Flathetens rike

Ett land som inte tar sig självt på allvar förtjänar inte heller att respekteras av andra. Detta har jag upprepat ett antal gånger den senaste tiden. Skälet är att det dessvärre beskriver Sverige tämligen väl just nu. Sveriges politiska ledning har under lång tid fört en politik som struntar i den svenska befolkningen.

Mycket av detta är ett resultat av politikernas oförmåga att hantera effekterna av en globaliserad värld och EU:s öppna gränser. Andra EU-medborgare, så kallade EU-migranter, kommer till Sverige enbart i syfte att tigga. De har rätt att vistas här i tre månader för att söka jobb, men kan stanna i flera år eftersom ingen kollar hur länge de är här. Resultatet har blivit illegala bosättningar och nedskräpning på annans mark. Saneringen får markägaren stå för, inte sällan skattebetalarna. Alla tittar bort.

Sedan något år tillbaka finns det hundratals marockanska ungdomar i Sveriges tre största städer. De har inte rätt till asyl och försörjer sig på kriminalitet. Polisen står handfallen. Deras ålder och identitet går inte att styrka varför de släpps kort efter att de gripits.

En frustrerad stockholmspolis berättar anonymt för SVT att de "går på knäna". De har börjat gripa ungdomarna enligt LOB för att åtminstone hålla brottslingarna från gatan i åtta timmar. Han tillägger:

De här killarna är ett enormt problem för oss. De snor grejer överallt och misshandlar ordningsvakter på centralen. Tar tjejer mellan benen och ger dem örfilar när de säger ifrån. Alla poliser vet om det här.

Även kommenderingschefen för Alma (den avdelning som arbetar med migrationsrelaterade frågor) medger att dessa kriminella tar resurser som annars hade gått till att utreda vardagsbrottslighet. Men det är förstås inget han kan ändra på. Polisen arbetar med det de åläggs att prioritera.

Problemet måste lösas på den politiska nivån. Ungdomarna kan inte utvisas eftersom Marocko inte vill ha dem, uppger regeringen. Så här är vi i en Kafkaartad situation där den som drabbas i vanlig ordning är den enskilde svenska medborgare som blir rånad, bestulen eller tafsad på. Med den svenska regeringens passiva godkännande.

Det är en annan sak som denna historia berättar: polismyndighetens gradvisa förfall. När poliser, visserligen anonymt, går ut och berättar på det här sättet och när public service publicerar det, då vet vi att det är illa. Väldigt illa. Poliser har under det senaste året demonstrerat för bättre arbetsvillkor och löner, enskilda poliser har trätt fram och berättat hur deras situation ser ut. Ovanpå detta och en omorganisation som ingen förutom polisledningen verkar gilla, kommer alltså en enormt ökad arbetsbörda till följd av effekterna av migrationspolitiken. Hur länge kommer det dröja innan vi har en panikartad polisbrist i hela landet?

Poliser är inte den enda yrkeskår från vilken anställda säger upp sig en masse nu. Det flyr folk även från socialtjänsten. Visst, socionomer klarar vi oss kanske utan. Barn kommer att fara väldigt illa, hotade kvinnor riskera att bli misshandlade eller mördade och fler missbrukare kommer dö. Inget av detta hotar emellertid samhället på kort sikt. Det gör däremot en havererad polismyndighet.

Betänk vilket samhälle vi får när landets regering och riksdag å ena sidan bedriver en politik vars konsekvenser är en ökad brottslighet mot vanligt folk och å den andra företräder en så usel arbetsgivare att poliser inte vill stanna kvar. Betänk konsekvenserna när människor får upp ögonen för faktumet att polisen inte längre kan skydda dem eller ens har tid att dyka upp när de ringer. Vad tror ni vi får se för motreaktion?

Sverige måste bli ett land som tar sig självt på allvar igen. Ett land där vi reagerar på brott, oavsett vem de begås av, och som sätter brottsoffret före gärningsmannen. Det måste bli ett slut på denna flathet nu.

Tidigare bloggat:
Ett land på glid

Läs även:
Fnordspotting

Den sociala bomben

Invandringsdebatten har under lång tid styrts utifrån ett ekonomiskt perspektiv. Alliansregeringen försökte med emfas hävda att asylinvandring inte bara var ett moraliskt ställningstagande och en vinstaffär för samhället utan en direkt nödvändighet för att kunna upprätthålla välfärden i ett land med en åldrande befolkning. Detta har regeringen Löfven upprepat.

Tanken var alltså att asylsökande från sönderslagna klansamhällen skulle bära upp framtidens äldrevård, sjukvård och skola. Nu ser vi paradoxen – då skulle invandrarna garantera framtidens välfärd, nu tvingas pensionärer återgå i tjänst för att klara invandringen.

Bekymret med kombinationen världens mest generösa asylpolitik och en av världens mest generösa välfärdsmodeller viftades bort med uppgifter om hur högutbildade de asylsökande är. Uppgifter som visade sig vara direkt felaktiga.

Med så imbecilla föreställningar i debatten är det inte att undra på att tonläget successivt höjts. Det är svårt att föra en saklig debatt när den ena sidan sitter och hittar på egna grundförutsättningar för diskussionen.

Sverige har historiskt varit duktigt på statistik, därför har vi god kännedom om hur arbetslösheten ser ut i olika grupper. Vi vet hur lång tid det tar för flyktingar att etablera sig på den svenska arbetsmarknaden – och att många aldrig gör det. Vi vet också att städer som Södertälje och Malmö har en långsam men stadig utveckling mot en sjunkande skattekraft jämfört med övriga riket. Malmö är en bankrutt stad och överlever i dag endast tack vare att övriga Sverige pumpar in fem miljarder årligen.

Så långt lite ekonomiska perspektiv. Nu ska vi dyka ned ett ögonblick i den sociala dimensionen. Ty ekonomiska effekter av det slag vi ser i Södertälje och Malmö får även sociala konsekvenser. Och vice versa.

Tino Sanandaji har målat en bild av ett framtida Sverige som ett latinamerikanskt land. Vi kommer att ha en inhemsk befolkning som klarar sig bra på arbets- och bostadsmarknaden och en utrikes född som det går betydligt sämre för. Detta ser vi redan i dag i arbetslöshetsstatistiken och på var respektive grupp bor, men om vi extrapolerar dagens nivå på ett tjugoårsperspektiv är det ett skrämmande scenario vi ser fram emot. Det är Malmö fast på nationell nivå.

Detta betyder att välfärdsstaten måste reformeras betänkligt. Det är inte hållbart att vi har en stor del av befolkningen som arbetar och betalar allt högre skatter och en annan växande del som inte bidrar alls. Förr eller senare kommer den arbetande delen undra vad den betalar för och varför. Välfärdstjänster via skattsedeln måste oundvikligen kopplas till betalningsförmåga.

De extrema nivåerna av invandrande ensamkommande män och pojkar skapar en könsfördelning i åldersspannet 16-17 år på 123:100 i manlig favör, vilket är ännu skevare än i Kina och Indien. En så sned könsfördelning skapar oundvikligen problem. Sverige importerar unga vuxna män, just den grupp som löper störst risk att begå brott, och placerar många av dem i ett ekonomiskt och socialt utanförskap. Dessa siffror borde få politiker att ringa i alla möjliga varningsklockor. Men icke.

Gängkriminalitet, grova våldsbrott som går ned i åldrarna, unga som inte når gymnasiebehörighet, människor som tar med sig sina etniska och religiösa konflikter till Sverige, ett växande permanent utanförskap i många av storstädernas förorter med trångboddhet och social utsatthet som följd. Sverige går sakta men säkert mot en social bomb. Denna bomb kommer vara resultatet av ett politiskt irreversibelt experiment. Det går inte att backa bandet.

Socialdemokratin fortsätter att föreläsa om jämlikhet och kampen mot klassklyftor samtidigt som den under lång tid möjliggjort det rakt motsatta genom bland annat sin migrationspolitik. Det är anmärkningsvärt att Socialdemokraterna av alla partier har hamnat så snett och inte själva verkar begripa det.

Jag ser tyvärr framför mig ett Sverige med hårdnande sociala motsättningar, större konfrontationer, minskad tillit och större sociala kostnader. Den politiska reaktionen lär bli den förväntade: hårdare tag och mer övervakning.
 
Strävan efter öppenhet kommer i förlängningen göra Sverige mer slutet. Många kommer undra hur i hela friden detta gick till. Och varför vi tillät det.

Tidigare bloggat:
Vi har aldrig gjort det här förr

Om feminism och våldtäkt

Nu kan samtalet om samhällskontraktet börja

Centerpartiet har profilerat sig som den enda partiet som vill göra nödvändiga besparingar på migrationsområdet utan att försvåra för asylsökande att komma till Sverige. I hög grad är det en charad, en hägring, (vilket jag påpekat tidigare) eftersom partiet fortfarande inte vill begränsa tillgången till den sociala välfärdsstaten från dag 1. Därmed ingen reell besparing.

Ett argument för att strypa asylinvandringen var enligt Stefan Löfven att påfrestningarna på välfärdssystemet riskerar att göra att medborgarna tappar förtroendet för den offentligt finansierade välfärden. Det blev alltså, trots alla löften om motsatsen, en fråga om att ställa invandring mot välfärd.

Trots detta har emellertid diskussionen om ett kvalsystem till välfärden uteblivit. Tills nu. Moderaternas Anna Kinberg Batra och Ulf Kristersson visar att de ser hur allvarligt läget är, och vad det riskerar att leda till. De skriver:

När regelverket nu läggs om bör den automatiska rätten för personer med tidsbegränsade uppehållstillstånd att få tillgång till olika välfärdstjänster och ersättningar ifrågasättas. Det kan inte vara en självklar den av det svenska samhällskontraktet att den som inte bor permanent i landet, och inte har arbetat här, ska ha samma tillgång till välfärdstjänster som den med permanent uppehållstillstånd, med svenskt medborgarskap eller som den som genom arbete har kvalificerat sig in i vårt välfärdssystem.

Detta är en diskussion som borde har inletts för länge sedan, men det är bra att Moderaterna nu tar initiativ till den. Förhoppningsvis kommer partiet göra detta till en tydligare fråga om samhällskontraktet. Arbetande människor som betalar en stor del av sin inkomst i skatt har anledning att förvänta sig något i retur. Och inte bara det. Vill man vara med i gemenskapen som heter Sveriges Välfärd AB, ska man betala både inträdesbiljetten och den fortlöpande medlemsavgiften.

Denna idé är främmande för Sverige, som genom en universell välfärdsmodell aldrig har gjort skillnad på folk och folk. Oavsett om du arbetat hela ditt liv eller just kommit hit med dina fem barn från Somalia. Däremot är välfärdsstaten full av behovsprövningar. Hemtjänst behovsprövas, äldreboende behovsprövas, försörjningsstöd behovsprövas, personlig assistans likaså.

Samhällskontraktet i Sverige är på väg att brytas. Vissa skulle säga att det redan har skett. Med den utveckling vi nu ser med en arbetslöshet bland utrikes födda på över 21 procent och ingen integrationspolitik som visar på att något parti förstått allvaret, är vi på väg mot ett delat samhälle där den ena delen jobbar och betalar (en förmodligen allt högre) skatt, den andra står utanför. Alla får dock samma välfärdsservice. Det är inte rimligt.

Ett kvalificeringssystem bör inrättas av rena rättviseskäl. Exakt hur detta ska se ut är ett utmärkt ämne för diskussion hos landets toppolitiker. Men räkna med att själva idén kommer att möta våldsamma protester från vänsterhåll. Dags för Centerpartiet att bekänna färg.  

Moderaterna borde fälla regeringen

Stefan Löfven har suttit som statsminister i 15 månader. Han leder en historiskt svag regering som är stor i orden men inte får någonting gjort. Frågan allianspartierna måste ställa sig är om Sverige har råd med denna sammanbrottsregering i ytterligare två och ett halvt år.

Riksenheten mot korruption inleder nu en förundersökning om Margot Wallströms och Kommunals lägenhetsaffär är ett mutbrott. Det är oerhört allvarligt att sådana misstankar riktas mot landets utrikesminister.

Nu höjs röster inom Moderaterna för att rikta ett misstroendevotum mot Margot Wallström. I praktiken skulle det vara en omröstning om den sittande regeringens vara eller icke vara. Statsministern kan knappast sitta kvar om hans utrikesminister faller.

Det finns de facto en möjlighet att byta regering redan nu. Vi behöver inte vänta ända till 2018. Sverigedemokraterna har erbjudit sig att medverka till detta. Om moderatledaren Anna Kinberg Batra menar allvar med att den rödgröna regeringens politik är en katastrof för det här landet är det inte bara en möjlighet utan faktiskt en skyldighet att göra allt hon kan för att få bort regeringen illa kvickt.

Även om övriga allianspartier skulle gå med på ett misstroendevotum och därmed godkänna att Löfvens regering i praktiken faller, finns det en hel del utmaningar i ett övertagande av makten. M, KD och L behöver få C med på tåget om en gemensam politik, vilket på migrationsområdet kommer bli bekymmersamt. Därtill kommer AKB:s regering bli helt beroende av SD då deras stöd är avgörande för att alliansblocket ska bli större än de rödgröna.

Alternativet är att vänta till 2018. Det vore sämre för Sverige som land eftersom det innebär ytterligare 30 månader av handlingsförlamning, skattehöjarpolitik och sällan skådad inkompetens. Dessutom kan AKB räkna med ett ännu starkare SD efter nästa val. Kanske kommer Jimmie Åkesson rent av leda ett större parti än M då. Även detta talar för att AKB borde försöka ta över makten, och stävja SD:s tillväxt genom ett nära samarbete med partiet, innan 2018.

Anna Kinberg Batra borde därför lyssna till Finn Bengtsson och ta initiativ till samtal med övriga alliansledare för att få bort Wallström och därmed också regeringen Löfven. Så snart det bara går.

Läs även:
HAX

Vilket slags land vill vi vara?

Stockholms rödgrönrosa majoritet har skickat ut ett häfte till alla invånare med information om vad vi har att vänta av politiken under det nya året. Förutom att skryta om kommande satsningar ställs även frågan till några stockholmsbor varför de valt att bosätta sig just här.

Svaret på denna fråga kan förstås se väldigt olika ut. Jag föreställer mig att många skulle svara att de har fått jobb här, att de gillar utbudet av nöjen, kultur, idrott, restauranger och shopping. Andra att de pluggade här och blev kvar eftersom de trivdes med staden och jobbmöjligheterna, kanske träffade kärleken.

En man från Bulgarien svarar att han vill att hans barn ska gå i skolan här och att "i Sverige är alla jättesnälla." Jag tycker att svaret, även om det kommer från en enskild person, tyvärr säger mycket om dagens Sverige. Vi ser samma svar även från asylsökande när de får frågan varför de valt att komma just till Sverige. Svenskar är snälla. Sverige är ett snällt land.

Ja, men även korna är snälla, brukade min far säga. Det gör dem inte klokare.

Under lång tid har Sveriges politiker haft som inofficiellt mål att vara just ett snällt land. Ett land som välkomnar alla, som vill ge till alla, som tror alla om gott. Det är förstås ett barns bild av världen och inte ett seriöst sätt att styra ett land.

Sverige är i akut behov av en ny berättelse, en ny självbild. En sådan saknas i dag. Vi måste fråga oss vad vi vill att detta land ska vara.

Vill vi att Sverige ska vara känt som ett snällt land som ger allt till alla (tills pengarna tar slut) eller ett land där ansvaret för det egna livet ligger hos den enskilde? Ett land i vilket människor med flit kan uppnå sina drömmars mål? Där hårt arbete belönas? Där vi sätter en stolthet i att försörja oss och inte ligga andra till last i onödan?

Jag väljer det senare. Detta är den enkla liberala berättelsen om Sverige som jag vill se.

Nu har vi barnäktenskap i Sverige

Det låter som invandringskritisk satir. Men det är det dessvärre inte. Sveriges Radios reportage om asylsökande barn som är gifta visar på ett samhälle som mer eller mindre har kapitulerat.

Barnäktenskap är förbjudna i svensk lag. Det är heller inget större problem att svenska 13-åringar gifter sig med varandra. Däremot förekommer det som bekant i vissa kulturer att minderåriga gifts bort, antingen med män som är flera gånger äldre, eller med en annan minderårig. Denna sedvänja har nu hittat till Sverige.

Socialtjänsten berättar om asylsökande barn visar sig vara gifta. Hur hanterar socialtjänsten denna situation? Den biträdande chefen på socialjouren i Stockholm säger:

Om det är möjligt så ska man inte bo tillsammans, särskilt inte om man är jätteung, men det kan ju också vara så att det är två minderåriga som är gifta med varandra så det går inte att generalisera och enkelt säga att det ska vara på det ena eller det andra sättet.

Jag kan tycka att det visst går att generalisera. Lagar är just generella, och det råkar vara illegalt med barnäktenskap. Under hösten har 70 gifta barn noterats, vilket sannolikt bara är en del av sanningen eftersom statistiken är ofullständig. Alla erkänner inte sitt civiltillstånd. De flesta uppges vara flickor.

Det ska bli intressant att se hur alla som menar att det inte finns några kulturella olikheter mellan asylinvandrarnas hemländer och ankomstlandet Sverige reagerar på dessa uppgifter. Hur ska de tona ned detta?

Om de senaste årens utspel är något att gå efter, slipas det just nu på de mest bisarra bortförklaringar. Samtidigt lever 14-åringar som gifta i Sverige.

Läs även:
Fnordspotting

Det där får ju samhället ta hand om...

Det pågår en febril kamp för att trumma in budskapet att det inte finns någon skillnad i kvinnosyn hos svenska män och män från patriarkala och misogyna samhällen exempelvis som det afghanska.

Kampen bedrivs främst från vänster. Från feministiskt håll hävdas det att kvinnoförtrycket är likadant överallt, att är ett mansproblem och inte har ett dugg med kultur eller tradition att göra.

Nu verkar vi ha nått ett nytt stadium i denna process. En vit man går själv ut och säger att han i berusat tillstånd har tafsat på en kvinna (här via unvisit). Eftersom han är vänsterpartist skyller han givetvis på "manskulturen" (jag blir genast lite nyfiken, vi män som inte tafsar på kvinnor vi inte känner, vilken kultur tillhör då vi?).

Men det är inte främst det som är det raffinerade här. Det är att en vit svensk man använder sig själv som ett slags anekdotiskt bevis för att alla män är likadana. Det är ganska uppfinningsrikt, det måste jag ge honom. Han erkänner ett eget snedsteg och gör det till något mer allmängiltigt. Samtidigt skyller han givetvis i från sig – det är ju aldrig den enskilda individen som bär ansvar för sina handlingar i vänsterpartisternas värld.

