"Vi gröna vill befria männen från de normer som säger att de måste köra stora och snabba bilar."
Grön Ungdom har grundligt missförstått själva poängen med Förbifart Stockholm. Inte så förvånande eftersom de blandar in genusperspektiv i ett planerat vägbygge.
SVT:s Debatt är vanligtvis tämligen uselt. Seriösa debattörers ord dränks av tomtar och allsköns vänsterfolk (alltid någon göteborgsk arrrbeeetaaaree!). Men gårdagens program var faktiskt ett undantag. Det var riktigt underhållande. Delvis för att det handlade om ett av mina favoritämnen, nämligen den svenska synen på jämställdhet, delvis för att det satt flera riktigt vettiga människor i studion. Maria Abrahamsson var en av dem. Hon är helt strålande i jämställdhets- och feminismfrågor (hade du inte kandiderat för Moderaterna hade jag kunnat tänka mig att rösta på dig, Maria). Pär Ström gjorde flera instick och fick mycket bra sagt på kort tid (precis så ska den knappa tiden i Debatt användas).
Efter jämställdhetsddebatten vidtog en synnerligen underhållande diskussion om orsakerna bakom finanskrisen och statens roll i att bygga upp en ny finanskris. Givetvis fanns Johan Norberg på plats, men där fanns även SBAB:s chefekonom och finansmarknadsminister Mats Odell (ni får ursäkta, men jag kan inte låta bli att tycka om Odell). Det hela slutade i en diskussion om galna kor.
I Australien vill premiärminister Rudd förbjuda alla varumärken på cigarettpaketen från och med 2012. I stället ska rökaren få se varningstexter och avskräckande grafiska bilder på förpackningen. Liknande förslag har diskuterats i EU i åratal.
Det är en märklig särbehandling som tobaksindustrin drabbas av. I vilken annan bransch skulle någon ens komma på tanken att förbjuda användandet av varumärken? Det strider mot allt sunt förnuft. Inte ens nykteristextremisterna på IOGT-NTO lär ha kommit med några sådana förslag.
Att röka är dyrt, farligt och äckligt. Det vet alla. Jag tillhör dem som verkligen ogillar tobaksrök och försöker gå om personer på stan för att slippa få deras giftrök i ansiktet. Men att inte gilla en produkt och att vilja hindra andra människor från att använda den är två helt olika saker. Därför var jag principiellt emot rökförbudet på krogar och restauranger - varje krog- och restaurangägare måste givetvis själva få bestämma om gästerna ska få röka där eller inte - men kan samtidigt inte sticka under stol med att jag trivs bättre nu när kläderna inte luktar kremerad röv när man kommer hem.
I Sverige har kampen mot cigaretter främst förts med kostnadsvapnet. Staten har genom straffskatter gjort det väldigt dyrt att röka. Samtidigt har det blivit allt mer komplicerat att vara rökare. Inte bara krogar och matställen utan även arbetsplatser ska numera vara rökfria. Ja, det pratas även om att anställda inte ska få ta rökpauser. Grannar har hamnat i fejd sedan någon rökt på balkongen.
Visst är det bra om allt färre röker. Det betyder att allt färre dör en för tidig död. Men någonstans måste vi ändå överlåta åt vuxna, myndiga människor att bestämma om de vill förgifta sig själva med cigaretter eller avstå. Jag tror inte att en Marlboro-logga mindre kommer att ha någon direkt påverkan på det beslutet.
Kristdemokraterna gick (bland annat) till val på att verka för sänkt bensinskatt 2006. Vi vet att resultatet blev det motsatta. Alliansregeringen valde att hoppa på det klimatalarmistiska tåget och höja "klimat"skatterna. Det är beklagligt, men en vindflöjel som Reinfeldt ville inte riskera att hamna på efterkälken i en så het fråga som "klimatet". Moderaterna började därför plötsligt låta som Miljöpartiet. Enda skillnaden är val av enskilda ord. "Klimatutmaningen", förklarade Reinfeldt, skulle mötas.
Det klingar därför rätt ihåligt när regeringen kritiserar oppositionens förslag att höjabensinskatten med 49 öre. Ett dråpslag mot glesbygden och industrin, varnar regeringen. Fullt så farligt är det inte och glesbygdsbor är vid det här laget att prövat släkte. Visserligen är de flesta svenskar negativa till en bensinskattehöjning, men det är ingen avgörande fråga i valet. Vid det här laget har politikerna dessutom lyckats få människor att tro att filmen 2012 blir verklighet om de inte får höja miljöskatterna. Det är en ödesfråga! predikar pastor Wetterstrand. I vanlig ordning tar svensken sin mössa i hand, gapar och tar emot den sörja staten erbjuder.
