Sexismen i skolan

Efter att en sjuårig flicka fått sina byxor neddragna av jämnåriga pojkar på en skola i Malmö drevs en process som resulterade i att skolan dömdes att betala skadestånd till familjen för hanteringen av det inträffade. "Diskriminering" löd domen. Rektorer i Malmö ska nu "utbildas".

Händelsen har fått radikalfeministen Birgitta Ohlsson att ryta till mot "sexismen" i skolan. Visst förekommer det tråkigheter mellan barn. Men att barn beter sig illa mot varandra i skolan är knappast en nyhet.

Om Birgitta Ohlsson tycker att det är fruktansvärt när flickor blir tafsade på bör hon ta sig en titt på vad pojkar gör mot varandra. Och vad flickor utsätter varandra för. Kränkande behandling är inget könsspecifikt fenomen. Jag vill snarare påstå att det är en fråga om uppfostran hemifrån och ett vakande öga från skolpersonal.

Ja, självfallet har flickor (och pojkar) rätt till sin kroppsliga integritet. Men att som Ohlsson dra enorma växlar på enskilda incidenter på lågstadieskolor - som vore de representativa för hela samhället, och inte bara för barn utan även för vuxenvärlden - är att gå för långt. Ohlsson vill göra en feministisk poäng här, det är väldigt tydligt.

I skolan utsätts barn och unga för kränkande behandling av en mängd olika skäl. På min byskola räckte det med att ha glasögon eller vara lite överviktig. Men vissa klarar sig alltid lite bättre medan andra får skit oavsett vad de gör. Det är därför inte alltid lätt att förutse vem som blir offer.

Jag vet inte om det har blivit bättre eller värre under de 20 år som har passerat sedan jag gick i mellanstadiet. Men jag vet att vi pojkar besökte tjejernas omklädningsrum då (när vi var i förskoleåldern duschade alla tillsammans utan att det var något konstigt med det) och att det förekom mobbning bland både killar och tjejer. Detta har jag egentligen förstått först senare när jag med vuxna ögon sett tillbaka på skolgången.

Jag tror emellertid inte att vi som var nyfikna på flickornas omklädningsrum var sexister, att vi "hatade flickor" eller att vi önskade dem illa. För detta krävs något slags medvetenhet. Vi var barn. Och det sätt på vilket vi betedde oss då har inget att göra med hur jag och andra beter oss som vuxna individer i dag.

Lite fusk i skolan är väl inte så farligt?

Lars Fonseca har skrivit en avhandling vid Linnéuniversitetet om "normförhandlingar i gymnasieskolans bedömningspraktiker". Där ingår synen på fusk.

Alla vet att det fuskas hejvilt i den svenska skolan. Så var det på min tid och så är det fortfarande. Kanske har det rent av blivit värre. Om elever tycker att det är acceptabelt att ta med fusklappar till examinationerna vore väl en sak. Men hur ser lärarna på saken?

Båda elever och lärare anser att det inte är OK att ta med fusklappar till skrivningar. Däremot ser båda grupperna mellan fingrarna på fusk vid "speciella situationer", som när en elev av egen kraft inte lyckas nå upp till lägst godkända betyg i ett ämne eller när en elev drabbas av tillfälliga svårigheter och fuskar sig upp till sin "vanliga" betygsnivå (hur nu detta ska bedömas).

Spontant skulle jag vilja påstå att detta är ett symptom på vad som är fel i den svenska skolan. Slappheten. Låt gå-mentaliteten. Föraktet för kunskap och flit. Viktigast är att alla blir godkända, inte vad de lär sig på vägen dit.

Jag är ändå lite förbluffad över att lärare så öppet kan ha denna inställning, även om det ligger väl i linje med hur den svenska skolan fungerar och hur politiker vill att den ska fortsätta fungera: nämligen fokus på de svaga eleverna och sänkta krav så att alla kommer in på högre utbildningar. Kalla sedan Sverige för en kunskapsnation (sic).

Det blir ett bryskt uppvaknande för de elever som i grundskolan och gymnasiet haft för vana att fuska, och vars lärare sett mellan fingrarna för att eleverna setts som lågpresterande, när det plötsligt spatserar tentavakter och håller koll under examinationerna på universitetet. Måste alla examineras under samma villkor nu, plötsligt!

De kanske rent av kommer känna sig kränkta.

Så sant

Någon jäkla ordning får det vara!

Post- och telestyrelsen (PTS) hotar internetoperatören Bahnhof med vite på fem miljoner kronor om de inte börjar datalagra igen.

Andra operatörer har redan fallit till föga. Men Bahnhof har vägrat efter EU-domstolens utslag att bulkdatalagring av alla människors kommunikation, även icke brottsmisstänktas, strider mot rättighetsstadgan, och har önskat få den svenska datalagringen prövad.

Regeringen tillsatte som bekant en lydig utredare för att få "rätt" svar, nämligen att svensk lagstiftning inte är oförenlig med EU-domstolens dom. Fortsätt som vanligt!

PTS var dock av en annan åsikt inledningsvis. Myndighetens initiala bedömning var att den svenska lagstiftningen om datalagring föll samtidigt som datalagringsdirektivet ogiltigförklarades. Den slutsatsen drogs även i andra EU-länder.

Men efter påtryckningar från Rikspolisstyrelsen vände PTS på en femöring och krävde plötsligt att datalagringen ska fortsätta. Nu ger de sig efter olydiga operatörer som bara följer EU-domen. PTS beter sig helt oacceptabelt. Men det är symptomatiskt för hur övervakningsförespråkare, lagstiftare och myndigheter agerar i denna fråga. Lagen kringgås bara för att få fortsätta massövervakningen.

Att Sverige kryper för USA är ingen nyhet. Men någon jäkla ordning får det vara även i den svenska byråkratin. Bahnhof gör det PTS borde eftersträva - ser till att den svenska lagstiftningen prövas i högre instans. Det kommer dock ta flera år innan vi får ett besked och under den tiden fortsätter oskyldiga svenskars kommunikation att övervakas och lagras.

Argumenten för datalagringen är desamma som för massövervakningen i stort: för att hitta vissa skurkar måste vi tråla i all kommunikation. Den som inte gjort något olagligt behöver inte bekymra sig, får vi veta.

Svenska politiker som Johan Pehrson (FP) brukar älska att ta upp barnporren som exempel på brott som bara kan lösas om alla användares kommunikation datalagras. Det är ett ohederligt argument. Om alla människor måste övervakas för att beivra ett enskilt brott (som i normalfallet ger böter), är det faktiskt lagstiftningen det är fel på.

Läs även:
HAX

Just sayin'

Om cannabis var lagligt skulle ingen röka spice.

Det här partiet skulle jag rösta på

Årets riksdagsval satte fingret på ett problem som alltfler liberaler och konservativa känner igen sig i: det finns inga vettiga partier att rösta på längre. Alla har kladdat ihop sig i mitten och tycker likadant i alla frågor.

Sju av åtta riksdagspartier är så överens att det inte finns något annat än procentsatser och marginaler att bråka om längre. Sverigedemokraterna sticker ut i migrations- och integrationsfrågorna, men är i övrigt ett tämligen traditionellt socialkonservativt parti med inslag av socialdemokratisk välfärdsvurm. Framför allt har samtliga partier gemensamt att de vill att politiken ska bestämma mer över våra liv.

Det behövs en ny kraft i svensk politik. Ett riktigt alternativ. Det lär aldrig finnas ett parti att omfamna helhjärtat, men om ett nytt parti åtminstone kan stå för hälften av nedanstående idéer, har det min röst.

Från detta nya parti skulle jag vilja se:

FRIHET UNDER ANSVAR
- självförsörjning som ett självändamål, vilket betyder lägre skatter och färre bidrag
- ersätt sysselsättningsmålet med ett självförsörjningsmål (ex: politiken ska syfta till att så många som möjligt blir självförsörjande, inte att de har någon sorts sysselsättning betald av andra)
- likhet inför lagen, oavsett kön, läggning eller härkomst
- alla vuxna har rätt att ingå partnerskap, det ceremoniella sköts privat och religiösa församlingar bestämmer själva vilka som får vigas hos dem
- stärkt äganderätt (ex: staten ska inte förbjuda rökning på andras mark, däremot kan ägaren av egendomen förbjuda någon att röka eller beträda området)
- insikt: det är företagare och entreprenörer, inte politiker, som skapar arbetstillfällen
- mer liberal vapenlagstiftning som inte misstänkliggör skötsamma vapenägare

BROTT OCH STRAFF
- skärpta straff för våldsbrott
- avskaffad "två tredjedelsregel" - tidig frigivning ska vara undantag, inte regel
- större fokus på återfallsprevention under interneringen
- brott utan offer stryks, vilket bl.a. omfattar narkotikainnehav, sexköp, koppleri men också sådant trams som dansförbud utan tillstånd, innehav av viss pornografi och provokativ konst
- reformera nämndemannasystemet - inga politiska domstolar!

