Mer naket åt folket!

Efter att nakna eller alltför lättklädda kvinnliga American Apparel-modeller väckt ramaskri i sociala medier har klädföretagets butik på Götgatan i Stockholm vandaliserats. Två gånger på en vecka. Som synes på bilden ovan har aktivister även klottrat ned skyltfönstret med uppmaningar om bojkott.

Härom veckan uppmärksammade jag en nedsprejad H&M-affisch (bakom den rosa sprejen fanns en kvinna i bikini). Jag får nästan nypa mig i armen. Är detta jämställdhetskamp 2013? Nå, detta handlar verkligen inte om jämställdhet utan om ren och skär intolerans. Alla har rätt att vägra köpa kläder från H&M eller American Apparel. Ni behöver inte förstöra andras egendom för att göra era patetiska röster hörda.

Jag gillar att titta på nakna och lättklädda kvinnor. Jag står för det. Jag ser inte sexualisering som ett problem - om kvinnor ses som sexobjekt i större utsträckning än män (vilket de gör), sexualisera männen!

Därför kommer här några bilder för alla läsare att titta på. Vi behöver mer naket i samhället, inte mindre!

Kvinnoförnedrande?

Objektifierande?

En kul grej, bara.

Konst?

Papperslösa: Någon ordning måste det vara

"Ingen människa är illegal" är kampfrasen för den rörelse som vill ha fri invandring och/eller det som beskrivs som en mer human migrationspolitik.

DN har i ett flertal reportage berättat om en livet för papperslösa i Sverige. Det är lätt att känna empati med föräldrar vars barn inte känner samma frihet som de jämnåriga klasskamraterna med fullständigt personnummer. Som är rädda när det ringer på dörren. Samtidigt måste vi fråga oss vilka konsekvenser det får om papperslösas rättigheter blir desamma som alla andras.

Regeringen har i en överenskommelse med Miljöpartiet gett grönt ljus till att papperslösa ska få samma rätt till vård som asylsökande. Alla tycker inte att det räcker. Rädda Barnen och Röda Korset vill att Socialstyrelsen tar fram riktlinjer som ger papperslösa rätt till mat och boende i Socialtjänstens regi. Mikaela Hagan, handläggare för flykting- och asylfrågor på Rädda Barnen, tycker att barnen borde få frizoner där polisen inte har rätt att leta efter familjen. Hon nämner fritidsaktiviteter som en sådan tänkbar frizon.

Om detta skulle bli verklighet får vi en mycket förvirrande rättslig situation. Tänk en situation där Migrationsverket har gett avslag på ansökan om uppehållstillstånd. Detta har prövats rättsligt. Samtidigt ska polisen inte ha rätt att verkställa avvisningen eftersom samhället enligt Rädda Barnens önskan uppdelats i frizoner som polisen inte får arbeta i. Det är en väldigt märklig syn på rättsäkerhet och sänder också signalen att den som inte får stanna i Sverige kan räkna med både boende och fickpengar från svenska skattebetalare. Dessutom skulle det i praktiken leda till ett krig mellan olika myndigheter.

I mediernas värld är allt väldigt enkelt. Vi ska visa empati med den som gråter framför kameran, och det är klart att den som hungerstrejkar måste få uppehållstillstånd. Migrationsverket håller lyckligtvis fast vid att det är en domstol, inte medierna, som ska avgöra den saken. Och hungerstrejker förmår inte Migrationsöverdomstolen att överpröva tidigare beslut. Om så vore fallet, skulle det skapas ett oerhört godtycke.

Min inställning är enkel: vill du bo och arbeta i Sverige, välkommen. Har du arbete och kan försörja dig själv finns ingen anledning att inte bevilja permanent uppehållstillstånd. Alla som vill komma hit, arbeta och bidra bör välkomnas med öppna armar. Vi bör även i viss mån ta emot personer som flyr från krig och förtryck.

Jag kan förstå att vissa av humanitära skäl hjälper papperslösa att gömma sig. Det är vackert att hjälpa en människa i nöd. Det finns säkert fall då samvetet säger att man inte kan agera på något annat sätt. Men från samhällets sida måste den hårda verkligheten gälla: avvisningsbeslut ska verkställas. Den som vistas illegalt i landet ska inte kunna räkna med något försörjningsstöd eller boende via Socialtjänsten. Någon jäkla ordning måste det faktiskt vara.

Begripligt - och oacceptabelt

Bränder, skadegörelse, våld. Det som händer i Husby är inte obegripligt. Men det är oacceptabelt.