49 öre i skattehöjning på bensin, en rödgrön mirakelkur som räddar världen. Grattis.
Socialdemokrater är sällsynt lättkränkta. De kräver av andra vad de inte själva lever upp till, nämligen hövlighet och artighet. Själva är de oerhört dåliga förlorare och gratulerar sällan vinnaren om de själva förlorat.
När Mats Odell (KD) kallar de rödgrönas oansvariga miljardregn för "Tobleronepolitik" slår sossarna därför bakut. Thomas Östros anser att det är ett tecken på en kommande "smutsig" valkampanj (ursäkta, men har karln ens förstått begreppet negative campaigning?) och kräver inte bara en ursäkt från ministern utan också att de fyra borgerliga partiledarna sätter sig ned och funderar över etiken i politiken.
Visst kan det ses som ett litet övertramp att lyfta fram Mona Sahlins gamla kontokortsaffärer under ett valår. Men det betyder inte att Odell har fel i sak. Dessutom var det rätt fyndigt. Det är relevant att fråga sig hur sossarna själva har betett sig genom åren. Var fanns etiken då?
Eftersom Socialdemokraterna, och vänstern generellt, anser sig vara good guys och är övertygade om att borgerligheten har en genuin vilja att skada människor, helgar ändamålen medlen. Detta gäller hela den politiska vänstern, där vänsterledare räcker finger åt motståndare i TV, där högern travesteras inom konst och kultur, där Mikael Wiehe får spela sina vänstersekteristiska antihögerlåtar i direktsänd morgon-TV och där det är fullt legitimt att i en riksdagsdebatt hoppa på en minister om dennes privata angelägenheter. Var fanns etiken då?
Borgerliga politiker är av tradition betydligt hövligare och artigare än sina kollegor på vänsterkanten. Det kommer knappast Mats Odells lilla utspel att ändra på.
Jag var övertygad om att helsidesannonsen i dagens DN var satir. Kanske gjord av Skattebetalarnas förening, Timbro eller Svenskt Näringsliv för att travestera de rödgrönas syn på förhållandet mellan stat, medborgare och inkomstskatter. Först var den rolig, men sedan blev den lite väl uppenbar. Killen verkar ju förespråka ett nordkoreansk syskonsamhälle. Sug på följande (det handlar alltså om det hemska i skattesänkningar):
"Hur har vi då hamnat i denna situation, där allt fler, tvärtemot sin egen vilja, tvingas till horribel ansvarsbörda?" [...]
"Vi tjänar in våra löner var och en, därefter betalar vi skatt, men låt oss inte glömma följande; pengarnas ursprung är den svenska Riksbanken, och pengarnas förvaltare är ingen annan än den svenska staten. Vi medborgare får behålla en del för egen konsumtion - det är rimligt och det är generöst - men som det heter: 'Mycket vill ha mer'." [...]
"Det så kallade 'jobbskatteavdraget' gynnar i huvudsak dem som tjänar med än 19 200 kronor i månaden! I många fall har människor fått en hel månadslön per år i skattesänkning (läs subvention) av den svenska staten! Det är lätt att föreställa sig den beslutsvånda detta måste innebära för den som inte är van att hantera pengar, och hur lätt det är att halka in på en osund bana av lyxkonsumtion." [...]
"Marginalskatten ger i sin rättvisesträvan en glimt av den svenska folksjälens innersta väsen. Den gamla bruksmentaliteten är en tradition att värna. Låt staten avgöra vilken inkomstnivå som gör minst skada för din personlighet."
Men det är tydligen inte satir. Sajten Skattehöjning.nu existerar. Och Mats Roslin själv åker tydligen land och rike runt och debatterar. Han tycker verkligen så här. Även om Roslin är extremvarianten av högskattestatens ivriga försvarare (och har sällskap av Ohly, Esbati & c/o) visar hans galna inlägg på den fundamentala skillnaden mellan vänster och höger i svensk politik. Synen på varifrån skattepengarna ursprungligen kommer (från staten/Riksbanken eller från våra gemensamt hoparbetade arbetstimmar, 40 i veckan) utgör en skiljelinje mellan de rödgröna och Alliansen. Högskattesamhället ska bestå därför att människor inte bör betros att hantera sina egna intjänade slantar, är argumentet. Dessa idéer kan komma att bollas på finansdepartementet så snart som i höst.
