Året som gick i backspegeln

Vi lägger ännu ett år bakom oss. Nu väntar 2014, supervalåret med EU-val och riksdagsval och supersportåret med vinter-OS i Putinland och fotbolls-VM i sambaland.

Några hållpunkter för året som gick...

Partiet ingen behöver. Annie Lööf tvingades avbryta sin Thailandssemester för att åka hem och säga att hon inte är nyliberal och inte tror på månggifte. Av det modiga och liberala idéprogrammet bidde bara en tumme. Om ens det. När Centerpartiets framtidsstämma avslutades stod det klart att partiet framöver ska kalla sig både feministiskt och liberalt - vilket får en att tänka på ett annat borgerligt parti som kallar sig liberaler men mest är (radikal)feminister.

Om något har 2013 varit en förlorad möjlighet för Centern att förklara för svenska folket varför partiet behövs. Den där utlovade tydligheten har uteblivit.

Kriget. När jag tittar tillbaka i mitt bloggflöde ser jag att jag i januari för snart ett år sedan förutspådde att den syriska regimen skulle falla under 2013. Så blev som bekant inte fallet. Kriget har nått ett dödläge som endast resulterar i alltfler civila dödsoffer. Omvärlden har tagit sin hand från Syrien och mördandet kan därför fortsätta ostört.

Bland rebellerna verkar de islamistiska extremisterna vara på frammarsch, vilket gör att väst inte kommer att vilja stödja oppositionen med vapen längre. Det är just nu svårt att se annat än att kriget kommer att fortsätta och blodet flyta även under det kommande året.

Skandalen. Fallet Quick fick efter fem långa år av resningsprocesser äntligen ett rättsligt slut. Sture Bergwall är nu frikänd för samtliga åtta mord han tidigare dömts för. Men han sitter alltjämt inspärrad på Säters rättspsykiatriska klinik. Enligt ett utlåtande från Rättsmedicinalverket bör Bergwall få fortsatt vård utanför Säters murar. Kliniken vill ha tre månader på sig för att förbereda denna vård.

Alla inblandade gör sitt bästa för att hålla ryggen fri. Det mest tragiska exemplet är den före detta justitiekanslern som gick och blev rättshaverist. Göran Lambertz har gång på gång gjort sig till åtlöje genom att inte bara försvara de fällande domarna mot Thomas Quick, utan också anklaga medierna för att ha "gått på en blåsning". Bevisningen som enligt Lambertz innebär att Quick/Bergwall dömdes korrekt handlar bland annat om att en likhund ska ha markerat vid en plats som Bergwall utpekat som dumpningsplats. Inga kvarlevor har emellertid påträffats där Bergwall har pekat. Någonsin.

Det är värt att fråga sig hur den lambertzska bevisvärderingen påverkar hans arbete som justitieråd i Högsta domstolen. Hur många kan tänkas bli fällda på så lösa boliner?

Massövervakningen. Edward Snowdens samvete sade ifrån. Medveten om att det innebar att han sannolikt aldrig skulle få återse sitt hemland igen, i alla fall inte som en fri man, fattade han beslutet att omvärlden måste få veta vad den amerikanska underrättelsetjänsten sysslar med. Att den blivit en stat i staten, utom demokratisk kontroll och granskning.

Tack vare Snowdens avslöjanden vet vi också mer om svenska FRA:s verksamhet. Vi vet hur blåsta vi och hela riksdagen blev den där sommaren 2008. Vi vet mer om hur oerhört nära band Sverige har till USA, vilket förklarar svenska politikers pinsamma flathet gentemot stormakten.

Framför allt kom övervakningen upp på agendan igen efter några år i slummer. Piratpartiet måste försöka hålla frågan levande om det ska ha någon chans att behålla en plats i Europaparlamentet. PP är det enda motstånd vi har i en politisk församling just nu.

Om det är något vi blivit varse under detta år, är det att demokratiska staters möjligheter och önskan att övervaka vanligt folk har sprängt alla gränser. Vi går inte mot ett totalt övervakningssamhälle. Vi är redan där - och måste agera därefter.

Gott Nytt År till alla er som läser och kommenterar!

Hur ska en man vara?

Apropå så kallat manligt tänkande kan man undra om det också finns kvinnligt?

Vad är min människa för människa? Jo, ett kön!

"Mansfritt". Det låter som en dörrskylt till en sammankomst med Feministiska Manshatarföreningen i Bålsta, men är tydligen något slags feministiskt initiativ på ett bredare plan.

En Gustav Edman har som nyårslöfte att leva mansfritt under 2014. Är det smart PR eller ärligt menat? Kanske både och. Tilltaget tog honom i alla fall till SVT:s morgonsoffa.

Det finns en märklig paradox i det feministiska tankesättet. Å ena sidan sägs att könet är en social konstruktion, att skillnaderna mellan kvinnor och män är socialt konstruerade i vår kultur. Det förs en kamp mot "könskodade" leksaker. Vi ska inte göra skillnad på könen, heter det.

Å den andra etiketteras vissa saker som specifikt manliga (våld och krig men också vetenskapen har fått sig en släng av sleven). Och när en man lovar att leva mansfritt under det kommande året, i betydelsen att han ska undvika män i sociala medier och TV, endast läsa böcker av kvinnor och så vidare, gör han det för att han vill komma bort från det "manliga sättet att tänka".

Finns det nu ett sätt att tänka som är gemensamt för alla män? Låter inte det lite... generaliserande om halva befolkningen? Vad är i så fall ett kvinnligt sätt att tänka? Och är det automatiskt bra (ett manligt sätt att tänka måste vara negativt, annars skulle personen i fråga rimligen inte vilja undvika män i ett helt år)?

Reaktionerna hittills tycks vara två: tokfeminister hyllar tilltaget, andra menar att det är bättre att läsa de böcker och se de pjäser och filmer man gillar i stället för att begrunda vilket kön personerna bakom verken har. Ja, och så givetvis en diss på grund av att personen som står bakom initiativet ju är man:

Tro mig, jag vill hylla och dela denna hemsida för alltid, men jag har inte tid att sitta och heja på nån kille som gör EXAKT det vi feminister gjort i flera decennier, in the name of "jämställdhet". Jämt ska det gullas med killar för deras bidrag i kampen. Kvinnor bara antas vilja förändra sina egna ruttna vilkor helt gratis och otacksamt, men när en man kommer in och gör EXAKT samma sak (och dessutom har självförtroende stort nog att skaffa sig en hemsida hehe skrattar till) brer liksom människor ut röda mattan och applåderar högt och länge. 

Jag undrar om vissa feminister alls vill ha med männen i sin "kamp" eller om det nog inte är så att de egentligen helst vill ha mannen som den där syndabocken och slagpåsen att ta ut sin egen ilska och frustration på.

Själv tänker jag i alla fall fortsätta se människor som människor, inte kön. Det finns ingen anledning att ändra på ett vinnande koncept. Människan är ju större än sitt kön.

Debattklimatet får röster att tystna

Anna Dahlberg har författat en ovanligt välskriven text om debattklimatet och åsiktshomogeniteten i Sverige.

Dahlberg lyfter en väldigt viktig fråga: vad åsiktshomogeniteten gör inte bara med debattklimatet utan faktiskt också med samhället och oss som lever i det. Jag har bloggat om detta tidigare, men ämnet förtjänar att stötas och blötas då det ständigt aktualiseras i både jämställdhets- och invandringsdebatten (och tidvis även i andra frågor).

Andreas Johansson Heinö menar att Anna Dahlberg blandar ihop åsiktshomogenitet och debattklimat. Han medger att det visserligen finns frågor - som abort och narkotikapolitik - där det i Sverige saknas företrädare för ett perspektiv som är vanligt förekommande i med Sverige jämförbara länder.

Men jag upplever inte att detta är Dahlbergs poäng. Alla med från majoritetssamhället avvikande värderingar bemöts ju inte med hat, hot eller vuvuzelor. Däremot ifrågasätts de på ett sätt som ibland är direkt olämpligt och onödigt (dit hör arbetsmarknadsministerns frikyrkliga bakgrund).

Det räcker inte att konstatera att normen i den svenska narkotikapolitiska debatten är en förbudslinje och att detta (såklart) innebär att färre faktiskt står för en avkriminaliseringslinje. Det intressanta är hur minoriteten bemöts. Bemötandet (debattklimatet) påverkar nämligen hur homogent åsiktslandskapet blir. Människor må fortsätta att tycka som de gör oavsett bemötande, men om man likt Pär Ström utsätts för hat, hån och härskartekniker så fort man tycker något offentligt, kommer det få just de konsekvenser det fick i hans fall. En röst kommer att tystna.

Detta är ett problem jag upplever i Sverige i dag. Vad som är hönan och ägget i detta - om det är den svenska konformiteten, också kallad åsiktshomogeniteten, som gör att vi sällan ser avvikande åsikter eller om det är debattklimatet som får människor som tycker annorlunda att inte öppna munnen - vet jag inte. Kanske sker något slags samverkan.

Att vi i Sverige gillar att kompromissa och undvika alltför hetsiga debatter är ingen hemlighet. I sak behöver inte detta vara något negativt - jag skulle inte önska de slagsmål vi ser i andra parlament. Men när media beskriver oppositionens lätta kritik mot regeringens budget som "bråk" undrar jag om vi över huvud taget har någon politisk konfliktlinje kvar att tala om, eller om alltsammans har klibbat samman i ett enighetens träsk.