Men sanningen är att varken jag, du, din pojkvän, din make eller din pappa har ett dugg med den tafsande vänsterpartistens agerande att göra. Däremot spelar kultur, tradition och lag roll för hur vi beter oss mot varandra.

Just därför måste vi ta itu med de kulturer och traditioner som sanktionerar kvinnoförtryck. Det finns ingen svensk manskultur som gör det. Lagarna har vi redan.

Tidigare bloggat:
Jo, det handlar om kultur

Jo, det handlar om kultur

Stefan Löfven ville i senaste partiledardebatten inte medge att det för förekomsten av sexuella övergrepp spelar roll vilken kvinnosyn som finns i olika kulturer.

Statsministerns syn är inte oväntad. För inte så länge sedan var det fullständigt tabu att prata om hederkulturer och våld som en konsekvens av dessa. Sedan dess har begreppet "balkongflicka" lagts till vår vokabulär. Hedersproblematiken är fortfarande känslig att prata om inom vänstern och, paradoxalt nog, inom feministiska kretsar. De kvinnor som vågar stå upp och prata klarspråk får ta emot väldigt mycket skit.

I dag i multikulturalismens och kulturrelativismens tidevarv är det ytterst känsligt att prata om kulturens betydelse för människors beteendemönster. Gomorron Sverige i SVT tog upp frågan härom dagen (21:06 in i klippet). Inbjudna för att diskutera var Gulan Avci från Liberala kvinnor och Svante Tidholm från Fatta Man (dagen till ära med målade naglar), som namnet till trots inte fattar särskilt mycket alls.

Tidholm förstår inte skillnaden mellan en man som utsätter sin fru eller sambo för våld, vilket inte bara är straffbart rent juridiskt utan även oerhört socialt stigmatiserat i Sverige, och den som i hederns namn slår eller tar livet av frun eller dottern och gör detta med samhällets godkännande. Tvärtom menar han att det är ett generellt "mansproblem".

Sexuellt våld är en del av mäns destruktiva normer som vi växer upp med som killar. Det är fortfarande tabu att prata om att mannen är en konstruktion. Vi fostras till att bli våldtäktsmän.

Tidholms avslöjar sig lite grand här eftersom han faktiskt indirekt medger att våra värderingar påverkas av det samhälle vi lever i. Frågan varför detta inte skulle gälla personer från Afghanistan, Somalia eller Eritrea ställdes aldrig.

Våld mot kvinnor "är ett problem som gäller alla män", hävdar Tidholm, och ställer sig frågan hur vi kan komma åt dessa problem "som alla män i Sverige delar". Det är en förryckt uppfattning att alla män skulle ha problem med att de brukar sexuellt våld mot kvinnor. Dels därför att det helt enkelt inte är sant, dels för att det flyttar fokus från hur vi löser ett allvarligt problem, nämligen hederskulturers och misogyna kulturers roll i våld mot kvinnor även i Sverige.

Sverige har under de senaste åren tagit emot asylsökande från främst Irak, Syrien, Afghanistan, Somalia och Eritrea. Detta är tre diktaturer och två länder som visserligen håller val men där dessa val knappast kan kallas öppna och fria. Alla fem är länder där kvinnors rättigheter är satta på undantag på en rad olika sätt, som att kvinnor inte släpps ut utan manligt sällskap, att kvinnans roll främst är att vara mamma och sköta hemmet, att det är fritt fram att begära sex närhelst mannen vill det. Alltså just den sortens samhälle som Sverige inte längre är och inte har varit på väldigt länge.

Jag lever själv med en kvinna med utomeuropeiskt ursprung. Synen på kvinnan i Kina är inte så förfärlig som i Afghanistan, men visst finns skillnader i synen på könen (bland mycket annat). Och visst kan det vara en viss mental omställning för en kinesisk kvinna att sätta sig in i svenska normer och värderingar. Skulle detta konstaterande vara något konstigt eller kontroversiellt?

Det är egentligen absurt att detta ens ska behöva vara ett ämne för diskussion. Med vilken empiri menar egentligen Staffan Tidholm, Stefan Löfven och andra vänsterdebattörer att det inte skulle finnas olika kulturer i världen och att vi inte påverkas av den kulturella kontext i vilken vi lever?

Om nu afghanska mäns syn på kvinnor inte har påverkats ett dugg av 20 år i Afghanistan, om dessa män är övertygade jämställdhetsambassadörer när de kliver över gränsen, måste denna logik även gälla åt andra hållet. Den svensk som flyttar till Afghanistan kan alltså inte ha med sig några värderingar och normativa uppfattningar från Sverige så fort planet landar i Kabul. Är det rimligt att resonera så?

Kulturrelativismen förgiftar det politiska samtalet och lägger hinder i vägen för att hitta lösningar. Därför kommer det sexuella våldet att fortsätta och förmodligen öka. Organisationer som Fatta Man kommer fortsätta hävda att detta är en fråga för alla män, inte bara för vissa. Felaktiga analyser ökar således våldet och lägger skulden på fel ställe. Det blir ett dubbelfel.

Det är en oerhört deprimerande utveckling vi ser just nu. Problem går att lösa om man bara ser dem. Just nu väljer det svenska samhället att göra som vanligt: blunda och hålla för öronen.

Jag hade hoppats att svenska makthavare skulle lära sig av misstagen, men det verkar vara en förhoppning som ständigt grusas.

Tidigare bloggat:
Det är dags att sätta ned foten

Läs även:
Alice Teodorescu, Rebecca Weidmo Uvell, Mauricio Rojas

Någon förvånad över sosseskandalen?

Socialdemokrater som skor sig på medlemmars eller skattbetalares bekostnad. Vem kunde ana?

Jag bryr mig inte ett dugg om så kallade porrfester. Däremot är det intressant när det avslöjas att fackförbundet Kommunal delat ut innerstadslägenheter till chefer, ledande socialdemokrater och LO-toppar. Till låga hyror, givetvis.

En av dem är utrikesminister Margot Wallström. Hon försvarar sig med att hon blivit "lurad". Det verkar vara ett väldigt förmånligt lurendrejeri som Wallström drabbats av. Andra som drabbats är Kommunals ordförande Annelie Nordström, vice LO-ordförande Tobias Baudin och vd för Socialdemokraternas spelbolag Anders Johansson. Alla blåsta, lurade, förda bakom ljuset. Jodå.

Det rör sig alltså om redan välbetalda personer med stort kontaktnät. Ingen ska inbilla sig att Margot Wallström, som tjänade över 23 miljoner kr under sin tid i Bryssel (och inte betalade svensk skatt) och i dag drar in 127 000 kr i månaden som statsråd skulle ha svårt att hitta en egen bostad i Stockholm.

Den skandal som nu rullas upp runt fackförbundet Kommunal, paradoxalt nog står socialdemokratiska Aftonbladet för grävjobbet, visar på ett moraliskt förfall inom ett av landets stora fackförbund. Men detta handlar inte bara om Kommunal utan om hela arbetarrörelsen, från LO och ända upp till en av landets tyngsta ministrar. Alla uppvisar ett utsökt hyckleri.

Institutet mot mutors generalsekreterare anser att fallet med Wallström bör granskas. Bara blotta misstanken om mutor gör att det borde vara svårt för henne att sitta kvar som statsråd. Oppositionen borde ligga på nu.

Åtminstone hade det fungerat så i andra länder. Men inte i Sverige. Här har vi ju ingen korruption, så det som har inträffat i detta fall handlar givetvis om missförstånd och att någon enstaka person begått ett fel. En person som inte heter Margot Wallström.

Läs även:
HAX

Det är skillnad på våldtäkt och krogflirt

Händelserna i Köln, Kalmar, Kungsträdgården och en rad andra platser har startat en debatt om sexuella trakasserier, sexuellt våld, kvinnors utsatthet samt kulturers och traditioners betydelse (mer om det sistnämnda kommer snart i en egen bloggpost).

Många unga kvinnor har nu fått komma till tals i både TV och radio. Det är bra. Många berättar samma historia – om hur killar och män tafsar och kommer med inviter. Vi behöver hålla isär begreppen här en aning, för just nu upplever jag att medierna är så angelägna att gå kvinnorna till mötes efter sitt inledande debacle att de överkompenserar. Det leder till en farlig begreppsförvirring.

I SVT:s nya program Opinion live, som ersätter Debatt, berättades på torsdagskvällen att ett nytt begrepp har uppstått: "dansvåldtäkt". För mig låter detta som att en kvinna på ett tätt dansgolv eller i anslutning till det blir penetrerad mot sin vilja. Men det är tydligen inte den korrekta betydelsen. En kvinna beskriver vad det egentligen är: killar som tafsar och är närgångna på dansgolvet.

Är det nu plötsligt våldtäkt att vara närgången på ett dansgolv? 

Vi måste sansa oss lite. Svensk våldtäktslagstiftning har visserligen förändrats och begreppet våldtäkt urvattnats avsevärt efter de senaste sexualbrottsutredningarna. Men att vara närgången på ett dansgolv har aldrig varit våldtäkt. Om kvinnor på fullt allvar tror detta, är det illa.

Vi har fått en dramatiserad terminologi, pådriven av extremfeminister som i vissa fall även ser bröststirr som ett övergrepp. Begrepp som "trakasserier", "kränkningar" och "övergrepp" används alldeles för slentrianmässigt. När vi nu även kan räkna dit "våldtäkt" är vi illa ute.

