Vem äger din kropp?

Barn är ingen rättighet. Ingen har en av Gud given rätt att få barn. Ofrivillig barnlöshet är fruktansvärt för den som drabbas, men samhället har inget ansvar att sörja för att den barnlöse på något alternativt sätt får bli förälder. Detta måste vara upp till den barnlöse att lösa på egen hand.

Synen på surrogatmödraskap bör emellertid inte bottna i en syn att den som inte kan få barn på egen hand bara måste finna sig i detta naturens straff. Här är det dels fråga om kvinnans rätt att bestämma över sin egen kropp, dels vuxna människors rätt att ingå avtal. Det kan inte vara så att en kvinnas kroppsliga rättigheter tas ifrån henne om hon väljer att vara surrogatmamma. Tvärtom har hon då gjort ett val, på grunder som varken du eller jag har att göra med, som bottnar just i hennes rätt att bestämma över sin egen kropp.

Statens medicinsk-etiska råd, Smer, rekommenderar att surrogatmödraskap ska tillåtas. Saken ska utredas. I den svenska riksdagen är såväl Vänsterpartiet som Kristdemokraterna motståndare till idén. Smer vill emellertid inte tillåta surrogatmödraskap i kommersiell form, vilket skapar en märklig gräns för kvinnans självbestämmande. Surrogatmödraskap ska endast tillåtas om det finns en nära relation mellan surrogatmodern och de blivande föräldrarna.

Det pratas ofta vitt och brett om kvinnans rätt till sin kropp i Sverige, inte minst i feministiska kretsar. Så lyder argumentet för rätten till abort: kvinnan måste få bestämma själv. Samtidigt är rätten inget värd när kvinnan gör något med sin kropp som inte uppskattas av moraliska eller ideologiska skäl. Det är visserligen inte förbjudet att sälja sex, men på grund av sexköpslagen markerar samhället starkt mot sexhandel och sexsäljaren stigmatiseras. Att sälja sex anses inte vara ett hederligt sätt att försörja sig, och med en sådan motivering kan polisen kasta ut människor som utsatts för människohandel.

Detta påminner lite om synen på yttrandefrihet. Alla är för yttrandefrihet - så länge inte någon säger sådant de inte tycker om. Då kallas det med nyspråk att "missbruka yttrandefriheten", ett påstående som blottar ett förbluffande oförstånd. Precis som i fallet med yttrandefriheten är ställningstagandet för vuxna människors rätt till sin kropp behäftat med en rad undantag grundade på moraliska och ideologiska övertygelser. Kvinnor ska inte sälja sex, de ska inte "låta sig utnyttjas" inom pornografi och heller inte upplåta sina kroppar till surrogatmödraskap då de faller in i "patrarkala strukturer". Lite tröttsam är allt denna von oben-attityd.

Vår tilltro till vuxna människors förmåga att själva fatta beslut som berör dem och deras eget kött och blod måste vara större än så.

Kina bygger Titanic II?

Tanken på att bygga en replika av atlantångaren Titanic har funnits länge och väl. Den har alltid stupat på finansieringen. Många har planerat för hur fartyget skulle se ut, och medierna har hakat på, men i slutändan har det alltid varit mer drömmar än realism i planerna.

Nu tycks för första gången en realistisk plan finnas för att bygga fartyget. Givetvis är det i Kina det kommer att ske. Skeppsvarvet Jinling har undertecknat en överenskommelse med den australiensiske miljardären Clive Palmer. 2016 ska jungfruresan gå från Southampton till New York, men Palmer säger samtidigt att bygget får ta den tid det kräver.

Det nya fartyget ska ha mycket gemensamt med originalet. Yttermåtten ska vara identiska. Men det har hänt mycket på 100 år. Titanickatastrofen lade grunden för modern sjösäkerhetslagstiftning. Originalfartyget är i dagens säkerhetstänkande hopplöst föråldrat, och det handlar inte bara om antalet livbåtar.

Frågetecken måste också resas om fartygets interiör utifrån den moderna tidens bekvämlighetskrav. I tredje klass, som var den största passagerargruppen ombord, fanns exempelvis ett enda badkar. Hytterna kan rimligtvis inte se likadana ut eftersom våra krav på bekvämlighet i dag är helt annorlunda än de var ens för de allra rikaste 1912.

Datoranimerad bild av swimmingpoolen, en kopia av originalet.

Inte riktigt modern standard. Överlevande mindes poolen som "uppfriskande kall".

