Lambertz gör sig till åtlöje

Göran Lambertz ger sig inte. I gårdagens Debatt i SVT avslöjade Lambertz att han på fredagens DN Debatt skulle ta upp ytterligare "fem nya punkter", som tillägg till de tidigare fem, som alla är tung bevisning mot Thomas Quick. Det han presterar i sin andra debattartikel är om möjligt ännu mer pinsamt än i den första.

Lambertz säger sig ha läst Hannes Råstams bok tre gånger och blivit alltmer kritisk. Det är svårt att förstå hur detta hänger ihop. Och det är faktiskt direkt generande att Lambertz nu gör bort sig inför öppen ridå på detta sätt genom att yrvaket hänvisa till "bevis" som ogiltigförklarats av hovrätten, tillbakavisats i resningsansökningarna eller plockats sönder och samman av Hannes Råstam.

Hur en inristning på ett träd kan koppla Quick till mordet på norska Therese Johannesen, som aldrig återfunnits, får vi inte veta. Lambertz återger också indiciet med "ärret" (som inte var något ärr) på flickans arm. Denna historia har Hannes Råstam berört utförligt i både sina dokumentärer från 2008 och i den bok som Lambertz säger sig ha läst tre gånger (månne läser han dåligt).

Ett annat exempel är en detalj som rör mordet på israelen Yenon Levi, från vilket Bergwall frikändes 2010. Att Quick skulle ha smekt offret på insidan av tröjan styrks enligt SKL av blodspår på kroppen. Men att SKL i samma fall hävdade att de glasögon som hittades på platsen med stor sannolikhet tillhörde en annan misstänkt är tydligen inte av något intresse för Lambertz.

Därutöver nämner Lambertz inte med ett ord att Quick beskrev offrets bröst som hårigt, vilket är fel, eller att han inte kunde beskriva hur eller ens var kroppen lämnats samt vilket mordvapnet var. Han gör sig därmed skyldig till samma selektiva urval av bevisning som åklagarsidan och polisen när Quick dömdes för mord. De punkter som Lambertz presenterar är redan bemötta och skjutna i sank.

För att få en uppfattning om hur sektliknande resonemangen för Quicks skuld är, se gärna debatten från 2010 mellan Gubb Jan Stigson och Hannes Råstam (det osynkade ljudet till trots). Stigsons argumentation är väldigt typisk för den sida som anser att Quick är skyldig: Han fokuserar på enskilda detaljer och lyfter fram små indicier men bortser från att Quick lämnat oerhört många felaktiga uppgifter som ïndikerar att han faktiskt chansar hejvilt. Självfallet träffar Quick rätt ibland i de mängder av förhör som hålls och eftersom han i dessa lägen får en direkt respons av polisen, krävs inget övermänskligt intellekt för att förstå att han är på rätt spår. Quick lämnar själv väldigt lite spontan information.

Problemet med förhören är att de pågår under flera år och leds av samme förhörsledare. Det krävs otaliga förhör innan polisen får fram de indicier som Lambertz nu, i likhet med tidigare Christer van der Kwast, Claes Borgström och Gubb Jan Stigson, återlanserar som "övertygande bevisning".

Både Lambertz och Stigson menar att det finns mycket som tyder på att Quick är den perfekte gärningsmannen. Men Quick har aldrig knutits tekniskt till en enda av mordplatserna. Han kan inte sakligt redogöra för hur han tagit sig till och från platsen. Det finns inte en tillstymmelse till teknisk bevisning mot honom (däremot finns sperma som inte tillhör Quick i ett av de norska mordoffren). Det finns inte ett enda vittne som pekat ut honom. Quick figurerade inte i brottsutredningarna innan han själv började erkänna morden i den så kallade återgestaltningsterapin på Säter, vilket i sig är ett varningstecken för varje sunt tänkande polis. Skyldiga ramlar ytterst sällan av egen vilja i knäna på utredarna.

Det finns alltså väldigt många faktorer som motsäger att Quick har begått de mord han erkänt och dömts för. Och nu, när det pågår resningsprocesser i sex återstående fall (två av morden har Sture Bergwall friats från, tre har han beviljats resning i och i ytterligare tre har ansökningar inlämnats), ger sig plötsligt Göran Lambertz in i diskussionen. Om det är på detta sätt ett justitieråd i Högsta domstolen ser på bevisvärdering i brottmål, blir jag mörkrädd. Lyckligtvis delar ytterst få jurister Lambertz åsikt i fallet Quick. Han gör sig till därför till åtlöje både bland allmänhet och jurister.

Tidigare bloggat:
Lambertz' nakne kejsare

Övrigt:
SvD:s Faktakollen sammanfattar felaktigheterna i Lambertz "övertygande bevisning".