Uppdatering: Enligt ett tips i kommentarerna framgår att detta är en av Skattebetalarnas kampanjer. Som först misstänkt alltså. En helsidesannons i både DN och SvD kostar förstås en del... Det var väl för väl ändå. Fast att man över huvud taget funderar över om det är fejk eller ej säger en del om det politiska klimatet i Sverige. Kommunisten Ali Esbati har ju faktiskt skrivit i stort sett samma sak. På fullt allvar. Och den gode Gidehag mörkar skickligt på sin blogg... :-)
"Child pornography is great. It is great because politicians understand child pornography. By playing that card, we can get them to act, and start blocking sites. And once they have done that, we can get them to start blocking file sharing sites."
Johan Schlüter, dansk advokat vid Ifpi.
Upphovsrättsindustrin gör det. Politikerna själva gör det. De använder barnporren som murbräcka för att uppnå filtrering av även andra sajter. Denna taktik har varit uppenbar länge. Det gäller att komma över den där första tröskeln, att få lagstiftaren att släppa tveksamheten kring att censurera internet. Sedan kan det bära utför snabbt.
Det är uppfriskande på något vis när någon talar klarspråk. Det gör det dels tydligare vem som är fienden, men det visar också på att de som arbetar mot barnpornografi på nätet faktiskt inte alltid gör det utifrån de bästa av avsikter.
Snabbtåg i ett avlångt land som Sverige torde vara perfekt. De rödgrönas förslag på att bygga spår för snabbtåg är därför välkommet. Men hur seriöst är det?
Det behövs en mångmiljardsatsning på infrastrukturen i Sverige, så långt är alla riksdagspartier överens. Medan Alliansen satsar mer på vägbyggen vill de rödgröna modernisera och utveckla järnvägen. Båda satsningarna är viktiga. Men medan alliansregimen vill satsa vidare på en jobblinje för att fler ska arbeta, går Socialdemokraterna till val tillsammans med en extremt skattehöjarparti och ett parti som anser att människor ska få vara lediga med betalning under ett helt år. Alla tre vill dessutom avveckla den energikälla som kan driva framtidens höghastighetståg. Det går inte ihop någonstans. Finansieringen av de projekt som de rödgröna presenterar (där en Norrbotniabana är fullständigt meningslös) känns minst sagt skakig. Lägg därtill den idiotiska kilometerskatten på den tunga lastbilstrafiken.
Frågan är om svenska folket över huvud taget vill ha höghastighetståg. Det är faktiskt tveksamt. När jag jobbade på Demoskop gjorde vi undersökningar om svenska folkets inställning till just snabbjärnvägar och betalningsviljan därtill. Det visade sig att väldigt få var villiga att betala mer för att åka snabbtåg i Sverige. Flera prisförslag angavs som alternativ och endast de priser som låg väldigt nära dagens X2000-priser ansågs som skäliga av de flesta. Det är möjligt att denna åsikt kommer förändras när de nya tågen väl tas i bruk, men vi ska samtidigt ha i minne hur många som faktiskt sitter och skumpar på buss runt om i landet bara för att SJ:s biljettpriser med kort varsel är oskäliga.
Jag är spontant positiv till snabbtåg, alla som har åkt dem på kontinenten eller i Asien torde vara imponerade av effektiviteten och komforten. Men Sverige är trots allt inte Kina. Frågan är därför hur många som kommer att vara intresserade av att åka snabbtåg om de väl byggs. Om staten måste sponsra biljetter för att folk ska anse att det är värt pengarna att åka, riskerar detta mångmiljardbygge att bli en kostsam affär under många år framöver.
Ibland inser jag hur beroende jag har blivit av nätet. Särskilt under pluggandet. Oavsett om det gäller uppsatsarbetet eller kinesiskan är internet en ständig följeslagare. Vi har dessutom alla våra morgonrutiner. Min består i att ta en kopp te framför datorn när jag kollar nyheter, sportresultat från natten som gick samt läser och svarar på mail.
När internetuppkopplingen slutar att fungera hemma, blir det därför lite panik. Särskilt i dag när jag skulle förbereda en intervju och kontaktuppgifterna låg i mailboxen. Nu går det lyckligtvis att sätta sig på ett kafé eller ett bibliotek och utnyttja ett nätverk där. Men det är begränsande eftersom det är omständigt att släpa med sig alla böcker som jag vill ha tillgång till när jag skriver.
Tanken på hur spamberget i mailboxen växer timme för timme om man inte går in och rensar (och ser till att läsa de riktiga mail som min webbmail resolut och utan närmare förklaring placerat i spamkorgen) är inte heller helt angenäm.
Så, ja, visst är jag internetberoende. Det är i dag i princip ofrånkomligt. Jag har dragit ut på att byta internetoperatör från Glocalnet till Comhem eftersom uppkopplingen fungerat så bra i år efter år och jag inte vill uppleva just sådana här dagar när jag måste rusa ut på stan för att gå online. Men det blir nog ett byte framöver ändå...