SVERIGE I VÄRLDEN
- Sverige ut ur EU, frihandelsavtal med övriga världen
- en självständig utrikespolitik men med gott samarbete med likasinnade stater
- stärkt försvarsmakt med målet att skydda svenska gränser
- bevara en fri riksbank och den svenska kronan

MIGRATION M.M.
- alla som vill komma till Sverige är välkomna så länge de försörjer sig själva och inte begår brott
- den som vill ta hit vänner eller anhöriga förväntas stå för uppehälle och försörjning tills vederbörande löst det själv
- avskaffat enprocentsmål i biståndspolitiken, plocka bort korrupta regimer från biståndslistan och satsa på akut katastrofbistånd som räddar liv
- medborgarskap som förvärvats på oärligt sätt kan återkallas
- alla oavsett härkomst ska ha samma rättigheter på arbetsmarknaden (ex: inga specialanställningar utifrån födelseland)

TRYGGHET OCH RÄTTSSÄKERHET
- stärkt skydd för den personliga integriteten (ex: avskaffad bulklagring av ej brottsmisstänktas kommunikation, en ny FRA-lag som tydligt avgränsar myndighetens befogenheter och en genomlysning av verksamheten vart fjärde år så att ändamålsglidning ej sker)
- fokus på rättssäkerheten i all ny lagstiftning
- inrättandet av en konstitutionsdomstol
- devisen "få men bra myndigheter" förverkligas
- riksdagen bantas på ledamöter (små klasser är bättre än stora)
- tre mandatperioder i rad införs som gräns för hur länge en riksdagsledamot kan sitta
- stärkt yttrandefrihet, vilket betyder att människor får stå ut med att inte allt som sägs, skrivs och på annat sätt uttrycks faller dem i smaken
- ta bort lagen om hets mot (vissa) folkgrupp(er)
- informationsfriheten ska vara skyddad (ex: staten har ej rätt att censurera vare sig tidningar, filmer eller webbsajter)
- religionsfriheten ska skyddas, men övergrepp i religionens namn accepteras ej

SKATTER M.M.
- skala ned progressiviteten i skatteskalan och inför på sikt platt skatt
- sluta straffbeskatta viss konsumtion
- öka flexibiliteten på arbetsmarknaden genom att avskaffa LAS och göra det lättare att anställa och avskeda vid behov
- avskaffa på sikt Arbetsförmedlingen och låt privata aktörer ta över
- allt offentligt stöd till extremistorganisationer och samfund dras in
- avskaffa de generella bidragen och behovspröva de stödåtgärder som anses nödvändiga

ÖVRIGT
- ersätt skolplikten med en läroplikt
- en skola befriad från politisk klåfingrighet (ex: skolan ansvarar själv för disciplin och pedagogik)
- en konst fri från politiken
- staten ska ej syssla med så kallad genusvetenskap

- avkaffa bruksvärdesprincipen, inför marknadshyror stegvis
- röj upp i regelträsket runt bostadsbyggandet, korta byggplanprocessen
- låt ett enhetligt bolag ta över underhållet av järnvägen

- avskaffa en rad statliga monopol, som Systembolagets detaljhandelsmonopol och spelmonopolet
- avskaffa diskrimineringsombudsmannen
- skydd för djur och natur, men ej tokbeskattning
- utbyggd kärnkraft med moderna reaktorer, de fossila bränslena fasas ut

Ungefär så. Kort sagt ett parti som tar idén om frihet under ansvar på allvar. Som erkänner människors integritet och förmåga att vara herrar i sina egna liv. 

Hand upp, någon?

Man kan väl få drömma...

Med rumpan bar

I Sverige är det som bekant förbjudet att betala för sex. Att de flesta kärleksförhållanden egentligen innehåller något slags byteshandel vad beträffar tjänster och sex, även om det är subtilt, spelar tydligen ingen roll. Sex mot pengar eller tjänster är fult!

Det är lätt att bevaka sexhandeln när den sker utomhus i de ökända kvarteren. Desto svårare är det för polis och prostitutionsgrupper att komma åt det omoraliska beteendet när det sker på hotell och i lägenheter.

Därför önskar polisen få in tips från hotellpersonal och kringboende på misstänkt beteende. Då kan busarna nämligen tas på bar gärning, vilket ofta krävs för att bevisa sexköpet i fråga.

Jag kan förstå om skvallerglada grannar vill hålla koll på vem som har sex med vem. Men detta är faktiskt inget som polisen borde syssla med.

Varje timme som en polis lägger på detta är en timme mindre på att lösa överfall och inbrott. Gärningar som faktiskt medvetet skadar andra människor.

Tantväldet i politiken

Nu tar kvinnorna plats i toppolitiken. För första gången finns det ingen man överst i styret i Sveriges fem största kommuner. Moderaterna kan snart få sin första kvinnliga partiledare. Och i andra borgerliga partier står kvinnor på tur.

DN berättar i dag att kvinnor leder Sveriges fem största kommuner. Kvinnorna är på frammarsch i politiken.

Frågan är vad vi ska göra åt detta tantvälde i politiken. Har månne den nya jämställdhetsministern några förslag?

Den frihet vi sägs försvara

Full yttrandefrihet och sexuell dekadens inget för Sverige

Ibland blir den svenska inskränktheten så smärtsamt uppenbar. Som när jag får veta att det pågår en porrfilmfestival i Tyskland.

Jo, Berlin har en egen porrfilmfestival. En fullständigt otänkbar tanke i Sverige. Jag ser framför mig indignerade artiklar från elit- och radikalfeminister, men också från unga nymoralister som ständigt letar något att uppröras över.

Jag föreställer mig indignerade avståndstaganden i krönikor och i kulturbilagor, upprörda replikväxlingar i SVT Debatt och givetvis demonstrationer på plats utanför och på själva festivalen. Så är klimatet i Sverige i dag.

Det blir därför lite märkligt när jag läser om Fredrik Strages syn på det Sverige vi lever i. Strage har reagerat på Ingmar Nevéus beskrivning av de putinska perspektiven på gott och ont. Enligt Nevéus är "onda saker [...] liberal demokrati, full yttrandefrihet och sexuell dekadens" i Putins Ryssland. Därför tycker Strage att dessa är "nödvändiga att försvara till sista blodsdroppen".

Detta instämmer jag givetvis i. Men vilken full yttrandefrihet är det Strage vill försvara i Sverige? Den yttrandefrihet som sätter konstnärer i fängelse? Som inskränker rätten att yttra sig negativt om vissa grupper i samhället (men inte om andra)?

Och vilken sexuell dekadens är det vi har att försvara? Den sexuella dekadens som visar sig i roliga kläder på Prideparaden en gång per år men samtidigt förbjuder samtyckande vuxna att ha sex som de vill? Som upprörs över underklädesreklam, lättklädda kvinnliga karaktärer i TV- och datorspel och inte minst moraliserar över ungas sexualitet?

Inte för att jag har den minsta lust att bo i Putins Ryssland eller tycker att vi ska närma oss detta land. Men det är hög tid att en gång för alla spräcka myten om det fria Sverige med full yttrandefrihet och sexuell frihet. Detta land finns inte.

Om Fredrik Strage vill försvara dessa värden kanske han borde propagera för att de blir verklighet till att börja med. Ett sådant ställningstagande har jag ännu inte sett från honom.

Mark Zuckerberg pratar kinesiska

Mark Zuckerberg har lärt sig prata kinesiska. Det är ju roligt, och givet Facebooks strävan att ta sig in på den kinesiska marknaden (i dag är Facebook tillsammans med Twitter, YouTube och en rad utländska bloggtjänster blockerat i Kina) också logiskt.

Men att påstå att han talar "flytande" är att ta i. Framför allt brister Zuckerberg i uttal, skiljer inte mellan "cui" och "zui" och missar på tonerna. Det låter därför ungefär som när Ban Ki-Moon pratar engelska, om ni förstår.

En västerlänning som är helt enormt duktig på kinesiska och faktiskt kan tas för en kines om man bara lyssnar på och inte ser honom är Mark Rowswell (som kallar sig 大山, "stora berget", i Kina).

Lyssna och lär, Mark Zuckerberg.

Migrationen och budgeten

Den rödgröna regeringen är överens med Alliansen om migrationspolitiken. De där 87 procenten, ni vet.

I sitt sommartal före valet medgav dåvarande statsministern Reinfeldt att det inte fanns pengar till några andra reformer. Kostnaderna för asyl och integration väntades öka så pass mycket. Vi uppmanades alla att "öppna våra hjärtan".

