där större delen av massakern hade ägt rum. De som överlevde hade räddat sina egna liv.
Vilka orsakerna bakom tragedin är tvistas det fortfarande om. Harris och Klebold har utmålats som offer för ett slags mobbnings- eller utfrysningskultur som pågick mot dem på skolan, men nya böcker hävdar att det snarare var de som agerade mobbare och att de båda skröt om detta i sina dagböcker. Morden var (till skillnad från vad vissa rykten ha sagt) slumpmässiga och inte riktade mot någon särskild grupp på skolan. Aktionen var planerad i över ett år men dåligt utförd, vilket bland annat Eric Harris ickefungerande bomber i matsalen och de riggade bilbomberna visar. De var, enligt Dave Cullen (som nyss kommit ut med boken Columbine), inte ens i närheten av att fungera. Planen var att döda hundratals om inte tusentals. Hade bomberna exploderat i matsalen som de var tänkta att göra hade i stort sett hela kaféterian utplånats och biblioteket på våningen ovanför rasat ned. Bilbomberna var riggade för att döda poliser som efter massakern ville undersöka bilarna, men i likhet med matsalsbomberna exploderade de aldrig.
Det söks alltid efter enkla förklaringar efter en sådan här händelse. Vapenlagar kritiseras, våldsamma TV-spel och filmer får skulden för den "påverkan" vissa är övertygade om att de har på unga människor. Men verkligen är mer komplex, menar Peter Langman som skrivit boken Why Kids Kill: Inside the Minds of School Shooters:
"These are not ordinary kids who played too many video games. These are not ordinary kids who just wanted to be famous. These are simply not ordinary kids. These are kids with serious psychological problems."
Då blir det plötsligt jobbigt. Det hjälper inte med lite hårdare vapenlagstiftning, filmcensur eller förbud mot våldsamma TV- och datorspel. Nu måste vi titta på varje individs unika bekymmer. Rimligen börjar det i familjen. Eric Harris' pappa ringde själv och meddelade att han trodde att hans son var inblandad i skolskjutningen. Trots detta lyckades Eric gömma en stor mängd vapen hemma i sitt eget rum.
Det förefaller, enligt Dave Cullen, ha varit Harris som var drivande bakom dåden. Han framställs i boken som en manipulativ person med psykopatiska drag. Medan Harris ritade hakkors i sin dagbok målade Klebold hjärtan (dagböckerna är offentliggjorda). Han såg sitt liv som misslyckat, "the most miserable existence in the history of time". Bakgrunden till dådet tycks alltså ha varit skilda mellan gärningsmännen, men båda drevs av vrede och ilska mot omgivningen.
En så grundläggande faktor som pengar tycks ha förhindrat att massakern blev värre än den blev. Eric Harris använde pengar från sitt extrajobb på en pizzeria för att finansiera vapeninköp. Hade han utfört attacken efter att ha gått ut skolan och fått ett välbetalt jobb, hade konsekvenserna kunnat bli ofattbara, menar Cullen.
"Jag vet att vi kommer att få efterföljare", sade Dylan Klebold. Tyvärr fick han rätt.
5:00 Get-up
6:00 meet at KS
7:00 go to Reb's house
7:15 he leaves to fill propane I leave to fill gas
8:30 Meet back at his house
9:00 made d. bag set up car
9:30 practice gearups Chill . . .
10:30 set up 4 things
11: go to school
11:10 set up duffel bags
11:12 wait near cars, gear up
11:16 HAHAHA
Führern fyller år
I dag fyller en av den moderna historiens grymmaste personligheter, Adolf Hitler, 120 år.
Det är lite oklart hur detta kommer att uppmärksammas i nationalsocialistiska kretsar i Sverige - särskilt sedan det enda uttalat nazistiska partiet Nationalsocialistisk front numera heter Folkfronten och valt att distansera sig från NSDAP och Hitler. Kanske blir det i stället fråga om några privata spontanheilanden framför fanan hemma i vardagsrummet i stället.
Så skål, Adolf. Du var allt ett riktigt svin (och därtill i det närmaste nykterist), men den skräckblandade fascinationen lever vidare.
Adolf Hitler och Joseph Goebbels har skoj på Obersalzberg, troligen runt 1943.
Det är lite oklart hur detta kommer att uppmärksammas i nationalsocialistiska kretsar i Sverige - särskilt sedan det enda uttalat nazistiska partiet Nationalsocialistisk front numera heter Folkfronten och valt att distansera sig från NSDAP och Hitler. Kanske blir det i stället fråga om några privata spontanheilanden framför fanan hemma i vardagsrummet i stället.
Så skål, Adolf. Du var allt ett riktigt svin (och därtill i det närmaste nykterist), men den skräckblandade fascinationen lever vidare.
Adolf Hitler och Joseph Goebbels har skoj på Obersalzberg, troligen runt 1943.söndag 19 april 2009
Och vad fan ska det här betyda då?
Opinionsundersökningar blir man aldrig klok på.
Tydligt är att kampen om makten i allt högre grad står mellan Moderaterna och Socialdemokraterna, övriga partier är statister. Moderaterna har fördel av ett tydligare regeringsunderlag och en populär regeringschef medan Socialdemokraternas regeringsunderlag är synnerligen otydligt. Partiets ledare dras dessutom med förtroendechocksyndrom efter alla nedslående mätningar som visar att inte ens landets kvinnor diggar henne längre. Chansen (eller risken, hur man nu väljer att se på det) att valet 2010 blir en nagelbitare blir allt större om vi får tro de senaste mätningarna. Mer än så går dock knappast att säga.
I Sifos senaste mätning är det nästan helt jämnt mellan blocken, oppositionen leder med 1,2 procent över regeringen - en försumbar siffra. I Skops mätning är det regeringen som leder och den gör det med 50,6 procent mot oppositionens 45,5 procent. I båda mätningarna är förändringarna för alla partier utom Miljöpartiet ej statistiskt säkerställda och kan alltså tas med en nypa salt. Hur ser då Miljöpartiets siffror ut? Jo, enligt Skop minskar de med 1,7 procent ned till 5 procent av väljarsympatierna. Enligt Sifo ökar Miljöpartiet från 6,6 till 8,6 procent. Dessa resultat är alltså de enda statistiskt säkerställda förändringarna i de två mätningarna...
Blev ni klokare? Jag blev det inte, men det kan förvisso bero på att jag varit instängd i två dygn och bara pluggat och inte tänker klart. Huvudet behöver syre. Och magen behöver öl. Vilket genast ska åtgärdas.
Tydligt är att kampen om makten i allt högre grad står mellan Moderaterna och Socialdemokraterna, övriga partier är statister. Moderaterna har fördel av ett tydligare regeringsunderlag och en populär regeringschef medan Socialdemokraternas regeringsunderlag är synnerligen otydligt. Partiets ledare dras dessutom med förtroendechocksyndrom efter alla nedslående mätningar som visar att inte ens landets kvinnor diggar henne längre. Chansen (eller risken, hur man nu väljer att se på det) att valet 2010 blir en nagelbitare blir allt större om vi får tro de senaste mätningarna. Mer än så går dock knappast att säga.
I Sifos senaste mätning är det nästan helt jämnt mellan blocken, oppositionen leder med 1,2 procent över regeringen - en försumbar siffra. I Skops mätning är det regeringen som leder och den gör det med 50,6 procent mot oppositionens 45,5 procent. I båda mätningarna är förändringarna för alla partier utom Miljöpartiet ej statistiskt säkerställda och kan alltså tas med en nypa salt. Hur ser då Miljöpartiets siffror ut? Jo, enligt Skop minskar de med 1,7 procent ned till 5 procent av väljarsympatierna. Enligt Sifo ökar Miljöpartiet från 6,6 till 8,6 procent. Dessa resultat är alltså de enda statistiskt säkerställda förändringarna i de två mätningarna...
Blev ni klokare? Jag blev det inte, men det kan förvisso bero på att jag varit instängd i två dygn och bara pluggat och inte tänker klart. Huvudet behöver syre. Och magen behöver öl. Vilket genast ska åtgärdas.
lördag 18 april 2009
Frihetsfrontens talarkväll: april
Frihetsfrontens talarkväll - torsdag den 23 april 2009 klockan 19.
OBS! Ny lokal!
Välkommen till en temakväll om övervakningsstaten, integritet, yttrandefrihet och Internets frihet.
FRA, IPRED, EU:s telekompaket, teledatalagring... Listan på genomförd och planerad övervakning av svenska folket blir allt längre. Samtidigt börjar det bli allt lägre i tak när det gäller vad som får sägas offentligt och på Internet.
Därför anordnar Frihetsfronten nu en temakväll, under ledning av Henrik Alexandersson, om hoten mot den fria kommunikationen.
Syftet är dels att ta ett helhetsgrepp på dessa frågor, dels att diskutera vad som konkret kan göras för att stoppa och vända utvecklingen.
Tiden har kommit för Frihetsfronten att ta upp sin aktivism igen. Men nu sker det på ett nytt slagfält - och med andra verktyg än svartklubb, spritförsäljning på stan och piratradio. Nu sker det i ett uppkopplat land och en uppkopplad värld.
Kom, lyssna, fråga och diskutera!
Plats: Restaurang Cattelin, Storkyrkobrinken 9, Gamla Stan, Stockholm.
Tid: 19.00
Storkyrkobrinken är gatan som går från Riddarhuset upp till Storkyrkan. (Karta)
Alla är välkommna!
OBS! Ny lokal!
Välkommen till en temakväll om övervakningsstaten, integritet, yttrandefrihet och Internets frihet.
FRA, IPRED, EU:s telekompaket, teledatalagring... Listan på genomförd och planerad övervakning av svenska folket blir allt längre. Samtidigt börjar det bli allt lägre i tak när det gäller vad som får sägas offentligt och på Internet.
Därför anordnar Frihetsfronten nu en temakväll, under ledning av Henrik Alexandersson, om hoten mot den fria kommunikationen.
Syftet är dels att ta ett helhetsgrepp på dessa frågor, dels att diskutera vad som konkret kan göras för att stoppa och vända utvecklingen.
Tiden har kommit för Frihetsfronten att ta upp sin aktivism igen. Men nu sker det på ett nytt slagfält - och med andra verktyg än svartklubb, spritförsäljning på stan och piratradio. Nu sker det i ett uppkopplat land och en uppkopplad värld.
Kom, lyssna, fråga och diskutera!
Plats: Restaurang Cattelin, Storkyrkobrinken 9, Gamla Stan, Stockholm.
Tid: 19.00
Storkyrkobrinken är gatan som går från Riddarhuset upp till Storkyrkan. (Karta)
Alla är välkommna!
Makten mot tekniken
Den fällande domen mot de åtalade i Pirate Bay-målet kändes inte särskilt oväntad, möjligen något strängare än många trott. Men vi vet ju att det bara är rond ett av... ja, hur många? Det finns ett intresse hos alla parter att få ett prejudikat så vi kan räkna med att detta går hela vägen.