Supermoralisten Mitt

"We gotta clean up the water that our kids are swimming in. And by that I mean the pornography, the drug culture, the violence, the sex, the perversion that bombards them day in and day out. And so I want to make sure we enforce our obscenity laws. I want to make sure that retailers don't sell adult videogames to kids. And I want to make sure that every new computer sold in this country after I'm president has installed on it a filter to block all pornography and that parents can click that filter and make sure their kids don't see that kind of stuff coming in on their computer..." (applåder)

Mitt Romney omfamnas av en hel del borgerliga i Sverige. Tydligen mest för att han vill sänka skatterna.

För mig är det obegripligt hur liberaler kan hamna så fel. Hans utspel från 2007, i vilket han bland annat föreslår ett förinstallerat filter som blockerar pornografi i alla datorer, är ett tydligt exempel på vad för slags politiker Romney är: klassiskt moralkonservativ. (Förslaget är dessutom väldigt märkligt etersom alla datorer har "parental control"). Svenska liberaler borde rynka på näsan.

Barack Obama har varit en besvikelse för många. Han har inte lyckats vända USA:s krisande ekonomi, men vi ska minnas att Obama övertog två krig, ett gigantiskt underskott och fick börja regera mitt i en finanskris. Han har svikit flera viktiga och symboliska löften (som stängningen av Guantánamo), vilket givetvis tär på förtroende för honom. Men sett till alternativet är ändå Obama den minst farlige.

Småpartiernas kamp

Enligt TV4/Novus senaste väljarbarometer hamnar både Kristdemokraterna och Centerpartiet under riksdagsspärren. KD får 3,1 procent, C 3,8. Detta ska jämföras med Sifos senaste undersökning där KD fick 3,6 och C 4,6 procent.

Mellanvalsmätningar är egentligen ointressanta. Men jag håller det inte alls för otroligt att något av partierna faktiskt åker ur efter nästa val. Ty om båda balanserar på fyraprocentsspärren på valdagen, vilket parti ska borgerliga stödröstare välja? Göran Hägglund är van vid att arbeta i motvind, men Annie Lööf hade nog väntat sig ett annat utgångsläge än detta. Nu kan det egentligen bara bli bättre. Men inte mycket tyder på att det blir det.

Ett önskescenario vore att ett eller flera av småpartierna åker ur och att Piratpartiet kommer in i riksdagen. Det skulle ruska om etablissemanget rejält. Tyvärr lär dock en riksdag utan C och KD enbart blåsa upp Moderaterna ytterligare. Det som behövs är egentligen starkare allianskollegor till M, inte svagare.

Vad är mobbning?

I dag har flera större medier berättat att nätmobbning går längre ned i åldrarna än vad forskarna tidigare trott. Var sjätte fjärdeklassare har drabbats.

Det tycks vara alarmerande siffror. 16 procent av 10-åringarna har utsatts för mobbning på nätet! Det är en ännu opublicerad studie vid Göteborgs universitet som ligger bakom dessa siffror.

Men vad säger de egentligen? Först och främst, vad är mobbning? Mobbning är systematiska trakasserier och diskriminering. Mobbning kan se ut på väldigt olika sätt. Men det som skiljer mobbning från ett vanligt bråk är just det systematiska. Det regelbundna.

Innan jag har läst studien går det varken att såga den eller hävda att dess resultat är oroväckande. Men i DN återges frågeställningen till årskurs 4, 6 och 9 så här: "Så många har drabbats av nätmobbning någon gång". Någon gång är inte systematiskt, inte regelbundet.

Redan där finns det skäl att sätta ett litet frågetecken för undersökningens resultat. Så skapar man en nyhet - och i värsta fall en skev verklighetsbild.

Saabsåpan fortsätter

Saabaffären kärvar. Igen. Många trodde att det var klappat och klart när elbilskonsortiet Nevs fick äran att köpa Saabs konkursbo. Det var den 13 juni och Kai Johan Jiang, en affärsman ingen hört talas om, klev fram och beskrev sin vision: Det skulle byggas elbilar i Saabfabriken. Nu kan allt gå i stöpet.

Källor uppger till Dagens Industri att Nevs har problem att få fram pengarna. Hittills har bara en handpenning på 150 miljoner betalats, knappt en tiondel av den obekräftade köpesumman på 1,8 miljarder. Nu sägs att varumärkestvisten har gjort att finansiärer hoppat av. Att bara köpa en fabrik var tydligen inte fullt lika intressant som att även få ett varumärke på köpet. Kanske har också andra faktorer, som en eventuell rättstvist om rättigheterna till Phoenixplattformen, påverkat investeringsviljan.

I vilket fall uppges konkursförvaltarna ha fått nog och gett Nevs till på fredag att betala. Om de inte gör det borde turen rimligtvis gå till kinesiska Youngman, som om de är angelägna borde jobba med att säkra finansieringen just nu.