Nu har den nya regeringen lagt sin första budget. Den innehåller förstås även siffror för migrationspolitiken.

Regeringen beräknar att migration och integration kommer att kosta närmare 34 miljarder kronor under 2015. Det är nästan lika mycket som Försvarsmakten kostar och en ökning på närmare 12 miljarder jämfört med 2014. Den största enskilda utgiftsposten är den för ersättningar och boendekostnader. Högst väntat eftersom boende- och försörjningssituationen ser ut som den gör.

Det tragiska är att de rödgröna partierna om möjligt har ännu färre idéer än Alliansen hade för att asylinvandrare ska kunna komma i arbete och få en bostad som inte ägs av Bert Karlsson.

Det finns i nuläget inget som tyder på att kostnaderna inte kommer fortsätta öka under resten av mandatperioden.

Läs även:
Fnordspotting

(via Ivar Arpi)

Hanif Bali och "antirasisterna"

Hanif Bali har ordet.

 Träffade en snäll polis i tunnelbanan, vi utbytte lite trevligheter innan han sa något som jag inte kan släppa. 

 - Vi kan inte fortsätta prata, det kommer bli ett jäkla liv om jag står och pratar med dig. 

Jag fattade ingenting, varför det frågade jag? 

 - Så fort vi ens pratar någon med utländsk bakgrund så hoppar folk på oss och börjar ifrågasätta vårt arbete. Att försöka ta någon som gjort ett brott som råkar vara av utländsk bakgrund betyder automatiskt att vi måste hantera en massa skrikande, elaka och hatiska förbipasserande som tror att vi gör allt på grund av rasism. 

 - Men jag pratar ju bara med dig. Om polisen ska få skit varje gång de pratar med mig så kommer de ju till sist sluta. Då kommer ju jag som svarthårig få sämre samhällsservice än andra. 

Jag hann knappt avsluta min mening innan en dräggig hippie ställer sig bredvid mig och börjar ifrågasätta varför polisen pratar med mig. Jag blir självklart rasande, och vad jag sa till personen håller jag gärna för mig själv. 

Bra jobbat alla fina sk. antirasistiska tyckare och REVA-hypare, ni har piskat upp en sådan felaktig bild av Sverige att ni själva tror på den. Vårt samhälle får ta smällen för att ni, precis som rasisterna alltid behöver peka ut några som demoner, så ni själva kan känna er överlägsna.

(Kopierat från Hanif Balis Facebookvägg)

Uppdrag: Förändra mannen

I TV- och datorspelsbranschen pågår en febril debatt om könsroller, sexism, rasism, näthat och ett allmänt grabbigt klimat som anses utestänga tjejer och kvinnor.

Den skulle kunna ses som en spegling av hur samhällsdebatten ser ut i övrigt där begrepp som "diskriminering", rasifiering" och "sexism" är ständigt närvarande och tillåts sätta ramarna för diskussionen - oavsett om det handlar om arbetsmarknadsreformer, skattepolitik eller lagstiftning mot viss reklam.

Anledningen till att jag skriver om detta ämne här och inte på min spelblogg (vilket jag för övrigt redan har gjort) är att spel nu verkligen har blivit politik. Trots att jag hade önskat att så inte vore fallet. Men nu är vi där. Diskussionen om ras/etnicitet har ännu inte tagit fart i branschen, men den om genus är nu i full sving.

Jag kan börja med att konstatera en sak: Det finns problem i spelbranschen som vi definitivt kan och bör prata om. Ty det är de facto ett bekymmer när människor hotas till livet, tvingas fly sina hem, får "DÖ" smetat i avföring på sin dörr eller kallas grova saker bara för att de skrivit en recension eller krönika som vissa tycker är dålig.

Detta är dock inte unikt för spelbranschen. Överlag råder det, upplever jag, en allmänt dålig hyfs på nätet. Många klarar helt enkelt inte att bete sig acceptabelt. Att de sitter bakom en skärm i en upplevd anonymitet gör det lättare att hota, hata och bete sig illa. Detta är för övrigt skälet till att jag började moderera kommentarsfältet på denna blogg.

Vi ser nu reaktioner från aktörer inom spelbranschen. Vi har Loadings initiativ #allaspelar, som anammats av återförsäljaren GameStop. Vi har branschorganisationen Dataspelbranschens Diversi samt ett ställningstagande från European Games Developer Federation. Fler lär följa efter.

Visst ska branschen vara öppen för alla, och den blir vad vi gör den till. Men när genusperspektivet börjar ses som en fullt integrerad del av hur en produkt ska bedömas har det börjat spåra ur. Vissa upplever att även spelbranschen nu har invaderats av detta politiska perspektiv. Vilket har skapat en motreaktion.

I Aftonbladet har det gått så långt att enskilda personer som gör YouTube-klipp (män, förstås) avkrävs ett ställningstagande för feminism och mot sexism och uppmanas att anpassa sitt material så att alla känner sig "inkluderade". Det handlar alltså om något slags genuscertifiering av allt som produceras.

Ett positivt tecken i detta rosa mörker är att kommentarerna till Effie Karabudas krönika, där YouTube-fenomenet Pewdiepie utpekas som en grabb som minsann inte tar sitt ansvar, visar att det faktiskt finns många kvinnor där ute som ledsnat på att könsmaktsperspektiven och maktanalyserna tillämpas överallt, hela tiden, och att genusglasögonen sitter på näsan oavsett vilket ämne som diskuteras.

En kommentar till krönikan sammanfattar vad jag tror att många kvinnor känner: "Denna artikel är skrattretande. Det är personer som du som får oss andra kvinnor och tjejer att framstå som idioter."

Eftersom det är de mest extrema rösterna som ofta hörs och syns är det lätt att glömma att det finns många kvinnor där ute som inte känner sig representerade av de feministiska megafonerna. Som inte ser sig själva som offer. Eller tycker att de är diskriminerade. Eller kallar sig feminister.

Effie Karabuda vill förändra mannen, och i detta fall en specifik man eftersom hon anser att hon exkluderas i dennes inspelade videoklipp. Detta ytterst märkliga krav är ett uttryck för den "allt till alla"-kultur som frodas i Sverige. Om man inte gillar något - barnkläder, en reklamaffisch eller kanske en karaktär i en TV-serie - anmäler man det eller ställer krav på att det ska förändras. Det är alldeles för svårt att ta in att allt inte kan älskas av alla.

Den svenska feminismen utkämpar numera en strid mot den upplevt skadliga manligheten. Detta blir en kamp för att förändra mannen. Om en kvinna anser att det råder sjuka kroppsideal eller att hon i egenskap av just kvinna objektifieras och sexualiseras, föreställ dig då hur det kan kännas att bli ifrågasatt som biologisk och social varelse. Det är nämligen vad feminismen gör mot mannen just nu.

Avslutningsvis tänker jag på en scen i en brittisk sitcom vid namn Coupling från 2000-talets början. Den berör skillnaderna mellan manliga och kvinnliga perspektiv på saker och ting (och skulle därmed inte bli genuscertifierad i dagens Sverige). Sally har träffat en pojkvän. Han är "perfekt". Förutom att han har en massa fel som måste åtgärdas, förstås.

Jane: Don't try to change men, they don't like it!
Susan: Sally, for once in your life, why not appreciate a man for what he is, not what you can make him into?
Sally: I'm going to do that. Of course I'm going to do that.
Susan: Good.
Jane: So, when can we meet him?
Sally: When he's finished.

Migration och empati

När "Kristina från Duvemåla" har nypremiär på Göteborgsoperan passar Abba-ikonen Björn Ulvaeus på att göra ett statement om migrationspolitiken. Sverige bör ta emot fler asylsökande, anser han.

Björn Ulvaeus gör migrationen till en fråga om empati. Detta är förstås oerhört förenklat, ja direkt fel, men det beskriver väl hur den svenska migrations- och integrationspolitiken ser ut och hur diskussionen förs i dag.

Ulvaeus jämför dagens migration till Sverige med 1800-talets emigration till Amerika. Denna jämförelse har gjorts tidigare. Syftet är att visa att även vi svenskar flytt landet en gång i tiden. 1,2 miljoner svenskar utvandrade till Amerika under den stora emigrationen. Det skedde under en lång tid, från 1800-talets mitt fram till ungefär 1920, och skälet var fattigdom, inte krig.

Det ska sägas att det inte var de allra fattigaste som utvandrade utan mellanskiktet. En resa till Amerika var oerhört dyr, och för att spara ihop till en tredjeklassbiljett på Titanic, exempelvis, behövde många spara i kanske tio år eller längre. De fattigaste hade aldrig den möjligheten.

