Politiker ingen har förtroende för

Centerpartiets medlemmar är glada i dag. Annie Lööf toppar nämligen förtroendemätningen för partiledare.

Eftersom Stefan Löfven backar hela sex procentenheter till 26 procent vinner Lööf med sina 27. Jimmie Åkesson ökar till 20 procent, såvitt jag vet ett rekord för SD-ledaren. I botten återfinns Åsa Romson på sina blott 7.

Det ser månne bra ut ha en partiledare som toppar den senaste förtroendemätningen. Men nog säger det en del om folkets förtroende för politiken i allmänhet att toppnoteringen för en svensk partiledare år 2015 är 27 procent...

Heter svaret för svensk järnväg Kina?

Svensk järnväg faller isär. Den är gammal, dåligt underhållen och skulle behöva bytas ut. Frågan är med vad. Förslag att bygga riktiga snabbtåg skrattades bort av alliansregeringen. Nu i opposition har de borgerliga däremot gläntat lite på dörren. Men i vanlig ordning tar det tid att komma till skott.

Invändningen mot snabbjärnväg har varit ekonomin. Kina står i dag för mer än hälften av all världens höghastighetsspår. I en rasande takt knyts landet ihop med höghastighetståg. Östkusten är byggd - nu dras planer på att täcka hela kusten ned mot Vietnam samt långt in i centrala Kina. Guangzhou blir knutpunkt i söder.

China Railway Construction (中国铁道建筑总公司) har lagt en offert på att bygga höghastighetsbanan Stockholm-Jönköping-Göteborg-Malmö som svenska politiker aldrig lämnat diskussionsstadiet kring. På fem år ska jobbet vara klart - till en 25 miljarder kr lägre kostnad än de svenska beräkningarna.

Nu ska riksdagens trafikutskott åka på studiebesök till Kina och Japan. Det var bannemej på tiden. Höghastighetståg är inget nytt påfund. De har funnits i Asien och Europa ganska länge, men oförmågan att lära av andra länder har gjort att svenska politiker hellre låtit järnvägen falla sönder.

Kanske heter svaret på Sveriges järnvägsbekymmer Kina. Låt CRC bygga landets första höghastighetsbana. Och be dem sedan om en offert på utbyggnad av tunnelbanan.

Kinas framtida nätverk av höghastighetståg (klicka för större).

Vart tog den rationella högern vägen?

Under denna helg hände något i sociala medier som gav en obehaglig ögonblicksbild av tillståndet i svensk migrationspolitisk debatt. Kanske kommer det i efterhand att betraktas som något av en milstolpe - antingen för att det i just detta ögonblick inte kunde bli värre eller för att det nu var för sent för att det skulle kunna bli bättre.

Det som hände var att försvararna av dagens miljöpartistiska migrationspolitik började dela bilder på drunknade barn funna vid Medelhavets stränder. Plötsligt dök de upp där i mitt flöde. Genom denna handling visar dessa människor att de dels inte drar sig för att göra billiga politiska poänger på hemska tragedier (något de gärna anklagar sina motståndare för), dels att de gett upp den sakpolitiska diskussionen.

I samma veva skrev Centerpartiets migrationspolitiska talesperson Johanna Jönsson ett blogginlägg som bekräftade uppfattningen att den sakpolitiska debatten de facto är över. Innan den ens kommit igång på allvar. Blogginlägget är illustrativt för borgerlighetens förlorade markkontakt i dessa frågor. Det vädjar till empati, till hjärtat. Inte till förnuft och rationalitet. Inte till hjärnan.

Det är så här det under många år har sett ut på vänsterkanten. I alla tänkbara frågor har de kört känslospåret. Pekat på den kalla högern och skrikit "högerspöke". Pekar på de känslolösa vinstdrivande företagen utan empati med sina anställda. Skällt på entreprenörer som vill bli rika. Att nu delar av borgerligheten fallit in i samma sätt att diskutera och debattera är anmärkningsvärt. Och tragiskt.

Borgerliga företrädare som drar paralleller med 30-talets Tyskland när de ser utvecklingen i Sverige visar inte bara på en djup historisk okunskap utan får dessutom se extremvänsterns problemformuleringsfälla slå igen bakom dem. Jag får gratulera till det fina sällskapet.

Senast i dag drog Peter Wolodarski det lastgamla Hassanskämtet om "10 000 tyska bögar" i en kolumn om migrationen, väl använt av en rad vänsterdebattörer men det förtjänade tydligen en återpublicering. Starkt av en chefredaktör på landets största morgontidning.

Tendensen är tyvärr att vi får se mer av känsloargument. Vilket förmodligen betyder fler hemska bilder. Ty ingen kan värja sig mot sådana bilder. De fastnar på näthinnan. Men om de så kallade frihetsvännerna tror att detta tillsammans med vädjanden om att öppna våra hjärtan kommer att övertyga fler om det förträffliga i dagens politik, lär de bli besvikna. På samma sätt som abortmotståndares hemska bilder på aborterade foster inte övertygar de flesta i abortfrågan kommer dessa bilder inte bli annat än osmakliga inlägg i en polariserad debatt som just nu tycks ta flera steg bakåt.

Det oroliga människor behöver är inte bilder på drunknade barn. Alla vet redan vad som pågår i Syrien och på Medelhavet. Det är inte okunskap som får folk att känna oro över en havererad asylpolitik i Sverige. Det är de faktiska konsekvenserna i just deras kommun, på just deras skola, på just deras vårdcentral, på just deras äldreboende. Att besvara denna oro med att vi måste visa mer hjärta, är bara hånfullt.

Vart tog den rationella och intellektuellt hederliga högern vägen? Den som lyfte fram ekonomiska och ideologiska argument och fick dem att framstå som det mest rationella i världen. När började magkänslor bli viktigare än sakliga argument? Förmodligen när några började inse att debatten är förlorad. Då återstår bara att vädja till människors empati, be motståndarna hålla käften och dela ut etiketter på alla som tycker fel.

När Sverigedemokraterna börjar bli det parti som står för realism och hjärna i en fråga, då vet man att något allvarligt har hänt med den svenska borgerligheten.

Skärp er.

Özz Nujen håller förstås stilen. 

Riskerna med regeringens terrorbekämpning

Regeringen presenterade i går förslag för att bättre bekämpa terrorismen. Dit hör kriminalisering av resor, träningsläger och pengainsamling i syfte att förbereda eller delta i terrorhandlingar.

Det låter bra. Närmast som en självklarhet. Men svårigheterna är uppenbara, både vad gäller möjligheten att faktiskt lagföra misstänkta och risken för att spaningen blir för bred. Hur ska man bevisa att den som reser till Turkiet, med slutdestination IS-kontrollerat område i Syrien, har för avsikt att strida för terrorgruppen? Eller att den som kommer tillbaka därifrån har gjort sig skyldig till terrorhandlingar? Och kommer alla som reser till länder i närområdet - vilket kan tänkas vara ganska många framöver eftersom antalet syrier och irakier i Sverige har vuxit stadigt under de senaste åren - automatiskt bli misstänkliggjorda?

Självfallet måste polis och säkerhetspolis kunna avlyssna misstänkta terrorister. Men metoderna måste vara proportionerliga och ändamålsenliga. Detta är en ständig avvägning som lagstiftaren har att göra, och mer ofta än sällan tenderar politiker att väga vår säkerhet tyngre än vår personliga integritet. En som är kritisk mot regeringens planer är advokaten Thomas Olsson.

Jag är obotligt skeptisk mot att ge staten större befogenheter i form av övervakning och olika sorters tvångsmedel. Ofta, menar jag, behöver existerande lagstiftning användas bättre innan ny föreslås. Men politiker har ofta bråttom, och en ny lag smäller alltid högre än en mesig förändring i tillämpning av en gammal.

Ivar Arpi, bra i många frågor men tyvärr inte i övervakningsfrågan, menar att Edward Snowdens läckor försvårat säkerhetstjänsternas arbete. Han hänvisar till boken The great war of our time- the CIA's fight against terrorism from Al- Qa'ida to Isis, skriven av den före detta CIA-chefen och Bush-rådgivaren vid den 11 september Michael Morell.

Det är en anmärkningsvärd hänvisning eftersom om det är något vi vet om CIA och NSA, är det att de ljuger och bedrar allmänheten. Hela tiden. Att använda en före detta CIA-chef som sanningsvittne i fråga om de effekter Snowdens avslöjanden av NSA:s globala massövervakning fått är, för att uttrycka det försiktigt, naivt. Säg den chef, nutida eller dåtida, inom underrättelsetjänsten som har ett gott öga till Snowdens gärning.

Utvecklingen är väldigt typisk. Först är politikerna naiva och misslyckas med att bekämpa ett problem innan det växer sig för stort. Sedan växer problemet och kraven på hårdare tag blir allt starkare från allmänheten. Då ökar acceptansen för trubbiga och hårdföra metoder eftersom dessa tolkas som ett uttryck för handlingskraft. Längs vägen går både fri- och rättigheter förlorade. Allt för vår egen säkerhets skull.

Detta ser vi nu ske i fråga om radikalisering i muslimska kretsar. I förorter som Gud, eller i alla fall politikerna, glömde. Detta är ett svek, både mot människorna i dessa områden och mot hela den svenska befolkningen som löper större risk för terrordåd när ingen har koll på radikaliserade unga som reser till Syrien, återvänder för att få vård för att sedan åka tillbaka igen.