Youngman lade ett bud på fyra miljarder för hela rasket - inklusive reservdelsbolaget Saab Parts. De fick nobben eftersom konkursförvaltarna krävde "pengarna på bordet", inga krediter. Dessa pengar hade Nevs tydligen aldrig tillgång till.

Jiang säger sig vara "djupt sårad" av alla tvivel på hans affärsidé. Det är ett patetiskt påstående av en man som uppenbarligen har svårt att ens finansiera köpet av fabriken där affärsidén ska förverkligas. Frågan är vad det är med just Saab som lockar så många oseriösa affärsmän?

Merkel vill ha nytt EU-fördrag

Det sägs nu att Angela Merkel vill arbeta fram ett nytt EU-fördrag för att grundlagsfästa den finanspolitiska pakten och ge EU definitiv beslutanderätt över medlemsländernas ekonomiska politik. Fördraget ska bidra till att vi får "mer Europa", för att använda förbundskanslerns egen vokabulär för mer överstatlighet.

Hur pigga Merkels kollegor är på att utarbeta ännu ett fördrag återstår att se. Fördraget måste förstås, om det blir verklighet, godkännas av de där eländiga medborgarna runt om i medlemsstaterna. De som haft för vana att sätta sig på tvären när de väl fått möjligheten att göra sin röst hörd.

Det kan alltså snart bli dags för irländarna att rösta rätt igen - och för alla oss andra att åter mobilisera krafterna för att få upp frågan på agendan. Där är vi dock inte riktigt än.

Danskar vill inte förbjuda sexköp

Den danska sosseregeringen vill vandra i Sveriges fotspår och förbjuda sexköp. Men förbudet saknar stöd hos befolkningen. Enligt en opinionsmätning för Jyllands-Posten vill två tredjedelar av danskarna inte förbjuda köp av sexuella tjänster. Endast två av tio är positiva till förbudet.

De danska socialdemokraterna vill förstås driva igenom lagen ändå. De ska sända "en klar och tydlig signal" om att det inte är OK att köpa sex, säger partiets jämställdhetsansvarige.

Även i Sverige ifrågasattes sexköpslagen innan den kommit på plats. I dag är stödet för den större. Inte för att den nödvändigtvis minskat prostitutionen. Inte för att den skyddar utsatta sexsäljare. Inte för att den gör annat än att moralisera över vuxna människors sexualitet. Utan för att den just "sänder signaler" om vilket sexuellt beteende som är korrekt.

I en svensk samhällsutveckling där strippklubbar (eller "porrklubbar" som de populärt kallas) är utroningshotade, där ungdomars sexualitet stigmatiseras och där moralen hos extremistorganisationer som Ecpat vinner mark är förstås ett sexköpsförbud inte kontroversiellt eller konstigt. Men Danmark har varit och är ännu mer liberalt och frisinnat i dessa frågor än Sverige. Om det blir moralisterna som drar längsta strået även på andra sidan sundet återstår att se.

Veckan som gick #41

# Löfven och företagen. Socialdemokraternas nye ledare Stefan Löfven lät väldigt moderat i sitt tal i Vasaparken under söndagen (eller är det Moderaterna som låter socialdemokratiska? Jag har glömt vem som liknar vem mest). Som gammal metallare har Löfven koll på företagspolitiken. Den kommer att bli hans styrka i framtida debatter med statsministern. Satsningar på infrastrukturen i Stockholm var en av flera frågor som förenade S och M när respektive ledare höll sommartal. Med tanke på att S redan har accepterat Alliansens jobbskatteavdrag och att Löfven därtill vill underlätta för företag genom att låta staten betala den andra sjuklöneveckan (ett förslag som KD och C gillar), lär det bli ännu svårare att skilja blocken åt i valet 2014. Löfven är knappast den som entusiasmerar massorna, men för den som har ledsnat på Reinfeldt kommer han att framstå som ett tryggt val.

# TV-avgift blir TV-skatt. Den illa omtyckta TV-avgiften kan ha gjort sitt. Public service-kommittén föreslår att den ersätts med en skatt liknande begravningsavgiften. Den som inte gillar att betala för public service kommer således fortfarande att tvingas till detta. Men vi lär i alla fall slippa den hemska reklamfilmerna för Radiotjänst.