Själv är jag mest fortsatt förbluffad över hur film- och skivbranschen fortsätter att framställa sig själva som dinosaurier. Det senaste helt sanslösa exemplet var när Universal såg till att trailern för den nya filmen Brüno plockades bort från YouTube! Vi pratar om branscher som bara tittar bakåt, som hellre går till domstol än försöker förstå varför den förlorar kunder och som över huvud taget inte har förmåga att tänka i nya banor och acceptera att tekniken har sprungit ifrån deras affärsidé. Både företag och politiker har varit rädda för utveckling. Discoavgift, den förestående dansbandsdöden, förbud mot parabolantenner, kassettskatt - lösningen har alltid varit att streta emot och hålla fast vid det gamla i stället för att utnyttja potentialen i det nya. Det finns fog för att använda ordet alarmism här, ty likt miljöalarmismen dyker den upp med jämna mellanrum och målar upp nya hot som avgörande och alarmerande. Och alltid visar det sig handla om överdrifter och lögner.
Jag gillar musik. Den fungerar som humörtermometer. Vid gott humör blir det mycket glad afrikansk samba, vid deppiga stunder Ludovico Einaudi och finns det skäl att vara irriterad och förbannad kan Pain få göra mig sällskap. Numera står bara alla gamla skivor och dammar i hyllan, all musik spelas på datorn eller i iPoden. Men vill jag föra över musik från mina skivor till datorn kan det bli problem. Vissa av dem är nämligen kopieringskyddade och min Iron Maiden-skiva går inte ens att spela i iTunes utan öppnar ett eget litet program när jag trycker in skivan. Kopieringsskydd går säkerligen att komma runt om man bara anstränger sig lite - personligen blir jag mest irriterad och framför allt förvånad över företagens dumskallighet. Följden blir att jag laddar ned låtar som jag redan har köpt på CD och aktar mig för att köpa en skiva i framtiden. Vad tjänar skivbolagen på detta? Tjockskallighet ska aldrig löna sig på en marknad.
Domen mot de fyra personerna runt Pirate Bay kommer att få konsekvenser. Vilka vet vi ännu inte. Hur kommer vi om 15 år se tillbaka på tiden strax efter millennieskiftet? Är det med nostalgi vi kommer att minnas de sista åren av frihet på Internet eller kommer vi att minnas dem som en början på något ännu större, friare och bättre? Just nu, när regleringskåta politiker på både nationell och internationell nivå vädrar blod och den fria kommunikationens strupe har blottats, känns det som om vi kan uppleva de sista skälvande åren med ett någorlunda fritt Internet. Låt oss hoppas att den känslan är helt missvisande. Det finns trots allt en gryende motståndsvilja bland unga. Finns det vilja till motstånd, finns det hopp.
Världen har förändrats mycket på 30 år. Men för vissa är den sig precis lik.
Själv är jag mest fortsatt förbluffad över hur film- och skivbranschen fortsätter att framställa sig själva som dinosaurier. Det senaste helt sanslösa exemplet var när Universal såg till att trailern för den nya filmen Brüno plockades bort från YouTube! Vi pratar om branscher som bara tittar bakåt, som hellre går till domstol än försöker förstå varför den förlorar kunder och som över huvud taget inte har förmåga att tänka i nya banor och acceptera att tekniken har sprungit ifrån deras affärsidé. Både företag och politiker har varit rädda för utveckling. Discoavgift, den förestående dansbandsdöden, förbud mot parabolantenner, kassettskatt - lösningen har alltid varit att streta emot och hålla fast vid det gamla i stället för att utnyttja potentialen i det nya. Det finns fog för att använda ordet alarmism här, ty likt miljöalarmismen dyker den upp med jämna mellanrum och målar upp nya hot som avgörande och alarmerande. Och alltid visar det sig handla om överdrifter och lögner.
Jag gillar musik. Den fungerar som humörtermometer. Vid gott humör blir det mycket glad afrikansk samba, vid deppiga stunder Ludovico Einaudi och finns det skäl att vara irriterad och förbannad kan Pain få göra mig sällskap. Numera står bara alla gamla skivor och dammar i hyllan, all musik spelas på datorn eller i iPoden. Men vill jag föra över musik från mina skivor till datorn kan det bli problem. Vissa av dem är nämligen kopieringskyddade och min Iron Maiden-skiva går inte ens att spela i iTunes utan öppnar ett eget litet program när jag trycker in skivan. Kopieringsskydd går säkerligen att komma runt om man bara anstränger sig lite - personligen blir jag mest irriterad och framför allt förvånad över företagens dumskallighet. Följden blir att jag laddar ned låtar som jag redan har köpt på CD och aktar mig för att köpa en skiva i framtiden. Vad tjänar skivbolagen på detta? Tjockskallighet ska aldrig löna sig på en marknad.
Domen mot de fyra personerna runt Pirate Bay kommer att få konsekvenser. Vilka vet vi ännu inte. Hur kommer vi om 15 år se tillbaka på tiden strax efter millennieskiftet? Är det med nostalgi vi kommer att minnas de sista åren av frihet på Internet eller kommer vi att minnas dem som en början på något ännu större, friare och bättre? Just nu, när regleringskåta politiker på både nationell och internationell nivå vädrar blod och den fria kommunikationens strupe har blottats, känns det som om vi kan uppleva de sista skälvande åren med ett någorlunda fritt Internet. Låt oss hoppas att den känslan är helt missvisande. Det finns trots allt en gryende motståndsvilja bland unga. Finns det vilja till motstånd, finns det hopp.
Världen har förändrats mycket på 30 år. Men för vissa är den sig precis lik. fredag 17 april 2009
Moralister mot moralism?
Att Aftonbladet, av alla olycksaliga blaskor där ute, publicerar en ledare med rubriken "Sätt p för moralister" angående en vice chefsåklagares ståndpunkt att försäljning av p-piller till personer under 15 år ska ses som medhjälp till våldtäkt känns en aning... märkligt.
Det går att fråga sig vad som egentligen läggs i begreppet. Nog är det större än att bara handla om ett korkat förslag om att 15-åringar inte ska få tillgång till p-piller. I Sverige lever vi fortfarande i föreställningen om den fina, heliga sexualiteten som liksom ska tillåtas komma av sig själv. Inte för tidigt (för barn måste ju få vara barn!), utan precis lagom. Precis vid rätt tillfälle och med rätt person. Det ska ju vara fint.
Denna tämligen fyrkantiga bild av vad sexualitet är eller bör vara innebär att viljan att acceptera olikheter är mycket liten. Sex ska vara gratis, det är huvudkriteriet. Om du inte har någon större lust att lägga ned tid och energi på att få någon i säng utan känner för en smidig genväg, är du pervers, konstig och tragisk. Förmodligen är det något fel på dig och du bör söka hjälp. Eftersom sex ska vara gratis är det heller inte OK med kommersiell sex i form av sexshower eller pornografi. Nä, sex ska ju vara fint. Antalet sexklubbar i Sverige är för övrigt lätträknade och kvaliteten lär inte ens vara värd att nämna. Dessutom är porren och sexklubbarna objektifierande och därmed per automatik kränkande mot alla kvinnliga våp där ute som inte tror sig själva om mer än att storbystade damer på tidningsomslag eller vid strippstränger utgör idealet.
Håller du dig inom dessa givna ramar är du fortfarande inte helt accepterad. Nu är det upp till dig att hitta en partner att ha (kärleksfullt och jämställt!) sex med. Inget gruppknullande, om vi får be. Och inga fetischer. Undvik för allt i världen markanta åldersskillnader. Bliv vid din läst, det är allt bäst. En åldersskillnad på runt fem år är gränsfall, särskilt om du är man och hon är yngre än du (men detta beror också av vilket åldersspann ni befinner er i). Vid större åldersskillnader börjar vi prata gubbsjuka, kanske rent av pedofili om hon är under 20.
Det är också säkrast att ni inte är för olika utseendemässigt utan har samma etniska ursprung. Är pojkvännen eller flickvännen adopterad är det mer OK eftersom hon/han då inte är "importerad" i vuxen ålder. Att träffa tjejen eller killen i Kenya, Kina, Thailand eller Ukraina och ta med honom/henne till Sverige visar att du är tragisk som inte hittar någon partner här hemma och att du om du är man troligen är ute efter att utnyttja en stackars fattig kvinna (vi har väl sett både Jägarna och Beckfilmen Enslingen så vi vet ju hur män är).
Det är helt enkelt på denna moral som vårt samhälle i stort vilar i dag. Sverige slår sig för bröstet för att vi genomför stora Prideparader varje år, och det är väl gott och fint för de som gillar sådana spektakel. Men det säger mycket lite om hur toleranta vi egentligen är när det gäller sexuell avvikelse. Konkreta ting som sexköpslagen säger betydligt mer. Det går att göra stickprov ute i verkligheten också. Att exempelvis ta upp frågan om rätt till månggifte kan snabbt vara en stämningsdödare, tro mig. Månggifte är nämligen enligt vänsterfeministisk teori en kvinnofälla. Få skulle i ett socialt sammanhang våga säga emot eftersom det de facto finns gott om exempel på hur kvinnor blivit mer eller mindre rättslösa i en rad länder där månggifte praktiseras. Vad sådana fall i förtryckarregimer utan mänskliga rättigheter skulle ha för relevans i en rättsstat som Sverige förtäljer inte historien. Det är dessutom förbluffande att någon kan vilja inskränka den mänskliga rättigheten för alla att få leva med vem eller vilka man vill under frivilliga former bara för att det kan utnyttjas av vissa under vissa specifika omständgiheter. Rättigheter ska ju vara individuella.
Nä, sexuellt toleranta är vi knappast i Sverige. Men vi håller vår intolerans inom oss och låter lagstiftarna sköta skitgörat. Lagstiftarna får god hjälp inte minst av radikalfeministiska korsfarare som anser att allt vi gör inom hemmets fyra väggar är politiskt och att det därmed är politikens uppgift att diktera villkoren och sätta ramarna för hur vi ska leva i stort och smått (samt kristdemokratiska puckon som vill exportera vår svenska intolerans till utlandet). Och när lagarna väl kommit på plats tenderar debatten att snart dö ut, ty då finns det snart nya lagförslag att engagera sig i.
Jag välkomnar en diskussion om moralism, till och med från Aftonbladets sida. Men då får de allt försöka lite hårdare. P-piller eller inte p-piller till 15-åringar känns kort sagt som en rätt liten fråga om vi ska snacka moralism i Sverige.
Den svenska synden - mer dikt än verklighet.
Det går att fråga sig vad som egentligen läggs i begreppet. Nog är det större än att bara handla om ett korkat förslag om att 15-åringar inte ska få tillgång till p-piller. I Sverige lever vi fortfarande i föreställningen om den fina, heliga sexualiteten som liksom ska tillåtas komma av sig själv. Inte för tidigt (för barn måste ju få vara barn!), utan precis lagom. Precis vid rätt tillfälle och med rätt person. Det ska ju vara fint.
Denna tämligen fyrkantiga bild av vad sexualitet är eller bör vara innebär att viljan att acceptera olikheter är mycket liten. Sex ska vara gratis, det är huvudkriteriet. Om du inte har någon större lust att lägga ned tid och energi på att få någon i säng utan känner för en smidig genväg, är du pervers, konstig och tragisk. Förmodligen är det något fel på dig och du bör söka hjälp. Eftersom sex ska vara gratis är det heller inte OK med kommersiell sex i form av sexshower eller pornografi. Nä, sex ska ju vara fint. Antalet sexklubbar i Sverige är för övrigt lätträknade och kvaliteten lär inte ens vara värd att nämna. Dessutom är porren och sexklubbarna objektifierande och därmed per automatik kränkande mot alla kvinnliga våp där ute som inte tror sig själva om mer än att storbystade damer på tidningsomslag eller vid strippstränger utgör idealet.