En viktig poäng som Dahlberg gör är att det oreflekterade ja-sägandet faktiskt gör oss dummare. Här är även de stora medierna medansvariga eftersom de i praktiken slutat ställa kritiska frågor till makthavare och opinionsbildare. Ingen ställs till svars längre, och ingen behöver reflektera över vad det innebär att kalla sig feminist och socialist eller vad jämställdhet och frihet egentligen är.

Kanske är det därför vissa besvarar sakliga motargument med hån och förminskanden. De har helt enkelt glömt bort hur man debatterar.

Tidigare bloggat:
Konsensussamhället och dess offer

Feministers rädsla för oliktänkande

Det är populärt att hävda att feminister är utsatta för näthat. Mer sällan får vi höra om andra sidan av myntet, nämligen feminister som ger sig på sina åsiktsmotståndare med härskartekniker, invektiv och förtäckta hot. Och följderna därav. Radikalfeministen Katerina Janouch applåderade på debattplats att Pär Ström till följd av av debattklimatet fann det omöjligt att fortsätta diskutera jämställdhet.

Man kan tycka illa om sina motdebattörer, och anse att de står för förfärliga åsikter. Men att glädjas åt att debatten helt upphör är något annat. Det är att önska att det öppna, demokratiska samtalet ska tystna. Att motståndarna mot de idéer man själv råka finna förträffliga ska försvinna.

Denna önskan tycks särskilt stark hos många radikalfeminister. Kanske tror de på allvar att vägen till det goda samhället kräver dessa offer, och att antifeminister och personer som ifrågasätter feminismens heliga kor måste trampas ned längs vägen. För flertalets bästa. De tycks så uppfyllda av sin egen upplevda visdom att de nästan måste vårdas för traumatisk chock när de upptäcker att någon har mage att ifrågasätta deras "kunskap" eller vill belysa en fråga ur ett annat perspektiv. Vi ser alltid samma respons när någon ifrågasätter av radikalfeminister använd statistik eller, gud förbjude, menar att könsmaktsordningen är en teoretisk modell och inte en fastslagen sanning.

Ett dagsfärskt exempel på känsligheten är DN Kulturs Catia Hultquist. Hon är förbannad över att statstelevisionen, när den äntligen producerar en serie i tre delar om feminismen, väljer att sätta rubriken "Har feminismen spårat ur?" och i ett av programmen fråga om feminismen kuvat männen. Högst berättiga frågor för flertalet. Men inte för Catia Hultquist. Hon hade sannolikt föredragit något mindre kritiskt och mer renlärigt. Det är ju trots allt SVT vi talar om. Hur pass allvarligt menade dessa frågor är återstår förstås att se. Serien Fittstim - Min kamp sänds med början den 16 januari.

Den avoga inställningen till en öppen och saklig debatt kan jag inte riktigt begripa. Om man nu är så övertygad om sina egna åsikters överlägsenhet, varför inte välkomna debatten? Kanske är det så enkelt att den som upplever sig stå för Sanningen™ inte tycker sig behöva några nya perspektiv.

Just den inställningen såg till att få en oskyldig man dömd för åtta mord, om någon fortfarande minns den lilla incidenten. Vissa likheter finns onekligen mellan bunkergänget runt Thomas Quick och de radikalfeminister som för den mest intoleranta feminismens talan i Sverige.

Så går det när man filtrerar internet

Den brittiska regeringens åtgärder mot misshagligt material på internet har kommit att kallas för "porrfilter". Men i trålen fastnar betydligt mer än så. Möjligheter finns att blockera allt från dejtingsajter, alkohol- och tobaksreklam till spelsajter, sociala nätverk och fildelningssajte. Men även sidor om självmord, vapen och våld berörs om användaren önskar det.

De som testat operatören TalkTalks tjänst har märkt att även om användaren vill blockera pornografi (förmodligen för att man ska tänka på barnen), berörs även långt fler sidor. Som sex- och relationssajter som ungdomar kan vända sig till med frågor. Som stödföreningar för personer utsatta för sexuellt våld. Att regeringens egen hemsida också blockeras får ses som ett mindre problem i sammanhanget.

Ingen borde vara förvånad. Exakt samma sak hände när svenska operatörer i samarbete med polisen började blockera sidor med barnpornografiskt innehåll. Med på listan över sidor som skulle blockeras fanns en mängd som inte hade ett dugg med barnporr att göra, däribland sajter om bonsaiträd.

Detta illustrerar det klumpiga och idiotiska i ett dylikt filter. Det kan aldrig fungera fläckfritt, helt enkelt eftersom vår värld inte är svart eller vit. Åtgärden visar också hur enahanda politiker tänker. De tror att ett upplevt problem kan försvinna med ett enkelt knapptryck.

Internet ska vara fritt. Människor måste bara lära sig att hantera det material som finns där, precis som de måste hantera allt som möter dem i livet i övrigt.

Om föräldrar är rädda för att deras barn ska se obehagligt material på nätet, är mitt råd att de pratar med sina barn om detta. Det måste ändå ses som en naturlig uppgift för en förälder. Eller är det månne bekvämare att lita till att staten sorterar bort sådant som barnen inte bör se?

Tidigare bloggat:
Nu handlar det om internets vara eller icke vara

Välfärdsstaten och migrationen

Lena Andersson har skrivit ännu en vass kolumn om migrationen, individen och samhället. Hon argumenterar övertygande ur ett principiellt perspektiv. Jag önskar även ge resonemanget lite markkänning.

Jag sällar mig inte till dem som anser att svensk mark ägs av svenska folket såsom en villatomt ägs av villaägaren. Inte alls. Jag anser att den fria rörligheten i Europa är en av få positiva aspekter med EU-samarbetet. Om den går förlorad finns väldigt få anledningar att stanna kvar som medlem (nu anser jag visserligen att Sverige bör lämna EU ändå, men det är en annan diskussion).

Människan har alltid vandrat för att söka en bättre tillvaro. Migrationen är lika gammal som människan själv. De folkvandringar vi ser i dag undan krig och förtryck är således inget nytt fenomen. Det som är nytt är välfärdsstaten och sättet på vilket migranterna tas emot.

I Sverige hänvisas fullt friska och arbetsföra människor ofta till socialtjänsten. I alltfler fall är det Arbetsförmedlingen som ska ta emot dem - men en illa fungerande myndighet som endast kan bidra med olika sorters sysselsättningsåtgärder är sällan en väg ut i egen försörjning.

Vi i väst tycker oss sitta och ruva på någonting heligt, något alla i övriga världen vill åt. Vi har så kallade välfärdsförmåner, och dessa måste vi minsann måna om och skydda från inkräktare. Göran Persson varnade för "social turism" inför EU:s utvidgning 2004. Andra länder införde övergångsregler för medborgare i de nya medlemsländerna, men till Perssons besvikelse hörde inte Sverige till dessa.

Tio år har gått sedan den stora utvidgningen, men tongångarna i delar av Europa är fortfarande desamma - i synnerhet i Storbritannien. I dag är det floden av bulgarer och rumäner som tros skada välfärdssystemen. Därtill kommer vågen av syriska flyktingar, människor som behöver bostäder som ingen kan erbjuda och förskoleplatser som inte finns.

Men. Vi kan inte hindra människor från att söka lyckan i andra länder. Ett medborgarskap får inte bli ett slavkontrakt. Stater som förhindrar sina medborgare att resa och bosätta sig i andra länder är onda. Sydkorea tar emot många nordkoreanska flyktingar. Det nya livet i syd är ingalunda okomplicerat för en person som levt hela sitt liv under en kufig Kim-dynasti, men det sydkoreanska samhället har olika inskolningsinsatser som underlättar omställningen. Därtill ordnas inledningsvis med både bostad och jobb. Sedan förväntas de nyanlända klara sig själva, och detta i världens kanske mest konkurrensinriktade samhällsklimat.

Sverige är inte särskilt duktigt på att ta emot migranter. Politiker och människor i gemen vill mycket och väl, men mottagandet har stora brister - i allt från Migrationsverkets handläggning till bostads- och arbetsmarknadens utestängande funktioner. Det är således lätt för riksdagspolitiker att tala vackert om öppna gränser och internationell solidaritet, men desto svårare för kommunalpolitikerna att med kort varsel tillgodose de nynivandrades behov.

För det är ju så det fungerar i Sverige: staten, landstinget och kommunen har ansvaret för människornas väl och ve. Med en sådan samhällskonstruktion är det förståeligt att många frågar sig hur pengarna ska räcka till alla nyanländas behov och undrar om det kommer att gå ut över deras egna välfärdsförmåner. Men om ansvaret i stället flyttades från det allmänna till den enskilda? Om det blev individens eget ansvar att sörja för sin lycka, att ordna bostad och jobb? Vore det så förfärligt?

Den universella välfärdsmodellen som konstruktion pallar inte för en värld med öppna gränser. I syfte att rädda denna modell föreslås både stängda gränser och en sorts uppdelning av människor i ett välfärdens a- och b-lag. Men det är ingen tilltalande tanke. Strömmen av migranter är snarast en påminnelse om välfärdsstatens långsiktiga omöjlighet och om den absoluta nödvändigheten av reformer. Denna insikt kommer månne sakta krypande hos alltfler.