# Quickskandalen. Hannes Råstams bok om fallet Thomas Quick har fångat alla mediers intresse den gångna veckan. Och inte bara mediernas. Tidigare JK Göran Lambertz fann det nödvändigt att göra bort sig ännu en gång. Bästa sättet att göra det var att gå ut och hävda att det finns starka bevis som talar för att Sture Bergwall är skyldig till minst två av de åtta mord han dömts för. Att han som justitieråd i HD uttalar sig i ett pågående rättsfall (Bergwall har flera resningsansökningar inlämnade) är förstås galet. Att Lambertz dessutom gör det när han är så illa insatt i Quickutredningarna gör det hela genant. Han har nu valt att tillhöra det lilla bunkergäng som fortfarande är övertygade om Bergwalls skuld. Det är ett minst sagt märkligt val.

Opel gör snart Saab sällskap

Det är kanske ingen tröst för alla Saabfans där ute, men snart kommer den nedlagda svenska biltillverkaren vara i gott sällskap.

Peugeot-Citroën blöder och tusentals får gå från fabrikerna. Opel har befunnit sig i nedförsbacke i över tio år men står nu på randen till undergång.

För den sistnämnda är läget inte helt olika Saabs. Mångmiljardförlusterna läggs på varandra. Opel har inte gjort en helårsvinst sedan 1999. Ägaren GM börjar få nog. Samtidigt är företagets produkter mer intressanta än någonsin.

Europa är en svag marknad för Opel och plågad av överkapacitet, men GM tillåter inte att den tyska biltillverkaren att konkurrera i USA eller ge sig in på den växande kinesiska marknaden eftersom den då skulle konkurrera med GM:s redan etablerade märken.

På självaste 150-årsdagen går Opel definitivt mot sitt slut. Detta sker när Opel faktiskt har byggt upp ett bra modellprogram, sannolikt det starkaste någonsin. Ser vi till utbudet står sig Opel bra mot konkurrenterna. De har gått från trista intetsägande tråkåk till intressanta och, faktiskt, rätt snyggt designade bilar som doftar framtid. Elbilen Ampera är ett sådant exempel. Men det är samtidigt svårt att förklara varför någon ska välja Opel framför Volkswagen, BMW,  Toyota eller Skoda.

Problemet för Opel är att de ägs av GM, som i sin tur till en tredjedel ännu ägs av de amerikanska skattebetalarna. Förluster är inte vad de vill se i det krisläge den amerikanska ekonomin befinner sig i. Räkna med att tyska politiker och fack kommer att slåss för Opels överlevnad. Men fabriker kommer att stängas och eftersom alla kurvor pekar nedåt, och de räddningsvägar som skulle kunna finnas är stängda, är det svårt att se hur Opel långsiktigt ska överleva.

Paradoxalt nog kan det alltså bli så att Opel läggs ned just när de har lyckats skapa sin starkaste lineup någonsin. Det är lätt att se likheterna med Saab.

Ampera är Opels nya elbil. Den är ovanligt snygg för att vara en Opel.

Stollarnas parti

Trakassera gärna somalier för att "röra om i grytan" lite.

Ha Ungerns kulturpolitik med nationell styrning av all kultur som föredöme.

Förbjud islam och utvisa alla troende muslimer.

Sverigedemokratiska företrädare som är lite för ärliga har varit många på sistone. Jimmie Åkesson brukar säga att knäppa utspel är något som drabbar alla nya partier och att detta är en process som även SD måste gå igenom. Eller kan det ha att göra med att partiets åsikter faktiskt ligger nära just dessa utspel?

Den som tänkt rösta på SD för dess EU-motstånd allena borde kanske ompröva det beslutet. Partiet är helt enkelt för stolligt.

Att svära i den feministiska kyrkan

Ulf Brunnberg har rört om i grytan förr, bland annat genom att föreslå en TV-kanal för män. Att han i en intervju i Slitz hävdar att "män ska vara män och kvinnor ska vara kvinnor" (typ) är inte så överraskande för den som följt hans utspel tidigare, inte minst fjolårets sommarprat.

Ändå ger Brunnbergs åsikt att kvinnor inte hör hemma som häktesvakter bland tungt kriminella stora rubriker. Var det inte just detta som var och varannan tyckte direkt efter mordet på Karen Gebreab?

Folk från alla hörn och kanter skyndar sig att inte bara ta avstånd från denna åsikt utan också håna Brunnberg som person. I Mix Megapol tyckte Alex Schulman att Ulf Brunnberg borde förhindras att uttala sig om saker och programledarna, däribland Trams-Anders Timell, hakade förstås på. Lars Ohly jämför honom med en liten valp som kissar i tvätten. Cissi Wallin undrar hur Brunnbergs dotter ser på sin pappas "helt öppna kvinnohat" (när och vem han har hatat är oklart). Och så fortsätter det. Nåde den som svär i den feministiska kyrkan.

Många blir alltså så upprörda över att någon beklagar sig över den feministiska hegemoni som råder i Sverige att de inte bara vill gå i clinch, de vill även håna och förminska personen. Lite god feministisk härskarteknik.

