Att vi får de poitiker vi förtjänar är en gammal sanning. Kraven på perfekta människor utan "lik i garderoben" har gått så långt att varje nytillsatt minister eller partiledare väntas erkänna sina synder publikt innan han eller hon börjar sitt jobb. Oftast handlar det om fortkörningar eller kanske någon parkeringsbot. Håkan Juholt erkände utan omsvep tre fortkörningar, "alla kopplade till valrörelser".
Sådana erkännanden är förstås sköna att ha för arbetsgivaren, i det här fallet det socialdemokratiska partiet. Men vad rör det oss väljare? Har du lägre eller högre förtroende för en person om han eller hon har eller inte har åkt dit för fortkörning eller inte betalat sin TV-licens? Är det verkligen riktiga människor vi får om vi kräver ett fläckfritt förflutet?
Politikerrollen har gått från att vara ett förtroendeuppdrag till att bli en livslång karriär. Vägen är ofta utstakad från första början. Unga människor fostras i ungdomsförbunden, får lära sig lojalitet och lydnad samt att vara lite allmänt menlösa och ryggradslösa. Allt handlar om partiets väl, idéer kommer i andra eller tredje hand. Principer finns knappast. På detta sätt odlas människor som ofta inte haft ett vanligt arbete, inte har en aning om hur det är att arbeta på en restaurang eller sitta i kassan på ICA ,men heller inte har tagit sig tid att ordna en akademisk examen. Tittar vi på partiledarnas bakgrund förefaller allt färre veta hur det är att vara student. Utbildningsgraden tycks nämligen sjunka. Man har valt en karriär inom partiet, där lydnad snarare än kompetens ofta belönas, i stället för att skaffa sig en riktig utbildning i den riktiga världen utanför partipolitikens trygga barm.
För vanliga människor på den vanliga arbetsmarknaden krävs ofta väldigt specifika kunskaper (läs en utbildning) för ett kvalificerat jobb. Så icke inom politikens värld. Jag kan tycka att det är ett problem att en person som kandiderar som partiledare för Sveriges fortfarande största parti, och därmed i högsta grad är en kandidat till statsministerposten, saknar akademisk examen. Det säger en del om snuttefieringen av politiken i dagens mediala värld där ytan är allt och ingen orkar ta del av innehållet.
Hellre en intelligent akademiker med fortkörningsböter och några sexköpsdomar än en icke-akademiker med fläckfritt förflutet. Även om inget av detta nu borde diskvalificera en person för ett högre politiskt uppdrag.
Frihetliga perspektiv på aktuella händelser med fokus på rättssäkerhet, kroppslig autonomi - och lite Kina (从个人视角解读法治,时事,自由主义与中国事件)
måndag 14 mars 2011
söndag 13 mars 2011
Så kallad jämställdhet
Flickorna fick semlor för att fira internationella kvinnodagen, pojkarna fick knäckebröd. Det är förstås ett klockrent exempel på hur man inte ska bete sig mot barn i förskoleåldern då allting handlar om rättvisa.
Könsrättvisa är i vissa förvirrade människors värld att ge kvinnor och flickor fördelar, ofta med argumentet att de är utsatta och utsatta för systematiskt diskriminering. Då måste man liksom diskriminera tillbaka lite för att jämna ut.
Jag skulle gissa att vi är många som har upplevt detta under grundskoleåren och kan minnas tillfällen då bara tjejerna fick glass eller där olika regler gällde för pojkar och flickor med motiveringen att flickor som grupp är mer skötsamma än pojkar.
Det brukar sägas att det är tufft att vara flicka i skolan i dag. Det är nog inte så jäkla kul att vara pojke alla gånger heller.
Könsrättvisa är i vissa förvirrade människors värld att ge kvinnor och flickor fördelar, ofta med argumentet att de är utsatta och utsatta för systematiskt diskriminering. Då måste man liksom diskriminera tillbaka lite för att jämna ut.
Jag skulle gissa att vi är många som har upplevt detta under grundskoleåren och kan minnas tillfällen då bara tjejerna fick glass eller där olika regler gällde för pojkar och flickor med motiveringen att flickor som grupp är mer skötsamma än pojkar.
Det brukar sägas att det är tufft att vara flicka i skolan i dag. Det är nog inte så jäkla kul att vara pojke alla gånger heller.
Etiketter:
feminism,
flum,
genus,
jämställdhet,
skolan
lördag 12 mars 2011
Effekterna är ointressanta
Den så kallade utvärderingen av sexköpsförbudet, lett av JK Anna Skarhed (som månader innan utredningen presenterades konstaterade i tidningen Neo att några nackdelar med lagen inte kunnat skönjas), kom fram till att resultatet efter dryga tio år sannolikt var att prostitutionens omfattning minskat i Sverige. Detta var precis den slutsats som justitieminister Beatrice Ask sökte när hon tillsatte utredningen och bakband dess utredare. Det var fråga om ett rent beställningsjobb.
Paulina Neuding ifrågasätter sexköpslagen i allmänhet och straffskärpningen i synnerhet i SvD. Ett års fängelse för att ha betalat för sex med "förnedrande inslag" (vad är förnedrande för vem?) kan jämföras med straffet för grov misshandel eller grovt vållande till annans död, påpekar hon. Det är kanske inte så konstigt eftersom sexköpslagen var ett resultat av en kvinnofridsproposition och att köp av en sexuell tjänst beskrivs som våld mot kvinnan (frågan är vad en kvinnas köp av sexuella tjänster räknas som). En av förhoppningarna med lagen var att "minska både prostitutionen och våldet i samhället".
Huruvida sexköpslagen har minskat sexhandeln vet ingen. Inte heller Anna Skarhed eller Beatrice Ask. Majoriteten av sexsäljarna står nämligen inte i de tre största städernas kända prostitutionskvarter utan säljer sex via nätet, ofta på deltid. Detta faktum har regeringens utvärdering valt att i princip ignorera. Min poäng är att lagens påverkan på prostitutionens omfattning inte spelar någon som helst roll i den principiella diskussionen. Sexköpslagen ska inte avskaffas därför att den inte haft avsedd effekt utan för att den stigmatiserar en redan utsatt grupp och kränker vår bestämmanderätt över vårt sexliv. Politiker ska inte reglera medborgarnas sexuella aktiviteter när dessa sker på frivillig grund.
Att lagen får rent bisarra konsekvenser, som att en person kan dömas för sexköp utan att ens ha betalat, och att den förmodligen inte alls har minskat sexhandeln kan visserligen fungera som ingångar till en debatt om lagens vara eller icke vara. Men de riskerar främst att bli utgångspunkter för hur lagen bör förändras i repressiv riktning för att bli mer effektiv. Tidigare framfördes som argument mot sexköpslagen att sexköparna ändå bara fick böter. Efter halvårsskiftet kommer sannolikt allt fler sexköpare att skickas i fängelse.
Debatten bör föras utifrån den principiella övertygelsen att politiker inte har i våra sovrum att göra. Att få bestämma över sin egen sexualitet är faktiskt en mänsklig rättighet.
