Men kungen blev förstås rasande

Nu bär det av till den tyska huvudstaden i några dagar och bloggandet kan därför bli lite lidande tills på måndag.

Sålunda bjuds på lite fredagsunderhållning, nämligen en gammal goding med Fredrik Lindström, denne genialiske mångsysslare.



Till skillnad från hur Herman Lindqvist brukar göra, lämnas här en referens.

När det frivilliga blir kriminellt

En flicka i övre tonåren som haft sex med en 14-årig pojke friades av Ystads tingsrätt i våras. Flickan hade stått åtalad för våldtäkt av "lagtekniska skäl", ett begrepp jag aldrig stött på i fall när en tonårspojke åtalats för sexövergrepp på en tonårsflicka, men friades eftersom pojken varken utsatts för våld, hot eller tvång. Vilket låter helt rimligt.

I går dömde hovrätten över Skåne och Blekinge en 15-årig pojke till ungdomstjänst för sexuellt utnyttjande på sin 13-åriga flickvän. Detta trots att samlaget, precis som i fallet ovan, varit frivilligt. Trots frivilligheten kan samlaget ha utgjort ett övergrepp på flickan, fastslår hovrätten. Detta får jag inte ihop. Om man gör något av fri vilja, hur kan det vara ett övergrepp? Och är inte domstolens uppgift att i så fall bevisa att ett övergrepp har skett? Hade pojken manipulerat flickvännen till sex? Det förefaller inte så, ty då hade hovrätten inte hävdat att samlaget var frivilligt.

Om det nu är så att flickor och pojkar behandlas olika i egenskap av misstänkta förövare i sexualbrottsfall, vilket mycket tyder på, är det djupt problematiskt. Det är också problematiskt att tonåringar ska behöva vara rädda för att förälska sig i någon som är under 15. Vi tycks gå mot en utveckling där sex före 18 ses som alltmer suspekt och där något år i åldersskillnad mellan sexuellt aktiva tonåringar blir ett fall för rättvisan. Det är svårt att inte koppla samman detta med den allmänna nypuritana trenden i Sverige.

Vi behöver få igång en seriös diskussion om detta snarast möjligt, innan det spårar ur fullständigt.

Läs även Gothbarbie, Torbjörn Jerlerup, Johanna Sjödin

Kollektiv skuld

All lägga kollektiv skuld över hela grupper för något en enskild person gjort sig skyldig till är obehagligt. Ändå är det precis det som sker från olika håll just nu. Inte minst är vänstern aktiv. Ansvaret för bombdådet och massakern i Norge delas inte bara av Fremskrittspartiet (Breivik var ju medlem ett tag) utan också av Sverigedemokraterna, av Dansk Folkeparti, av Sannfinnländarna, av Folkpartiet (som ju lagt förslag om språktest för invandrare) - ja, av alla borgerliga partier för att de inte tar hotet från främlingsfientligheten på allvar.

Det är som om den samlade vänstern nu ser sin chans att (äntligen!) ge igen för den kollektiva skuld de påklistrats för kommunismens och socialismens brott under alla år. Nu ska högern få känna på hur det är. Frågan är hur meningsfullt detta kollektiva skuldbeläggande och försöket att hitta bredare kopplingar till dåden i Norge är. Det finns islamkritiska krafter i alla nordiska, och europeiska, länder. I Sverige är det mest framgångsrika exemplet Sverigedemokraterna. Men det är faktiskt väsensskilt att å ena sidan vara invandrings- och islamkritisk och å den andra att anse att hela Västeuropa befinner sig i krig och att mord på politiska motståndare är nödvändiga. Jag tror inte ens att de värsta tokstollarna i SD förespråkar massmord.

Även om Breiviks förvirrade föreställningar om hotet från islam inte existerade i ett vakuum, måste vi kunna skilja på dessa idéer och de gärningar han begick. En röst för språktest för invandrare är inte en röst för politiska mord. Sverigedemokraterna ska bemötas för att de har fel i sak. Detsamma gäller Folkpartiet när de lägger förslag om språktest eller gynundersökningar av flickor med utländskt ursprung. Att försöka klistra på dem ett ansvar för vad en enskild gärningsman har gjort i Norge är lika fel som att göra vanliga muslimer ansvariga för det extrema islamister företar sig.

Sedan är det förstås lite intressant att det har saknats högljudda krav på kristna företrädare att ta avstånd. Hade gärningsmannen varit muslim hade debattsidorna varit fulla av krav på muslimska företrädare att ta avstånd från våldet. Kyrkan slipper undan. Kristna företrädare vill förstås hävda att Breivik inte är en riktig kristen. Kanske var heller Taimour Abdulwahab ingen riktig muslim. Det där överlåter jag till troende att käbbla om.

Dumt och naivt

Så kom det till slut: kravet på hårdare vapenlagar. Föga förvånande från DN:s ledarredaktion.

Erik Helmerson pekar på att gärningsmän i flera uppmärksammade dåd har använt legalt införskaffade vapen. De har gått med i skytteklubbar och det har inte funnits något utåt som har skvallrat om vad de planerar att göra. Ingen fattade några misstankar mot Anders Behring Breivik eftersom han utåt var en helt vanlig person. Han drog ingen onödig uppmärksamhet till sig, han planerade i tysthet i stället för att skryta om sina planer inför vänner på krogen eller på nätet. Han agerade således på ett sätt som gjorde det hart när omöjligt för grannar, vänner, polis och säkerhetstjänst att komma honom på spåren. Behring Breivik ringde in och beställde konstgödseln - han finns således inte ens på någon övervakningskamera från affären.

Om Helmerson tror att ännu hårdare vapenlagstiftning kan hindra en person som Behring Breivik att begå massmord är han fruktansvärt naiv. Tror Helmerson på fullt allvar att en person som ägnar nio år åt att planera ett attentat inte skulle hitta ett sätt att få tag på vapen även om det blev ännu svårare att införskaffa dem på laglig väg? Den enda effekten är att vanligt, hederligt folk i ännu högre grad drabbas av krångel och restriktioner.

Än har ingen förklarat gärningen med Behring Breiviks datorspelsintresse, men det är väl bara en tidsfråga det också.

Att förstå

Historikern Walter Laqueur har uttryckt det bra: "Det finns vissa situationer som är så extrema att det krävs en enastående ansträngning för att förstå deras avskyvärdhet, om man inte själv råkade bevittna dem." Han borde veta. Laqueur, som lämnade Tyskland 1938, förlorade nämligen sina föräldrar i Förintelsen. Således ett offer men ändå inte ett vittne till det fruktansvärda. Kanske har han ägnat sitt liv sedan dess åt att försöka förstå.

Det som inträffade i Norge fredagen den 22 juli 2011 var just en sådan extrem situation som vi inte riktigt klarar av att förstå. Vi är lyckligtvis inte vana vid det. Det är därför programledare i TV:s morgonsoffor famlar efter orden och ställer konstiga frågor. Personer som är vana vid att prata om dagens inrikespolitiska händelser, Juholts mustasch eller höstens klädmode ska plötsligt, med experthjälp i studion, försöka få tittarna att förstå hur man tacklar förlusten av ett barn. Ändå vill vi ju förstå. Vi suktar efter detaljerna i det fruktansvärda. Hur betedde sig mördaren? Vad sade han? Vad ligger bakom?

Att förlora ett barn, hur klarar man det? Man klarar det därför att det inte finns något alternativ till att kliva upp nästa morgon. Livet måste fortsätta, trots smärta, saknad, sorg, bitterhet och alla känslor däremellan. Livet går vidare därför att det måste gå vidare. Men det blir aldrig detsamma. En förälder som förlorat ett ungt barn sade en gång att hon inte gillade uttrycket "börja ett nytt liv" eftersom det lät för positivt. Det var snarare ett annat slags liv det var frågan om. Ett liv hon dessutom inte själv hade valt.

