Fredrik Virtanen har skrivit en klagotext över förfärligheten i sitt grå vardagsliv. Den kan bäst betecknas som tragikomisk. Tragisk därför att den är skriven av en person som olikt många i den svenska arbetarklassen inte behöver slita hund. Komisk därför att Virtanen just verkar ha insett att livet är det som pågår mellan statusuppdateringarna på Facebook.
Det är förstås ganska typiskt att en person som Virtanen, som får bra betalt för att trycka på ett tangentbord och får sina alster publicerade på en av Sveriges mest välbesökta sajter, gnäller ögonen ur sig.
Vi blir alla trötta, vi skuttar inte till jobbet varje dag, vi gör vår plikt även när det bär emot. Men olikt förskolepedagogen, busschauffören och kafébiträdet har Fredrik Virtanen en tämligen privilegierad position med en bra lön och ett arbete som många gärna skulle vilja byta till sig om de fick.
Virtanen vill ha mer ledig tid. Kanske leva på medborgarlön, kanske jobba mindre. Men han är inte beredd att göra några uppoffringar för att nå dit. Säger att han inte kan. Givetvis därför att han, likt de flesta av oss, vant sig vid en viss levnadsstandard. Det är fullt möjligt att gå ned i arbetstid. Det är fullt möjligt att välja ett enklare liv.
Men Virtanen lär inte vilja flytta från Södermalm till någon närförort, dra ned på utgifterna till sina barn och hoppa över utlandssemestern för att sänka familjens levnadskostnader. Nej, han vill leva som tidigare. Och samtidigt ha privilegiet att beklaga sig över hur jobbigt det är att dra in hushållskassan. Virtanen har därmed själv valt att delta i det statusrace han tycks förakta.
Det är jobbigt att vara vuxen. Kanske dags för Virtanen att försöka bli det också.
Läs även:
Inslag
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar