Ironi

Narkotikalangare i Christiania vill bli legala och betala skatt.

Det finns förstås enbart fördelar med detta: marknaden blir vit och därmed mer transparent, politikerna får in den skatt de så gärna vill ha och polisen kan ägna sig åt bättre saker än att jaga folk som använder "fel" drog.

Men legaliseringskravet gillas inte av alla. Socialdemokraten Frank Jensen vill ge langarna ett råd: "Lägg av med alla era olagliga aktiviteter och skaffa er ett hederligt arbete!"

Nå, nu var det ju just legala de ville bli. Och att just en politiker ger andra rådet att skaffa sig ett hederligt arbete är en smula ironiskt...

Polisfiasko

Sverige har aldrig haft så många poliser som nu. Såväl socialdemokratiska som borgerliga regeringar har satsat för att utbilda fler poliser. Sedan 2006 har det tillkommit 2 500 stycken.

Satsningen har emellertid inte resulterat i fler uppklarade brott, visar en undersökning från Brå. Antalet poliser i den yttre, händelsestyrda verksamheten har inte blivit fler. Enda skillnaden är att de är mer oerfarna än tidigare, hävdar Brå.

Att kräva fler poliser är enkelt och slagfärdigt. Det är lätt att formulera och fungerar i en valrörelse. Men det löser ingenting. Ändå lär vi även framgent få se denna sorts plakatpolitik från både Socialdemokraterna och Alliansen.

Så länge inte polisens arbetssätt utvecklas och fler brott klaras upp, kommer vanliga medborgare inte att känna ett ökat förtroende för polisen.

Här kan du ladda ned Brå:s rapport Satsningen på fler polisen - vad har den lett till?, den första av tre.

Hur är fler i fängelse en seger?

Fängelsebranschen närs av narkotikapolitiken. Om USA avkriminaliserade bruk av cannabis och andra droger skulle många delstater få stänga en hel del fängelser. Så stor andel av alla interner sitter dömda för narkotikabrott. Detsamma gäller Sverige.

Rätten har efter en ny HD-praxis från 2011 börjat göra åtskillnad mellan ligaledare och fotfolk i narkotikabranschen. Tanken är att annat än bara antalet gram av innehav ska avgöra fängelsestraffets längd. Detta gillas inte av polisen eftersom det innebär ett merarbete och ställer högre krav. Nu måste de visa exakt vilken roll den inblandade haft.

Det gillas inte heller av regeringen, som tillsätter en utredning för att titta närmare på en straffskärpning. HD:s praxis utmanas alltså av justitieministern. I detta finns ingen djupare analys av politikens effekter eller HD:s resonemang. Heller ingen självrannsakan eller minsta spår av ödmjukhet. Beatrice Ask vill spärra in fler och under längre tid. Det är hennes och regeringens enkla devis.

Finns det någon människa som har förtroende för det här gänget?

Har föräldrar rätt att indoktrinera sina barn?

Kränker religiösa föräldrar sina barn genom att lära dem vad de uppfattar som den rätta läran? Bör alla barn till troende föräldrar därför påtvingas en sekulär motbild i syfte att undvika religiös indoktrinering?

Barn formas av sina föräldrar, det går inte att komma ifrån. De flesta mammor och pappor kommer vilja uppfostra sina barn utifrån sina egna värderingar och lära dem vad som är rätt och fel i föräldrarnas subjektiva ögon.

Men är det värre att lära ut att Jesus offrade sig för våra synder än att kommunismen är den största gåvan till mänskligheten? Är det värre att tvingas med till kyrkan än att dras med i ett utdraget politiskt väckelsemöte (också kallat valrörelse)? Det är inte alls självklart. Barn syns överallt i svenska valrörelser. Vad skulle göra politisk påverkan bättre än religiös? Hur många gånger har vi inte hört socialdemokrater stolt proklamera att de röstar som sina föräldrar och farföräldrar och att det aldrig funnits något alternativ? Hur reagerar vi när en ung muslim förmedlar samma sak om sin religiösa tillhörighet?

I Sverige tillåter vi religiösa friskolor. Vi tillåter emellertid inte hemskolning. Det är alltså fritt fram för en muslim eller kristen att sätta sina barn i en skola som visserligen måste hålla sig till en nationell skolplan men som fokuserar på religionen. Samtidigt är det förbjudet för en sekulär familj att undervisa sina barn hemma. Det är svårt att få ihop den bilden om det nu är barnets bästa som intresserar oss. Förklaringen är förstås politisk och har väldigt lite med barnens väl och ve att göra.