Så kommer det att vara för de dussintals norska familjer som efter initial chock och tvivel, efter begravning och inledd sorgeprocess ska tillbaka till något slags vardag igen. Det är då det verkligt jobbiga börjar, ty det är då man förväntas vara "på banan igen". Födelsedagarna, högtiderna, grannarnas barn som tar studenten, får jobb och gifter sig - alla dessa ständiga påminnelser om vad som kunde ha varit men som aldrig kommer att bli. Det är då förlusten närmast ekar.

Denna process genomgår många människor varje vecka, månad och år i Sverige. Det är anhöriga till personer som dött i sjukdomar eller olyckor, fallit offer för brott eller avslutat sina egna liv alldeles för tidigt. Händelser som ger notiser i tidningarna. Sorgen efter varje människa är unik, men den kan kompliceras av en rad faktorer. Att inte veta varför, att inte ha någon kropp att begrava eller att själv känna skuld till det inträffade kan försvåra sorgarbetet eller förhindra att det över huvud taget uppstår en sorgeprocess. Det meningslösa våld som Anders Behring Breivik stod för blir omöjligt att förstå, än mindre att acceptera. Kanske får vi därför helt enkelt acceptera att vi inte kan förstå.

Livet går ändå vidare på något sätt. Det är människans fantastiska anpassningsförmåga under föränderliga omständigheter som gör att vi faktiskt vänjer oss, kliver upp på morgonen och lagar frukost även när livet har förvandlats till ett helvete vi innan aldrig trodde vi skulle kunna överleva.

Någon har beskrivit hjärtat som ett pussel. Det går visserligen att lägga till nya pusselbitar, men den bit som saknas kan aldrig någonsin ersättas. Det enda rimliga är att försöka göra så mycket bra och positivt av den situation som vi visserligen inte valt själva men som vi ändå hamnat i. Så skapar vi chansen till ett annat men ändock bra liv igen.

Det öppna samhällets pris

Offentliggörandet av Anders Behring Breiviks ord i polisförhören visar det vi hela tiden kunnat misstänka, nämligen att han ansåg att bombdådet och massakern var grymma men "nödvändiga".

En person med en så förvirrad verklighetsbild skulle sannolikt inte låta sig övertygas av sakliga argument. Vad som fick honom att inte bara fantisera, inte bara planera utan faktiskt också utföra dessa dåd återstår att se. Kanske är det vanföreställningar om det stora kriget, om honom själv som den ende som är stark nog att utföra det nödvändiga, som ligger bakom.

Det är lätt att känna samhörighet med Norge i dag, det är lätt att lägga det vanliga gnabbet åt sidan när större värden står på spel. DN skriver:

"Mardrömmen i Norge visar med all tydlighet på en gammal sanning: Den stora striden står inte mellan ”kristna” och ”muslimer”, ”höger” och ”vänster” utan mellan dem som tror på ett öppet, demokratiskt samhälle och dem som vill slå sönder demokratin med sprängmedel, automatvapen, bitterhet och hot."

Egentligen är det dock inte riktigt sant. Det vore fel att utmåla en enskild galenpanna som ett hot mot hela samhället, som en del i en strid. Då köper man gärningsmannens egen bild av sig själv som den store krigaren, en viktig kugge i ett större maskineri. Någon sådan strid existerar inte. Striden står således huvudsakligen mellan oss demokrater på högerkanten och demokrater på vänsterkanten och mellan oss som vill ha ett öppet demokratiskt samhälle och de som vill begränsa öppenheten och demokratin i syfte att bekämpa yttre och inre hot.

Därutöver finns små grupperingar av extremister inom både den bruna och röda rörelsen varav ytterligare en minoritet är beredd att använda våld. Anders Behring Breivik är inte typisk på något sätt. Han är en extrem person. På flera sätt kan Breivik liknas vid en vuxen och mer välartikulerad Eric Harris (den drivande personen bakom Columbinemassakern). Det är därför meningslöst att känna rädsla inför det osannolika.

Frågan alla ställer är om fredagens dåd hade kunnat förhindras. Svaret är nog sannolikt nej. Detta är, krasst uttryckt, det öppna samhällets pris. Alternativet är en fullständig övervakning av allt som skrivs på Internet, åsiktsregistrering och övervakning av alla som rent teoretiskt skulle kunna bli presumtiva gärningsmän. Då har vi förlorat öppenheten, den personliga integriteten och demokratins kärna.

Risken är att Breiviks manifest kommer att fungera som inspiration eftersom det förefaller vara ett slags uppmaning till andra att följa efter. Samtidigt kommer vi aldrig ifrån det personliga ansvaret. Det krävs mer än att bara läsa ett manifest för att döda oskyldiga civila.

Det har varit många tragedier på sistone. Illvilliga attacker där människor medvetet dödas får givetvis mer uppmärksamhet än olyckor. Men de anhöriga till den 117 offren på flodbåten Bulgaria och till de minst 35 döda i tågolyckan utanför Wēn​zhōu (温州) på Kinas östkust mår precis lika dåligt som de anhöriga till de norska offren just nu.

Gärningsmannens egna ord

Hat föder hat. Det är den enkla slutsatsen av alla krig och alla sorters konflikter genom historien.

Massakern på Utøya tycks vara en konsekvens av just hat. Men om nu hatet riktades mot socialdemokratin i Norge, och kanske etablissemanget i stort, vilka var då gärningsmannens egna ideologiska övertygelser? Han har utpekats som högerextrem, kanske rent av nazist. Men texterna skrivna av gärningsmannen Anders Behring Breivik som finns på dokument.no säger något annat. Han kommer säkert att ge sin egen förklaring till den norska polisen, men innan resultaten av förhören blir offentliga kan vi titta på vad Breivik skrivit på nätet tidigare. Det är bitvis surrealistisk läsning. Breivik vänder sig nämligen emot vad han uppfattar som hatideologier och skriver bland annat:

"For meg blir det svært hyklersk å behandle Muslimer, Nazister og Marxister forskjellig. De er alle tilhengere av hat-ideologier. Ikke alle Muslimer, Nazister og Marxister er konservative, de fleste er moderate. Men spiller det noen rolle? En moderat Nazist kan, etter å ha opplevd svindel, velge å bli konservativ. En moderat Muslim kan, etter å ha blitt nektet å komme inn på et utested, bli konservativ etc. Det ligger i kortene at moderate tilhengere av hat-ideologier, på et senere tidspunkt kan velge konservatisme."

Gärningsmannen beskriver sig själv som en person som vill bekämpa marxism och mångkultur. Breivik skriver:

"Ideologien multikulturalisme (kulturell marxisme) er en anti-Europeisk hatideologi som har som formål å ødelegge Europeisk kultur, identitet og kristendom forøvrig. Jeg sidestiller dermed multikulturalisme med de andre hatideologiene: nazisme (anti-jødisk), kommunisme (anti-individualisme) og Islam (anti-kafr)."

Ideologiskt skulle Breivik således kunna placeras nära Sverigedemokraterna eller möjligen Fremskrittspartiet. Varför han, i stället för att nöja sig med rätten att få föra ut sina åsikter, valde så radikala åtgärder mot det och de han föraktade får utredningen visa.

Det ryktas för närvarande om en andra gärningsman. Vittnen säger sig nämligen ha sett flera gärningsmän, varav en inte burit någon polisuniform. Det är vanligt att rykten om fler gärningsmän sprids efter en massaker av detta slag och de brukar oftast inte visa sig stämma.

Norge samlar sig

Dimman klarnar kring gårdagens attacker i Norge. En ensam gärningsman, Anders Behring Breivik, är gripen. Dödstalet har stigit till chockerande 84 på Utøya vilket ger totalt 91 döda. Det är ofattbart.

En gissning är att attentatet i Oslo var en avledande manöver för att köpa tid för attacken på Utøya, en attack som sägs ha pågått i runt två timmar. Vi kan minnas tidigare massakrer mot ungdomar på skolor och universitet, som den på Columbine High 1999 eller Virginia Tech 2007 som tog 15 respektive 33 liv, inklusive gärningsmännen själva. Breivik lyckades döda betydligt fler. Han verkar däremot inte ha haft som mål att själv dö utan lät sig i stället gripas.