Det kan således endast bli fråga om kosmetiska likheter mellan de båda fartygen. En salong här, den stora trappan där. Kommandobryggan, som var delvis öppen, kan över huvud taget inte replikeras. I äldre planer, som aldrig förverkligades, placerades den riktiga bryggan på annan plats medan en replika av originalet skulle finnas på samma plats som på Titanic. Hur Palmers planer ser ut återstår att se. Men det står helt klart att det finns många hinder för att bygga ett modernt fartyg som lever upp till moderna säkerhets- som bekvämlighetskrav och samtidigt ser ut som en 100 år gammal antlantångare.

Man kan visserligen argumentera, vilket har gjorts, att Titanic II inte ska bjuda på en vanlig kryssning utan snarare på ett slags tidsresa, en inblick i livet ombord på historiens mest kända fartyg. Utifrån det perspektivet blir det lättare att acceptera att underhållningen ombord, om byggarna ska hålla sig till originalet, kommer att bli minst sagt skral.

Vid 12 års ålder hade jag jublat åt detta. Nu känns det bara smaklöst. Titanic har gått från att vara en katastrof till att bli något slags saga. Därmed förtigs att fartyget faktiskt är en av historiens allra värsta fartygskatastrofer. Händelsen ödelade tusentals liv. Men i dag relaterar många mer till James Camerons Hollywoodspektakel från 1997 än den verkliga händelsen 1912 (det är knappast någon slump att Palmer valt samma typsnitt som till Camerons film).

Ingen skulle komma på tanken att bygga Estonia 2, hur intresserad man än råkar vara av den katastrofen. Helst skulle jag faktiskt se att de lät minnet av en av världens största fartygskatastrofer vila i frid i stället för att exploatera det på detta sätt.

Men givet det ständigt växande intresset för Titanic, var det väl bara en tidsfråga innan ett nytt fartyg skulle byggas. Det kommer säkert att serveras isbergsdrinkar också.

Ungefär så här tänker sig Palmer att det nya fartyget ska se ut när det anländer till New York.

Vad det handlar om

En chefsåklagare har åkt fast för sexköp. Jaha, så intressant.

Själv kallar han handlingen omdömeslös. Författaren Katarina Wennstam, som bland annat skrivit boken Smuts och ofta är ute i debatten om prostitution och sexhandel, säger sig vara "fascinerad" av att en chefsåklagare kan köpa sex. Wennstam menar att han i egenskap välutbildad "inte kan påstå att han inte förstår vad det handlar om."

Vad handlar det då om, Katarina Wennstam? Rimligen ett avtal mellan två vuxna människor, en överenskommelse som inbegriper sex och pengar. Det är ersättningen som feminister som Wennstam, med den feministiska maktanalysen i högsta hugg, riktar sin avsky mot.

Vi andra föredrar att vuxna människor får träffa avtal efter eget huvud, särskilt om de inte faller Katarina Wennstam på läppen. 

Radiotjänst jagar dator- och telefonanvändare

Stenåldersavgiften, den på TV-mottagare, ersattes inte av någon skatt. Den blev kvar, i väntan på någon bättre framtida lösning. Radiotjänst har sedan urminnes tider rätt att ta ut TV-avgift på alla som har TV-mottagare. Nu omfattar den även datorer, surfplattor och smarttelefoner.

Emellertid hävdades att myndigheten inte tänkte inleda någon jakt på alla som äger en dator, surfplatta eller intelligent telefon som kan ta emot TV-sändningar. De flesta betalade ändå redan avgiften, lät det då. Enligt Computer Sweden är det ändå precis det Radiotjänst har gjort. Myndighetens VD erkänner att de "börjat lite försiktigt".

Pengarna ska in. Även du som inte har minsta intresse av SVT eller SR men råkar äga en telefon kan alltså tvingas betala avgift till Radtiojänst på över 2 000 kronor per år.

SVT:s Eva Hamilton menade tidigare att myndigheten skulle hålla "en låg profil" och inte jaga dator- och mobilanvändare. Det var förstås ett naivt uttalande. Radiotjänst har till uppgift att leta rätt på syndare. Systemet ger dem den fulla rätten.

Ingen global uppvärmning på 17 år

Grafisk modell av David Rose.

Ordföranden för FN:s klimatpanel IPCC, Rajendra Pachauri, erkänner nu i tidningen The Australian att det inte har skett någon signifikant global uppvärmning de senaste 17 åren.

