Bergwallkommissionen oväntat kritisk

Bergwallkommissionen lämnade i fredags sin rapport efter ett och ett halvt års arbete. Den har kritiserats för att inte utkräva ansvar för de grova misstag som begicks, men kritikerna bör egentligen vända sig till den förra regeringen som skrev direktiven, inte mot utredarna som följt dem.

Det finns relevant kritik mot rapporten. Som att utredarna inte i tillräckligt hög grad kritiserar domstolarnas bevisvärdering. Men efter att ha plöjt stora delar av den 700-sidiga luntan kan jag konstatera att den är välskriven, gedigen och oväntat kritisk. Den är förstås inte skriven för att ta heder och ära av ansvariga åklagare, förhörsledare, advokater, terapeuter och tingsrätter. Men kritiken mot flera av de inblandade instanserna, om än försiktigt formulerad, kan inte kallas annat än förödande.

Kommissionen kritiserar polisutredningarna, förhören, rättsprocesserna och vården. Alla inblandade får kritik för att ha varit för okritiska till Bergwalls historier och bortförklaringar. Den allvarligaste kritiken handlar om att tingsrätterna undanhölls material som talade för Bergwalls oskuld.

Överlag skulle jag säga att rapporten i sina slutsatser är oväntat kritisk, och varje person vid sunda vätskor torde ruska på huvudet åt alla galenskaper som framkommer. Quickärendet var så galet att de inblandade själva, i sin iver att tro på Bergwalls fantasifulla historier, nog blev lite tokiga under resans gång (det verkar för övrigt ha blivit ett permanent tillstånd för somliga).

Förhoppningsvis kan Bergwallkommissionens rapport innebära någon sorts punkt för de frekventa debatterna om skuldfrågan. Den kan inte sägas vara annat än utredd nu. Sture Bergwall dömdes oskyldig till åtta mord. Kommissionens ordförande sade efter presskonferensen rakt upp och ned att Bergwall aldrig borde ha dömts.

Att en liten sekt bestående av ett fåtal personer, de flesta djupt insyltade i hela historien, fortsätter hävda att jorden är platt bör ingen hädanefter ta någon notis om. Göran Lambertz kommer fortsätta fokusera på små detaljer och värdera bevisningen på sitt eget speciella sätt. Vad han tycker har emellertid ingen relevans i dagsläget, och han gör sig bara till fortsatt åtlöje.

Att en statlig utredning ägnas åt en enskild person på det här sättet - en person som dessutom får sägas vara ett offer i sammanhanget - är unikt. Men det är bra att rapporten skrevs. Den kommer förmodligen inte övertyga den begränsade sekten av rättshaverister, men det ligger i haveristers och historierevisionisters inneboende logik att aldrig ta till sig av sakliga argument.

Grupptänket är sannolikt en avgörande faktor för hur fallet Thomas Quick kunde bli så bisarrt och omfattande. Det är en av de viktigaste lärdomarna från hela denna tragiska historia.

Konsekvenserna är inte bara en oskyldig man inlåst under tvångsvård, lidande för anhöriga och miljoner av skattebetalarnas pengar i sjön. Det är också ett flertal mördare på fri fot. Man kan ju tycka att åtminstone detta skulle väcka viss ånger hos vissa av de ansvariga.

Ladda ned Bergwallkommissionens rapport här.

Säter redo att släppa Bergwall

Den tragiska historien om rätts- och vårdskandalen Sture Bergwall är på väg att få ett slut. Endast ett fåtal rättshaverister vägrar inse att det som har skett är en gigantisk rätts- och vårdskandal. Regeringen har beslutat att den rättsliga delen ska utredas. Om den så kallade vården har det skrivits en del.

Därtill beviljades Bergwall i höstas en ny rättspsykiatrisk utredning, vars resultat presenterades den 16 december. Då rekommenderade Rättsmedcinalverket i Göteborg fortsatt tvångsvård, men i öppen form. Bergwalls advokat Thomas Olsson kallade beslutet en "gyllene medelväg".