"Det är inte supereffektivt eftersom sidorna kan uppstå igen, men det är i alla fall ett sätt att hindra tusentals människor från att titta på detta."
EU-kommissionären Cecilia Malmström har kritiserats för sin vilja att filtrera internet som ett led i kampen mot barnpornografi. Själv förstår hon över huvud taget inte kritiken eftersom barnporr och censur "knappt kan nämnas i samma mening". Hon missar förstås poängen. Detta är ingen kamp för människors rätt att titta på övergreppsbilder (huruvida det bara är barnpornografi som fastnar i polisens filter är också en diskussion), det handlar om vilken rätt staten ska ha att censurera material på internet. Det handlar om informationsfriheten på nätet.
Antingen finns informations- och yttrandefrihet. Eller så finns den inte. Börjar man censurera visst material, öppnar man upp för möjligheten att tänja på gränserna. Vad säger att morgondagens makthavare i EU inte tycker att all porr ska förbjudas? Att sidor med känsligt politiskt innehåll ska censureras? Att Malmström inte vill se censuren ur detta längre tidsperspektiv är inte förvånande. Hon är folkpartist och därmed principlös. Men det är en oroväckande utveckling vi ser.
Det säger dessutom något om kommissionärens prioriteringar när det är så viktigt att förhindra att människor tittar på vissa bilder och filmer att staten måste gå in och censurera vissa sidor på nätet. Låt polisen fokusera på dem som begår själva övergreppen i stället och låt internet vara fritt!
Nationaldemokraternas tidning Nationell Idag har beviljats presstöd i miljonklassen. Detta har fått många att reagera. Ska skattepengar gå till rasister?
Ja, Presstödsnämnden får inte ta hänsyn till innehållet. DN Kulturrasar, förstås. När DN:s kulturredaktion blir lika upprörd över att vänsterextremister får ekonomiskt stöd för sin verksamhet, ska jag lyssna. I sektvänsterns, det vill säga DN Kulturs, värld är nationalism enfald medan kommunism är mångfald.
Medan många vill att staten ska bestämma vad som är "rätt" och "fel" politiska åsikter, anser jag personligen att presstödet i sig är problematiskt. Alla har rätt till sin åsikt. Alla bör ha rätt att få uttrycka den. Men ingen har rätt att andra ska betala för det. Snacket om mångfald är också ihåligt eftersom kritiken nu dyker upp när en tidning med "fel" åsikter får presstöd. Vem ska definiera vad som är "mångfald"...?
I dag är det lättare än någonsin tidigare att göra sin röst hörd. Du behöver ingen tidning. Du behöver inte förlita dig på redaktörers välvilja. Du kan starta en hemsida eller blogg, twittra och göra din röst hörd gratis. Utan presstöd. Och utan att behöva förlita dig till någons definition av "mångfald".
Bloggaren Greta Garbo, Linnea Evertsson, har utkommit med en bok om hur det är att sälja sex. Hon deltog också i Efter tio i TV4, där hon berättade om sin syn på att sälja sex, på sexköpslagen och på köparna inför en skeptisk Malou von Siwers.
Först och främst måste konstateras att det är oerhört starkt av henne att framträda inför TV-kamerorna i ett land där hela det politiska etablissemanget värjer sig för de sexsäljare som har mage att värna sina rättigheter och ifrågasätta den radikalfeministiska prostitutionsdiskursen.
Linnea Evertsson säger något väldigt enkelt men viktigt när hon konstaterar: "Min version är min version, sedan finns hur många versioner som helst." Det är nog den bästa poängen vi kan förmedla till alla som tror att sexsäljarna bäst representeras av Lukas Moodyssons Lilja 4-ever, som inte ser någon skillnad mellan att sälja sexuella tjänster vid sidan om sitt "vanliga" arbete och att låsas in i en lägenhet för att där med hot om misshandel eller död sälja sex. Eller som anser att allt sexarbete är exploatering. Det är en ofattbar blindhet som regering och riksdag står för. Det finns människor som far illa av att sälja sexuella tjänster, det finns ingen tvekan om det. Men om det nu var deras välmående som politikerna var intresserade av (vilket det aldrig har varit eftersom sexköpslagen är en moral- och attitydlag), borde det utifrån detta perspektiv rimligen vara förbjudet att sälja sex. Vilket det inte är.