Detta är ett anmärkningsvärt erkännande av den man som så sent som 2007 stämplade kritik mot klimatpanelen som "voodooscience" och öppet hånade alla som ifrågasatte de skräckscenarion som bland andra IPCC företrädde. Nu välkomnar han tvärtom kritiska röster. En helomvändning, således.

Men ett fredspris var det tydligen värt.

via The Climate Scam

Tragikomiske Virtanen

Fredrik Virtanen har skrivit en klagotext över förfärligheten i sitt grå vardagsliv. Den kan bäst betecknas som tragikomisk. Tragisk därför att den är skriven av en person som olikt många i den svenska arbetarklassen inte behöver slita hund. Komisk därför att Virtanen just verkar ha insett att livet är det som pågår mellan statusuppdateringarna på Facebook.

Det är förstås ganska typiskt att en person som Virtanen, som får bra betalt för att trycka på ett tangentbord och får sina alster publicerade på en av Sveriges mest välbesökta sajter, gnäller ögonen ur sig.

Vi blir alla trötta, vi skuttar inte till jobbet varje dag, vi gör vår plikt även när det bär emot. Men olikt förskolepedagogen, busschauffören och kafébiträdet har Fredrik Virtanen en tämligen privilegierad position med en bra lön och ett arbete som många gärna skulle vilja byta till sig om de fick.

Virtanen vill ha mer ledig tid. Kanske leva på medborgarlön, kanske jobba mindre. Men han är inte beredd att göra några uppoffringar för att nå dit. Säger att han inte kan. Givetvis därför att han, likt de flesta av oss, vant sig vid en viss levnadsstandard. Det är fullt möjligt att gå ned i arbetstid. Det är fullt möjligt att välja ett enklare liv.

Men Virtanen lär inte vilja flytta från Södermalm till någon närförort, dra ned på utgifterna till sina barn och hoppa över utlandssemestern för att sänka familjens levnadskostnader. Nej, han vill leva som tidigare. Och samtidigt ha privilegiet att beklaga sig över hur jobbigt det är att dra in hushållskassan. Virtanen har därmed själv valt att delta i det statusrace han tycks förakta.

Det är jobbigt att vara vuxen. Kanske dags för Virtanen att försöka bli det också.

Läs även:
Inslag

Frihetsfrontens talarkväll: februari

På torsdagens talarkväll med Frihetsfronten kommer Rene Malmberg från Piratpartiet och presenterar en fördjupande bild av partiets framväxt med teknologiska paralleller. Föredraget har titeln "The history of the Pirateparty or why Linux won the software war".

Tid: Torsdag 28/2 kl. 19.00
Plats: Ferkens gränd 2 (källaren), Gamla stan i Stockholm

Ferkens gränd 2 ligger precis runt hörnet från Skeppsbron, ungefär mittemellan Slussen och Slottet.
Öl finns till försäljning (endast kontanter). Efter taleriet blir det efterkör på närbelägen pub.

Alla är välkomna!

Å andra sidan...

Det är ingen hemlighet att jag ofta beklagar mig över svensk politik. Men när man känner sig som mest deppig över dess håglöshet kan man alltid skänka italienarna en tanke.

Italien går till val i dag. Förutom icke-politikern Mario Monti och vänsterkandidaten Pier Luigi Bersani kandiderar även den oförbätterlige Silvio "Bunga Bunga" Berlusconi och en ståuppkomiker vid namn Beppe.

Vid en jämförelse känns ju en svensk valrörelse riktigt seriös och relevant.

En döende allians

Mötet i Högfors 2004 blev det officiella startskottet för Alliansen, det flerpartisamarbete som slutligen både skulle besegra Göran Persson och definitivt bryta den socialdemokratiska makthegemonin. Alliansen fick fler röster i valet 2010, men har på grund av Sverigedemokraternas intåg i riksdagen tvingats regera i minoritet.

Det har skapats väldigt lite politik sedan förra valet. Regeringen har sett trött ut, statsministern glädjelös.  Samarbetet har dessutom försvagat småpartierna. Kristdemokraterna och Centern riskerar båda utplåning, och trots att Folkpartiet haft sex år på sig att bli populärt för en skolpolitik som trots allt har svenska folkets stöd har partiet legat stilla i opinionen. Den enda tydliga vinnaren är Moderaterna. Frågan är hur generösa övriga allianspartier kommer att vara när deras riksdagsplatser står på spel.