Håller du dig inom dessa givna ramar är du fortfarande inte helt accepterad. Nu är det upp till dig att hitta en partner att ha (kärleksfullt och jämställt!) sex med. Inget gruppknullande, om vi får be. Och inga fetischer. Undvik för allt i världen markanta åldersskillnader. Bliv vid din läst, det är allt bäst. En åldersskillnad på runt fem år är gränsfall, särskilt om du är man och hon är yngre än du (men detta beror också av vilket åldersspann ni befinner er i). Vid större åldersskillnader börjar vi prata gubbsjuka, kanske rent av pedofili om hon är under 20.
Det är också säkrast att ni inte är för olika utseendemässigt utan har samma etniska ursprung. Är pojkvännen eller flickvännen adopterad är det mer OK eftersom hon/han då inte är "importerad" i vuxen ålder. Att träffa tjejen eller killen i Kenya, Kina, Thailand eller Ukraina och ta med honom/henne till Sverige visar att du är tragisk som inte hittar någon partner här hemma och att du om du är man troligen är ute efter att utnyttja en stackars fattig kvinna (vi har väl sett både Jägarna och Beckfilmen Enslingen så vi vet ju hur män är).
Det är helt enkelt på denna moral som vårt samhälle i stort vilar i dag. Sverige slår sig för bröstet för att vi genomför stora Prideparader varje år, och det är väl gott och fint för de som gillar sådana spektakel. Men det säger mycket lite om hur toleranta vi egentligen är när det gäller sexuell avvikelse. Konkreta ting som sexköpslagen säger betydligt mer. Det går att göra stickprov ute i verkligheten också. Att exempelvis ta upp frågan om rätt till månggifte kan snabbt vara en stämningsdödare, tro mig. Månggifte är nämligen enligt vänsterfeministisk teori en kvinnofälla. Få skulle i ett socialt sammanhang våga säga emot eftersom det de facto finns gott om exempel på hur kvinnor blivit mer eller mindre rättslösa i en rad länder där månggifte praktiseras. Vad sådana fall i förtryckarregimer utan mänskliga rättigheter skulle ha för relevans i en rättsstat som Sverige förtäljer inte historien. Det är dessutom förbluffande att någon kan vilja inskränka den mänskliga rättigheten för alla att få leva med vem eller vilka man vill under frivilliga former bara för att det kan utnyttjas av vissa under vissa specifika omständgiheter. Rättigheter ska ju vara individuella.
Nä, sexuellt toleranta är vi knappast i Sverige. Men vi håller vår intolerans inom oss och låter lagstiftarna sköta skitgörat. Lagstiftarna får god hjälp inte minst av radikalfeministiska korsfarare som anser att allt vi gör inom hemmets fyra väggar är politiskt och att det därmed är politikens uppgift att diktera villkoren och sätta ramarna för hur vi ska leva i stort och smått (samt kristdemokratiska puckon som vill exportera vår svenska intolerans till utlandet). Och när lagarna väl kommit på plats tenderar debatten att snart dö ut, ty då finns det snart nya lagförslag att engagera sig i.
Jag välkomnar en diskussion om moralism, till och med från Aftonbladets sida. Men då får de allt försöka lite hårdare. P-piller eller inte p-piller till 15-åringar känns kort sagt som en rätt liten fråga om vi ska snacka moralism i Sverige.
Den svenska synden - mer dikt än verklighet.Det var bara på skoj alltihop
Jaha, jag får väl ta av mig mössan då (om jag hade haft någon) och be läsarna om ursäkt för att jag var så dum att jag trodde att Fredrick Federley var allvarlig när han efterfrågade en regeringsombildning. Det var ett experiment för att visa att sociala medier visst kan få genomslag i de traditionella medierna (vilket vi redan visste), även om man råkar vara riksdagsman (eller kanske snarare därför).
Så långsökt var förslaget nu inte. Politiker vill alltid ha extra allt till just sitt parti, det ligger liksom i partisystemets natur att vilja gynna sitt parti även när man ingår i en allians. Jag brukar inte utgå från att det folk skriver på sina personliga bloggar är på skoj eller ironiskt (såvida det inte är övertydligt), men ska försöka akta mig i fortsättningen. Med Federley vet man ju aldrig, han har kommit ut som en riktigt skojfrisk typ. Som när han stod i talarstolen och kämpade med att hålla tillbaka tårarna. Det var roligt. Eller när han startade en salladsbar för att göra ett politiskt statement mot kollektivavtalen - för att sedan missköta verksamheten så pass att den gick omkull. Det var ännu roligare. Vilket skämt, liksom.
Även denna gång kan man alltså säga som Hassan: det var bara på skoj alltihop.
Så långsökt var förslaget nu inte. Politiker vill alltid ha extra allt till just sitt parti, det ligger liksom i partisystemets natur att vilja gynna sitt parti även när man ingår i en allians. Jag brukar inte utgå från att det folk skriver på sina personliga bloggar är på skoj eller ironiskt (såvida det inte är övertydligt), men ska försöka akta mig i fortsättningen. Med Federley vet man ju aldrig, han har kommit ut som en riktigt skojfrisk typ. Som när han stod i talarstolen och kämpade med att hålla tillbaka tårarna. Det var roligt. Eller när han startade en salladsbar för att göra ett politiskt statement mot kollektivavtalen - för att sedan missköta verksamheten så pass att den gick omkull. Det var ännu roligare. Vilket skämt, liksom.
Även denna gång kan man alltså säga som Hassan: det var bara på skoj alltihop.
torsdag 16 april 2009
Ingen poäng i att ombilda regeringen
Fredrick Federley (c) vill se en regeringsombildning efter sommaren. Föga förvånande kräver han att Centerpartiet bör få fler ministerposter. "Nu är det dags att dela med sig", tycker han.
Tanken är alltså att med fler tunga ministerposter kommer de mindre partierna att synas och höras mer och därmed lyfta i opinionen. Detta är inte alls säkert. Maud Olofsson har i egenskap av näringsminister synts mest av alla ministrar och därmed fått chansen att uttala sig mest. Detta har inte påverkat hennes parti positivt i opinionen. Tvärtom visade Centerpartiet katastrofsiffror i senaste Demoskopmätningen (medan partiet ligger kvar på stabila 5-6 procent i andra mätningar).
Det finns dessutom ingen anledning för Reinfeldt att göra några förändringar i ett läge när hans parti har visat rekordsiffror i opinionen och när Alliansen som helhet faktiskt har återtagit kommandot bland väljarna. Oppositionen är försvagad och närmast slagen i spillror. Thomas Östros (s) hade som ekonomiskpolitisk talesperson absolut ingenting att komma med i den senaste debatten med finansministern - mitt under brinnande finanskris. En regeringsombildning kan visserligen ingjuta en känsla av att lämna det gamla bakom sig och bara blicka framåt. Men i det här läget blickar Alliansen redan framåt, stärkta av den senaste tidens medvind och av oppositionens förfall.
Politik handlar faktiskt inte om att "dela med sig", ej ens med sina allierade.
"En enligt mig rimlig fördelning vore att centerpartiet fick ytterligare två ministrar, folkpartiet och kristdemokraterna ytterligare varsin ministerpost. Det skulle dels reflektera storleken hos partierna i riksdagen samtidigt som det skulle ge en större tyngd åt samtliga tre mindre partier."
Tanken är alltså att med fler tunga ministerposter kommer de mindre partierna att synas och höras mer och därmed lyfta i opinionen. Detta är inte alls säkert. Maud Olofsson har i egenskap av näringsminister synts mest av alla ministrar och därmed fått chansen att uttala sig mest. Detta har inte påverkat hennes parti positivt i opinionen. Tvärtom visade Centerpartiet katastrofsiffror i senaste Demoskopmätningen (medan partiet ligger kvar på stabila 5-6 procent i andra mätningar).
Det finns dessutom ingen anledning för Reinfeldt att göra några förändringar i ett läge när hans parti har visat rekordsiffror i opinionen och när Alliansen som helhet faktiskt har återtagit kommandot bland väljarna. Oppositionen är försvagad och närmast slagen i spillror. Thomas Östros (s) hade som ekonomiskpolitisk talesperson absolut ingenting att komma med i den senaste debatten med finansministern - mitt under brinnande finanskris. En regeringsombildning kan visserligen ingjuta en känsla av att lämna det gamla bakom sig och bara blicka framåt. Men i det här läget blickar Alliansen redan framåt, stärkta av den senaste tidens medvind och av oppositionens förfall.
Politik handlar faktiskt inte om att "dela med sig", ej ens med sina allierade.
Kamrat Chávez
Venezuelas alltmer maktgalne president Hugo Chávez hotar att dra in sändningstillstånden för de privata TV-kanalerna i landet eftersom de, som han uttrycker det, "bedriver en förtalskampanj", det vill säga vågar vara kritiska.
"När borgarna och deras massmedier attackerar domstolarna angriper de staten, folket och rättvisan. Det kallas omstörtande verksamhet och det kan vi inte tolerera."
Så talar en sann demokrat... Jubelropen från den svenska vänstern lär dock knappast avta.
"När borgarna och deras massmedier attackerar domstolarna angriper de staten, folket och rättvisan. Det kallas omstörtande verksamhet och det kan vi inte tolerera."
Så talar en sann demokrat... Jubelropen från den svenska vänstern lär dock knappast avta.
tisdag 14 april 2009
När kräken får bestämma
Det händer mycket skit i världen. Barn svälter, kvinnor våldtas, män dödas. Jag är tämligen avtrubbad och kan läsa om folkmord på kvällarna utan att beröras nämnvärt (även om det kan behövas en paus efter några veckors intensivt läsande av detaljer...).
Ibland blir det dock så in i helvete jävligt att man kan undra vad som pågår inne i skallen på vissa människor. Som dessa förbannade kräk.
Någon som fortfarande tycker att talibanstyret är att föredra och att alla utländska soldater ska lämna Afghanistan?
Och Iran gör man så här med bögar. Ibland kan till och med jag,
som är så snäll och beskedlig, känna längtan efter lite vapenskrammel...
Ibland blir det dock så in i helvete jävligt att man kan undra vad som pågår inne i skallen på vissa människor. Som dessa förbannade kräk.
Någon som fortfarande tycker att talibanstyret är att föredra och att alla utländska soldater ska lämna Afghanistan?
Och Iran gör man så här med bögar. Ibland kan till och med jag, som är så snäll och beskedlig, känna längtan efter lite vapenskrammel...
Kinas oundvikliga kollaps?
"I teorin skulle en koalition av arbetslösa migrantarbetare och nyexaminerade studenter kunna hota regimen. Men i teorin kan Gais vinna allsvenskan också."
Ola Wong skriver tänkvärt om västvärldens syn på Kina under den ekonomiska krisen. Den säger nog lika mycket om oss som kinesernas syn på väst säger om dem.
Den gröna liberala tankesmedjan Fores anordnade ett seminarium i mars. Temat var "Kina-krisen - när och hur kommer den?". Jag är inte den som är den, Kinas snabba ekonomiska utveckling kommer inte att fortsätta enligt någon naturlag, men medge att det är lite märkligt att fokusera på en kommande kinesisk kris (som om den vore oundviklig) när landet väntas ha en tillväxt på 6,5 procent under 2009 (visserligen från tidigare tvåsiffriga tal) samtidigt som vår egen BNP krymper.