Det går att begripa hur frustration kan rinna över i våldshandlingar. Hur ungdomar som bara sett arbetslöshet och en stigande hopplöshet hos sina föräldrar, som upplever att samhället de lever i inte är en del av ett större sammanhang utan lämnats vid sidan om, kan känna att de vill slå tillbaka mot vad... ja, vad som helst.

Det går också att förstå hur enskilda polisers övertramp med rasistiska tillmälen som sägs ha förekommit i Husby (inte osannolikt givet "apejävel"-fallet i Rosengård) ytterligare kan spä på ilskan och känslan av utanförskap. Dödsskotten förra veckan kan vara den händelse som släppte fri de spänningar som puttrat under ytan en längre tid.

Inget av detta ursäktar emellertid att ge sig på oskyldiga människors, eller kommunal, egendom. Samhället ska aldrig ställa sig förstående och tillåtande när någon tillgriper våld mot annans liv eller egendom.

Att polisens blotta närvaro hetsat ungdomarna till att starta bränder är en tanke vi måste lägga åt sidan. Ty vad är alternativet? Att låta bilarna brinna? På vilket sätt skulle det öka förtroendet för polisen och minska känslan av utanförskap i Husby?

Fast i det gamla

I den narkotikapolitiska debatten brukar förbudssidan argumentera att ett skäl att inte legalisera exempelvis cannabis är att det vore olyckligt med ännu en drog på den legala marknaden. Det anses alltså bättre att den kvarblir på den illegala marknaden där kriminella kan tjäna pengar på den.

DN:s ledarsida menar just detta. Även om tidningen erkänner att alla som röker cannabis inte får haschpsykoser och hoppar ut genom fönstret i panik, ser den inga fördelar med en legalisering eller avkriminalisering. Det är ett förhållningssätt som inte håller.

Helt frånvarande är också skadereduceringsperspektivet, just det perspektiv som aktualiseras i debatten av avkriminaliseringsförespråkarna och som föranlett OAS att lyfta frågan om att pröva något annat än det misslyckade kriget mot drogerna i Latinamerika.

Det är noterbart hur olikt alkohol cannabis hanteras, trots att drogerna är jämförbara. Alkohol är en drog som medför många negativa konsekvenser när den brukas i stora mängder. Det är förutsebart vilka tider på året polisen får extra mycket att göra på grund av relationsbråk, våldtäkter och våldsbrott. Om du på  en karta över Stockholm märker ut de platser där du löper störst risk att bli nedslagen, kommer det i första hand vara platser vid och i närheten av ställen med alkoholservering. Alkoholen är således en uppenbar riskfaktor. Cannabis är det inte, vilket blir tydligt varje år vid Uppsala reggaefestival.

Mot bakgrund av alla de negativa konsekvenser som alkoholförtäring får för många människor har svenska politiker beslutat att begränsa tillgången genom ett statligt detaljhandelsmonopol och straffbeskattning av produkten för att minska köpviljan. Det har fungerat i så måtto att alkoholskadorna i Sverige historiskt är lägre än i många andra europeiska länder.

På alkoholen har politikerna ett uttalat folkhälsoperspektiv. I fallet med cannabis är inställningen den motsatta. Varför är det så? Varför finns fortfarande en sådan ovilja att se baksidorna av förbudspolitiken?

Det finns många fördelar med en legal marknad, inte minst för den som vill att staten ska ha kontroll på saker och ting. En legal marknad möjliggör ju just kontroll! En legal marknad kommer också att minska efterfrågan på de häxbrygder som säljs på nätet och som tar livet av unga människor.

Visst är det godtyckligt att prata om lätta och tunga droger, men i stället för att haka upp sig på begrepp borde DN ta del av den forskning som finns från länder som avkriminaliserat narkotika och valt att fokusera på vård och behandling i stället för repression och längre batonger. Detta handlar även om människosyn.

Tyvärr tror jag att det har gått prestige i denna fråga och att vi behöver en ny generation politiker utan koppling till den gamla förbudspolitiken. Politiker som förmått begripa vilka förändringar som gjorts i andra länder och som också behöver göras i Sverige.

Några nya tankar på DN:s ledarredaktion tänks i alla fall inte.

Frihetsfrontens talarkväll: maj

Till säsongens sista talarkväll med Frihetsfronten kommer Johan Hedin, Centerpartiet, för att tala om Frihetens idéers status och framtid i Sveriges riksdag.