Paulina Neuding ifrågasätter sexköpslagen i allmänhet och straffskärpningen i synnerhet i SvD. Ett års fängelse för att ha betalat för sex med "förnedrande inslag" (vad är förnedrande för vem?) kan jämföras med straffet för grov misshandel eller grovt vållande till annans död, påpekar hon. Det är kanske inte så konstigt eftersom sexköpslagen var ett resultat av en kvinnofridsproposition och att köp av en sexuell tjänst beskrivs som våld mot kvinnan (frågan är vad en kvinnas köp av sexuella tjänster räknas som). En av förhoppningarna med lagen var att "minska både prostitutionen och våldet i samhället".
Huruvida sexköpslagen har minskat sexhandeln vet ingen. Inte heller Anna Skarhed eller Beatrice Ask. Majoriteten av sexsäljarna står nämligen inte i de tre största städernas kända prostitutionskvarter utan säljer sex via nätet, ofta på deltid. Detta faktum har regeringens utvärdering valt att i princip ignorera. Min poäng är att lagens påverkan på prostitutionens omfattning inte spelar någon som helst roll i den principiella diskussionen. Sexköpslagen ska inte avskaffas därför att den inte haft avsedd effekt utan för att den stigmatiserar en redan utsatt grupp och kränker vår bestämmanderätt över vårt sexliv. Politiker ska inte reglera medborgarnas sexuella aktiviteter när dessa sker på frivillig grund.
Att lagen får rent bisarra konsekvenser, som att en person kan dömas för sexköp utan att ens ha betalat, och att den förmodligen inte alls har minskat sexhandeln kan visserligen fungera som ingångar till en debatt om lagens vara eller icke vara. Men de riskerar främst att bli utgångspunkter för hur lagen bör förändras i repressiv riktning för att bli mer effektiv. Tidigare framfördes som argument mot sexköpslagen att sexköparna ändå bara fick böter. Efter halvårsskiftet kommer sannolikt allt fler sexköpare att skickas i fängelse.
Debatten bör föras utifrån den principiella övertygelsen att politiker inte har i våra sovrum att göra. Att få bestämma över sin egen sexualitet är faktiskt en mänsklig rättighet.
fredag 11 mars 2011
Kvinnor som köper sex
När sexhandel diskuteras är det underförstått att det är män som köper sex av kvinnor. Kvinnan är horan, mannen är torsken. I Sverige där sexhandel är förbjuden betyder det att kvinnan är offret, mannen är förövaren. I radikalfeministens värld är det till och med så att mannen dominerar kvinnan genom sin sexualitet. I Sven-Axel Månssons och Annulla Linders bok Sexualitet utan ansikte (1984) beskrivs sexköpet som en följd av den sociala inlärningsprocess i vilken pojkar görs till män i den västerländska kulturen. En grundläggande aspekt i denna inlärningsprocess är att pojkar får lära sig att dominera sexuella förhållanden till flickor. Manligheten sitter i penisen, hävdar de.
I den svenska debatten i dag beskrivs sexköp nästan alltid som ett slags övergrepp som begås av en starkare part mot en svagare. Bilden av sexsäljaren är en utsatt person som är nödd och tvungen att sälja sex för sin överlevnad. Detta trots att vi vet att sexhandeln är betydligt mer mångfasetterad än så. Det målas emellertid också karikatyrer av männen som betalar för den sexuella handlingen. Hanne Kjöller spanade på män som väntade på flyget till Thailand och såg personer med "breda tatuerade bringor, kamouflagefärgade shorts, rakade skallar och spända käkar". Hon liknar dem vid "plantageägare som tar sig rätten att köpa människor". Som om all sexhandel gick att likställa med något slags slaveri.
Med den utgångspunkten är det kanske inte så förvånande att mitt försök att hitta ett rationellt svar på frågan varför vissa köper och andra säljer sex av somliga tolkas som ett sätt att legitimera sexuella övergrepp och därför väcker upprörda känslor.
Om män som åker till Pattaya för att köpa sex och festa loss gör det för att, som Hanne Kjöller uttrycker saken, "våldföra sig på lydiga och undergivna kvinnor", vad handlar det om när kvinnor åker till Bali för att "rida på en Kuta Cowboy"? Det som framkommer i den brittiska dokumentären Cowboys in paradise om kvinnor som åker till Bali och har sällskap av unga älskare under semestern (notera att ordet "älskare" används i dokumentären, inte "prostituerad") har väldigt mycket gemensamt med sexhandeln i exempelvis Pattaya. Det är intressant att se, ty det är samma spel från säljarens sida gentemot turisterna - turister som är lika benägna att tro på illusionen av kärlek på stranden på Bali som på stranden i Pattaya. Det ena ett himmelrike för kvinnor, det andra ett himmelrike för män. Två himmelriken för människor som längtar efter att släppa loss. Men Pattaya upprör uppenbarligen mer än Bali.
Även sponsringsverksamheten förefaller vara densamma på Bali och i exempelvis Thailand. Under de månader när turisten är i sitt hemland skickar han eller hon pengar till säljaren. Detta kan dels bero på att sexsäljaren ljuger om påstådda olyckor i familjen för att mjölka köparen på pengar, men pengarna ökar också köparens tro på att säljaren är henne eller honom trogen under den tid de är separerade. Om säljaren får pengar med jämna mellanrum behöver den ju inte sälja sex under tiden. Vilket förstås är rent önsketänkande.
Många lever i en fantastisk illusion under resan och återvänder sedan till den grå vardagen hemma. Men andra släpper inte taget utan fortsätter att tro att den där snygge balinesiske killen på stranden eller den där vackra kvinnan i baren i Pattaya verkligen var Kärleken personifierad. Förutom kulturskillnader och språkförbistringar (sådant går trots allt att övervinna) är det lätt att glömma bort att alla problem i världen försvinner under en solig semester i ett badparadis, där alkoholen är billig, maten är god, jobb och stress känns fjärran och där man som turist till råga på allt jagas av supersnygga unga män/kvinnor. Att skapa ett seriöst förhållande under dessa förutsättningar måste vara minst sagt vanskligt. Att lämna semesterparadiset innebär nämligen också att kliva ur illusionen.
Det är svårt att tänka sig att SVT skulle sända en dokumentär av samma snitt som handlar om män som köper sex i Pattaya - utan att de moralistiska undertonerna sipprar ut. Dokumentären är intressant därför att den bekräftar att kvinnors och mäns behov faktiskt inte skiljer sig åt särskilt mycket och att sexhandel inte är effekten av någon manlig strävan efter kvinnlig underkastelse. På så vis är filmen en aning befriande.
Jag vidhåller att sexhandel precis som vilken annan handel som helst är att betrakta som en högst rationell handling mellan köpare och säljare. På många sätt är det i många fall rent av ett slags biståndsinsats.
Dokumentären kan ses på SVT Play fram till den 9 april.
Etiketter:
kvinnor,
män,
prostitution,
sex,
sexualitet
För då kommer han med mustaschen
Socialdemokraterna kan just ha cementerat sin roll som oppositionsparti.
Det var svårt att välja bland så många goda kandidater, försökte surpuppan Berit Andnor (själva sinnebilden för en sursosse). Jo, tjena. Håkan Juholt var knappast valberedningens förstahandsval. Han var en kompromisskandidat när Nuder, Wallström, Eneroth och Pagrotsky sade nej och varken Palm, Damberg, Östros eller Österberg lyckades entusiasmera mer än några partidistrikt vardera. När Mona Sahlin valdes var det devisen "vem som helst utom en man" som gällde. Nu tycks det ha varit "vem som helst utom en stockholmare". Kvar stod den mest oväntade kandidaten.