När Annie Lööf på eget initiativ kallade till ett nytt Högforsmöte, denna gång i hennes hemby Maramö, hoppades hon nog att det skulle mötas med entusiasm. Men övriga alliansledare dröjde i månader innan de ens replikerade. Nu ska mötet ändå bli av, men frågan är vad Lööf tror ska komma ur det. Maramö blir Högforsmötets raka motsats. Ett av en pressad partiledare sammankallat möte till vilket övriga tre alliansledare pliktskyldigt och utan entusiasm närvarar. Någon "Alliansen 2.0" blir det knappast.

Kristdemokraterna stod vid ett vägskäl när det valde Göran Hägglund framför den mer värdekonservative Mats Odell. Månne är det så att ett värdekonservativt parti inte har någon chans att bli stort i feminismens Sverige, men hur mycket jag än gillar Hägglund som person är det uppenbart att hans KD inte har något att erbjuda som inte redan finns i andra partier. Odells KD hade åtminstone stått för någonting.

Centerpartiet har varit i rampljuset under lång tid tack vare förslaget till idéprogram som lades. Äntligen pratades det idéer och visioner i svensk politik. Mottagandet blev emellertid ett tydligt tecken på hur svårt just detta är. Föga förvånande slipades de visionära och mest liberala delarna ned. Centerpartiet lyckades därmed göra sig självt överflödigt. Kanske vore det bäst för partiet att tillbringa några år utanför riksdagen.

Slutligen Moderaterna. Envisa rykten hävdar att Fredrik Reinfeldt, som varit väldigt osynlig under lång tid, kommer att lämna posten som statsminister och ersättas av Anders Borg. Och efter tio år med en ledare som varnar för visioner och med Kent Persson som ny partisekreterare vore väl valet av en icke-politiker en helt naturlig utveckling för Moderaterna.

Demonstration till stöd för Piratpartiet

I dag kl 14.00 anordnas en demonstration till stöd för Piratpartiet. Detta med anledning av att Rättighetsalliansen (tidigare Antipiratbyrån) hotar dra partiet och enskilda partiföreträdare inför rätta för att ha upplåtit access till The Pirate Bay.

Tid: lördag 23/2 kl. 14.00
Plats: Medborgarplatsen, Stockholm
Talare: Anna Troberg (partiledare), Christian Engström (MEP) med flera

Själv är jag hemkommen från Kina och Hongkong och måste tyvärr börja beta av tvätthögen. Men jag är med er i själen!

Läs även:
HAX

Att få behålla det man tjänar

Mycket har hänt i Sverige de senaste 30 åren, men på daglig basis blir det tydligt att det fortfarande är ett vänsterperspektiv som anläggs på de flesta frågor.

Jämställdhet och jämlikhet är begrepp som tycks sitta klistrade i pannan på var och varannan journalist. Alla frågor kan och ska uppenbarligen ställas ur dessa j-perspektiv, hur påklistrat och vettlöst det än verkar. Det är därför helt i sin ordning att DN publicerar ett reportage om hur illa det är att den som arbetar heltid har högre lön än den som varit arbetslös i två år.

Perspektivet är så idiotiskt. Jag undrar faktiskt om de flesta svenskar ens blir upprörda. Det DN hoppas att vi ska uppröras över är att Alliansregeringens skattepolitik har gynnat den arbetande befolkningen och missgynnat arbetslösa och sjuka.

Detta är inget nytt. Det är lätt att glömma det nu, men året efter allianssegern 2006 demonstrerades det vilt mot "nedmonteringen" av välfärdsstaten som den höjda egenfinansieringen av a-kassan av opposition och fackförbund beskrevs som. Vissa trodde nog att regeringen skulle förlora valet 2010 på denna fråga. Men den hann lägga sig, LO:s Wanja Lundby-Wedin skrek sig hes till ingen nytta.

Att den som arbetar får behålla mer av sina intjänade slantar får effekten att den ekonomiska klyftan till den som inte arbetar växer. Såklart. Det är inget fel i detta. Det regeringen kan och bör kritiseras för, är att den gjort så lite för att reformera arbetsmarknaden och underlätta för den som varit långtidsarbetslös att återvända till arbetslivet.

Det är om detta diskussionen borde handla. Men här sätter vänsterpartierna (och tyvärr även Moderaterna) stopp. Det är tydligen viktigare att människor med jobb får behålla dem än att arbetslösa kan få ett. 

Hongkong: en stad som imponerar

Efter flertalet besök i både Beijing och Guangzhou trodde jag att jag fått nog av megastäder. Mina förhoppningar på Hongkong var därför begränsade. Men ack vad jag misstog mig. Hongkong imponerade med sin närvaro.

