söndag 16 augusti 2015

Nu har den lilla ansträngningen blivit stor


Det var en statsminister med ett högt tonläge som höll sommartal i Vasaparken i Stockholm. Stefan Löfven berörde flyktingkrisen, IS härjningar, granatattackerna i Malmö och den obligatoriska frågan om jobb och utbildning.

Det var ett offensivt tal men faktiskt utan att fokusera på motståndarna. Stefan Löfven gick endast till direkt angrepp mot de borgerliga en gång när han upprepade det gamla socialdemokratiska favoritmantrat om att välfärdssatsningar och skattesänkningar inte kan kombineras.

I en partiledardebatt i våras kallade Löfven asyltrycket på Sverige för "en liten ansträngning", ett utryck som det fanns anledning för fler än bara Jimmie Åkesson att reagera mot. I dag var det slut på nyspråket. I dag höjde Löfven insatsen och kallade samma sak "en stor ansträngning" för samhället. Jojomensan.

Han betonade också att Sverige ska ha en reglerad invandring. De flesta vet förhoppningsvis att Sverige inte har fri invandring, men i en tid när asyltrycket slår rekordnivåer och EU-migranter tar sig rätten att vistas i landet i mer än tre månader, och därtill ockuperar mark under vistelsen, är det kanske lätt att tro att vem som helst får komma hit när och hur de vill. Att Löfven alls nämner att Sverige ska ha en reglerad invandring och att den som får avslag på sin asylansökan måste återvända hem, talar för att han börjat anpassa sin retorik för invandringskritiska socialdemokraters öron. Det är månne fråga om subtila förändringar, men de är märkbara.

Märkbar är även hans vilja att lyfta fram brottsbekämpningen. Löfven lät stundom som en borgerlig politiker av gammalt snitt när han konstaterade att vi måste vara "hårda mot brottsligheten". Det mötte inga dundrande applåder, och i denna fråga har Socialdemokraterna definitivt en uppförsbacke.

Löfven ville inkassera statsmannapoäng genom att ta upp att han i möten med Angela Merkel försökt pressa på för fler EU-länder att ta ett större ansvar för flyktingmottagandet i unionen. Men påståendet att EU nått en överenskommelse om en fördelning av flyktingar inom unionen är en sanning med modifikation. Det handlar om 60 000 kvotflyktingar. I fjol sökte totalt 626 000 människor asyl i EU, 13 procent av dem i Sverige (81 200, vilket kan jämföras med 24 353 år 2008 och 43 887 år 2013). Ökningen i antalet asylansökningar till Sverige har varit tydlig under lång tid, vilket gör att ingen kan säga att dagens asyltryck är en överraskning.

När det kommer till utanförskapet i vissa grupper är det socialdemokratiska receptet det gamla vanliga: utbildning ska lösa allt. Det är en tröttsamt förenklad syn. Alla kan inte studera. Alla vill inte studera. Vart ska dessa ta vägen när den enda vägen till jobb är studier? Socialdemokraterna vill ju varken luckra upp anställningsskyddet eller sänka lönerna.

Löfven fortsätter att spänna bågen. Men det är inte mycket som tyder på att hans regering kommer nå målet om EU:s lägsta arbetslöshet till 2020, att få ordning på bostadshaveriet, brottsligheten eller skapa ett välfungerande mottagande av asylsökande med en snabb integration.  

Läs även:
Fnordspotting

9 kommentarer:

KnownUnknowns sa...

"Granatattacker i Stockholm"

Jo tjena, när då undrar jag.

Hans Li Engnell sa...

Äsch! Malmö skulle det förstås stå. Tack för uppmärksamheten.

*ändrat*

Anonym sa...

Fortsätter kommande regeringar med denna invandrarpolitik finns det all anledning att undra hur brottsligheten kommer utvecklas. Granater, utanförskapsområden och dylikt kommer vara som en solskenshistoria. Våra skandinaviska samhällen har i närtid präglats av fred, frihet och gemenskap. Det är därför medier och folket blir upprörda av sprängningar och oskyldiga brottsoffer som mördas. Detta är ju Sverige, sådant händer ju inte här resonerar mången svensk och flertalet medier. Annorlunda har det varit i USA där bland annat inbördeskrig och raskonflikter präglat nationen, men där det först och främst har varit individen som ska lyckas och gemenskapen kommit i andra hand. Där sitt eget "community = bostadsområde" är det som räknas.