Juholt är säkert en rejäl och hygglig person. Men partiledare? Och, än värre, statsminister? Han kan säkert locka tillbaka en del gamla besvikna socialdemokrater under de första åren genom att låta som en väldigt traditionell socialdemokrat. Det är dock ett varningens tecken att han applåderas av både Lars Ohly och Göran Greider. Och det är ytterst svårt att se hur han, som är "trött på prat om förnyelse", ska kunna locka tillbaka Stockholmsväljarna.
Kan verkligen en gråsosse som inte fick något förtroende som minister av Göran Persson eller någon hög post i partiet under Mona Sahlin lyfta det socialdemokratiska partiet? Det är svårt att tro, men än så länge vet egentligen ingen var han står i de stora politiska frågorna. Förutom att han gillar "social demokrati". Vill han samarbeta med Vänsterpartiet och Miljöpartiet? I så fall på vilket sätt? Kommer han att driva en återställarlinje?
Mona Sahlin ville trots allt förändra sitt parti. Hon stötte på patrull i de egna leden. I sitt linjetal gick hon till hårt angrepp och erkände i praktiken att hon aldrig fick mandat att förnya partiet som hon hade velat. Valförlusten var således ingalunda enbart hennes nederlag. Under Juholt riskerar Socialdemokraterna att åter bli nostalgiska. För ett parti som saknar självinsikt är en valförlust 2014 ganska given. Det som möjligen kan förhindra detta är en ny internationell kris som drabbar Sverige eller, troligare, att svenska folket helt enkelt börjar ledsna på regeringen Reinfeldt. Det hände Göran Persson 2006 och kan givetvis hända Reinfeldt efter åtta långa år vid makten 2014. Och om det skulle hända - ja, då kommer han med mustaschen.
Det var svårt att välja bland så många goda kandidater, försökte surpuppan Berit Andnor (själva sinnebilden för en sursosse). Jo, tjena. Håkan Juholt var knappast valberedningens förstahandsval. Han var en kompromisskandidat när Nuder, Wallström, Eneroth och Pagrotsky sade nej och varken Palm, Damberg, Östros eller Österberg lyckades entusiasmera mer än några partidistrikt vardera. När Mona Sahlin valdes var det devisen "vem som helst utom en man" som gällde. Nu tycks det ha varit "vem som helst utom en stockholmare". Kvar stod den mest oväntade kandidaten.
Juholt är säkert en rejäl och hygglig person. Men partiledare? Och, än värre, statsminister? Han kan säkert locka tillbaka en del gamla besvikna socialdemokrater under de första åren genom att låta som en väldigt traditionell socialdemokrat. Det är dock ett varningens tecken att han applåderas av både Lars Ohly och Göran Greider. Och det är ytterst svårt att se hur han, som är "trött på prat om förnyelse", ska kunna locka tillbaka Stockholmsväljarna.
Kan verkligen en gråsosse som inte fick något förtroende som minister av Göran Persson eller någon hög post i partiet under Mona Sahlin lyfta det socialdemokratiska partiet? Det är svårt att tro, men än så länge vet egentligen ingen var han står i de stora politiska frågorna. Förutom att han gillar "social demokrati". Vill han samarbeta med Vänsterpartiet och Miljöpartiet? I så fall på vilket sätt? Kommer han att driva en återställarlinje?
Mona Sahlin ville trots allt förändra sitt parti. Hon stötte på patrull i de egna leden. I sitt linjetal gick hon till hårt angrepp och erkände i praktiken att hon aldrig fick mandat att förnya partiet som hon hade velat. Valförlusten var således ingalunda enbart hennes nederlag. Under Juholt riskerar Socialdemokraterna att åter bli nostalgiska. För ett parti som saknar självinsikt är en valförlust 2014 ganska given. Det som möjligen kan förhindra detta är en ny internationell kris som drabbar Sverige eller, troligare, att svenska folket helt enkelt börjar ledsna på regeringen Reinfeldt. Det hände Göran Persson 2006 och kan givetvis hända Reinfeldt efter åtta långa år vid makten 2014. Och om det skulle hända - ja, då kommer han med mustaschen.
torsdag 10 mars 2011
Kompromiss
Ja, det var minsann en skräll. Jag hade trott att Thomas Östros skulle ta det till slut när de övriga föll bort en efter en. Men han ansågs helt enkelt alldeles för belastad av de två senaste valförlusterna, i synnerhet den senaste.Det långsiktigt bästa alternativet för Socialdemokraterna kanske hade varit Mikael Damberg. Nu blir det alltså Håkan Juholt. En veteran inom partiet som varit ordförande i försvarsutskottet sedan valet men säkerligen är tämligen okänd för de flesta väljare. Det går inte att komma ifrån att detta val känns en som framstressad kompromiss.
Juholt har gett mig intrycket av att vara en tämligen traditionell socialdemokrat. Han är mig veterligen inte känd för några dramatiska utspel och heller inte för att vara en särskilt begåvad talare. Valet av Juholt kan därför uppfattas som valet av en god förvaltare i väntan på att hitta en mer långsiktig lösning på socialdemokratins ledarskapsbekymmer.
För könsbalansens skull uppges Carin Jämtin föreslås som partisekreterare.
onsdag 9 mars 2011
Sexmoralisternas seger
Den 1 juli kommer skärpningen av sexköpslagen, som innebär att maxstraffet höjs från sex månader till ett år, att träda i kraft. Svenska politiker vill alltså att människor som har omoraliskt sex och bryter mot de av lagstiftaren uppsatta sexualnormerna ska kastas i fängelse. Ty en straffskärpning av detta slag lär oundvikligen betyda att dömda sexköpare framöver inte bara får böter utan faktiskt också sitta bakom lås och bom. De kommer att fängslas bara för att de har haft sex på ett sätt som politikerna inte gillar. Den politiska kontrollen över vår sexualitet skärps därmed ytterligare.
Den 12 maj ska riksdagen debattera och rösta om frågan, skriver Riksdag & Departement. Den debatten lär bli rätt kort. Det finns väldigt få öppna kritiker mot sexköpsförbudet i Sveriges riksdag (Camilla Lindberg var en, men hon förlorade som bekant sin riksdagsplats i höstens val) och även om dessa kritiker sopar banan med motståndet i talarstolen kommer stödet för skärpningen att vara nära nog enhälligt. Sexmoralisterna har vunnit ännu en seger.
Den 12 maj ska riksdagen debattera och rösta om frågan, skriver Riksdag & Departement. Den debatten lär bli rätt kort. Det finns väldigt få öppna kritiker mot sexköpsförbudet i Sveriges riksdag (Camilla Lindberg var en, men hon förlorade som bekant sin riksdagsplats i höstens val) och även om dessa kritiker sopar banan med motståndet i talarstolen kommer stödet för skärpningen att vara nära nog enhälligt. Sexmoralisterna har vunnit ännu en seger.
Etiketter:
lagstiftning,
moralism,
sex,
sexköpslag,
sexualitet,
Sverige
Är det synd om plankare nu?