Tänk dig en social situation med alkohol inblandad, en lägenhetsfest eller kanske en kväll på krogen. Under denna kväll kommer i stort sett alla som letar efter sällskap för kvällen eller något mer att sända ut signaler. Det är så vi beter oss vi människor. Med blickar, kroppsspråk och på annat sätt visar vi om vi är intresserade och av vad.

Missförstånd uppstår givetvis. Inviter avvisas. Men att kalla det "våldtäkt" eller "trakasserier" att någon dansar nära dig, eller försöker dansa med dig, är att ta det för långt. Låt mig ta ett simpelt exempel. Jag sitter i en bar och pratar med en nära släkting. En man som inte är helt nykter kommer plötsligt och sätter sig i närheten av henne. Efter en kort stund lägger han armen om henne. Hon lyfter bort hans arm utan att ens titta åt honom, han förstår vinken och går sin väg.

Utsattes min släkting för ett övergrepp eller trakasserier? Nej. Om mannen däremot hade insisterat på att han ville ha sin arm runt henne och kanske mer än så, trots hennes uppenbara ointresse, hade beteendet kunnat kallas trakasserier. En invit är däremot inte det. Den som ger någon annan en invit, som kan vara mer eller mindre subtil, kan förstås inte i förväg veta om personen är intresserad av den eller ej. Det är själva grejen med att ragga.

Samtidigt handlar det förstås i hög grad om sociala koder. Vi tar inte en kvinna på brösten eller en man mellan benen det första vi gör. Det är ett uppenbart övertramp (men det är fortfarande inte våldtäkt). Det sociala spelet kräver att vi prövar oss fram och får motpartens godkännande under tiden. De flesta klarar att läsa av detta och vet när det är möjligt att ta ett steg till eller när det är dags att ge upp och pröva lyckan någon annanstans.

Ett fåtal klarar det inte, inte sällan i sällskap av alkohol. Därtill finns det en grupp som uppenbarligen inte ens lägger någon vikt vid om motparten är intresserad eller ej utan vill ta det de vill ha i alla fall. Det är här det uppstår det som med rätta kan kallas trakasserier, övergrepp och våldtäkt.

Läs även:
Dagens juridik: Är det olagligt att fråga någon om de vill ha gruppsex?

Politiskt idisslande

Årets första partiledardebatt kommer inte direkt gå till historien som den mest underhållande.

Stefan Löfven tror att han fortfarande befinner sig i valrörelsen och aspirerar på makten. Anna Kinberg Batra tar sig så sakteliga även som debattör. Jimmie Åkesson delar ut välförtjänta käftsmällar men får problem när hans politik ifrågasätts i detaljerna. Jonas Sjöstedt visar att Vänsterpartiet är ett enfrågeparti. Och Jan Björklund fortsätter att leverera oneliners som någon underhuggare uppenbarligen rikligt förser honom med.

Statsministern är normalt sett inte en särskilt begåvad debattör. Persson var bättre. Juholt var bättre. Men i det pressade läge som hans regering och parti befinner sig i, blir han ännu sämre. Han saknar pondus, och han verkar även sakna självförtroende. Löfven tycks befinna sig i ett stadium där han hoppas kunna trycka på "reset" och starta om sin regeringsperiod. Det var ju inte så här han hade tänkt sig att den skulle bli. Den där jobbiga verkligheten bara... hände.

Löfven har under ett års tid sagt att "det här är vändningen" och "nu byter vi politik". Det är rimligt att göra detta i linjetal och regeringsförklaringar efter ett maktskifte, men när det upprepas i vanliga riksdagsdebatter ett år senare börjar det likna valrörelseretorik. Har regeringen inte redan bytt politik? När kommer egentligen den där vändningen synas för alla utanför Rosenbad?

Trovärdigheten blir inte större av att regeringens företrädare hävdar att Alliansens skattesänkningar har orsakat enorm skada för landet och välfärden samtidigt som regeringen inte vill höja skatterna till den tydligen magiska nivån innan denna upplevda katastrof. Vi kan också notera att Åsa Romson i partiledardebatten kallade jobbskatteavdraget för en "nedskärning", som om den arbetande befolkningens pengar var statens från början. Att människor får behålla mer av sina intjänade pengar är alltså en "nedskärning" i vice statsministerns ögon.

Trots det knepiga parlamentariska läget, trots en opinionsvind som kissar regeringschefen rakt i ansiktet och trots att hans regering visat sig tämligen oduglig så långt, hade statsministern kunnat ta initiativet i går. Genom att lägga en rad konkreta förslag på radikala åtgärder som visar på nytänkanden och att regeringen tar Sveriges prekära situation på största allvar, men också genom att vara självkritisk och säga att det som hittills har gjorts inte duger. Han gjorde inget av detta.

Avslutningsvis måste även sägas några ord om glappet mellan Löfvens retorik och politik. Ända sedan han blev partiordförande har Löfven pratat om "plikt och rätt". Han har exempelvis lanserat nya uttryck som "utvecklingsmoral", vilket tydligen syftar på att människor har en moralisk skyldighet att utvecklas för att bli anställningsbara på en modern arbetsmarknad.

Men när statsministern pratar om allas skyldighet att göra sin plikt, visar inget i hans politik att detta krav existerar annat än i retoriken. När Löfven nämner att den som fått nej på en asylansökan måste lämnat landet, för han samtidigt en politik som möjliggör för just dessa människor att stanna kvar.

Och när den socialdemokratiske partiordföranden säger att han "känner vrede" över att kvinnor och tjejer antastas systematiskt på svenska musikfestivaler, visar ingenting i hans kroppsspråk eller tonfall att han menar allvar. En sådan politiker är det väldigt svårt att lita på.

Det vi fick i gårdagens debatt var ett slags politiskt idisslande från alla håll, en återanvändning av gamla slagdängor, utnötta fraser och uddlös retorik. Samt en statsminister som redan verkar redo för pension.

"Jag känner en mycket stor vrede."

Den där dubbelmoralen

Fackförbundet Kommunal har hyrt ut sin krog för så kallade "porrfester". Därutöver har cheferna åkt på lyxresor. Jag kunde knappast bry mig mindre om vad Kommunal gör med sina medlemmars pengar. Jag är inte medlem. Porr och striptease är dessutom kul och underhållande.

Däremot reagerade jag på hyckleriet i Kommunals kassör Anders Bergströms uttalande om porrstjärnan Puma Swede (lättklädd kvinna) och deltagaren Tony Irving (nakendansande man). Det är tydligen skillnad på naket och naket – kvinnor är alltid offer medan det inte är så noga med män.

Bergström ger uttryck för en syn som är vanlig i Sverige och som bygger på en feministisk maktanalys. Kvinnor inom sexbranschen utmålas som viljelösa offer, männen i samma bransch talas det aldrig om.

Med denna logik är det helt OK med föreställningar som Ladies Night medan en motsvarighet för män skulle utpekas som sexistisk. Sverige är inte bara inskränkt – det är även fullproppat med dubbelmoral i alla tänkbara skrymslen och vrår.

En handfallen regering

När en regering har panik måste den låtsas som om allt är under kontroll. När den behöver hjälp måste den omformulera denna önskan som en utsträckt hand om "samarbete". Regeringen Löfven gör just detta på DN Debatt. Nu gäller det bostadskrisen.

Ja, det är en kris. Situationen kan inte beskrivas på något annat sätt. Läget har länge varit väldigt allvarligt. Det har haft en rad konsekvenser. Studenter har under lång tid haft svårt att hitta boende. Människor som fått jobb i storstadsregionerna har misslyckats med att hitta någonstans att bo. Det står i dag över en halv miljon i Stockholms bostadsförmedlings kö.

Som en konsekvens av en havererad bostadsmarknad har en stor svartmarknad vuxit fram. Förstahandskontrakt har blivit en handelsvara (i dag får du betala några hundratusen kronor för ett förstahandskontrakt i en närförort till Stockholm). Rekordmånga bor i otrygga andra- och tredjehandsboenden. Socialtjänsten är en växande hyresvärd. Bostadsrätts- och villapriserna skjuter genom taket som en effekt av att det är stört omöjligt att hitta en hyresrätt till en rimlig kostnad.

Ökningen är närmast pervers. Ett exempel på hur snett vi har hamnat är att prisökningen på bostadsrätter i Skärholmen söder om Stockholm under det senaste året har varit ofattbara 80 procent. Folk är desperata efter ett boende. Ökningen är en signal om att medelinkomsttagare inte längre har råd att bo i innerstan men heller ej i närförorterna. Barnfamiljer bor kvar trångt i sina lägenheter eftersom radhus och villor är utom räckhåll, även för två heltidsarbetande utan betalningsanmärkningar. De ohållbara prisökningarna är förstås en effekt av utbud och efterfrågan, men boven i dramat är den socialistiska bostadspolitiken.

Då har vi ändå inte nämnt effekterna av den rekordstora asylinvandring som Sverige har haft under lång tid, som innebär ett rekordstort befolkningstillskott och genom en misslyckad integrationspolitik ett påfyllt utanförskap i redan utsatta områden. Invandring vore inte ett problem om bara de som kom till Sverige kom ut i arbete och hade en rimlig chans att ordna bostad. Men så ser det som bekant inte ut. Tvärtom är den svenska socialstaten öppen från dag 1, arbetslösheten bland utrikes födda över 21 procent och bland personer som definieras som flyktingar ännu större än så.

Byggtakten är hög just nu. Byggbolagen har svårt att hitta personal. Men det räcker ändå inte. Och för vilka är det de nya lägenheterna byggs? Inte för låginkomsttagare, inte för personer med ekonomiskt bistånd, inte för unga.