Det spelar mindre roll att även jag tycker att Ulf Brunnberg ibland trampar snett och slänger ur sig illa underbyggda påståenden. Skälet till att han får skit är att han i egenskap av kändis förväntas vara politiskt korrekt och i egenskap av skådespelare rödvinsvänster. Den som inte är det och dessutom vågar uttrycka andra åsikter offentligt kommer alltid att få skit.

沪

WHEN CHINESE PEOPLE SAY “那个” IN THE PRESENCE OF BLACK PEOPLE

Många, många fler finns att hitta på 沪, eller Wuluwu som sidan tydligen heter i adressfältet. Många är rätt träffande för alla som vistats i Kina och/eller är bekant med den kinesiska kulturen.

Ett litet steg framåt?

TV-avgiften har varit hårt kritiserad under mycket lång tid. De psykoinfantila reklamfilmerna har inte direkt gjort folk mindre förbannade.

Nu föreslår Public service-kommittén att TV-avgiften ersätts med en avgift på skattsedeln. Därmed blir den jämförbar med begravningsavgiften och ingen kan undkomma den.

TV-avgiften kostar drygt 500 kronor per kvartal. Det är en OK avgift om man tittar mycket på SVT och lyssnar mycket på SR men en hög summa om man inte gör det. Andelen TV-innehavare som betalar är enligt Radiotjänst väldigt hög. Folk vill väl inte ha "pejlare" utanför porten, kan man tänka. 

I dag är avgiften kopplad till innehavet av en TV (som ju kan användas till mycket annat än att titta på SVT:s sändningar). I takt med teknikutvecklingen tillåtit oss att se på TV i våra datorer, telefoner och surfplattor har avgiftens utformning blivit ålderdomlig. Det går ju utmärkt att nyttja både SR och SVT utan att betala ett öre.  

Sett ur det perspektivet kommer avgiften via skattsedeln att bli mer rättvis. Å andra sidan kommer även denna avgift att tvinga människor som inte nyttjar public service att betala för kalaset.  

Missnöjet lär således fortsätta. Men en skatt kommer åtminstone göra att vi slipper Radiotjänsts infantila reklamfilmer framöver. En liten seger är det allt.

Vinden har vänt

Hannes Råstam har efter sin död lyckas skapa den diskussion han förmodligen hade önskat med sin bok Fallet Quick. Att skapa en seriemördare (köp boken här). Vilka konkreta resultat Råstams och Jenny Küttims arbete får återstår att se, men just nu är i alla fall diskussionen om en rättsskandal i gång. Rättssäkerhetsfrågor engagerar sällan - därför är den diskussion och debatt vi nu ser dubbelt välkommen.

Göran Lambertz, som under en vecka 2006 läste igenom morddomarna och med denna korta arbetsinsats ansåg sig ha tillräckligt på fötterna för att konstatera att inga fel begåtts, säger sig ha "starka bevis" för att Thomas Quick gjorde sig skyldig till minst två mord.

Det visar sig att Lambertz för att bli övertygad om detta rådfrågat just det bunkergäng som hela tiden hävdat Quicks skuld och drivit tesen i rätten: f.d. överåklagaren Christer van der Kwast, polisinspektör Seppo Penttinen (som höll alla förhör med Quick då förundersökningsledaren Kwast inte tillät att någon annan gjorde det) och advokaten Claes Borgström. För att vara på den säkra sidan kontaktade Lambertz även Dala-Demokratens kriminalreporter, kufen Gubb Jan Stigson (vars debatt med Råstam återges i boken), som förstås bekräftade det de tidigare herrarna sagt. Det är lite som att undersöka Guds existens genom att fråga en präst.

Claes Borgström slår tillbaka kritiken mot hans arbete som Quicks advokat, som han tycker är "kränkande". Som advokat till en person som gör allt för att bli dömd för mord befann sig Borgström förstås i en märklig situation. Men även en advokat med ett begränsat intellekt måste ha kunnat upptäcka att det som skedde i rättssalen var en teater och att den så kallade bevisning som presenterades bestod av väldigt vinklat och redigerat material. Borgström hade ju själv varit med vid vallningarna och sett hur Quick vimsade omkring och inte hade en aning om hur han skulle beskriva de brott han sade sig ha begått. Överdoseringen av narkotika finns både journalförd och inspelad på band.

Borgström blev inte bara åklagarens lakej under utredningarna. Han kom i praktiken att tillhöra åklagarsidan eftersom han inte ifrågasatte någon av den så kallade bevisning som framkom, ej heller hur den växte fram i takt med att Quick fick del av alltmer information om brotten. Borgström är inte ensam. Inte heller Gunnar Lundgren, som "försvarade" Thomas Quick vid de första mordrättegångarna, kände något tvivel utan gick helt och hållet på åklagarens linje.