I en perfekt värld skulle alla barn få möjlighet att välja både sin religiösa och politiska tillhörighet. Vi vet emellertid att vi påverkas av våra föräldrar, även om alla inte medvetet försöker styra eller påverka i en viss riktning. Jag tror inte att det är en slump att jag som tonåring gick med i Muf i stället för Ung vänster - samtidigt var mina föräldrar aldrig pådrivande på något sätt.

Det finns ingen bra väg runt detta. Ansvaret för barnuppfostran måste trots allt ligga på föräldrarna, inte samhället. Att detta inbegriper att lära barnen "den rätta tron" i just det specifika hushållet får vi helt enkelt acceptera. Det är faktiskt bättre med ett aktivt föräldraskap som sätter ramar och förmedlar normer än ett icke-existerande sådant.

Den där porren

Aftonbladet prioriterar samlagsfrågor just nu. Vi har kunna läsa om ungas sexvanor, äldres sexvanor och att kristdemokrater ligger mer än vänsterpartister. Nu har turen kommit till - porren. Den utskällda. Den tabubelagda. Den som nästan alla tittar på ändå.

Av 270 tillfrågade ungdomsmottagningar valde 63 att svara. En sådan låg svarsfrekvens skulle underkänna alla resultat om det handlade om en vanlig C-uppsats. Men Aftonbladet behöver inte bry sig om små detaljer som signifikans. De tutar och kör ändå.

55 av 63 uppgav att internet påverkar unga. Ännu färre, 51 svarande, nämner konsekvenser av porren, som att många killar och de flesta tjejer rakar sig mellan benen. Detta påstående utgår emellertid från ett antagande; att den som rakar sitt underliv gör det för att det är så de ser ut i porrens värld. Så behöver det inte alls vara. Särskilt som rakat gäller som standard i långt ifrån all pornografi.

En barnmorska menar att porren blir en referensram och att många tror "att analsex är vanligt". Nå, analsex är vanligt bland unga i dag. Det finns enkäter som visar att ungefär varannan ungdom någon gång har haft analsex. På vilket sätt detta skulle vara ett problem framgår inte. Om man vill testa analsex med sin partner - är det fel? Ingenstans framkommer i enkätsvaren att unga upplever obehag eller tvång. I stället får vi svepande tolkningar om porrens förment skadliga inverkan på sexlivet.

Idén att porrideal stör kvinnors sexualitet är ingalunda unik. Nyligen berättade två feminister som ligger bakom dokumentären Porrskadat för DN att mäns porrtittande inte bara påverkar dem själva utan också deras kvinnliga partners. Om kvinnan känner sig obekväm i förhållandet kan det alltså bero på att mannen tittat på för mycket porr. De utgår från sina egna upplevelser och applicerar dem sedan på hela den kvinnliga befolkningen. Vilket känns... tveksamt.

Dessa två feminister går till och med så långt att de vill följa det isländska exemplet och diskutera ett förbud mot internetporr. Någonstans där inser nog de flesta att deras åsikter kan läggas under kategorin "knäppa och orimliga".

Det pratas alltid om porr som ett enhetligt fenomen. Porren. Som vore amerikansk mainstreamporr allt som finns att tillgå. Det är lite som att prata om film och bara exemplifiera med verk av Michael Bay (Transformers, Bad Boys och Armageddon). Ingen vettig människa skulle vilja se en film någonsin igen om Bay var måttstocken för vad film är.

Att diskutera sexvanor kan vara relevant. Att fundera över vad som påverkar dessa likaså. Att anta att porren har en skadlig påverkan är det inte. Jag vill påstå att den svenska nymoralismen är betydligt skadligare för vårt sexliv än porren - som snarare kan berika den.

Moralismens högborg

Tiderna förändras. Sverige införde sexköpsförbudet 1999. Drygt tio år senare, efter en regeringsbeställd "utvärdering", skärptes straffet. När lagen tillkom var den ifrågasatt av flera riksdagspartier. I dag förväntas vi bli upprörda över att inga sexköpare skickas i fängelse.

Poängen med sexköpslagen är inte att skicka så många som möjligt i fängelse, påminner Morgan Johansson (S). Lagen har en avkräckande effekt och bidrar till att Sverige har mindre människohandel (för sexuella ändamål, får vi anta att han avser) än exempelvis Danmark och Tyskland, anser han. Att Tyskland ligger i centrala Europa och erbjuder en helt annan marknad för människohandlare förbiser Johansson.