Regeringen pratar fortfarande, i detta akuta läge, om att "se över" beskattningen, om att "titta på" förslag. Det är för sent för det nu. Det krävs handling. Efter alla utredningar, alla debatter, alla genomlysningar står den svenska regeringen där och visslar.

Regeringen föreslår att en bult ska skruvas åt och att en annan ska ersättas när det som i själva verket skulle behövas är att hela karossen byts ut.

Tidigare bloggat:
Politikerna vill inte ha en förändrad bostadspolitik

Dikt, verklighet och miljöpartister

Att rädda sitt eget skinn

Uppgifterna om att polisen mörkat sexuella övergrepp på festivalen We are Sthlm i augusti på grund av att gärningsmännen var ensamkommande från Afghanistan (vi ska minnas att detta skedde mitt i den tid då stödet för den generösa migrationspolitiken var stort och en tvärvändning otänkbar) fick rikspolischefen Dan Eliasson att tillsätta en utredning.

En förvarning om vad den där utredningen lär komma fram till fick vi redan i går när Eliasson intervjuades i SVT:s Aktuellt. Han tillbakavisade uppgifterna att polisen medvetet skulle ha mörklagt det inträffade. Ett mer passande svar hade varit att undvika att svara på den frågan i väntan på vad utredningen kommer fram till. Nu lyckades rikspolischefen i stället föregripa utredningen att i praktiken tillbakavisa påståendet om mörkläggning som en osannolikhet.

Eliasson tyckte synbarligen att det var lite jobbigt att programledaren tog upp den där gamla tweeten från hans tid som generaldirektör för Försäkringskassan, i vilken han sa sig "kräkas" på Jimmie Åkesson, men detta obehag fick han ta. Rikspolischefen hade nämligen ett tydligt mål med intervjun, och det var att få ut bilden att det är några enskilda poliser som begått ett misstag.

Så där brukar chefer svara när ett företag blir påkommet med handen i syltburken. Minns ni köttfärsskandalen på ICA? Uppdrag granskning lyckades med dolda kameror visa hur en butik systematiskt fuskade med datummärkningen och genom intervjuer med före detta anställda få bekräftat att detta agerande var en kultur. "Man blir", beskrev en tidigare anställd, "icafierad". Bolagets chef ville först få det att handla om några enskilda rötägg. Sedan blev förklaringen att det var "fel på rutinerna". Men det var minsann ingen chefsfråga. De anställda hade handlat på eget bevåg. Ja, säkert.

Det viktiga är att rädda det egna skinnet, varför Dan Eliasson kommer göra allt som står i hans makt att frågan inte ska handla om ledarskap eller en dålig kultur inom polisen. Enskilda poliser kommer få ta smällen för det inträffade. Alla kan begå misstag. Förlåt och gå vidare nu.

Jag tror emellertid inte att detta handlar om några enskilda polisers misstag. För en polis finns inget att vinna på att förtiga en brottslig gärning. Det här är något annat. Till Ledarsidorna berättar en annan anonym polis med lång yrkeserfarenhet om hur han och hans kollegor anpassar sitt arbete utifrån de "antirasister" som ingriper om en person med utländsk bakgrund blir gripen eller tilltalad av polis.

Hanif Bali (M) fick höra samma berättelse av en polis i tunnelbanan och berättade om det på Facebook. Ju fler exempel vi får, desto mer framstår Kungsträdgården-fallet som ett resultat av en kultur inom polisen än som enskilda polisers "misstag". Det ska dock mycket till för att en utredning ska komma fram till den kontroversiella ståndpunkten.

I medier som DN har övergreppen redan börjat slätas över som något som "är vardag" för alla unga kvinnor. Gäng som omringar flickor och kvinnor i syfte att begå sexuella övergrepp är alltså inte något nytt eller anmärkningsvärt, om vi får tro DN.

Och mitt i allt detta åtalas, hastigt och lustigt, en 15-åring för sexuella trakasserier på festivalen i augusti. Nog känns det onekligen väldigt lämpligt att åtalet kommer just nu...

Tidigare bloggat:
En polis som södertörnifierats

Läs även:
Malin Lernfelt

Åsiktsmonopolet är brutet

De är vana vid att ha ett enormt inflytande över människors nyhetskonsumtion. I över 100 år har dagstidningar varit människors främsta källa till informationsinhämtning.

Mediehusen växte sig starka och mäktiga. Chefredaktörer avgjorde vad som fick tryckas, redaktörer kunde gallra vilka åsikter från allmänheten som var värda att sätta på pränt. I praktiken skapades ett åsiktsmonopol på tryckt papper.

Både radion och TV:n bidrog med viss pluralism, men det var först när internet möjliggjorde alternativa kanaler för informationsinhämtning och framför allt informationsspridning som de traditionella medierna började ta ordentligt med stryk.

Det våra sociala medier, bloggar och andra uttryckssätt i realiteten är, är ett slags demokratisering av det talade och skrivna ordet. Ingen redaktör sätter stopp för vad du skriver på din Facebooksida (även om du inte får posta bilder på nakna kvinnobröst). Ingen ansvarig utgivare hindrar dig från att blogga om ett känsligt ämne (även om det faktiskt finns förslag som går i den riktningen). Nu hörs vanliga människors röster som aldrig förr. Det betyder oundvikligen att det dyker upp obekväma åsikter här och där.

De traditionella medierna såg länge på bloggar som ett journalistikens avskräde, något förhoppningsvis övergående. I dag har bloggen kommit att bli lite mer accepterad eftersom den inte längre utgör ett hot. Nu riktas i stället högaffeln mot de så kallade alternativmedierna. I takt med att förtroendet minskar för Aftonbladet, DN och public service, växer motkrafter fram. Dessa är ofta nischade mot vissa frågor, exempelvis invandring, och de lovar att avslöja sådant som förtigs annorstädes.

Att Avpixlat, Nyheter Idag, Fria Tider med flera kan ha blivit så pass stora på nätet beror, tror jag, till stor del på att de traditionella medierna har släppt markkontakten. De uppfattas numera som maktens lakejer och anses inte längre skildra människors vardag.

Jag är inte konspiratoriskt lagd och tror inte på något slags journalistisk sammansvärjning. Det behövs helt enkelt ingen sådan för att medier ska bli likriktade och gå i takt åt samma håll. Sveriges journalistkår är så pass liten, de mäktigaste bor inte bara i Stockholm utan rent av i samma kvarter i innerstaden. Det bidrar till en osund Stockholmsfixering och skapar en verklighetsbild som inte är representativ för större delen av landet.

Det finns inget ont i alternativa medier, i alla fall inte för någon annan än filurer som Jan Helin och Peter Wolodarski vars gärning går ut på agendesättande journalistik och en politisk korrekhet som nu börjar slå tillbaka.

Däremot måste alla nyhetskonsumenter lära sig att vara lika källkritiska när de besöker dessa sajter som när de klickar sig in på Aftonbladet eller DN. För den som letar historier som passar in i ens tes finns det alltid en stor risk att trampa snett. Snabbheten med vilken uppgifter sprids i dag bidrar till detta.

Fördelen med dagens medieutbud är att vi inte är hänvisade till ett fåtal stora mediehus när vi letar. Det finns så mycket mer där ute, och det ska vi vara tacksamma för. Det är en stor demokratisk seger.

En polis som södertörnifierats

Det var Nyheter Idag som var först med att berätta att en polis kontaktat DN angående en serie av sexuella övergrepp på kulturfestivalens We are Sthlm i augusti i fjol. Det var killar och unga män som systematiskt och i grupp antastade flickor och kvinnor genom att trycka sig mot dem i publikhavet och föra in händer både här och där.

DN:s Hanne Kjöller blev kontaktad av en anonym polis men valde att inte följa upp historien. Orsaken, enligt Kjöller, var att historien bedömdes vara "SD-fabrikationer".

Så här i efterhand slingrar sig DN som masken på en krok. Men det är inte Peter Wolodarskis tidning som får bära hundhuvudet när fler medier nu hakar på. Hastigt och lustigt har vinkeln på historien blivit att polisen mörkade vad som hade hänt.

Flera av de misstänkta gärningsmännen ska ha haft utländsk bakgrund. DN uppger att tidningen pratat med flera poliser som säger att de i vissa fall väljer att "medvetet mörka händelser där misstänkta har utländsk bakgrund". Polischefen Peter Ågren konstaterar:

Det här är en öm punkt, vi vågar ibland inte säga som det är för att vi tror att det spelar Sverigedemokraterna i händerna. Vi får ta på oss det här inom polisen.

Förklaringen till varför polisen teg om sina ingripanden på festivalen är således att de gjorde analysen att det kunde gynna ett visst politiskt parti om de misstänktas utländska bakgrund blev känd för allmänheten.

Detta är anmärkningsvärt, närmast sensationellt. Mig veterligen har det aldrig hänt tidigare att en polischef öppet har medgett att hans medarbetare mörkar händelser för allmänheten av partipolitiska hänsyn.

Visst har vi länge sett hur presstalespersoner trippat på tå i vissa fall, hur signalement gjorts så allmänna att de saknar relevans. Men detta är faktiskt ett steg till i polisens anpassning till ett skadligt PK-klimat. Det är oerhört allvarligt, och det beror sannolikt inte på enskilda medarbetares misstag utan på en kultur inom polisen.

Att en enskild tidning väljer att ignorera vissa nyheter är en sak. Det finns trots allt fler medier att vända sig till. Att polisen tar hänsyn till hur deras arbete påverkar partiopinionen i Sverige är däremot rent hårresande.

Kanske borde vi ändå inte vara så förvånade. Polishögskolan har trots allt flyttat in på Södertörns högskola och rikspolischefen är ingen mindre än Dan Eliasson. Ni minns han som i egenskap av generaldirektör för Försäkringskassan twittrade att han "kräks" på Jimmie Åkesson.

Rikspolischefen säger att polisens agerande ska utredas. Han måste nog tänka igenom om det gynnar SD eller inte först.

Om att sopa framför egen dörr

Polen har varit i svenska mediers blickfång på sistone. Häromdagen skrev Birgitta Ohlsson en debattartikel i vilken hon gick till fränt angrepp mot den polska regeringen.

Bakgrunden är att Polens nya regering undergräver landets konstitutionsdomstol, styr och ställer i landets public service-bolag, slår till mot nakenhet med mera. DN:s Peter Wolodarskis kritik fokuserar framför allt på regeringens intresse för lojala journalister:

Tänk er följande påhittade scenario. En söndagskväll bjuder SVT:s Camilla Kvartoft in Alice Bah Kuhnke till Agenda. I studion intervjuas kulturministern om ett nytt lagförslag som syftar till att ta ett  kraftigt politiskt grepp om Sveriges Television och Sveriges Radio. På kort tid ska inte bara chefsledet rensas ut. Regeringen ska även bestämma vilka som ska styra public service-bolagen. Organ som fram till nu skött chefstillsättningar rundas – utnämningsmakten ska i stället ligga nära regeringen.

Självklart förtjänar den polska regeringens politiska styrning av statliga medier kritik. Men tonläget från svenskt håll vittnar om ett självrättfärdigande som inte riktigt överensstämmer med verkliga förhållanden.

Det är lite magstarkt att kritisera Polens regering för att undergräva den polska författningsdomstolens auktoritet när Sverige över huvud taget inte har någon sådan domstol.

Wolodarski missar dessutom att en svensk rödgrön regering inte behöver "ta ett kraftigt politiskt grepp" om SVT och SR. Public service är redan så vänster, och chefsrekryteringarna sköts med bravur av SVT:s egen ledning (vilket stjärnrekryteringen av Aftonbladets Jan Helin är det senaste exemplet på, medan Gina Dirawis uppdrag som julvärd och Malena Ernmans som diktläsare på tolvslaget på nyår är exempel på hur SVT även tillsätter politiskt korrekta personer med rätt värdegrund också för mer harmlösa uppdrag).

Att sopa framför egen dörr innan man går till kraftfullt angrepp mot andra är en ganska bra idé när allt kommer omkring.

Ett land på glid

Bibliotekarier som får utstå verbala hot och misshandel. Ambulanspersonal som misshandlas och blir urinerade på. Tjejer som blir trakasserade och kvinnor som blir antastade på badhus så att det nu på fullt allvar förs en diskussion om separata badtider (Eriksdalsbadet går före med könssegregerade bubbelpooler). Och yrkeskriminella ungdomar från Nordafrika som varken kan straffas eller utvisas.

De senaste dagarna har vi kunnat se ett kluster av nyheter som skaver rejält. Ursäkta en sliten fråga, men vart är Sverige på väg?

Jag kan inte erinra mig att jag någonsin under min uppväxt hörde om att bibliotekarier blev misshandlade. Även den med väldigt sjuk fantasi skulle ha haft svårt att komma på idén att slå just en bibliotekarie på käften. Varför, liksom?

Ej heller var det ett stort problem med sexuella trakasserier på badhus (övergrepp förekom självfallet, men aldrig i den här skalan) eller att ambulanspersonal behöver poliseskort när de ska rädda liv i vissa områden.

Vi har i dag ett växande problem med nordafrikanska ungdomar som vistas i Sverige illegalt. Många uppges komma från Marocko, men Marocko vill inte ta emot dem. Så de stannar. Bara i Göteborg uppskattar polisen att det nu finns ett hundratal individer som driver omkring. Även polisen i Stockholm har vittnat om växande problem.

För att klara sitt uppehälle begår många brott. Polisen står emellertid handfallen eftersom alla uppger sig vara under 15 år och därmed ej är straffmyndiga. Några vårdnadshavare finns det inte att prata med. Polismästaren i Storgöteborg Erik Nord berättar:

Den här veckan grep vi samma kille tre gånger, under ett dygn, misstänkt för brott. Vi tvingades släppa honom vid varje tillfälle.

Jag kan bara börja sätta mig in i polisens frustration. Hur meningsfullt känns det att gripa gärningsmän när du inte kan göra annat än att släppa dem direkt efteråt? Vilken signal sänder det om inte att det är fritt fram att begå brott i Sverige? Och hur mår ett brottsoffer som just blivit rånat av att gärningsmannen släpps och kan begå nya brott direkt efteråt? Vad gör det med människor tro på rättsväsendet?

Många av de problem som nämns här har funnits länge men vuxit i omfattning. Hinder för att ta itu med dem är dels den utbredda konflikträdslan, dels den tycka synd om-mentalitet som präglar det svenska samhället. Det uppstår en besvärande dissonans när utsatta, som vi ska tycka synd om, begår brott. Därför har det svenska samhället sett mellan fingrarna när EU-migranter slagit upp läger på annans mark och fortsätter att blunda när de plankar på tunnelbanan eller ägnar sig åt olaglig försäljning inne i tunnelbanevagnen.

Konsekvensen blir att samhället har olika förväntningar på olika grupper. Vissa förväntas sköta sig och betala skatt, andra inte. Vissa förväntas vara tysta på bibliotek, andra inte. Våldtäkter viftas bort som "missförstånd och åsiktsskillnader" när gärningsman och offer har olika etnicitet, annars inte.

Visst känner jag som de flesta sympati för utsatta människor. Men utsatthet eller kulturella skillnader kan aldrig ursäkta brott mot andra människor. Det ursäktar inte kvinnoförtryck, misshandel eller våldtäkt.

I ett land där statsministern kallar ryska flygbombsövningar mot Gotland för "inte OK" är personrån, våldtäkter och misshandel inte så mycket att bry sig om. Det är värt att komma ihåg att det land som inte respekterar sig självt inte kommer att bli respekterat av andra heller.

Sverige är på väg att bli som den där snälle men lätt förståndshandikappade killen i plugget som någon alltid lurade på godis och pengar.

Läs även:
Sanna Rayman, Hanna Bocander

Se även:
Uppdrag granskning om de marockanska gatubarnen

Utan insikt

Hösten 2015 krockade naiva och idealistiska miljöpartister med den hårda, kalla vägg som kallas verkligheten. Partiet tvingades att gör helt om i migrationspolitiken. I dag skriver partiets två språkrör Åsa Romson och Gustav Fridolin på DN Debatt att de har uppfattats som verklighetsfrånvända. Denna slutsats sorteras under kategorin "Nähä, tror ni!?".

Inledningsvis är det lätt att tro att texten i fråga skulle andas självkritik. Så är det emellertid inte. Miljöpartiets ledning medger visserligen att svenska folket saknar förtroende för både dem och regeringen som helhet, men deras slutsatser visar inte på att de förstår varför. MP vill "så snart som möjligt" återvända till just den asylpolitik som ledde till höstens kompletta kaos. Detta vittnar varken om självkritik eller om en vunnen insikt i landets begränsningar i att ta emot asylsökande på en nivå som inget annat västland. Snarare precis tvärtom.

MP är ett omoget, naivt och verklighetsfrämmande parti. Ett parti som propagerar för mer flum i skolan, vill stänga kärnkraften, beskatta landsbygdsbor upp över hårfästet och alltså återupprätta just den migrationspolitik som skapat ett oacceptabelt kaos i en rad kommuner runt om i landet.

Romson och Fridolin skriver:

Som miljöpartister är vi stolta över mycket av den politik som nu blir verklighet: mer förnybar energi, höjda lärarlöner, farliga kemikalier rensas ur barns vardag, fler anställs i skolan, den feministiska och fredsinriktade utrikespolitiken, kultur- och musikskolan byggs ut, billiga små klimatsmarta hyresrätter byggs, nya gröna stadsdelar växer fram och takten i upprustningen av miljonprogrammets bostäder och skolor ökar.

Verkligheten är dock sådan att Sverige inte klarar sig utan kärnkraft, att höjningen av lärarlönerna i hög grad var en valbluff (vilket avslöjades redan i SVT:s utfrågning inför valet), att antalet lärare inte räcker till på grund av migrationspolitiken, att den feministiska utrikespolitiken blivit ett stående skämt och att partiet inte har någon bostadspolitik att tala om (den miljöpartistiske bostadsministern flyr alla frågor han får).

Det finns inget som tyder på att MP kommer få det lättare under åren fram till nästa val. Förtroendet för Romson har aldrig varit högt, men när väljarna även börjar genomskåda både Fridolins välsmorda yttre och den naiva gröna politiken på område efter område, ligger MP pyrt till.

"Vi vet vilka som önskar vår avgång och politiska krafter som skulle tjäna på det", skriver språkrören. Sanningen är att hela Sverige skulle tjäna på om Miljöpartiet lämnade regeringen.

Liberty Talk #47 om övervakning och privatliv

På nyårsdagen var jag med i en diskussion över Skype som berörde rätten till ett privatliv och hur vi egentligen bekämpar massövervakningen.

På ringrostig engelska och med effekterna av nyårsnattens bravader i både huvud och kropp, men ändå (ungefär halvvägs in i klippet).