Men även om likheter finns mellan den stora emigrationen över Atlanten då och flyktingströmmarna till Sverige i dag, bör vi vara noggranna med att påpeka de uppenbara skillnaderna. De svenskar som kom till det stora landet på andra sidan Atlanten steg inte iland i en frikostig välfärdsstat. Det var ingen som bjöd på gratis logi och mat, och ingen fick lön i två år utan att behöva arbeta.

Drömmen var inte heller att bli försörjd utan att försörja sig själv. Den drömmen tror jag flertalet som kommer till Sverige också när.

Men den delas dessvärre inte av det politiska etablissemanget. Där är det viktigare att "ta hand om", ty det är tydligen ett tecken på empati. Den som förlorar på denna inställning är i slutändan den som invandrat.

Bidragsjobbens rike

Den nya rödgröna regeringen presenterar i morgon sin första budget. Vi vet emellertid redan mycket om vad som kommer att stå i den eftersom Socialdemokraterna och Miljöpartiet portionerat ut nyheter om de överenskommelser som nåtts. Vi vet däremot inte vad som kommer att bli verklighet.

Den nya regeringens inriktning är tydlig: det ska bli lönsammare att inte arbeta, fler ska sättas i utbildningar av olika slag och fler som arbetar ska få sin lön betald av skattebetalarna. 

Det är nämligen så den rödgröna jobb- och arbetsmarknadspolitiken ser ut. Regeringen vill införa så kallade traineejobb, som ska innebära att unga kan få anställning i vården. 5 000 jobb kommer att kosta 700 miljoner kronor, enligt S. Detta ska ske inom ramen för 90-dagarsgarantin, som innebär att alla unga garanteras sysselsättning inom 90 dagar. 

Alliansen satsade på nystartsjobb för unga (nåja, 21-26 år) som varit arbetslösa i minst 6 av de 9 senaste månaderna (för andra grupper krävdes en längre period av arbetslöshet) och instegsjobb för utomeuropeiska invandrare för vilka staten betalade 80 procent av lönen. 

I synen på bidragsjobb skiljer sig den gamla och nya regeringen inte åt särskilt mycket. De är överens om att ge vissa grupper särskilda privilegier. Tanken är god: att bryta utanförskap och ge människor en chans att komma in på arbetsmarknaden. Problemet med dessa subventionerade anställningar är att de sällan leder till långsiktig självförsörjning. Arbetsgivare anställer gärna någon om de slipper betala fyra femtedelar av lönen. Men det är alltså skattebetalarna som pröjsar, vilket inte är en hållbar lösning när målet måste vara självförsörjning. 

Den nya regeringen tar visserligen bort vissa väldigt ineffektiva och kostsamma reformer som Alliansen införde (däribland sänkningen av arbetsgivaravgiften för unga). Men den saknar en politik för att företagandet ska växa och fler ska kunna starta eget eller anställas av andra utan att skattebetalarna går in och betalar lönen. 

Denna politik kommer bli oerhört kostsam i längden. Dessutom är den orättvis mot alla som inte råkar tillhöra "rätt" grupp men ändå är arbetslösa. Med alla särskilda åtgärder för vissa grupper får vi en parallell arbetsmarknad vid sidan om den ordinarie. 

Politiker ska ge företag och arbetstagare förutsättningar för att kunna köpa och sälja sin arbetskraft. Den ska inte peta i detaljer, bestraffa entreprenörskap och framåtanda eller särbehandla vissa grupper beroende på härkomst. Tyvärr väljer den nya regeringen att göra precis det. 

Detta bådar väldigt illa för svensk arbetsmarknad och tillväxt, och därmed för alla som bor i Sverige, under de kommande åren.

Schymans genusdiplomati

Vårt största säkerhetshot är inte Ryssland. Försvarsberedningen liksom FN har konstaterat att våra största säkerhetshot är klimatförändringar respektive mäns våld mot kvinnor som skördar betydligt fler liv än de som sammantaget dör i militära konflikter. [...] Säkerhet byggs genom nedrustning, diplomati, satsningar på människors välfärd och att motverka den globala uppvärmningen. Parallellt måste vi göra upp med den maskulinitet som genom sitt våldsförhärligande bidrar till död på samhällets alla nivåer.

Ryssland har betett sig alltmer aggressivt mot omvärlden i allmänhet och sina grannländer i synnerhet de senaste sex åren. Nu cirkulerar uppgifter om att ryska undervattensfarkoster siktats i Stockholms skärgård. Vad som ligger i dessa uppgifter återstår att reda ut, men vi vet att Ryssland medvetet har agerat provokativt mot det svenska flygvapnet tidigare.

Feministgurin Gudrun Schyman gillar dock inte uppmärksamheten kring de misstänkta kränkningarna, som synes av citatet ovan.

Hennes logik är svårslaget idiotisk. Så om Sverige bara rustar ned, ökar anslagen till välfärden och pressar ned koldioxidutsläppen kommer Putins Ryssland inte hota vare sig Sverige eller andra länder?

Det är lite tragiskt att se Schyman nu, faktiskt. Hon är så inne i sin egen alternativa verklighet att det börjar bli pinsamt.

Men vi får i alla fall glädjas åt att Schymans parti inte tog sig in i den lagstiftande församlingen den här gången heller. Trots god hjälp från medierna.

Läs Gudrun Schymans debattinlägg här.

Jag ger upp

I Sverige 2014 har ironierna och sarkasmerna tagit slut.

Det puritana Sverige

I Sverige pågår en febril kamp mot den så kallade sexualiseringen av det offentliga rummet. Allt naket och lättklätt ifrågasätts. Oavsett om det är gamla statyer eller reklam för underkläder och konstutställningar.

Det sistnämnda aktualiserades nyligen när Millesgården på Lidingö skulle marknadsföra utställningen "Pompeji". Reklamen förbjöds i tunnelbanan eftersom den avbildade nakna kroppar och därför ansågs bidra till just "sexualiseringen av det offentliga rummet".

Sedan dess har små affischer kommit upp i tunnelbanan. Om det var dessa synnerligen ofarliga bilder som ledde till ett stopp tidigare är vi illa ute. Sverige har blivit ett land där burka är mindre kontroversiellt än nakna bröst.

I Frankrike har man inte dessa betänkligheter kring naket. Där gjordes reklam för utställningen "Sade. Attaquer le soleil" på impressionistmuseet Musée d'Orsay med nedanstående video.

Om den visats i Sverige skulle Kvinnolobbyn motta massor av anmälningar från kvinnor som är så förbannade och arga över att denna film över huvud taget får visas.

Det är en sorglig utveckling.

Ett kunskapslyft för integriteten

En person berättade om en kompis som brukar chatta med sin pojkvän via Skype. Eftersom de bor i olika länder och inte träffas så ofta brukar hon klä sig i sexiga underkläder för att egga honom. Ibland sexchattar de helt nakna. En kompensation för uteblivet samliv under många månader.

- Men varför använder de Skype? frågade jag. Jag förutsåg att hon inte skulle förstå min fråga och lade till:
- Vet de inte att myndigheter kan se precis allting de skriver? Allting de gör? Har de inga problem med det?
- Jag vet inte. De vet nog inte att det är så.
- Nej, såklart. De hade ju inte nakenchattat inne i Skatteverkets väntrum. 

Detta till synes triviala exempel pekar på de kunskapsluckor som finns hos den breda allmänheten men också den pedagogiska utmaning vi har framför oss för att i ett första steg få fler att förstå hur pass övervakade de är, i ett andra att informera om vilka säkerhetssteg som kan vidtas av var och en.

Massövervakningen var som väntat ingen stor fråga i valrörelsen. Men ett av regeringspartierna har haft en väldigt hög svansföring i frågor som rör personlig integritet och övervakning. Miljöpartiet har kritiserat datalagringen och FRA-lagen och tämligen konsekvent stått upp för människors rätt till integritet även i den digitala världen.

Nu finns det dock goda skäl att misstänka att MP offrat dessa heliga principer på maktens altare. Partiet vill stoppa vägbyggen, höja miljöskatter, öka asylinvandringen och förbjuda sådant som kan tänkas bringa välbehag hos någon. Personlig integritet är inte ett prioriterat område.

I regeringsförklaringen nämns den personliga integriteten på ett fåtal rader, och då väldigt undvikande. En "integritetskommission" ska se över datalagringen. Detta är en skrivelse som MP sannolikt kämpade för och som Löfven gick med på bara för att den är så luddig. Ingen vet vad det betyder, och det är väl också tanken.

Kunskapen finns där ute nu, tack vare Ed Snowdens läckor. Men människor glömmer. Faller in i gamla vanor. Intygar sig att de inte är så farligt. Det som behövs är ett slags integritetens kunskapslyft. Politikerna kommer inte hjälpa oss. De är snarare fienden, de som stiftat lagarna och jobbat hårt för att undvika att allmänheten får insyn.