Jag är av uppfattningen att på samma sätt som den fria rörligheten är en odiskutabel rättighet är egenförsörjning en lika odiskutabel skyldighet. När dessa båda uppfylls finns det över huvud taget inget att diskutera. Inte ens Sverigedemokraterna verkar nämligen ha något emot invandrare som arbetar och försörjer sig själva.

Läs även:
HAX: Välfärdsstatens mörka sida

Vänsterns blinda fläckar

Bostadsbristen och ungdomsarbetslösheten - två frågor som lär diskuteras fram till och sannolikt även i valrörelsen. Frågorna är givna. Men var finns lösningarna?

Ungdomsarbetslösheten är en het potatis. Runt 20 procent av ungdomarna uppges vara arbetslösa. Sättet att räkna på är märkligt - även studerande räknas in - men oavsett riktigheten i statistiken är det ett faktum att många unga har svårt att hitta stadiga jobb. Varför?

Daniel Swedin finner svaret i boken Prekiariatet: Den nya farliga klassen. I Aftonbladet skriver Swedin att orsaken till den höga ungdomsarbetslösheten och det växande antalet osäkra anställningar är "en nyliberal ekonomisk politik". Var Las och en synnerligen välreglerad arbetsmarknad passar in förtäljer inte den hypotesen.

Många sitter hemma och väntar på att telefonen ska ringa så att de får arbeta några timmar. Andra har projektanställningar och vikariat och är inte attraktiva för vare sig banker eller hyresvärdar. Men det är den av vänstern så omhuldade rigida arbetsrätten som har drivit arbetsgivare att efterfråga olika sorters tillfälliga anställningar.

Att anställa någon i Sverige är ett gigantiskt ansvar, och vid tillsvidareanställningar är det hart när omöjligt att avskeda någon, ens för tjänstefel. Att många arbetsgivare hellre använder redan anställda mer, eller anställer nya under kortare perioder, är därför inte alls konstigt.

Bostadsmarknaden dras med liknande bekymmer. Och inte heller här förmår vänstern se vad som är orsak och verkan. Bostadsköerna är en konsekvens av en planekonomisk bostadsmarknad. Ingen planekonomi har någonsin lyckats möta efterfrågan. Det har heller aldrig varit intressant för de planekonomiska förespråkarna. De vill mest bara ha allt åt alla.

Överallt där planekonomiska mekanismer tillåtits råda har köer skapats. Det är därför helt följdriktigt att hyresregleringen i Sverige skapar enorma köer och svår bostadsbrist, och inte bara i Stockholm. Ute i landet har alltfler hyresvärdar stängt sina köer eftersom de omöjligen kan möta efterfrågan. Men vänsterpolitiker och Hyresgästföreningen föredrar långa köer, de föredrar att unga och personer med låga inkomster får bo i andra och tredje hand och flytta flera gånger per år. Bara regleringen får bestå och innerstadsbor slippa hyror som motsvarar läget. De torgför således en fruktansvärt cynisk politik.

Både arbets- och hyresmarknaden har blivit en outsider/insidermarknad: det är skönt och tryggt för den som lyckats ta sig in, men en lång resa i mörker för den som inte gjort det. Det finns goda exempel i andra länder som Sverige skulle kunna lära av. Men varken regeringen eller oppositionen har velat röra det som kommit att kallas för en svensk modell.

Det går alltså att göra något åt både ungdomsarbetslösheten och bostadsbristen. Men vänstern har en uppenbar blind fläck här. Och Alliansens vägran sker av allt att döma mot bättre vetande. Det är faktiskt ännu värre. 

Den politiska korrekthetens land

Sverige.

Landet där en fotbollsstjärnas ord om att damfotboll inte håller riktigt samma kvalitet som herrfotboll resulterar i starka avståndstaganden i alla medier.

Landet där det är kutym att stigmatisera all sorts sexarbete och se det som en god gärning.

Landet där "knark är bajs" ses som ett inlägg i debatten.

Landet där det inte går att diskutera invandring och migration utan att r-kortet åker fram.

Landet där radikalfeminismen satt klorna i alla stora medier.

Landet där "konsensus" ses som det vackraste av ord.

Ibland längtar man bara bort.

När curlingföräldrarna tog över skolan

Det finns en skämtstripp som illustrerar skolan förr och nu. Förr: Förälder skäller på sitt barn när detta uppvisar dåliga betyg. Nu: Förälder skäller på läraren när barnet uppvisar dåliga betyg.

Det ligger en hel del bitter sanning i denna illustration. Vi måste fråga oss hur betygen i den svenska skolan har kunnat skena iväg samtidigt som svenska elever rasat i Pisa-studien.

Betygsinflationen började redan när jag gick i skolan. Det var förbluffande att se hur en kvalificerad majoritet av gymnasieklassen fick högsta betyg i historia. Jag gick personligen från godkänd (G) till mycket väl godkänd (MVG) i idrott & hälsa när jag tog klivet från nian och fick första betyget i gymnasiet. Något hände med sättet på vilket lärarna bedömde eleverna och satte betyg. Jag vet inte riktigt vad.

Sedan dess har lärarens auktoritet i klassrummet urholkats alltmer. Samtidigt verkar föräldrarna flytta fram positionerna för att utöva påtryckning på lärarna att ge just deras små gåvor till mänskligheten bästa möjliga betyg. I vissa skolor pressas sannolikt lärarna även av arbetsgivaren - vem vill söka till en skola där betygen ligger under snittet?

Betygsinflationen är bara ett av många symptom på en svensk skola som har insjuknat. Jag tror att ett av grundproblemen är lärarens eroderade ställning. Dess auktoritet behöver stärkas, dess befogenheter öka. Att varken elever eller föräldrar respekterar lärarens kunnande är rimligen ett problem som går att åtgärda. Men det lär ta tid att göra det.

Uppdatering: David Eberhard skriver klokt om problemet på debattplats i GP.

Lästips: Intervju med Snowden

Edward Snowden säger att hans uppdrag är slutfört. Han ville inte förändra samhället utan endast ge oss chansen att förändra det.

I kväll framträder Snowden för första gången i TV sedan han intervjuades av Glenn Greenwald på ett hotellrum i Hongkong innan flykten till Moskva. Han ska hålla ett jultal i brittiska Channel 4.

Och som uppladdning: Om ni ska läsa en text i julhelgen, läs Washington Posts intervju med Edward Snowden.

Önskar God Jul med några tankar

Så var julen här igen. En fridens högtid, om man har tur. Men också reflektionens.

På julen ska man tänka på de svaga och utsatta, sägs det. På hemlösa, missbrukare och barn med ekonomiskt utsatta föräldrar. Men jag skulle önska att dessa tankar handlade mindre om julklappar åt alla och mer om de stora frågorna som berör oss alla, som gör oss alla utsatta.

I år tänker jag framför allt på en person, en riktig hjälte: Edward Snowden. Snowden säger nu att hans uppdrag är slutfört. Allmänheten har fått veta vad underrättelsetjänsterna håller på med. En debatt har kommit igång (men inte så mycket i Sverige). Åtgärder har vidtagits (men inte i Sverige). I USA ska NSA:s roll ses över. Barack Obama har fått förslag på restriktioner i sitt knä. I Storbritannien verkar folk närmast apatiska, men nu har de åtminstone fått informationen.

Snowden offrade mycket för att ge oss sanningen om västerländska demokratiska staters förehavanden. Även om inte allting förändras som en följd av detta, även om fulspelet kommer att fortsätta och även om politikerna kommer slåss med näbbar och klor för att upprätthålla massövervakningen, har läckorna från en så initierad källa gett oss massor av värdefull information. Den har justerat vår världsbild, och förmodligen gjort oss lite mer cyniska. Men därmed också realistiska, vilket jag tror är helt nödvändigt.

Det var på tiden att någon drog ned byxorna på staten. Det är aldrig så pinsamt som när världsledare avslöjas som kallhamrade lögnare inför öppen ridå. För alla som burit tron att demokratiska ledare är goda och vill sina medborgares bästa var Snowdens läckta dokument förmodligen ett bryskt uppvaknande.

USA, Storbritannien, Sverige och andra västerländska demokratier beter sig ungefär som Ryssland och Kina, två stater de så gärna kritiserar. De övervakar vanliga medborgare och låter underrättelsetjänsternas befogenheter växa obehindrat. Målet är att få veta allt om alla. Det är endast fråga om gradskillnader mellan demokratier och diktaturer här.

Vi har fått en gåva av Edward Snowden, en chans att vända en förfärlig utveckling. Det är upp till oss att göra det bästa vi kan av denna chans.

Det är med dessa tankar jag nu inleder julfirandet. Men just i dag lägger jag dem åt sidan och lägger in ännu en skumtomte. Och kalkonen står och väntar.

God Jul till alla läsare!

Önskas: Ett bredare avståndstagande från politiskt våld

Det pratas mycket om "den växande rasismen" i Sverige i dag. Incidenten i Kärrtorp, den så kallade nazistattacken, resulterade i en motreaktion - 16 000 uppges ha deltagit i demonstrationen mot rasism på Kärrtorps IP.