Det är dags att sätta ned foten

Massövergreppen mot kvinnor som skedde på nyårsafton i Köln har skakat om det tyska samhället. Hur kan hundratals män, kanske ett tusental, delta eller se på när ett hundratal kvinnor rånas och blir tafsade på?

Frågan har förstås politisk sprängkraft. Inte för att det var män som utsatte kvinnor för brott utan för att männen enligt polisens signalement var av arabiskt och nordafrikanskt ursprung. Det är hög tid att prata om kulturens och religionens påverkan på kvinnosynen - och på våra samhällen.

I vår del av världen har män och kvinnor lika rättigheter. Så ser det inte ut i Nordafrika eller Mellanöstern. När människor från dessa länder invandrar till EU kommer de till kulturer som ser på kvinnor på ett annat sätt än vad de är vana vid. I synnerhet i Norden och Tyskland förväntas kvinnor vara produktiva i samhället. Här kan kvinnor nå den absoluta toppen i politiken. Danmark och Norge har eller har haft kvinnliga statsministrar, Tyskland en kvinnlig förbundskansler. Vi tar lika rättigheter på allvar, vänder oss till polisen när rättigheter kränks och förväntas få en likabehandling i rättssalen. Kvinnors ställning i Nordamerika, Europa, Australien och delar av Asien är historiskt stark.

Våra samhällen är långt ifrån perfekta. Men de är inga patriarkat. Det är däremot länderna i Mellanöstern och Nordafrika. Värderingar om kvinnors underordning, om mannens roll som familjeöverhuvud och om dennes rätt till kvinnans kropp är vida spridda i dessa länder. Detta har inte bara med islam att göra, vilket Indien är ett tydligt exempel på. Men faktum är att muslimska länder generellt sett är oerhört långt efter västvärlden och det moderna Asien vad beträffar kvinnors rättigheter.

Det vore naivt att tro att personer som invandrar till Europa inte tar sina traditionella värderingar med sig och att det inte fortsätter färga deras kvinnosyn i det nya landet. Självklart är det så, precis som en västerlänning är färgad av sin kultur när denne invandrar till ett annat land. (Även om jag på många sätt gillar Kina väldigt mycket går det inte komma ifrån att jag som svensk ser på vissa företeelser på ett helt annat sätt än kineser.)

Frågan är hur vi bemöter detta i vårt land. Att förneka problemet, eller bli storögt överraskad av incidenter som den i Köln eller för all del även i Sverige, är en dubbel kränkning mot de kvinnor som drabbats och fortsätter att drabbas.

Jag undrar var alla Sveriges feminister är just nu. De som fulla av energi blir rosenrasande över såväl friande våldtäktsdomar som män som sitter bredbent på tunnelbanan. Var är alla blogginlägg? Krönikor? Feministiskt initiativ har inte sagt ett knyst (vilket väl i och för sig är lika bra).

Tystnaden är tyvärr talande. Vissa, som Irena Pozar, svarar på övergreppen i Köln med att twittra att även hon har blivit sexuellt trakasserad av "vita män". Mattias Svensson kallar gärningsmännen för "tyskar". Det finns en så förlamande rädsla för att "gynna fel krafter" att locket läggs på fullt rimliga diskussioner. Somliga borde fråga sig vilka det är som egentligen gynnas av denna konflikträdsla.

Svenska män tillhör de mest jämställda i världen. Det är inte primärt här feministerna borde leta fel och brister. Det finns en betydligt större kamp att ta, nämligen den mot traditionella och direkt människofientliga värderingar.

För vi kan inte fortsätta så här. Vi kan inte trippa på tå samtidigt som kvinnor behandlas som skit mitt framför våra ögon. Vi måste vara ärligare och modigare än så, oavsett vilka det anses "gynna" i det korta perspektivet. Ty att inte stå upp för våra ideal om lika rättigheter, för kvinnors och mäns rätt till den egna kroppen och mot vissa kulturers vidriga sedvänjor och ideal, är att gynna riktigt mörka krafter. Det vore dessutom ett svek mot alla kvinnor. Såväl din syster som din mor och dotter.

Det är dags att sätta ned foten mot riktigt kvinnoförtryck, mot dassiga värderingar och mot alla dem som inbillar sig att de kan äga kvinnor. Ni ska respektera våra lagar och regler, punkt slut.

Läs även:
HAX, Alexandra Ivanov, Patrik Kronqivst, Fnordspotting

De naiva och arroganta

Under 2015 gjorde Sveriges Radio ett antal reportage från lilla Norberg som berör dels de asylsökandes verklighet, dels kommunens ansträngningar att hantera en situation den aldrig ställts inför tidigare. Den beskrivs med ett enkelt ord: "kaos".

Norbergs situation är inte unik. Det finns fler små kommuner runt om i landet som har tagit emot enormt många asylsökande, som har slut på klassrum, slut på lägenheter, slut på lärare och där kön till SFI bara växer. Kostnaderna skenar fullständigt.

Varför inte släppa in folk och låta dem klara sig själva? undrar vissa och hänvisar till Centerpartiet. Centern har emellertid inte föreslagit något sådant. Det enda de vill göra, förutom att utvidga sina älskade rut-avdrag, är att höja dagersättningen för asylsökande och be dem lösa sin egen boendesituation. Det kan låta som en besparing, men redan i dag ordnar de flesta boendet på egen hand. Det har de rätt till enligt den så kallade ebo-lagen. Ingen är tvungen att bo kvar på Migrationsverkets boende.

Problemet är att dessa efter ett eller två år inte sällan står i socialtjänstens reception och vill ha en lägenhet. Andrahandskontraktet har upphört, boendesituationen blev outhärdlig och så vidare. Plötsligt åligger det socialtjänsten att placera på hotell och i panik leta lägenheter eftersom hotellkostnaderna kan uppgå till 60 000 kr/månad för en större familj. Dessutom vill C att barnfamiljer, alltså den grupp som är allra dyrast och svårast att ordna boende åt, undantas från kravet att ordna eget boende. Centerns "besparing" är således ett luftslott, i synnerhet som partiet vill att dörren till världens kanske mest generösa välfärdsstat ska stå öppen redan från dag 1.

Efter boendet kommer nästa stora utmaning: jobb. Här står politikerna om möjligt ännu mer svarslösa. Ty även om jobb inte skapas av politiker, är det lagstiftarna som måste se till att vi har en arbetsmarknad på vilken människor har förutsättningar att både ta sig in och att försörja sig själva. Så ser det inte ut i dag.

Sanningen är att dagens situation är utfallet av decennier av misslyckad integrationspolitik och omhändetagandementalitet som lagt ansvaret för människors etablering på stat och kommun i stället för på den som invandrat.

Ändå har det fortsatt i år efter år. Under fjolåret, innan allt brakade samman och regeringen satte inofficiellt svenskt rekord i antalet presskonferenser per månad, fortsatte statsministern att argumentera för hög asylinvandring med argument som passat bättre för arbetskraftsinvandring. Det är ju inte samma sak att släppa in människor utan utbildning och att släppa in personer med en efterfrågad kompetens. Dessa två grupper är faktiskt varandras motsatser. Men detta enkla faktum verkar inte regeringen, eller ens Alliansen, ha förstått. Invändningar har i stället avfärdats arrogant.

Ingen politiker tycks ha ställt sig frågan hur detta ska fungera i praktiken. Hur den där långsiktiga vinsten för samhället ska räknas hem. De använder ekonomiska argument för asylinvandring, vilket är oerhört okunnigt. Vi vet att asylinvandring från länder som Somalia, Eritrea och Afghanistan inte är ekonomiskt fördelaktigt för Sverige. Vi har nämligen haft sådan invandring under ganska lång tid, långt innan syrierna började komma, och kan belägga detta i offentlig data. Man kan argumentera för en stor asylinvandring utifrån ett solidaritetsperspektiv, men knappast ett ekonomiskt.

Det kommer gå bra för vissa av de asylsökande som sitter fast i Norberg. De mest energiska. De som vill något, har kraften och motivationen att lära sig svenska på egen hand och hitta jobb. Men för flertalet väntar sannolikt många år i bidragsberoende och utanförskap. Om du kommer som analfabet till Sverige och har fyra eller fem barn är dina chanser att dels hitta en lägenhet, dels hitta ett jobb, ytterst, ytterst begränsade.

Naivitet och arrogans är en mycket farlig kombination. Tyvärr har Sverige under lång tid regerats av politiker med just dessa egenskaper (eller kanske snarare funktionshinder).

Läs även:
Stefan Hedlund: Den moralistiska stormakten har fallit

Början på slutet för EU?

Det ger en overklighetskänsla att höra Morgan Johansson, vars chef så sent som förra våren och sommaren hävdade att det inte finns någon gräns för svenskt asylmottagande, med lättnad i rösten berömma Danmark för att de inför gränskontroller mot Tyskland.

Politiken och retoriken har svängt i 180 grader. Nu är det uttalade målet att betydligt färre asylsökande ska ta sig till Sverige. Alltså just den politik som regeringen innan november förra året högljutt kritiserade Danmark för att föra. Plötsligt står den där själv. Morgan Johansson anklagar Danmark för att ha väntat för länge med sina gränskontroller. Det är inte att undra på att det råder en allmän förvirring, både inom och utanför landets gränser, om grunden för svensk migrationspolitik.

I går klargjorde Danmark att de med omedelbar verkan inför stickprovskontroller vid sin gräns mot Tyskland. Norge har redan börjat skärpa sin asylpolitik ytterligare och även i Finland har åtstramningar gjorts, främst gällande irakier. Nu är frågan om Tyskland ska följa efter.