Nej, kunskapslyftet får vi göra själva. Och det görs enklast genom mun-mot-mun-metoden. Berätta för dina vänner, kolleger och släktingar. Fråga dem vad de gör för att skydda sig på nätet. Berätta varför det är viktigt. Och naturligt.

I vardagen vidtar vi en mängd säkerhetsåtgärder utan att tänka så mycket på dem. Vi har lås på våra ytterdörrar. Vi låser om oss på toaletten. Vi försäkrar både bostad, bil och båt. Vi sätter lösenord på våra epostkonton och telefoner. Varför, om vi nu inte har något att dölja? Om privatlivet nu är så 90-tal och passé?

Jag tror att nästan alla vill ha ett privatliv. Att det är mänskligt att vilja det och högst rimligt att kräva det. Internet är inget undantag. Det gäller bara att få fler att tänka efter. Att lyfta frågan i fikarummet redan i morgon är ett första steg.

Dokumentärer som känns

Jag älskar dokumentärer. Nästan mer än fiktion, vill jag påstå. En dokumentär kan kännas som fiktion, men vetskapen att det som skildras är verkligt - även om filmskaparen givetvis kan välja att både klippa bort och framhäva och därmed i slutändan skapa en halvsanning - gör att jag fastnar.

Krig. Självmord. Mobbning. Rättsfall. Fängelser. Allt slukas med hull och hår. Här kommer några tips på lördagskvällen.




Dear Zachary är nog den starkaste dokumentären jag någonsin sett. Om du inte har sett den, läs inget om fallet utan se bara filmen. Nu.



Bully visar svart på vitt hur mobbning kan se ut i skolan, och vilka förödande konsekvenser det kan få. En film som lämnar en klump i magen länge.



Det har gjorts många dokumentärer om miraklet i Anderna. Stranded är en av dem och den känns inte så Hollywoodifierad som vissa andra.



The Imposter är en osannolik och rörig historia som fascinerar och berör.



Amerikanska fängelser är kanske den demokratiska världens tuffaste. Släpp in Louis Theroux i ett av de värsta och du får en bisarr situation. Miami Mega Jail är både tragisk och lite komisk på samma gång.



Om det är någon som ständigt utmanar den kinesiska diktaturen är det Ai Weiwei. Ai betalar ett högt pris för sitt motstånd. Men han vinner också beundran. Ai Weiwei: Never sorry är en film om mod.

Vad är SD utan Åkesson?

Givet valresultatet, givet sju partiers enighet i migrationsfrågorna, givet det gapande hålet efter Reinfeldt i Moderaterna och givet den sittande regeringens svaga ställning ter det sig närmast som en självklarhet att Sverigedemokraterna kommer att växa fram till nästa val.

Men som jag har påpekat tidigare är fyra år en väldigt lång tid. Mycket kan hända i både SD och andra partier som helt kullkastar dagens politiska verklighet.

Nu sjukskriver sig Jimmie Åkesson på obestämd tid. Enligt egen uppgift på grund av utmattning eller utbrändhet. Den som har svårt för officiella förklaringar skulle kunna misstänka att det hade något med Åkessons spelande att göra, men det finns det egentligen inget som tyder på.

Utmattningssyndrom, om det nu är vad läkaren bedömt att det handlar om, är en besvärlig diagnos. Den kan ta väldigt lång tid att återhämta sig från och vissa blir faktiskt aldrig helt återställda. Människor som gått in i den berömda väggen har beskrivit hur de en morgon helt enkelt inte lyckades ta sig ur sängen. Hur illa det är ställt med Åkesson vet vi förstås inte.

Jobbet som partiledare är inget vanligt nio-till-fem-arbete utan kräver extremt mycket av en person. Jimmie Åkesson har dessutom varit särskilt påpassad i egenskap av ledare för ett stigmatiserat och väldigt illa omtyckt parti. Det finns därför en inte oväsentlig sannolikhet i att Åkesson faktiskt inte kommer att återvända som partiledare för SD.

Detta skulle plötsligt rita om den politiska kartan. SD är enormt beroende av Åkesson. Någon given efterträdare finns inte. Han är otvivelaktigt partiets draglok och, vågar jag påstå, en avgörande orsak till att SD fick nästan 13 procent i valet.

När andra partiföreträdare fladdrat iväg och gjort bort sig har Åkesson lyckats hantera både politiska motståndare, tårtningar och hårda debatter med ett anmärkningsvärt lugn. Han är måhända tråkig som grå betong, men det är nog precis vad ett parti som SD behöver.

Givetvis tar vissa vänstertroll chansen att håna Åkesson för hans sjukskrivning. Men från dem var väl heller inget annat att vänta. Vi övriga önskar ingen politiker, oavsett partitillhörighet, att bli utbränd.

Hur som helst sätter sådana här oväntade händelser fingret på hur snabbt allt kan förändras, såväl i politiken som i livet.

Extremisterna på plats

Valet var ett bakslag på flera sätt. De extrema krafterna flyttade fram sina positioner. Extremisterna tog plats i demokratins finrum. De har ökat sitt stöd bland människor som förlorat förtroendet för de övriga partierna.

Jag pratar förstås om Feministiskt initiativs valframgångar i Stockholm. Nu tar de plats i stadshuset och ska regera staden tillsammans med Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet.

Den rödgrönrosa majoriteten har presenterat sin gemensamma plattform. Mycket är känt sedan tidigare, däribland sveket om Bromma flygplats. Socialdemokraterna har tydligen för vana att genast svika väljarna efter en valseger.

Det rosa avtrycket i plattformen är tydligt med bland annat hbt-certifierade skolor och ett integrerat genus- och antirasistiskt perspektiv i alla verksamheter. Nu kommer genusvansinnet drabba alltfler. Det börjar i alla kommunala verksamheter med målformuleringar och uppföljningar. Budgetarbetet ska vila på "könsuppdelad statistik" och 2016 påbörjas arbetet med "genusbudgetering" i staden.

De rödgrönrosa vill göra det lättare för alla med låga inkomster att få en bostad. Som ett led i detta föreslås "kompiskontrakt", kommunal borgen för unga och studenter samt att Bostadsförmedlingen ska se över sina inkomstkrav (not: det är inte Bostadsförmedlingen utan hyresvärdarna själva som ställer inkomstkrav).

Därutöver ska "insatser mot boendediskriminering" genomföras. Om detta i förlängningen innebär att hyresvärdar förbjuds ställa inkomstkrav på hyresgästerna återstår att se, men det är i den riktningen diskussionen tidigare har förts. Den nya majoriteten vill även att nyproduktion och upprustning ska "utgå från högt ställa krav på energianvändning, miljö och tillgänglighet". Vilket naturligtvis ökar kostnaderna och därmed hyrorna. Lägg till detta krav på att hyresgäster garanteras inflytande i planprocesser och vi kan se ännu fler planerade byggprojekt skjutas upp i framtiden.

Majoritetens bostadspolitik går inte ihop. Å ena sidan vill de göra det dyrare att bygga, å den andra motverka att hyresvärdar ställer inkomstkrav på hyresgästen. Vi kan kallt räkna med att bostadskrisen i Stockholm kommer bestå, och sannolikt förvärras under de kommande åren. Men vem bryr sig när vi har turen att få hbt-certifierade skolor.

Grattis, alla stockholmare.

Hela plattformen kan läsas här.
 

Fyra långa år

Jag hade nästan glömt hur det var att ha sossar vid makten. Oförlåtligt, förstås. Men i åtta år har såväl Stockholm som Sverige styrts av Alliansen. Trots att de ställt till med oräkneliga dumheter har det åtminstone hänt några bra saker också.

Nu är de dagarna över. Vi kommer stå i vägen för en skitfläkt i fyra år framåt. Prio för den nya så kallade samarbetsregeringen är att höja skatterna och förbjuda saker. Samma fokus har de rödgröna i Stockholms stad, med stöd av feministerna.

Högre inkomstskatter, högre arbetsgivaravgifter för unga, skatt på vägslitage, förmodligen en skatt på flyget, höjd skatt på kärnkraftsreaktorer, återinförd skatt på kärnkraftsproducerad el, höjd skatt på tobak... Ja, faktiskt även höjd skatt på grus. Gruset måste naturligtvis bekämpas med alla medel. 

Regeringsunderlaget kan sägas bestå av rödgröna tvåfrågepartier; De ser högre skatter och förbud som lösningen på alla problem. Allt handlar om att människor ska bestämma mindre i sina liv och att allt som är roligt ska förbjudas eller regleras.

Det kommer bli fyra långa år det här...

Orimligt med gratis vård åt alla

Vilka har rätt till vård? Och var? Frågan ställs på sin spets när politiker tycker att personer utan uppehållstillstånd har rätt till gratis akutvård i Sverige.