Jag är osäker på om vi verkligen ser en växande rasism i samhället eller om påståendet mest har blivit ett axiom. Att visa sin avsky mot rasism och våld är något positivt. Men det är inget trevligt sällskap du hamnar i. I det antirasistiska frontledet står organisationer som våldsbejakande Revolutionära Fronten och andra vänsterextrema organisationer som gärna slår nazister på käften och inte tycker att det är så farligt om sverigedemokrater får bomber i brevinkastet.

Jag skulle önska att vi kunde se samma uppslutning inte bara mot rasism och nazism utan mot all sorts våldsam extremism i samhället - allt från djurrättsaktivister som ger sig på pälshandlare till nazister och vänsterrevolutionärer som hotar och misshandlar alla de inte tycker om. Men det är som om visst politiskt våld är acceptabelt - så länge det kommer från "rätt" håll.

Som liberal behöver jag inte kalla mig antirasist. Att vara liberal är att stå upp för alla människors rätt till frihet och självbestämmande, oavsett etnisk bakgrund, sexuell läggning eller religiös och politisk tillhörighet.

Det är mer än man kan säga om flertalet vänsterorganisationer som deltog i gårdagens demonstration.

Läs även:
Fnordspotting: Det rumsrena våldet

Porr är som startkablar

Vad kan väl passa bättre nu när julen närmar sig än en bloggpost om - porr?

Att det finns gott om intoleranta och okunniga idioter där ute i landet är ingen nyhet. Dem får vi dras med. Det är egentligen bara ett problem när idioterna når lagstiftande församlingar och vill påtvinga alla oss andra sina idéer - vilket tyvärr händer rätt ofta.

Många har en åsikt om porr, vare sig de själva har någon erfarenhet av den eller inte. Ibland undras det vad porren egentligen fyller för funktion, varför den alls ska få finnas.

I Sveriges Radios Karlavagnen (lyssna på programmet här, erotikarbetaren Sanna Rough medverkar ungefär en timme in i programmet och därefter följer en förbaskat vettig mamma) liknade modellen Ella Glam porr vid startkablar.

"Startkablar". Det är en klockren liknelse. Många använder porr som ett slags förspel, men det kan också användas som inspiration för att tända ett slocknat sexliv eller bara fungera som ögonblicklig sexuell förströelse.

Det är ganska typiskt att personer som kritiserar porren själva ofta inte har sett den porr de så hett ogillar. De tror sig veta vad den handlar om och baserar sina åsikter på vad de läst och hört från personer kritiska till porr. I andra fall har de endast sett några klipp från den amerikanska "mainstreamporren" och fått uppfattningen att den är representativ för all pornografi.

Ibland föreslås "schysst" eller "feministisk" porr som alternativ till ett totalt förbud. Det är lite oklart vad denna sorts pornografi skulle bestå i. Alla har nämligen olika måttstockar för vad "schysst" sex är. Vissa tycker att alla gränser har passerats när en kvinna har sex med två män. Personligen utgår jag enbart från frivillighetsprincipen; alla inblandade måste vara i samförstånd om vad de företar sig. Ingen ska utsättas för tvång.

Detta innebär inte att rollspel i vilka det är en del av leken att den ena parten är undergiven inte skulle vara "schyssta". Men alla begriper inte skillnaden mellan fantasi och verklighet (till den skaran hör onekligen David Cameron), och tror därför att andra är lika trögtänkta som dem.

Vissa, framför allt kvinnor, ser mäns porrkonsumtion som en form av otrohet. För mig är detta synsätt obegripligt. Att en man tittar på porr innebär inte att han inte älskar sin partner. Porr är fantasi, inte verklighet. Och ibland är det så att man inte är sugen på en trerätters utan bara vill ha en macka.

Så tyck vad du vill. Porren och sexbranschen finns här. Gilla eller ogilla den. Men betänk att det är kvinnoförakt att antyda att alla kvinnliga sex- och erotikarbetare skulle sakna mäns förmåga att fatta beslut i sina egna liv. De behöver inga pekpinnar och moralkakor. De kräver bara respekt.

Redan de gamla grekerna...

M straffar FRA-kritiker

Den moderate riksdagsmannen Karl Sigfrid, som under FRA-cirkusen 2008 blev så hårt ansatt av sitt parti att han till slut gick med på att kvitta ut sig från omröstningen i stället för att rösta nej, får nu ett senkommet straff för sitt motstånd för fem år sedan.

Sigfrid flyttas ned från plats 11 i medlemmarnas provval till en 22 icke valbar plats på partiets riksdagslista. Så ser alltså Moderaternas straff ut för att Karl Sigfrid var motståndare till FRA-lagen 2008 och först under hårt internt tryck lät sig kvittas ut.

Karl Sigfrid välkomnas säkert med öppna armar av det enda parti som slåss för den personliga integriteten - Piratpartiet.

Läs mer:
Den hälsosamme ekonomisten

Den "onda" statistiken

I Sverige finns vissa ämnen som är så känsliga att inte ens sakliga inlägg för den ena eller den andra ståndpunkten accepteras. Richard Swartz skriver föredömligt om problemet i sin kolumn DN. 

Swartz lyfter fram reaktionerna på annonsen för boken Invandring och mörkläggning som DN tog in. Jag har sett ett försök att bemöta annonsens påståenden med fakta. Alla andra skrek rakt ut som småbarn som fråntagits sitt lördagsgodis.

Reaktionen är väldigt typisk för debattklimatet i Sverige. Vi är många som har upplevt den i den narkotikapolitiska debatten, där motståndarna går till personangrepp ("du ser lite glansig ut på ögonen"), och i sexhandelsdiskussionen ("äru torsk eller?").

Det är de etablerade politiska partierna, och den politiska korrektheten, som har skapat Sverigedemokraterna - eller åtminstone möjliggjort för dem att växa till en relevant politisk kraft. Nu är det för sent att hoppas på att SD ska kollapsa. Endast en naturlig utbrytning har skett - den mer radikala delen bildade Nationaldemokraterna, en mer marginell företeelse. Men SD fortsätter att växa på både höjden och bredden.

I dag verkar varken de rödgröna eller Alliansen ha något motmedel mot Sverigedemokraterna. Ju mer de försöker, desto mer tycks SD växa. Vissa metoder är direkt kontraproduktiva - som fysiska angrepp och verbala påhopp. Andra försök att få tyst på de strömningar som ger SD vind i seglen är ungefär lika misslyckade.

Jag tror att det enda som fungerar är en öppen och seriös debatt. Det är i alla fall, oavsett resultat, det mest ärliga alternativet. Väljarna har rätt att få fakta på bordet innan de fattar ett beslut. Att förtiga obekväma fakta av rädsla för att de kan få folk att "rösta fel" är en korkad metod.

Man kan dra felaktiga slutsatser av statistik. Men statistiska uppgifter rakt upp och ned är varken farliga eller onda. Den som vill dölja mindre smickrande fakta för allmänheten framstår snarast som den som har något att dölja. Då fungerar det ganska illa att anklaga motparten för detsamma.

Tidigare bloggat:
Konsensussamhället och dess offer

Övervakning är makt

Ända sedan Edward Snowdens läckta dokument avslöjade hur omfattande övervakningen av vanligt folk i den demokratiska världen är, har såväl politiska mörkermän som underrättelsetjänsterna själva påtalat vikten av att övervakningen måste få fortsätta. Det handlar om att stoppa terrorism, heter det.

Men om det är något vi har lärt oss under det senaste halvåret, är det att övervakningen handlar väldigt lite om att skydda befolkningen från yttre hot och desto mer om att maximera informationsbanken hos staten.

Så när NSA och GCHQ, med beredvillig hjälp från svenska FRA, massövervakar i stort sett hela världens befolkning, görs det inte för att allt vi företar oss är av stort intresse utan som en konsekvens av en önskan att veta allt om alla. Det är denna besatthet som driver myndigheterna att ständigt kräva större befogenheter och att utöka informationsinsamlingen.

Egentligen är en oerhört liten mängd av all information som samlas in relevant. Vi vet att massövervakningen handlar mer om att vinna ekonomiska och geopolitiska fördelar än om att förebygga och förhindra terrorism. Det ligger därför säkert en hel del i påståendet att enda orsaken till att utländska makter gnäller på USA, är avundsjuka på NSA:s kapacitet.

Det brukar sägas att kunskap är makt. Övervakning ger onekligen kunskap, vilken i sin tur innebär ökad makt. Det är ur detta perspektiv som massövervakningen ska ses. Terrorism har väldigt lite med saken att göra.

Så frågorna till massövervakningens försvarare är två: Hur mycket makt vill ni ge staten? Och varför ska vanligt folk alls övervakas?

Feministen som gjorde en tavla

Vice talman Susanne Eberstein har låtit plocka ned en tavla av konstnären G E Schröder föreställande en barbröstad kvinna. Den hade hängt sedan 1983 i riksdagens gästmatsal.

Orsaken till tilltaget? Enligt en "anonym talman" måste man tänka på de utländska gäster som dinerar i matsalen, framför allt de från muslimska länder. Att ha denna 1700-talstavla hängande på väggen har nämligen varit "lite känsligt".

Det är fullständigt obegripligt att utländska gäster ska kunna påverka vilka tavlor som hänger i en matsal i den svenska riksdagen. Har svenska politiker synpunkter på vilka motiv som andra stater har på sin konst i de nationella parlamenten?