Genom att ta den förfärliga historien om Jesper Nilsson, som trakasserades av två poliser vid tunnelbanespärren vid Hornstull, som exempel på hur jobbigt och integritetskränkande det är med kontroller i tunnelbanan tror sig en plankare göra ett case mot hela avgiftssystemet i kollektivtrafiken. Det är förstås två skilda frågor. Att göra rätt för sig kan inte vara integritetskränkande.Plankare bidrar inte bara till att biljettpriserna för att åka med SL stiger för alla som vill göra rätt för sig. Deras plankande är även ett slags kränkning. När jag passerar en spärr med mitt Accesskort och en person bredvid mig samtidigt hoppar över spärren och åker gratis räcker plankaren med den handlingen ett långt finger åt mig och alla andra som betalar och ser till att kollektivtrafiken går runt ekonomiskt. Tänk dig motsvarande situation i en mataffär. Du står i kön och väntar på att få betala flera hundra kronor för det du har lagt i kundvagnen när plötsligt någon kommer med lika mycket saker i sin vagn och bara går förbi kön och ut från affären. Utan att betala ett öre. Kassörskan tittar inte ens, hon är så van. Skulle det kännas OK?
Plankare är självömkande snyltare. Jag vill har fler kontroller, dryga böter för plankare och bättre spärrar som är svårare att ta sig förbi utan att göra rätt för sig. Det ska alltid löna sig att göra rätt för sig. Personer som vill snylta sig genom livet på andras bekostnad förtjänar bara förakt.
Etiketter:
brott,
kollektivtrafik,
stockholm,
svineri
Historiska tider
Det som nu sker i svensk inrikespolitik är helt unikt. Vi har en borgerlig allians som har vunnit två val i följd och ett socialdemokratiskt parti som har gjort två riktiga katastrofval. Som om inte detta vore nog för att stuka självförtroendet för landets under decennier enda statsbärande parti har jakten efter en ny partiordförande, den andra på fyra år, utvecklats till rena fiaskot.
Processen att välja en ny partiordförande för Socialdemokraterna har alltid varit speciell. Ingen får säga ja utåt utan måste säga nej eller nja. Endast valberedningen får veta personens verkliga inställning. Detta slutna förfarande ska undvika öppna stridigheter och ena partiet, är det tänkt. Följden blir emellertid att endast en liten klick får delta aktivt i processen att få fram en efterträdare. Det är inte konstigt att det muttras i leden och framkommer krav på mer öppenhet. Även gamla rävar som Stig Malm tar bladet från munnen.
I takt med att de svenska Socialdemokraterna, som sista parti i det tidigare så S-dominerade Europa, har blivit ett parti bland andra har även attraktionskraften att bli partiledare minskat. Ilija Batljan går till näringslivet. Thomas Bodström struntar i sitt riksdagsuppdrag och stannar i USA och skriver deckare i stället. Ulrica Messing gifter sig rikt och försvinner från politiken. Pär Nuder, impopulär kronprins under Göran Persson, går till näringslivet. Kvar blir andrahandssorteringen, politiker som lär få svårt att ena partiet och ännu svårare att leverera valsegrar.
Man måste ha respekt för den traditionella valprocessen i partiet, tycker en av de påstådda partiledarkandidaterna Thomas Östros. Frågan är om partiet någonsin har åtnjutit mindre respekt och förtroende än just nu. Det tidigare så stolta partiet har närmast rasat samman när det inte kan ta sina väljare för givna längre. Plötsligt finns skäl att ställa sig frågan vad det egentligen var som gjorde Socialdemokraterna så skickliga och svårslagna i alla år.
Det är alltid underhållande när den till synes oövervinnerlige inte vinner längre. Efter valsegern 2002 såg vi ett starkt, kaxigt och till synes oslagbart socialdemokratiskt parti lett av en populär statsminister. Partiet nosade på 40 procent. Knappt tio år senare är partiet slaget i spillror efter två valförluster och två partiledarbyten på fyra år, skvalpar kring 29 procent i väljaropinionen och har uppenbara svårigheter att finna sig tillrätta i sin roll som oppositionsparti. Lägg därtill en historiskt stark borgerlighet (även om dess politik lämnar mycket i övrigt att önska). Det är historiska tider.
Processen att välja en ny partiordförande för Socialdemokraterna har alltid varit speciell. Ingen får säga ja utåt utan måste säga nej eller nja. Endast valberedningen får veta personens verkliga inställning. Detta slutna förfarande ska undvika öppna stridigheter och ena partiet, är det tänkt. Följden blir emellertid att endast en liten klick får delta aktivt i processen att få fram en efterträdare. Det är inte konstigt att det muttras i leden och framkommer krav på mer öppenhet. Även gamla rävar som Stig Malm tar bladet från munnen.
I takt med att de svenska Socialdemokraterna, som sista parti i det tidigare så S-dominerade Europa, har blivit ett parti bland andra har även attraktionskraften att bli partiledare minskat. Ilija Batljan går till näringslivet. Thomas Bodström struntar i sitt riksdagsuppdrag och stannar i USA och skriver deckare i stället. Ulrica Messing gifter sig rikt och försvinner från politiken. Pär Nuder, impopulär kronprins under Göran Persson, går till näringslivet. Kvar blir andrahandssorteringen, politiker som lär få svårt att ena partiet och ännu svårare att leverera valsegrar.
Man måste ha respekt för den traditionella valprocessen i partiet, tycker en av de påstådda partiledarkandidaterna Thomas Östros. Frågan är om partiet någonsin har åtnjutit mindre respekt och förtroende än just nu. Det tidigare så stolta partiet har närmast rasat samman när det inte kan ta sina väljare för givna längre. Plötsligt finns skäl att ställa sig frågan vad det egentligen var som gjorde Socialdemokraterna så skickliga och svårslagna i alla år.
Det är alltid underhållande när den till synes oövervinnerlige inte vinner längre. Efter valsegern 2002 såg vi ett starkt, kaxigt och till synes oslagbart socialdemokratiskt parti lett av en populär statsminister. Partiet nosade på 40 procent. Knappt tio år senare är partiet slaget i spillror efter två valförluster och två partiledarbyten på fyra år, skvalpar kring 29 procent i väljaropinionen och har uppenbara svårigheter att finna sig tillrätta i sin roll som oppositionsparti. Lägg därtill en historiskt stark borgerlighet (även om dess politik lämnar mycket i övrigt att önska). Det är historiska tider.
Pinsamt
Dåliga skördar har orsakat akut matbrist i Nordkorea. Igen. Samtidigt är Sydkorea inte lika piggt på att skicka tusentals ton risleveranser till grannen i norr sedan Kims regim dödat både sydkoreanska militärer och civila.
Sydkoreanska källor uppger att Nordkorea därför inte bara ber Europa och USA utan även afrikanska stater om matbistånd. Ett av de tillfrågade länderna sägs vara Robert Mugabes Zimbabwe. Detta måste kännas en aning pinsamt även för Kim Jong Il.
Svensk-koreanska föreningen har för övrigt startat en insamling till sina ideologiska fränder i arbetarstaten.