Nå, vi börjar bli vana vid denna ständiga sammanblandning av frivilligt sexarbete och slaveri. En lag som förbjuder frivilligt sexarbete anses alltså förebygga ofrivilligt sexarbete. Det tycks omöjligt i den svenska diskursen att särskilja dessa två. Och i vanlig ordning bryr sig ingen om sexsäljarna.

Även polisen brukar anföra argumentet att sexköpslagen är ett sätt att bekämpa människohandel. Att polisen gillar en lag är däremot inget argument för att behålla den. Om polisen fick råda skulle vi ha mängder av integritetskränkande lagar, DNA-banker på alla invånare och förmodligen fullkomlig övervakning på internet, avskaffad brevhemlighet med mera. Det är illa nog att polisen springer omkring och avbryter pågående samlag mellan samtyckande vuxna.

Ett syfte med sexköpsförbudet är att minska efterfrågan. Tanken är alltså att folk ska bli mindre benägna att köpa sexuella tjänster om de riskerar att bli tagna av polisen. Detta kan säkert avskräcka vissa. Men efterfrågan på sex kan aldrig kväsas. Sex är ett biologiskt betingat behov, inga morallagar, inga nymoralistiska eller feministiska predikningar kommer att hjälpa. Av det enkla skälet att människan alltid kommer att efterfråga sex, kommer sexhandeln alltid att fortleva.

Detta är inget krasst konstaterande. Tvärtom. Sexhandel är ett naturligt inslag i ett samhälle, precis som all annan handel mellan myndiga individer. Det är vår kulturs besatthet vid sex som gör denna sorts handel så väsensskild allt annat.

Sexköpslagen är en människofientlig lag, stiftad under en feministisk sosseregim, skärpt av en nymoralistisk allians. Hoppet om ett Sverige där den sexuella självbestämmanderätten ligger hos varje enskild individ sinar för varje dag. Politikerna har fastslagit att det mest privata är politiskt. De kommer inte ge upp utan strid.

MP går vänsterut

En miljöpartistisk kongress innebär nästan alltid att gräsrötterna ger partiledningen en knäpp på näsan. I år skedde det bland annat i frågan om arbetsgivaravgiften för unga, som kongressen beslöt ska höjas till tidigare nivåer.

Miljöpartiet har med åren avradikaliserats. På årets kongress har det blivit tydligt i och med att begreppet medborgarlön nu stryks ur partiprogrammet och ersätts det med en vision om att alla som saknar inkomst ska vara garanterade ett ekonomiskt stöd som går att leva på. Det låter ganska mycket som om Miljöpartiet propagerar för det redan existerande försörjningsstödet men vill ha en generösare tolkning.

Alliansen har ingått en migrationsöverenskommelse med Miljöpartiet. Fredrik Reinfeldt har varit noggrann med att inte reta upp miljöpartisterna i onödan. Han vet att han kan komma att behöva dem efter nästa val om Centerpartiet eller Kristdemokraterna åker ur.

Allt mer tyder emellertid på att det blir väldigt svårt för Reinfeldt att knuffa in MP i ett allianssamarbete, hur mycket han än lockar med ministerposter. MP-väljarna definierar sig överlag som vänster och torde ha väldigt svårt svälja att deras parti regerar med Moderaterna. Detta även om det politiskt inte brukar skilja så värst mycket (förutom den underhållande krocken med Folkpartiet som skulle uppstå i kärnkraftsfrågan).

Med de beslut som fattats på årets kongress har MP emellertid tagit tydliga kliv åt vänster. Det är tydligt att partiledningen ligger mer åt mitten än partiets gräsrötter. Det sannolika är därför att Miljöpartiet siktar på att bilda en minoritetsregering med Socialdemokraterna efter nästa val. Ett hyggligt val för S och ett 10-procentsval för MP är allt som behövs.

Ett samlag om dagen, ty sådan är lagen?

Är det ett politiskt problem att vi ligger för lite med varandra? Aftonbladet tycker det.

Det är inte så förvånande att en tidning som Aftonbladet anser att politiken måste ta tag i människors sexliv. Under den välbekanta parollen "det privata är politiskt" skriver Eva Franchell att det är ett politiskt problem att många svenskar i sin mest reproduktiva ålder slutar ligga med varandra, och att frågan borde tas av största allvar av folkhälsominister Maria Larsson (KD).

Enligt en undersökning beställd av Aftonbladet/United Minds har svenskar mindre sex nu än 1967. Det utmålas som ett stort problem.