I den efterföljande debatten inleder Nyamko Sabuni med att hävda att hon inte tror på den "lyckliga horan". Det hon egentligen säger är att hon tror att Linnea just har suttit och ljugit hela svenska folket rakt upp i ansiktet. Det är direkt oförskämt. Ministern konstaterar att "vi måste koppla köp av sex med människohandel för sexuella ändamål". Jag förstår henne. För att kunna argumentera för lagen måste man nog göra en sådan koppling. Man måste bortse från mänskliga rättigheter, blunda för utvecklingen i länder som Nederländerna, Tyskland och Nya Zeeland och låtsas att sexsäljarnas egna berättelser är uttryck för ett slags falskt medvetande. Endast genom denna blindgång går det att försvara sexköpslagen.
Den politiska debatten fastnade tyvärr i att ena sidan sprider gamla fördomar som den andra försöker korrigera. Politiker som propagerar för sexköpslagen har en tendens att kasta ur sig siffror som de egentligen inte har fog för. Vi vet exempelvis väldigt lite om hur utbredd människohandel för sexuella ändamål är och hur mycket verksamheten omsätter. Ändå lyckas både Nyamko Sabuni och Cecilia Malmström ge sken av att det är en världsomspännande kriminell verksamhet som omsätter samma belopp som internationell vapenhandel. Lite ödmjukhet skulle inte skada. Både CUF:s Hanna Wagenius och LUF:s Adam Cwejman gjorde bra ifrån sig. Men det är svårt att föra debatten framåt när en minister hela tiden sitter och diskuterar något helt annat, nämligen människohandel och, till slut, även organhandel.
Mitt intryck är att sexköpslagen inte längre har någon avskräckande effekt. Den hade det inledningsvis, vilket Socialstyrelsen konstaterade i Kännedom om prostitution 2003. Men bara fyra år senare kunde Socialstyrelsen i sin granskning konstatera en ökande gatuprostitution - samtidigt har verksamheten exploderat på nätet (en utveckling vi säkerligen hade sett oavsett lagstiftning). Detta överensstämmer med den bild som de sexsäljare som jag intervjuar för min uppsats har gett. Lagen har ingen direkt påverkan på dem som köper sex, sett utifrån efterfrågan. Däremot stigmatiserar lagen givetvis sexköparen, vilket också är meningen. Detta illustrerades obehagligt tydligt när landets justitieminister på fullt allvar föreslog att misstänkta sexköpare (inte dömda mördare) skulle få gredelina kuvert hemskickade så att barnen i familjen fick se vilken typ till pappa de hade. Att betala för sex fortsätter att vara något av det värsta man kan göra i Sverige ur moralisk synvinkel. Det säger lite om moralen i det här landet.
Förbudet mot köp av sexuell tjänst, som lagen egentligen heter, är under så kallad utvärdering. Det handlar emellertid inte om någon omprövning, som Malou von Siwers antog. I direktiven framgår att en utgångspunkt är att lagen ska vara kvar. I stället vill regeringen att utredaren Anna Skarhed utrönar hur polis och åklagare arbetar med lagens hjälp och om det finns några tolkningssvårigheter eller andra problem som lägger hinder i vägen för deras arbete att sätta fast sexköpare. Så ser direktiven (Dir. 2008:44) ut. Utvärderingen skulle ha presenterats senast den 30 april, men det ser ut som om vi får vänta på resultaten. Vi kan visserligen redan nu, utifrån direktiven, lista ut ungefär vad Skarhed kommer att föreslå för förändringar.
Ung vänster vill se fasta anställningar för ungdomar som just avslutat gymnasiet. Visstidsanställningar har satts i system, klagas det.
Ung vänster frågar sig inte varför arbetsgivare egentligen är rädda för att fastanställa människor. De utgår från att det måste bero på arbetsgivares inneboende ondska. De frågar sig heller inte varför just Sverige har en så skyhög ungdomsarbetslöshet jämfört med andra länder. Beror det på att andra EU-länder har en lagstiftad rätt till heltid? Knappast.
Faktum är att vänsterns trygghetspolitik skapar otrygghet. Företrädarna för vänsterpartierna har stora svårigheter med att förstå det grundläggande förhållandet aktion-reaktion. Förbjuder du något, försvinner inte nödvändigtvis problemet. Det förändras, går under jorden, byter utseende. Och återkommer. Lagar och förbud kan dessutom skapa nya problem. Vi ser det närhelst politiker försöker reglera, kontrollera och förbjuda saker. Vi ser det på narkotikaområdet (i form av ökad kriminalitet och dödlighet), på sexköpsområdet (i form av otrygghet för säljare och stigmatisering av både köpare och säljare), på bostadsmarknaden (i form av en omfattande svart marknad som endast är öppen för människor med feta plånböcker) och inte minst på arbetsmarknaden (i form av höga trösklar och därmed hög arbetslöshet bland vissa grupper). Exemplen på där en "välmenande" politik skapar problemen är många.