Läser man på Fores sajt och lyssnar på vad som sades blir bilden något mer nyanserad (Frédéric Cho tonar ned effekterna på Kina och pekar på de fundamentala skillnaderna mellan USA och Kina i krisen), men det verkar fortfarande finnas en föreställning om kommunistpartiets oundvikliga kollaps. Dissidenten Wei Jingsheng förutspådde så sent som i januari regimens kollaps som en konsekvens av ökad arbetslöshet. Är det önsketänkande eller en rädsla för Kinas växande ekonomiska och politiska makt i världen som gör att västvärlden pratar om en kommande kinesisk kris och en sannolik kollaps för regimen? Sannolikt en kombination. Det finns en, förvisso berättigad, oro för ett starkare Kina i världen. USA har uppenbara problem och trots att den nyvalde president Obama är populär kan inte heller han uträtta underverk i ett så katastrofalt ekonomiskt läge som hans land befinner sig i.
2009 skulle potentiellt sett kunna bli ett besvärligt år för den kinesiska regimen. Den 4 juni är det 20 år sedan massakern på Himmelska fridens torg, Tibetfrågan har redan uppmärksammats en hel del och ovanpå detta har vi en ekonomisk kris som hittills lett till 20 miljoner arbetslösa migrantarbetare. Samtidigt är det som Ulrika K Engström säger i diskussionen på Fores: 20 miljoner människor är visserligen mer än dubbla Sveriges befolkning, men i Kina är det faktiskt inte så väldigt många människor som man kanske kan tro. Och det rör sig om en redan utsatt grupp människor, regimen skulle ha anledning att börja bli orolig om krisen sprider sig till medelklassen och människor som under lång tid fått det markant bättre plötsligt förlorar hus och hem.
Samtidigt erbjuds stora möjligheter till god PR under 2009: den 1 oktober firar Folkrepubliken 60 år, lita på att det kommer att bli party. Årsdagen av jordbävningskatastrofen i Beichuan är ett ypperligt tillfälle för regimen, som faktiskt prisades för de välorganiserade räddningsinsatserna, att slå sig lite för bröstet och visa att den går att lita på när det verkligen kniper.
Det går att begripa västvärldens bävan med en kinesisk supermakt som ekonomiskt och politiskt har passerat USA - men där är vi inte på länge än. Samtidigt är det lite märkligt att spå undergång och elände i Kina. Den pågående krisen har visat hur beroende vi är av varandra, inte bara USA av Kina och Kina av USA, detta gäller i högsta grad även vår del av världen. Hur mycket vi än önskar en demokratisk regim i Kina, finns det inget realistiskt i att tro på en snar kollaps. Effekterna av en sådan skulle i rådande läge knappast heller vara önskvärda.
Tiden för regimens kollaps är ännu inte här. Tvärtom tyder mycket på att den kinesiska regimen kan stärkas när västvärldens demokratier krisar.
Svenskarna skiter i EU-valet - jag också
Två av tre svenskar är ointresserade av valet till EU-parlamentsvalet i juni. Ibrahim Baylan (s) och Per Schlingmann (m) försöker reda ut varför i Sveriges Radio. Schlingmann får en konkret fråga:
"Men Per Schlingmann, kan du ta exempel på en fråga där ni är djupt oense och som parlamentet ska beslut om nästa mandatperiod?"
Schlingmann nämner arbetstidsdirektivet och viss oenighet hur patientrörligheten ska få se ut inom EU, Baylan synen på kollektivavtalen (som inte alls är någon vattendelare mellan partierna men där Socialdemokraterna ständigt spelar ut arbetarepartikortet). Är det sådana frågor som ska locka väljarna att rösta i EU-valet den 7 juni? Tillåt mig tvivla.
De inbördes skillnaderna mellan de svenska företrädarna är inte sällan mindre än mellan svenska och utländska företrädare inom samma partigrupp. Däremot kan en EU-parlamentsledamot påverka mycket mer än en riksdagsledamot och få saker gjorda på ett annat sätt, vilket möjligen skulle tala för att man borde rösta i valet.
Jag kommer inte att rösta eftersom jag har kommit till den slutsatsen att EU inte längre är positivt för Sverige. EU har inte blivit vad det skulle bli eller vad många av oss hoppades att det skulle bli. När vänstern talade om EU som "ett nyliberalt projekt" visste vi alla att det var önsketankar, EU skulle aldrig bli så frihetligt. Men det fanns ändå positiva grundtankar som gjorde att många borgerligt sinnade personer ansåg att ett svenskt EU-medlemskap skulle göra Sverige friare. Vad vi ahr fått är en europeisk regleringsbyråkrati ovanpå den svenska. Tack för kaffet!
De positiva förändringar som vi sett i Sverige sedan 1990-talets början har drivits igenom av svenska politiker i Sveriges riksdag och inte påtvingats från EU. Inte ens de svenska fackens starka maktställning och maffialiknande metoder mot utländska företag har EU kunnat göra något åt, trots att EG-domstolen konstaterat att Byggnads beteende i den så kallade Vaxholmskonflikten ej var i linje med EG-rätten.
Arbetet i EU har kommit att bli en skademinimeringsprocess. Det handlar inte längre om att driva igenom bra förslag utan om att hänga i nödbromsen så länge som möjligt för att förhindra de allra värsta förslagen från att bli verklighet. Då är jag inte med längre. Då kan jag göra bättre saker än att legitimera detta system den 7 juni.
"Men Per Schlingmann, kan du ta exempel på en fråga där ni är djupt oense och som parlamentet ska beslut om nästa mandatperiod?"
Schlingmann nämner arbetstidsdirektivet och viss oenighet hur patientrörligheten ska få se ut inom EU, Baylan synen på kollektivavtalen (som inte alls är någon vattendelare mellan partierna men där Socialdemokraterna ständigt spelar ut arbetarepartikortet). Är det sådana frågor som ska locka väljarna att rösta i EU-valet den 7 juni? Tillåt mig tvivla.
De inbördes skillnaderna mellan de svenska företrädarna är inte sällan mindre än mellan svenska och utländska företrädare inom samma partigrupp. Däremot kan en EU-parlamentsledamot påverka mycket mer än en riksdagsledamot och få saker gjorda på ett annat sätt, vilket möjligen skulle tala för att man borde rösta i valet.
Jag kommer inte att rösta eftersom jag har kommit till den slutsatsen att EU inte längre är positivt för Sverige. EU har inte blivit vad det skulle bli eller vad många av oss hoppades att det skulle bli. När vänstern talade om EU som "ett nyliberalt projekt" visste vi alla att det var önsketankar, EU skulle aldrig bli så frihetligt. Men det fanns ändå positiva grundtankar som gjorde att många borgerligt sinnade personer ansåg att ett svenskt EU-medlemskap skulle göra Sverige friare. Vad vi ahr fått är en europeisk regleringsbyråkrati ovanpå den svenska. Tack för kaffet!
De positiva förändringar som vi sett i Sverige sedan 1990-talets början har drivits igenom av svenska politiker i Sveriges riksdag och inte påtvingats från EU. Inte ens de svenska fackens starka maktställning och maffialiknande metoder mot utländska företag har EU kunnat göra något åt, trots att EG-domstolen konstaterat att Byggnads beteende i den så kallade Vaxholmskonflikten ej var i linje med EG-rätten.
Arbetet i EU har kommit att bli en skademinimeringsprocess. Det handlar inte längre om att driva igenom bra förslag utan om att hänga i nödbromsen så länge som möjligt för att förhindra de allra värsta förslagen från att bli verklighet. Då är jag inte med längre. Då kan jag göra bättre saker än att legitimera detta system den 7 juni.
Vem ska definiera vad som är rätt åsikter?
Sverigedemokraternas företrädare är mest utsatta för våld och hot än andra politiker, enligt Säpo.
Det är fullständigt oacceptabelt att vi ser våld mot politiker. Vi såg för en tid sedan hur en företrädare för Rättvisepartiet Socialisterna blev misshandlad, enligt uppgift av en nazist. Emellertid verkar det finnas en större tolerans för vänsterextremt våld mot nazister och främlingsfientliga politiker. Bara för att de "tycker fel". Vilket de ju gör, men det gör socialister också. Ska alla socialister åka på däng? Lyckligtvis är det politiska våldet i Sverige ännu begränsat, men om vi börjar att acceptera våld som en försvarbar metod för att få sverigedemokrater att hoppa av sina politiska uppdrag, kan det lätt eskalera. Grupper som Afa definierar nämligen allt till höger om Mao Zedong som "fascism".
Kalibers granskning av Sverigedemokraterna har egentligen inte bidragit med särskilt mycket som vi inte kände till eller anade redan tidigare, nämligen att sverigedemokrater är främlingsfientliga och att många av dem är rasister. Om partiet hade en seriös ambition att nå 10 procent av väljarkåren hade detta "avslöjande" möjligen varit ett bakslag. Men partiets mål är att ta sig in i riksdagen och för det krävs "bara" fyra procent av rösterna. Jag är ganska övertygad om att det finns tillräckligt många främlingsfientliga människor, både nationalistiskt inskränkt högerfolk och besvikna folkhemssossar, för att partiet kan nå detta mål trots Kalibers granskning. Människor som delar åsikterna, som skrattar gott åt negerskämt och i grunden motsätter sig ett mångkulturellt samhälle kommer inte att plötsligt bli toleranta liberaler bara för att vi har fått se hur Sverigedemokraterna beter sig internt.
Det är fullständigt oacceptabelt att vi ser våld mot politiker. Vi såg för en tid sedan hur en företrädare för Rättvisepartiet Socialisterna blev misshandlad, enligt uppgift av en nazist. Emellertid verkar det finnas en större tolerans för vänsterextremt våld mot nazister och främlingsfientliga politiker. Bara för att de "tycker fel". Vilket de ju gör, men det gör socialister också. Ska alla socialister åka på däng? Lyckligtvis är det politiska våldet i Sverige ännu begränsat, men om vi börjar att acceptera våld som en försvarbar metod för att få sverigedemokrater att hoppa av sina politiska uppdrag, kan det lätt eskalera. Grupper som Afa definierar nämligen allt till höger om Mao Zedong som "fascism".
Kalibers granskning av Sverigedemokraterna har egentligen inte bidragit med särskilt mycket som vi inte kände till eller anade redan tidigare, nämligen att sverigedemokrater är främlingsfientliga och att många av dem är rasister. Om partiet hade en seriös ambition att nå 10 procent av väljarkåren hade detta "avslöjande" möjligen varit ett bakslag. Men partiets mål är att ta sig in i riksdagen och för det krävs "bara" fyra procent av rösterna. Jag är ganska övertygad om att det finns tillräckligt många främlingsfientliga människor, både nationalistiskt inskränkt högerfolk och besvikna folkhemssossar, för att partiet kan nå detta mål trots Kalibers granskning. Människor som delar åsikterna, som skrattar gott åt negerskämt och i grunden motsätter sig ett mångkulturellt samhälle kommer inte att plötsligt bli toleranta liberaler bara för att vi har fått se hur Sverigedemokraterna beter sig internt.
söndag 12 april 2009
Nyliberalen 1-2009 ute!