Om människor har mindre sex än de skulle önska och mår dåligt av det, är det inte bra. Men om det handlar om att vi prioriterar annat i perioder av livet - vad är problemet? Vi kan aldrig ha tid för allt. Att prioritera arbetet respektive barnen under en tid är fullt naturligt. Ett samlag är visserligen en kort historia för de flesta, men det kräver både stämning och lust i stunden. Vilket lätt kan komma och försvinna igen.

I dag vill människor dessutom ha tid för träning och måste som bekant även hinna fotografera allt de äter för att lägga upp på Facebook. Det är klart att pippandet får stå tillbaka lite.

Visst kan vi prata om detta. Men dra inte in Maria Larsson i diskussionen, är ni snälla. Risken är nämligen att folk får ännu svårare att få till det då.

Kanske dags att bränna lite kvällstidningar...

Uppgifterna att kvällsblaskorna Expressen och Aftonbladet ger tipspengar till den som filmar eller fotograferar den bil de just tänt på i de pågående upploppen i Stockholms förorter är skakande.

På Joakim Lamottes blogg hittas följande:

Jag möter upp med några killar som börjar berätta om hur mycket de avskyr "journalistfittorna" som åker till Husby och bidrar till eskalerande stenkastning och våld.
"Aftonbladet och Expressen kan dra åt helvete", säger de."Man måste väl få rapportera vad som händer här", säger jag."Ja, men de vill ju betala oss för att bränna bilar. De säger åt oss att filma när vi bränner bilar i Husby, och att vi får sjutusen för en bra film", säger de.
Det låter konstigt tänker jag och frågar vidare. Några ungdomar visar att de har telefonnummer till Expressen i sina mobiler. En av dem säger sig ha sålt en bild för fyratusen till nämnda tidning.

Jag vet inte vilken sanningshalt som ligger i påståendena. Om de stämmer, om kvällstidningarna betalar för och därmed uppmanar någon att bränna annans egendom, är det direkt avskyvärt. Och om uppgifterna stämmer borde det göras en polisanmälan för att utreda om tidningarna gjort sig skyldiga till uppvigling.

Tyvärr tror jag inte att det är särskilt osannolikt att Expressen och Aftonbladet skulle kunna göra något sådant här. Särskilt som båda tidningarna satsar allt mer på rörlig bild, och vem vill inte ha fina bilder på en brinnande förort på sin förstasida på nätet? Etiken har sedan länge vädrats ut på respektive redaktion.

På ett personligt plan känns det skönt att jag inte kan minnas när jag senast köpte en kvällstidning. Jag önskar bara att vi var lite fler.

Uppdatering: Expressen dementerar uppgifterna.

Grip in tidigare mot buset

Skadegörelsen har spridits från Husby till ett 15-tal förorter. Rågsveds centrum är sönderslaget, polisstationen delvis nedbränd.

Ilskan kokar hos människor som fått sina bilar utbrända och inte ersätts av försäkringsbolagen. Av människor som fått sitt levebröd attackerat.

DN uppger att hälften av alla som gripits för upplopp i Husby är tidigare kända av polisen. Hälften har tidigare gjort sig skyldiga till personrån, narkotikabrott och brott mot knivlagen. Vad gjordes då? Hur reagerade samhället när dessa ungdomar begick brott för första gången?

I Sverige är vi väldigt generösa mot minderåriga som begår brott. Det blir ett samtal med en socialsekreterare om de är riktigt unga. Tanken är väl att vi inte ska straffa ut unga i tidig lider utan öppna famnen och inbjuda dem i samhällsgemenskapen igen. Så att de inte faller ut helt. Men det gör samtidigt att brottslighet är ett alternativ för en 15-åring eftersom konsekvenserna uteblir.

I grunden handlar det förstås om ett föräldraansvar. Är man 15 år har föräldrarna fortfarande ansvaret, även om man är straffmyndig. Ta ett snack med era tonåringar. Och skyll inte på arbetslöshet eller polisen. Ingen har uppmanat eller tvingat er att tända eld på bilar, slå sönder tunnelbanestationen och kasta sten på polisen.

Det finns orsakssamband här - det är knappast en slump att skadegörelsen sker i förorterna och inte på Norrmalm. Men samtidigt ska man inte underskatta att ungdomar faktiskt tycker att det är spännande att slåss mot polisen och att förstöra saker.

Vad gör du när ligisterna kommer till ditt område?

Läs även:
HAX

Mer naket åt folket!

Efter att nakna eller alltför lättklädda kvinnliga American Apparel-modeller väckt ramaskri i sociala medier har klädföretagets butik på Götgatan i Stockholm vandaliserats. Två gånger på en vecka. Som synes på bilden ovan har aktivister även klottrat ned skyltfönstret med uppmaningar om bojkott.