Tid: Torsdag 23/5 kl. 19.00
Plats: Ferkens gränd 2 (källaren) i Gamla stan, Stockholm

I lokalen finns öl till försäljning (endast kontanter). Efter taleriet går vi vidare till närbelägen pub.

Alla är välkomna!

Latinamerika diskuterar cannabislegalisering

När CUF nyligen tog beslutet på sin stämma att driva frågan om att legalisera cannabis blev reaktionerna, som väntat, ömsom fnysningar, ömsom himlande ögon.

Härskarteknikerna finns alltid nära till hans när någon ifrågasätter den svenska nolltoleranspolitiken. Men sett ur ett globalt perspektiv blir det pinsamt tydligt hur förbudspolitikens försvarare guppar omkring i en ankdamm och kvackar. Verklighetsförankringen imponerar inte.

Den amerikanska samarbetsorganisationen OAS (Organization of American States) släppte på fredagen en rapport i vilken efterfrågas seriösa diskussioner om att legalisera marijuana, sänka straffen för övriga narkotikabrott och i stället lägga fokus på vård och rehabilitering.

Detta är ett både humanistiskt och realistiskt perspektiv. Drogmissbruk ska ses som en socialpolitisk, inte kriminalpolitisk, fråga. Förbudspolitiken har fått sin chans, misslyckandet är tämligen uppenbart. Låt oss gå en annan väg. Ju fler som gör det, desto bättre.

I Latinamerika, där ett flertal länder har omfattande problem med drogrelaterad kriminalitet, är frågan om en ny drogpolitik brännhet. Det vore därför naturligt att många länder tillsammans fattade ett beslut om en skadereduceringslinje.

Sverige kommer med tiden att stå alltmer ensamt med sin rigida narkotikapolitik.

Storeuropa nästa

Tysklands Angela Merkel vill ha det, nu hoppar även Frankrikes Francois Hollande på tåget. EU ska bli en politisk union. Och snabbt ska det gå. Inom två år ska det finnas en stomme till den politiska unionen, det framtida Storeuropa.

De är inte ensamma. Italiens nye premiärminister är en anhängare av ett federalt Europa. Tre av giganterna i EU styrs alltså av ledare som vill skapa ett federalt Europa, styrt från Bryssel. Det är en skrämmande tanke att makten inom bara några år slutligt kan komma att flyttas från de nationella folkvalda parlamenten till icke-folkvalda byråkrater. Europaparlamentet är de facto den svagaste institutionen i EU, vi ska inte hoppas på något folkligt inflytande den vägen.

Hollande använder i likhet med Merkel stora ord för att beskriva vikten av ett federalt Europa: Europa riskerar att "utraderas från världskartan" om det inte blir en politisk union. Europas medborgare ska alltså skrämmas in i en politisk union som det kommer att bli i princip omöjligt att ta sig ur.

UKIP-ledaren Nigel Farage sammanfattar min uppfattning i denna fråga tämligen väl:

"We don't want that flag. We don't want the anthem. We don't want this political class. We want the whole thing consigned to the dustbin of history."

Men det finns skäl till oro.

Blåsta feminister

Det finns få saker som retar feminister så mycket som sensuell reklam riktad till heterosexuella män.

Klädmärket American Apparel har vunnit en jackpot när de fått uppmärksamhet genom anmälningar för sexism. Reklamombudsmannen kan emellertid inte göra så mycket eftersom anmälningarna gäller en domän registrerad i USA. Dubbel jackpot.

De får alltså gratis uppmärksamhet och till och med jag, helt ointresserad av kläder, tittar in på deras sajt. Detta är noggrant orkestrerat. All publicitet är god publicitet - särskilt som många tycker att feministerna överdriver i sina reaktioner över "sexism" och "kvinnoförnedring" i snart sagt varje underklädesannons.

Det ska sägas att flera av bilderna är mer än bara sensuella, de är sexuella. Och reaktionerna är många. "Fruktansvärt. Fullständigt fruktansvärt" kommenterar en på feministbloggen En blommig tekopp. "Patriarkatet ska krossas!" skriver en annan. "Man tappar ju nästan hoppet", tycker en tredje.

På American Apparels hemsida kan snabbt konstateras att det mesta är långtifrån så vågat som i reklamkampanjen. Alltså: en tydlig strategi. Och vilket "hopp" är det som tappas av ett enskilt klädföretags val att utmåla kvinnor och män i sin kampanj? Allt är inte strukturer!