Sydkoreanska källor uppger att Nordkorea därför inte bara ber Europa och USA utan även afrikanska stater om matbistånd. Ett av de tillfrågade länderna sägs vara Robert Mugabes Zimbabwe. Detta måste kännas en aning pinsamt även för Kim Jong Il.
Svensk-koreanska föreningen har för övrigt startat en insamling till sina ideologiska fränder i arbetarstaten.
tisdag 8 mars 2011
Kvinnliga offer, manliga förövare
Den 8 mars. Internationella kvinnodagen. Lita på att det kommer att snackas genus så det står härliga till i dag. Metros löpsedel skriker ut "Ta för dig!" med underrubriken "Därför är kvinnor bättre än män". Det är svårt att föreställa sig den omvända vinkeln.
Kvinnor utmålas ständigt som svaga och utsatta av svenska medier. Män, å andra sidan, är förövare. Män våldtar, misshandlar och sitter i sina soffor och dricker öl medan kvinnan i hushållet sliter i sitt anletes svett med hushållssysslor och barnskötsel. Bilden av kvinnan som hushållsslav stämde en gång i tiden. Den gör det inte längre. Nya generationer svenska män tar större ansvar för både barn och hem. Det vi vill är dock att få bestämma detta själva, att slippa påbud från politiker och genusvetare för hur vi ska förväntas bete oss. Kvinnor är alltså offer i mediernas dramaturgi. Både hemma och ute på stan. Det spelar då ingen roll att de flesta som misshandlas och mördas är män och att det farligaste, eller minst säkra, man kan vara på stan en svensk lördagskväll är en ung man, inte en kvinna.
Nu är jag ingen manschauvinist utan tvärtom en helt vanlig man som diskar, städar, tvättar, stryker skjortor, hänger gardiner och lagar mat. För mig är det en självklarhet att dela på hushållssysslorna i en samborelation. Hur andra människor väljer att fördela sitt arbete bryr jag mig däremot inte i. Det borde ingen annan göra heller, men det är just här många får så svårt att hålla fingrarna i styr. Det är helt enkelt för lockande att med lagstiftning tvinga andra att leva efter ens egna värderingar.
Könsroller kritiseras ofta som själva motorn i ojämlikheten mellan könen. Jag tror inte att dessa invanda roller nödvändigtvis enbart behöver vara något negativt. De kan både ge trygghet och vara begränsande. Även om det oftast är kvinnor som avses när könsroller diskuteras finns förstås också stereotypa bilder av hur en man ska vara. Som man förväntas man ofta vara praktiskt lagd, kunna fixa med bilen och vara allmänt händig. Är det något fel på datorn på jobbet ropas det normalt också efter närmsta man. Så här fungerar vi människor. Det är lätt att säga att vi alltid i varje situation ska se människor som unika individer, inte som kön eller sexuella läggningar, men för att vår verklighet ska bli begriplig behöver vi ett visst mått av generalisering och systematisering i vardagen. Sådant får vi helt enkelt leva med.
Samtidigt som vi simmar vidare i vår lilla svenska ankdamm pågår ett fruktansvärt kvinnoförtryck i många länder. I skurkstater som Iran är förtrycket lagstiftat. I andra länder, som Afghanistan, är det gamla sedvänjor som lever kvar och gör livet surt för den kvinnliga delen av befolkningen. Samtidigt som kvinnor stenas till döds i Iran och småflickor gifts bort i Afghanistan diskuteras hur många pappamånader män ska tvingas ta ut i Sverige. Ändå hävdar tokfeminister som Gudrun Schyman att förtryckets strukturer är desamma i dessa tre länder. Sådana uttalanden, adderat till Fru Gårman, jämställdhetsstrateger och det förtryckande i rosa flickkläder, fäller onekligen ett löjets skimmer över den svenska jämställdhetsdebatten. Vad dessa fånigheter kan resultera i lär vi få bevittna i Simrishamn, där Fi gjorde ett starkt val i höstas.
Radikal- och statsfeminister får givetvis tycka vad de vill. Det grundläggande problemet är att de vill att politiken ska gå in och reglera hur du och jag lever våra liv. Det är således fråga om samma klassiskt kollektivistiska politik som vänsterpartier propagerat för i alla tider (vilket gör borgerliga politikers omfamning av vänsterfeminismen svårbegriplig). Allt detta för att vi alla ska uppnå Jämställdhetsutopia. Den sortens politiska klåfingrighet måste även fortsättningsvis bekämpas med kraft.
Kvinnor utmålas ständigt som svaga och utsatta av svenska medier. Män, å andra sidan, är förövare. Män våldtar, misshandlar och sitter i sina soffor och dricker öl medan kvinnan i hushållet sliter i sitt anletes svett med hushållssysslor och barnskötsel. Bilden av kvinnan som hushållsslav stämde en gång i tiden. Den gör det inte längre. Nya generationer svenska män tar större ansvar för både barn och hem. Det vi vill är dock att få bestämma detta själva, att slippa påbud från politiker och genusvetare för hur vi ska förväntas bete oss. Kvinnor är alltså offer i mediernas dramaturgi. Både hemma och ute på stan. Det spelar då ingen roll att de flesta som misshandlas och mördas är män och att det farligaste, eller minst säkra, man kan vara på stan en svensk lördagskväll är en ung man, inte en kvinna.
Nu är jag ingen manschauvinist utan tvärtom en helt vanlig man som diskar, städar, tvättar, stryker skjortor, hänger gardiner och lagar mat. För mig är det en självklarhet att dela på hushållssysslorna i en samborelation. Hur andra människor väljer att fördela sitt arbete bryr jag mig däremot inte i. Det borde ingen annan göra heller, men det är just här många får så svårt att hålla fingrarna i styr. Det är helt enkelt för lockande att med lagstiftning tvinga andra att leva efter ens egna värderingar.
Könsroller kritiseras ofta som själva motorn i ojämlikheten mellan könen. Jag tror inte att dessa invanda roller nödvändigtvis enbart behöver vara något negativt. De kan både ge trygghet och vara begränsande. Även om det oftast är kvinnor som avses när könsroller diskuteras finns förstås också stereotypa bilder av hur en man ska vara. Som man förväntas man ofta vara praktiskt lagd, kunna fixa med bilen och vara allmänt händig. Är det något fel på datorn på jobbet ropas det normalt också efter närmsta man. Så här fungerar vi människor. Det är lätt att säga att vi alltid i varje situation ska se människor som unika individer, inte som kön eller sexuella läggningar, men för att vår verklighet ska bli begriplig behöver vi ett visst mått av generalisering och systematisering i vardagen. Sådant får vi helt enkelt leva med.
Samtidigt som vi simmar vidare i vår lilla svenska ankdamm pågår ett fruktansvärt kvinnoförtryck i många länder. I skurkstater som Iran är förtrycket lagstiftat. I andra länder, som Afghanistan, är det gamla sedvänjor som lever kvar och gör livet surt för den kvinnliga delen av befolkningen. Samtidigt som kvinnor stenas till döds i Iran och småflickor gifts bort i Afghanistan diskuteras hur många pappamånader män ska tvingas ta ut i Sverige. Ändå hävdar tokfeminister som Gudrun Schyman att förtryckets strukturer är desamma i dessa tre länder. Sådana uttalanden, adderat till Fru Gårman, jämställdhetsstrateger och det förtryckande i rosa flickkläder, fäller onekligen ett löjets skimmer över den svenska jämställdhetsdebatten. Vad dessa fånigheter kan resultera i lär vi få bevittna i Simrishamn, där Fi gjorde ett starkt val i höstas.
