Vänsterns blinda fläckar

Bostadsbristen och ungdomsarbetslösheten - två frågor som lär diskuteras fram till och sannolikt även i valrörelsen. Frågorna är givna. Men var finns lösningarna?

Ungdomsarbetslösheten är en het potatis. Runt 20 procent av ungdomarna uppges vara arbetslösa. Sättet att räkna på är märkligt - även studerande räknas in - men oavsett riktigheten i statistiken är det ett faktum att många unga har svårt att hitta stadiga jobb. Varför?

Daniel Swedin finner svaret i boken Prekiariatet: Den nya farliga klassen. I Aftonbladet skriver Swedin att orsaken till den höga ungdomsarbetslösheten och det växande antalet osäkra anställningar är "en nyliberal ekonomisk politik". Var Las och en synnerligen välreglerad arbetsmarknad passar in förtäljer inte den hypotesen.

Många sitter hemma och väntar på att telefonen ska ringa så att de får arbeta några timmar. Andra har projektanställningar och vikariat och är inte attraktiva för vare sig banker eller hyresvärdar. Men det är den av vänstern så omhuldade rigida arbetsrätten som har drivit arbetsgivare att efterfråga olika sorters tillfälliga anställningar.

Att anställa någon i Sverige är ett gigantiskt ansvar, och vid tillsvidareanställningar är det hart när omöjligt att avskeda någon, ens för tjänstefel. Att många arbetsgivare hellre använder redan anställda mer, eller anställer nya under kortare perioder, är därför inte alls konstigt.

Bostadsmarknaden dras med liknande bekymmer. Och inte heller här förmår vänstern se vad som är orsak och verkan. Bostadsköerna är en konsekvens av en planekonomisk bostadsmarknad. Ingen planekonomi har någonsin lyckats möta efterfrågan. Det har heller aldrig varit intressant för de planekonomiska förespråkarna. De vill mest bara ha allt åt alla.

Överallt där planekonomiska mekanismer tillåtits råda har köer skapats. Det är därför helt följdriktigt att hyresregleringen i Sverige skapar enorma köer och svår bostadsbrist, och inte bara i Stockholm. Ute i landet har alltfler hyresvärdar stängt sina köer eftersom de omöjligen kan möta efterfrågan. Men vänsterpolitiker och Hyresgästföreningen föredrar långa köer, de föredrar att unga och personer med låga inkomster får bo i andra och tredje hand och flytta flera gånger per år. Bara regleringen får bestå och innerstadsbor slippa hyror som motsvarar läget. De torgför således en fruktansvärt cynisk politik.

Både arbets- och hyresmarknaden har blivit en outsider/insidermarknad: det är skönt och tryggt för den som lyckats ta sig in, men en lång resa i mörker för den som inte gjort det. Det finns goda exempel i andra länder som Sverige skulle kunna lära av. Men varken regeringen eller oppositionen har velat röra det som kommit att kallas för en svensk modell.

Det går alltså att göra något åt både ungdomsarbetslösheten och bostadsbristen. Men vänstern har en uppenbar blind fläck här. Och Alliansens vägran sker av allt att döma mot bättre vetande. Det är faktiskt ännu värre.