För Eberstein är detta snarare en feministisk fråga. "Det är tråkigt med en barbröstad kvinna när jag sitter på offentliga middagar med utländska gäster", förklarar hon. På vilket sätt detta är tråkigt, eller kanske rent av kvinnoförnedrande (som feministerna brukar hävda), förblir oklart.

Själv är jag bara så urbota genomtrött på denna nymoralism att jag resignerat konstaterar att ja, det finns fanimej folk till allt.

Till Susanne Eberstein och

alla tänkbara utländska gäster.

Kvinnor döms lindrigare än män

En 21-årig man döms till 14 års fängelse för mord på en 22-årig kvinna. En 34-årig kvinna hugger ihjäl sin man med en kniv. Hon döms till 2,5 års fängelse för grov misshandel och vållande till annans död. Motiveringen: hon var inte likgiltig inför mannens död.

Det pratas mycket om hur svårt det är att få misstänkta våldtäktsmän lagförda i Sverige. Men aldrig att kvinnor generellt döms till lägre straff än män. Enligt Brottsförebyggande rådet förhåller det sig emellertid just så.

Kvinnor anses oftare psykiskt sjuka än män. I det uppmärksammade Knutbyfallet, om ni minns det, dömdes barnflickan, som kallblodigt sköt ihjäl en kvinna och skottskadade en man, till vård. Pastorn, som ska ha instruerat kvinnan till gärningen, fick fängelse. Resonemanget, framför allt i medierna, var att barnflickan var ett offer för pastorns manipulation. Ett annat exempel är det antal kvinnor som utnyttjade barn sexuellt härom året. Bakom dem stod en ensam man, "hjärnan" bakom övergreppen. Åter igen beskrevs kvinnorna som manipulerade, ja på ett sätt själva offer.

Ett liknande fall är den 20-åriga kvinna som utnyttjade sin lillasyster sexuellt. Hon ansåg sig ha varit ett redskap för en 33-årig man. Kvinnan dömdes till skyddstillsyn, mannen till sex års fängelse - bland annat för anstiftan till sexuellt övergrepp mot barn.

I rättssalen förefaller det definitivt vara en nackdel att vara man, en fördel att vara kvinna. Vi väntar ivrigt på Gudrun Schymans kommentar om den bristande jämställdheten i rättsväsendet.

Stöd frigivningen av Chelsea Manning!

I dag fyller visselblåsaren Chelsea Manning, tidigare Bradley Manning, år. Han avtjänar ett 35-årigt fängelsestraff för att bland annat ha läckt information om amerikanska krigsbrott i Irak och Afghanistan.

De verkliga förbrytarna under kriget mot terrorismen, dåvarande presidenten och överbefälhavaren George W Bush, försvarsministrarna Donald Rumsfeld och Robert Gates, CIA-chefen George Tenet samt befäl i den amerikanska armén, går fria.

Manning firar nu sin första födelsedag bakom galler. Låt oss väcka opinion för att det inte blir ytterligare 34.

Skriv under uppropet för Chelsea Mannings frigivning här!

Till dagens ungdom

Reinfeldts totala sexköpshaveri

Fredrik Reinfeldt ägnade en stor del av sitt jultal åt att prata om människohandel för sexuella ändamål. Talet kunde lika gärna ha varit Margareta Winbergs.

Moderaterna var motståndare till sexköpslagen när den klubbades av riksdagen 1998. I dag låter det helt annorlunda. Den moderata justitieministern Beatrice Ask såg till att lagen skärptes för några år sedan. Nu vill Reinfeldt gå ännu längre.

Försvaret av sexköpslagen är i hög grad emotionellt. Lagens försvarare vill väcka äckelkänslor runt sexköp och upprätthålla bilden av sexsäljaren som ett utnyttjat och hjälplöst offer. Givet hur sexköpsförbudet numera har stöd av samtliga riksdagspartier har denna strategi lyckats väl. Genom att blanda in förfärliga berättelser om människohandel i sexköpsdiskussionen kan det skapas en konsensus kring lagens absoluta nödvändighet.

Det är därför ingen slump att Reinfeldt pratar om 18-20-åriga "flickor", om Lilja 4-ever och om människohandlare som tjänar fyrahundratusen kronor på ett ungt offers sexuella tjänster. Självständiga sexsäljande entreprenörer har ingen plats i Reinfeldts berättelse.

Statsministern är noggrann med att konsekvent använda ordet "flickor" och "unga flickor" som vore det personer i yngre tonåren eller rent av förpubertal ålder. Detta är ett ohederligt sätt att beskriva sexhandeln på, men det känns igen från när radikalfeminister och organisationer som Ecpat ger sig in i debatten och kräver hårdare tag. Det är alltid fråga om "flickor".

Sexhandeln domineras emellertid inte av "unga flickor" utan av vuxna kvinnor. Och det finns inget stöd för att de flesta skulle vara tvingade att sälja sex. Reinfeldt ignorerar detta faktum och nämner hellre luddiga och obekräftade siffror på 400-600 människohandelsoffer i Sverige. En signal för att något måste göras.

Reinfeldt vill skärpa sexköpslagen för att komma åt människohandlare. Men hur tänkte han där? Sexköpslagen förbjuder frivilliga sexöverenskommelser mellan samtyckande vuxna. Att låsa in, misshandla och tvinga någon att sälja sex (för att sedan stjäla inkomsten) var inte lagligt innan sexköpslagen tillkom. Heller.

Statsministern blandar äpplen och päron lika friskt som någonsin första bästa radikalfeminist och kommer därtill på allvar ut som en supermoralist.

"Moderaterna är frihetens parti i Sverige", säger Reinfeldt. Och frihet är "makt att bestämma över sitt eget liv". Det sistnämnda är korrekt. Det är därför tråkigt att Moderaterna vill skärpa en lag som förvägrar människor just detta.

Fortsatt tvångsvård ett obegripligt beslut

Den nya utredningen om Sture Bergwalls psykiska hälsa är klar. Bedömningen från Rättsmedicinalverket i Göteborg är fortsatt tvångsvård - men i öppen form. Detta innebär att Bergwall kan få lämna Säters rättspsykiatriska klinik efter över 20 år.

Advokat Thomas Olsson beskriver beslutet som en "gyllene medelväg". Rekommendationen är att Bergwall bör få lämna kliniken men tvingas underkasta sig öppenvårdinsatser från nämnda klinik. Föga förvånande motsätter sig Säters chefsöverläkare Vladislav Ruchkin bedömningen att Bergwall alls bör få lämna Säters klinik. Allt tyder på att Ruchkin fortsatt kommer kräva att Bergwall hålls inspärrad.

Det är obegripligt att Rättsmedicinalverket anser att tvångsvården bör fortsätta. Och givet det vi i dag vet om de skandalösa terapimetoder som använts, och att Säter faktiskt gjorde Bergwall till narkoman, är det oanständigt att den ska ske under Säters försorg. Om någon sorts vård ska fortsätta bör den ske på annan ort och ligga under en annan klinik.

Det är uppenbart att vägen till frihet har varit fruktansvärt lång för Sture Bergwall. Trots resningar. Trots friande domar. Resningsförfarandet inleddes 2008. Det har gått fem långa år att få domarna upphävda. Nu står striden mot Säter, och den verkar nästan lika segdragen.

Trots allt bör vi nog ändå se detta som ett pyttesteg mot en frivgivning, och som en del i en utslussningsprocess. Men beslutet som sådant kan bara beskrivas på ett enda sätt: obegripligt och oanständigt.

中国玉兔号成功踏上月球！

Den kinesiska farkosten Chang'e 3 (嫦娥 3) har landat på månen. Nu väntar en tre månader lång utforskning av ett tidigare outforskat område. Det finns goda förhoppningar om att arbetet kan generera ny forskning om månen.

Månfarkosten som ska köra runt på månens yta kallas jadekaninen (yùtù, 玉兔), döpt efter en mytologisk kanin.

Senast en farkost landade och körde runt på månen var 1976. Då var Kina ett fattigt bondesamhälle, präglat av Mao Zedongs 27 år långa vanstyre.

I dag är det världens andra största ekonomi med världens största dollarreserv. Månlandningen känns därför som ett logiskt steg i stormakten Kinas utveckling.

FRA: Nu förstår vi hur blåsta vi blivit

FRA, Försvarsunderrättelsedomstolen (FUD), Siun. Det är inte lätt att hålla isär allting vad gäller svensk signalspaningslagstiftning. Men vi måste ändå försöka. De uppgifter som framkommit om FRA:s nära samarbete med NSA, de ansvarigas icke-svar och frånvaron av folkligt uppror kräver det.

Dimman har börjat klarna. Nu säger ordföranden i FUD att så länge FRA har tillstånd av FUD, är inga signalspaningsmetoder förbjudna. FRA kan alltså göra i princip vad den vill så länge FUD inte misstycker.

Lagen säger inget om metoder. Statsministern och försvarsministern har svarat att de förutsätter att FRA följer svensk lag. Det de egentligen menar är att de förutsätter att FUD ger FRA tummen upp så att inte FRA måste göra något utan tillstånd från FUD.