Nu talar allt fler om behovet av en granskning, något slags medborgarkommission för att få reda på hur en person kunde dömas oskyldig till så många mord. Även Hannes Råstam var inne på detta före sin död. Men jag är ganska skeptisk till vad en sådan kan tänkas komma fram till. Sveriges historia av stora utredningar av skandaler och missförhållanden förskräcker. Risken är uppenbar att det blir en utredning som inte vågar ta i de hetaste potatisarna, att den går något slags medelväg för att slippa peka ut de högst ansvariga i alltför skarpa ordalag.

Men vinden har vänt, vilket blir väldigt tydligt när Sveriges Radio och andra medier nu tar upp fallet Quick utifrån utgångspunkten att det är fråga om en stor rättsskandal. Så lät det förstås inte när Quick erkände det ena mordet efter det andra. Då tävlade medierna i att beskriva Quick som ett monster, ett odjur.

Expressens Pelle Tagesson skrev: "När man vet den fruktansvärda sanningen om vad Thomas Quick gjort med sina offer - och när man hört hans djupa, djuriska vrål - finns bara en fråga: Är han verkligen en människa?"

Aftonbladet beskrev Quick som "seriemördare, pedofil, nekrofil, kannibal, sadist" och tidningens reporter Kerstin Weigl fastslog: "För egen del, efter att ha hört ljuden, kan jag inte tvivla. Orden kommer stötvis, i djupa konvulsioner som om han kräktes. Jo - detta måste vara en verklig berättelse."

Det är inte bara åklagare, advokat, polis och terapeuter som behöver fundera över sin roll under Quickutredningarna. Även medierna behöver rannsaka sig själva.

Bloggat tidigare i ämnet:
Lambertz' nakne kejsare
Vår tids rättsskandal
Rättvisa!
Skandalen är redan ett faktum
Den krackelerande rättssäkerheten
Skandalen runt Quick bara växer
De skapade ett monster
När oskyldiga erkänner

Andra bloggar:
HAX

Övrigt:
# Debatten i SVT:s Aktuellt mellan Göran Lambertz och Leif GW Persson kom att handla lite om sakfrågor och mer om vem som är bäst påläst, men se den för all del ändå.
# Claes Borgström talar ut i Sveriges Radio.
# Studio Ett special om Quickskandalen

Sista chansen att anmäla sig till sommarseminariet

Nu finns det bara ett tiotal lediga platser kvar på Frihetsfrontens sommarseminarium 24-26 augusti.

Följande talare är bokade:

Ingemar Nordin, professor
Maria Eriksson, aktuell med sin bok om avregleringen av elmarknaden
Hanif Bali, moderat riksdagsledamot
Pieter Cleppe, director för Open Europes Bryssel-kontor
Erik Lakomaa, ekonomie doktor och politisk konsult
Alen Musaefendic, ledarskribent på SvD
Fredrik Segerfeldt, samhällsdebattör och författare.

Liksom förra året håller vi till på en kollogård en bit norr om Norrtälje.

Här samlas nyliberaler, libertarianer och andra frihetsvänner från Sverige, Norge och flera andra länder för att diskutera politik, ideologi och filosofiska frågor.

Försäkra dig om en plats genom att sätta in deltagaravgiften, 690 kr för studerande och 890 kr för övriga, på PlusGiro 449 71 84-4 eller bankgiro 268-5295, betalningsmottagare Nyliberalt Forum. 
Ange e-postadress för utskick av information. Mat och husrum är inkluderat i priset.

Som vanligt erbjuds: intressanta anföranden, spännande bekantskaper, bar, bad, god mat, frivillig fotboll, musik och hejdlöst festande.

Avskaffad censur i Burma?

Farhågorna har varit många. Skulle en sluten militärregims löften om demokratiska reformer verkligen vara trovärdiga?

Hittills har faktiskt militärjuntan i Burma levt upp till sina löften. Aung San Suu Kyi sitter i parlamentet. Visserligen är hennes makt starkt begränsad som enskild ledamot i ett parlament som domineras av gamla militärer. Men hon sitter ändå där och inte i husarrest.

Nu hävdar regeringen att den ska sluta censurera alla inhemska publikationer. Vad det nya fria ordet blir värt återstår att se. Detta kommer egentligen prövas först när oppositionella kan yttra kritik mot regeringen utan att drabbas av några konsekvenser. Där är vi inte ännu.

Ändå tyder alltmer på att Burma har valt en väg mot ekonomisk utveckling och ökad öppenhet. Politiska fångar har släppts. Omvärlden har tagit bort sanktionerna i spänd väntan på om utvecklingen fortsätter. Om regimen håller kursen kommer det att medföra ökade utländska investeringar, en ökad turism i takt med att resandet i landet underlättas och på sikt minskad fattigdom.