Det finns mycket att göra. Vi behöver ha bättre koll på vilka som reser till Sverige, vilka som gömmer sig i den stora strömmen av asylsökande, få stopp på handeln med svenska pass genom att begränsa hur många man kan få ut under en viss tid och mycket annat.

Ivar Arpi har fel när han hävdar att dagens övervakning inte är för stor utan för dålig. Den är för dålig därför att den är för stor. Den som har som mål att samla in allt ser till slut ingenting.

Politikerna ljög om datalagringen

Datalagringsdirektivet, som innebär att staten ålägger teleoperatörerna att lagra all digital kommunikation mellan icke brottsmisstänkta medborgare, må ha fallit i EU. Men i Sverige lyckades politikerna genom en lydig utredare se till att massövervakningen kunde fortsätta. I, som det kallas, "enlighet med svensk lag".

När FRA-lagen skulle röstas igenom varnade kritiker för ändamålsglidning. Syftet var att bekämpa yttre hot, sades det. FRA skulle inte spana på vanliga svenskar. Målet var terrorister och utländska hot mot Sverige. Den amerikanska motsvarigheten NSA sade samma sak om sin verksamhet, men tack vare Edward Snowdens läckor vet vi att de ljugit hela tiden. NSA samlade och samlar fortfarande in mängder av trafikuppgifter från vanliga amerikaner. De ser operatören AT&T som "en partner".

Dessvärre har inget läckt från FRA, så vi vet inte om myndigheten följer svensk lag. Men eftersom FRA-lagen inspirerades av den amerikanska lagstiftningen, och systemet med en nickedockadomstol (edit: Försvarsunderrättelsedomstolen, tack för påpekande från läsare) påminner om den amerikanska motsvarigheten, ser jag tyvärr liten sannolikhet i att FRA skulle sköta sig klanderfritt jämfört med NSA och brittiska GCHQ.

Ett varningens finger om ändamålsglidning höjdes även mot datalagringen. Nu ser det ut som om vi får rätt. Datalagringen skulle, precis som FRA:s och NSA:s massövervakning, inte riktas mot "vanliga medborgare". Systemet är nödvändigt för att bekämpa grov gränsöverskridande brottslighet. Och barnporr, förstås.

Åter igen ser vi hur politikerna visat sig vara kallhamrade lögnare. Skatteverket har använt trafikuppgifter i vanliga taxeringsärenden. Nu är även Tullverket med på tåget. Genom att ha tillgång till alla svenskars digitala kommunikation kan man säkert få tag på en och annan smugglare. Och det är ju kul. Men är det proportionerligt?

Försäkringskassan är också intresserad. I fall av grov ekonomisk brottslighet, även grovt bidragsbrott, vill myndigheten få möjlighet att inhämta information som samlats in med hjälp av den svenska datalagringen. Den datalagring som av EU-domstolen förklarades bryta mot de mänskliga rättigheterna (och därför avskaffades i en rad EU-länder), den datalagring som bara skulle användas för att kunna bekämpa riktigt grov brottslighet - den ska nu alltså användas för att jaga bidragsfuskare.

Vi måste fråga oss vad som blir nästa steg. Ty inbilla er inte att detta är slutet, att politiker och myndigheter kommer nöja sig med detta. Datalagringen är ett smörgåsbord, och det är helt naturligt att fler hungriga vargar kommer vilja ha sin beskärda del av festligheterna. Det vill säga din och min digitala information. Vår integritet är till salu.

Sällan har politiker ljugit så flagrant och öppet och kommit undan med det. Och det är tyst, så tyst, i de svenska medierna. 

Läs även:
HAX, Oisín Cantwell

En växande insikt

Annie Lööf har hållit sommartal. Hon är bekymrad över klimatet i invandringsdebatten. Men Lööf borde i egenskap av företrädare för den miljöpartistiska migrationspolitiken ha betydligt mer än ett debattklimat att vara bekymrad över.

Det är nämligen delvis hennes politik som har lagt grunden för Sverigedemokraternas framgångar och många av de bekymmer vi ser i samhället i dag. Den insikten saknades förstås i sommartalet.

Paniken lyser i politikernas ögon just nu. I paniklägen föds dumma förslag. Detta ser vi exempel på nu. De rödgröna partierna vill tvinga kommuner att ta emot asylsökande. Centerpartiet vill å sin sida se en straffavgift för de kommuner som "smiter från sitt flyktingansvar". Inget av förslagen löser egentligen någonting så länge nyanlända kan bosätta sig hos släktingar i andra kommuner i enlighet med EBO (vilket de flesta också gör).

Centerförslaget är egentligen ganska fantastiskt i sin världsfrånvändhet. Det Lööf säger är att kommunerna helt enkelt får se till att lösa de problem som bland andra hennes parti har skapat genom en oansvarig och naiv politik. Centerpartiet påpekar att det inte bara handlar om att straffa de syndiga som inte tar ansvar utan också att ge en bonus till de som tar emot fler. (Detta är för övrigt en intressant glidning, det är inte så länge sedan kostnaderna för asylmottagandet kallades "vinst".)

Låt oss sammanfatta: Först driver riksdag och regering en urflippad migrationspolitik och en fullständigt misslyckad integrationspolitik. Sedan skickar de notan till kommunerna med en skarpt formulerad anklagelseakt om att vissa kommuner inte tar sitt ansvar. Det är onekligen ganska fräckt. Kommuner som Ljusnarsberg, Norberg och Södertälje har inte bett om detta.

Nödrop har sänts från kommuner under lång tid nu. De klarar inte anstormningen. De har inte resurser. Inte skolplatser. Inte tolkar. Inte vårdplatser. Och framför allt inte bostäder. Först nu börjar politiker inom borgerligheten och socialdemokratin vakna upp och se att det finns vissa "utmaningar" att hantera.

Novus VD Torbjörn Sjöström sammanfattade häromdagen vad det växande stödet för SD i grunden handlar om: pengar. När folk ser att det saknas pengar i viktiga samhällsfunktioner, när nedskärning nummer femtielva kommer inom äldrevården i kommunen, samtidigt som migrationspolitiken får frikort ur ett kostnadsperspektiv, ja då reagerar många. Med rätta.

Det finns röster inom borgerligheten som kräver en förändring. Det finns en växande insikt, tror jag, om att vi inte bara kan prata integrationspolitik utan också måste ta i själva migrationsfrågan för att integration i en välfärdsstat alls ska vara möjlig. Vi måste alltså diskutera hur många som kommer och under vilka premisser människor bör få komma till Sverige.

Centerpartiet har definitivt valt sin väg. Nu är det upp till övriga allianspartier att välja sin. Deras chanser att någonsin ingå i en regering igen är beroende av vilket beslut de fattar.

Läs även:
Widar Andersson, Peter Santesson

Logik i kubik

Politikens natur

Först tar politiker en stor del av den arbetande befolkningens inkomst och utlovar en god vård, en bra skola, jobb och bostäder till alla och ett tryggt samhälle i utbyte.

Sedan misslyckas de med detta. Sitt enda jobb.

Då kräver de ännu mer pengar och utlovar att den här gången ska vi minsann få en god vård, en bra skola, jobb och bostäder till alla och ett tryggt samhälle för pengarna.

Tiotals miljarder vill den rödgröna regeringen nu satsa. Notera väl av dina och mina pengar. Detta för att leverera det de misslyckades med förra gången.

Den som vill kan ju tro dem. Kan vi inte få tillbaka våra pengar i stället?

Beväpna er

Jag tänker bygga mig en kåk. I sten. Med galler för fönstren. Jävligt bra larm. Och om någon försöker skada min familj, då skjuter jag den jäveln.

Stefan Löfven upprepade i valrörelsen att Sverige "håller på att gå sönder". Han konkretiserade aldrig särskilt bra vad han menade. Hans ord uppfattades därför mest som en magkänsla och har blivit ett stående skämt i sociala medier.

Men sanningen är att delar av Sverige har halkat efter. Det spricker i fogarna nu, och detta har pågått under lång tid. Många människor som bor på landsbygden känner inte att den politiska eliten i Stockholms innerstad förstår dem, inte tar hänsyn till deras livsvillkor. Detta är inte gnäll utan en korrekt iakttagelse. I vissa delar av landet finns knappt någon polis att tala om. Polisstationer har lagts ned under många års tid, och de få som återstår kan omöjligt täcka det stora område de anvisats.

Konsekvensen blir att människor lämnas åt sitt öde om något händer. Detta väcker berättigad frustration. Skyddet för liv och egendom är alltså i realiteten beroende av var du bor. Sverige har blivit vad Per Gudmundson beskrivit som en nattvandrarstat. Vi får i ökad grad skydda oss själva. Detta hade varit helt i sin ordning om vi inte samtidigt tvangs betala för det skydd som staten är oförmögen att ge oss. Häri ligger själva kärnan till problematiken. För att ytterligare försvåra driver svenska politiker linjen att det ska vara svårt, krångligt och dyrt att äga vapen.

Jag hatar lynchjustis. Jag ogillar tanken på medborgargarden som går omkring och leker polis. Visserligen ligger jag inte sömnlös över att just Hagamannen fick en golfklubba i skallen häromdagen, och i viss mån kan jag sympatisera med att människor tar saken i egna händer för att skydda sin egendom. Men jag skulle föredra en fungerande polismakt.

Men när staten i praktiken har frånsagt sig ansvaret genom att inte dyka upp efter ett inbrott, genom att inte ha resurser att utreda vardagsbrott och genom att lägga ned förundersökningar trots att en tjuv gripits på bar gärning förtjänar den inte vårt förtroende. Den politiska oviljan att markera mot grov brottslighet i straffskalan eroderar förtroendet för rättsstaten ytterligare. Det är svårt att vinna tillbaka förtroendet när fallet utför väl har börjat accelerera.