Härom veckan uppmärksammade jag en nedsprejad H&M-affisch (bakom den rosa sprejen fanns en kvinna i bikini). Jag får nästan nypa mig i armen. Är detta jämställdhetskamp 2013? Nå, detta handlar verkligen inte om jämställdhet utan om ren och skär intolerans. Alla har rätt att vägra köpa kläder från H&M eller American Apparel. Ni behöver inte förstöra andras egendom för att göra era patetiska röster hörda.

Jag gillar att titta på nakna och lättklädda kvinnor. Jag står för det. Jag ser inte sexualisering som ett problem - om kvinnor ses som sexobjekt i större utsträckning än män (vilket de gör), sexualisera männen!

Därför kommer här några bilder för alla läsare att titta på. Vi behöver mer naket i samhället, inte mindre!

Kvinnoförnedrande?

Objektifierande?

En kul grej, bara.

Konst?

Papperslösa: Någon ordning måste det vara

"Ingen människa är illegal" är kampfrasen för den rörelse som vill ha fri invandring och/eller det som beskrivs som en mer human migrationspolitik.

DN har i ett flertal reportage berättat om en livet för papperslösa i Sverige. Det är lätt att känna empati med föräldrar vars barn inte känner samma frihet som de jämnåriga klasskamraterna med fullständigt personnummer. Som är rädda när det ringer på dörren. Samtidigt måste vi fråga oss vilka konsekvenser det får om papperslösas rättigheter blir desamma som alla andras.

Regeringen har i en överenskommelse med Miljöpartiet gett grönt ljus till att papperslösa ska få samma rätt till vård som asylsökande. Alla tycker inte att det räcker. Rädda Barnen och Röda Korset vill att Socialstyrelsen tar fram riktlinjer som ger papperslösa rätt till mat och boende i Socialtjänstens regi. Mikaela Hagan, handläggare för flykting- och asylfrågor på Rädda Barnen, tycker att barnen borde få frizoner där polisen inte har rätt att leta efter familjen. Hon nämner fritidsaktiviteter som en sådan tänkbar frizon.

Om detta skulle bli verklighet får vi en mycket förvirrande rättslig situation. Tänk en situation där Migrationsverket har gett avslag på ansökan om uppehållstillstånd. Detta har prövats rättsligt. Samtidigt ska polisen inte ha rätt att verkställa avvisningen eftersom samhället enligt Rädda Barnens önskan uppdelats i frizoner som polisen inte får arbeta i. Det är en väldigt märklig syn på rättsäkerhet och sänder också signalen att den som inte får stanna i Sverige kan räkna med både boende och fickpengar från svenska skattebetalare. Dessutom skulle det i praktiken leda till ett krig mellan olika myndigheter.

I mediernas värld är allt väldigt enkelt. Vi ska visa empati med den som gråter framför kameran, och det är klart att den som hungerstrejkar måste få uppehållstillstånd. Migrationsverket håller lyckligtvis fast vid att det är en domstol, inte medierna, som ska avgöra den saken. Och hungerstrejker förmår inte Migrationsöverdomstolen att överpröva tidigare beslut. Om så vore fallet, skulle det skapas ett oerhört godtycke.

Min inställning är enkel: vill du bo och arbeta i Sverige, välkommen. Har du arbete och kan försörja dig själv finns ingen anledning att inte bevilja permanent uppehållstillstånd. Alla som vill komma hit, arbeta och bidra bör välkomnas med öppna armar. Vi bör även i viss mån ta emot personer som flyr från krig och förtryck.

Jag kan förstå att vissa av humanitära skäl hjälper papperslösa att gömma sig. Det är vackert att hjälpa en människa i nöd. Det finns säkert fall då samvetet säger att man inte kan agera på något annat sätt. Men från samhällets sida måste den hårda verkligheten gälla: avvisningsbeslut ska verkställas. Den som vistas illegalt i landet ska inte kunna räkna med något försörjningsstöd eller boende via Socialtjänsten. Någon jäkla ordning måste det faktiskt vara.

Begripligt - och oacceptabelt

Bränder, skadegörelse, våld. Det som händer i Husby är inte obegripligt. Men det är oacceptabelt.

Det går att begripa hur frustration kan rinna över i våldshandlingar. Hur ungdomar som bara sett arbetslöshet och en stigande hopplöshet hos sina föräldrar, som upplever att samhället de lever i inte är en del av ett större sammanhang utan lämnats vid sidan om, kan känna att de vill slå tillbaka mot vad... ja, vad som helst.