Det finns hos rättvisefeminister en tendens att röra upp himmel och jord över enskilda incidenter, som en reklamkampanj eller en annons (för att inte tala om alla friande våldtäktsdomar som är en ständig källa till upprördhet från feministiskt håll, oavsett hur välmotiverade de är).

Sexistiskt eller inte - jag tycker att vi bör ge American Apparel cred för en sak: de retuscherar inte sönder sina modeller. Kvinnorna ser inte ut som Barbiedockor (gör man det får man nämligen tyska feminister på sig). De utstrålar snarare sexuell frigjordhet än något annat.

Genom att uppmärksamma American Apparel och anmäla dem till RO har företaget fått massor av uppmärksamhet, helt gratis. Om det nu är patriarkatet som ska stoppas vet jag inte om detta var rätt strategi. Alternativt behöver vissa kanske bara något att bli upprörda över med jämna mellanrum.

Kollektiv bestraffning i Umeå

Det är få saker som är så dassiga som kollektiv bestraffning.

På mellanstadiet inträffade något som kom att reta upp alla pojkar något oerhört på min skola. Lärarna hade plötsligt en dag bestämt att skolans flickor skulle bjudas på glass, detta som belöning för att de städat sina omklädningsrum bättre än pojkarna (vi städade väl knappt alls).

Till saken hör att pojkar på den lilla byskolan under lång tid känt sig åsidosatta av de kvinnliga lärarna. Beslutet att flickorna nu skulle få glass fick bägaren att rinna över för oss. Jag minns att vi, som det heter, löpte amok, rev ned ytterkläder, slet loss stuprör och betedde oss allmänt dåligt den där dagen. I ren frustration.

Syftet - att belöna de som städat efter sig - var måhända gott. Men för pojkar som redan innan upplevde att tjejerna fick mer uppmärksamhet och behandlades bättre av lärarna var det oerhört provocerande.

Så när Umeå kommun funderar på att införa en särskild jämställdhetsskatt för att utjämna påstådda löneskillnader mellan män och kvinnor kommer jag att tänka på den där dagen i skolan i mellanstadiet. En skatt på män känns som lika idiotisk idé som glass åt alla flickor.

Män är den enda grupp i samhället som det på politisk nivå kan föras diskussioner om att diskriminera på rättslig väg. Risken med sådana här förslag är att det slut rinner över för männen, precis som det gjorde för de där mellanstadiepojkarna.

Varför erbjuds inte funktionshindrade sexhjälp?

Ensamhet är ett stort bekymmer för många personer med olika sorters funktionsnedsättning. Deltagandet i sociala aktiviteter är lågt och var femte har ingen nära vän. Levnadsförhållandena är generellt sämre än för den övriga befolkningen, skriver barn- och äldreminister Maria Larsson (KD) tillsammans med generaldirektören för Handisam. De anser att vi måste skapa ett samhälle där alla får vara delaktiga.

Jag tror mycket på Aaron Antonovskys tankar kring ett salutogent förhållningssätt, vanligen känt som KASAM (Känsla av sammanhang). Att i sitt liv känna att det finns en begriplighet, meningsfullhet och hanterbarhet i det som sker är avgörande komponenter för att bevara hälsan. Det gäller på alla nivåer - i äktenskapet, på arbetsplatsen, i skolan, i vänkretsen. Om det jag gör inte är begripligt, vad är då poängen? Om det inte är meningsfullt, finns en stor risk i att jag slutar och i stället gör något annat. Och om det inte går att hantera, ja då kommer jag förmodligen att bli sjuk efter en tid.

Detta är relevant för oss alla, inte bara för personer med olika funktionsnedsättningar. Men utmaningen är större för en person med autism eller med ett stort fysiskt funktionshinder. I Sverige har vi LSS, som erbjuder personer som uppfyller rekvisiten mycket stöd och hjälp att leva ett så normalt liv som möjligt.

Däremot ingår inte sex. De flesta människor anser att sex är en viktig del i deras liv. Vi vet att sex har positiva hälsoeffekter på oss. Personer som mot sin vilja inte har sex löper risk att drabbas av ohälsa. Varför sex inte anses vara en komponent i funktionshindrades liv när det är en så viktig del i allas andras är därför orimligt. I Sverige är svaret enkelt: sexköpsförbudet. En personlig assistent eller biståndshandläggare får inte hänvisa en klient/patient till en sexarbetare.

I Tyskland och Danmark ser det annorlunda ut. Där har sexlivet lyfts in som en viktig hälsokomponent, en del i vårt liv som inte kan ignoreras. Därför finns det professionell hjälp att få för den som önskar (det gäller för övrigt även äldre). Det kan noteras att frågan inte ens diskuteras i Sverige. Det är bedrövligt att moralistiska föreställningar tillåts sätta stopp för möjligheten för många funktionshindrade att få ett bra sexliv.