Min fråga är om svenskar till slut lämnar den nationella gemenskapen för att i stället lyckas som individ? Till viss del gör vi svenskar det väldigt mycket i nutid. Men många svenskar har fortfarande känslor för hela Sverige och inte enbart sig själv och sitt eget bostadsområde. Däremot bryr inte sig många invandrargrupper särskilt mycket om just Sverige. Även om de växt upp i detta land har de mindre anknytning till Sverige eftersom de har inte svensk etnicitet och fosterlandskänslor för det Sverige som funnits långt tillbaks. Det finns naturligtvis invandrare och personer med annan etnicitet än svensk (också utomeuropeiska invandrare) som bryr sig om hela Sverige, dess historia och värnar om kommande generationer. Men de är procentuellt betydligt färre än de infödda svenskarna som i generationer haft sin släkt i Sverige. Fortsätter kommande regeringar med inflödet av asyl- och anhöriginvandrare finns det all anledning att undra hur det ska finnas en nationell gemenskap. Nationen kommer förmodligen finnas kvar detta sekel, men gemenskapen (på grund av folkutbytet) är antagligen då ytterst liten.

Jag ser helst att kommande regeringar riktar om invandrarpolitiken till arbetskraftsinvandring och gör nödvändiga åtgärder, det vill säga utvisar kriminella invandrare och tar bort medborgarskapet från de som på felaktiga grunder ljugit och därmed tilldelats medborgarskap.

Magne

Anonym sa...

Egentligen är det groteskt att statsministern säger något som bäst kan sammanfattas med orden "lagen gäller" - och detta är en nyhet!

//Rick

Amnexis sa...

Sverige idag (aka comhem-reklam): Clowner! Vad roligt. Precis som på cirkus. Kom in och hälsa...

Anonym sa...

Stefan Löfven ska övertala Merckel att tyskarna ska ta sitt ansvar.Eller om det är övriga EU-länder som ska ta sitt ansvar för att Löfven övertalat Merckel att tvinga dem.Fler länder ska ta sitt ansvar för att Sverige har bestämt sig för att ta sitt.Det ansvar som ska tas när EU-länderna tar sitt ansvar ska väl motsvara det svenska?Annars är det inte mycket till ansvarstagande.
Sverige ska alltså bestämma vilket ansvar övriga länder ska ta eftersom vi bestämt vilket ansvar vi ska i Sverige.För att vi i Sverige har bestämt att vi ska ta vårt ansvar.
Vårt ansvar är alltså deras ansvar.Det är att ta ansvar det.
Hur trovärdigt känns det där egentligen? Någon blir sittande med Svarte Petter och jag undrar om inte det blir Sverige och Stefan Löfven?
Den fantastiska lönsamheten går till att bli en liten ansträngning som nu har blivit större.Rentav en stor.Snart är det nog inte en utmaning heller längre.Man kan spekulera i vad det ska kallas då.
Löfvens storstilade tal fick i alla fall svar direkt.Från Göteborg.Angered den här gången.Det går bra nu.Stefan Löfven ska nog inte sluta oroa sig.

Anonym sa...

En uppenbart svarslös Stefan Löfven låtsas han har svar.Det är väldigt dålig teater.
Kulturmarxisterna på Pravda är snart de enda som köper budskapet och spelar med.
Pjäsen är usel.Manuset är uselt.Skådespelarna är uslare.
Widar Andersson i Folkbladet skriver att verkligheten finns på riktigt.Desperationen börjar synas i de egna leden.
Bara en sån sak.

Anonym sa...

Detta kan översättas till svensk kontext: http://video.foxnews.com/v/4426734450001/starnes-donald-trump-puts-americans-first-not-illegals/?intcmp=hpbt1#sp=show-clips.

I vote for D. Trump in the United States presidential election 2016!

Magne

Anonym sa...

Om "utbildning skall lösa allt" krävs planering och framförhållning. Vårt utbildningssystem är dimensionerat för "normala" svenska årskullar. En sådan är ca 100000 barn. De senaste decennierna har 15000-30000 barn invandrat till Sverige. Har det skett någon planering för att möta denna ökning? Det är kanske inte lärarlöner och pensionsavgångar som är de verkliga problemen när det gäller bristen på lärare. Det verkliga problemet kanske är fler barn än planerat. Vilken politiker vågar diskutera detta och planera för de verkliga ökningen. Vi behöver fler platser på lärarhögskolor, lärarutbildning av de som har ämneskunskaper och annat som kan se till att antalet lärare motsvarar behöver kopplat till antalet barn och unga.