Hatet mot gärningsmannen är naturligt och illustreras bland annat av Facebookgrupper som kräver att han avrättas. Det officiella Norge är desto mer behärskat. Sådana här händelser sluter ett folk samman. Stoltenberg har påpekat vikten av att denna händelse inte gör Norge till ett mindre öppet och tolerant land. Ty det finns inget sätt att undvika att enskilda personer begår sådana här brott av sina egna personliga motiv.

Breivik beskrivs som nationalist och islamkritisk. Attackerna har alltså inget med islamistisk terrorism att göra, som vissa förutspått. Vilket kanske är bra i det större perspektivet. Då slipper vi diskussioner om riskerna med att engagera sig internationellt och vi slipper höra populistiska krav på isolering. Nu var det en blond norrman som utförde massakern utifrån egna förvirrade motiv.

De politiska konsekvenserna satta åt sidan handlar gårdagens tragedi först och främst om förlorade människoliv, om sorg och livslång saknad för mängder av familjer när bröder, systrar, fäder, mödrar, pojkvänner, flickvänner och barn har fråntagits rätten att leva. Till dem går mina tankar just nu.

Solidaritet med Norge

Norge har drabbats av vad som verkar vara något slags terrorattack mot regeringskvarteren i Oslo och en polisklädd man ska ha skjutit ihjäl nio människor på ett läger för det norska SSU på Utøya. Denne gärningsman sägs vara norrman och just nu spekuleras det om huruvida han är ansvarig för båda attackerna eller ej. Fasansfulla vittnesmål återges nu i internationella medier.

Antalet offer hölls sannolikt nere av tidpunkten för det första attentatet. Vilket i sig ställer frågor om motivet. Om syftet var att mörda så många som möjligt var tillfället illa valt. Men det är futilt att spekulera i motiv och möjliga gärningsmän så här tidigt. Personen har åtminstone lyckats åstadkomma en enorm förödelse.

Vi hör förstås inga "hunt them down" eller "smoke them out" från Jens Stoltenbergs sida. Det är stoism och lugn, vilket är helt rätt. Vi vet helt enkelt för lite just nu och ett upptrissat tonläge gynnar ingen. Sådana här händelser påminner oss, likt fjolårets självmordsbombare i Stockholm, om att inte heller trygga Skandinavien är förskonat från terror. De känns overkliga eftersom vi är så vana att se dem på avstånd. När det händer i grannlandet eller några kvarter från vår bostad blir det surrealistiskt.

Vilken blir repliken på dessa händelser från den norska staten? Risken för mer övervakning och inskränkt integritet är uppenbar. Det är så stater brukar reagera. Statsminister Stoltenberg svarade på just den frågan på en presskonferens. Hans svar var "mer demokrati, mer öppenhet" men han tillade att "samtidigt ska vi inte vara naiva". Det återstår att se om det norska lugnet segrar.

Vi som gillar ett öppet samhälle kan bara hoppas att tragedin i Oslo och på Utöya inte får politiker att ropa efter mer övervakning och inskränkta medborgerliga rättigheter, som vi har sett i övriga världen efter dylika attentat. Norge är bättre än så.

Hon säger... vad?

Det har i många år varit förbjudet att inneha och sprida barnpornografi i Sverige. Men sedan den 1 juli i fjol finns även ett tittförbud. Det är alltså olagligt att titta "systematiskt".

Problemet är att polisen inte kan beivra lagen. De kan omöjligt skanna av hela nätet för att se vad människor sitter och tittar på just i denna stund. Enda chansen att gripa någon för vad personen har tittat på, är om polisen i något annat ärende beslagtar datorer och sedan i sökhistoriken kan belägga att personen i fråga systematiskt har sökt och tittat på barnpornografi.

Lagen är således tämligen meningslös. Men Mari-Ann Roos, rättssakkunnig på justitiedepartementet, tycker att lagen uppfyllt sitt mål eftersom "[s]yftet med lagändringen var att täppa till ett hål och se till så att all befattning med barnpornografi blev straffbar".

Sedan tillägger hon: "För oss handlar det inte om ­huruvida polisen kan beivra brottet."

In the quiet words of the Virgin Mary... come again? Det är inte riktigt så här man skapar respekt för lagar eller lagstiftare.

Barbari

USA fortsätter att som enda västdemokrati avrätta människor. Härom dagen var det dags i Texas igen. I natt svensk tid avrättades Andrew Grant DeYoung med giftinjektion i Georgia. Det unika med avrättningen var att den filmades, något som inte har skett sedan tidigt 90-tal.

Syftet med att filma den barbariska handlingen var att säkerställa att avrättningen gått rätt till. Den 23 juni avlivades nämligen Roy Blankenship med giftinjektion. Det tog 12 minuter för honom att dö. Då experter (avrättningsexperter?) inte tilläts bevaka avrättningen kom advokater till en annan dödsdömd med förslaget att det hela skulle filmas.

Amerikanska delstater fortsätter att kränka de mänskliga rättigheterna. De fortsätter att ge staten makt över liv och död. Dessutom är hela processen med dödsceller förfärlig. Andrew Grant DeYoung hade suttit på "death row" sedan 1995 innan han togs av daga natten till i dag, 2011. Risken för att döma oskyldiga till döden är förstås ännu ett argument mot dödsstraffet. Innocence Project har visat att det sitter många oskyldiga i amerikanska fängelser. Men barbariet tillåts fortsätta.

Ett öppet parti

Centerpartiet står inför ett ledarskifte. I motsats till Socialdemokraternas hemliga påveval har Centern en helt öppen process där tre kandidater öppet kampanjar för att ragga sympatisörer. Precis som det borde gå till i alla partier.

Snabbast ur startgroparna har IT-minister Anna-Karin Hatt varit. På dagens DN Debatt skriver hon mer om sina visioner för Centerpartiet. Vi inväntar motkandidaternas drag. Mycket av det Hatt skriver är självklarheter: hela Sverige ska leva, partiet måste stå upp för den enskilde gentemot överheter, det ska löna sig att jobba och driva företag, hon vill se en miljöpolitik byggd på ekonomiska styrmedel, en skola som inte fokuserar på katederdisciplin men där betygen är viktiga och säger yes-box-all right till arbetskraftsinvandring.

Och så kommer vi till jämställdhetspolitiken, det område där Centerpartiet ännu inte gått lika långt åt vänster som Folkpartiet. Det är svårt att säga så mycket ännu, men Hatt vill se "en stark socialliberal jämställdhetspolitik [...] en familjepolitik och en föräldraförsäkring som skapar jämställdhet istället för att cementera ojämställdhet". Det låter en aning oroväckande med en familjepolitik som skapar jämställdhet. Hur stor makt över vårt familjeliv vill hon ge staten?

Annie Johansson har hittills haft störst stöd. Men det är några månader kvar och hon behöver likt Hatt profilera sig och synas och höras i hela landet. Hennes paroll tycks bli "frihet, trygghet och hållbarhet". Anders W Jonsson är outsidern, även om vissa bedömare spår att han skulle kunna bli ett slags kompromisskandidat.

Centern har en svajig balansgång att gå. Partiet har under Maud Olofssons ledning profilerat sig som ett utpräglat borgerligt parti - no more sossestödparti. Samtidigt har partiet krympt sedan valet 2006 och det synes oklart vilken Centerns sakpolitiska profil är i dag. Där kommer nästa partiledare, oavsett vem det blir, att ha en stor utmaning framför sig. Att attrahera både traditionella landsbygdsväljare och liberala storstadsbor är i sanning ingen enkel uppgift.

Min förhoppning är att näste centerledare vågar profilera partiet som en frihetlig borgerlig kraft, ett parti som vågar sätta ned foten när kollegorna i M, KD och FP går för långt. Sannolikt har Annie Johansson störst chans att göra detta. Med Hanna Wagenius vid CUF-rodret och Annie Johansson som partiledare finns förhoppningen att vi kan få se ett modigt Centerparti framöver.

Å andra sidan vet vi hur den politiska makten korrumperar och får tidigare så liberala politiker att förtvina ideologiskt. Det finns därför skäl att vara återhållsam i sina förväntningar på näste centerledare. Vem det än blir.