Citatet som inleder denna bloggpost kommer från en film. En svensk film som berör den organiserade brottsligheten och dess konsekvenser. Låter det överdrivet? Kanske det. Men en stat som sväller på bredden och samtidigt misslyckas med att leva upp till sitt grunduppdrag är inget att skratta bort.

DN kallar alla som är oroliga över samhällsutvecklingen och känner obehag när de går ut på kvällen för "statistikförnekare" och "trygghetsskeptiker". Ett sådant påhopp blir som ett dubbelt knivhugg. Först sviker staten sin viktigaste uppgift - sedan hånar landets största morgontidning de människor som känner oro över radikalisering i förorter, brinnande bilar, våldtäkter och en polis som förefaller maktlös. Det är inte ett dugg konstigt om allt fler börjar ta lagen i egna händer.

Titta noga, politiker. Detta har ni skapat. Detta är konsekvensen av en stat som har släppt sin kärnuppgift att skydda liv och egendom. Om tio år kommer de ansvariga förmodligen säga att de var naiva. Men det är så dags då.

Läs även:
Johan Westerholm

Politikerna vill inte ha en förändrad bostadspolitik

Svensk bostadsmarknad är sjuk. Alla vet det. Alla (förutom några vänsterpartister, förblindade medlemmar i Hyresgästföreningen och en okunnig ledarskribent på Aftonbladet) vet också vilka åtgärder som måste till för att vi ska få en fungerande hyresrättsmarknad igen och omsättning i beståndet så att unga kan få en första lägenhet utan rika föräldrar, att äldre som vill sälja huset och få en billig hyresrätt kan få det och att barnfamiljer i behov av något större kan köpa det där huset. Allt hänger ihop.

Ändå har svenska politiker under decennier gjort precis fel saker hela tiden. Alliansen hade åtta år på sig, och även om Stefan Attefall tillsatte utredningar som föreslog steg i rätt riktning får de borgerligas facit kallas allt annat än tillfredsställande.

Nu byggs det mer än på väldigt länge, men det är lägenheter för redan välbeställda. Vi har fått en inside/outside-marknad där alltfler hamnar utanför en realistisk chans att få en bostad i storstadsområdena. Just där jobben finns.

Jan Björklund tog upp problematiken i sitt sommartal, och på DN Debatt listar Folkpartiet tio förslag till en förbättrad hyresmarknad. Fri hyressättning vid nybyggnation är ett av dem. Detta är självfallet rimligt, men det är knappast huvudproblemet i dag att nybyggda hyresrätter inte är marknadsmässigt hyressatta. Tvärtom tenderar nybyggnation ligga betydligt närmare marknadspris än äldre lägenheter vars hyror i attraktiva lägen hållits nere av bruksvärdessystemet.

Lyckligtvis föreslår FP även en förändring av detta föråldrade system. Läge och efterfrågan ska påverka hyran i större utsträckning. Denna idé har länge varit tabu i Sverige, och Alliansen vågade aldrig löpa linan ut. Nu, försvagad i opposition, lägger Björklund förslaget. Jaha, så intressant.

En snabbare överklagandeprocess, uppmjukat strandskydd och rätt för byggherrar att utarbeta detaljplaner - det är svårt att invända mot något av förslagen. Men ett problem kvarstår fortfarande: lokalpolitiker sätter sig ofta på tvären när det ska byggas i deras stadsdel. Och det är inte bara miljöpartister som älskar ogräs som protesterar. Folkpartister gör det också. I Stockholm har Folkpartiet knappast varit mest offensivt av alla i bostadspolitiken.

Alla vet rimligen vad som måste göras. Det är bara inte ideologiskt möjligt för vissa att föreslå fri hyressättning. Därför står vi här och stampar. Fortfarande. Med en rekordsnabb befolkningstillväxt, en rusande bostadsrättsmarknad och en havererad hyresrättsmarknad som politiker försöker lappa och laga. Och vem vet vilka förslag FP kommer att lägga om de får chans att sitta i en regering igen. Radikala förändringar på bostadsmarknaden lär nog inte höra dit.

Jag börjar att luta åt att politikerna inte vill ha en förändring till stånd. Även partiledare och ministrar sitter i bostadsrätter och villor vars värde har skjutit i höjden av bostadshaveriet. Inte vill de se att utbud och efterfrågan möts och att kön till Stockholms Bostadsförmedling plötsligt halveras. Någon annan förklaring är svår att finna när utredning efter utredning, expert efter expert har sagt ungefär samma sak. Och politiker gjort en annan.

Snart står en halv miljon människor i Stockholms bostadskö. Långa köer brukar vara ett tecken på något. Även när det inte är bröd det köas till.

Läs även:
Länsstyrelsen: Bostadsmarknaden i Stockholms län 2015

Gäst i radio bubb.la

På lördagsmorgonen på Frihetsfrontens sommarseminarium, när diset från natten ännu inte hade lagt sig, hjärnan var på väg att klarna till och de flesta fortfarande låg och sov efter nattens festande och filosoferande, livesände radio bubb.la ett specialavsnitt.

Gäster var Rick Falkvinge, Henrik Alexandersson och jag själv och ämnena som avhandlades var som vanligt vitt spridda:

Sanktioner mot Iran, yttrandefriheten ifrågasätts av pressombudsmannen, Schibsted manövrerar desperat för att överleva gammelmediakrisen, svågerkapitalism och hotet mot marknadsekonomin från höger, censur i Turkiet och EU, Argentinas militära kollaps, Nordkoreas senaste hot om krig, bitcoin tar över bankernas gamla roll i Grekland samt Elon Musks idé om tubtransporter blir i snabbt tempo verklighet i Kalifornien.

Lyssna gärna!

Sommarseminariet - en årlig tradition att värna

Foto: Henrik Bejke

Frihetsfrontens sommarseminarium är ett speciellt evenemang. Det hålls under en helg i augusti varje år och lockar liberaler, libertarianer, konservativa och anarkister från Sverige, Norge och ibland andra länder. Många av besökarna är riktiga veteraner med över 20 seminarier bakom sig.

I år upplevde jag att det var en bra spridning på ämnen och idel engagerade och intressanta talare. Jan Jörnmark (längst ned till vänster i bilden ovan) hade ett väldigt kul och intressant föredrag om städernas betydelse för ekonomisk utveckling, och Nima Sanandaji visade med statistik att det ingalunda är högskattestaten som lagt grunden för det svenska välståndet.

Lena Andersson var vass som vanligt, denna gång i sin analys av postmodernism och identitetspolitik. Hanif Bali var kul. Han är en frisk fläkt som om han varit representativ för det parti han företräder hade gjort Moderaterna möjligt att rösta på (nu är det tyvärr inte fallet).

Det är faktiskt lite fint att träffa människor under samma förutsättningar exakt en gång per år och uppleva en samhörighet och känna att vi nästan nyss träffades. Styrkan i Frihetsfrontens sammankomster, oavsett om det är talarkvällar, Liberöl eller sommarseminariet, är att man får komma som man är. Jag tror att detta får människor att slappna av, vilket bidrar till en bättre stämning. Inte sällan smittar detta av sig på talarna.

Genom frihetlig spontan ordning kan fantastiska saker uppstå. Bubb.la är ett exempel på detta. En frihetlig nyhetsgenerator som uppstod genom ett fåtal personers initiativ och hårda arbete och som nu hålls levande mycket tack vare dussintals om inte hundratals frivilliga bidrag varje timme, varje dag, varje vecka. Äntligen har vi fått ett exempel på att även libertarianer kan skapa något tillsammans. Genom spontan ordning. Utan tvång eller diktat.

Frihetsfronten är månne inte vad det en gång var. Aktivismen som gjorde nätverket känt en gång i tiden ligger bakom oss. Men det betyder alltså inte att det inte händer saker hela tiden.

Frihetsfrontens sommarseminarium är en institution. Jag hoppas det förblir det.  Och att vi blir ännu fler nästa år. 

Bisarra jämförelser i migrationsdebatten

Om du vill göra ett inlägg i en politisk debatt men saknar förmåga till eller intresse för att föra fram sakpolitiska argument och konkreta fakta, finns det flera vägar att gå.

Du kan använda en klassisk halmgubbe och gå till attack mot sådant som din motståndare över huvud taget inte står för. Detta är ganska populärt och tämligen effektivt eftersom många ändå inte tar sig tid att sätta sig in i båda sidors argument.

Du kan också göra bisarra jämförelser i ett försök att förminska din motståndares sak. Och du kan slutligen "tala från hjärtat", göra känslomässiga utspel som känns "genuina" och inte upplevs som ett dugg mindre sanna än den mest sakliga avhandling, detta eftersom vi som bekant lever i den nya sköna postmoderna världen där alla har rätt till sin egen sanning.

Aldrig är detta så tydligt som i frågor som rör migration, integration och förekomsten av tiggande EU-migranter i Sverige. Här biter inte fakta. Här triumferar känslor. Här blir vissa nyckelord som "människosyn" och "värdegrund" tillsammans med mantrat "det handlar om vilket samhälle vi vill ha" plötsligt till argument i debatten.