Radikal- och statsfeminister får givetvis tycka vad de vill. Det grundläggande problemet är att de vill att politiken ska gå in och reglera hur du och jag lever våra liv. Det är således fråga om samma klassiskt kollektivistiska politik som vänsterpartier propagerat för i alla tider (vilket gör borgerliga politikers omfamning av vänsterfeminismen svårbegriplig). Allt detta för att vi alla ska uppnå Jämställdhetsutopia. Den sortens politiska klåfingrighet måste även fortsättningsvis bekämpas med kraft.
söndag 6 mars 2011
Känn din fiende
Socialdemokraternas egen superhjälte, riksdagsledamoten Monica Green, rasar nu mot spelet för att utse en ny partiledare. Som företrädare för S-kvinnorna i Skaraborg ser hon partistyrelsens misslyckade arbete med att få fram en kandidat till ordförandeposten som en konsekvens av "manlig dominans i diskussionerna" och lyfter därför fram Ylva Johansson som kandidat.Green menar att orsaken till kaoset är "de manliga strukturerna" i partidistrikten. De bär sig åt som "gamla gubbar", tycker hon. Näst efter "nyliberalismen" kommer de "manliga maktstrukturerna"...
Etiketter:
genus,
humor,
kvinnor,
män,
socialdemokraterna
Jämställdhetsmanin
Den 8 mars infaller den så kallade internationella kvinnodagen. Inför denna dag fylls tidningarna av kvinnoporträtt och skildringar av kvinnokamp av olika slag. Personligen är så jag oerhört trött på genusvetenskap, feministiska maktanalyser och den ensidiga synen på jämställdhet att jag nästan kräks så fort de kommer på tal. I Sverige är det emellertid nästan omöjligt att undkomma denna orkan. Därför är årliga resor till exempelvis Asien att rekommendera för att få lite andrum.
Efter "män är djur"-utspelet från dåvarande ROKS-ordföranden Ireen von Wachenfeldt drabbades den mest extrema formen av vänsterfeminism i Sverige av en backlash. De uteblivna framgångarna för Gudrun Schymans feminister stärker bilden av att det saknas ett brett folkligt stöd för de allra mest stolliga vänsterfeministiska idéerna. Men idéerna om samhället som ett patriarkat, om kvinnor som systematiskt underordnade och om behovet av att med politikens hjälp rätta till dessa upplevda orättvisor lever och frodas bland politikerfrälset. De finns därmed representerade där besluten fattas i vårt land.
Med alliansregeringen har utvecklingen bromsats upp något jämfört med vad vi hade fått se under en rödgrön regering besatt av tokfeminister av borgströmskt snitt. Men Alliansen har likafullt köpt den vänsterfeministiska verklighetsbeskrivningen om samhället som ett patriarkat som systematiskt underordnar kvinnor. Vilket är oroväckande. Inom flera av de borgerliga kvinnoförbunden, i synnerhet det folkpartistiska, förs en utpräglat statsfeministisk argumentation. Det är politiken som ska diktera villkoren för våra liv i syfte att nå det högre målet om fullständig jämlikhet mellan könen. De enda protesterna kommer egentligen från konservativa röster.
När internationella kvinnodagen närmar sig ser vi kompletta idioter som Gunnar Bergdahl i Helsingborgs Dagblad kliva fram och väcka liv i frågan om en "mansskatt". Det är märkligt att se hur en man kan kissa på sig själv på detta sätt. Med sin fåniga krönika statuerar Bergdahl att jämställdhet är lika med kvinnomakt. Han accepterar att män som grupp skuldbeläggs ("vi män" våldtar och misshandlar). Han gör sig till en nyttig idiot för den värsta sortens extremfeminister och bidrar till att skapa en helt onödig konflikt mellan könen, precis den "könskamp" som extremisterna vill ha för att driva igenom sina förslag.
Det är alltid fel att generalisera och klumpa ihop grupper. När det gäller etniska grupper är det rent av olagligt i Sverige att säga något som kan tolkas som starkt nedsättande. Men när det gäller män är det helt OK att häva ur sig vad som helst. Begreppet "mäns våld mot kvinnor", som används i alla medier, är ett exempel på hur alla män görs ansvariga för vad vissa män företar sig. När Sveriges Radio för en tid sedan hade ett inslag om den oro som vissa kvinnor känner när de är ute sent i dåligt belysta områden, ställdes även frågor till ett par unga män. "Vad gör du om du går bakom en kvinna i en park? Försöker du gå om henne?" Jo, försäkrade männen. Det brukar de göra för att inte kvinnorna ska känna oro för att vara förföljda.
Dessa tankar visar hur långt det har gått. Kvinnor går omkring och är rädda för att bli våldtagna (trots att de allra flesta våldtäkter sker inomhus och begås av någon närstående), män är oroliga för att bli sedda som misstänkta våldtäktsmän. Den onödiga konflikten tycks redan finnas där i mångas sätt att tänka. Extremisterna jublar.
Efter "män är djur"-utspelet från dåvarande ROKS-ordföranden Ireen von Wachenfeldt drabbades den mest extrema formen av vänsterfeminism i Sverige av en backlash. De uteblivna framgångarna för Gudrun Schymans feminister stärker bilden av att det saknas ett brett folkligt stöd för de allra mest stolliga vänsterfeministiska idéerna. Men idéerna om samhället som ett patriarkat, om kvinnor som systematiskt underordnade och om behovet av att med politikens hjälp rätta till dessa upplevda orättvisor lever och frodas bland politikerfrälset. De finns därmed representerade där besluten fattas i vårt land.
Med alliansregeringen har utvecklingen bromsats upp något jämfört med vad vi hade fått se under en rödgrön regering besatt av tokfeminister av borgströmskt snitt. Men Alliansen har likafullt köpt den vänsterfeministiska verklighetsbeskrivningen om samhället som ett patriarkat som systematiskt underordnar kvinnor. Vilket är oroväckande. Inom flera av de borgerliga kvinnoförbunden, i synnerhet det folkpartistiska, förs en utpräglat statsfeministisk argumentation. Det är politiken som ska diktera villkoren för våra liv i syfte att nå det högre målet om fullständig jämlikhet mellan könen. De enda protesterna kommer egentligen från konservativa röster.
När internationella kvinnodagen närmar sig ser vi kompletta idioter som Gunnar Bergdahl i Helsingborgs Dagblad kliva fram och väcka liv i frågan om en "mansskatt". Det är märkligt att se hur en man kan kissa på sig själv på detta sätt. Med sin fåniga krönika statuerar Bergdahl att jämställdhet är lika med kvinnomakt. Han accepterar att män som grupp skuldbeläggs ("vi män" våldtar och misshandlar). Han gör sig till en nyttig idiot för den värsta sortens extremfeminister och bidrar till att skapa en helt onödig konflikt mellan könen, precis den "könskamp" som extremisterna vill ha för att driva igenom sina förslag.