Se även:
Per Ankersjö, Peace Love and Capitalism, Hanna Wagenius,

Dalunde mot nolltoleransen

Jakop Dalunde, tidigare språkrör i Miljöpartiets ungdomsförbund, har inte alla rätt när han argumenterar för en skadereduceringslinje i narkotikapolitiken, dels i Expressen och dels i Gomorron Sverige. Jag tror exempelvis inte att ett ökat bruk av cannabis behöver ha något med hög ungdomsarbetslöshet att göra.

Men det är ändå viktigt att etablerade politiker våga ta debatten och åtminstone föreslå att en alternativ politik borde utredas. Även om Dalunde nästan ber om ursäkt för sina åsikter - ingen i Sverige vill ju bli beskylld för att vara "drogliberal"...

I piraternas land

You have already guessed the punchline, of course: this was a total Apple store ripoff. A beautiful ripoff – a brilliant one – the best ripoff store we had ever seen (and we see them every day). But some things were just not right: the stairs were poorly made. The walls hadn’t been painted properly.

Apple never writes “Apple Store” on it’s signs – it just puts up the glowing, iconic fruit.

Att Kina är piraternas marknad är välkänt. Personligen brukar jag främst handla kläder när jag besöker landet, och då både äkta och piratkopierade sådana. Man får vad man betalar för, men jag har lärt mig att vissa piratkopierade märken är bättre än andra trots samma pris.

Förra sommaren blev min iPhone stulen på vägen till flygplatsen i Guǎngzhōu. Jag fick klara mig utan telefon under tiden i Kūn​míng och resten av resan. Och visst var det en aning irriterande att se alla unga killar som försökte kränga iPhones på gatan. Någonstans där ute kanske min telefon fanns... Troligare är dock att de flesta var kopior och att tjuven själv sålt telefonen.

Hade jag besökt just Kūnmíng i år igen hade jag kanske sett det denne bloggare uppmärksammade: fejkade Applebutiker! Vi vet det. Allt kopieras i Kina, både i stort och i smått. Jag har exempelvis hört ABBA-covers som sjungs av kinesiska artister. Vid påpekan att det är en svensk låt visar det sig att kineserna som lyssnar inte har en aning om att det är en cover.

Detta må vara hänt. Men att sätta upp hela butiker i syfte att lura kunderna att tro att det är en Applebutik de besöker, är ganska vågat. Nog för att Kūnmíng inte är vare sig Běi​jīng eller Shànghǎi - antalet västerländska turister är inte så många jämfört med i östkustens metropoler. Men risken för att någon förr eller senare ska upptäcka bluffen torde ändå vara överhängande. Kanske har ägaren kalkylerat med denna risk och när bluffen avslöjas redan hunnit tjäna tillräckligt med pengar och flytt verksamheten.

Jag skulle gissa att Apples jurister har mycket att göra just nu...

Det som inte sägs

Precis som HAX har jag reagerat över den närmast ekande tystnad som sprider sig om EU:s planer på att övervaka europeiska medborgares, företags och organisationers bankkonton och banktransaktioner. På Rapports hemsida debatterar visserligen Piratpartiets Christian Engström och kommissionär Cecilia Malmström. Men Rapportredaktionen har uppenbarligen beslutat inte säga ett ord i TV. Detsamma gäller för övrigt TV4.

Varför? Det handlar knappast om att nyheten är oväsentlig. Inte heller att den inte får plats - det är sedvanlig nyhetstorka just nu. I stället för att rapportera om (ännu en) integritetskränkande åtgärd som kommer att påverka alla EU-medborgare väljer Rapport att lägga tid på nyheten att fler korta semestrar är bättre än en enda lång. Bara så att vi vet.

Inte heller Aftonbladet, Expressen, SvD eller DN skriver om det här. Tänk vad en vettig nyhetsredaktion skulle kunna göra av detta. Ställa Malmström mot väggen. Kalla in bedömare som får diskutera vad det betyder för den personliga integriteten i EU. Få igång en diskussion om hur Sverige påverkas av de beslut som fattas i unionen och möjligen också en större diskussion om det demokratiska underskottet i EU. I stället tiger medierna. Svenska folket får inget veta.

Lika viktigt vad som sägs i media är vad som inte sägs. Här har svensk TV och tidningar tydligen bestämt sig: undvik sådant som kan tolkas som EU-kritiskt. Resultatet är att vi får en journalistkår som självcensurerar sig själv.

Sverige och monopolet

I ett försök att öka svenska folkets stöd för Systembolagets detaljhandelsmonopol borde bolaget erbjuda hemkörning av varor och självt få bestämma sina öppettider, tycker Folkpartiets Carl B Hamilton. Ökad service, således, i ett folkhälsopolitiskt instrument som egentligen syftar till att ge begränsad service för att vi inte ska handla för mycket.

Svenska folkets stöd för Systembolaget har ökat i de senaste årens förtroendemätningar. Samtidigt fortsätter vi att handla alkohol utomlands. Svenskarna är alltså nöjda med att en paternalistisk stat straffbeskattar alkoholen och begränsar tillgången eftersom det anses minska supandet och alkoholskadorna. Efter att ha gjort den uppoffringen kan vi som inte har alkoholproblem med gott samvete åka till Danmark, Tyskland eller Estland och handla vår egen ranson. Vår folkhälsokarma är intakt.

Ett vanligt argument för detaljhandelsmonopolet är Systembolagets rika utbud. Om monopolet avskaffades skulle vi bara ha tillgång till tre sorters vin och öl på ICA, hävdas det (monopolet är alltså inte bara till för de som dricker för mycket utan också för alla finsmakare där ute, minsann). Det är naturligtvis trams, särskilt som det skulle bli fritt att importera öl, vin och sprit från nätbutiker med leverans hem - ungefär det som Carl B Hamilton nu vill tillåta inom Systembolagets regi.

Det är dags att lägga flera hundra års alkoholförsäljningsmonopol bakom oss. Systembolaget i sig behöver inte försvinna. Det enda rimliga är att låta staten sälja bolaget till ett privat företag som kan driva butikerna vidare, samtidigt som vanliga livsmedelsbutiker får chansen att saluföra vin, sprit och starköl.

Myten om Systembolagets förstklassiga service lever dock vidare. Personligen kan jag ju tycka att ett företag som specialiserat sig på att sälja alkohol och ändå säljer ölen varm faktiskt borde ägna sig åt något annat...

Maria Larsson mot knarket

Regeringen storsatsar mot cannabis, rapporterar ett flertal svenska medier. Nu ska "50 miljoner stoppa knarket". Har vi hört den förut?

"Vi ska inte vara moraliserande utan bemöta med medicinska och juridiska faktaargument", säger folkhälsominister Maria Larsson (KD). Det blir lite löjeväckande. Jag tror faktiskt inte att regeringens största moralist har förmågan att inte vara moralistisk i dessa frågor. Särskilt som hela den svenska narkotikapolitiken bygger på att skriva oss alla på näsan. Medicinska faktaargument? Som i "det kan vara farligt att röka för mycket hasch"? Den metoden har fungerat lite sisådär de senaste 40 åren. Juridiska argument? Som i "det är olagligt"? Ja, lycka till med det. Det vet redan alla som röker. För vissa är det förmodligen ytterligare ett skäl att röka.

Informationsinsatser har inte fungerat särskilt bra tidigare. Forskningsresultaten om effekterna av den skolbaserade droginformationen visar tvärtom på ett uselt facit. I bästa fall nås inga resultat alls, i värsta fall blir effekten snarast den motsatta: intresset för narkotika ökar. Regeringen synes desperat. Men så har det ju inte tänkts många klara, nya tankar på detta område i en svensk regering de senaste decennierna.

Så, lycka till, Maria Larsson. Glöm inte att narkotikamoralism lagras i fettvävnaden.

Syrisk frihetstörst

Hundratusentals syrier uppgavs ha demonstrerat mot regimen under fredagen. Ett 30-tal sägs ha dödats. Den här gången. Ändå fortsätter demonstrationerna att locka deltagare. Det är mod och frihetstörst i sin renaste form.