Ett exempel under kategorin bisarra jämförelser stod veteranen Staffan Heimerson för härom dagen i en av de mer delade artiklarna i sociala medier den senaste tiden. Heimerson menar att dagens flyktingström till EU och Sverige är en bagatell. Som jämförelse tar han de riks- och folktyskar som efter krigsslutet flydde från tidigare tyska områden tillbaka till det som återstod av riket. Till antalet 12 miljoner var de och se, Tyskland blev ju ett bra land till slut ändå (man skulle kunna invända att det är en viss skillnad mellan migration av en befolkning som återvänder till sitt hemland och människor som flyr från sitt hemland när det gäller förmågan att integreras).

Om vi ska dra Heimersons resonemang till dess logiska förlängning, skulle det i princip innebära att nästan all sakpolitisk diskussion om upplevda problem i Sverige blev omöjlig att föra utan att bli anklagad för att "sakna sinne för proportioner". Alltid finns det ju historiska exempel på någon som haft det värre.

Problem med järnvägen? Ha! Under andra världskriget fördes människor i godsvagnar till dödsläger. 

En handgranat i veckan som smäller i Malmö? Ha! Under andra världskriget utplånades hela städer på en enskild natt.

Skenande kostnader för asylpolitiken? Ha! Efter börskraschen 1929 föll hela världsekonomin ihop.

Vi ska, för att använda Hasse & Tage, vara jäkligt glada för att bara ha en spik i foten. Nå, den som tycker att Staffan Heimersons sätt att argumentera för debatten framåt, att någon blir klokare, kan räcka upp en hand.

Andra har jämfört dagens asylmigration till Sverige med den stora emigrationen till Amerika. 1,2 miljoner svenskar utvandrade. Syftet är att visa att "vi" var som "dem" då. Och eftersom "vi" ju blev insläppta, borde självfallet även vår dörr stå öppen för dem som flyr hit nu.

Jämförelsen blir emellertid ett dåligt argument för dagens miljöpartistiska migrationspolitik, ty skillnaderna är betydligt fler än likheterna. Först och främst säger migrationen av svenskar till Amerika ingenting om dagens asyltryck på Sverige - de där 1,2 miljoner svenskarna som utvandrade gjorde det under en period av 60 år, och det skedde till ett land mångfalt större än Sverige. För det andra skilde sig den stora emigrationen på ytterligare ett fundamentalt sätt från dagens asylmigration till Sverige: den var selektiv.

Dels var det förstås inte alla som hade råd att köpa en Amerikabiljett, och den selektionsaspekten finns även i dag eftersom det bara är vissa som har råd att betala flyktingsmugglare 150 000 kr, men framför allt släppte inte Amerika in vem som helst. Det gjordes hälsokontroller både innan du klev ombord på fartyget i England och innan du släpptes in i landet. Den sistnämnda gick ut på att leta efter tecken på ohälsa och "defekter" hos migranten. Orsaken till att rederiet var intresserat av passagerarnas hälsa var att det tvingades betala återresan om immigrationsmyndigheten vägrade släppa in personen i landet.

För den som godkändes stod inga sociala myndigheter väntande med bostäder och försörjning. Detta är förstås en annan viktig skillnad mellan dåtidens Amerika och dagens Sverige. Den universella välfärdsstaten var ännu inte uppfunnen. För den som kommer till Sverige som asylsökande öppnas emellertid möjligheter till både försörjning och utbildning. Bekostad av andra.

Migration är inget problem så länge den inte sker på andras bekostnad. Men Sverige är en högskattestat med universell välfärd som är gemensamt finansierad. Det är inte alls märkligt att denna utsätts för påfrestningar när det kommer väldigt många människor samtidigt och dessa dessutom inte kommer ut i arbete.

Föreställ dig att svenska myndigheter skulle avslå asylansökningar mot bakgrunden att den som söker har en funktionsnedsättning, har alkoholism i släkten, ser lite knäpp ut eller tros löpa risk att ligga samhället till last på något sätt.

Det vore förstås en helt omöjlig sak att föreslå i dag. Men den som använder emigrationen till Amerika som en parallell till dagens asylinvandring till Sverige bör faktiskt vara hederlig nog att lägga just sådana förslag för att jämförelsen ska hålla.

Läs även:
Alice Teodorescu

Till skogs

Nu åker jag ut i grönskan i några dagar på Frihetsfrontens årliga sommarseminarium.

I vanlig ordning betyder det att jag kommer sakna uppkoppling, förutom i mobilen, fram till på söndag kväll. Datorn lämnar jag hemma.

Jag kommer däremot kunna kolla och godkänna kommentarer.

Kvittot på ett monumentalt misslyckande

Svensk politik har under decennier varit en tämligen förutsägbar historia för alla inblandade. Det politiska spelet har gått ut på att inordna sig i två block, höger eller vänster. Det största blocket regerar. Inte sällan i minoritet. Landet har haft två statsbärande partier, Socialdemokraterna och numera även Moderaterna. Oftast vinner sossarna, men emellanåt ledsnar väljarna och röstar fram en borgerlig regering i stället. För vissa känns det som en statskupp.

På detta sätt har det politiska livet i Sverige gått sin gilla gång. Systemet är byggt utifrån fem partier och visst har det tillkommit nya partier längs resans gång, men de har alltid inordnat sig på endera sida. Kristdemokraterna till höger, Miljöpartiet till vänster. Ny demokrati blev en dagsslända som tycktes bekräfta att det politiska systemet trots allt är beständigt.

Inget hade förberett någon på SD. Ett parti som inte tillhör något block. Som inte följer praxis. Som är som den där illa ansedda gästen vid finmiddagen, smaskar vid bordet och tar plats före värdinnan.

Efter valet 2010 uppstod panik i det svenska etablissemanget. SD kom in i riksdagen.  Dåvarande statsministern Fredrik Reinfeldt tog avstånd från SD på sitt eget sätt - genom att liera sig med SD:s motpol. I mars året efter ingick Alliansen en migrationsöverenskommelse med Miljöpartiet som enligt MP:s Maria Ferm syftade till att "fler människor som behöver vår hjälp [...] får det."

Jimmie Åkessons parti fortsatte att växa i opinionen. Asylinvandringen fortsatte att slå nya rekord, både i omfattning och i kostnader. Antalet tiggare på svenska gator ökade ideligen. Och SD stod där som enda parti som sade nej.

Inför valet valet 2014 försökte sig public service på en kupp: de sände ett inslag om Åkessons påstådda spelmissbruk samma dag som slutdebatten i TV skulle hållas. Det liknade ett sista försök att få väljarna på andra tankar.

Men det hjälpte inte. Förstås. SD fördubblades igen. Efter det förändrade parlamentariska läget och SD:s ovilja att ge den rödgröna regeringen hjälp att sitta kvar, blev svaret Decemberöverenskommelsen. Och väljarnas tydliga replik sedan dess är att fortsätta fly till SD. Väljarna skriker: "Hör ni oss? Förstår ni varningsklockorna nu?"

Men på de borgerliga partikontoren är det ekande tyst. 

Hanteringen av SD har präglats av tafatthet. Passivitet. Och en oförmåga att tänka nytt. Det sistnämnda är för mig det mest förbluffande. Man kan tycka att erfarna politiker och deras välbetalda konsulter borde ha sett varningssignalerna och de egna misstagen för länge sedan. Partiets tillväxt har ju pågått i tangentens riktning under en längre tid, och det krävs endast ett medelmåttigt förstånd för att begripa vad som ligger bakom denna explosionsartade utveckling.

De skenande kostnaderna för asylpolitiken. Bristerna i välfärdens kärna. Tiggeriet. En krackelerande samhällsservice ute i landet. Förorter som bryts loss från övriga Sverige. En upplevelse av ökad otrygghet i drabbade områden. Allt detta föder ett missnöje, och säg mig varför den som är missnöjd ska fortsätta att rösta på de partier som orsakat problemen. I synnerhet när de så uppenbart saknar svar på människors fullt legitima frågor.

Om jag vore borgerlig eller socialdemokratisk partistrateg skulle jag känna en växande oro just nu. Alla knep i boken har ju redan prövats, och inte ens skandaler tycks bita. Det hjälpte inte att frysa ut Sverigedemokraterna, att vägra ta debatten. Det hjälpte inte heller att ta debatten eftersom upprörda och emotionella politiker, vilket nästan utan undantag är vad SD:s debattmotståndare har varit, framstår som oprofessionella. Och att i ilska demonstrera, riva ned affischer, kasta tårtor och störa möten har sannolikt bara varit direkt kontraproduktiva metoder.

Här står vi nu. Elva månader efter valet. SD får över 20 procent i tre separata opinionsmätningar på en och samma dag, varav Yougov hamnade högst med hela 25,2%. Tydligare än så kan övriga partiers monumentala misslyckande knappast beskrivas.

Det måste sägas vara väldigt symptomatiskt för det politiska etablissemangets oförmåga att sätta sig in i den verklighet som människor lever i att Moderaterna, ett parti som aspirerar på statsministerposten, just denna dag till ära presenterar ett förslag om sovmorgnar i skolan. 

Alternativa medier växer

Vilka medier vänder du dig till för att tillgodogöra dig de senaste nyheterna? Kvällspressen? Lokaltidningen? Public service?

Om du frågar en genomsnittlig svensk är svaret allihop. Men i allt högre grad konsumerar vi alternativa medier. Detta har Martin Borgs kunnat konstatera genom att undersöka från vilka vi konsumenter delar nyheter. Han tittade på de tio mest delade artiklarna och fann detta: efter Aftonbladet och Expressen hittar vi SVT - och Fria Tider. Följda av Nyheter I dag, Sveriges Radio och Avpixlat.