I dagarna kommer det nya numret av tidningen Nyliberalen ut. Alla prenumeranter kan bland annat läsa om följande:
Stig-Björn Ljunggren diskuterar Alliansens chanser mot en rödgrön opposition i valet 2010 och ger oss också en profetia om utgången…
Finanskrisen och den fallande kronkursen har ökat stödet för euron i Sverige. Stefan Karlsson menar att Sverige skulle tjäna på att lämna kronan och gå in i eurosamarbetet.
Feminism förknippas i dag med en tossig jämlikhetsideologi, politisk klåfingrighet och kvotering. Louise Persson, författare till boken Klassisk feminism, visar att det finns en annan feminism, en frihetlig feminism som utgår från kvinnans rätt till sin egen kropp.
FRA, Ipred, ACTA, datalagringsdirektivet – lagstiftningsverkstaden har fullt upp just nu. Piratpartiets Christian Engström sammanfattar hoten mot den personliga integriteten och konstaterar att möjligheterna för staten att kontrollera medborgarnas privatliv aldrig har varit så stora som nu.
Johan Norberg ger oss en inblick i Daniel Ankarloos förvirrade värld. Ankarloo skrev boken Marknadsmyter och hyllades från vänsterhåll. Det kan emellertid bli ganska problematiskt när man sätter sig att beskriva en värld man själv inte riktigt förstår sig på...
Kriget mot narkotikan fortsätter ohämmat i Sverige och övriga världen. Debatten måste komma igång igen. Hans Engnell förklarar varför det är ogörligt att vinna gehör för en frihetlig argumentation i narkotikafrågan i Sverige och att vi därför bör lägga fokus på ett skademinimeringsperspektiv.
Dessutom: massor av recensioner!
Är du frihetligt sinnad men inte prenumerant ännu? Sätt in 200 kronor för 4 nummer på PlusGirokonto 449 71 84 – 4 och testa på!
lördag 11 april 2009
Saklighet inget för vänstern
Vi ser det bland klimatalarmister, bland radikal- och statsfeminister och inte minst bland förespråkare av nolltoleranslinjen mot narkotika: lögner, halvsanningar och skeva tolkningar "för den goda sakens skull".
Det verkar vara något som skiljer liberaler från vänsterfolk. Vi liberaler försöker att vara sakliga, så sakliga att vi ofta inte får något genomslag i debatten eftersom folk inte alltid eftersträvar saklighet. De vill bli berörda, upprörda, känslomässigt påverkade. Därför fungerar Michael Moore på TV-publiken. Fan, till och med jag skrattar ju trots att jag vet att han ljuger och förvanskar. Därför gör Al Gore succé. Att påstå att havsnivåerna kommer att stiga mellan 16 och 33 centimeter, som IPCC har gjort, fungerar inte på en storbildsskärm. Nej, då krävs nivåer på sju meter för att publiken ska få den där "oh my gooood"-känslan. Och så rullar det på. Ljudnivån för att kunna höras i debatten höjs (och samtidigt sänks nivån kvalitetsmässigt)
Det är således inte det minsta förvånande att galenpannan Andreas Malm, som använder "islamofob"-etiketten på sina politiska motståndare ungefär lika ofta som Per Gahrton blir röd i ansiktet under en debatt, nu erkänner att han tolkar saker hur som helst så länge det gagnar hans sak. Han är, som han uttrycker det, "ganska obenägen att kompromissa". Det är något religiöst över det hela och även det har sin förklaring: drivet kommer från hans pappa, som råkar jobba i Svenska kyrkan.
Jag undrar varför människor hellre lyssnar till alarmister än till sansade människor, varför apokalyptiska spådomar ges utrymme framför positiva framtidsvisioner och funderar över om inte den gamle SA-ledaren Ernst Röhm hade rätt ändå när han sa att människor vill bli skrämda...?
via Johan Norberg
Det verkar vara något som skiljer liberaler från vänsterfolk. Vi liberaler försöker att vara sakliga, så sakliga att vi ofta inte får något genomslag i debatten eftersom folk inte alltid eftersträvar saklighet. De vill bli berörda, upprörda, känslomässigt påverkade. Därför fungerar Michael Moore på TV-publiken. Fan, till och med jag skrattar ju trots att jag vet att han ljuger och förvanskar. Därför gör Al Gore succé. Att påstå att havsnivåerna kommer att stiga mellan 16 och 33 centimeter, som IPCC har gjort, fungerar inte på en storbildsskärm. Nej, då krävs nivåer på sju meter för att publiken ska få den där "oh my gooood"-känslan. Och så rullar det på. Ljudnivån för att kunna höras i debatten höjs (och samtidigt sänks nivån kvalitetsmässigt)
Det är således inte det minsta förvånande att galenpannan Andreas Malm, som använder "islamofob"-etiketten på sina politiska motståndare ungefär lika ofta som Per Gahrton blir röd i ansiktet under en debatt, nu erkänner att han tolkar saker hur som helst så länge det gagnar hans sak. Han är, som han uttrycker det, "ganska obenägen att kompromissa". Det är något religiöst över det hela och även det har sin förklaring: drivet kommer från hans pappa, som råkar jobba i Svenska kyrkan.
Jag undrar varför människor hellre lyssnar till alarmister än till sansade människor, varför apokalyptiska spådomar ges utrymme framför positiva framtidsvisioner och funderar över om inte den gamle SA-ledaren Ernst Röhm hade rätt ändå när han sa att människor vill bli skrämda...?
via Johan Norberg
Rödgrön skolpolitik lovar god underhållning
Vad som har varit en komplett och oregerlig röra kan snart bli ännu värre: de rödagröna ska ta fram en gemensam utbildningspolitik. Hick!
Socialdemokraterna gillar inte friskolor. Göran Persson uttalade på sin tid otaliga hot mot friskolorna, men hävdade att "vi kan inte göra något åt dem", underförstått att han gärna ville men inte hade makten att förbjuda religiösa friskolor i Sverige.
Miljöpartiet är för friskolor och har tidigare gjort upp med borgerligheten om utbildningspolitiken. De har till skillnad från Socialdemokraterna inte haft något emot att elever får välja vilken skola de vill gå i och de har insett att friskolor innebär mångfald.
Vänsterpartiet är inte bara emot friskolor som företeelse, de vill helt och hållet avskaffa betygen i det svenska skolväsendet. De tycker att hemläxor är diskriminerande eftersom alla elever inte kan få samma hjälp av sina föräldrar. Kort och gott: Vänsterpartiet är utbildningspolitiska aliens.
En utbildningspolitisk uppgörelse mellan dessa tre partier lovar stor underhållning. Med tanke på hur samarbetet har gått hittills och vad den svenska väljaropinionen har tyckt om Mona Sahlins arbete som oppositionsledare, kan vi se fram emot nya motgångar för det rödgröna lägret. Om etiketten för den nya arbetsgruppens resultat blir komedi, parodi eller tragik får vi återkomma till.
Socialdemokraterna gillar inte friskolor. Göran Persson uttalade på sin tid otaliga hot mot friskolorna, men hävdade att "vi kan inte göra något åt dem", underförstått att han gärna ville men inte hade makten att förbjuda religiösa friskolor i Sverige.
Miljöpartiet är för friskolor och har tidigare gjort upp med borgerligheten om utbildningspolitiken. De har till skillnad från Socialdemokraterna inte haft något emot att elever får välja vilken skola de vill gå i och de har insett att friskolor innebär mångfald.
Vänsterpartiet är inte bara emot friskolor som företeelse, de vill helt och hållet avskaffa betygen i det svenska skolväsendet. De tycker att hemläxor är diskriminerande eftersom alla elever inte kan få samma hjälp av sina föräldrar. Kort och gott: Vänsterpartiet är utbildningspolitiska aliens.
En utbildningspolitisk uppgörelse mellan dessa tre partier lovar stor underhållning. Med tanke på hur samarbetet har gått hittills och vad den svenska väljaropinionen har tyckt om Mona Sahlins arbete som oppositionsledare, kan vi se fram emot nya motgångar för det rödgröna lägret. Om etiketten för den nya arbetsgruppens resultat blir komedi, parodi eller tragik får vi återkomma till.
Historielösa Aftonbladet
Den jämlikhetsideologiska fanan hålls högt när Aftonbladet hävdar att "inkomstklyftor gör oss sjuka". Ja, man blir genast varse vilken nivå diskussionen ligger på.
Det hävdas:
"I länder med stora inkomstklyftor är psykisk ohälsa, drog- och alkoholmissbruk, fetma och mord mer vanligt förekommande. De rika lider av skräck för den brottslighet som följer i ojämlikhetens spår, de fattiga ser på sig själva med skam och de rika med bitterhet."
Det sägs inget om vilka inkomstnivåer vi pratar om. Om de sämst ställda ligger kring gränsen för extrem fattigdom och har svårigheter att klara sitt dagliga matintag, är det självklart att det föds både bitterhet och skam (och då har samhället betydligt större problem än att vissa är rika). Men om den stora breda gruppen med lägst inkomster klarar att försörja sig och det inte råder någon extrem fattigdom, är bitterhet mot de som har det bättre faktiskt bara avundsjuka och i värsta fall missunnsamhet. Inkomstklyftor i sig är inget problem, problem uppstår när de som har det sämst ställt inget har och det råder reell fattigdom.
Olikheter i människors levnadsstandard är inte onaturliga, de är djupt mänskliga. Jämlikhetsivrarna stirrar sig blinda på klyftorna i sig, inte nivå av levnadsstandard. I deras värld är det tragiskt nog bättre med en jämlikt utbredd fattigdom än en ojämlikt fördelad rikedom. Därför har socialismen aldrig lyckats leda ett samhälle till utveckling och välstånd. Därför drabbas socialistiska experimentstater alltid av fattigdom och ekonomisk stagnation. Därför är Aftonbladets ledarsida ett stort historielöst skämt.
Det hävdas:
"I länder med stora inkomstklyftor är psykisk ohälsa, drog- och alkoholmissbruk, fetma och mord mer vanligt förekommande. De rika lider av skräck för den brottslighet som följer i ojämlikhetens spår, de fattiga ser på sig själva med skam och de rika med bitterhet."
Det sägs inget om vilka inkomstnivåer vi pratar om. Om de sämst ställda ligger kring gränsen för extrem fattigdom och har svårigheter att klara sitt dagliga matintag, är det självklart att det föds både bitterhet och skam (och då har samhället betydligt större problem än att vissa är rika). Men om den stora breda gruppen med lägst inkomster klarar att försörja sig och det inte råder någon extrem fattigdom, är bitterhet mot de som har det bättre faktiskt bara avundsjuka och i värsta fall missunnsamhet. Inkomstklyftor i sig är inget problem, problem uppstår när de som har det sämst ställt inget har och det råder reell fattigdom.
Olikheter i människors levnadsstandard är inte onaturliga, de är djupt mänskliga. Jämlikhetsivrarna stirrar sig blinda på klyftorna i sig, inte nivå av levnadsstandard. I deras värld är det tragiskt nog bättre med en jämlikt utbredd fattigdom än en ojämlikt fördelad rikedom. Därför har socialismen aldrig lyckats leda ett samhälle till utveckling och välstånd. Därför drabbas socialistiska experimentstater alltid av fattigdom och ekonomisk stagnation. Därför är Aftonbladets ledarsida ett stort historielöst skämt.
torsdag 9 april 2009
Leif GW Persson gynnar oseriösa poliser
För några veckor sedan bloggade jag om händelsen när en polisman dömts för förtal och förolämpning efter att ha tipsat Allmänna arvsfonden om att de betalar ur pengar till en man som dömts för sexuella övergrepp på en 13-årig pojke. Mannen hade fått pengarna för att starta en utbildning för ungdomar med särskilda behov, hette det.