Att Nato gick in i Libyen räddade förmodligen tusentals liv. Ännu har något regimskifte inte skett fullt ut, men när nu oppositionen erkänns som landets representanter kan dess ekonomi förbättras avsevärt. Därmed isoleras diktatorn ytterligare. För en gångs skull agerade omvärlden för att skydda civila liv. Paradoxalt gör det dock att världen nu tittar bort från det som sker i Syrien. Ryssland och Kina lade ned sina röster i fallet Libyen men blockerar nu åtgärder mot den syriska förtryckarregimen.

Därför kan optikern med det vänliga utseendet, Bashar al-Assad, låta sina mördare fortsätta att begå övergrepp mot befolkningen. Det vänder sig i magen att se hur demokratitörstande människor skjuts ned på öppen gata. Syriens folk förtjänar både vårt stöd, vår respekt och vår solidaritet.

Pussförbud på danska dagis

Sex av tio danska dagis har infört en policy mot nakenhet och fysisk kontakt mellan barnen. Ett av tio har en policy mot att pussas på munnen. Nu väntar vi bara på liknande policies på svenska dagis.

Pedofilskräcken får vuxna att fullständigt tappa koncepten. Småflickor ska bära bikini och barn ska inte få bada nakna längre på grund av pedofilhot i buskarna. Medierna är till stor del ansvariga för den upptrissade stämning som råder genom sin fokusering på just pedofiler. Rapporteringen gör att allmänheten lätt förleds att tro att personer som dras sexuellt till barn är fler än någonsin tidigare och att hoten mot barn är överhängande. Vilket inte stämmer.

I ett försök att skydda barn mot övergrepp har vuxna kommit att se barn ur pedofilens synvinkel: på ett sexuellt sätt. Vad har vi vunnit med detta?

Hur var det nu... skulle inte barn få vara barn?

Ligga med Måns

Ett av Sveriges mest menlösa och ointressanta program, det folkkära Allsång på Skansen, har bytt programledare och blivit "vågat". Under Måns Zelmerlöws ledning sjöng publiken nämligen med i Eric Amarillos refräng "Vill du ligga med mig då?". Och så blev det rubriker. 12-åringar som står och sjunger sådana... sådana... saker!

Det är inte det minsta förvånande. Så fort sexualiteten ges lite replängd, så fort det gläntas på täcket, är de konservativa moralisterna framme och hugger. Ofta gör de gemensam sak med radikalfeministerna i bekämpandet av den fria sexualiteten. I det här fallet gör dock enstaka moralisttanter egna utspel mot omoralen i musiken. Att de bara orkar.

Skadas då barnen av att Veronica Maggio sjunger "jag kommer" på allsångsscenen? Samma barn som sedan kommer hem, tittar på brutala mord i CSI och slaktar skurkar i allehanda actionspel? Förutom att vissa föräldrar kan tycka att det är lite pinsamt, tror jag inte att vi kan räkna med några bestående men av uttalandet av dessa strofer - ej heller av CSI eller TV-spel, för den delen. Kristdemokraten Charlotta Levay går dock till attack:

"Sexualiteten har blivit någonting banalt, ett njutningsmedel bland många andra. Ja, för många upplevs sex till och med som en plikt, någonting det gäller att ägna sig åt tillräckligt regelbundet och skickligt för att vara en lyckad person."

När den fria sexualiteten kritiseras är det vanligaste argumentet att den inte är fin nog. Engångsligg är inte fina nog. Sex med flera partners samtidigt är inte fint nog. Porr är inte fint nog. Det är mycket som inte är fint nog för de som vill att just deras sexualmoral ska gälla för alla andra.

Nog för att kvällstidningar och livsstilsmagasin är fulla av tips på hur man får den perfekta "superorgasmen", men jag tror att Levay är ganska ensam om att uppleva det som negativt att kunna älska utan att nödvändigtvis alstra barn, att kunna ha sex enbart för njutningens skull. Ibland kan jag inte låta bli att undra att om nu någon sorts gud egentligen bara vill att vi ska ha samlag för att föra släktet vidare, varför gjorde han sex så fantastiskt skönt och roligt? Om det nu finns någon gudomlig plan måste den snarare vara att vi ska njuta tillsammans.

I den inskränkta kristdemokratiska världen är sexuell frigjordhet att betrakta som något ytligt och negativt. Nu är visserligen Levay långt ifrån ensam om att hysa sådana här åsikter. Läs insändarsidorna i bland annat Aftonbladet och det är uppenbart att mången torrkofta har upprörts av nya "vågade" Allsång på Skansen. Alla som rynkar på näsan är nog inte kristdemokrater. Inskränktheten finns där hos både lagstiftare och vanliga väljare. Därför slutar hotell att erbjuda porrkanaler. Därför är det förbjudet med massage av könsorganet mot betalning. Därför är Sverige ett torrt land i behov av både saliv och glidmedel för att mjukna upp.

En kanal för män

Ulf Brunnberg skällde på mycket och många i sitt sommarprogram. Både de höga skatterna, anti-rökmaffian och feminismen fick sig en del av skopan. Och så föreslog Brunnberg en TV-kanal för män.

"Innehållet skulle bara vara manligt. Boxning, kampsport, motorsport, vetenskapsprogram, historieprogram, racing, båt, bilar, motorcyklar", resonerar Brunnberg.

Poängen är alltså att samla de sorters program som många män tycker om under ett och samma tak. Alls ingen dum tanke. Ty även om det förstås skiljer sig mellan män vad vi gillar att se på TV (jag är alls inte mycket för motorsport) är det få män, åtminstone i min bekantskapskrets, som det inte går att diskutera antingen vetenskap eller andra världskriget med.

Svensk TV visade faktiskt The Man Show för ett antal år sedan, ni vet programmet som alltid avslutades med kvinnor i tajta kläder som hoppade på en stor studsmatta. Men det blev ingen långvarig bekantskap.

Så, en manskanal då. Lite motorsport för de som gillar det, lite historiedokumentärer och minst en dokumentär om Hitler och/eller andra världskriget varje dygn, lite UFC och boxning, lite bra nyhetsprogram (som Agenda på den gamla goda tiden) och givetvis fotboll och hockey.

Och så porr vid midnatt, förstås.

Riktig mat

Det bästa med Kina är maten, det har jag bloggat om tidigare. Det är en ständigt pågående kärleksaffär. Men det är värt att upprepa den enorma skillnaden mellan kinesisk mat i Kina och den försvenskade Kinamat som serveras på restauranger i Sverige.

Medan de svenska Kinakrogarna koncentrerar sig på fyra smaklösa rätter och friterar det mesta och serverar i sötsur sås, eller bara ger tusan i att krydda, bjuder de kinesiska köken på smak, fantasi och variation. Vissa enkla restauranger kan ha ett helt makalöst utbud som det tar tid att titta igenom - särskilt om menyn är på kinesiska. Och allt till nära en tiondel av priset jämfört med i Sverige. Det är inte att undra på varför ett besök på en svensk Kinakrog nästan alltid slutar i besvikelse.

Det är väl oundvikligt. Många svenskar gillar inte stark mat och det är trots allt svenskar som förväntas äta på de svenska Kinarestaurangerna. Men även när du åker på en gruppresa till Kina kan du räkna med att få en västanpassad meny, ofta avslöjad av de enorma mängder ris som ställs på bordet. Anständighetsgränsen går väl någonstans vid pommes frites.

Ett tips är att äta på mellanklassrestaurangerna i Kina. Mellanklass i betydelsen ej de sjaskigaste men heller inte de finaste ställena. Där får man oftast vällagad mat till bra priser och i Běi​jīng har många även menyer på engelska.

Aubergine och kött i en smakrik blandning. Definitivt godare än bilden visar.

娃娃菜, wáwa cài. Mumsiga grönsaker med chili.

Bāozi (包子), ångkokt bröd med fyllning. Ofta väldigt mättande.

Jag är egentligen ingen älskare av tofu (豆腐), men det beror som så ofta
på hur den är tillagad. Här i en smakrik chilisås blir den delikat.