Säters rättspsykiatriska klinik protesterade instinktivt men meddelade att den behövde tre månader för att göra en vårdplan. I dag togs det första steget genom Säters yttrande till förvaltningsrätten. I detta motsätter sig kliniken inte att Sture Bergwall vårdas utanför klinikens portar. Därmed återstår endast att upprätta en vårdplan. Och så måste Förvaltningsrätten förstås, rent formellt, godkänna allting.

Närmare ett liv i frihet har inte Sture Bergwall varit sedan han var på väg att skrivas ut innan han började erkänna mord och satte igång en cirkus som är unik i svensk, ja kanske all rättshistoria.

Fortsatt tvångsvård ett obegripligt beslut

Den nya utredningen om Sture Bergwalls psykiska hälsa är klar. Bedömningen från Rättsmedicinalverket i Göteborg är fortsatt tvångsvård - men i öppen form. Detta innebär att Bergwall kan få lämna Säters rättspsykiatriska klinik efter över 20 år.

Advokat Thomas Olsson beskriver beslutet som en "gyllene medelväg". Rekommendationen är att Bergwall bör få lämna kliniken men tvingas underkasta sig öppenvårdinsatser från nämnda klinik. Föga förvånande motsätter sig Säters chefsöverläkare Vladislav Ruchkin bedömningen att Bergwall alls bör få lämna Säters klinik. Allt tyder på att Ruchkin fortsatt kommer kräva att Bergwall hålls inspärrad.

Det är obegripligt att Rättsmedicinalverket anser att tvångsvården bör fortsätta. Och givet det vi i dag vet om de skandalösa terapimetoder som använts, och att Säter faktiskt gjorde Bergwall till narkoman, är det oanständigt att den ska ske under Säters försorg. Om någon sorts vård ska fortsätta bör den ske på annan ort och ligga under en annan klinik.

Det är uppenbart att vägen till frihet har varit fruktansvärt lång för Sture Bergwall. Trots resningar. Trots friande domar. Resningsförfarandet inleddes 2008. Det har gått fem långa år att få domarna upphävda. Nu står striden mot Säter, och den verkar nästan lika segdragen.

Trots allt bör vi nog ändå se detta som ett pyttesteg mot en frivgivning, och som en del i en utslussningsprocess. Men beslutet som sådant kan bara beskrivas på ett enda sätt: obegripligt och oanständigt.

Pedofiljakten kan börja

Om skandalen med rättspsyks hantering av en man dömd för sexuella brott mot barn handlade kvällens Uppdrag granskning. Om allt som framkom i reportaget är korrekt är det ingen tvekan om att det begåtts stora misstag. Hanteringen förefaller naiv och oprofessionell. Oviljan att stå för de beslut som fattats beträffande bland annat permissioner, från såväl läkare som domare, ökar förstås inte trovärdigheten heller.

Sista ordet är givetvis inte sagt i detta. Det är nu pöbeldebatten lär börja. SVT Text berättar att hälften av de som tillfrågats i en Sifo-undersökning vill att personer dömda för sexbrott mot barn hängs ut så att grannar vet vilka de är. För ovanlighetens skull är det kvinnorna som vill ha hårdare tag än männen. En sådan policy finns i amerikanska delstater. I praktiken innebär en sådan politik att en person dömd för sexbrott aldrig kan komma tillbaka in i samhället och fungera normalt igen. Faktum är nämligen att just sexbrott har väldigt låg återfallsrisk, även om folk i gemen tycks övertygade om motsatsen. Att hänga ut folk uppmuntrar endast till lynchning.

Risken med sådana här reportage är just att det föder dem som skriker efter sterilisering, kastrering och allehanda repressiva åtgärder. Sexualitet är ett komplext ämne. Jag ser pedofili som en sexuell läggning, men den kan se olika ut. Det finns pedofiler som endast attraheras av förpubertala barn och det finns de som även kan känna attraktion till vuxna (frågan är då om pedofilin kan klassas som en fetisch...?). Och det är en enorm skillnad mellan utåtagerande pedofiler, som begår övergrepp, och de som håller sin läggning under kontroll.