Jag tror inte att funktionshindrade i Danmark och Tyskland är kåtare än i Sverige. De har bara erbjudits större frihet i sina liv.

Storbritannien allt närmare folkomröstning?

David Cameron vill enligt uppgifter som återges i DN blidka EU-kritikerna både i och utanför sitt parti genom att föreslå att en folkomröstning om det brittiska EU-medlemskapet ska genomföras senast 2017.

Detta är ett steg längre än Camerons tidigare löfte om en omförhandling av villkoren i medlemskapet och att endast i händelse av att resultaten av denna förhandling inte blev tillfredsställande utlysa en folkomröstning.

David Cameron pressas av en alltmer EU-skeptisk hemmaopinion, vilket gett valframgångar för UKIP. Genom att föreslå en folkomröstning kan premiärministern säga att han gjort vad han kunnat. Koalitionspartnern Liberaldemokraterna lär nämligen aldrig stödja en sådan. Det är också tveksamt om Labour skulle göra det.

Avslutningen i TT:s artikel är lite märklig. Det hävdas att "det finns dock en risk att Labour, som normalt står bakom det brittiska EU-medlemskapet, kan rösta för förslaget i syfte att öka pressen på Cameron att bekänna färg i EU-frågan."

En risk? En möjlighet, snarare.

Men var är argumenten?

CUF:s stämmobeslut att stå upp för en legalisering av cannabis har föga oväntat väckt negativa reaktioner, både inom CUF och på annat håll. Reaktionerna känns igen.

I DN skriver ledarskribenten Susanna Birgersson en notis om CUF:s beslut med rubriken "Väx upp och börja prata väsentligheter". Hon kallar det en "ungdomspolitisk sjuka" att lägga kraft på oväsentligheter och "upphöja dem till viktiga principfrågor".

Oj. Det var många fel på en gång där. Dels är det anmärkningsvärt att Birgersson kallar narkotikapolitik för något oväsentligt. Dels liknar hon en nymoderat när hon irriteras över att CUF har principer.

Låt oss göra en sak klar: att föreslå förändringar i svensk narkotikapolitik är inte oväsentligt. Det är viktigt. Legalisering är ett reellt alternativ till nolltoleranspolitiken som måste diskuteras eftersom förbudspolitiken 1) bevisligen inte hindrar unga från att prova narkotika, 2) inte har förhindrat att Sverige är självförsörjande på cannabis och 3) inte har förändrat det faktum att dödligheten bland tunga narkomaner ligger över EU-genomsnittet i Sverige.

För mig är det obegripligt att känsligheten fortsätter att vara så stor i Sverige att det inte ens går att lägga ett förslag på förändringar utan att bli stämplad som oseriös. Debattklimatet måste förändras. Och visst är inställningen att CUF i princip är en samling tokskallar lite märklig då det i en internationell kontext är Sverige som är extremlandet på området med sin obevekliga nolltoleransdiskurs.

Det är märkligt hur lite som har hänt i Sverige de senaste 15 åren. Förslag på förändringar av svensk narkotikapolitik bemöts fortfarande med himlande ögon och suckar över "ungdomlig dumhet". Det är noterbart att dessa förminskanden och förlöjliganden ytterst sällan följs upp med motargument. Vi får sällan veta varför det skulle vara fel att legalisera cannabis.

Det enda sättet att bemöta den här sortens påhopp är att fortsätta vara saklig, att argumentera för varför svensk narkotikapolitik behöver förändras och visa på de positiva exempel som faktiskt finns utanför den lilla världen Sverige.

Barrosos förakt för demokratin

EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso har lite svårt med verklighetsförankringen. Han gör dock så gott han kan för att hålla skenet uppe när europrojektet kantrar och miljoner européer drivs ut i arbetslöshet som en följd av detta.

Barroso har nu i ett uttalande sagt att alla EU-länder utom två "är förutbestämda" att införa euron. Sverige har till skillnad från Danmark och Storbritannien inget formellt undantag.

I vanlig ordning är förstås den gode Barroso uppe i det blå. Jag skulle vilja se den svenske regeringschef som med ett nioprocentigt stöd ser till att införa euron i Sverige. Det vågar nog inte ens Reinfeldt sig på.

Samtidigt har vi fått ännu en påminnelse om EU-elitens förakt för demokratin.