Min invändning mot det hela var att utbildningen riktade sig till personer som är 18 år och uppåt, alltså vuxna personer. Inte barn. Att vara dömd för brott mot barn bör därmed i sig inte vara exkluderande för att få driva en verksamhet för vuxna. Leif GW Persson höll inte med utan tog chansen att i direktsända Efterlyst förrförra onsdagen annonsera att han startat en fond för att samla in pengar som stöd till polismannen.
Nu har Hanne Kjöller dykt djupare i det här fallet genom att granska både förundersökning och dom och funnit att saker verkligen inte är som Leif GW Persson framställde dem i TV-rutan. Att det inte gällde barn utan vuxna visste vi som läst om fallet redan då. Nu vet vi också att polismannen har betett sig synnerligen oprofessionellt och visat prov på dåligt omdöme.
Frågan är befogad. Polismannen fattar även ett eget beslut om en husrannsakan på mycket lösa grunder och kallar den tidigare sexbrottsdömde mannen för en jävla idiot. Därefter tipsar han Allmänna arvsfonden om att de ger miljonbidrag till en pedofil. I själva verket, avslöjar Kjöller, rörde det sig om en stiftelse som under lång tid byggt upp en unik museiverksamhet och som delvis skulle erbjuda en hantverksutbildning. Målgruppen var 18-25-åringar, som lär vara av föga sexuellt intresse för någon som attraheras av förpubertala barn eller barn på väg in i puberteten. Men att skilja äpplen från päron är tydligen svårt för vissa.
En oprofessionell polis med dåligt omdöme har alltså dömts för förtal och förolämpning helt i enlighet med svensk lag. Hela händelsen snedvrids och ges uppmärksamhet i både TV3 och Expressen tack vare Leif GW Persson, som uppenbarligen inte bara tycker att poliser får bete sig lite hur som helst utan att det rent av ska belönas ekonomiskt. Bara det är "rätt" personer som drabbas (sprider sig Gunvald Larsson-sjukan inom svensk polis?). Folk skänker förstås pengar för "den goda sakens" skull och den dömde polismannen kommer säkert att gå plus och få värk i ryggen av alla ryggdunkningar. Kom inte och säg att vi inte får de poliser vi förtjänar.
Min invändning mot det hela var att utbildningen riktade sig till personer som är 18 år och uppåt, alltså vuxna personer. Inte barn. Att vara dömd för brott mot barn bör därmed i sig inte vara exkluderande för att få driva en verksamhet för vuxna. Leif GW Persson höll inte med utan tog chansen att i direktsända Efterlyst förrförra onsdagen annonsera att han startat en fond för att samla in pengar som stöd till polismannen.
Nu har Hanne Kjöller dykt djupare i det här fallet genom att granska både förundersökning och dom och funnit att saker verkligen inte är som Leif GW Persson framställde dem i TV-rutan. Att det inte gällde barn utan vuxna visste vi som läst om fallet redan då. Nu vet vi också att polismannen har betett sig synnerligen oprofessionellt och visat prov på dåligt omdöme.
"Polismannen och en underordnad poliskollega är på väg ut på ett jobb i Stockholm. Vid Roslagstull passerar de en bil. Kollegan säger: ”Var inte det där pedofilens bil?” Han säger i förhör att han känner igen den från en trafikkontroll något halvår tillbaka i tiden och den slagning på ägaren som gjordes då. Polisparet hinner ut på motorvägen innan de bestämmer sig för att vända och ”kolla” bilen. Vad det är de ska kontrollera eller hur man kontrollerar en ”pedofilbil” framgår inte. [...] Och vad är det som skiljer ”kolla” från att trakassera?"
Frågan är befogad. Polismannen fattar även ett eget beslut om en husrannsakan på mycket lösa grunder och kallar den tidigare sexbrottsdömde mannen för en jävla idiot. Därefter tipsar han Allmänna arvsfonden om att de ger miljonbidrag till en pedofil. I själva verket, avslöjar Kjöller, rörde det sig om en stiftelse som under lång tid byggt upp en unik museiverksamhet och som delvis skulle erbjuda en hantverksutbildning. Målgruppen var 18-25-åringar, som lär vara av föga sexuellt intresse för någon som attraheras av förpubertala barn eller barn på väg in i puberteten. Men att skilja äpplen från päron är tydligen svårt för vissa.
En oprofessionell polis med dåligt omdöme har alltså dömts för förtal och förolämpning helt i enlighet med svensk lag. Hela händelsen snedvrids och ges uppmärksamhet i både TV3 och Expressen tack vare Leif GW Persson, som uppenbarligen inte bara tycker att poliser får bete sig lite hur som helst utan att det rent av ska belönas ekonomiskt. Bara det är "rätt" personer som drabbas (sprider sig Gunvald Larsson-sjukan inom svensk polis?). Folk skänker förstås pengar för "den goda sakens" skull och den dömde polismannen kommer säkert att gå plus och få värk i ryggen av alla ryggdunkningar. Kom inte och säg att vi inte får de poliser vi förtjänar.
Blev det bättre nu?
Expressens Anna Dahlberg menar att tidningen inte alls jämställer Annika Östbergs situation med Dawit Isaaks, vilket man lätt kunde få uppfattningen om i artikeln En hemma, en kvar.
Dahlbergs förklaring är dessvärre ungefär lika förvirrad som huvudartikeln var:
"Dessutom kändes det viktig att i den blågula glädjeyran kring Östbergs hemkomst påminna om Isaaks öde - en svensk som sitter i fängelse av det enda skälet att han har utnyttjat sin rätt att använda det fria ordet."
Blågul glädjeyra? Ska en mamma och några enskilda engagerade personer få representera hela Sverige nu? Äter ni svampar på redaktionen eller har ni bara helt tappat all kontakt med yttervärlden? Dawit Isaak och Annika Östberg har absolut ingenting med varandra att göra. Om man nämner dem i samma sammanhang som Expressen gör, är det inte konstigt att vi läsare får intrycket av att de båda personernas öden jämställs med varandra. Och inte blev vi särskilt mycket klokare av Anna Dahlbergs "förtydligande"...
Dahlbergs förklaring är dessvärre ungefär lika förvirrad som huvudartikeln var:
"Dessutom kändes det viktig att i den blågula glädjeyran kring Östbergs hemkomst påminna om Isaaks öde - en svensk som sitter i fängelse av det enda skälet att han har utnyttjat sin rätt att använda det fria ordet."
Blågul glädjeyra? Ska en mamma och några enskilda engagerade personer få representera hela Sverige nu? Äter ni svampar på redaktionen eller har ni bara helt tappat all kontakt med yttervärlden? Dawit Isaak och Annika Östberg har absolut ingenting med varandra att göra. Om man nämner dem i samma sammanhang som Expressen gör, är det inte konstigt att vi läsare får intrycket av att de båda personernas öden jämställs med varandra. Och inte blev vi särskilt mycket klokare av Anna Dahlbergs "förtydligande"...
Smaklöst, Expressen!
Annika Östberg är tillbaka i Sverige igen. Tyst diplomati sägs ligga bakom amerikanska myndigheters beslut att släppa henne.
Jag har inget emot att hon får avtjäna resten av sitt livstidsstraff i Sverige (även om hon troligen blir fri ganska snart). Jag kan tycka att 28 år i ett amerikanskt fängelse är nog. Men jag förundras samtidigt lite över den gloria som Östberg har fått från svenska medier. Engagemanget går inte att ta miste på, det är som om många vill ha hem "vår" Annika. Varför? Bara för att hon är svenska? Var finns i sådant fall engagemanget för alla svenskar som sitter dömda till groteska straff för narkotikabrott världen över? Deras "brott" har inte ens riktat sig mot någon annan människa. De har inte ansvarat för någon annan människas död. Ändå är det högst osannolikt att en svensk som dömts för narkotikabrott i USA eller annorstädes skulle åtnjuta detta stöd från svenska medier. Leif GW Persson har därför rätt när han säger att Annika Östberg har särbehandlats (även om han tycks haka upp sig på att hon just dömts för medhjälp till mord på en polis). Viljan att benåda polismördarna i Malexander skulle sannolikt vara betydligt mindre - de gjorde sig ju ansvariga till svenska polisers död, inte en amerikansk...
Expressen gläds inte bara åt att Östberg är tillbaka i Sverige: de jämför hennes fall med Dawit Isaaks. Att ens komma på tanken att jämföra Annika Östberg - som erkänt sig medskyldig till två mord och som dömts i domstol i en demokratisk stat - med Dawit Isaak - som fängslats helt utan grund i en av världens värsta förtryckarregimer, är både vidrigt och upprörande.
Jag har inget emot att hon får avtjäna resten av sitt livstidsstraff i Sverige (även om hon troligen blir fri ganska snart). Jag kan tycka att 28 år i ett amerikanskt fängelse är nog. Men jag förundras samtidigt lite över den gloria som Östberg har fått från svenska medier. Engagemanget går inte att ta miste på, det är som om många vill ha hem "vår" Annika. Varför? Bara för att hon är svenska? Var finns i sådant fall engagemanget för alla svenskar som sitter dömda till groteska straff för narkotikabrott världen över? Deras "brott" har inte ens riktat sig mot någon annan människa. De har inte ansvarat för någon annan människas död. Ändå är det högst osannolikt att en svensk som dömts för narkotikabrott i USA eller annorstädes skulle åtnjuta detta stöd från svenska medier. Leif GW Persson har därför rätt när han säger att Annika Östberg har särbehandlats (även om han tycks haka upp sig på att hon just dömts för medhjälp till mord på en polis). Viljan att benåda polismördarna i Malexander skulle sannolikt vara betydligt mindre - de gjorde sig ju ansvariga till svenska polisers död, inte en amerikansk...
Expressen gläds inte bara åt att Östberg är tillbaka i Sverige: de jämför hennes fall med Dawit Isaaks. Att ens komma på tanken att jämföra Annika Östberg - som erkänt sig medskyldig till två mord och som dömts i domstol i en demokratisk stat - med Dawit Isaak - som fängslats helt utan grund i en av världens värsta förtryckarregimer, är både vidrigt och upprörande.
tisdag 7 april 2009
Pol Pot-priset
"Nådd av nyheten att religionsvetare Mattias Gardell fått Jan Myrdals nyinstiftade Leninpris vill inte jag vara sämre. Det pris som jag nu instiftat heter Pol Pot-priset. Juryn består av undertecknad samt mina två katter. Även Pol Pot-priset tilldelas Mattias Gardell! Priset består av en miljard mark (i 1923 års penningvärde) samt Anne Applebaums "Gulag - De sovjetiska lägrens historia", en bok han garanterat inte har läst."Peter Englund talar sant och roligt.
Gardell själv ser inget konstigt i ett Leninpris. "Jag är frihetlig och misstänksam mot all form av auktoritär socialism. Men jag har tagit emot en medalj av kungen utan att vara rojalist, så då kan jag väl ta emot det här priset utan att vara leninist." Hade han sugit av Adolf Hitler om han bara fått pris?
Men asså hallå, typ...
Stoppa pressarna! Knäpp gylfen! Partierna tänker använde zhe internets inför EU-valet i juni! Jojo, det är till att vara moderna och före sin tid... Ibrahim Baylan (s) är ännu mer revolutionär, han vill "ut på gator och torg".