Det är ingen hemlighet att de traditionella medierna alltid har sett ned på uppstickarna. Bloggosfären har kallats för "en kloak", så det är inte svårt att lista ut vad etablissemanget tycker om de framväxande medierna.

De alternativa medierna har vuxit och blivit betydligt större än vad jag hade kunnat tro (men i ett läge när SD blir Sveriges största parti i Yougovs mätning, säga vad man vill om den, kanske vi inte ska förvånas över någonting). Tillväxten är ett tecken i tiden. Ett tecken på hur allt fler medborgare har förlorat tilltron till de traditionella medierna och söker information i alternativa kanaler. Kommer detta påverka de gamla mediernas bevakning? Det är frågan.

Detta är en fascinerande utveckling. Inte minst för att vi bland de största alternativa medierna nämligen inte hittar någon uttalad vänstersajt. Faktum är att förutom Aftonbladet, som får kallas uttalat vänster, och public service, som vi kan kalla outtalat vänster, saknas det vänstermedier bland de mest delade som Martin Borgs undersökte.

Att mäta delningar är förstås inte detsamma som att mäta läsare/tittare/lyssnare. Men jag tror att det säger något mer. Dels hur aktiva konsumenterna är, dels hur spridningen ser ut. En delad artikel på Facebook eller Twitter kan potentiellt nå tiotusentals andra.

Det är onekligen anmärkningsvärt hur snabbt de alternativa medierna har vuxit, och jag gissar att det är nog för att få mediechefer på de gamla mediehusen att börja bita på naglarna. Inte minst som få av dem ens tjänar några pengar längre.

En nödvändig splittring

Det pågår ett lågintensivt inbördeskrig inom borgerligheten. Ett verbalt krig mellan socialliberaler på ena sidan och liberaler och liberalkonservativa på den andra. Vänstern tittar nyfiket på.

I kulisserna skymtar aktuella spörsmål som publicering av gärningsmäns etnicitet, vilket blivit en omdebatterad fråga efter Ikea-dådet. Men detta krig handlar egentligen i första hand om synen på hela migrations- och integrationspolitiken, och som så mycket annat ges den stora emotionella övertoner till följd av att den därmed även innehåller den underliggande frågan om hur man ska förhålla sig till Sverigedemokraterna.

På ena sidan står ledarsidorna på Svenska Dagbladet, Expressen och Dagens Industri genom bland andra Per Gudmundson, Ivar Arpi, Anna Dahlberg och PM Nilsson. På den andra hittar vi inte bara Sydsvenskans Per Svensson och tidningar som Upsala Nya Tidning och Sundsvalls Tidning utan också en hel drös vänsterskribenter som genom instick utifrån plötsligt tycks ha ett osedvanligt stort intresse för liberalers välmående och framtid. De oroas och upprörs över en upplevd anpassning till SD.

I själva verket tror jag att en viktig delförklaring till SD:s tillväxt är borgerlighetens bestämda skutt vänsterut. Borgerliga partier och företrädare har gett partier och debattörer till vänster problembeskrivningsprivilegiet. Många känner inte längre igen sig i sina gamla partier.

Det är när man inte ens vill se existerande problem för att dessa problem i sig kan tänkas utnyttjas politiskt av SD, som förnuftets båt definitivt har lämnat kajen. Då ägnar man sig åt skönmålning, och den sortens beteende genomskådas lätt. Konsekvensen blir ett minskat förtroende från de egna. Vi ska minnas att många som röstar på SD inte ens gillar partiet i fråga. Det är en ren proteströst.

När ett stort borgerligt parti som tidigare stod upp för lag och ordning monterar ned det svenska försvaret, stillatigande ser på när vardagsbrottsligheten ökar, börjar älska facket, hoppar i galen tunna med tokfeminister genom att kalla sig feministiskt och köpa idén om Sverige som ett patriarkat, öppnar gränserna för rekordstor asylinvandring utan en realistisk idé om hur de som kommer till Sverige ska kunna försörja sig själva... Ja, då är det inte så konstigt om många väljare blir förvirrade och besvikna.

Denna upplevelse av vänsterglidning inom borgerligheten finns givetvis även hos de borgerliga ledarskribenter som nu angrips med brunfärg. Jag vill hävda att den påstådda anpassningen till Sverigedemokraterna är något av en myt. I själva verket handlar det om en återgång till borgerliga värderingar som förlorats längs vägen i det stora alliansprojektet och omstöpningen av Moderaterna. Må så vara att en del av dessa värderingar delas av ett parti som blev det tredje största i förra valet.

Det är förbluffande att frågan om "vad som gynnar SD" fortfarande tillåts överskugga all saklig diskussion. Jag tror nämligen att de flesta av oss borde kunna enas om att vad etablissemanget till höger och vänster än har gjort hittills, har det "gynnat SD". Detta eftersom just frågan om vad som "gynnar SD" har fått dem att släppa blicken från sakpolitiken och i stället fokusera på en positionering som månne ger likes och hjärtan från de egna på Facebook men som inte leder ett enda steg framåt i kampen mot kriminalitet och utanförskap och för fler bostäder, mer tillgänglig samhällsservice och en fungerande infrastruktur.

Det saknas inte utmaningar i dagens Sverige. Skribenter till både höger och vänster borde fylla sina dagar med att hitta kreativa lösningar i stället för att sätta etiketter på motståndaren och oroa sig över dennes mentala hälsa. Men det görs inte. Att hitta lösningar på komplicerade problem är alldeles för utmattande. Det är mycket lättare att skrika "brunhöger!".

Låg mig då säga en sak till borgerligheten där ute: det enda sättet att göra det ni säger er vilja göra, hejda SD:s tillväxt, är att hitta lösningar på de stora misslyckanden som fått väljare att gå till nämnda parti. Era väljare förväntar sig att människor ska vara lika inför lagen. Att äganderätten ska försvaras. Att det finns en plan för att hantera att tiotusentals människor söker asyl i Sverige eftersom det ju är ni, politikerna, som har skapat regelverket.

Kanske ser vi nu en pågående splittring inom borgerligheten. En nödvändig splittring mellan å ena sidan de som vill ha en borgerlighet som står upp för idealen frihet under ansvar och inte ser Sverige som världens socialtjänst och å den andra socialliberaler med miljöpartistiska sympatier för vilka det är överordnat allt annat att hamna på motsatt sida som SD.

Det är hög tid för alla liberaler och konservativa att välja vilken riktning på politiken vi vill ha.

Tidigare bloggat:
Liberala rop i ett svenskt mörker

Läs även:
Sanna Rayman, Csaba Bene Perlenberg, Dagens Arena: Hur mår högern?

Politikerfrälse utan skam i kroppen

För tre år sedan sände SVT ett inslag om miljöpartisten Mikael Johansson. Han lämnade riksdagen efter valet 2010 och levde gott på sin riksdagspension. Johansson förklarade att han nog tänkte hitta ett jobb vad det led. I dag skriver vi 2015 och samme man dyker upp i ett liknande inslag.

Nu har Mikael Johansson "slagit ur hågen" att hitta ett arbete. Han är ju 55 år. Vilken fantastisk inställning. Herr Johansson tillhör just det parti som menar att det inte behövs några incitament för att arbeta. Folk vill ju göra rätt för sig. Att göra arbetslösa fattigare ger inga fler jobb, brukar det hävdas.

Ändå är Johansson själv ett perfekt exempel på just hur incitament fungerar - och vad frånvaron av dem leder till. Det är klart att det inte lockar att söka några arbeten när man får 38 000 kr varje månad för att hasa omkring hemma i mjukisbyxor och dricka kaffe.

Om riksdagspensionen, som egentligen kallas omställningsstöd, upphörde skulle Johansson bli tvungen att göra det alla vi andra måste göra när vi slutat en anställning - söka nytt jobb. Även om man är 55 år. Men han behöver inte göra det. För han är före detta riksdagsledamot.

Runt 60 procent av alla som slutade i riksdagen efter förra valet lever fortfarande på inkomstgarantin. Centerpartisten Johan Linander är en av dem. Han får 50 000 kr i månaden för att göra ingenting. Linander säger att han "var lite naiv" (om en enda politiker till ursäktar sig med "jag var naiv" osäkrar jag revolvern) som trodde att det skulle vara mycket lättare att hitta ett arbete efter tiden som riksdagsledamot.

Jag gissar att herr Linander inte har sökt alla tänkbara lediga arbeten som finns där ute utan fokuserat på de som passar hans juristutbildning. Det är förstås ett naturligt ställe att börja på, men Linander har kunnat ge tusan i att söka andra jobb tack vare inkomstgarantin som ger honom en månatlig inkomst långt över vad flertalet arbetande svenskar tjänar.

Detta är så förbaskat oanständigt!

Systemet är genomruttet. Samtidigt som borgerliga politiker talar om "arbetslinjen", ökar skillnaden mellan förvärvsarbetande och arbetslösa+sjukskrivna samt hävdar att man måste flytta dit jobben finns, sitter de alltså själva och håvar in pengar utan att göra ett skit när de väl slutat som riksdagsledamot.

Men inkomstgarantin har ju reformerats? Ja, för de som valdes in i Sveriges riksdag i höstas är den mindre generös. Men har du suttit i en mandatperiod får du ett helt års försörjning efter avslutad tjänstgöring som ledamot. Har du suttit i två mandatperioder får du två år. Sådana förmåner ser vi egentligen bara bland näringslivstoppar, även om det då förstås handlar om högre belopp.