Friterade köttbullar. Smakade som... friterade köttbullar.
Över huvud taget äter jag väldigt lite friterat i Kina.

Gott för både mage och själ. Hela fisken kostade runt en 50-lapp.

Nudlar hör tillsammans med rena risrätter till det billigaste man kan äta.
Mr Li, 李先生, är en kedja som serverar utmärkta nudlar med sting.
En riktig lunch för runt 8 kr.

Pekinganka (北京烤鸭) hör till det man bara ska äta i Běi​jīng,
förslagsvis på en Quánjùdé-restaurang (全聚德).
Personligen tycker jag att ankan är mycket överskattad.

Krokodil (鳄鱼) med grönsaker. Ett grovt kött som smakade som
ett slags blandning av gris och kyckling. 188 RMB var den dock inte värd.

Ett kinesiskt Internet

Kina satsar mer än någonsin på den interna säkerheten i landet. Dit räknas censur och blockering av oönskat material på Internet.

De senaste åren har kampen intensifierats. Bara under fjolåret stängdes över en miljon sajter ned. Facebook, YouTube, Blogger och Twitter är blockerade. Regimen har i stället ersatt dessa med strikt kontrollerade egna versioner. Samtidigt som antalet Internetanvändare i Kina växer och närmar sig en halv miljard, blir det allt besvärligare att surfa.

Det finns visserligen vägar att komma runt censuren (även om regimen har gått hårt åt VPN-tjänsterna på sistone) för den som har kunskapen. Men alla problem är inte lösta för det. Internet har en förmåga att bli väldigt segt periodvis i Kina. Det märks bland annat på att onlinetjänster som QQ och Skype fungerar sämre.

Senast hade jag till och med problem med min eposttjänst, vilket aldrig har hänt tidigare (oklart varför då andra sajter fungerade någorlunda normalt). Det var en sann befrielse att surfa hemma igen i normal hastighet utan strul. Vad du än gör när du surfar i Kina, förse dig med mycket tålamod.

Dessvärre pågår det en oroväckande trend även i västvärlden där allt fler politiker ser fördelarna med ett Internet som i likhet med det kinesiska står under politisk kontroll.

Knarkkriget enbart politisk prestige

"Strategin är smärtsam, men det fungerar och därför kommer staten att fortsätta med sin hårda militära strategi mot knarkkartellerna", säger Mexikos president Felipe Calderón.

Man kan undra vad som egentligen skulle krävas för att få presidenten att tycka att politiken har misslyckats. 40 000 döda i knarkkriget de senaste åren, omfattande korruption och fullständig laglöshet på sina håll räcker uppenbarligen inte för att tvinga fram en omprövning. I kriget mot narkotikan handlar allt numera om politisk prestige.

Personligt om Förintelsen

Jag tycker mig ha läst en del om Förintelsen genom åren - och plöjt en del dokumentärer. Mycket är upprepning. När jag sprang på den svenska översättningen av Saul Friedländers Tredje riket och judarna del II, denna gång om utrotningens år 1939-45, hade jag därför inte så jättestora förhoppningar om att det skulle bjuda på något nytt. Kanske lite mer fakta eftersom den trots allt är 900 sidor lång. Boken är dock helt suverän och översättningen av Nille Lindgren är oklanderlig. Det var länge sedan jag såg en så heltäckande berättelse om folkmordet och så pass många nya vinklar.

De brutala detaljerna finns där, precis som i Yitzhak Arads Belzec, Sobibor, Treblinka: The Operation Reinhard Death Camps (där skildringar av jäsande massgravar som kastar upp uppsvällda kroppar under sommarhettan medför att man måste lägga ifrån sig boken ett tag). De detaljerade skildringarna behövs, ty Förintelsen var fruktansvärt barbarisk och brutal och varje vittnesmål om detta är viktigt.

Boken utgår från vittnesmål, dagböcker, tal och promemorior - det är dels judar, politiker, kyrkans företrädare och vanliga vittnen men också Hitler, Goebbels och Himmler själva. Den sammanfattar judarnas situation i alla europeiska länder, den visar på hur utbredd antisemitismen var även bland vanligt folk (även hos sådana som var hätska motståndare till nazisterna) och hur den kristna kyrkan fullständigt fegade ur och inte ens kunde förmå sig till att öppet ta avstånd från folkmordet när det pågick. Även framstående amerikanska judars ointresse för de europeiska judarnas öde förvånar.

Den visar också, i likhet med David Cesaranis Eichmann: byråkrat och massmördare, på de enorma logistiska problemen och hur nazisterna när kriget gick åt skogen lade ned enorma resurser på att utrota judar i stället för att sätta dem i arbete i krigsindustrin. Framför allt tar Friedländer slutgiltigt död på myten att den tyska allmänheten inget visste om nazisternas utrotning av judarna.

Det är kort sagt ett fantastiskt arbete som har lagts ned på att lappa ihop ett svåröverblickbart 12-årigt skeende och ge det en personlig prägel. Boken knyter samman nazistledarnas beslut med direkta konsekvenser för enskilda judar och evakueringen av judarna nation för nation med enskilda människors dagboksanteckningar innan de deporteras. Läsaren får på så vis lära känna många personer innan deras liv, allt som oftast, tar slut i något av nazisternas koncentrations- och förintelseläger.

Om du ska läsa en bok om Förintelsen, ta dig tid att läsa Tredje riket och judarna del II: Utrotningens år 1939-45. Den är som namnet antyder del två (den första är Förföljelsens år 1933-39), men kan läsas oberoende av den första boken. Den kan bland annat köpas här.

Dåligt israeliskt självförtroende

Israel kallas ofta Mellanösterns enda demokrati - inte sällan som ett slags rättfärdigande av dess utomrättsliga avrättningar, fördrivning av palestinier och andra övergrepp mot civila (när vi egentligen borde vara extra kritiska av just det skälet). För de flesta torde det dock stå klart att Israel inte är som andra länder.

Ännu ett bevis för detta fick vi när Knesset i går röstade ja till en antibojkottlag som syftar till att göra den person eller det företag som genomför en ekonomisk, akademisk eller kulturell bojkott av Israel skadeståndsskyldig. Hur tänkte de nu?

Antibojkottlagen visar både på dåligt israeliskt självförtroende och att kritik mot landets Palestinapolitik i framtiden i ännu högre grad kommer att bemötas med en knuten näve.

OnOff tackar för sig

Elektronikkedjan OnOff begärs i konkurs. Det är lite chockartat när ett så pass stort företag faller, men egentligen är det en logisk utveckling. Konkurrensen bland elektronikföretagen är svidande hård. Förutom OnOff slåss ElGiganten, Mediamarkt, Expert och Siba (numera ägare av nätkedjan NetOnNet, som också varslat anställda) om kunderna. Lägg därtill Dustin Home, Komplett.se, inWarehouse... Att så pass många lyckats överleva så pass länge är ganska förvånande. Jag hade nog trott att Expert skulle kasta in handduken först.

OnOff fick stänga i Birsta utanför Sundsvall för något år sedan. Där och då var det logiskt - deras butik, alldeles i närheten av både ElGiganten och Mediamarkt, var nämligen den sämsta. Annars tycker jag att de har hållit hygglig kvalitet i Stockholm. Men de når inte Mediamarkt. Det gör i mina ögon ingen annan kedja heller. Deras butiker är öppna, fräscha och inbjudande, personalen oftast kunnig och professionell i sitt bemötande. OnOff har aldrig lyckats matcha detta.

Grundproblemet i branschen är de små marginalerna. Företagen tjänar helt enkelt alldeles för lite på varje såld enhet. Och ibland tar sig den hårda konkurrensen rent bisarra uttryck - som när Mediamarkt åkte och köpte upp hela lagret av kampanjvaror hos ElGiganten.

Nu är det bara att hoppas att OnOffs gamla lokaler i Stockholms innerstad fylls av en annan elektronikkedja och inte ännu ett förbaskat Wayne's Coffee...

Off.

Porren och vi

I söndagsbilagan berättade DN om en ny bok som presenterar den hittills största undersökningen om våra sexintressen på nätet. I A billion wicked thoughts avslöjar författarna bland annat skillnader mellan vad män och kvinnor gillar men också nationella skillnader i vad vi tänder på.