Det går också att förstå hur enskilda polisers övertramp med rasistiska tillmälen som sägs ha förekommit i Husby (inte osannolikt givet "apejävel"-fallet i Rosengård) ytterligare kan spä på ilskan och känslan av utanförskap. Dödsskotten förra veckan kan vara den händelse som släppte fri de spänningar som puttrat under ytan en längre tid.

Inget av detta ursäktar emellertid att ge sig på oskyldiga människors, eller kommunal, egendom. Samhället ska aldrig ställa sig förstående och tillåtande när någon tillgriper våld mot annans liv eller egendom.

Att polisens blotta närvaro hetsat ungdomarna till att starta bränder är en tanke vi måste lägga åt sidan. Ty vad är alternativet? Att låta bilarna brinna? På vilket sätt skulle det öka förtroendet för polisen och minska känslan av utanförskap i Husby?

Fast i det gamla

I den narkotikapolitiska debatten brukar förbudssidan argumentera att ett skäl att inte legalisera exempelvis cannabis är att det vore olyckligt med ännu en drog på den legala marknaden. Det anses alltså bättre att den kvarblir på den illegala marknaden där kriminella kan tjäna pengar på den.

DN:s ledarsida menar just detta. Även om tidningen erkänner att alla som röker cannabis inte får haschpsykoser och hoppar ut genom fönstret i panik, ser den inga fördelar med en legalisering eller avkriminalisering. Det är ett förhållningssätt som inte håller.

Helt frånvarande är också skadereduceringsperspektivet, just det perspektiv som aktualiseras i debatten av avkriminaliseringsförespråkarna och som föranlett OAS att lyfta frågan om att pröva något annat än det misslyckade kriget mot drogerna i Latinamerika.

Det är noterbart hur olikt alkohol cannabis hanteras, trots att drogerna är jämförbara. Alkohol är en drog som medför många negativa konsekvenser när den brukas i stora mängder. Det är förutsebart vilka tider på året polisen får extra mycket att göra på grund av relationsbråk, våldtäkter och våldsbrott. Om du på  en karta över Stockholm märker ut de platser där du löper störst risk att bli nedslagen, kommer det i första hand vara platser vid och i närheten av ställen med alkoholservering. Alkoholen är således en uppenbar riskfaktor. Cannabis är det inte, vilket blir tydligt varje år vid Uppsala reggaefestival.

Mot bakgrund av alla de negativa konsekvenser som alkoholförtäring får för många människor har svenska politiker beslutat att begränsa tillgången genom ett statligt detaljhandelsmonopol och straffbeskattning av produkten för att minska köpviljan. Det har fungerat i så måtto att alkoholskadorna i Sverige historiskt är lägre än i många andra europeiska länder.

På alkoholen har politikerna ett uttalat folkhälsoperspektiv. I fallet med cannabis är inställningen den motsatta. Varför är det så? Varför finns fortfarande en sådan ovilja att se baksidorna av förbudspolitiken?

Det finns många fördelar med en legal marknad, inte minst för den som vill att staten ska ha kontroll på saker och ting. En legal marknad möjliggör ju just kontroll! En legal marknad kommer också att minska efterfrågan på de häxbrygder som säljs på nätet och som tar livet av unga människor.

Visst är det godtyckligt att prata om lätta och tunga droger, men i stället för att haka upp sig på begrepp borde DN ta del av den forskning som finns från länder som avkriminaliserat narkotika och valt att fokusera på vård och behandling i stället för repression och längre batonger. Detta handlar även om människosyn.

Tyvärr tror jag att det har gått prestige i denna fråga och att vi behöver en ny generation politiker utan koppling till den gamla förbudspolitiken. Politiker som förmått begripa vilka förändringar som gjorts i andra länder och som också behöver göras i Sverige.

Några nya tankar på DN:s ledarredaktion tänks i alla fall inte.

Frihetsfrontens talarkväll: maj

Till säsongens sista talarkväll med Frihetsfronten kommer Johan Hedin, Centerpartiet, för att tala om Frihetens idéers status och framtid i Sveriges riksdag.

Tid: Torsdag 23/5 kl. 19.00
Plats: Ferkens gränd 2 (källaren) i Gamla stan, Stockholm

I lokalen finns öl till försäljning (endast kontanter). Efter taleriet går vi vidare till närbelägen pub.

Alla är välkomna!