 "Så här mycket betyder demokrati för mig."

CUF säger ja till legalisering: nu börjar arbetet

Centerns ungdomsförbund har röstat för en legalisering av cannabis. Drogen bör jämställas med alkohol, tycker CUF.

Att ett av regeringspartiernas ungdomsförbund rekommenderar en legalisering är positivt. Ställningstagandet i sig är jättebra. Men att som Algot Thorin föreslå att Systembolaget ska sköta försäljningen av cannabis drar ett löjets skimmer över legaliseringsförslaget. Självfallet ska inte en alkoholmonopolist sälja ännu en drog. Försäljning bör skötas av privata företag, rimligen sådana med dokumenterade kunskaper på området så att kunden kan erbjudas god service.

Viktigast är att först få till stånd en avkriminalisering så att polisens och rättsväsendets resurser kan användas till bättre saker än att jaga och lagföra cannabisrökare. Därefter kan vi diskutera exakt hur vi ska slita drogen ur de kriminellas händer. Inspirationskällorna är många - allt från vissa amerikanska delstater till Nederländerna och inte minst Portugal. Det finns massor att lära.

För CUF gäller framgent att med sakliga agrument - företrädesvis skadereduceringsargumentet - försöka öka stödet för en ny narkotikapolitik i partiet. Ett stämmobeslut innebär att frågan kan drivas bredare av hela förbundet.

Här och nu säger moderpartiet föga oväntat nej till CUF:s förslag. Motiveringen är talande för hur partiet resonerar: "Vi ser inget behov av att introducera nya droger på den marknad som finns". På vilket sätt cannabis inte redan finns på marknaden i ett land som enligt polisen är självförsörjande på drogen i fråga vore intressant att få veta.

Vilka är dagens bokbål?

För exakt 80 år sedan genomförande nazisterna bokbål i centrala Berlin och i ytterligare ett 20-tal städer runt om i Tyskland. Partiet hade bara suttit drygt tre månader vid makten men organiserade kampanjer mot judiska butiksägare hade redan genomförts.

Nu stod kulturen på tur. Under sin tid vid makten ägnade nationalsocialisterna mycket kraft åt att bekämpa det som klassades som "okultur" (ett känt exempel är utställningen Entartete Kunst) och sådant som ansågs skada det tyska folket. I lågorna försvann böcker av "otyska" författare, som sexologen Magnus Hirschfeldt och många vars enda synd var att de var judiska.

Nazisters ilska och hat mot viss konst och mot en fri sexualitet märks även i våra dagar. 2007 genomförde ett gäng nazister ett attentat mot en konstutställning i Lund som innehöll sexuellt utmanande fotografier. Nazisterna protesterade mot en "allt sjukare och perversare konst".

Men är samhället i övrigt egentligen så mycket bättre? Vi har sett ilskna protester mot Stockholms få strippklubbar och butiker med sexleksaker och porrfilmer (även kunder har blivit utsatta). Att spreja ned H&M-affischer var länge en gemytlig syssla bland radikala feminister. Syftet i bäggen fallen var att protestera mot "objektifiering av kvinnan i det offentliga rummet".

En not i sammanhanget: Public service har gjort dokumentärer om de s.k. rödstrumporna. En av dem, radikalfeministen Ebba Witt-Brattström, har uttryckt besvikelse över att kvinnors sexualitet kommit att likna mäns. I svensk TV berättade hon för några år sedan om sin vision av sexuell frigörelse: "De unga männen skulle lära av de unga kvinnorna att det där med sex i varje buske med vem som helst och så vidare ... är kanske inte det bästa." Witt-Brattström är besviken. Det kvinnliga frigörelsen yttrade sig inte riktigt på det sätt hon önskat.

Litteratur och tidningar har belagts med läsförbud hos Kungliga biblioteket eftersom de enligt modern barnpornografilagstiftning är olagliga att ens titta på. Antalet som söker sig till KB för att leta fram bilder som ingen reagerade över på 70-talet men som i dag klassas som barnporr torde vara försvinnande få. Men KB:s personal har förvandlats till moralpoliser. Turerna med mangaöversättaren Simon Lundströms innehav av barnponografi (läs japanska mangatidningar) tydliggjorde att vissa organisationer i Sverige (exempelvis Rädda Barnen) vill förbjuda en konstform i något slags förment syfte att skydda barn från kränkningar. Är alla barn i Japan konstant kränkta?