Forskarna har analyserat en miljard nätsökningar, en miljon sajter, en miljon erotiska videoklipp, miljontals kontaktannonser och så vidare. De har hyrt in folk för att porrsurfa och fått tillgång till anonyma porrsurfares sökhistorik samt haft en pågående dialog med porrproducenter. Forskarna hävdar att uppemot 15 procent av alla nätsökningar har varit efter porr. De säger sig också kunna peka på skillnader i smak mellan olika länder. I Tjeckien, exempelvis, är det populärt med kategorin "granny" (mormorsporr, dvs. äldre damer). Det gäller även England, för övrigt.
Mer intressant är dock att författarna slår fast att "porrindustrin inte formar eller påverkar vår sexualitet". Den snarare reflekterar den. Jag skulle vilja hävda att det förmodligen är både och. Dels påverkas vi av pornografin - vilket bland annat styrks av studier som visar att allt fler har analsex men också av att allt fler yngre rakar könshåren och att unga tjejer hör av sig till sexualrådgivare för att få veta om de borde ta mannens säd i munnen. Så nog påverkas vi, medvetet eller omedvetet, av porrkonsumtion. Men porren är samtidigt ett slags förvriden spegelbild av vår egen sexualitet. Om ingen gillade att titta på mormorsporr eller smisk skulle sådan naturligtvis inte produceras kommersiellt.

Våldtäktsporr är en egen liten genre och det finns kvinnor, och säkert även män, som har våldtäktsfantasier. Poängen är att allt handlar om friheten att få fantisera. Det blir därför galet när personer som ofta själva inte intresserar sig för porr drar paralleller mellan pornografin och verkligheten. Som synes ovan påverkas vi säkert av porren i någon mån, men det finns fortfarande vattentäta skott mellan vissa fantasier och vad vi skulle vilja företa oss i verkligheten. Dessutom lever verkligheten ofta inte upp till fantasin.

Många relaterar porr till storbystade babes och välhängda hunkar, båda med enligt vårt västerländska skönhetsideal perfekta (retuscherade) kroppar. Detta är emellertid endast den sterila mainstreamporren. Utöver denna finns mängder av inriktningar för alla tänkbara och otänkbara smaker, oavsett om man är straight eller gay. Långa, korta, unga, gamla, brunetter, blonda, med våld, utan våld, ensam, i grupp, med mat, med föremål, kiss, asiatiskt, sydamerikanskt och givetvis helt vanlig vaniljsex mellan amatörer som själva lägger ut sina videor av exhibitionistiska skäl.

Om tjecker och engelsmän gillar mormorsporr, vad går då svenskar igång på? Svaret är lika tråkigt som det är väntat. "[V]år undersökning har visat att ni i Skandinavien i större utsträckning konsumerar mainstreamporr". Så mycket för det syndiga Sverige.

Uppdatering: Nu finns artikeln online.

Damfotboll - kejsarinnan är naken

Niklas Wikegård, före detta hockeytränare och bisittare i SVT:s Hockeykväll (numera i TV4) har blivit populär genom sitt rättframma och provokativa sätt. Det kändes därför logiskt att det var han och ingen annan som tog bladet från munnen och sade några väl valda ord om damhockey - något han givetvis DO-anmäldes för.

Det är således inte konstigt att så många väljer att spela med. Kritiserar man damlagidrott riskerar man ju att bli betraktad som en mansgris som diskriminerar och ser ned på kvinnor. Så dåligt självförtroende har damlagidrotten fortfarande.

Sportsändningarna fylls med inslag om damfotboll, inslag som faktiskt bara torde vara intressanta för de närmast sörjande. Under sommaren är det väl förlåtligt eftersom de större ligorna ligger i dvala, men att under brinnande fotbolls- och hockeysäsong ta tid att utförligt berätta om en match i damallsvenskan...? Vem bryr sig?

TV-kommentatorerna låtsas dessutom alltid som om det är riktig kvalitetsfotboll de kommenterar. "Oj, vilket måååål!" skriker de när någon fjuttar in ett skott och målvakten dramatiskt kastar sig åt fel håll. Det liknar ett väl inövat skådespel - kanske sitter kommentatorerna rent av och knyter nävarna i en from förhoppning om att tittarna inte ska genomskåda det hela och se att det är knattefotboll de sitter och blir upphetsade över.

DN:s Johan Croneman skriver:

"Tv-kommentatorer som låtsas att de tittar på en dammatch som om det vore en herrmatch på samma nivå gör ingen en tjänst. Jag menar inte att de nödvändigtvis måste säga att spelet exempelvis är på en nivå som motsvarar en hygglig svensk herrmatch i division 4, västra Göta­land, men överdriven politisk korrekthet blir å andra sidan bara löjeväckande."

Just så. Det känns väldigt... svenskt. I England, "fotbollens hemland", prioriteras damfotbollen inte av BBC. TV4 direktsänder däremot en rad matcher från dam-VM och svensk press skriver massor. För att vara till lags? För att inte få kritik om diskriminering?

Tro nu inte att jag ser ned på kvinnoidrott som sådan. Jag följer jättegärna Charlotte Kalla i skidspåret och Emma Green Tregaro i höjdhopp. Men vi måste vara ärliga och säga att damhockey inte förtjänar en minuts TV-tid och att damfotboll är likvärdig med herrfotboll i en av de lägre divisionerna i det svenska seriesystemet. Det låga publikintresset i damallsvenskan talar ett tydligt språk.

Kristpopulisterna

Kristdemokraterna är i kris. De klarade sig kvar i riksdagen i förra valet mycket tack vare borgerliga stödröster och har kärnväljare på kanske runt 3 procent.

Göran Hägglund hade minst antal åskådare av alla partiledare hittills när han i går talade i Almedalen. Dels berodde det förstås på tidpunkten - många har redan åkt hem. Men det säger också något om (o)intresset för partiet just nu. Vad representerar egentligen Kristdemokraterna 2011? Partiet har under Hägglunds ledning försöka fila ned de vassa kanterna och vara alla till lags. De vågar inte längre vara kontroversiella utan har tagit plats i den redan överbefolkade borgerliga mittfåran.

Hägglunds försök att utmåla partiet som ett frihetligt parti för alla som vill bestämma över sina egna liv, med epitetet "verklighetens folk", har fallit platt till marken. Det är ett märkligt feltänk. Liberaler kommer aldrig att lockas till Kristdemokraterna och partiets konservativa väljare känner inte igen sig när Hägglund kallar partiet för ett förbudsparti. I ett svep har Hägglund lyckas göra sig impopulär hos alla.

Så vad återstår? Jo, lite gammal hederlig batongpopulism. Gårdagens Almedalstal ägnades nästan enbart åt barns och ungdomars situation i Sverige i dag. Ett angeläget ämne, så klart. Kristdemokraterna vill betona att de är barnfamiljernas parti. Men de åtgärder som presenterades - att tvinga föräldrar, med polishämtning om så krävs, att närvara vid sina barns rättegångar och att sätta in tidigare åtgärder mot ungdomsbrottslighet - känns mer folkpartistiska än kristdemokratiska. Vilket förklaras av att KD faktiskt stulit vissa folkpartistiska förslag rakt av.

Ungdomsförbundet KDU går vidare med stöldvågen och kräver språktest för medborgarskap. KDU antog i våras en motion som deklarerar att samhällsgemenskap står mot mångkulturalism. (Ej att förväxlas med mångkultur. Det finns goda invändningar mot mångkulturalismen). Måhända vill de unga kådisarna locka över sverigedemokratiska väljare för att säkra en plats i riksdagen. Men de missar att många som har röstat på SD har gjort det som en protest mot etablissemanget. KD är en del av etablissemanget i allra högsta grad. De sitter sedan 2006 rent av i regeringsställning.

Även om KD-ledningen tagit avstånd från KDU:s motion vet Hägglund givetvis vad som fungerar i opinionen. Folkpartiet lockade väljare med språktest och hårdare tag tidigare. KD ska försöka göra om samma resa en gång till. Kanske vore det bättre om partiet gnuggade geniknölarna och försökte komma på något eget. Dessutom kan kan fråga sig vad som hände med att vända den andra kinden till?