Det är alltid fel att generalisera och klumpa ihop grupper. När det gäller etniska grupper är det rent av olagligt i Sverige att säga något som kan tolkas som starkt nedsättande. Men när det gäller män är det helt OK att häva ur sig vad som helst. Begreppet "mäns våld mot kvinnor", som används i alla medier, är ett exempel på hur alla män görs ansvariga för vad vissa män företar sig. När Sveriges Radio för en tid sedan hade ett inslag om den oro som vissa kvinnor känner när de är ute sent i dåligt belysta områden, ställdes även frågor till ett par unga män. "Vad gör du om du går bakom en kvinna i en park? Försöker du gå om henne?" Jo, försäkrade männen. Det brukar de göra för att inte kvinnorna ska känna oro för att vara förföljda.
Dessa tankar visar hur långt det har gått. Kvinnor går omkring och är rädda för att bli våldtagna (trots att de allra flesta våldtäkter sker inomhus och begås av någon närstående), män är oroliga för att bli sedda som misstänkta våldtäktsmän. Den onödiga konflikten tycks redan finnas där i mångas sätt att tänka. Extremisterna jublar.
Etiketter:
feminism,
genus,
jämställdhet,
kvinnor,
lagstiftning,
män,
politiker,
rättstrygghet,
Sverige
Vänsterpartiet direkt, kan jag hjälpa till med något?
Ida Gabrielsson, ordförande i både Ung vänster och i den framtidskommission som ska analysera Vänsterpartiets valresultat och blicka framåt, tycker att partiet ska börja "göra politik". I stället för att demonstrera, måla plakat och dela ut flygblad ska Vänsterpartiet börja erbjuda sådant som läxhjälp, tjejtaxi, juridisk rådgivning samt driva fritidsgård. Partiet ska alltså bli något slags samhällsservice.
Visst behöver Vänsterpartiet göra något om det ska överleva några fler riksdagsval och Gabrielsson har rätt i att partiets förkärlek för demonstrationer känns "som en kuliss till 70-talet". Men det är svårt att förstå hur hon resonerar när hon vill förvandla partiet till något slags samhälleligt allt-i-allo. Det andas desperation över att partiets politik inte får väljarnas förtroende.
Efter ännu ett valnederlag skulle Vänsterpartiet ha chansen att förnya sig, kasta av sig det kommunistiska oket och satsa på att bli en frihetlig vänster som ifrågasätter Alliansens övervakningsstat, står för en annan narkotikapolitik och kritiserar regeringens ständiga fokus på ekonomiska frågor. Till exempel. Det finns ju utrymme för en sådan opposition. Men så länge det sitter traditionalister och kommunister i partiets cockpit kommer det inte att ske. Kanske får vi se lite vänsterpartistisk läxhjälp i stället.
Visst behöver Vänsterpartiet göra något om det ska överleva några fler riksdagsval och Gabrielsson har rätt i att partiets förkärlek för demonstrationer känns "som en kuliss till 70-talet". Men det är svårt att förstå hur hon resonerar när hon vill förvandla partiet till något slags samhälleligt allt-i-allo. Det andas desperation över att partiets politik inte får väljarnas förtroende.
Efter ännu ett valnederlag skulle Vänsterpartiet ha chansen att förnya sig, kasta av sig det kommunistiska oket och satsa på att bli en frihetlig vänster som ifrågasätter Alliansens övervakningsstat, står för en annan narkotikapolitik och kritiserar regeringens ständiga fokus på ekonomiska frågor. Till exempel. Det finns ju utrymme för en sådan opposition. Men så länge det sitter traditionalister och kommunister i partiets cockpit kommer det inte att ske. Kanske får vi se lite vänsterpartistisk läxhjälp i stället.
Etiketter:
opinion,
socialism,
val 2010,
vänsterpartiet
lördag 5 mars 2011
En vanlig dag i EU
I stora delar av Europa är det spartider. Många länder har tvingats till mycket stora besparingar som drabbar breda väljargrupper. Men i EU är allt som vanligt.
Europaparlamentarikerna har röstat för att ge sig själva 1 500 euro mer varje månad för att anställa fler assistenter eller höja lönen till de som redan jobbar åt dem. Det var Socialdemokraterna och konservativa EPP som drev igenom utgiftsökningen, som hamnar på totalt 120 miljoner kronor.
Kommentarer känns överflödiga.
Europaparlamentarikerna har röstat för att ge sig själva 1 500 euro mer varje månad för att anställa fler assistenter eller höja lönen till de som redan jobbar åt dem. Det var Socialdemokraterna och konservativa EPP som drev igenom utgiftsökningen, som hamnar på totalt 120 miljoner kronor.
Kommentarer känns överflödiga.
Kontrollen skärps i Kina
Kommunistpartiet i Kina är nervöst. På något annat sätt kan man inte tolka de åtgärder som nu vidtas mot de utländska journalister som vistas i landet. Allt fler journalister berättar om hur de kallas till polisen för uppläxning och hot om indraget visum.
Sedan tidigare har det funnits strikta regler kring journalistiskt arbete i Tibet, men på andra håll i landet har det gått att arbeta relativt fritt. Nu får emellertid utländska journalister känna på samma kontroll även i storstäderna Běijīng och Shànghǎi. Den kinesiska centralregeringen är rädd för att de så kallade jasminprotesterna, som har varit ytterst begränsade, ska spridas. Det dominospel som vi har sett fälla diktaturerna i Nordafrika kommer dock knappast att nå Kina. Däremot kan de allt högre matpriserna, som det har rapporterats om i flera år, leda till lokala protester om människor märker att de tvingas lägga en allt större del av inkomsten på mat.
För en regim som har styrt landet i över 60 år, som under de senaste 30 åren dessutom har gjort det synnerligen framgångsrikt, som i dag rattar ett land där tillväxten under lång tid varit tvåsiffrig och där allt fler människor får det allt bättre - vilket står i stark kontrast till situationen i de nordafrikanska och arabiska stater vars regimer drabbats av folkliga protester - synes denna nervositet onödig. Men KKP tar inga som helst risker och accepterar inga sprickor i fasaden. Det beskrivs som en konstant rädsla för kaos (hùnluàn, 混乱).
Häri ligger diktaturens uppenbara svaghet: den har inget mandat från folket. Endast ledare som saknar detta mandat har anledning att vara nervösa. Även i diktaturer behövs ett visst folkligt stöd för att upprätthålla regimens maktinnehav. I Kina saknas ett oberoende rättsväsende vilket gör att det enda sättet på vilket folk kan visa sitt missnöje är direkta protester. Sålunda är lokala protester riktade mot de lokala politikerna vanligt förekommande.
Endast en stegvis demokratisering med direkta val och ett oberoende rättsväsende som inte styrs av KKP kan på sikt lösa problemen med "social oro". De problem som regimen i Běijīng mycket väl känner till kan därför endast lösas långsiktigt med avskaffandet av partiets eget maktmonopol.
Sedan tidigare har det funnits strikta regler kring journalistiskt arbete i Tibet, men på andra håll i landet har det gått att arbeta relativt fritt. Nu får emellertid utländska journalister känna på samma kontroll även i storstäderna Běijīng och Shànghǎi. Den kinesiska centralregeringen är rädd för att de så kallade jasminprotesterna, som har varit ytterst begränsade, ska spridas. Det dominospel som vi har sett fälla diktaturerna i Nordafrika kommer dock knappast att nå Kina. Däremot kan de allt högre matpriserna, som det har rapporterats om i flera år, leda till lokala protester om människor märker att de tvingas lägga en allt större del av inkomsten på mat.