I Region Skåne vill de rödgröna gå ett steg längre. De har bestämt att så kallade papperslösa inte bara ska ha rätt till akutvård utan också planerad vård. Gratis, givetvis. Frågan har länge drivits av Miljöpartiet.

"Det är orimligt att fattiga romer ska betala tusentals kronor för akutsjukvård", tycker Socialdemokraterna. Jag förstår faktiskt inte alls rimligheten i att EU-migranter eller personer utan uppehållstillstånd som gömmer sig ska få gratis vård i Sverige. Det orimliga ligger snarare i att svenska skattebetalare ska tvingas - ja, skatten är ju ett tvång - att med sin lön och pension betala vården för andra länders medborgare.

Ingen skulle komma på tanken att ställa dylika krav på andra länder. Men här går det tydligen bra. Kravlösheten når nya fantastiska nivåer. Kom till Sverige, släng dina identitetshandlingar och få dina vårdbehov tillgodosedda! Skattebetalarna pröjsar.

De rödgröna företräder en vansinnig "allt åt alla"-policy. Vilket är särskilt märkligt då de samtidigt säger sig vilja föra en "hållbar" politik.

Skolan framför allt?

Socialdemokraterna och Miljöpartiet vill satsa på skolan. Bara under det kommande året ska 475 miljoner, alltså närmare en halv miljard kronor, strös ut över landets sämre skolor för att, som det heter, öka jämlikheten mellan skolorna.

Regeringen beräknar att detta kommer att beröra 200 skolor. Vilket betyder att det i snitt handlar om någon miljon per skola. Fast riktigt så mycket blir det inte. 125 miljoner ska gå till höjda lärarlöner och 200 miljoner ska gå till stöd för nyanlända elever. 150 miljoner, alltså en knapp tredjedel, ska gå till skolhuvudmän som skriver avtal med Skolverket om olika insatser för att höja studieresultaten.

Detta kommer kunna räcka till en extraanställd stödlärare här och var. Men det förändrar inte arbetssätten i grunden. Det ökar inte lärarnas auktoritet eller tid med eleverna. Den nya regeringen avser att strö ut pengar, inget annat.

Mest talande för den nya regeringens skolpolitik är att den ingenstans talar om att vikten av att satsa på de duktiga eleverna. Ja, de duktiga. De som kommer att bli morgondagens forskare och professorer. De som ofta upplever att dagens skola är för slapp, inte tillräckligt utmanande. Svensk skola bejakar och uppmuntrar inte dessa elever i dag. När den förre skolministern Jan Björklund uppmärksammade frågan anklagades han för att vilja skapa en "elitskola".

Vi har fortsatt fallande Pisaresultat att vänta. Men denna gång får journalisterna ställa frågorna till Gustav Fridolin. Som förmodligen kommer skylla på Jan Björklund.

Med bidrag som drog

Den har blivit kontroversiell, nästan provocerande; idén att var och en ska klara sig själv. Inte ligga andra till last. Vara självständig.

Den politik som förts i Sverige under lång tid har syftat till det motsatta, även om föresatsen varit att individen ska vara självständig från familjen och släkten. Men staten har blivit en ersättare, inte befriare. Svenska folket har lärt sig att det är till det offentliga man vänder sig. Det är "samhället" som ska ta ansvar, inte den enskilde.

Så föds en bekväm frihet från ansvar. Men den stora tilltron till samhället, det offentliga, gör samtidigt att ständiga svekdebatter uppstår när den enskilde upplever sig sviken på något sätt. Vilket kan vara tämligen ofta.

Jag är säker på att politiker och företrädare för det offentliga tycker att det är ganska jobbigt att löpa gatlopp varje gång misstag har begåtts, eller någon upplever att misstag har begåtts och någon måste hängas för det. Detta är en konsekvens av den stora offentliga makt som politiker och tjänstemän tillskansat sig på medborgarnas bekostnad. Genom att lämna ifrån sig det personliga ansvaret och sätta sin tillit till någon annan, gör sig den enskilde sårbar. Och det öppnar upp för jobbiga svekdebatter när medborgaren upplever att förvaltaren av detta ansvar inte riktigt sköter sig.

Att vara självständig är inte liktydligt med isolerad. Det är inget fel i att be om hjälp. Det behöver vi alla göra ibland när saker händer i våra liv. Men det svenska universella välfärdssystemet passiviserar oss och fråntar oss både initiativförmåga och tro på att ett friare samhälle är möjligt.

Vi föds med olika styrkor och svagheter. Alla dansar inte genom skolan, blir inte höginkomsttagare eller får långa och lyckliga liv. Men man kan leva ett bra liv ändå. Alla kan finna sin plats i samhället om de bara tillåts göra det.

Självfallet slåss välfärdspartierna med näbbar och klor mot ett friare samhälle byggt av invånarna själva. Vad skulle de då sälja? Vad skulle de locka väljare med om de inte kunde lova högre bidrag och "gratis" ditt och "gratis" datt?

Välfärdspolitiken är satt att utjämna skillnader, brukar det hävdas. Det kan ju låta fint. Men det var länge sedan politiken främst handlade om detta, om den nu någonsin gjorde det. I dag handlar välfärdspartiernas politik om att snärja människor i olika bidrags- och transfereringssystem. Göra dem beroende, om inte ekonomiskt så emotionellt. Bidrag är en drog. Och denna drog är är helt onödig i många fall eftersom de allra flesta skulle klara sig utmärkt utan den.

Barnbidraget är ett sådant exempel. Det utjämnar inga skillnader eftersom det ges till alla som blivit föräldrar. De flesta skulle klara sig utan problem om barnbidraget drogs in. Men nu har miljoner hushåll planerat sin ekonomi utifrån att det ramlar in några tusenlappar före löningen varje månad. Pengar de redan betalat för, förstås.

Den nya regeringen lovar att höja skatterna och bygga ut bidragssystemen. Det kommer bli lönsammare att inte arbeta. Detta är klassisk sossepolitik och inget att förvånas över. Sänkta inkomstskatter är bra, men inte heller åtta år med borgerligt styre resulterade i ett verkligt skifte. Inget av riksdagspartierna vill utmana modellen med universell välfärd och gigantiska transfereringssystem.

Välfärdspartierna vill "ta hand om" medborgarna. Denna tanke slår i allra högsta grad igenom även i migrationspolitiken. I valrörelsens slutdebatt fick vi av en av alliansledarna veta att Sverige minsann är stolt över att det "tar hand om" flyktingar. Aldrig en tanke på att dessa människor skulle ges möjlighet att ta hand om sig själva.

Jag är övertygad om att om bara fler fick möjlighet att smaka på känslan av att vara herre i sitt eget liv, att få skörda frukterna av sitt eget arbete och faktiskt få bestämma mer över sin egen vardag, skulle tanken på att återvända till den passiviserande välfärdspolitiken te sig otänkbar för många.

Det kanske vore värt att prova?

Ny Snowden-dokumentär

Förbereder regeringen en skattechock?

Ladan är helt tom, utbrister nya finansminstern Magdalena Andersson, till synes häpen över att alliansregeringen inte hade några dolda miljarder som present till henne och den nya regeringen.

Det tillhör det politiska spelet att måla bilden av det ekonomiska läget helt olika beroende på vem som styr och vem som har styrt. Nu tar en rekordsvag rödgrön regering över makten efter åtta års borgerligt styre. Självklart kommer S och MP att vilja svartmåla allt Alliansen har gjort.

Stefan Löfven satte den svarta tonen redan i regeringsförklaringen. Sverige befinner sig i "ett allvarligt läge", sa han då. Magdalena Andersson förstärker detta när hon målar bilden av tomma lador nu inför den stundande vintern.

Underskott i budgeten kan ju låta illa. Men allt är ändå relativt. Frankrike har så stor statsskuld att de kan sluta räkna. Euroområdet har haft nolltillväxt eller väldigt måttlig tillväxt länge nu. Sverige har en av Europas starkaste ekonomier. Lite ärlig bör man vara, även som nytillträdd regering.

I samma andetag som vi får veta att överskottsmålet inte kommer nås, varnar MP:s Per Bolund fler skattehöjningar för att finansiera regeringens reformer. Kanske är det detta som det nya finansministerparet försöker förbereda svenska folket för; en acceptans för högre skatter.

Svenskarna har i åtta år vant sig vid större marginaler i hushållsekonomin. De rödgröna vill höja inkomstskatterna för att bygga ut bidragssystemen. Mot detta kommer både allianspartierna och SD ta strid.

Genom att måla ekonomin i väldigt mörka färger tror sig den nya regeringen kunna öka allmänhetens stöd för högre skatter. Det kan då vara bra att minnas att bilden som målas inte riktigt stämmer.