Chanserna för det burmesiska folket att få ett bättre liv tycks ha ökat betänkligt.

Lambertz' nakne kejsare

Före detta Justitiekanslern Göran Lambertz kritiserar på dagens DN Debatt avlidne Hannes Råstams slutsatser i den nya boken Fallet Quick. Att skapa en seriemördare. Enligt Lambertz drar Råstam förhastade slutsatser när han hävdar att Sture Bergwall är oskyldig till alla de åtta mord som han dömts för.

Argumentationen som Lambertz använder känns igen från de konspirationsteoretiker som hävdar att amerikanska regeringen låg bakom 11 septemberattackerna och att människan aldrig landat på månen: Han väljer ut ett fåtal detaljer som "avgörande bevisning". Det är så konspirationsteoretiker arbetar. Med några utvalda detaljer tror de sig kunna så tvivel om helheten. Problemet är att Hannes Råstam redan har tillbakavisat flera av de "bevis" som Lambertz drar fram genom att visa hur dessa uppgifter lämnades. Har Göran Lambertz inte läst boken?

Quick ska ha kunnat peka ut ett födelsemärke på 11-årige Johan Asplunds kropp. I de förhör som återges i Råstams bok framgår att Quick trevande och mycket tveksamt placerar märket på fel sida av kroppen. Med sedvanlig god hjälp av förhörsledare Seppo Penttinen lyckas han dock få märket att vandra tills det sitter på rätt ställe.

Så fungerar alla förhör. Penttinen "tolkar" Quick och leder honom i rätt riktning. Quick berättar väldigt lite konkret på egen hand. Utpekandet av platsen där norska Trine Jensen mördades sker inte heller spontant. Quick har tillgång till information om de norska morden i förväg och vet således att de två brottsplatserna ligger nära varandra.

Det mest intressanta är dock att även om Göran Lambertz lastgamla argument (de har använts av Christer van der Kwast från dag 1) verkligen skulle hålla, och Quick mot allt bättre vetande verkligen är skyldig till två av morden, står vi vid följande faktum: Han är då oskyldigt dömd för sex mord. Skulle då inte detta vara illa nog? Lambertz tycker inte det. I Hannes Råstams bok konstaterar han kort:

"Men det bör framhållas att det i varje fall i princip är mindre allvarligt om rättsväsendet fäller en oskyldig person som erkänner och vill bli fälld, än om det dömer en oskyldig som hela tiden förnekar."

Ja, han säger faktiskt så, vår förre JK. Att det faktiskt alltid är fel att döma oskyldiga, att varje felaktig dom innebär att den verkligt skyldige är på fri fot och potentiellt kan begå brott igen och att Quickutredningen i praktiken därmed har skyddat kanske ett halvdussin mördare eller fler, verkar inte bekymra Lambertz. Det är en häpnadsväckande tanke som statens före detta advokat för fram.

Det kan tyckas lite märkligt att Göran Lambertz agerar så här. Han deltog aldrig i Quickutredningarna och har således ingen ära och heder från den tiden att försvara. Lambertz kom in i fallet långt efter att Sture Bergwall återtagit sitt namn och börjat tiga. Som dåvarande JK gjorde Lambertz en "granskning" och återkom efter en vecka med sin konklusion: Domarna var välskrivna och välmotiverade. Allt var som det skulle. Det tog honom sex dagar att läsa domarna. Hannes Råstam ägnade över sju månader ("mer än heltid") åt att gå igenom hela Quickutredningen. Han har haft tillgång till journaler på Säter, till hela förundersökningen, till allt filmmaterial från vallningarna och vridit och vänt på allt.

Jag tror att det är som Hannes Råstam skriver i sin bok: Sverige är litet och den juridiska världen ännu mindre. Lambertz var inte involverad i själva utredningarna mot Quick, men han är god vän med Quicks förre advokat Claes Borgström och han har satt lite av sin heder i pant genom att faktiskt som dåvarande JK hävda att inga fel begåtts.

Den som trodde att vinden slutgiltigt skulle vända tack vare Hannes Råstams avslöjanden kan tänka om. Ingen kommer att ställas till ansvar för vanvården på Säter, för bevismanipuleringen eller för det oprofessionella polisarbetet under hela utredningen. Eventuella brott är preskriberade. Men det är osannolikt att någon hade velat utkräva ansvar även om det varit möjligt. I Sverige söker vi samförstånd, inte konfrontation.

Och även när Sture Bergwall slutgiltigt frikänts från alla misstankar om åtta mord, kommer det lilla bunkergänget bestående av advokater, poliser, en före detta överåklagare, en "minnesexpert" och en terapeut som tror sig kunna hitta bortträngda minnen genom regression att fortsätta hävda att kejsaren minsann inte alls är naken. Göran Lambertz har tydligen valt att tillhöra dem.