I alla samhällen uppstår reaktioner mot sådant som anses "osunt", "äckligt" eller "kränkande". I vissa fall agerar lagstiftaren, i andra sker avståndstagandet mer på det sociala planet (exempel: vuxenporr är inte förbjuden i Sverige men anses enligt dominerande diskurs kvinnoförnedrande och är därmed något som påkallar visst stigma att öppet försvara och/eller nyttja).

Bokbålen var ett groteskt och väldigt öppet sätt att söka utrota viss kultur. I lågorna försvann inte bara stora litterära verk utan också förnuftet och toleransen. Det är inte väsensskilt från det som sker i vårt upplysta land där det pågår en ständig kamp mot det "osunda" och "perversa" och där det alltid finns en politiker redo att föreslå nya lagar för att få bort det fula och oönskade från samhällskroppen.

Enpartistaten?

Förr kritiserade Moderaterna de starka politiska och ekonomiska banden mellan Socialdemokraterna och LO och anklagade partiet för att bygga en enpartistat.

Det har tagit Moderaterna endast sju år att hamna i samma läge, tycker Aftonbladet som anklagar det största borgerliga partiet för att ha byggt en moderat enpartistat.

Det är inte obefogad kritik, men den uppmärksamme minns att Aftonbladet inte hade någon som helst kritik att yppa när Socialdemokraterna satt som säkrast vid makten och alla tankar på maktskifte var en borgerlig feberdröm.

Monkey business

Under avdelningen "information jag inte riktigt vet vad jag ska göra av" placerar vi följande om den schimpansliknande bonobon - direkt från National Geographics nyhetsbrev:

"Bonobon använder sex för att lösa konflikter. Aktiviteterna omfattar allt från kyssar till smekningar av könsorgan, penisfäktning, hanar som bestiger hanar, och honor som gnider sina uppsvällda könsorgan mot varandra i ett anfall av upphetsad systerkärlek."

Om våra toppolitiker kunde ta efter bonobon lite grand skulle allting bli lite mer spännande.

Inte Hamiltons finaste stund

När Sverige skulle rösta om euron 2003 försökte ja-sidan utmåla nej-sidan som inte bara negativa tråkmånsar utan även mer eller mindre fascister. Den som sade nej till Europa (läs nej till en överstatlig ekonomi byggd på felaktiga premisser) sade ja till avgrunden.

Nu, när blott nio procent av svenska folket stöder en svensk anslutning till eurozonen och alltfler troende gör avbön, går Folkpartiets Carl B Hamilton till attack. Han anklagar Socialdemokraterna och Moderaterna för att ha abdikerat från uppgiften att försvara värdet av EU-samarbetet.

Hamilton anser att detta samtidigt öppnar upp möjligheter för Folkpartiet. När ingen längre vill försvara euron och stödet för EU faller, ska Folkpartiet ta chansen och marknadsföra sig som det enda riktigt EU-positiva partiet. Det, tror han, kan betala sig i nästa års Europaparlamentsval.

Detta ska bli Folkpartiets "finest hour", skriver Hamilton. Precis som Winston Churchills Storbritannien som enda kvarvarande demokrati som stod emot den nazistiska faran ska Folkpartiet försvara EU. Hamilton är uppenbart inte riktigt vid sunda vätskor.

Andra världskrigsmetaforerna börjar bli en aning tröttsamma. Särskilt som europrojektet har bidragit till att dra ned Europa i den värsta ekonomiska krisen sedan 1930-talet och som en följd av detta skapat grogrund för nynazistiska valframgångar.

En bortskämd generation

Nya larmsiffror hävdar att var tionde ungdom tycker att livet är meningslöst. En tredjedel uppfattar livet som svårt, fyra av tio känner sig stressade. Och så vidare.

Lena Hök, Skandias "hållbarhetschef", menar att Sverige som välfärdssamhälle borde ha högre ambitioner. Så här kan vi ju inte ha det. Bris bekräftar bilden av barn och ungdomar som utsatta med självskadebeteende och depression som följd. Sedan tidigare vet vi att förskrivningen av antidepressiva läkemedel till barn och unga ökar.

Varifrån kommer kraven? Inte från skolan, där kunskapsnivåerna har sjunkit stadigt i både grundskola och inom högre utbildning och vi ser en gymnasiefiering av universiteten. Inte heller från föräldrarna, som curlar sina barn som aldrig förr. Jag tror att det handlar mer om en föreställning hos unga att redan från vuxenlivets början ligga i topp och bräcka sina vänner - både vad gäller utbildning, lägenhet och allmän standard.

