söndag 3 juli 2016

Politiken har svikit Sveriges kvinnor


Sverige har under det senaste decenniet tid haft en historiskt hög asylinvandring och väldigt generösa regler för dem som kommit hit. Ålderstester av ensamkommande som hävdar att de är minderåriga har i praktiken avskaffats, vilket oundvikligen gjort att denna grupp har vuxit monumentalt.

En ensamkommande minderårig åtnjuter nämligen helt andra rättigheter än en ensamkommande vuxen - vilket även betyder helt andra kostnader för samhället.

Det var Alliansen som tillsammans med Miljöpartiet möjliggjorde detta genom sin blåögda politik. Nu ser vi konsekvenserna på område efter område. Att sannolikt tiotusentals ensamkommande under de senaste åren ljugit om sin ålder för att få asyl orsakar inte bara onödiga kostnader för skattebetalarna. Det skapar även problem för det öppna och godtrogna svenska rättsväsendet.

Unga män kommer undan straff genom att hävda att det är minderåriga. De släpps ut igen efter att de på grund av oklar ålder inte ha kunnat dömas för det grova brott de begått. Det finns hårresande exempel med män som har ett halvdussin identiteter, men där tingsrätten ändå går på den lägsta ålder som den misstänkte själv uppger.

Sveriges institutioner har helt enkelt inte varit beredda på denna situation.

Åklagare uppger att de får ägna lika mycket tid åt att söka bekräfta den misstänktes ålder som på att bygga ett mål mot honom. Så här kan vi inte ha det. Ålderstester måste ske vid ankomst till Sverige, och den som inte har rätt att vistas här (som exempelvis de marockanska gatuungdomarna) måste utvisas.

Ensamkommande som SR:s Ekot talat med medger att de flesta ljuger om sin ålder eftersom det innebär att de lättare får asyl, genast får börja skolan, får bättre boende och så vidare. Det är inte svårt att förstå incitamenten här. Men det betyder inte att det är acceptabelt.


Det är förstås viktigt att påpeka att majoriteten av ensamkommande män och unga inte begår våldtäkter eller utsätter kvinnor för sexuella trakasserier. Ej heller är våldtäkter eller tafsande något som uppstått med stor asylinvandring. Men fenomenet med att många unga män i grupp omringar kvinnor är de facto något nytt i det svenska samhället.

Tonårstjejer i skolan har berättat hur unga utländska killar står i stora grupper som tjejerna måste passera igenom för att ta sig förbi. När de passerar utsätts de för en sorts närkontakt som de inte själva har gett sitt godkännande till. Detta beteende liknar det som nu uppges inträffa på flera av landets musikfestivaler och är tvivelsutan ett sätt att uttrycka dominans. Tillvägagångssättet gör det dessutom svårt att peka ut en enskild gärningsman.

Kvinnor och tjejer har blivit närmast rättslösa, vilket ger vissa manshatare vatten på sin kvarn om hur onda alla män är och hur patriarkalt Sverige är. Feministiska grupper vill få det till att handla om "könsroller", och en mansfråga generellt. Det är att feltolka hela situationen, och risken är uppenbar att denna felanalys kommer få problemet med massövergrepp att växa utan att någon förmår göra något åt det.

Vi måste också fråga oss vad som händer med förtroendet för rättssamhället när brottsoffer ser att förövare kommer undan enbart genom att hävda att de är minderåriga.

Alla politiker, från höger till vänster, upprepar att det råder "nolltolerans" mot sexuella övergrepp. Men på en fråga från Ebba Busch Thor i den senaste partiledardebatten i SVT:s Agenda ville Stefan Löfven inte gå med på att den asylsökande som döms för övergrepp också ska utvisas. Hårda ord betyder ingenting om de inte följs upp av en konkret politik.

Det råder ingen nolltolerans mot sexuella övergrepp i Sverige. Snarare tvärtom. Lagstiftarna, den svenska riksdagen, har svikit svenska kvinnor och tjejer.

lördag 2 juli 2016

CNN:s egen Pascalidou

Lyssna på denna oprofessionalism från ett av CNN:s största affischnamn och lyssna också till hur en lugn och saklig Daniel Hannan plattar till henne.

Christiane Amanpour är både dåligt påläst och för emotionellt engagerad i ämnet. Precis som en vanlig svensk journalist, med andra ord. Och kanske en i synnerhet.
 

Polisen ska inte ägna sig åt kampanjer


Rikspolischefen Dan Eliasson aviserade nyligen att polisen drar igång en kampanj mot sexuella trakasserier och övergrepp efter de upprepade våldtäkterna och trakasserierna på flera av landets musikfestivaler. Resultatet är polisarmbandet #tafsainte!

Kritiken blev hård och hånen var många, inte minst i sociala medier. Med all rätt. Men som på beställning kom snart även försvarstalen, texterna om varför det inte bara är bra med ett armband mot sexuella trakasserier utan faktiskt också viktigt.

Polisens Nina Rung hävdar i Expressen att kampanjen bland annat syftar till att öka anmälningsbenägenheten. Har hon något stöd för att ett armband skulle åstadkomma detta? Om så vore fallet, varför skapar inte polisen fler kampanjer? Varför inte armbandet #mördainte, halsbandet #stjälinte eller något annat av de tio budorden på valfri kroppsdel?