I sin strävan att skapa en bomullsinvaddad arbetsmarknad har de rödgröna axelmakterna gjort det dyrt och problematiskt att anställa människor - och därtill gjort det dyrt att arbeta. Följden blir i bästa fall just de visstidsanställningar som Ung vänster inte gillar, i värsta fall att arbetsgivarna helt enkelt avvaktar med att anställa. De höga skatterna på arbete gör i sin tur arbetstagare extra sårbara eftersom många människor inte har någon möjlighet att lägga upp en krisbuffert. De hänvisas till offentliga bidragssystem (vilket är precis vad vänsterpartierna vill).
Dessutom vill jag framhärda att många unga, de facto, är bekväma och lite lata. De nöjer sig inte med en väldigt låg ingångslön, "skitjobb" på McDonald's eller något kafé utan letar efter välbetalda och bekväma jobb. Trots att de är 18 och saknar relevant arbetslivserfarenhet. Denna attityd måste förändras. Målet måste alltid vara att klara sin egen försörjning. Den stoltheten borde alla människor ha. Det kan finnas tillfällen i livet då det av olika anledningar går åt skogen. Men fullt friska personer ska arbeta och försörja sig.
Vi behöver en rörlig arbetsmarknad. En marknad där det är lätt att både anställa och sparka människor. Jag inbillar mig att arbetsgivare faktiskt inte vill göra sig av med den som gör ett bra jobb så länge det finns arbete att erbjuda. Poängen med ökad flexibilitet, och lägre skatt på arbete, är att steget till nästa arbete blir betydligt kortare än i dag, att avsked således inte blir den fullständiga katastrof det i dag kan vara. Lägre skatt på arbete möjliggör människor att lägga undan en krisbuffert för att klara sig mellan två jobb.
Alliansen hade kunnat göra något åt ungdomsarbetslösheten under sina år vid makten men valde att fega ur (trots att Centerpartiet faktiskt drivit på för en förändring). Problemen kvarstår sålunda. Vid en rödgrön valseger kan problemen förvärras ytterligare. Grattis, Sverige.
Vi svenskar vill gärna se på oss själva som moderna, bildade och frisinnade människor. Denna självbild är väldigt svår att förena med det utbredda stödet för att bevara monarkin, som normalt runt 6 av 10 svenskar vill ha kvar.
I själva verket är vi ett konservativt folk som ogillar förändringar, som finner trygghet i när saker får vara "som de alltid har varit" (oavsett om det gäller landets statsskick eller bara några byggnaders placering på vår bostadsort). Att det skulle hänga ihop med synen på Sverige som världens föregångsland och att detta skrytbygge absolut inte får röras eftersom varje förändring, ve och fasa, skulle kunna innebära en försämring av världens bästa land, låter inte osannolikt. Det är i alla fall så stockholmare argumenterar mot varje förändring av stadsbilden (det är därför det tar 20 år att bestämma sig för något här). Då heter det att vi inte får förstöra "världens vackraste huvudstad" med nya byggnader. På samma sätt får vi inte förstöra "världens bästa land" med stora förändringar.
Nu visar undersökningar att svenska folket har ett sjunkande förtroende för kungahuset. Det är positivt att se. Men stödet för monarkin är fortfarande kompakt. Bara 22 procent av svenskarna vill avskaffa detta odemokratiska statsskick. Argumenten brukar vara två och inget är särskilt bra: "Det ska vara som det har varit" och "kungahuset gör bra reklam för Sverige, vilket ger turism och skatteintäkter". Som synes är den principiella diskussionen helt frånvarande, men så brukar det ju förhålla sig. Och det är beklämmande att stödet är som allra största bland borgerliga väljare och företrädare.
Hur pass mycket pengar kungahuset genererar till statskassan (efter att apanaget avräknats) vet jag inte. Men det är en aning märkligt att ett odemokratiskt statsskick som hör hemma i de gamla historieböckerna och inte på 2000-talet kan existensmotiveras med att det ger lite klirr i statskassan. Om turister vill komma hit och se slottet, be my guest. Det kommer att stå kvar oavsett om Sverige har en kung eller ej.
Personligen kräks jag över vurmen för kungahuset, skvallret och det kommande bröllopet. Särskilt illa kommer det förstås att bli i sommar innan bröllopseländet är över. Lyckligtvis flyr jag landet några dagar innan. Men monarkin finns kvar och väntar när jag återvänder.
Lars Ohly gjorde så rätt när han vänligt men bestämt tackade nej till att närvara, konstaterande att han inte var nära släkt med kungafamiljen. Tänk om borgerliga politiker hade stake att göra detsamma.