Måste man inte ha en särskild trygghet för politiker för att kunna locka folk till politiken? Nej, jag har ingen förståelse för att politiker ska behandlas annorlunda än andra. Dessutom torde det vara fullt möjligt för välbetalda riksdagsledamöter att lägga undan pengar under sina fyra eller åtta år i riksdagen för att skapa en omställningsbuffert åt sig själva. Så får vi andra göra. Det kallas att planera sin ekonomi för oförutsedda händelser.

Tanken slår mig. Kan svårigheten ett hitta ett nytt jobb månne ha att göra med att de inte var så kompetenta till att börja med? Det finns kanske en orsak till att vissa blivit kvar i riksdagen i flera decennier...

Nu har den lilla ansträngningen blivit stor

Det var en statsminister med ett högt tonläge som höll sommartal i Vasaparken i Stockholm. Stefan Löfven berörde flyktingkrisen, IS härjningar, granatattackerna i Malmö och den obligatoriska frågan om jobb och utbildning.

Det var ett offensivt tal men faktiskt utan att fokusera på motståndarna. Stefan Löfven gick endast till direkt angrepp mot de borgerliga en gång när han upprepade det gamla socialdemokratiska favoritmantrat om att välfärdssatsningar och skattesänkningar inte kan kombineras.

I en partiledardebatt i våras kallade Löfven asyltrycket på Sverige för "en liten ansträngning", ett utryck som det fanns anledning för fler än bara Jimmie Åkesson att reagera mot. I dag var det slut på nyspråket. I dag höjde Löfven insatsen och kallade samma sak "en stor ansträngning" för samhället. Jojomensan.

Han betonade också att Sverige ska ha en reglerad invandring. De flesta vet förhoppningsvis att Sverige inte har fri invandring, men i en tid när asyltrycket slår rekordnivåer och EU-migranter tar sig rätten att vistas i landet i mer än tre månader, och därtill ockuperar mark under vistelsen, är det kanske lätt att tro att vem som helst får komma hit när och hur de vill. Att Löfven alls nämner att Sverige ska ha en reglerad invandring och att den som får avslag på sin asylansökan måste återvända hem, talar för att han börjat anpassa sin retorik för invandringskritiska socialdemokraters öron. Det är månne fråga om subtila förändringar, men de är märkbara.

Märkbar är även hans vilja att lyfta fram brottsbekämpningen. Löfven lät stundom som en borgerlig politiker av gammalt snitt när han konstaterade att vi måste vara "hårda mot brottsligheten". Det mötte inga dundrande applåder, och i denna fråga har Socialdemokraterna definitivt en uppförsbacke.

Löfven ville inkassera statsmannapoäng genom att ta upp att han i möten med Angela Merkel försökt pressa på för fler EU-länder att ta ett större ansvar för flyktingmottagandet i unionen. Men påståendet att EU nått en överenskommelse om en fördelning av flyktingar inom unionen är en sanning med modifikation. Det handlar om 60 000 kvotflyktingar. I fjol sökte totalt 626 000 människor asyl i EU, 13 procent av dem i Sverige (81 200, vilket kan jämföras med 24 353 år 2008 och 43 887 år 2013). Ökningen i antalet asylansökningar till Sverige har varit tydlig under lång tid, vilket gör att ingen kan säga att dagens asyltryck är en överraskning.

När det kommer till utanförskapet i vissa grupper är det socialdemokratiska receptet det gamla vanliga: utbildning ska lösa allt. Det är en tröttsamt förenklad syn. Alla kan inte studera. Alla vill inte studera. Vart ska dessa ta vägen när den enda vägen till jobb är studier? Socialdemokraterna vill ju varken luckra upp anställningsskyddet eller sänka lönerna.

Löfven fortsätter att spänna bågen. Men det är inte mycket som tyder på att hans regering kommer nå målet om EU:s lägsta arbetslöshet till 2020, att få ordning på bostadshaveriet, brottsligheten eller skapa ett välfungerande mottagande av asylsökande med en snabb integration.  

Läs även:
Fnordspotting

Feministerna saknar lösningar på riktiga problem

Julian Assange har kallat Sverige för "ett feminismens Saudiarabien". Tillspetsat, javisst, men inte utan ett korn av sanning. Men framför allt förbryllas jag över fokuset på struntfrågor.

Danmarks utrikesminister "dissade Sverige" (på kvällstidningsspråk) häromdagen när han apropå plåstergate sade att han "ännu en gång är glad att inte bo i Sverige". Piken var förstås riktad åt hans nordliga grannlands ständiga oförmåga att sortera ut viktigt från oviktigt, trivialt från dödsallvarligt. Och som på beställning kom kritiken.

Detta tycks vara särskilt vanligt förekommande hos svenska feminister som gärna ägnar sin tid åt att se patriarkala strukturer i vägskyltar, diskutera faran med för få kvinnliga karaktärer i TV- och datorspel och bekymra sig om en ojämn könsbalans på landets musikfestivaler. Parat med en identitetspolitisk frammarsch och en väl spridd lättkränkthet i samhället, är det numera svårt att veta vad som är skämt och vad som är allvar.

Tänk om alla dessa feminister kämpade för kvinnor som är förtryckta på riktigt. Tänk om deras energi lades på att sprida kunskap om och hjälp till våldtagna kvinnor i Kongo-Kinshasa, flickor som gifts bort i Afghanistan eller kvinnor som behandlas som en andra klassens medborgare i en rad muslimska länder.

En början på lösningen på många av de bekymmer som drabbar kvinnor och flickor i länder härjade av krig, är emellertid militär. IS terror kan inte förhandlas bort. Inte ens RFSL:s genuscertifieringar lockar IS-krigarna tillräckligt för att de ska lägga av med slavhandeln. De måste besegras på slagfältet. Utplånas.

Jag tror att detta gör att det slår lite slint för dem. Gudrun Schyman vill möta Putin med en utsträckt hand, med dialog. Vad hon vill göra åt IS har hon över huvud taget inte sagt något om. Hon och hennes trosfränder har inga svar på hur kvinnor ska kunna frigöras från verkligt patriarkalt förtryck i muslimska länder eller hur det största hotet mot mänsklig frihet sedan Sovjetunionen ska bemötas. Vi ser inga framstående feminister ta värvning för att strida mot IS, trots att det vore ett sätt att gå från ord till handling i kampen för miljoner kvinnors rättigheter i världen.

Dessa feminister förblir i stället pinsamt tysta. De faller tillbaka i sin trygga vrå och fortsätter att göra sina maktanalyser av det de betraktar som patriarkatet Sverige. Här dunkas det i ryggen, här delas det ut jämställdhetspris åt en person som prisat manshatet, här fokuserar vi på det som inte en enda jävel bryr sig om utanför landets gränser.

Ack, Sverige. Jag förstår den danske utrikesministern.

Patriarkatet på bänken

En tråkig person håller ett tråkigt sommarprat

Han var partiledare i 12 år, statsminister i åtta. Man kan gott tänka sig att det finns en hel del att berätta. Om toppmöten med några av världens ledare. Om nattliga manglingar med ministrarna i regeringen. Om tankegångarna bakom några av de mest uppmärksammade och kontroversiella besluten. Förklaringar och motiveringar.

Lyssnaren fick - ingenting. Det var en väldigt snål före detta partiledare och statsminister vi fick höra i går när Fredrik Reinfeldts sommarprat livesändes i Sveriges Radio. Det var kallt, humorlöst (även om han nog försökte) och intetsägande. Lite som personen Reinfeldt, alltså.

Mycket tid ägnades åt hans kommande bok. Reklam, skulle kanske någon kalla det. Men eftersom pratet om själva boken var lika ointressant som sommarpratet i övrigt skulle jag inte vara så säker på att det var bra reklam.

Reinfeldt pratade också om internationell utveckling och fattigdomsbekämpning och försökte sig på att uttala namn på kinesiska städer som Chongqing, Tianjin och Guangzhou. I mina öron lät det lite som när man drar med fingernageln över en griffeltavla. Det hade i och för sig väckt de lyssnare som förmodligen domnade bort under den där timmen.

Att lappa och laga minskar inte utanförskapet

Moderaterna har lanserat ett nytt begrepp: "det nya utanförskapet". Vad hände med det gamla? Tja, de grupper som partiet nu avser att lyfta till det fina innanförskapet är de som står utanför arbetsmarknaden och som, vad Moderaterna än säger, var de som stod utanför även när partiet tog över regeringsmakten 2006. Alltså främst unga och nyanlända. De grupper som tidigare ingick i det Fredrik Reinfeldt kallade "utanförskapet" (minus de långtidsarbetslösa, som M verkar ha gett upp hoppet om).

Om vi lägger de förvirrande begreppen åt sidan för ett ögonblick, lanserade Moderaterna i går idén med en "förstajobbet-anställning". Det ska vara en ny anställningsform, tidsbegränsad till 18 månader. M vill se ett "förstajobbet-avdrag" som skulle ge ett vårdbiträde ungefär 2 000 kr mer per år. Tanken med denna sortens anställning är att arbete ska kombineras med utbildning i de fall det behövs.

Jag håller inte för otroligt att detta kan fungera i vissa enskilda fall. Men risken är att det bara blir ännu ett i raden av misslyckade försök att få in unga och asylinvandrare på en arbetsmarknad som inte verkar vilja ha dem under rådande lönenivåer.