Så här kommer jag att göra den 7 juni. Who's with me?
Så här kommer jag att göra den 7 juni. Who's with me?måndag 6 april 2009
FN stöder diktaturen
En stor del av världens stater är odemokratiska. Eftersom FN är den globala mötesplatsen för världens alla länder, är det oundvikligt att även diktaturer deltar. Problem uppstår när de får diktera villkoren.
Om FN vore en krismyndighet som mottog ett larm om en allvarlig olycka med fatala konsekvenser och omedelbar hjälp begärdes, skulle myndigheten samlas för ett möte. En skulle säga ja till hjälp, en skulle säga blankt nej och en skulle säga "nu måste vi ta det lite lugnt" och lägga in sitt veto mot allt. Det är så FN fungerar i dag och det är därför som inget konkret kommer från det ljusblå världssamvetet längre. Och det som det väl nås beslut om, är galenskaper.
FN:s människorättsråd har antagit en resolution om att religionskritik ska betraktas som ett brott. Det är föga förvånande att det är diktaturer i världen som har drivit på för att få igenom detta. Eftersom religion och politik hänger intimt samman i många av världens ickedemokratiska eller semidemokratiska länder, är förbud mot kritik av religion detsamma som att ge diktautrer grönt ljus att förtrycka sina befolkningar. Med en klapp på axeln från FN kan förtryckande regimer i fortsättningen hänvisa till ovannämnda resolution när de spärrar in politiska motståndare. Det gäller bara att få regimkritiken att låta som religionskritik, vilket inte är särskilt svårt i många stater. Plötsligt är brott mot mänskliga rättigheter i religionens namn mer legitima än vad samma brott skulle vara i Kina eller på Kuba.
FN distanserar sig allt mer från våra sunda demokratiska värderingar och närmar sig med stormsteg gränsen för när dess existensberättigande upphör. När ska svenska politiker våga säga som det är - att FN är en jäkla skitorganisation som Sverige borde ha så lite att göra med som möjligt?
Yttrandefriheten är hårt trängd även i vår del av världen, i både EU och Sverige. Det verkar vara få som törs opponera sig mot lagen om hets mot folkgrupp eller förbudet mot att förneka Förintelsen, bara för att böghatare och Förintelseförnekare är människor med avskyvärda åsikter. Tendensen är densamma: vi förbjuder det vi inte gillar, vi förklarar vissa delar av befolkningen för "svaga" och "utsatta" och skyddar dem med speciella lagar. Bollen är i rullning och det är bara en tidsfråga innan förslag om lagar mot att kritisera religiösa uppfattningar kommer. Den tiden är alltså kommen i FN. När kommer ett EU-direktiv?
Ta Anders Fogh Rasmussen på orden och stå upp för västvärldens yttrandefrihet! Om det något som gör oss till bättre samhällen än andra delar av världen, är det vår yttrandefrihet och vår förmåga att möta oliktänkande med dialog och debatt i stället för våld och straff. Vi måste våga stå upp för våra värden och våga säga att vi inte skäms för att vi vill leva i ett samhälle där alla får kritisera alla, där ordet är fritt och där vi faktiskt kan acceptera att våra grannar inte tycker som vi i alla frågor.
Det är i dag 15 år sedan folkmordet i Rwanda inleddes.
FN tittade på och lämnade minst 800 000 människor att hackas till döds.
I dag är FN i allt högre grad en chans för diktaturer att flytta fram sina positioner.
Om FN vore en krismyndighet som mottog ett larm om en allvarlig olycka med fatala konsekvenser och omedelbar hjälp begärdes, skulle myndigheten samlas för ett möte. En skulle säga ja till hjälp, en skulle säga blankt nej och en skulle säga "nu måste vi ta det lite lugnt" och lägga in sitt veto mot allt. Det är så FN fungerar i dag och det är därför som inget konkret kommer från det ljusblå världssamvetet längre. Och det som det väl nås beslut om, är galenskaper.
FN:s människorättsråd har antagit en resolution om att religionskritik ska betraktas som ett brott. Det är föga förvånande att det är diktaturer i världen som har drivit på för att få igenom detta. Eftersom religion och politik hänger intimt samman i många av världens ickedemokratiska eller semidemokratiska länder, är förbud mot kritik av religion detsamma som att ge diktautrer grönt ljus att förtrycka sina befolkningar. Med en klapp på axeln från FN kan förtryckande regimer i fortsättningen hänvisa till ovannämnda resolution när de spärrar in politiska motståndare. Det gäller bara att få regimkritiken att låta som religionskritik, vilket inte är särskilt svårt i många stater. Plötsligt är brott mot mänskliga rättigheter i religionens namn mer legitima än vad samma brott skulle vara i Kina eller på Kuba.
FN distanserar sig allt mer från våra sunda demokratiska värderingar och närmar sig med stormsteg gränsen för när dess existensberättigande upphör. När ska svenska politiker våga säga som det är - att FN är en jäkla skitorganisation som Sverige borde ha så lite att göra med som möjligt?
Yttrandefriheten är hårt trängd även i vår del av världen, i både EU och Sverige. Det verkar vara få som törs opponera sig mot lagen om hets mot folkgrupp eller förbudet mot att förneka Förintelsen, bara för att böghatare och Förintelseförnekare är människor med avskyvärda åsikter. Tendensen är densamma: vi förbjuder det vi inte gillar, vi förklarar vissa delar av befolkningen för "svaga" och "utsatta" och skyddar dem med speciella lagar. Bollen är i rullning och det är bara en tidsfråga innan förslag om lagar mot att kritisera religiösa uppfattningar kommer. Den tiden är alltså kommen i FN. När kommer ett EU-direktiv?
Ta Anders Fogh Rasmussen på orden och stå upp för västvärldens yttrandefrihet! Om det något som gör oss till bättre samhällen än andra delar av världen, är det vår yttrandefrihet och vår förmåga att möta oliktänkande med dialog och debatt i stället för våld och straff. Vi måste våga stå upp för våra värden och våga säga att vi inte skäms för att vi vill leva i ett samhälle där alla får kritisera alla, där ordet är fritt och där vi faktiskt kan acceptera att våra grannar inte tycker som vi i alla frågor.
Det är i dag 15 år sedan folkmordet i Rwanda inleddes. FN tittade på och lämnade minst 800 000 människor att hackas till döds.
I dag är FN i allt högre grad en chans för diktaturer att flytta fram sina positioner.
Mister Rakryggad
Anders Fogh Rasmussen har blivit ny Natochef. På ett besök i Turkiet, som var det land som in i det sista motsatte sig den före detta danske statsministern som ny chef för försvarsalliansen, har Rasmussen träffat turkiska ledare. Frågan om Muhammedkarikatyrerna kom tydligen upp igen. Fogh Rasmussen var tydlig: "Hör nu på. I Danmark ber vi inte om ursäkt för att vi har yttrandefrihet."
Bravo. Anders Fogh Rasmussen var varit mycket tydlig från första början: I Danmark praktiserar vi yttrandefrihet och vi skäms inte för det. Rakryggade politiker som inte ger efter för andra länders eller ideologiers tryck behövs det fler av!
Bravo. Anders Fogh Rasmussen var varit mycket tydlig från första början: I Danmark praktiserar vi yttrandefrihet och vi skäms inte för det. Rakryggade politiker som inte ger efter för andra länders eller ideologiers tryck behövs det fler av!
söndag 5 april 2009
Tomtar
Sverigedemokrater super och sjunger nidvisor om Olof Palme och drar olämpliga vitsar på en Tallinnkryssning. Folk upprörs och åter igen blir de kallade för nazister. Men egentligen är de bara tomtar.
Det säger en hel del om partiets representanter att de beter sig på det här sättet. Om det hade varit en grupp från ungdomsförbundet hade det varit en annan sak. Om SSU:are kan bajsa sönder de ställen de besöker kan väl SDU:are dra rasistiska vitsar och håna en mördad socialdemokratisk ledare. Att bete sig omoget är en sak när man är ung och aktiv i ett ungdomsförbund, det är vi nog många som har erfarenheter av. Men när ledaren för Sverigedemokraterna är med skapas ett löjets skimmer över hela partiet.
Man ska inte dra alltför stora växlar på att det sjöngs strofer ur en nazistisk kampsång (jag vet inte vilken det var) - det beror lite på hur det gjordes. Jag har exempelvis inte hört Stalinsången någon annan stans än bland libertarianer. Själv är jag rätt förtjust i många gamla tyska nazistiska kampsånger (men jag nöjer mig med att spela dem). Skillnaden är förstås att libertarianer inte riskerar att bli missförstådda eftersom vi aldrig haft något med rasister eller nazister att göra. Sverigedemokraterna är utan tvivel ett främlingsfientligt parti med en minst sagt solkig historia och tydliga kopplingar till rasistiska grupper.
Frågan är hur mycket detta påverkar partiets attraktionskraft. Jag kan tänka mig att många av partiets väljare inte tycker att rasistiska skämt eller nidsånger om Palme är särskilt anmärkningsvärda. Andra kommer att proteströsta på partiet ändå. Kalibers granskning av partiet kan dock knappast skada. Möjligheten att utmåla sig som martyrer och ohederligt behandlade minskar när sådana här beteenden kommer på band.
Det säger en hel del om partiets representanter att de beter sig på det här sättet. Om det hade varit en grupp från ungdomsförbundet hade det varit en annan sak. Om SSU:are kan bajsa sönder de ställen de besöker kan väl SDU:are dra rasistiska vitsar och håna en mördad socialdemokratisk ledare. Att bete sig omoget är en sak när man är ung och aktiv i ett ungdomsförbund, det är vi nog många som har erfarenheter av. Men när ledaren för Sverigedemokraterna är med skapas ett löjets skimmer över hela partiet.
Man ska inte dra alltför stora växlar på att det sjöngs strofer ur en nazistisk kampsång (jag vet inte vilken det var) - det beror lite på hur det gjordes. Jag har exempelvis inte hört Stalinsången någon annan stans än bland libertarianer. Själv är jag rätt förtjust i många gamla tyska nazistiska kampsånger (men jag nöjer mig med att spela dem). Skillnaden är förstås att libertarianer inte riskerar att bli missförstådda eftersom vi aldrig haft något med rasister eller nazister att göra. Sverigedemokraterna är utan tvivel ett främlingsfientligt parti med en minst sagt solkig historia och tydliga kopplingar till rasistiska grupper.
Frågan är hur mycket detta påverkar partiets attraktionskraft. Jag kan tänka mig att många av partiets väljare inte tycker att rasistiska skämt eller nidsånger om Palme är särskilt anmärkningsvärda. Andra kommer att proteströsta på partiet ändå. Kalibers granskning av partiet kan dock knappast skada. Möjligheten att utmåla sig som martyrer och ohederligt behandlade minskar när sådana här beteenden kommer på band.
lördag 4 april 2009
Sverigedemokraterna vågmästare
Raset för oppositionen bara fortsätter och det är från Socialdemokraterna som väljarna flyr. Nu är Reinfeldts moderater större än Sahlins sossar. Dessutom fortsätter Mona Sahlins förtroenderas. Hon är bara hälften så populär som Reinfeldt - bland landets kvinnor.