Åter igen är olyckan framme och åter igen tvingas Tanja Bergkvist ställa in. Ny talare för morgondagens talarkväll är i stället Anders Edwardsson, historiker, författare och bloggare.
Tid: Torsdag 22/4 kl 19.
Plats: Restaurang Cattelin, Storkyrkobrinken 9 i Gamla stan, Stockholm.
Det går utmärkt att både äta god mat och dricka öl i lokalen. Efter talarkvällen blir det barhäng för alla som har lust.
Som jag bloggade om i går vill den amerikanska nöjesindustrin införa ett flertal åtgärder mot piratkopiering som liknar rena rama diktaturfasonerna. Bland förslagen finns idén att datorer, iPods och usb-minnen ska kunna kontrolleras av tullpersonal vid ankomsten till USA.
Detta är varken förvånande eller otidsenligt. Vi har gått mot ökad kontroll generellt i samhället i tio år och resenärer till USA utsätts redan i dag för rigorösa kontroller. Och våra medhavda media kontrolleras redan på flygplatsen med lagens stöd.
Nu har jag visserligen ingen akut längtan till staterna och har inga planer att besöka landet de närmaste åren, men är det inte lite märkligt att det är betydligt jävligare att ta sig in i "frihetens land" medan vi svenskar inte ens behöver visum till och tas emot med ett brett leende i en demokratiskt tveksam stat som Thailand? Och att få visum till Kina tar tre dagar och det är problemfritt att resa in i landet. Inga dumma frågor, fyll bara i det lilla ankomstpapperet med namn och vistelseadress. Risken är dock att nya korkade bestämmelser i USA sprider sig till resten av världen. Kan de, kan andra.
Gränserna för vad som är "farligt" eller "misstänkt" har dessutom flyttats betänkligt. Minns Brad Jayakody som på Heathrow vägrades kliva ombord på planet bara för att han bar en t-shirt med en Transformers-robot på. Roboten höll nämligen i en pistol. Eller Marnina Norys som tvangs ta av sig ett silversmycke som liknade en antik pistol när hon skulle flyga med WestJet.
Dumma förslag och integritetsövergrepp bara för att de kan. Det är egentligen skit samma om det är terrorismen eller piratkopieringen som är boven. Det är vi vanliga resenärer som får lida.
1. Spionprogram som installeras på användarnas datorer och som kan upptäcka piratkopierat material. 2. Obligatoriska brandväggar som kan känna av om en användare ägnar sig åt att sprida upphovsrättsskyddat material olagligt. 3. Den amerikanska tullen ska få söka igenom bärbara datorer, mediespelare och usb-minnen på jakt efter piratkopierat material. 4. Större internationella påtryckningar på andra länder att införa striktare lagar och regler kring upphovsrättsskyddet. Amerikanska myndigheter såsom FBI och Department of Homeland Security bör bistå i jakten på piratkopierare.
Förslag 1 påminner inte så lite om den Green Dam Youth Escort-mjukvara (绿坝·花季护航) som kinesiska myndigheter ville installera i alla nya persondatorer (men som än så länge bara finns i datorer i skolor, på internetkaféer och i andra offentliga datorer). Officiellt var tanken att mjukvaran skulle hindra användare från att besöka porrsajter (även om begreppet "youth escort" nog kan slå lite fel), men ingen lär tvivla på att det i minst lika hög grad handlar om att förhindra besökare att se för regimen känsligt material. Nöjesindustrin lär alltså av diktaturer. Det säger lite grand om hur pass långt det har gått. Grundläggande integritetsrättigheter kastas överbord för några stora företags rätt att kunna fortsätta sin verksamhet som tidigare.
Bara tanken på att den amerikanska tullen ska gå igenom min dator, iPhone, iPod och usb-minnen är obehaglig. Det finns inget olagligt på någon av dessa det och det är just därför det är obehagligt. Det är ett integritetsövergrepp som drabbar oskyldiga människor. Det är inte ovanligt att människor som besökt USA har fått sina väskor öppnade när de hämtar dem. Nakensckanning är på modet. Det är snart bara rektalvisitering som återstår. Någon kan ju faktiskt gömma ett usb-minne med piratkopierad musik där...
Hon blev sjuk i mars och fick ställa in. Men nu på torsdag talar Tanja Bergkvist, fil. dr. i matematik och kritiker av den så kallade genusvetenskapen, på Frihetsfrontens talarkväll.
Tid: Torsdag 22/4 kl 19.
Plats: Restaurang Cattelin, Storkyrkobrinken 9 i Gamla stan, Stockholm.
Det går utmärkt att både äta god mat och dricka öl i lokalen. Efter talarkvällen blir det barhäng för alla som har lust.