Den öppna dörrens politik

Till Sverige kommer runt tvåtusen asylsökande i veckan. Den generösa asylpolitiken, med stöd av sju av riksdagens åtta partier, gör Sverige särskilt attraktivt att söka asyl i. Medelhavsländer som Italien och Grekland, dit många flyktingar först kommer, släpper mer än gärna vidare människor norröver.

Att öppna dörren, eller våra hjärtan, är inte det svåra. Det knepiga börjar när människor kommit hit. Var ska de bo? I väntan på beslut, vilket på grund av det hårda trycket på Migrationsverket blir en allt längre tid, placeras människor i upphandlade lokaler av varierande kvalitet. Paniken i att hitta platser är ofta påtaglig.

Den svåra bostadsbristen gör emellertid att även sökande som fått sin ansökan beviljad och borde slussas ut i samhället blir kvar. Tusentals personer med beviljade uppehållstillstånd sitter fast. Det finns inga bostäder, och utan en riktig bostad är det hart när omöjligt att få en egen försörjning. En tid av ingenting börjar.

Den öppna dörrens politik leder till en rekordstor tillströmning av asylsökande. Det är bra, har riksdagen bestämt. Människor som flytt sina liv och lyckats ta sig till Sverige har visserligen räddat livhanken. Men deras mål var knappast att sitta på ett asylboende och göra absolut ingenting i månad efter månad. De vill få ett normalt liv igen.

Det är ett gigantiskt bekymmer att det inte finns någon plan för hur mottagandet ska gå till, inte ens i den akuta fasen. Allt löses väldigt ad hoc. Svenska politiker som talar om öppna dörrar och hjärtan borde ha börjat där, i planeringen av mottagandet och integrationen. Inte i andra änden. Nu får många som kommer till Sverige aldrig en riktig chans. De hamnar omedelbart i passivitet.

När Annie Lööf (C) i valrörelsens slutdebatter kallade Sverige en humanitär stormakt för att "vi tar hand om människor" pekade hon på just vad som är fel i den svenska asyl- och migrationspolitiken. Den ser på människor som kommer hit som inkapabla och hjälplösa. I själva verket borde vi förutsätta att en person som flytt till Sverige ända från Syrien eller Somalia är en synnerligen kapabel person.

Självfallet behövs viss hjälp i början, bland annat med språket. Men genom att ställa större krav på dem som kommer skulle vi visa att vi tror på deras egen förmåga. Riksdagen har dock valt passivitetens politik. Vi ska "ta hand om", för att det får oss att känna oss stora inombords.

Hellre tio passiva flyktingar på ett boende en än självständig ute i samhället. Då känner Annie Lööf och hennes kollegor stolthet. 

Norska Nobelkommittén fegade ur

Det blev inte helt oväntat Malala Yousefzai som fick Nobels fredspris. 17-åringen delar priset med barnrättsaktivisten Kailash Satyarthi.

Det är svårt att invända mot pristagarna den här gången. Ändå hade jag hellre sett att priset tilldelats Edward Snowden. Han som gav upp ett bekvämt liv på Hawaii för att avslöja den världsomfattande massövervakningen av alla dator- och telefonanvändare. Överallt. Hela tiden.

Han som fick sitt pass indraget och blev kvar på en flygplats i Moskva. Han vars framtid är oklar eftersom han stämplats som spion och förrädare av den regering han avslöjat som kriminell.

Vi visste med stor säkerhet att den norska Nobelkommittén inte skulle våga ge priset till Snowden. Det gick bra att stöta sig med Kina genom att 2010 ge fredspriset till Liu Xiaobo (刘晓波). Det var tydligen jobbigare att stöta sig med USA.

Kanske inte så konstigt när allt kommer omkring. Den norska Nobelkommittén gav ju trots allt fredspriset till Barack Obama, den man som byggt ut det massövervakningskomplex som avslöjades av Snowden.

 Värd priset.

En kan inte ha det så här

Det räcker inte med införandet av "hen". Kampen tycks vunnen sedan SAOL tog in ordet. Nu ska "man" bort och ersättas av "en". Det förstår ju vem som helst att vi inte kan säga "man" hela tiden. Upp till kamp mot det maskulina språket!

Min första reaktion (efter den obligatoriska sucken) är: Jaha, ska alla börja prata som Åsa-Nisse nu?

Men så inser jag att om vi ska ta maktstrukturerna i språket på allvar, finns ju betydligt mer att göra än att bara byta ut pronomen. Då måste det tas ett helhetsgrepp om hela språket. Nu om någonsin behövs det feministiska helhetsperspektivet!

Faktum är att "man" används väldigt frekvent i vårt språk. Så när det feministiska maktövertagandet är fullbordat kanske vi pratar så här i stället:

En kommer från Enchuriet och håller på Enchester United. En är tidvis enodepressiv och jobbar som ennekäng. En firar gärna semester på Enhattan. En älskar endelmassa. En röstade inte i valet eftersom en inte ens vet vad en endatperiod är. En pratar flytande endarin och skäms ibland för enskligheten.

Kvinnor som offer

Sveriges Kvinnolobby är en otäck feministisk organisation. Ni minns väl tweeten om att "Klippa kuken"?

Just nu bedriver Kvinnolobbyn en kampanj mot den så kallade sexistiska reklamen i samhället. På stora affischer uppmanas vi att anmäla reklamen genom att fotografera och skicka in.

Kvinnolobbyn påstår i sin kampanj att "sexistisk reklam får kvinnor att må dåligt och att vilja förändra sina kroppar". Det är ett väldigt generellt påstående om halva befolkningen. Mår alla kvinnor dåligt av lättklädd reklam? Mår ens majoriteten dåligt? Jag ger faktiskt inte särskilt mycket för Kvinnolobbyns egen undersökning i detta fall.

Därför tvivlar jag på att detta är ett problem för fler än den minoritet som letar maktstrukturer i varje vrå och som söker efter saker att bli upprörd och kränkt över. För det är just detta som Kvinnolobbyn uppmanar till: Känn efter. Är du inte kränkt ändå? Känner du inte hur dåligt du mår av den här reklamen?

Kvinnolobbyn vill att du som kvinna ska må dåligt. De förminskar på detta sätt kvinnor, berättar hur de ska förväntas känna och gör dem till åskådare i sina egna liv. Det är ovärdigt. Jag kan bara hoppas att vissa ryter ifrån. Vilken rätt har Sveriges Kvinnolobby, denna extremistorganisation, att tala för Sveriges alla kvinnor?

Att påstå att några reklamfilmer eller affischer skulle vara "ett hinder för jämställdhet" i samhället är absurt. Och i likhet med många andra som säger sig strida för jämställdhet är Sveriges Kvinnolobby inte ett dugg intresserad av mäns situation. Det framgår visserligen redan av förbundets namn.

Socialister och feminister hävdar inte sällan att liberaler är egoister som bara tänker på sig själva. Men de största egoisterna är faktiskt inte liberalerna utan alla som vill att just deras värderingar, i allt från sex till kultur och allt däremellan, måste gälla för alla. Sveriges Kvinnolobby hör till den gruppen, och de förkläder sin intolerans i en jämställdhetskamp.

Egentligen är alltsammans väldigt enkelt: gillar du inte H&M:s underklädesreklam - köp inte underkläder från H&M. Vi underskattar ständigt den makt som våra plånböcker ger oss.

Läs även:
HAX

Sexism!

Exit Reinfeldt: åtta år av hopp och besvikelser

Fredrik Reinfeldt har lämnat den svenska inrikespolitiken. Under förmiddagen tackades han av i riksdagen. Nu återstår att se om han tar ett prestigefullt internationellt toppjobb. Han lär i alla fall inte slå sig ned i ett jordbruk i Sörmland.

Alla partiledare överlämnade presenter till den forne alliansledaren. Det var böcker, en gryta, ett verktygsbälte. Men också ett inramat gåvobrev till flyktingorganet UNHCR från Jimmie Åkesson. Låt mig gissa att Reinfeldt inte kommer hänga den ovanför sängen.

Reinfeldt har varit betydelsefull för borgerlighetens nyvunna självförtroende. Efter valförlusten 2002, då diskussionen om borgerlig kannibalism alltjämt var levande, såg det mörkt ut. Socialdemokraterna hade fått närmare 40 procent av rösterna, Göran Persson satt trygg. Bara fyra år senare kastades sossarna ut från Rosenbad och en borgerlig fyrpartiregering tog plats. Den höll i åtta år. Nyckeln till valsegern var tvivelsutan bildandet av Alliansen.

Det började ganska bra. Reinfeldt utnämnde flera oväntade ministrar. Tyvärr tvingades Cecilia Stegö Chilò bort från posten som kulturminister innan hon ens hunnit bli varm i kläderna. Snart hade vi en tämligen ordinär ministär.