Moderaterna får fantastiska 35,5 procent, vilket ligger kring de fantasisiffror som partiet hade i mellanvalstider under Bo Lundgrens ledning. Valresultatet 2002 blev så småningom, som alla minns, ett helt annat och Moderaterna bör vara medvetna om att dessa siffror är enormt uppblåsta. Men ändå. Att gå om sossarna, om så enbart i en enskild mätning, är stort. Hälls det extra skonsam mjölk i kaffet på Sveavägen 68 nu, tro?
Tendensen har varit tydlig under en lång tid: regeringen knappar in på oppositionen. De rödgrönas slutliga uppgörelse om att gå till val som ett gemensamt alternativ har inte lyft dem - tvärtom har väljarna flytt till regeringens trygga famn. Finanskrisen är säkert en viktig orsak, men det var ingalunda givet att den skulle öka stödet för regeringsalliansen. Det är Alliansens sätt att hantera krisen, och oppositionens total brist på sans och balans i sina utspel mot regeringen, som har gett Reinfeldt & c/o medvind. Maud Olofsson har inte fallit för populistiska utspel, hon har tvärtom stått pall mot alla olika krav på skattemiljarder till bilindustrin. Regeringen som helhet har samtidigt under Anders Borgs ledning hållit hårt i plånboken och därmed varit en stark kontrast till den slösande rödgröna oppositionen.
Förutom den dramatiska förändringen för (S) och (M), tappar Centerpartiet rejält och hamnar utanför riksdagsspärren. Detta sägs vara en statistiskt säkerställd nedgång, vilket förvånar med tanke på att partiledaren Olofsson har synts och hörts mest av alla partiledare den senaste tiden. Samtidigt är även Kristdemokraterna (trots en liten uppgång) inte längre ett riksdagsparti enligt Demoskop, vilket placerar Sverigedemokraterna i en vågmästarställning. Även om jag tror att de dramatiska resultaten i denna mätning kommer att vederläggas i kommande mätningar från bland andra Sifo, Novus Opinion och Synovate, är tendensen tydlig: Sverige går mot ett tvåpartisystem och det är två väldigt snarlika partier det handlar om till råga på allt. Valet 2010 kan ge oss två fullständigt dominanta partier på vardera blockgräns och fem pyttepartier utan reella påverkansmöjligheter.
Jag har delade känslor inför Moderaternas framgångar eftersom det innebär att principlöshet och sosseretorik belönas av väljarna (surprise, surprise...). (M) kommer inte att få min röst i nästa val. Men en dålig Reinfeldt är trots allt bättre än en usel Sahlin. Så länge oppositionen består av kommunister, trädkramare och en sosseledare helt utan verklighetsförankring, får vi helt enkelt stå ut med en moralistisk, förmynderiförespråkande och integritetskränkande borgerlig regering ett tag till. Det är synd om människorna.
Moderaterna får fantastiska 35,5 procent, vilket ligger kring de fantasisiffror som partiet hade i mellanvalstider under Bo Lundgrens ledning. Valresultatet 2002 blev så småningom, som alla minns, ett helt annat och Moderaterna bör vara medvetna om att dessa siffror är enormt uppblåsta. Men ändå. Att gå om sossarna, om så enbart i en enskild mätning, är stort. Hälls det extra skonsam mjölk i kaffet på Sveavägen 68 nu, tro?
Tendensen har varit tydlig under en lång tid: regeringen knappar in på oppositionen. De rödgrönas slutliga uppgörelse om att gå till val som ett gemensamt alternativ har inte lyft dem - tvärtom har väljarna flytt till regeringens trygga famn. Finanskrisen är säkert en viktig orsak, men det var ingalunda givet att den skulle öka stödet för regeringsalliansen. Det är Alliansens sätt att hantera krisen, och oppositionens total brist på sans och balans i sina utspel mot regeringen, som har gett Reinfeldt & c/o medvind. Maud Olofsson har inte fallit för populistiska utspel, hon har tvärtom stått pall mot alla olika krav på skattemiljarder till bilindustrin. Regeringen som helhet har samtidigt under Anders Borgs ledning hållit hårt i plånboken och därmed varit en stark kontrast till den slösande rödgröna oppositionen.
Förutom den dramatiska förändringen för (S) och (M), tappar Centerpartiet rejält och hamnar utanför riksdagsspärren. Detta sägs vara en statistiskt säkerställd nedgång, vilket förvånar med tanke på att partiledaren Olofsson har synts och hörts mest av alla partiledare den senaste tiden. Samtidigt är även Kristdemokraterna (trots en liten uppgång) inte längre ett riksdagsparti enligt Demoskop, vilket placerar Sverigedemokraterna i en vågmästarställning. Även om jag tror att de dramatiska resultaten i denna mätning kommer att vederläggas i kommande mätningar från bland andra Sifo, Novus Opinion och Synovate, är tendensen tydlig: Sverige går mot ett tvåpartisystem och det är två väldigt snarlika partier det handlar om till råga på allt. Valet 2010 kan ge oss två fullständigt dominanta partier på vardera blockgräns och fem pyttepartier utan reella påverkansmöjligheter.
Jag har delade känslor inför Moderaternas framgångar eftersom det innebär att principlöshet och sosseretorik belönas av väljarna (surprise, surprise...). (M) kommer inte att få min röst i nästa val. Men en dålig Reinfeldt är trots allt bättre än en usel Sahlin. Så länge oppositionen består av kommunister, trädkramare och en sosseledare helt utan verklighetsförankring, får vi helt enkelt stå ut med en moralistisk, förmynderiförespråkande och integritetskränkande borgerlig regering ett tag till. Det är synd om människorna.
fredag 3 april 2009
Wassup? I'm Bruno!
Jag bara måste tipsa om trailern till den kommande Bruno-filmen med Sacha Baron Coen. Han verkar faktiskt, otroligt nog, göra det igen.
Update: Kolla trailern här eftersom den andra har tagits bort "av rättighetsskäl" (det måste vara enormt upprörande att folk kollar på ens filmtrailer!).
Update 2: Nähä, de har tagit bort den andra trailern också. Hax undrar precis som jag varför man hindrar en reklamfilm från att få maximal spridning... Bara för att tänker jag inte länka till filmens hemsida, där trailern med all sannolikhet finns upplagd. Den får ni leta reda på själva.
(Tipstack: Oscar)
Update: Kolla trailern här eftersom den andra har tagits bort "av rättighetsskäl" (det måste vara enormt upprörande att folk kollar på ens filmtrailer!).
Update 2: Nähä, de har tagit bort den andra trailern också. Hax undrar precis som jag varför man hindrar en reklamfilm från att få maximal spridning... Bara för att tänker jag inte länka till filmens hemsida, där trailern med all sannolikhet finns upplagd. Den får ni leta reda på själva.
(Tipstack: Oscar)
Världen enligt Kina
"Nu är det Kina och USA som leder världen. Om nio år har vi kanske gått om amerikanarna också."
SvD:s Ola Wong, som bor och verkar i Shanghai, får av sin frisör en liten inblick i hur kineserna ser på västvärlden. Det illustreras bäst av The Economist. De har ofta helt briljanta omslag och detta är inget undantag. Ur det kinesiska perspektivet är Europa en samling dekadenta småstater som går att spela ut mot varandra. På kartan representeras vi av lyxmärkena Prada och Hermes. Mot Afrika kastas lystna blickar för att få del i alla naturresurser (vilket i någon mån alltid har varit västvärldens strävan). I USA har Wall Street orsakat en spricka genom hela samhället och den vanligtvis så stolta Frihetsgudinnan står med en tiggarskål och ber om allmosor. Det är förståeligt om kineserna uppfattar USA på det sättet just nu med tanke på amerikanska politikers vädjan till Kina att fortsätta stödja den amerikanska ekonomin.
När jag var i Beijing 2007 träffade jag en amerikan och tog några öl. Eftersom han inte bara var turist som jag utan faktiskt bodde i den kinesiska huvudstaden fick han motta en mängd nyfikna frågor. Jag undrade förstås varför han var där. Jag minns orden tydligt. "I'm here to witness the birth of the new super power and the fall of our own." Han sade det med ett snett leende. Och det var långt före finanskrisen.
Högmod går före fall, brukar det heta, och det gäller givetvis även Kina. USA har under lång tid varit en arrogant supermakt som kunnat göra lite som den velat. I dag ber amerikanska politiker kineserna om hjälp för att inte den egna ekonomin fullständigt ska kollapsa. Det är aldrig önskvärt med en enda dominant makt i världen eftersom en persons beslut (presidentens) kan få sådana oerhörda konsekvenser för hela världen för lång tid framöver. I någon mån är det därför önskvärt med konkurrens om positionen som världens supermakt. Både USA och Kina inser dessutom att de är oerhört beroende av varandra för sin egen ekonomiska utveckling. Utan västerländska konsumenter kan inte Kinas industri växa och utan en hög tillväxt kan inte Kina fortsätta att utvecklas.
Kina kommer utan tvivel att stöta på problem, nederlag och besvikelser. Men det känns som ett land med sin absolut bästa tid framför sig. Tänk om vi bara fick se en lika positiv utveckling vad mänskliga rättigheter beträffar...
Världen sedd från Kina.Johan Norberg om finanskrisen
torsdag 2 april 2009
Regeringen bryter mot FRA-kompromissen
Ja, vi blev blåsta.
FRA 2.0-kompromissen var inte bra, men det gick nog inte att gå längre. Tyckte många. Nu visar det sig att regeringen, precis som många har misstänkt, kissar alla kritiker som slutligen accepterade kompromissen i ansiktet. Under ledning av den förre Säpochefen Anders Eriksson förbereds nu ett förslag som innebär att även Säpo ska få använda sig av FRA:s avlyssning. Säpo var inte nöjda med FRA 2.0-uppgörelsen och får nu alltså sin vilja igenom. Signalspaning ska få bedrivas även mot svenska medborgare (trots att det under hela FRA-debatten tydligt betonades att FRA-lagen bara gällde utrikes förhållanden och inte inhemska sådana).
Utredningsförslaget ska lämnas till regeringen i juni, alltså ungefär ett år efter den omdiskuterade omröstningen i riksdagen när svenska folkets integritet såldes ut. Tja, man kan ju inte anklaga regeringen för att vara konflikträdd efter det här. Den måste inse konsekvenserna.
Dags för nya demonstrationer? You betcha!
Mer finns att läsa här och här.
FRA 2.0-kompromissen var inte bra, men det gick nog inte att gå längre. Tyckte många. Nu visar det sig att regeringen, precis som många har misstänkt, kissar alla kritiker som slutligen accepterade kompromissen i ansiktet. Under ledning av den förre Säpochefen Anders Eriksson förbereds nu ett förslag som innebär att även Säpo ska få använda sig av FRA:s avlyssning. Säpo var inte nöjda med FRA 2.0-uppgörelsen och får nu alltså sin vilja igenom. Signalspaning ska få bedrivas även mot svenska medborgare (trots att det under hela FRA-debatten tydligt betonades att FRA-lagen bara gällde utrikes förhållanden och inte inhemska sådana).
Utredningsförslaget ska lämnas till regeringen i juni, alltså ungefär ett år efter den omdiskuterade omröstningen i riksdagen när svenska folkets integritet såldes ut. Tja, man kan ju inte anklaga regeringen för att vara konflikträdd efter det här. Den måste inse konsekvenserna.
Dags för nya demonstrationer? You betcha!
Mer finns att läsa här och här.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)