M menar att reformen skulle ge 10 000 nya jobb. Vi får sällan veta hur partierna har räknat fram exakt hur många nya jobb deras förslag väntas ge. Men vi ser förstås resultaten i efterhand. Tidigare reformer har inte gett några strålande resultat. Nystartsjobb och instegsjobb blev inga succéer. Etableringslotsarna blev ett kostsamt fiasko. Lönebidragsanställningar utnyttjas systematiskt av vissa arbetsgivare eftersom staten (vi skattebetalare) står för upp till 80 procent av lönen. Det finns företagare som inriktar sig på att nästan enbart anställa ur denna kategori. Detta snedvrider konkurrensen. Och några riktiga jobb blir det förstås inte.

Risken är stor att förstajobbet-anställningen kommer sluta ungefär likadant. Här ska nämligen arbetsgivare och anställd själva kommer överens om hur jobbet ska kombineras med utbildning. Det är inte alltför svårt att föreställa sig hur vissa arbetsgivare vill strunta i utbildningen och endast se till att personer arbetar så mycket det går under 18 månader. För att sedan ta in en ny. Vinsten skulle förstås vara att arbetstagaren kan få referenser att använda i sökandet efter ett nytt jobb. Men i fallet med lönebidragsanställningar tycks detta inte ha hjälpt. Få kommer vidare till en reguljär anställning.

Det krävs mer än så här för att bryta människors utanförskap (oavsett vad man väljer att kalla det). Det Moderaterna gör är att bygga vidare på ett lapptäcke av specialåtgärder på arbetsmarknaden. Skatteavdrag för vissa branscher, tidsbegränsad lönerabatt för arbetsgivaren för vissa grupper under vissa förutsättningar. Systemet riskerar att bli både oöverskådligt och lätt att manipulera. Det sistnämnda har vi redan sett många tecken på.

Jag föredrar ett rakare approach.

Sänk ingångslönerna och möjliggör så att unga och personer utan erfarenhet kan ta jobb till lägre löner än andra. Avskaffa alla skatterabatter och sänk i stället skatterna rejält så att företag kan överleva utan att särbehandlas och människor kan leva på en lägre lön. Röj i den berömda regelbördan för små företag.

Om det visar sig att ett bolag i ett företagsvänligt klimat med låga skatter inte kan överleva är det bara att beklaga. Men det är inte politikernas uppgift att hålla enskilda branscher under sina vingar. De ska endast erbjuda en rättvis lagstiftning och ett klimat som gör att människor vågar starta eget och anställa.

De borgerliga partierna borde ta ett helhetsgrepp om skatte- och företagarpolitiken. Detta lappande och lagande med särlösningar för vissa grupper leder ingenvart. Det är lite bedrövande att se att Moderaterna fortsätter på den inslagna vägen. 

Oro är inte rasism

Det pågår en kamp om verklighetsbeskrivningen. Om Sverige. Var vi står och vart vi är på väg. Inte vart vi vill utan vart vi med dagens politik färdas, vare sig vi gillar det eller inte.

Efter knivmorden på Ikea gjorde public service och DN en stor sak av att Sverige är tryggare i dag än tidigare. Det dödliga våldet minskar, konstaterar tidningen. Detta går förstås att enkelt konstatera i offentlig statistik. Men är dödligt våld den enda parametern vi ska ha på tryggheten i ett samhälle? Jag menar att vi behöver se bredare på det än så.

Intressant nog kan jag inte minnas samma ansats i rapporteringen under Hagamannens härjningar. Även om det ofta upprepades hur ovanliga överfallsvåldtäkter är, var medias vinkel då att överfallen var ett angrepp på kvinnors rätt att röra sig fritt och att samhället måste ta ansvar. Några obligatoriska artiklar om "mäns våld" dök visst också upp. Men det passade sig inte riktigt att kasta statistik från Brå i ansiktet på offren och deras anhöriga då. Det går däremot bra nu.

Det förvånar mig lite att Fredrik Segerfeldt, som i åratal skrivit om det förfärliga Sossesverige, på sin Facebooksida hävdar att Sverige är "enligt de allra, allra flesta mått som finns [...] ett av de mest framgångsrika samhällena mänskligheten någonsin skådat". Som exempel tar han ekonomisk frihet, hälsa, utbildning, tolerans, individuell frihet, rättstat, respekt för mänskliga rättigheter och låg korruption. Jag har inget att invända mot något av detta. Men diskussionen gällde ju vart Sverige är på väg. Själva riktningen. Och här finns en del att säga.

Sverige har aldrig varit perfekt. De som drömmer sig tillbaka till 50-talet, till "folkhemmet", bortser från det faktum att Sverige då var ett mycket fattigare land och, faktiskt, ett väldigt homogent samhälle. Således absolut inte det land som de rödgröna och allianspartierna säger sig vilja ha i dag. Även SD går i fällan att drömma sig tillbaka, men det är drömmar om ett land som egentligen aldrig fanns.

Hur ska man då mäta trygghet? Genom att titta brett på brottsligheten - allt från personrån, inbrott och misshandel till gängkriminalitet på öppen gata, hedersvåld och mord - samt polisens förmåga att klara upp brott och allmänhetens upplevelse.

Sverige har aldrig varit tryggare, säger komikern Magnus Betnér i ett YouTube-klipp (se gärna journalisten Joakim Lamottes svar som tangerar mina tankegångar i denna bloggpost). Även detta är en sanning med modifikation. Vissa brott ökar nämligen i omfattning. Men framför allt beror denna upplevda (o)trygghet mycket på var du bor.

Innerstadsbor i Stockholm och boende i trygga orter som Vellinge, Täby och Lidingö upplever av givna skäl inte bilbränder, personrån, religiöst hedersförtryck, islamistisk radikalisering, nedbrända skolor och granatattacker som en otrygghet i vardagen. Det drabbar ju inte dem. Det händer någon annanstans. På behörigt avstånd. Avståndet mellan dem som upplever en ökad otrygghet och dem som tittar i statistiken och hävdar att det är en falsk känsla växer.

När jag tittar på samhällsutvecklingen brett kan jag inte hävda annat än att de flesta parametrar pekar i fel riktning just nu. Ansvaret för detta vilar i lika hög grad på de borgerliga partierna som på de rödgröna.

Krisen i skolan är välkänd. Landet genomgår en stor sjuksköterskebrist och sanslösa summor läggs på stafettläkare. Asyl- och migrationspolitiken sätter både Migrationsverket och kommunerna under ett tryck de inte pallar - resultatet är paniklösningar som varken gynnar kommunens budget eller de nyanlända som når vare sig egen bostad eller försörjning. Antalet s.k. utanförskapsområden fortsätter att växa, vilket betyder att alltfler i valda delar av Sverige aldrig kommer in på arbetsmarknaden och därför försörjs av oss andra. Hyresrättsmarknaden har havererat, vilket drabbar främst unga och låginkomsttagare. Järnvägen håller bokstavligt talat på att spricka.

Jag har konstaterat det förut: när våra barn inte får en bra skola, när mor och far inte får en bra vård på ålderns höst och när det brinner bilar på gatan för tredje gången på kort tid, blir vi inte så toleranta längre. Då är det förståeligt om fler känner oro. Besvikelse. Och viss ilska.

För många människor i Sverige, inte för alla, finns fullt legitima skäl till en växande oro för samhällsutvecklingen. Att raljera över denna oro, att klassa den som rasism eller något som "gynnar SD" är ett slags översitteri som borgerliga opinionsbildare borde hålla sig för goda för.

Oro är inte rasism.

Läs även:
Johan Westerholm, Den sjätte mannen

Svensk bitterhet över Amnestys beslut

Amnesty Internationals beslut att arbeta för en avkriminalisering av sexarbete i världen har väckt stor upprördhet i Sverige. Svenska Amnesty uppger att de är väldigt besvikna och kallar beslutet "sorgligt". Kvinnolobbyn kallar det "bisarrt". Lite varstans hävdar nu vänsterdebattörer att Amnesty tagit ställning för rätten att "köpa andras kroppar".

Det vi nu ser är en chockvåg i det feministiska Sverige som i 15 år sett sexköpslagen som ett internationellt föredöme, som sökt exportera lagen och som hela tiden sett den som ett uttryck för Sveriges kamp för kvinnors rättigheter. Plötsligt går det upp för dem att den svenska hållningen är i minoritet och att en av världens främsta människorättsorganisationer förkastar den. Det är ett nyttigt uppvaknande, men ack så bittert.

Elsa Kugelberg skriver på ledarplats i DN  att det svenska sexköpsförbudet visserligen gör att prostitutionen sopas under mattan men också att "den som ber polisen om hjälp kan få den utan att oro sig för att bli häktad". Det är förstås sant, men beskrivningen ger sken av att sexköpslagen inte bidrar med några negativa konsekvenser för säljaren. Det är däremot inte sant.

Tvärtom finns det många skäl för en sexarbetare i Sverige att inte vända sig till polisen. Konsekvenserna av att bli avslöjad som sexsäljare kan bli allt från att förlora sin bostad till att förlora vårdnaden om sitt barn. Som vi har sett flera förfärande exempel på, tenderar socialtjänsten att ta ställning mot den som säljer sex i ärenden där barn är inblandade. Därtill kommer förstås det sociala stigmat som sexköpslagen i stället för att bekämpa har förvärrat.

Risken finns att sexköpslagens envisa försvarare kommer använda en klassisk halmgubbe och inom något år komma med påståendet att sexarbetarnas situation i världen inte alls har blivit rena himmelriket. Som om någon hävdat att det var möjligt.

Den som tar denna marginaliserade och diskriminerade grupps rättigheter på allvar måste inse att förändring tar tid, att alla länder ser olika ut i fråga om lagstiftning, social acceptans och fungerande institutioner och att Amnestys ställningstagande inte är en mirakelmedicin. Det finns ingen sådan. Och för länder som ger blanka tusan i Amnesty i andra frågor kommer förstås detta ställningstagande inte spela någon roll i fortsättningen heller.