Avenue of the stars är mest intressant för asiater. 

Få andra lär känna till de filmstjärnor som har sina handavtryck här.

Hongkong är en av världens mest tätbefolkade platser. Sju miljoner människor trängs på en liten yta. Hotellrummen är små, likaså folks lägenheter. Och det märks i arkitekturen - här finns varken Beijings breda avenyer eller eländeslånga tunnelbanelinjer. Hongkong är kompakt och högt. Staden får därmed en helt annan prägel än andra kinesiska storstäder.

Här saknas visserligen historiska sevärdheter som Förbjudna staden och Himmelens tempel (Beijing måste man alltså bara besöka ändå). Men Hongkong har en intressant prägel eftersom staden ligger vid havet och är omgiven av berg. Och tunnelbanan är som väntat föredömlig.

Victoria Peak är definitivt värd ett besök - även om det denna gång var dimmigt.

Den 23 m höga buddhan (Tiāntán dàfú, 天壇大佛) ligger på

500 meters höjd på ön Lantau och nås bäst med cable car. 

Hongkong ligger väldigt nära den kinesiska gränsen vid Shenzhen och är bara en timmes båtresa (eller en helikopterflygning, för den som föredrar det) från Macau. Det är därmed en utmärkt plats att flyga till  även för den som har ärenden i södra Kina. Prisnivån är högre än i exempelvis Guangzhou, men Hongkong är inte dyrt för en västerlänning.

Andra måsteplatser är den lilla marknadsgatan Temple Street, som fylls av prylar kvällstid. Inte för prylarnas skull utan snarare för stämningen och maten. Här äter slashasar bredvid välklädda och matbord och stånd trängs om det ringa utrymmet. 

Kinesisk mat - du är redan saknad.

Dåtida sexualsyn ställer frågor om vår samtid

Vi är alla i någon mån barn av vår tid. Tidsanda och kulturella företeelser spelar roll för vårt sätt att uppfatta och tolka vår omgivning. Även om vissa saker förblir konstanta - exempelvis vuxnas upprördhet över "dagens ungdom" - sker förändringar över tid i attityder och förhållningssätt.

Vårt förhållande till sex är ett sådant område. Det är ingen hemlighet att Sverige på många sätt var mer sexliberalt på 1970-talet (även om bilden av Sverige som syndens och den sexuella frihetens rike en gång i tiden är falsk). Sedan dess har vi stegvis vandrat i mer sexualmoralistisk riktning - intressant nog samtidigt som vi lever alltmer utsvävande sexualliv med fler partners och större äventyrlighet i sänghalmen.

När Annina Rabe läser ett nummer av Hemmets Journal från 1970-talet och finner en "aningslös" text om muriafolket i Indien, enligt texten "världens lyckligaste folk" där barn "älskar fritt", upprörs hon över att en sådan text alls kunnat publiceras. Artikeln borde först och främst betraktas som ett intressant tidsdokument, men den ställer även frågor om vår syn på sex i dag. Varför har naket blivit skadligt? Varför är det ett tecken på utveckling att nakna barn i annonser numera är helt otänkbara? Har vi då inte själva sexualiserat barnet och därmed gått pedofilens ärenden?

Med jämna mellanrum blossar det upp en debatt om sexualiseringen av barn medelst barnkläder. Småbarnsföräldrar klagar över att det går att köpa bikinis till treåringar (men reflekterar tydligen inte över att det är helt frivilligt att köpa). Ja, även vuxen underklädesreklam kritiseras (ibland för att modellerna är för bruna).

Men denna hysteri är inte global. I Kina syns ibland bikinibarnmodeller på bilmässor. Svenska Dagbladet konkluderade att i Kina vet minsann "smaklösheten inga gränser" (slutsats: svensk moral är bättre än kinesisk). Jag vågar dock hävda att av antalet besökare på mässan var majoriteten knappast pedofiler. Jag vill också påstå att kinesiska föräldrar inte sexualiserar sina barn, de strikta könsrollerna till trots. Medan svenskar ser det som "smaklöst" och ett brott mot devisen att "barn ska få vara barn", betraktar en kinesisk publik barnmodellerna som söta. Inte sexualiserade.

Det finns en tendens att ta för givet att våra perspektiv och förhållningssätt 2013 nödvändigtvis är bättre än de vi hade 1973 eller 1983. Som om alla ställningstaganden vi gör över tid ständigt förändrar samhället till det bättre. Det räcker att titta på lagar som sexköps- och kopplerilagarna, FRA och datalagringsdirektivet för att inse att så inte nödvändigtvis behöver vara fallet. Vi har lyckats stifta massor av signalskapande skitlagar de senaste 30 åren.

Det som händer är att vi vänjer oss och formas av det samhälle i vilket vi lever och verkar. Därför är många fullkomligt övertygade om att svensk moral är bäst i världen. Alla andra har bara inte kommit lika långt som vi.

När vi tittar både bakåt och utåt måste vi emellertid alltid ställa oss frågan om våra perspektiv i dag nödvändigtvis alltid är de bästa. Det är i alla fall nyttigt att veta att de inte är de enda.

Bilmässa i Kina.

EU-eliten föraktar demokratin

"Vi i Piratpartiet vill att alla voteringar i Europaparlamentet ska vara "roll call votes". Det är ett demokratiskt anständighetskrav att medborgarna skall kunna ta reda på hur deras representanter har röstat i varje enskild votering."

Piratpartiets MEP Christian Engström tar ställning för offentliga omröstningar i Europaparlamentet. Bakgrunden är att parlamentets talman, Martin Schulz, föreslagit att omröstningen om EU:s budget (som alltså berör 500 miljoner människor) borde hållas hemlig. Orsaken är att medlemsstaterna pressar sina respektive ledamöter att rösta så att det egna landet tjänar så mycket som möjligt på budgeten. Dessutom skulle ledamöterna, om det framkom att de röstat för mer pengar till EU, får svårt att bli återvalda nästa år, menar Schulz.

Martin Schulz personifierar det där EU som ser med förakt på öppenhet och demokrati. Åter igen är medlemsstaterna själva, och i slutändan dess medborgare, ett problem. Något som står i vägen för Projektet.

Omröstningarna sker ofta med en absurd hastighet i parlamentet (hur ska EU annars hinna bestämma så mycket?) och ofta genomförs de endast medelst handuppräckning. Detta ger oss väljare små möjligheter att hålla koll på vad våra parlamentariker har för sig. Hemliga omröstningar är emellertid ett ännu större steg i antidemokratisk riktning.

Det borde vara en självklarhet att medborgarna får veta hur deras förtroendevalda röstar i olika frågor.  Det är, som Engström uttrycker det, ett anständighetskrav. Schulz är inte bara någon halvtokig parlamentariker. Han är Europaparlamentets talman, chefen för EU:s enda demokratiska institution. Och han tycker inte att vi medborgare har att göra med vad våra folkvalda ägnar sig åt.

Hoppet om ett demokratiskt EU falnar hela tiden. För mig har det redan dött. Och nästan ännu värre är de svenska mediernas kompletta tystnad. Vem bryr sig om något så trivialt som demokrati numera?

Läs även:
HAX: Vem bryr sig när EU-eliten dissar demokratin?

Kundmakt i Kina

När jag är i Sverige är det saker i Kina jag saknar. Och när jag är i Kina saknar jag tvivelsutan mycket av Sverige. Det är den där önskan att få både och som naturligtvis inte går.

Jag gillar mycket med Kina, men det går samtidigt inte komma ifrån att det är byråkratiskt, snurrigt, omständigt och att våra svenska krav på kundmakt helt enkelt faller för döva öron här. Är man missnöjd med något - servicen på restaurangen, bemötandet i butiken - är det enda man kan göra att gorma och skrika. Då brukar personalen gå en till mötes, åtminstone halvvägs.

Härom veckan bloggade jag om kollektivtrafik som fungerar. Det var upplevelsen av att åka buss mitt i nyårsrusningen och trots den långa resan endast komma fram en kvart försenad. Resan tillbaka blev inte lika lyckad, snarare ett typexempel på hur hjälplös man är om något inte alls fungerar.

I Sverige kan vi vända oss till företaget och kräva pengarna åter i efterhand. Det finns inte på kartan i Kina. Betalt är betalt. Att resan sedan tar 13 timmar i stället för 8, att bussen är två och en halv timme sen redan från start och att gränskontrollen hinner stänga så att man måste hitta sig ett annat hotell än det man bokat spelar ingen roll. Tough luck.

Men också dåliga erfarenheter är erfarenheter. Och solen skiner trots allt även här.

Samtidigt, i Kina...

Förhoppningsvis är ägaren till denna korvmoj (typ) i sydkinesiska Zhanjiang lyckligt ovetande om vad det är för symbol han använder som logga.

Island gör diktaturerna sällskap

Island är på väg att som första västliga demokrati förbjuda pornografi på internet.