Många unga bor hemma för att spara ihop pengar till en bostadsrätt. De ska alltså börja sitt vuxenliv i en egen lägenhet. Jag, och många med mig, började våra vuxenliv som inneboende. Vi arbetade oss upp bit för bit.

Alla känner någon gång prestationsångest. Alla jämför sig med andra och mår dåligt av det. Det finns alltid någon som har lite mer, alltid någon som har lyckats lite bättre. Med åren lär man sig emellertid att fokusera på sig själv och sluta snegla så mycket på grannar och bekanta. Deras liv är deras, mitt är mitt. Därmed inte sagt att det är lätt eller att man någonsin upphör med att titta på hur andra har det. Men har det inte alltid varit så? Var våra föräldrar och farföräldrar helt ointresserade av hur grannen, klasskompisen eller arbetskollegan hade det? Upplevde de inte press i skolan och på jobbet?

Dagens unga har det bättre än alla tidigare generationer. Åtminstone om man ser till materiell standard, valmöjligheter, chans till utbildning och självförverkligande samt möjlighet att forma sitt eget liv. Det är tämligen viktiga komponenter för att må bra. Unga har kort sagt aldrig varit friare. Men föräldrars curling gör många en otjänst då det gör dem oförberedda på den verklighet som väntar när navelsträngen klipps. Det är inte så konstigt att detta leder till stress. Det har dock inget med välfärdssamhället att göra.

Det hävdas ofta att pressen på unga är större än någonsin tidigare och att detta ligger bakom de oroväckande ohälsotalen. Själv ser jag en bortskämd generation som har fått alla chanser i världen men klagar ändå. Jag vill inte raljera över enskilda ungas psykiska ohälsa. I enskilda fall kan den bero på många olika faktorer.

Men till stor del har det sannolikt att göra med fel förväntningar på vad livet ska vara. Livet är inte bara champagne och glamour, nya smarttelefoner, ett välbetalt arbete, en bostadsrätt i innerstan, lyxbröllop, resor till avlägsna länder, en vältränad kropp, fina middagar med vännerna, surdegsbröd och ett konstant lyckoflöde på Facebook.

Om man har som mål att leva upp till allt detta är det inte konstigt att det blir både stressigt och jobbigt. Och kanske också en smula meningslöst. Ty den där lägenheten i stan, den fina utbildningen eller det glammiga utelivet säger faktiskt ganska lite om hur människor mår inombords. Ändå är det just ytan, det som andra ser, som många jagar.

Det finns oräkneliga saker att stressa upp sig över. Jag tror att det skulle göra många ungdomar gott att stanna upp för ett ögonblick och titta på sig själva utifrån. Ta en paus och njuta av att de lever i ett av världens friaste länder. Men förmodligen är de för upptagna med att statusuppdatera på Facebook för att hinna med det.

Euron är död

Det är alltid kul när personer erkänner att de har haft fel. Särskilt när de propagerat för något som lett till katastrof för miljoner människor.

Den tidigare tyske finansministern Oskar Lafontaine, en av dem som var med och införde eurovalutan, är i dag kritisk till europrojektet. Till The Telegraph säger Lafontaine att hans förhoppningar om en euro som skapar ett rationellt ekonomiskt beteende har grusats och att den inslagna vägen kommer att leda till katastrof.

Ja, är det något som euron inte har bidragit till är det rationalitet. Medlemsländerna har själva brutit mot de regler de bidragit till att sätta upp. Själva idén med en gemensam valuta i Europa är från första början väldigt tveksam, men när dess medlemmar inte ens bryr sig om de regelverk de skapat är förutsättningarna för ett bra resultat små.

Bara tio år efter folkomröstningen är euron en stendöd fråga i Sverige. Ett svenskt medlemskap stöds enligt SOM-institutet av endast nio procent av väljarna (och man måste fråga sig om dessa nio procent förstått frågan). Till och med hopplöse Anders Wijkman har nu tänkt om och rekommenderar inte en svensk anslutning.

Eurokrisen smittar även av sig på inställningen till EU. Som jag konstaterat tidigare har det sjunkande stödet för unionen sannolikt främst med den ekonomiska krisen att göra, inte med några djupare analyser av unionens effekter på den nationella demokratin eller våra fri- och rättigheter.

Euron är död som politisk idé. Som krass realitet existerar den fortfarande. Men den eurofori som vi såg vid dess införande är bortblåst och ersatt av iskall verklighet. I takt med att även de tidigare mest högljudda euroförespråkarna gör avbön, känner sig nog Folkpartiet alltmer ensamt.