Latinamerika diskuterar cannabislegalisering

När CUF nyligen tog beslutet på sin stämma att driva frågan om att legalisera cannabis blev reaktionerna, som väntat, ömsom fnysningar, ömsom himlande ögon.

Härskarteknikerna finns alltid nära till hans när någon ifrågasätter den svenska nolltoleranspolitiken. Men sett ur ett globalt perspektiv blir det pinsamt tydligt hur förbudspolitikens försvarare guppar omkring i en ankdamm och kvackar. Verklighetsförankringen imponerar inte.

Den amerikanska samarbetsorganisationen OAS (Organization of American States) släppte på fredagen en rapport i vilken efterfrågas seriösa diskussioner om att legalisera marijuana, sänka straffen för övriga narkotikabrott och i stället lägga fokus på vård och rehabilitering.

Detta är ett både humanistiskt och realistiskt perspektiv. Drogmissbruk ska ses som en socialpolitisk, inte kriminalpolitisk, fråga. Förbudspolitiken har fått sin chans, misslyckandet är tämligen uppenbart. Låt oss gå en annan väg. Ju fler som gör det, desto bättre.

I Latinamerika, där ett flertal länder har omfattande problem med drogrelaterad kriminalitet, är frågan om en ny drogpolitik brännhet. Det vore därför naturligt att många länder tillsammans fattade ett beslut om en skadereduceringslinje.

Sverige kommer med tiden att stå alltmer ensamt med sin rigida narkotikapolitik.

Storeuropa nästa

Tysklands Angela Merkel vill ha det, nu hoppar även Frankrikes Francois Hollande på tåget. EU ska bli en politisk union. Och snabbt ska det gå. Inom två år ska det finnas en stomme till den politiska unionen, det framtida Storeuropa.

De är inte ensamma. Italiens nye premiärminister är en anhängare av ett federalt Europa. Tre av giganterna i EU styrs alltså av ledare som vill skapa ett federalt Europa, styrt från Bryssel. Det är en skrämmande tanke att makten inom bara några år slutligt kan komma att flyttas från de nationella folkvalda parlamenten till icke-folkvalda byråkrater. Europaparlamentet är de facto den svagaste institutionen i EU, vi ska inte hoppas på något folkligt inflytande den vägen.

Hollande använder i likhet med Merkel stora ord för att beskriva vikten av ett federalt Europa: Europa riskerar att "utraderas från världskartan" om det inte blir en politisk union. Europas medborgare ska alltså skrämmas in i en politisk union som det kommer att bli i princip omöjligt att ta sig ur.

UKIP-ledaren Nigel Farage sammanfattar min uppfattning i denna fråga tämligen väl:

"We don't want that flag. We don't want the anthem. We don't want this political class. We want the whole thing consigned to the dustbin of history."

Men det finns skäl till oro.

Blåsta feminister

Det finns få saker som retar feminister så mycket som sensuell reklam riktad till heterosexuella män.

Klädmärket American Apparel har vunnit en jackpot när de fått uppmärksamhet genom anmälningar för sexism. Reklamombudsmannen kan emellertid inte göra så mycket eftersom anmälningarna gäller en domän registrerad i USA. Dubbel jackpot.

De får alltså gratis uppmärksamhet och till och med jag, helt ointresserad av kläder, tittar in på deras sajt. Detta är noggrant orkestrerat. All publicitet är god publicitet - särskilt som många tycker att feministerna överdriver i sina reaktioner över "sexism" och "kvinnoförnedring" i snart sagt varje underklädesannons.

Det ska sägas att flera av bilderna är mer än bara sensuella, de är sexuella. Och reaktionerna är många. "Fruktansvärt. Fullständigt fruktansvärt" kommenterar en på feministbloggen En blommig tekopp. "Patriarkatet ska krossas!" skriver en annan. "Man tappar ju nästan hoppet", tycker en tredje.

På American Apparels hemsida kan snabbt konstateras att det mesta är långtifrån så vågat som i reklamkampanjen. Alltså: en tydlig strategi. Och vilket "hopp" är det som tappas av ett enskilt klädföretags val att utmåla kvinnor och män i sin kampanj? Allt är inte strukturer!

Det finns hos rättvisefeminister en tendens att röra upp himmel och jord över enskilda incidenter, som en reklamkampanj eller en annons (för att inte tala om alla friande våldtäktsdomar som är en ständig källa till upprördhet från feministiskt håll, oavsett hur välmotiverade de är).

Sexistiskt eller inte - jag tycker att vi bör ge American Apparel cred för en sak: de retuscherar inte sönder sina modeller. Kvinnorna ser inte ut som Barbiedockor (gör man det får man nämligen tyska feminister på sig). De utstrålar snarare sexuell frigjordhet än något annat.