Myndighetens utvecklingsverksamhet är en sådan där luring. FRA får inte (utan tillstånd från FUD) spana på vem som helst, hur som helst. Men utvecklingsverksamheten syftar till att kartlägga vilka kommunikationsvägar som är viktiga för försvarsunderrättelseverksamheten. Denna inhämtning behöver inte ha någon anknytning till yttre hot mot Sverige. FRA kan således fritt spana på vanliga svenskar. Och, ska tilläggas, vi vet inte vad de gör med denna information.

Vi har lärt oss mycket om FRA:s verksamhet sedan lagen klubbades 2008. Det mesta har inkommit tack vare Edward Snowdens läckta dokument, men också genom att utifrån detta ställa rätt frågor till FUD.

Genom att inte reglera FRA:s verksamhet direkt i lag utan i stället ge Försvars-underrättelsedomstolen roll som överdomare har regeringen i praktiken lyckats ge FRA fria tyglar att löpa amok. Konstruktionen är tämligen genial, och det tog ett tag innan vi begrep hur blåsta vi har blivit. Nu förstår vi.

Läs även:
Anna Troberg, Farmor Gun

(Och så här tycker riksdagspartierna. Se det som en liten indikation på vilka partier det inte går att rösta på nästa höst.)

Bör alla ha rätt till boende i Stockholm?

Vi ser dem utanför butiker, vid tunnelbanestationer och på välfyllda gator. Tiggare från fattiga EU-länder som Rumänien, inte sällan romer, försöker skrapa ihop pengar för att betala resan hit och få ihop till det nödvändigaste för några månaders tillvaro i hemlandet. Sedan återvänder de hit igen för att tigga.

Stockholm har en så kallad tag över huvudet-garanti (TÖG). Den innebär att alla med uppehållstillstånd i Sverige har rätt att få en sovplats. Det kan innebära härbärge, sovsal, hotell, jourlägenhet eller en annan tillfällig lösning. Detta betalas av socialtjänsten, det vill säga skattebetalarna.

För det växande antalet EU-medborgare som kommer till Sverige har det inte funnits så många alternativ som betalas av det allmänna. Vinternatt är ett härbärge som riktar sig till denna grupp. Crossroads arbetar också med gruppen.

Men Centerpartiets Stina Bengtsson anser inte att det fåtal lösningar som finns specifikt för EU-medborgare räcker. Hon vill att TÖG:en ska omfatta alla, även personer från andra EU-länder och länder utanför EU.

Vi i Centerpartiet tycker det ska vara en rättighet för alla att röra sig fritt, för fattig som för rik. Därför måste vi också bli bättre på att ta hand om människor när de kommer hit. Vi måste visa solidaritet också med dem som utnyttjar sin fria rörlighet för att fly fattigdom.

Den fria rörligheten är något att bejaka och försvara. Men med den kommer också ett personligt ansvar. Ingen har rätt att kräva att bli försörjd eller få sin bostadssituation tillgodosedd av skattebetalare i andra länder. Att vi ska bli bättre på att "ta hand om" människor som kommer till Sverige är därför en märklig utgångspunkt. I fall där människor flyr från krig och får asyl i Sverige, går det att prata om ett omhändertagande, åtminstone initialt. Men varför ska skattebetalare i Stockholm stå för notan när bulgarer och rumäner kommer till staden för att tigga?

Under 2012 betalade Stockholms stad över en halv miljon kronor enbart i hemresebiljetter till EU-medborgare. Vad notan hamnar på för 2013 återstår att se.

I mitt arbete i socialtjänsten har jag sett hur TÖG:en överutnyttjas och hur boendefrågan ständigt växer i omfattning och komplexitet. Folk vet numera mycket väl att ansvaret för deras boendesituation i slutändan inte vilar på dem själva utan på socialtjänsten. Det är ett bekymmer eftersom bostadsproblematiken spräcker budgeten till höger och vänster och oundvikligen tvingar socialtjänsten att nedprioritera annat.

Rätten till boende är i grunden en bredare principiell fråga. Vilka har rätt till vad och varför? Hemlöshetsdiskussionen styrs av en rad floskler och tomma politiskt korrekta fraser som "alla har rätt till en bostad". Varifrån kommer denna rätt? Och är den odiskutabel oavsett hur den enskilde beter sig? Ja, i dag kan socialtjänsten inte bara avslå en sådan ansökan. Lösningen för personer som straffat ut sig från olika sorters lägenheter blir ofta härbärge, vilket är en dyr lösning.

Oavstående hör även ihop med ett annat påstående som ofta kommer från politiker och lobbyorganisationer: "Inga barn ska behöva vräkas". Normalt har en hyresvärd rätt att säga upp ett hyreskontrakt om den boende missköter sig och konsekvent stör grannar och/eller inte betalar hyran. Hyresvärdar som inte har rätt att vräka en sådan familj kommer i förlängningen inte vilja ha barnfamiljer i sitt bestånd. Vilket kommer göra det ännu svårare för många att hitta en bostad. Men sådana farhågor hindrar inte vissa politiker och organisationer som Rädda barnen att fortsätta driva frågan.

Avslutningsvis tillbaka till EU-migranterna. Har de enbart genom sin vistelse i Stockholm rätt till tak över huvudet här? Nej, det tycker jag inte. Om frivilligorganisationer med donerade pengar vill ordna härbärgen och tillfälliga boendelösningar för denna grupp, är det naturligtvis välkommet.

Men Stockholms stad ska inte erbjuda någon garanti om tak över huvudet för personer vars enda syfte att vistas i staden är att tigga.

Viktigt att värna anonymiteten

Jag har alltid stått för det jag skriver online. Oavsett vad det handlat om. Men det finns många som av olika orsaker vill vara anonyma. Denna blogg kommenteras huvudsakligen av anonyma, och det behöver inte betyda att kommentarerna är mindre genomtänkta.

Att tillåta anonyma kommentarer innebär förstås också att det inkommer en del skräp och övertramp. Jag kan därför förstå att många sajter har styrt upp kommentarsfunktionen. Däremot tror jag fortsatt på rätten att vara anonym.

Expressen är av en annan åsikt. Den har med hjälp av Researchgruppen avanonymiserat nättroll och sökt upp dem personligen i deras hem för att ställa dem till svars. Enligt DN "hjälper" Reasearchgruppen näthatare att komma ut ur garderoben. Det är ju ett... intressant synsätt.

Jag menar att vi måste se detta ur ett bredare perspektiv. Många samtal hade aldrig kommit till stånd om inte anonymiteten tillåtits. Exempel finns på Flashback men också på bloggar. Det kan vara sexarbetare som skulle bli socialt utfrusna om anhöriga och grannar visste vad de försörjde sig på. På en anonym blogg kan de göra sina röster hörda och ge ett viktigt bidrag till debatten. Det kan också vara personer som har information att dela med sig om övergrepp eller brister på sin arbetsplats.

I Sverige finns det en mängd frågor som leder till sociala sanktioner av olika slag. Det handlar om från normen avvikande åsikter om narkotikapolitik, sexhandel och invandring (läs min bloggpost om konsensussamhället här). Det är fullt förståeligt att vissa inte vill ta risken det innebär att sätta sitt namn på åsikter i dessa ämnen.

Ett samhälle där anonymiteten är ett minne blott riskerar att bli ett mindre pluralistiskt samhälle där obekväma åsikter, annorlunda levnadssätt och läggningar trycks ned och bestraffas socialt. Folkvalda, som själva valt att vara offentliga personer, är en helt annan femma. Men vanliga medborgare måste ha rätten att säga dumheter och strunt utan att få en mikrofon upptryckt i nunan.

Se även:
Piratpartiets Anna Troberg försvarar rätten att vara anonym i SVT.

Malin Ullgren har otur när hon tänker igen

Malin Ullgren, som för inte så länge sedan upprördes över en skylt med tre nakna flickor utanför Moodgallerian, är upprörd igen.

Hon kritiserar talmannen Per Westerberg för att han valde att inte delta när artisten Jason Diakité, mer känd som Timbuktu, tog emot ett pris i riksdagen. Westerberg motiverade beslutet med att det inte var talmannens uppgift att delta i kontroversiella sammanhang. Frågor på det?

Ullgren har en. Hon undrar varför inte talmannen markerar mot SD:s Kent Ekeroth. Svar på det: Det är, Malin Ullgren, inte talmannens uppgift att "markera"mot enskilda riksdagsledamöter. Det vore direkt olämpligt om Westerberg gjorde det.

Och nej, Malin Ullgren. Det är inte synd om Sverigedemokraterna. De framställer sig däremot gärna som offer. Problemet är att vänstern ger dem en sådan strålande hjälp genom att ständigt gå över gränsen med både verbala och fysiska attacker mot folkvalda sverigedemokrater.

Om alla dessa antirasister i stället förmådde hålla sig till argument, och undvika att hota och uppmana till våld, skulle SD ha mycket svårare att behålla sin image som sanningssägare som måste tystas med alla medel. Det är detta Malin Ullgren, Jason Diakité och många andra uppenbarligen inte förstår.

Jag vill inte förbjuda Timbuktu att rappa, och absolut inte inskränka den konstnärliga friheten. Men jag efterlyser lite mer intellektuell skärpa än vad vi just nu ser i den synnerligen lättutrustade antirasistiska frontlinjen.