Uppdrag granskning lovar att följa upp reportaget med det heta ämnet "går det att bota pedofiler?". Det lär bli fart på debatten då också.

Psykiatrins kris

"Det NUG låter sin filmiska graffitimålare göra går knappast att utföra på riktigt, bara i konsten och fantasin. Inför oidentifierbara passagerare glider filmens klottrare smal och svart som en spritpenna ut ur ett krossat t-banefönster utan att en droppe blod flyter, för att som en nyfödd kalv landa på den tomma perrongen och likt en dansande Chaplin i luva saligt dra böljande streck över filmens fula kakelväggar."

Jessica Kempe, DN Kultur.

Att människor inte får den vård de behöver inom den svenska psykiatrin måste vara sant.

Varför självmord?

Självmord är den vanligaste dödsorsaken för män mellan 15 och 44 år i Sverige. Det kan låta förskräckligt, men har vissa naturliga orsaker. Vi dör inte av sjukdomar i samma utsträckning längre. Vi är friskare och lever mycket längre. Dör vi i förtid är det oftast av en speciell händelse. Sjukdomar skördar förvisso många offer än i dag men även olyckor är en vanlig dödsorsak.

Vanligast i denna ålderskategori är alltså ta att sitt eget liv. Någon har sagt att vi har det bättre än vi mår i det moderna samhället. Men är det verkligen så illa att 1387 människor årligen ska behöva ta sina liv i Sverige (2004)?

Bland äldre människor, mellan 45 och 64, har självmordsfrekvensen stadigt minskat sedan 1980. Nu visar nya studier för 2005 och 2006 att självmorden ökar bland unga kvinnor. Jag har ännu inte gått igenom den nya statistiken, men historiskt har vi haft en relativt stabil kurva när det gäller självmord. Det handlar inte om några toppar och dalar utan om en rätt stabil utveckling i en viss bestämd riktning. Det verkar heller inte gå att peka ut särskilda samhällen eller stater där självmord är vanligare av en orsak som är specifik för just dessa. Ryssland har den överlägset högsta självmordsfrekvensen i Europa. Sverige ligger bättre till än Norge men samtidigt sämre till än Grekland och Moldavien.

Det finns många olika teorier och synsätt inom suicidforskningen. Undersökningar har visat att självmordsfrekvensen är högre bland välutbildade och att den ökar under låg- och högkonjunkturer. Vi vet också att självmordsförsök är vanligare bland tjejer men att pojkar lyckas genomföra självmorden i högre utsträckning. Det lär ha med valet av metoder att göra.

Avslutningsvis lite kuriosa om just metoderna. Att förgiftning är den vanligaste suicidmetoden var väntat. Jag blev dock lite förvånad över att den gamla klassikern hängning fortfarande är så välanvänd.

Vi behöver institutioner

I vissa fall var det faktiskt bättre förr. Även om psykvården tack och lov har blivit bättre har politiska beslut också förvärrat för människor med psykiska problem. Den som är allvarligt psykiskt sjuk och/eller inte klarar att ta hand om sig själv borde inte leva och vistas ute i samhället bland alla andra. Det låter kanske självklart, men tyvärr är det långt ifrån verkligheten i dag. Den så kallade Ädelreformen som genomfördes 1992 innebar att kommunerna fick betalningsansvaret. Följden blev att många gamla och sjuka skickades hem till sina hemkommuner, tvärs över landet. Till en helt obekant tillvaro. Nu skulle institutionsskadade människor plötsligt bo i egna lägenheter. Konsekvenserna kan ni räkna ut själva.

Det är varken rätt mot de sjuka eller mot alla andra att människor som inte klarar sig själva släpps ut i samhället. Därför behöver Sverige 15 år efter Ädelreformen en ny reform som berör både psyksjuka och gamla. En reform som återupprättar synen på psyksjuka och erbjuder chansen att bo i en trygg tillvaro på en institution och i samma veva tar bort obehag och risker som många sjuka orsakar i samhället i dag.