Det går inte att tala illa om Sverige i regeringsställning. Det är förstås naturligt eftersom all sådan kritik omedelbart skulle kunna uppfattas som kritik mot den egna regeringen, mot egna misslyckanden. Men det vore ändå önskvärt om Alliansen kunde vara lite mer ödmjuk och visionär. Vad vill ni egentligen med Sverige? Är paradiset redan uppnått?
Fredrik Reinfeldt vill sänka skatterna, det vet vi. Men för Alliansen har argumenten för lägre skatter inte varit argument för en frihetsreform utan för en arbetslinje. Det pratas sällan om frihetsvärdet med lägre skatter. I stället görs kalkyler om vad som bäst främjar sysselsättningsgraden i samhället.
Sett ur det perspektivet finns det något desperat över att nu föreslå skattesänkningar för pensionärer i flera led. Det rimmar dåligt med den så kallade arbetslinjen och handlar enbart om att inte ytterligare reta upp en stor väljargrupp. Så lätt kan arbetslinjen överges när det makten står på spel. Om landets pensionärer möts av löften av skattesänkningar från båda blocken, är risken mindre att de helt ratar Alliansen, resonerar Reinfeldt. Vad regeringen ska göra för att vinna över ungdomarna (vars sympatier till två tredjedelar ligger hos de rödgröna), har nog ingen alliansledare svaret på.
Väljarna är inte rationella vid valurnan. Man kan tycka att runt 1 500 kronor i sänkt skatt varje månad (motsvarande en kortare utlandssemester på ett år) skulle göra människor vänligare inställda till Alliansen. Men icke. Eftersom få känns vid att de faktiskt har mer pengar i plånboken nu än under Göran Perssons tid, hjälper det föga. Och det handlar inte bara om människor som har sin ideologiska kompass till vänster och därmed högaktningsfullt struntar i, eller rent av känner skuld för, den skattesänkning de fått. Människor är helt enkelt ovetande.
Svenskar är ett konservativt folk. Det gillar inte stora, snabba förändringar. Det har funnits stark opinion mot alla genomgripande förändringar de senaste 20 åren. Folk har varit motståndare till avskaffat TV-monopol, motståndare till friskolereformen och motståndare till slopandet av apoteksmonopolet. Efteråt är det däremot få som vill återvända till tiden före dessa reformer. Frihet smakar gott när vi väl fått smaka på den. Detta ambivalenta förhållande till förändringar gör det svårt att gå till val på omfattande reformer. Och några sådana tycks ingen heller svensk toppolitiker eftersträva. Sverige är ju ett så bra land. Här behövs inga förändringar, ingen utveckling. Vi ska bara putsa på fasaden lite.
Höstens val kommer att handla om jobbfrågan, om trovärdigheten hos de två statsministerkandidaterna och, givetvis, om vem som kan lova mest till barnfamiljer och pensionärer. Räkna med pengaregn.
Mona Sahlin vill återgå till Sverige 2006. Fredrik Reinfeldt vill behålla Sverige 2010. Inget av alternativen är särskilt lockande.
Permissioner brukar av Kriminalvården beskrivas som ett medel för återanpassning i samhället för personer som har suttit fängslade länge. Det är därför en aning märkligt att Anders Eklund, livstidsdömd för bland annat det omtalade mordet på Engla Höglund, åter igen beviljats permission. Eklund har haft permissioner tidigare. På ett så tidigt stadium kan permissioner inte ses som ett led i någon sorts återanpassning i samhället. Vilken är då poängen?
Orsaken till just denna permission - att gå till en optiker samt köpa solglasögon - är inte det mest relevanta här. Oavsett orsak bör vi diskutera vilken funktion permissioner från fängelsevistelser egentligen ska ha. Ska de erbjuda något slags trevligt avbrott i vardagen eller fylla någon konkret funktion i "vården" av den intagne? Eller godkänns permissioner när internen behöver uträtta något särskilt ärende utanför fängelsets murar? Går inte de flesta ärenden att lösa på plats?
Jag är lite tveksam till själva förekomsten av permissioner inom kriminalvården. De förlöjligar själva kriminalvården som sådan när dömda mördare springer på stan och shoppar.
Jag kan förstå poängen med dem som ett led i en återanpassning efter en lång vistelsetid. Att stegvis ge internen ökad frihet och ökat ansvar för denna frihet i stället för att bara kasta ut honom eller henne på gatan direkt vid muck är ett vettigt förfarande. Men permissioner bör inte användas som ett sätt att få käka lite god mat eller handla något trevligt på stan.
Grön Ungdom.
Och hör sen!
Framtida museum.