Genom att uppmärksamma American Apparel och anmäla dem till RO har företaget fått massor av uppmärksamhet, helt gratis. Om det nu är patriarkatet som ska stoppas vet jag inte om detta var rätt strategi. Alternativt behöver vissa kanske bara något att bli upprörda över med jämna mellanrum.

Kollektiv bestraffning i Umeå

Det är få saker som är så dassiga som kollektiv bestraffning.

På mellanstadiet inträffade något som kom att reta upp alla pojkar något oerhört på min skola. Lärarna hade plötsligt en dag bestämt att skolans flickor skulle bjudas på glass, detta som belöning för att de städat sina omklädningsrum bättre än pojkarna (vi städade väl knappt alls).

Till saken hör att pojkar på den lilla byskolan under lång tid känt sig åsidosatta av de kvinnliga lärarna. Beslutet att flickorna nu skulle få glass fick bägaren att rinna över för oss. Jag minns att vi, som det heter, löpte amok, rev ned ytterkläder, slet loss stuprör och betedde oss allmänt dåligt den där dagen. I ren frustration.

Syftet - att belöna de som städat efter sig - var måhända gott. Men för pojkar som redan innan upplevde att tjejerna fick mer uppmärksamhet och behandlades bättre av lärarna var det oerhört provocerande.

Så när Umeå kommun funderar på att införa en särskild jämställdhetsskatt för att utjämna påstådda löneskillnader mellan män och kvinnor kommer jag att tänka på den där dagen i skolan i mellanstadiet. En skatt på män känns som lika idiotisk idé som glass åt alla flickor.

Män är den enda grupp i samhället som det på politisk nivå kan föras diskussioner om att diskriminera på rättslig väg. Risken med sådana här förslag är att det slut rinner över för männen, precis som det gjorde för de där mellanstadiepojkarna.

Varför erbjuds inte funktionshindrade sexhjälp?

Ensamhet är ett stort bekymmer för många personer med olika sorters funktionsnedsättning. Deltagandet i sociala aktiviteter är lågt och var femte har ingen nära vän. Levnadsförhållandena är generellt sämre än för den övriga befolkningen, skriver barn- och äldreminister Maria Larsson (KD) tillsammans med generaldirektören för Handisam. De anser att vi måste skapa ett samhälle där alla får vara delaktiga.

Jag tror mycket på Aaron Antonovskys tankar kring ett salutogent förhållningssätt, vanligen känt som KASAM (Känsla av sammanhang). Att i sitt liv känna att det finns en begriplighet, meningsfullhet och hanterbarhet i det som sker är avgörande komponenter för att bevara hälsan. Det gäller på alla nivåer - i äktenskapet, på arbetsplatsen, i skolan, i vänkretsen. Om det jag gör inte är begripligt, vad är då poängen? Om det inte är meningsfullt, finns en stor risk i att jag slutar och i stället gör något annat. Och om det inte går att hantera, ja då kommer jag förmodligen att bli sjuk efter en tid.

Detta är relevant för oss alla, inte bara för personer med olika funktionsnedsättningar. Men utmaningen är större för en person med autism eller med ett stort fysiskt funktionshinder. I Sverige har vi LSS, som erbjuder personer som uppfyller rekvisiten mycket stöd och hjälp att leva ett så normalt liv som möjligt.

Däremot ingår inte sex. De flesta människor anser att sex är en viktig del i deras liv. Vi vet att sex har positiva hälsoeffekter på oss. Personer som mot sin vilja inte har sex löper risk att drabbas av ohälsa. Varför sex inte anses vara en komponent i funktionshindrades liv när det är en så viktig del i allas andras är därför orimligt. I Sverige är svaret enkelt: sexköpsförbudet. En personlig assistent eller biståndshandläggare får inte hänvisa en klient/patient till en sexarbetare.

I Tyskland och Danmark ser det annorlunda ut. Där har sexlivet lyfts in som en viktig hälsokomponent, en del i vårt liv som inte kan ignoreras. Därför finns det professionell hjälp att få för den som önskar (det gäller för övrigt även äldre). Det kan noteras att frågan inte ens diskuteras i Sverige. Det är bedrövligt att moralistiska föreställningar tillåts sätta stopp för möjligheten för många funktionshindrade att få ett bra sexliv.

Jag tror inte att funktionshindrade i Danmark och Tyskland är kåtare än i Sverige. De har bara erbjudits större frihet i sina liv.