Porr är redan förbjuden, likaså distributionen av den. Med ett förbud mot internetpornografi sällar sig Island till den muslimska världen och delar av Asien (där den kinesiska censuren kanske är det mest kända exemplet). Det är verkligen ynkligt att se.

Argumentationen är välbekant. Syftet med förbudet är att skydda barn och kvinnor från "skadliga effekter" av pornografin. Islands inrikesminister Ögmundur Jónasson hävdar att regeringen diskuterar att förbud mot "våldspornografi" (men menar tydligen all pornografi) som "vi alla är överens om har skadliga effekter på unga människor". Ministern menar också, felaktigt, att det finns kausalitet mellan porr och våldsbrott.

Island har inga religiösa skäl till sin avoga inställning till pornografi. Argumentationen vilar snarare på radikalfeministisk grund. Genom ett totalt porrförbud blir Island den ledande radikalfeministiska staten i världen (sexköp är förstås redan förbjudet).

Vi kan lita på att landet kommer att användas som måttstock när svenska radikalfeminister återupptar kampen mot porren även i Sverige. Deras chanser att få igenom ett liknande förbud här synes emellertid mycket små, åtminstone under överskådlig tid. Svensk uttrycks- och informationsfrihet står sig tämligen stark. Men i ett Sverige som blivit alltmer sexualmoralistiskt, och där politikerna redan kommit långt i sin strävan att övervaka och inskränka friheten på internet, kan vi inte utesluta någonting.

I praktiken betyder förstås förbudet ingenting. Denna bloggpost skrivs från Kina, som både blockerar porr och den blogg du nu läser. Med en billig betaltjänst kommer man runt problematiken. Islands förbudspolitik sänder därmed det som politiker älskar att kalla för "en signal om vad som är OK och inte".

För den som vill se porr även i fortsättningen är förbudet högst irrelevant.

Fri rörlighet medför även skyldigheter

Jag tänker på människorna i Tredje riket under Hitler, hur de gick förbi och låtsades inte se när deras judiska grannar forslades bort av Gestapo. Nej, "de såg ingenting".

Kerstin Vinterhed, präst i Svenska kyrkan, liknar tiggare i Stockholm vid judar i Hitlertyskland. Liknelsen är förstås direkt hårresande på alla tänkbara sätt. De tiggare vi ser i allt större antal i Stockholm är inte personer utsatta för rasistiskt betingad diskriminering av staten. Det rör sig om både EU-medborgare som av fri vilja, och tack vare den fria rörligheten, har kommit till Sverige för att tigga ihop pengar, dels personer utsatta för människohandel.

Av rent principiella skäl ger jag aldrig något till tiggare, varken i Sverige eller i andra länder. En viktig orsak är att jag inte har en aning om varför personen tigger och om han eller hon ens får behålla de intjänade slantarna. I värsta fall ger jag pengar till grovt kriminella. Polisen varnar för ligor som cyniskt utnyttjar fattiga människor i tiggeri.

När vi diskuterar människohandel avses vanligtvis den för sexuella ändamål. Människor utnyttjas emellertid även i jordbruket, byggbranschen och som tiggare. Det är samma sorts människohandel, men den är inte lika smaskig för pressen att skriva om.

Kerstin Vinterhed har således en felaktig infallsvinkel på problematiken. Hon ställer frågan var viljan att hjälpa tiggarna finns men besvarar den egentligen själv. Människor skänker uppenbarligen pengar till tiggarna (vilket jag alltså motsätter mig). Därtill har det numera öppnats ett härbärge specifikt för EU-medborgare i Stockholm - även om 50-talet platser är för lite för att täcka behovet är det en signal om att viljan att hjälpa definitivt finns.

Ett bekymmer som märks i den sociala verksamheten är att EU-medborgarna som kommer till Stockholm lägger beslag på hjälp som egentligen är avsedd för svenskar. Det rör sig om mat, kläder och annat som erbjuds i olika träfflokaler. Många arbets- och hemlösa svenskar i stort behov av ett mål mat, kläder och en stund framför datorn blir utan när polacker, bulgarer och rumäner stormar in (för att sedan i många fall gå direkt till jobbet).

Grundfrågan är egentligen vad en EU-medborgare som kommer till Sverige ska ha rätt till. De täcks inte av TÖG:en (tak över huvudet-garantin). Ska de ha rätt till boende? Mat och kläder? Rent av försörjningsstöd? Mitt svar är nej på dessa frågor. Den fria rörligheten är inte bara en rättighet och en möjlighet för människor att resa, bo och arbeta i andra länder utan medför också ett ansvar att på egen hand ordna boende och försörjning i ankomstlandet.