Det är avslutningsvis talande att Malin Ullgren ser Timbuktus hotfulla strof om och mot Jimmie Åkesson som "motvilja mot ett rasistiskt parti" (det är Åkesson han rappar om, inte SD) och att Mona Sahlin kallar samma textrader för "ett samtal". Det är svårt att se hur en sådan inställning ska kunna vinna debatten mot SD.

Sverige bör vara ett föredöme

Sverige slår sig för bröstet i alla möjliga sammanhang. Mänskliga rättigheter. Barnens rätt. Djurens rätt. Nolltolerans hit och nolltolerans dit.

Det finns fortfarande en förhärskande bild av Sverige som något slags internationellt föredöme som andra (mindre utvecklade länder) bör följa. I miljöpolitiken och i djurhållningen framhålls det alltid hur viktigt det är att Sverige är just ett föredöme. Går före. Visar vägen för andra. Det är därför inte orimligt att kräva att detta även bör gälla på den personliga integritetens område.

En rad debattörer, däribland Mårten Schultz och Jakop Dalunde, kräver en större öppenhet kring hur svenska folket övervakas och varför det sker. Ju mer som kommer fram om FRA:s aktiva roll i den amerikanska massövervakningen av vanligt folk världen över, desto större skäl att kräva en öppen debatt mellan lagstiftare, FRA och svenska folket. Vi har rätt att få veta vad som försiggår.

Situationen i dag är ohållbar. Ty det är som artikelförfattarna skriver: "Om inte Sverige, tidigare en av världens mest öppna demokratier, kan redovisa vilka myndigheter som övervakar sina medborgare på nätet, vilket land kan det då?"

Sverige kan aldrig med bibehållen trovärdighet kritisera exempelvis Kina för att övervaka sina medborgare när svenska politiker möjliggjort för svensk underrättelsetjänst och polis att göra detsamma. Och dessutom ljugit om det.

Demokratier som beter sig så här förlorar inte bara det moraliska övertaget på diktaturerna utan på sikt också folkets förtroende och respekt. Det kan inte ens politiker som tycker att det är bäst för alla om debatten lägger sig se som eftersträvansvärt.

Konsensussamhället och dess offer

Sveriges bästa skribent Maciej Zaremba söker förklaringar till haveriet i den svenska skolan. Det är tiotusenkronorsfrågan i det land som fallit till plats 38 på Pisa-rankingen. Svenska ungdomar läser och räknar sämre, och trenden är tydligt spikrak nedåt under det senaste decenniet.

Hur kunde det gå så käpprätt åt skogen? Jag ska inte rota i orsakerna här. Men jag tror att Zaremba är något viktigt på spåren om inte bara den svenska skolan utan om hela det svenska samhället när han kommer in på den konsensusdiskurs som vi sett skörda offer i såväl uppmärksammade rättsskandaler som inom skolpolitiken:

I ett land som tror sig avkristnat men där väckelsen bara slumrar under ytan är det mycket effektivt att antyda att den som är av radikalt annan åsikt (kanske sig själv ovetande) går det ondas ärenden. Dylika argument vinner kanske inte debatter, men de skapar ett klimat som avskräcker vettiga människor från att ta till orda. Och då kan en ganska liten grupp trosvissa få oproportionellt stort inflytande. 

Konsensusdiskursen har mycket riktigt en religiös aura kring sig. Den är skadlig på så många sätt, och lätt att känna igen på en rad områden, inte bara skolans.

Den gäller i jämställdhetsdebatten. Personer som inte stämmer in i kören för de feministiska maktanalyserna idiotförklaras, hånas och förminskas. Detta sker inte bara på elaka bloggar utan på ledarsidor, i public service, av respekterade toppolitiker och debattörer. Ett uppenbart offer i denna konsensuskultur är den tidigare genusdebattören Pär Ström. Han valde att sluta diskutera jämställdhet på grund av allt hat. Alla som sticker upp huvudet får snabbt som ögat erfara detsamma.

Den har också tagit ett grepp om migrations- och integrationsdebatten. Här har toleransnivån sjunkit så lågt att en enskild bokannons med fakta från SCB och Migrationsverket om negativa effekter av stor invandring orsakar en twitterstorm och krav på bojkott av Sveriges största morgontidning. Det är hart när omöjligt att yttra minsta kritik utan att drabbas av våldsamma påhopp. Ja, senast i går eftermiddag var Sveriges Radios P3 igång igen och liknade Sverigedemokraterna vid nazister. Det är en närmast daglig syssla på statsradions redaktioner.

Den gäller även på det sexualpolitiska området. Detta hör delvis ihop med jämställdhetspolitiken eftersom svensk sexualpolitik i allt högre grad kommit att styras av ett radikalfeministiskt perspektiv. Tydliga effekter är sexköps- och kopplerilagarna men också allt mer högljudda krav på omvänd bevisbörda i sexualbrottmål. Sverige har aldrig varit ett särskilt frigjort land sexuellt, men radikalfeminismen är på väg att skapa en nypuritanism och nymoralism som är anmärkningsvärd i vårt påstått sekulära samhälle.

Typiskt för debatten inom den svenska konsensusdiskursen är att den ersätter goda sakargument med påhopp och förminskanden av motståndaren. Den med avvikande åsikter utpekas som en fåntratt alternativt en ond person. Till en person som inte förtjänar respekt i ett sansat och värdigt samtal utan som tvärtom måste tåla att bli nedgjord och trampad på. Åsikt kopplas till person och i slutändan är det förstås personen som får ta smällen. I detta sammanhang skulle vi definitivt kunna nämna klimatdebatten också.

Bilden är glasklar för den som leker med elden: Den som ifrågasätter könsmaktsanalysen är född på vikingatiden och hatar kvinnor. Den som kritiserar svensk migrations- och integrationspolitik är rasist. Den som tycker att vuxna människor själva måste få bestämma vilka de vill ha sex och hur, är sexist och förespråkar människohandel. Varje sådan debattör måste alltså inleda med att förklara vad vederbörande inte står för.

Det tragiska är att detta sätt att bemöta oliktänkande ger effekt. De kritiska rösterna tystnar en efter en, av ren självbevarelsedrift. Vi går miste om många kloka åsikter och resonemang som en följd av detta.

Konsensuskulturen stryper debattklimatet och gör att samhället luktar instängt. Tänk om bara någon ville vara vänlig och öppna fönstret.

Nätjättar föreslår reglering av övervakningen

Åtta IT-jättar, däribland Yahoo, Facebook, Google och Microsoft, gör gemensam sak i en nationell kampanj mot den amerikanska massövervakningen.

I ett öppet brev till Obamaadministrationen presenteras en plan för att reglera övervakningen på nätet och uppmanar USA att ta en ledande roll för att minska den globalt. De kallar det Global Government Surveillance Reform (hemsidan för initiativet finns här).

Det är ett viktigt och lovvärt initiativ. Eftersom medborgarna själva uppenbarligen inte förmår engagera sig för sin integritet, för en begränsning av statens rätt till vårt privatliv och för tydliga regler kring hur långt dess befogenheter sträcker sig, är det välkommet att giganter som Google och Microsoft agerar. Politiker följer vanligtvis lukten av pengar.

Nätjättarna skriver på hemsidan:

"Consistent with established global norms of free expression and privacy and with the goals of ensuring that government law enforcement and intelligence efforts are rule-bound, narrowly tailored, transparent, and subject to oversight, we hereby call on governments to endorse the following principles and enact reforms that would put these principles into action."

Därefter följer en lista på fem principer som bland annat rör begränsningar i statens rätt att samla in information om oss samt vikten av transparens och informationsfrihet.

Lite yrvaket kan jag ändå tycka att detta initiativ är. IT-jättarna har under lång tid vetat vilken information de delar med sig av till den amerikanska staten. De har månne inte känt till hela omfattningen av massövervakningen, men de har hållit tyst om Prism hela tiden. När Mark Zuckerberg, som i tidigare framträdanden över huvud taget inte verkar ha förstått begreppet integritet, nu sätter sitt namn på reformkravet blir jag nästan lite misstänksam.

Att dessa företag hänvisar till Edward Snowdens läckta dokument när de hävdar att "balansen tippat över till förmån för staten och bort ifrån individernas rättigheter" känns främst som ett sätt för företagen själva att rädda ansiktet inför sina kunder. Men om det tvingar den amerikanska övervakningsstaten till reträtt är det ett stort framsteg.

När statistik kallas rasism

En annons i dagens DN har tydligen väckt stor uppmärksamhet. Jag måste ha missat den i morse. Det blev lite sent i går.

Den framstående politiska kommentatorn Alexandra Pascalidou kallar annonsen för boken Invandring och mörkläggning "rasistisk propaganda" och Özz Nujen är inne på samma spår när han sprider sin klokskap på Twitter. Jag blir lite fundersam - har DN verkligen släppt igenom en sådan annons? Lika bra att leta fram morgonens tidning för att se efter.

När jag ser helsidesannonsen förstår jag ingenting. I den anges åtta punkter med statistik. Dels om hur många som beviljats uppehållstillstånd i Sverige under 2000-talet, hur stor andel av anhöriginvandrarna som är beroende av försörjningsstöd samt hur många fler antalet så kallade utanförskapsområden har blivit sedan 1990.