Uppdatering:
Leif GW Persson: Lambertz snackar skit
Flera riksdagspartier kräver en sanningskommission/granskning
Sture Bergwall: Finns inga bevis

Veckan som gick #40

# Assange isolerad igen. Under lång tid satt WikiLeaksgrundaren Julian Assange i husarrest på ett större slott. Säkert bekvämt och enligt huvudpersonen själv nog värdigt hans ego. Sedan kom beslutet: Assange skulle, alla överklaganden till trots, utlämnas till Sverige. Då sökte han asyl i Ecuador. Och nu sitter han där på ambassaden och häckar. Assange missade förstås inte tillfället att hålla tal till folket. Det finns mycket att kritisera det svenska rättsväsendet för i denna historia. Men närmare någon lösning på sin egen situation har Assange inte kommit genom att vägra låta sig utlämnas. Har han tänkt att gömma sig resten av sitt liv?

# Tom Reinfeldt. Fredrik Reinfeldt lät som han brukar när han höll sitt årliga sommartal i Vaxholm. Han anklagade oppositionens ledare Stefan Löfven för att inte säga så mycket alls. Vilket ju är rätt. Men själv har statsministern smärtsamt lite att komma med. Att prata med utbyggd tunnelbana i Stockholm, bara året efter att han hånat Håkan Juholts satsning på just tunnelbanan, duger inte. Nu ska Alliansen samlas hos Annie Lööf i något slags försök till nystart. Förhoppningsvis har de med sig en väldigt stor idélåda.

# Meningslösa lagar. När fildelningslagen, den så kallade Ipredlagen, infördes 2009 hade regeringen stora förhoppningar om dess verkan. Den trodde på uppemot 800 rättsfall per år. Och fildelningen skulle förstås minska drastiskt. Fram till juni i år har dock endast elva fall kommit upp i rätten. Elva. Några stora fildelningsfall av den sort som lagen skulle handla om (polisen skulle ju inte jaga ungdomar, hette det) har vi heller inte sett. Och fildelningen har efter en kort tids minskning åter nått samma nivåer som innan 2009. Ipredlagen är därmed ännu en i raden av lagar som stiftades för att politiker ville "sända signaler". Och den lär bli kvar. Vi tar inte gärna bort lagar i det här landet.

Kräk och ynkrygg

"Vårt stabila rättssystem garanterar var och ens rättigheter. Vi tillbakavisar bestämt alla påståenden om det motsatta."

Orden är Carl Bildts som svar på Ecuadors utrikesministers kritik mot det svenska rättsväsendet. Men tajmingen på påståendet är inte det bästa. Just i dagarna har Hannes Råstams granskning av fallet Thomas Quick, Sveriges största vård- och rättsskandal i modern tid, släppts i bokform. Råstam klär av det svenska rättsväsendet, polisen och psykvården efter noter (obligatorisk läsning).

Att Julian Assange inte skulle få en rättvis rättegång i Sverige tror jag är överdrivet. Men de som anklagat det svenska rättsväsendet för att inte vara rättssäkert och r politiserat får ständigt vatten på sin kvarn.

Först och främst måste vi konstatera att det i svenska tingsrätter sitter politiskt tillsatta nämndemän. Att påstå att vårt rättsväsende inte är politiserat är således felaktigt.

Och framträdande politiska företrädare i Sverige har låtit käften glappa. Reinfeldt har inte bara beklagat att Assange inte utlämnats till Sverige utan också tagit ställning för de kvinnor som anklagar Assange för sexbrott. Varför en regeringschef ska lägga sig i ett aktuellt rättsfall vete fåglarna.

Socialminister Göran Hägglund kallade häromdagen Assange för "kräk". Och som grädde på moset kallar advokat Claes Borgström, som för evigt kommer att vara känd som den advokat som bidrog till att få en man felaktigt dömd för åtta mord, Assange för "egoistisk ynkrygg". Lägg därtill att i stort sett alla medier i Sverige har tagit ställning mot Julian Assange.

Jag kan trots allt ha viss förståelse för att Assange tvekar över om han verkligen får en rättvis prövning på svensk mark.

Valutatvångströja

Finland är berett att dumpa euron, hävdar Finlands utrikesminister Erkki Tuomioja.

Ministern skräder inte orden. Han kallar eurosamarbetet för "en valutatvångströja [som] ställer till elände för miljoner" och menar att det bara är en tidsfråga innan länder börjar bryta sig ur.

Oavsett om finländarna verkligen har planer på ett utträde eller om det denna gång endast handlade om en frispråkig utrikesministers personliga åsikt, är det nyttigt att frågan dryftas och att kritiken mot det vansinniga valutasamarbetet fortsätter.