Kerstin Vinterheds linje att alla som kommer till Sverige ska omfattas av det sociala skyddsnätet är naiv. Den fria rörligheten är något fantastiskt, bannemej det enda positiva med EU. Men låt oss inte glömma att koppla rättigheter till skyldigheter.

Att planera för det osannolika

Ett invasionshot mot Sverige är mycket osannolikt, konstaterar försvarsminister Karin Enström. Det finns inget att invända i sakligheten i det påståendet. Men samtidigt är det ganska talande för regeringens, och tidigare regeringars, försvarspolitik.

Försvarspolitik handlar eller borde handla om att gardera sig för det osannolika. Det är därför Sverige över huvud taget har ett försvar. Vi har inte varit i krig på flera hundra år och lyckades till och med undvika att dras in i andra världskriget. Ändå anser Sveriges riksdag att det är värt 40 miljarder varje år att ha ett försvar som, enligt ÖB, kan försvara Sverige mot en begränsad attack i en vecka. Varför?

Att vi ska ha ett starkt försvar invänder inte ens nyliberaler emot. Tvärtom är det en liberal stats grunduppgift, tillsammans med att garantera individens rättigheter och skydda vår egendom. Att Sveriges politiker under lång tid har valt att banta försvaret till ett enveckasförsvar är därför problematiskt. Det går att ifrågasätta att pengarna läggs på utlandsinsatser i fjärran länder i stället för att freda landets gränser.

Även om Kristdemokraterna och Folkpartiet nu gnäller lite på försvarsförmågan och efterlyser mer pengar, lär det inte hända särskilt mycket. Inte heller vänsteroppositionen är intresserad av att pumpa in mer pengar i försvaret. Frågan är inte prioriterad bland väljarna och kommer inte att bli en valfråga 2014.

För politikerna spelar landets försvarsförmåga därför ingen större roll.

Dags att sätta hårt mot hårt

Nordkorea har nu definitivt tagit död på alla förhoppningar om Kim Jong-Un som en reforminriktad ledare efter faderns katastrofala ledarskap. Regimen har genom sin tredje kärnvapenprovsprängning även lagt alla tankar på fortsatta sexpartssamtal på hyllan.

Nordkorea söker konfrontation. Tydligare än så kan inte den senaste provsprängningen - som sker just när såväl Kina som Sydkorea och Japan byter ledare - förklaras. USA, EU, Kina och Japan har krupit alltför länge för Kim. Nordkorea förväntar sig att de ska göra det ännu en gång.

I Kina betraktas Nordkoreas agerande som en förolämpning. Beijing är Pyongyangs enda egentliga allierade och har, om än motvilligt, stöttat regimen i vått och torrt. Kanske börjar Kina få nog av den nyckfulla och oförskämda Kimdynastin. Nordkorea kommer i så fall att stå helt ensamt.

För den nordkoreanska regimen syftar agerandet till att förbättra landets förhandlingsposition gentemot omvärlden. Nordkorea är beroende av omvärlden för sin försörjning och regimen är i sin tur beroende av att upprätthålla illusionen om ett ständigt överhängande hot mot landet.

Skulle Nordkorea lyckas bestycka missiler med kärnvapen kan inte bara Sydkorea och Japan utan även USA och Europa vara direkt utsatta för en paranoid regims nycker. Omvärlden måste därför inte bara reagera utan agera innan Nordkorea har nått så långt. Det räcker inte bara med sanktioner och hårda fördömanden. Det nordkoreanska ledarskapet äter dessa till frukost. Det behövs handling.

Det sjuka är förstås att USA har investerat så mycket blod och pengar i både Irak och Afghanistan att de inte skulle ha råd med någon större militär intervention mot det land som de facto utgör ett reellt hot mot mänskligheten - varken ekonomiskt eller politiskt. Utåt kommer amerikanerna att fortsätta stå vid sydkoreanernas sida, men Barack Obama vill minst av allt hamna i ett nytt krig under sina sista år i Vita huset.

Ett militärt ingripande riskerar att sluta i massdöd och stort lidande. Men om alternativet är att låta världen bli tagen som gisslan av en stalinistisk terrorregim på den koreanska halvön finns egentligen inget val.

Det kanske är dags att inse att det inte går att ha en rimlig relation med Nordkorea. Och att regimen endast har ett blodigt slut att vänta.