Tendentiöst? Säkerligen. Men rasism? Inte ens i närheten. Vad är det Pascalidou och Nujen är så rädda för? Att fler ska bli varse att svensk flyktingmottagning inte är felfri? Att vi har stor arbetslöshet och omfattande bidragsberoende bland personer med utomeuropeisk bakgrund?

Den ryggmärgsreaktion som ovanstående personer ger uttryck för tror jag snarare får motsatt effekt än den önskade. Människor upplever att vissa saker inte får sägas, att vissa frågor inte får debatteras utan att man hela tiden måste vakta sin tunga. Debatten blir kväst. Det är problematiskt när en enskild bokannons i en stor morgontidning kan orsaka sådant rabalder.

Och om nu annonser med "lösryckt statistik" är lika med rasism ligger alla politiska partier illa till. Vi kommer ju inte kunna ha en valrörelse nästa år.

Att hugga huvudet av Lenin

En miljon människor uppges i dag ha varit ute på gator och torg i Kiev för att protestera mot den västfientliga regeringen som leds av Viktor Janukovitj. Oro finns för att regimen ska slå till med våld.

När tyska styrkor invaderade Sovjetunionen i juni 1941 och de baltiska staterna tillfälligt befriades från stalinismen revs Stalinstatyer av lokalbefolkningen. Då ersattes en ockupation av en annan. I dag revs en Leninstaty i Ukraina av demonstranter som gick löss med slägga på den gamle kommunistledaren. Att slå huvudet av Lenin är en mycket talande symbolhandling.

Bollen ligger nu hos Janukovitj. Kommer han att försöka kommunicera med demonstranterna? Kommer han att gå dem till mötes och närma sig väst? Det känns inte sannolikt. Tyvärr är risken för våld betydligt större.

Det börjar kännas lite som den orangea revolutionen igen. Då gick ukrainare man ur huse för att visa att de var urless på det gamla och ville ha något nytt. Målet är åter igen att riva betydligt mer än bara symboler av ett svunnet system.

Dags att pausa övervakningsstaten

De uppgifter från Edward Snowden som SVT fått ta del av ger fler strån till den höstack av tecken på att svensk underrättelsetjänst står den amerikanska mycket nära.

FRA vill mena att det är ett partnerskap på lika villkor. Information utbyts och alla inblandade tjänar på samarbetet. Punkt slut. Men den som tror att USA, med dess enorma underrättelsekapacitet, inte går vinnande ur ett sådant utbyte är naiv.

Enligt dokumenten som SVT hänvisar till har NSA tillgång till FRA:s kablar sedan 2011. FRA förnekar att någon utländsk makt skulle ha direkttillgång till kablarna. De säger sig "gallra noggrant" innan de delar med sig av information. Men det står ordagrant i Snowdens läckta dokument att "... FRA provided NSA with access to its cable collection in 2011, providing unique collection on high-priority Russian targets".

FRA påstår inte att uppgifterna är falska. Myndighetens talesperson Fredrik Wallin svarar bara kort: "Jag kan inte svara på varför det står som det står i de här föregivna dokumenten". Det är ett icke-svar, och givetvis vill inte FRA att dessa frågor över huvud taget diskuteras. Lika lite som regeringen.

Men nu när själva statstelevisionen har fått ta del av delar av Edward Snowdens dokument växer intresset. Det ökar chansen för att medierna inte kommer låta frågan om massövervakning falla i glömska än på ett tag. Nyckeln till detta har varit beslutet att släppa materialet i små portioner. Det gör också att ansvariga underrättelsetjänster och politiker hinner göra bort sig innan nytt material släpps och visar att de nyss ljugit.

Fredrick Federley (C) vill ha ett moratorium för nya lagar som hotar den personliga integriteten. Det vore klokt. Ett stopp för ny integritetskränkande lagstiftning borde vara ett minimikrav för alla integritetsvänner när det nu är uppenbart att ingen riktigt har koll på FRA:s verksamhet.

Journalistik då och nu

Jag och många med mig kritiserar (med rätta) dagens journalister för flathet gentemot toppolitikerna. Det kan dock vara lite kul att se hur intervjuer med toppolitiker gjordes på 60-talet.

John F Kennedy bad att få svara på vissa frågor en andra gång eftersom han inte var nöjd med sina egna svar. Journalisterna var, som klippet nedan visar, inte sena att lyda. 

De som tar idéer på allvar

Jag gillar när människor tar sina egna idéer och värderingar på så stort allvar att de låter dem tala i handling.

Som när Mattias Lundbäck får nog av Moderaternas inställning till personlig integritet och öppenhet i offentlig förvaltning och går ur partiet efter över 30 år. Eller som när Erik Hultin efter sju år i Centerpartiet går till Piratpartiet på grund av Centerns svek i integritetsfrågorna.

Om det inte påverkar när ens parti byter ståndpunkt, eller gång på gång säger en sak och gör en helt annan, är det inte längre en idé eller ideologi man försvarar. Utan en partilogotyp. Då kan man lika gärna bli fotbollssupporter i stället.

Mattias Lundbäck och Erik Hultin är två personer som tycker att politiskt engagemang ska betyda något i praktiken. Det hedrar dem. Men de är tyvärr ganska ensamma.

Nu måste vi börja bry oss

Dagen bjöd på två nyheter som rör den globala övervakningen och avlyssningen. Mitt i upprördheten över att FRA spionerar på Ryssland åt amerikanerna hamnade uppgiften att NSA dagligen kartlägger flera hundra miljoner mobiltelefoner världen över lite i skymundan.

Nu sägs den i Sverige så omhuldade alliansfriheten vara i farozonen, eller rent av övergiven. Sverige har förstås i realiteten inte varit alliansfritt sedan andra världskriget. Alliansfriheten har varit en politisk charad som spelats upp samtidigt som Sverige utvidgat sitt militära samarbete med Nato.

Men mest besvärande med uppgifterna, som varken regeringen eller Försvarets radioanstalt vill kommentera, är att FRA-lagen kräver att FRA ska utgå från nationella underrättelsebehov och därigenom tjäna svenska intressen. Nu tyder det mesta på att myndigheten springer USA:s ärenden. Genom att förse amerikanerna med uppgifter om Ryssland och ryska ledare kan FRA får något tillbaka som månne är av intresse för Sverige.

Dagens andra nyhet är alltså uppgifterna från Washington Post om att NSA övervakar all världens mobiltelefontrafik. Varje dag hämtar myndigheten in närmare fem miljarder positionsuppgifter. Det är en monumentalt material som NSA inte alls behöver för att se vilken terrorist som ringer vem. Eftersom våra telefoner i dag i praktiken är spårsändare kan den amerikanska underrättelsetjänsten inte bara se vem vi ringde och när utan också var vi befann oss.

Det som krävs på kort sikt är mer insyn. Regering och riksdag måste vara öppna med vad svenska myndigheter ägnar sig åt och varför. Att lagstiftarna inte verkar veta vad svensk underrättelsetjänst sysslar med ser inte så bra ut. Att makthavarna ljuger svenska folket rakt upp i ansiktet är inte acceptabelt.

På längre sikt måste vi dock få igång en bredare debatt om varför personlig integritet är viktigt. Så länge människor inte upplever att deras liv påverkas av att både svenska och utländska underrättelsemyndigheter har stenkoll på dem, blir det svårt att få till stånd en attitydförändring.

Så länge för få bryr sig, kan övervakningen fortsätta.

Läs även: 
HAX: Vilken är egentligen dagens riktiga övervakningsnyhet?
Anna Troberg: FRA-cirkusen är som en otrevlig mardröm
Opassande: Motståndet lever

Det är feminismen som begränsar

Det brukar hävdas att feminismen ska verka befriande. Den ska befria människor från stereotypa könsroller och andra bojor. Att kvotera föräldraförsäkringen och att ge kvinnor förtur inom traditionellt manliga gebit på arbetsmarknaden ska även hjälpa männen att bli fria, heter det.

Men bilden är falsk. I själva verket är det snarare radikal- och statsfeminismen som inskränker människors frihet, som vill reglera och diktera villkoren för oss och genusmärka upp våra liv. Denna sorts feminism är intolerant, elitistisk och kollektivistisk och letar sig in i alla sammanhang, överallt. Den ska därför bekämpas.

Denna sorts feminism skuldbelägger män som grupp och gör kvinnor till offer som måste tas om hand. Den ställer även krav på hur du förväntas vara som kvinna (eller "medsyster"). Kvinnor ska må dåligt av reklamannonser med naken hud, känna obehag av porrfilmer, känna sig kränkta av förekomsten av sexhandel - ja, alltid finns det något att rikta ilska mot. Radikalfeminister verkar vara ett väldigt argt släkte.  

Det är mig främmande hur någon kan se gott i en ideologi som skuldbelägger ena könet och förminskar det andra. Men faktum är att radikalfeminismen har stort inflytande i sex av åtta riksdagspartier. Könsmaktsordningen och den maktanalys som ligger bakom detta perspektiv på tillvaron finns överallt i det svenska samhället. Det är mainstream och ifrågasätts sällan. Just därför är det så viktigt att kritiska röster hörs.

Kampen mot denna sorts feminism borde prioriteras i den liberala rörelsen. Men det är märkligt tyst.

Läs även:
Genusdebatten