Kritikerna varnar för ett "race to the bottom". Om man med "botten" menar att erkänna kapacitetsbegränsningar och värna offentligt finansierade system, är det sant att allt fler länder ser om sitt hus just nu. Men det sker knappast av illvilja utan av nödvändighet och av omsorg för skattebetalarnas pengar.

Sällan har EU:s splittring varit så här tydlig. Sällan har vi under så kort tid fått se vad den så kallade europeiska solidariteten betyder i praktiken. Det finns ingen samsyn i EU när det gäller hur migrantvågen ska hanteras. Den politiska unionens främsta förespråkare, till vilka Stefan Löfven räknas, hade förväntat sig att EU skulle lösa detta då det ju finns en "europeisk gemenskap", ett gemensamt intresse att hålla ihop och värna Det Stora Projektet.

Det är som om trollkarlen börjat tro på sina egna trollkonster. Den krassa sanningen är nämligen att den europeiska identiteten aldrig har funnits. Den EU-gemenskap som anhängarna av ett stort, starkt och överstatligt EU har trott på, som suddar gränser och överbygger nationella intressen, har alltid varit en villfarelse. Det blir särskilt tydligt nu när alla medlemsländer ser om sitt eget hus.

Finlands före detta statsminister, numera finansminister, Alexander Stubb, har kallat EU för "a patchwork union". Det är en relevant beskrivning, ty EU är inget enhetsbygge i praktiken. Det vilar på en sammansättning av 28 medlemsländer med olika undantag. Bara hälften ingår i eurosamarbetet, alla ingår inte i Schengen och så vidare. Nu är frågan om Schengen kommer att överleva.

Migrationskrisen har visat oss att idén med ett europeiskt superstatsbygge, med en valuta, en gemensam politisk ledning på överstatlig nivå och i förlängningen upphävandet av nationella gränser och intressen, hela tiden har varit ett politiskt prestigeprojekt som saknar folklig förankring. Europas folk identifierar sig inte som "européer". De identifierar sig som polacker, ester, tyskar, danskar och greker.

Att dagens kris skulle få topparna i EU på andra tankar är osannolikt. Men i förlängningen kan det bli deras arrogans och bristande verklighetskontakt som får hela bygget på fall.

Läs även:
Josefin Utas

Dramatik vid gränsen

I dag på morgonen påbörjades de omtalade ID-kontrollerna vid den svenskdanska gränsen.

SVT livesänder. Detta följs i media som om det vore fråga om förstadiet till Armagedon. Överdrifterna avlöser varandra. "En ny Berlinmur", säger någon. "Ett brott mot de mänskliga rättigheterna", säger andra. "This is exactly how Nazi Germany started", säger Basil Fawlty.

På morgonen rapporterades att kontrollanterna vid gränsen fick handskar på grund av kylan. Spänningen är kort sagt olidlig.

Centerpartiet är förstås emot då de "värnar öppenheten". Samtidigt säger sig partiet "värna en stabil ekonomi". Det märks verkligen inte i Centerns migrationspolitik där det inte finns några kapacitetstak för mottagandet och där alla som kommer ska få direkt tillträde till den svenska välfärden.

Dramatiken fortsätter.

Sverige behöver inte Socialdemokraterna

Arbetarepartiet Socialdemokraterna älskar sin historia. SAP dominerade svensk politik under 1900-talet som inget annat demokratiskt parti i Europa. Självbilden av att vara ett statsbärande parti med regeringsduglighet, en folkrörelse med brett stöd från den arbetande befolkningen och med en bred majoritet väljare inom LO-kollektivet har levt vidare.

I dag stämmer den bilden föga med verkligheten. SAP har krympt och är i dag ett 30-procentsparti på väg mot att bli ett 25-procentsparti. SAP är större bland dem som inte arbetar än dem som faktiskt har ett jobb. Bland unga når S inte ens 20 procents stöd. Störst är partiet bland pensionärer (vilket kanske är vad Stefan Löfven egentligen menar med att Sverige har "en demografisk utmaning").

Sanningen är att de svenska Socialdemokraterna varken är ett regeringsdugligt parti eller en folkrörelse längre. Denna vanföreställning av partiet trummas in som ett mantra på första maj varje år, men frågan är hur många som innerst inne tror på den.

Ett tecken på att något inte stod rätt till i maktpartiet Socialdemokraterna var svårigheten att välja en ny ordförande efter Göran Persson. Man kan tycka att landets största parti inte borde ha några större svårigheter att hitta en lämplig efterträdare. Mona Sahlin var visserligen en person med stor erfarenhet från både riksdag och regering, men hon var knappast en röstmagnet eller en stor ledare.

Håkan Juholt var ett snedsteg som kommer att eka i den socialdemokratiska historien, men inte heller valet av Stefan Löfven har bådat gott. En gammal fackpamp helt utan riksdags- eller regeringserfarenhet leder nu både Sveriges största parti och landets regering. Efter ett drygt år kan vi konstatera att Löfven inte var uppgiften mogen, vilket han visat inte minst genom de stolpskott han valt att omge sig med.

Det kan tyckas ironiskt att Socialdemokraterna kallar sig "framtidspartiet" när det i dag varken har visioner för hur framtiden ska te sig eller förmåga att hantera nutidens utmaningar. Partiet står förbluffande handfallet inför det utanförskap i förorterna det självt har skapat, den organiserade brottsligheten, moraset i svensk skola, kaoset inom Polismyndigheten och andra samhällshotande utmaningar.

Under Löfvens ledarskap har vi ånyo sett hur idéfattig socialdemokratin är. Vissa hade nog trott att åtta år i opposition – en frustrerande lång tid för ett parti som anser sig ha rätt till regeringsmakten – skulle ge tid till idé- och politikutveckling. Icke. Det S som kom tillbaka till makten 2014 gjorde det utan ett uns av nya idéer och förslag som inte redan fanns där vid valförlusten 2006. Då var S sönderregerat. Nu skulle partiet vara piggt och fullt av idéer och kraft att genomföra dem.

Visst spelar det parlamentariska läget roll för vilka förslag som Socialdemokraterna kan få igenom. Men vilka geniala förslag har partiet lagt som hade lett till omfattande förändringar på ett viktigt område om det fått riksdagens stöd? Jag kan inte komma på något. Den ekonomiska politiken släpps igenom i riksdagen, vilket betyder tiotals miljarder i höjda skatter från och med årsskiftet. Inom skattepolitiken är S imponerande konsekvent: skatterna ska höjas.

Löfven har drygt två år på sig. Sedan kommer svenska folket börja summera hans tid som statsminister. En oerfaren statsminister som leder ett idéfattigt parti som hellre drömmer sig tillbaka till fornstora dagar än blickar framåt mot nutidens utmaningar har små chanser att sitta kvar.

Om det inte vore för att Sverige just nu har en så oerhört svag borgerlig opposition, skulle jag kunna ta gift på ett socialdemokratiskt katastrofval 2018. Nu väntar jag lite med det.

Tidigare bloggat:
Ett tungt år väntar regeringen

Ett tungt år väntar regeringen

Regeringen Löfven går in i det nya året med tunga steg. Tillväxten tuffar på i bra takt, men det mesta pekar annars i fel riktning. Både för Sverige och den regering som är satt att leda landet.

Aftonbladet och andra anhängare av den rödgröna regeringen vill vända blad. Men utmaningarna och bekymren blir förstås inte mindre bara för att vi skriver 2016. Det största problemet för Löfven är att hans politiska förslag inte alls står i relation till de problem de är tänkta att lösa.

Ett exempel är bostadspolitiken. Det kommer behöva byggas runt 700 000 bostäder under de kommande fem till åtta åren. Den socialistiska bostadspolitiken skulle behöva ryckas upp med rötterna. Givetvis inte över en natt, men säg över en mandatperiod.

Regeringens svar är att ge byggbolagen några miljarder per år i subventioner. Punkt. Subventioner är förstås helt fel väg att gå, men oaktat detta säger just storleken på dem något om gapet mellan de verkliga problemen och de politiska åtgärderna.

Ett annat exempel är arbetslösheten bland utrikes födda. Mer än var femte i den gruppen är arbetslös, och då ska vi minnas att sättet att räkna förvärvsarbetande dessutom är synnerligen generöst. Här står regeringen helt handfallen. Finansministern pratar om behovet av pragmatism, men det enda hon har att föreslå är fler bidragsjobb och utvidgade rut-avdrag.

Det duger inte att peka på goda tillväxtsiffror i den svenska ekonomin just nu när så många människor aldrig kommer in på arbetsmarknaden. Arbetslösheten kommer att öka märkbart när de nyanlända från 2015 kommer med i statistiken. Försörjningsbördan på kommunerna kommer öka. I det läget kan inte Löfven och hans arbetsmarknadsminister gömma sig bakom fromma förhoppningar längre.

Att regeringen brottas med usla opinionssiffror och svenska folket har lika stort förtroende för Jimmie Åkesson som för den socialdemokratiske statsministern är mot bakgrund av läget i landet inte alls särskilt konstigt. Lena Mellin konstaterar i en analys lika knivskarp som mossa  att "det är väldigt tråkigt för Stefan Löfven att förtroende är så lågt för honom."

Ja, det är säkert jättetråkigt för statsministern. Men det är ännu tråkigare för svenska folket att Sverige har en statsminister som inte är uppdraget mogen.

Jag hoppas att oppositionen under 2016 vågar bidra till att göra det nya året ännu jobbigare för regeringen än det förra.

Läs även:
Fnordspotting