För en regim som har styrt landet i över 60 år, som under de senaste 30 åren dessutom har gjort det synnerligen framgångsrikt, som i dag rattar ett land där tillväxten under lång tid varit tvåsiffrig och där allt fler människor får det allt bättre - vilket står i stark kontrast till situationen i de nordafrikanska och arabiska stater vars regimer drabbats av folkliga protester - synes denna nervositet onödig. Men KKP tar inga som helst risker och accepterar inga sprickor i fasaden. Det beskrivs som en konstant rädsla för kaos (hùnluàn, 混乱).
Häri ligger diktaturens uppenbara svaghet: den har inget mandat från folket. Endast ledare som saknar detta mandat har anledning att vara nervösa. Även i diktaturer behövs ett visst folkligt stöd för att upprätthålla regimens maktinnehav. I Kina saknas ett oberoende rättsväsende vilket gör att det enda sättet på vilket folk kan visa sitt missnöje är direkta protester. Sålunda är lokala protester riktade mot de lokala politikerna vanligt förekommande.
Endast en stegvis demokratisering med direkta val och ett oberoende rättsväsende som inte styrs av KKP kan på sikt lösa problemen med "social oro". De problem som regimen i Běijīng mycket väl känner till kan därför endast lösas långsiktigt med avskaffandet av partiets eget maktmonopol.
fredag 4 mars 2011
En gris är en gris
Apropå bloggposten om norske skidåkaren Petter Northugs sätt att bete sig mot sina motståndare kan vi i dag lägga ännu ett kapitel till boken "Petter Northug hånar sina motståndare". Dagens avslutning av herrstafetten där han bromsar in och kliver över mållinjen var kanske det värsta hånet hittills.Bjørn Dæhlie då? undrar vissa. Gjorde inte han samma sak? Han åkte ju baklänges över mållinjen vid flera tillfällen. Det är sant, men han gjorde det när han var överlägsen på ett distanslopp och inte hade några konkurrenter i sikte. Då kan man kosta på sig att göra något extra, som att ta en flagga eller skoja till det på mållinjen. Northug gör det på ett upplopp med motståndarna några sekunder bakom sig och det är så uppenbart att adressen för hånet är Marcus Hellner.
Norrmännen är lite roliga. Det verkar minst lika viktigt för dem att slå Sverige som att vinna guld. Att slå Sverige är tydligen halva nöjet. Vilket är lite märkligt eftersom Norge är en sådan överlägsen skidnation. Jämför man medaljställningarna i vinter-OS och skid-VM framstår Sverige inte ens som en seriös konkurrent.
"Det är vanlig Petter-stil", sade Marcus Hellner diplomatiskt med ett förstrött skratt till SVT Sport. Jag skulle vägra att gratulera en motståndare som beter sig på det sättet. Men övriga åkare har förmodligen alldeles för mycket sportsmanship för det. På en presskonferens efter loppet fick sympatiske Axel Teichmann frågan om han lärt sig hur man beter sig vid målgången efter dagens lopp. Han såg förbryllad ut och svarade "Jag vet redan hur man beter sig".
Stora idrottsmän behöver inte vara hånfulla mot sina motståndare när de vinner. De kan tvärtom kosta på sig att vara ödmjuka vid en seger. De har ju redan vunnit. Det är exempelvis kutym att prata gott om sin motståndare när man slagit ut dem i Stanley Cup-slutspelet. Så visar man att man respekterar motståndaren, både före och efter att kampen är avgjord.
Det är klart att de norska ledarna, ungefär lika kaxiga som Northug själv, försvarar sina aktiva. Det gör det dock inte vackrare. Jag ställer mig frågan i vilken annan sport man skulle göra en sådan här grej? Ser vi en rallyförare stanna bilen framför mål och invänta konkurrenterna för att sedan gasa i mål? Ser vi en straffläggare i hockey håna målvakten efter att ha gjort ett avgörande mål, för att "markera lite"? Northug är lika arrogant och hånfull mot sina motståndare som Muhammad Ali var på sin tid. Båda två strålande idrottsmän men usla sportpersonligheter.
torsdag 3 mars 2011
FRA: Från yttre hot till nationell polisspaning
Det har varit uppenbart en längre tid nu att den FRA-överenskommelse som slöts 2008 mellan borgerlighetens ivrigaste försvarare av övervakningssamhället och det fåtal borgerliga kritiker var rena lurendrejeriet. Då påstods det att Säkerhetspolisen inte skulle få tillgång till FRA:s tjänster. "Shoppen" skulle vara stängd. Det har sedan ändrats. Säpo kommer att få signalspana.
Nu rullar det vidare. Härnäst står polisen. Justitiedepartementets utredare vill att FRA ska få signalspana åt polisen. Jag tycker att detta ständiga glidande från vad FRA-debatten en gång handlade om - yttre hot - till dagens allt bredare uppdrag börjar bli obehagligt.
Både Anna Troberg och Mark Klamberg har invändningar.
Nu rullar det vidare. Härnäst står polisen. Justitiedepartementets utredare vill att FRA ska få signalspana åt polisen. Jag tycker att detta ständiga glidande från vad FRA-debatten en gång handlade om - yttre hot - till dagens allt bredare uppdrag börjar bli obehagligt.
Både Anna Troberg och Mark Klamberg har invändningar.
Men det lät ju bra...
Riksrevisionen sågar Sveriges klimatarbete och kallar åtgärderna för "kostsamma och verkningslösa". Ofta används väldigt trubbiga styrmedel när medborgarna ska förmås leva mer miljövänligt.
Detta är inte särskilt förvånande. Det har länge funnits en väldigt okritisk inställning till allt med prefixet "klimat". Därför har politikerna inte velat prioritera och noggrant utvärdera effekterna av enskilda åtgärder. Svensk politik har blivit ett slags tävlan i vem som kan kasta mest pengar på allt som ger intryck av att vara tydliga åtgärder mot fossila utsläpp. Även borgerliga partier är skyldiga till denna klimatkapplöpning.
Huruvida åtgärderna ger några reella effekter är mindre viktigt då det gäller att vinna en klimatalarmistisk opinion här och nu. Det långsiktiga arbetet har således plötsligt blivit väldigt kortsiktigt. Notan skickas som vanligt till alla skattebetalare.
Detta är inte särskilt förvånande. Det har länge funnits en väldigt okritisk inställning till allt med prefixet "klimat". Därför har politikerna inte velat prioritera och noggrant utvärdera effekterna av enskilda åtgärder. Svensk politik har blivit ett slags tävlan i vem som kan kasta mest pengar på allt som ger intryck av att vara tydliga åtgärder mot fossila utsläpp. Även borgerliga partier är skyldiga till denna klimatkapplöpning.
Huruvida åtgärderna ger några reella effekter är mindre viktigt då det gäller att vinna en klimatalarmistisk opinion här och nu. Det långsiktiga arbetet har således plötsligt blivit väldigt kortsiktigt. Notan skickas som vanligt till alla skattebetalare.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)