Men monopol avskaffades. Skatter sänktes. Valfriheten ökade. Det kändes som om ett borgerligt värderingsskifte var på gång. Som om alla de där löftena om frihet och egenansvar som vi hört så många gånger från borgerliga i opposition äntligen var på väg att förverkligas.

Riktigt så enkelt var det förstås inte. För samtidigt som Alliansen sänkte skatterna för alla som arbetar, höjde de skatterna på tobak och alkohol. När regeringen med ena handen slog vakt om valfriheten i vård och skola, skärpte den med den andra en ovärdig morallagstiftning som sexköpslagen. Alliansen har under Reinfeldts ledning bidragit till att Sverige i ännu högre grad blivit ett sexualfientligt och paternalistiskt land.

Underdånigheten mot EU och USA har förstärkts ytterligare. Övervakningsstaten har byggts ut, och ingen vet egentligen vad FRA sysslar med eller om det ens är lagligt. En jakt på fildelare har inletts, trots löften om motsatsen. Alla svenskars digitala liv lagras nu av svenska myndigheter i samarbete med bland andra USA.

De sista fyra åren blev en tid av förvaltning och idétorka. Trots ökat väljarstöd förlorade Alliansen sin riksdagsmajoritet, vilket gjorde att väldigt lite kunde uträttas. Det kanske inte spelade så stor roll eftersom både Reinfeldt och hans allianskollegor verkade tycka att de var klara med sitt projekt.

Reinfeldt valde att i sitt sista riksdagsanförande som moderat partiledare lyfta fram öppenhet och tolerans som frågor han är stolt över att ha drivit. Han nämnde naturligtvis inte den dödliga cocktail som en misslyckad arbetsmarknadspolitik, en havererad bostadsmarknad och en övergenerös migrationspolitik resulterar i. Den kommer den nya riksdagen få sörpla i sig under de kommande åren.

Reinfeldt lämnar över ett land med solida statsfinanser. Det är hans främsta bedrift. Men jag är tyvärr ganska pessimistisk beträffande utvecklingen på en rad stora avgörande frågor. Det gäller skolan. Det gäller arbetsmarknaden. Det gäller bostadsmarknaden. Det gäller flyktingmottagandet. Reinfeldt har personligen varit en stark motståndare till viktiga reformer på en rad områden, allt för att hålla sig väl med facket och potentiella LO-väljare.

Det saknas insikter hos både regering och opposition, och därmed saknas även lösningar för hur människor i långt utanförskap ska kunna få ett jobb, hur människor som kommer till Sverige ska bli självförsörjande inom rimlig tid, hur bostadsmarknaden ska kunna fungera igen och hur raset i skolan ska stoppas.

Stefan Löfven sade i sin regeringsförklaring att hans regering övertar ett Sverige i ett allvarligt läge. Det stämmer att läget är allvarligt på en rad områden. Men Löfven själv har inget annat än fromma önskningar och förhoppningar att komma med.

Reinfeldts arv av att inte ta itu med de stora frågorna kommer därför leva vidare.

En bild som inte har förändrats under Reinfeldts regeringstid.

 

Liberalism utan feminism

Skådespelerskan Emma Watson höll ett känslosamt och uppmärksammat tal om jämställdhet inför FN för att uppmärksamma jämställdhetskampanjen HeForShe.

Tydligt är att Watson stirrar sig blind på begreppet feminism när det hon egentligen vill propagera för är lika rättigheter för män och kvinnor i världen. Det behövs ingen feminism för att uppnå detta.

Lika rättigheter är en grundläggande liberal princip. Men många som kallar sig feminister är egentligen inte alls för lika rättigheter för båda könen. De vill se särskilda rättigheter för vissa grupper, däribland kvinnor. De vill ifrågasätta och bekämpa sådant de upplever som "negativa normer" i samhället, och riktar eggen mot majoritetssamhället. Detta är ingen storartad frihetsvision utan en inskränkt och bitter kamp mot det som av flertalet betraktas som "normalt".

Alla har rätt att vara annorlunda - men vi ska heller inte förringa människors rätt att vara "som alla andra". Att vara helt heterosexuell och alldaglig. Det har ju närmast kommit att bli provocerande i dessa dagar.

I sin strävan att prioritera kvinnors rättigheter blundar många feminister lätt för situationer, regler och normer som missgynnar män. De tar inte sällan ställning för den som diskriminerar i dessa fall, vilket gör att de vackra talen om "jämställdhet" ekar ihåligt. I själva verket förefaller det handla om ett slags kvinnlig revansch.

Tidskriften Times Cathy Young sammanfattar detta bra:

Watson clearly believes that feminism - which, she stressed, is about equality and not bashing men - will also solve men's problems. But, unfortunately, feminism in its own present form has too often ignored sexist biases against males, and sometimes has actively contributed to them. Until that changes, the movement for gender equality will be incomplete.

Feminism i dagens mening är kvinnokamp i första hand, inte jämställdhet mellan könen. Det är här jämställdhetskampen har styrt så snett. Misandri är inte ovanlig inom kvinnosaksrörelsen. Detta betyder inte att det inte finns vettiga feminister där ute. Det är klart att det gör. Men även dessa tenderar ibland att kliva i "anti-män"-gropen.

De feminister som ställer upp på ovanstående är inte för jämställdhet mellan könen. De är inte intresserade av lika rättigheter och skyldigheter. De vill ha särskilda rättigheter för kvinnor. De vill alltså ha ett samhälle med lagstadgad könsdiskriminering. Och gärna skälla lite på män som grupp under tiden.

Den kampen kan de förstås föra om de vill. Men sluta kalla det för jämställdhetskamp.

Rik kvinna förstör miljön

Jag kunde egentligen inte bry mig mindre om vilken färg en politiker målar sin båt med. Men när det gäller en så präktig politiker som miljöminister och vice statsminister Åsa Romson, som vill förbjuda och reglera det mesta i vår tillvaro, kan jag göra ett undantag. Fanstyget ska bannemej leva som hon lär.

När Romson av Expressen uppmärksammas på att färgen hon målat sin och sambons stora båt med är skadlig, ja rent av förbjuden, ber hon om ursäkt. Men hon skyller samtidigt på... maken och hans kompis. Det var de som handlade färgen och det vet man ju hur män är.

Romson vet i alla fall, vilket hon tydligt klargjorde i sitt eget talibantal i Almedalen. Då förklarade språkröret att män släpper ut mer koldioxid än kvinnor, äter mer kött, åker mer bil, flyger mer och är "mindre intresserade av att förändra sitt beteende för att skona klimatet".

Romson predikade att klimatförändringarna orsakas av rika män men drabbar fattiga kvinnor och att det är samma mönster överallt, inte bara i Sverige. Det var ord och inga visor om mäns kollektiva skuld.

I det aktuella fallet var det emellertid en rik kvinna som använde en förbjuden produkt på sin fritidsbåt och bidrog till att sprida gifter i Östersjön. Lite genant för en miljöminister. Frågan är om det är samma mönster överallt?

Att "gilla olika"

Vänsterpartiet protesterade högljutt mot att Sverigedemokraterna i egenskap av tredje största parti skulle få tillsätta posten som andra vice talman i riksdagen. Nu blev det till slut så ändå efter en farsartad omröstning.

Skälet till att V protesterade var att SD:s kandidat Björn Söder inte ansågs kunna representera dem. Samma skäl anför nu Folkmusiker mot främlingsfientlighet (komplett med ett eget knätofsmanifest) när de tillsammans med två andra folkmusikorganisationer i ett protestbrev "vill markera" mot att samme Björn Söder bar folkdräkt vid riksdagens högtidliga öppnande.

Man kan fråga sig var detta ska sluta. Kommer Björn Borg att gå ut i strejk om en aktiv sverigedemokrat fångas på bild i Borg-kalsonger? Kommer Ingvar Kamprad att "markera" om Jimmie Åkesson visar sig ha Ikea-möbler hemma? Vågar Björn Söder lyssna på ABBA på vägen hem från riksdagsarbetet utan att Benny lackar ur?

Med tanke på att sverigedemokrater förbjuds ha fackliga förtroendeuppdrag, anses olämpliga som lärare och nu alltså även angrips för val av klädsel känns ingenting omöjligt. Kanske är stunden kommen för en egen sverigedemokratisk klädkollektion. Bara så att ingen känner sig sårad.

Jag undrar lite försynt om en person i folkdräkt av nödvändighet måste anses representera någon annan än sig själv. Gäller detta i så fall alla som klär sig i sammanhanget avvikande eller annorlunda? Det vore intressant att få en utvecklad syn på den saken, särskilt från någon som säger sig värna öppenhet och tolerans.

Ironin i allt detta är att så många som säger sig "gilla olika" i själva verket visar sig stå för rakt motsatt uppfattning.