Kina kastar ut svensk bloggare

Sven Englund, student i Kina, har förlorat sitt uppehållstillstånd (eller snarast fått det förkortat) efter att på sin blogg ha uppmanat till en så kallad flash mob (快闪族) lagom till partiets 90-årsdag den 1 juli. Det skulle vara en spontan samling där deltagarna skriver ordet "frihet" (自由) någonstans på kroppen och åker till The Bund i Shàng​hǎi (eller på annan lämplig plats) och står där i fem minuter. Inbjudan riktades även till president Hú​ Jǐn​tāo.

De kinesiska myndigheterna var förstås inte så roade av detta. Det blev ett himla liv. Han uppmanades att ställa in det hela, fråntogs sitt pass (men återfick det den 7 juli) och fick veta att om någon dyker upp är det på hans ansvar. Bloggaren erbjöd sig att uppdatera sin kinesiska blogg med att det hela var inställt. Men det räckte inte. Bloggen stängdes ned och uppehållstillståndet förkortades med två veckor. Sven Englund väntas hem till Sverige under dagen.

Man kan tycka att herr Englund borde ha kunnat lista ut att det skulle gå så här. I Kina döms personer till långa fängelsestraff för det han gjorde, ett förlorat uppehållstillstånd är i detta sammanhang att betrakta som kompisrabatt. Att dessutom uppmana till en sådan grej just den första juli i år, när partiet fyller 90 och allt är extra känsligt, är förstås rent dumdristigt. Sven Englund är antingen lite halvtokig eller bara väldigt orädd.

Tja, han har åtminstone lyckats få mycket uppmärksamhet för sitt tilltag. Samtliga svenska medier har rapporterat om händelsen. Därmed riktas ljuset åter mot den kinesiska regimens paranoida beteende för en stund.

Läs vad Sven Englund själv skriver om bakgrunden till händelsen här och fortsättningen här. Han skriver bland annat:

"Jag svarade ganska ärligt på frågorna. Det var bara en fråga som jag blankt vägrade svara på,vad lösenordet till min blogg var. De försökte verkligen under säkerligen 1,5 timmar förklara för mig att jag inte hade något val. De skällde på mig ibland,de menade att jag enligt lag skulle svara på denna frågan. Jag har ju en del åsikter om detta,vuxna människor,som nästintill sitter i en ring och pressar en utbytesstudent på något så privat. Jag förklarade om och om igen att jag tänkte inte svara på den frågan,jag trodde inte alls att jag enligt lag behövde svara på godtyckligt ställda frågor bara för att de var poliser. De hotade med att alternativet var att jag inte kunde skriva mina prov nästa vecka,för om jag inte följde lagen skulle jag bli hemskickad."

Den kinesiska säkerhetsteatern

Mitt senaste besök i Běi​jīng råkade sammanfalla med Kommunistpartiets 90-årsdag. Eftersom jag naivt hade väntat mig ett firande nästan värdigt folkrepublikens 60-årsdag 2009 blev jag lite besviken av att kunna konstatera att förutom sång- och musikframträdanden, skyltar och banderoller på stan, en långvarig TV-bevakning och fler poliser märktes det inte så mycket av att partiet firade 90.

Kina satsar nuförtiden mer på den interna säkerheten än på militären. Det märks i Běi​jīng. För några år sedan var det möjligt att strosa fritt på Himmelska fridens torg. Även om det (främst vid känsliga datum) fanns en polisnärvaro kändes den aldrig påträngande. Nu kommer du inte in på torget utan att först gå igenom en säkerhetskontroll. På partiets 90-årsdag den 1 juli var torget dock helt avspärrat. I tunnelbanan fanns hundar. Två gamla golden retrievers med polisvästar stod och såg trötta ut. De vanliga obehagskänslorna av att ha polishundar intill sig uteblev. Säkerhetskontrollerna finns emellertid inte bara vid Himmelska fridens torg utan vid varje tunnelbanestation - och de är uppenbarligen mest där för syns skull.

När jag går igenom den slappa säkerhetskontrollen i Běi​jīngs tunnelbana påminns jag om Thomas Bodströms påstående att FBI-chefen Robert Mueller erkänt att de rigorösa säkerhetskontrollerna vid USA:s gränser mest är där för att lugna allmänheten. De röntgenapparater som infördes vid sommar-OS i Běi​jīng (jag såg dem installeras månaderna innan) har nu permanentats. De blev kvar, helt enkelt. Nu finns det vid varje station två späda unga tjejer (det är nästan alltid unga tjejer) varav en granskar innehållet i resenärernas väskor och den andra står vid sidan om och ser till att ingen smiter förbi. Multiplicera med det växande antalet tunnelbanestationer och det är inte svårt att förstå att kostnaderna för den interna säkerheten skenar.

Problemet är förstås att dessa unga tjejer inte stoppar något hot. Allt är bara för syns skull. Det är inga problem att ta med sig en bomb om man skulle vilja det, så länge man inte stoppar den i en väska. Ännu lättare är det om man är kvinna. Vissa kvinnor vägrar framgångsrikt att låta sina handväskor röntgas och släpps därför igenom ändå. För vissa turistmål - som OS-arenan "fågelboet", Trumtornet eller Förbjudna staden - räcker det inte att slänga en väska på bandet. Då får man även gå igenom en metalldetektor och låta säkerhetspersonalen klämma lite på en. Även här kommer kvinnor lättare undan. Men oavsett kön visade det sig vara skrattretande lätt att smyga in och ut från vissa av dessa säkerhetskontroller. Vakten var alldeles för upptagen med att låta sig fotograferas tillsammans med turister.

Vi kanske borde hålla tyst och vara tacksamma för att säkerhetsidiotin trots allt inte är mer extrem än så här och att det endast tar några extra sekunder att ta sig ned i tunnelbanan eller in på det där turistmålet. Men samtidigt är det en aning irriterande att veta att de där säkerhetsrutinerna över huvud taget inte skulle behöva finnas. De skyddar ju inte mot någonting.

Man får inte ta med sig tändare in när man besöker fågelboet (鸟巢).
Myndigheterna är rädda för att någon ska elda upp denna 110 000 ton tunga stålkoloss.

Den magiska 15-årsgränsen

Tre 18-åringar misstänks för våldtäkt mot en 12-årig flicka. Åklagaren säger att det "inte nödvändigtvis" är så att flickan själv anser att hon blivit våldtagen men att "lagen är tydlig när det gäller sexuella aktiviteter med personer under 15 års ålder".

Vi ska dock minnas att det inte automatiskt är olagligt att ha sex med någon som är under 15. I maj rapporterades om ett fall med en tjej i övre tonåren som haft sex med en 14-årig pojke. Hon åtalades "av lagtekniska skäl" för våldtäkt mot barn, berättade då DN. Men eftersom det inte förelåg något hot, våld eller tvång friades hon från anklagelserna.

Fallen är måhända inte identiska - det är svårt att avgöra av en kort tidningsnotis. Men det ska bli intressant att se hur domen i det nya fallet, där den äldre parten alltså är pojke, utfaller.

Nya hot ger skärpt flygsäkerhet

Nu varnar USA för nya säkerhetshot mot flyget: terrorister som bär på inopererade bomber. Hoten har spårats till al-Qaida, skriver New York Times. Detta kräver skärpt flygsäkerhet, särskilt för utländska flyg till USA.

Några handfasta bevis tycks inte finnas, det handlar om "a fresh look at this possible tactic". Dessutom skulle det vara oerhört svårt att lyckas operera in en sprängladdning som är tillräckligt stor för att göra avsevärd skada och inte bara bränna håret på stolsgrannen.

Men det spelar sannolikt inte så stor roll när säkerhetsmaskineriet ska bemöta vad som betraktas som potentiella hot. Räkna därför med ytterligare integritetskränkningar när du reser till USA i framtiden. Frågan är var gränsen går, frågan är när vi passagerare säger att nog är nog.