Själva utgångspunkten - skademinimering - är emellertid oerhört viktig. Om fler myndigheter och frivilligorganisationer världen över börjar arbeta utifrån den kommer fler sexarbetare att bli lyssnade på och sannolikt också må bättre. Stöd till dem som vill sluta, ett lyssnande öra för dem som vill fortsätta men önskar förbättringar i fråga om sociala rättigheter. Det är enkelt, humant och - rätt.

För den som vill att sexhandeln ska försvinna från jordens yta, vilket är en vanlig hållning i den moraliska stormakten Sverige, kommer inte ens stora hälsovinster för en utsatt grupp att duga. De är emot själva fenomenet sexköp. Detta är ett ställningstagande som fråntar män och kvinnor rätten att bestämma över den egna kroppen. Jag är glad att Amnesty inte valde den vägen.

Fotnot: Jag har frågat svenska Amnesty om det är möjligt att bli medlem i Amnesty International utan att samtidigt stödja den svenska grenen. De visste inte utan hänvisade till amnesty.org för svar.

Läs även:
Sandra Sasvári (SVT Opinion)

Dagsform

Amnesty tar ställning för avkriminaliserad sexhandel

Amnesty International tog i dag officiellt ställning för en avkriminalisering av sexhandel. På sin hemsida kallar människorättsorganisationen beslutet "a crucial vote to protect the human rights of sex workers".

Beslutet är oerhört viktigt av flera skäl. Dels symboliskt då Amnesty är en organisation med högt anseende som arbetar för mänskliga rättigheter i hela världen. Detta ställningstagande innebär att vi äntligen kan prata om sexarbetares rättigheter utan paternalistiska övertoner om att "rädda" någon. Men naturligtvis också för att det kan medföra verkliga förändringar för sexarbetare världen över när fler länder förhoppningsvis lyssnar på Amnesty och förändrar sin lagstiftning i önskvärd riktning.

I resolutionen rekommenderas att Amnesty utvecklar en policy som stödjer en full avkriminalisering av allt sexarbete under ömsesidigt samförstånd och att sexarbetare i likhet med alla andra människor erkänns rätten att slippa bli utsatta för våld, exploatering och människohandel. Det är mot dessa avarter som rättsstatens resurser måste riktas, inte mot sexuella relationer där en köpare och en säljare kommit överens och där tvång inte förekommer.

Syftet med avkriminalisering är således att skydda sexarbetares rättigheter. Svenska Amnesty röstade som väntat nej till resolutionen. I ett uttalande säger de att de "anser inte att det är klarlagt att en generell avkriminalisering av sexköp och kringverksamheter per automatik leder till minskade människorättskränkningar." Detta är en tankevurpa. Det är ju själva förbudet, och effekterna av det, som är kränkningen!

Amnesty kommer sannolikt tappa en del medlemmar på detta ställningstagande, inte minst i Sverige. Noteras ska dock att svenska Amnesty inte kommer att driva frågan om en avkriminalisering av sexköp (vilket skulle innebära en avskaffad sexköpslag).

Svenska moralister och paternalister kan således sova gott i förvissningen om att kampen för sexarbetarnas rättigheter i huvudsak kommer föras utanför Sveriges gränser även i fortsättningen.

Mord i den svenska idyllen

Ikea är platsen där vuxenlivet börjar för många. Vi köper vårt första bohag, eller delar av det, där. Och kompletterar det sedan, motvilligt, genom livet trots att vi ofta svär att aldrig sätta vår fot där igen. Svenska folket hyser ett slags hatkärlek till Ingvar Kamprads möbeljätte.

Saknade skruvar och alla köer till trots räknar ingen med att det medför en risk att besöka ett Ikeavaruhus. Dubbelmord är ovanliga men ett dubbelmord på Ikea är en oerhört chockerande händelse. Det ska liksom inte hända just där.

Två asylsökande eritreaner misstänks ha knivmördat två personer, en är anhållen i sin frånvaro på sjukhus. Motivet är oklart och innan vi har fått klarhet i händelseförloppet ska vi inte dra några säkra slutsatser om någonting.

Mediebevakningen är dock som alltid intressant. Vissa medier försökte in i det sista undanhålla att det handlade om just asylsökande. SVT kallade den yngre gärningsmannen för "den misstänkte 23-åringen från Arboga" och bägge männen för "hemmahörande i Arboga". Polisen var dock öppen med deras härkomst på sin presskonferens, vilket fick SVT att ändra sin beskrivning i senare artiklar.

Varför gör de så här? Det föder givetvis omedelbart uppfattningar om att sanningar döljs för allmänheten, att vissa saker inte får sägas. Lite så är det nog också. Hade en svart man dödats av en vit är risken stor att Aftonbladet hade kallat det hela för en "rasistattack". Ni vet det där om att dra snabba slutsatser, att utnyttja tragedier för sina egna syften.

Polisens svar på händelsen är att stärka skyddet på asylboenden då det sägs finnas "mörka krafter som kan utnyttja situationen". Mig veterligen har dock inga specifika hot inkommit mot asylboendet där de två gärningsmännen bodde.

Genast när något fruktansvärt inträffar börjar kampen om verklighetsbeskrivningen. Sveriges Radios vinkel är att säkerheten i handeln måste ses över. Det kan ju inte ligga knivar framme när man ska... köpa knivar. Det gäller att tona ned gärningsmännens etniska bakgrund, och att de är asylsökande, av rädsla för att det ska födas rasistiska hämndmotiv.

Just detta tror jag är kontraproduktivt, i synnerhet som forum som Flashback går varma efter uppmärksammade händelser. Att det handlade om två asylsökande var känt bara runt en timme efter dådet (även om de felaktigt utpekades som somalier).

När vinkeln är satt, oavsett om det nu blir fråga om "bristande säkerhet i handeln" eller något annat, kommer nästa steg: att rationellt söka förklara det som inträffat. En lärare på asylboendet i fråga konstaterar att gärningsmännen "måste ha varit med om något väldigt dramatiskt i sitt hemland för att kunna begå ett sådant vansinnesdåd."

Jag hoppas att polis och rättsväsende lyckas hitta en betydligt bättre förklaring än så. Inte minst för de anhörigas skull.

Läs även:
Fnordspotting

Om att dra snabba slutsatser

När en moské brann i Eskilstuna på juldagen i fjol blev det en riksnyhet. Alla antog att branden var anlagd och att det var högerextremister som låg bakom dådet. Den utbrända lokalen kärleksbombades, demonstrationer mot våldet hölls. Spaltmeter skrevs om den växande islamofobin i det svenska samhället.

Snart framkom att branden inte alls var anlagd. Uppgifter pekade mot en överhettad fritös som brandorsak, men sedan dess har vi inte hört något närmare om vad som kan tänkas ha orsakat att lokalen blev övertänd. Det blev tyst i medierna.

När Ingvar Persson på Aftonbladets ledarsida kräver att en av landets partiledare tar avstånd från den senaste tidens angrepp på EU-migranter drar han en rak linje mellan gärningsmannen och partiet i fråga. Det är märkligt att göra det eftersom polisen inte har identifierat några gärningsmän än.

Förutom i ett fall. I lördags misshandlades en man och en kvinna i Enköping, båda EU-migranter, med ett basebollträ. Tre misstänkta har gripits. Enligt polisen handlar dådet om konkurrens - "det hela grundar sig i vem som ska få tigga var i Enköping." Alltså: EU-migranter som angriper EU-migranter. Ingvar Persson nämnde inget om detta i sin text, trots att det här alltså fanns misstänkta. Antagligen för att denna verklighet stör harmonin i hans förenklade politiska analys.

Kräver vi då inte att muslimer tar avstånd från islamistisk terrorism? Jo, och det är inte alltid befogat. Jag tycker inte att vanliga moderata muslimer behöver ta avstånd från någonting som islamister bär ansvaret för. Imamers öppna avståndstagande kan däremot fungera avskräckande eftersom många troende ser upp till sina religiösa ledare. Att unga män och kvinnor radikaliseras i några av landets moskéer, inte sällan finansierade av utlandet, är ett reellt problem som det muslimska samfundet och i förlängningen hela samhället har att hantera.

Sverigedemokraterna anklagas för att utnyttja våldsdåd i sin politiska retorik. Men detta görs i allra högsta grad även av den fina, goda vänster som ser sig som SD:s raka motsats på alla plan. Ja, just den vänster som säger sig stå upp för människovärdet och allas rättigheter utnyttjar i själva verket angrepp på enskilda människor i sin egen politiska propaganda. Ingvar Persson gjorde det nu igen.

Man ska alltid vara försiktig med att dra snabba slutsatser när man inte har hela bilden klar för sig, det är en lärdom från moskébranden i Eskilstuna. Men jag misstänker att möjligheten att blixtsnabbt koppla samman våldsdåd med alla muslimer eller med sverigedemokratiska annonskampanjer är alldeles för lockande för många.

I de sociala medierna är tiden för djupare analyser alltid knapp, och viljan att lära av gamla felsteg obefintlig. Vi sorterar automatiskt bort sådant vi inte gillar att läsa, vilket sällan är ett sätt att bli mer nyanserad. Till detta är vi alla skyldiga i någon mån. Men av en skribent på en av landets största ledarsidor borde man kunna förvänta sig lite mer än av en genomsnittlig twittrare.