Aftonbladets Anders Lindberg, som vi kan lita på ständigt intar det sunda förnuftets motsatta position, jämför armbandet med skyltarna för grannsamverkan mot inbrott. Folk får bära vilka armband eller pins de vill för min del. Men låt oss hålla de olika rollerna åtskilda här.

Polisens uppgift är att beivra brott, att skydda allmänheten från brottslingar och gripa dem som begått brott så att de kan överlämnas till rättvisan och förhoppningsvis dömas. Svensk polis är inte särskilt duktig på något av detta i dag.

Polisens uppgift är alltså inte att "jobba med attityder", bjuda stenkastare på kaffe eller sätta igång kampanjer av detta slag. Att rikspolischefen Dan Eliasson inte har förstått detta säger tyvärr väldigt mycket om honom som statlig myndighetschef och visar varför han är särskilt opassande som just rikspolischef. Det måste bli ett slut på infantiliseringen av svensk kriminalpolitik, och det är bråttom.

Många kommer säkert bära de där armbanden, övertygade om att det är för "en god sak" och förvissade om att de bidrar till något positivt. Många kommer samtidigt försvara en kriminal- och migrationspolitik som i praktiken har möjliggjort att problemet blivit så här omfattande, att så få förövare grips och får ett straff för sin gärning.

Att bära ett armband är lika lätt som att klicka på "gilla" i sociala medier. Att stå upp för en politik som faktiskt ger konkreta resultat i brottsoffers liv är svårare. Men så oändligt mycket viktigare.

torsdag 30 juni 2016

Public service och rasismen


Utbildningsradion, UR, har fällts av diskrimineringsombudsmannen för en platsannons som känns väldigt typisk i det nya Sverige.

Inför en serie om normkritik (what else?) utifrån ett afrosvenskt perspektiv sökte UR en väldigt specifik producent:
Vi ser gärna att du har erfarenheter av att vara reporter och/eller redaktionellt arbete. Du är också driven, kreativ och har erfarenheter av att rasifieras som afrosvensk/afrikansvensk.
Public service söker alltså anställda utifrån etnisk bakgrund och hudfärg. UR utgår från att begreppet "rasifierad" är en vedertagen sanning och inte en identitetspolitisk uppfinning. I en platsannons.

Det säger väldigt mycket om hur långt ut i identitetspolitikens utmarker som UR har traskat när en sådan här annons kan passera utan att någon reagerar förrän den publicerats. Det ironiska, men samtidigt helt logiska, är ju att normkritiken (som ska vara ett slagträ mot diskriminering) här de facto blir diskriminerande mot människor med "fel" hudfärg och "fel" etnisk bakgrund. Identitetspolitiken är den nya och fullt accepterade rasismen i Sverige.

Det är inget konstigt att söka människor med viss bakgrund eller vissa erfarenheter till ett program. I synnerhet inte om ämnet är väldigt specifikt som i detta fall. Men UR kan gärna få förklara varför det är viktigt att producenten är svart och att denne har "rasifierats" (detta ligger emellertid helt i linje med den mångfaldsplan som SVT:s nya vd Hanna Stjärne har fått igenom).

Ami Malmros, programchef för UR, kommenterar: "Ibland blir det fel, då lär vi oss av det. Det viktigaste är att vi inte slutar försöka."

Det är just detta som är problemet. UR kommer inte sluta försöka. De kommer förmodligen inte vara lika tydliga i fortsättningen, men det är uppenbart att UR, i likhet med vår övriga licensfinansierade public service, vill ha in personer med rätt åsikter.

Detta är personer som står för radikalfeminism, vänsterextremism, identitetspolitik och socialism. Och, som vi har sett, rent polishat.

Demokratiföraktet


"Demokrati är viktigt och bra - så länge man röstar som ja'!" Så skulle man kunna beskriva mångas reaktioner på allt från amerikanska presidentval till svenska riksdagsval och brittiska EU-folkomröstningar. När resultatet går emot saknas det minsann inte metoder för att svartmåla segrarna och alla deras väljare.

2010 var det Sverigedemokraternas intåg i riksdagen som fick svenska medier att i chock konstatera att landet plötsligt blivit genomrasistiskt. Fyra år senare fördubblades SD igen. Chocken blev om möjligt ännu större.

Just nu är det händelser i Storbritannien som får journalistsverige att löpa amok. Ja, hela Sverige-eliten suckar och jämrar sig. Näringslivet lägger pannorna i djupa veck och konvulsionernas vågor går höga på Aftonbladets redaktion, där Brexit har förklarats vara en "seger för högerpopulismen" och för "vita kränkta män".

Public service har gjort sin del genom att närmast uteslutande intervjua anhängare för stanna-sidan i valet. Det får sägas vara lite ovanligt att knappt en enda förespråkare för en vinnande sida i en folkomröstning får komma till tals i svensk TV och radio.

Kulturjournalisten Per Svensson gick steget längre när han i SR:s Godmorgon världen! (mot slutet i inslaget) hävdade att den brittiska folkomröstningen var ett utslag för "demokratiförstörelse" och att det är fel att känna respekt för den majoritet som röstade för utträde. Detta hävdar alltså Svensson om en folkomröstning med ett valdeltagande på 72 procent, det högsta i Storbritannien sedan 1992.

Mycket kan sägas om EU-omröstningen, men att påstå att det inte var ett utslag för demokrati är faktiskt orimligt enligt alla tänkbara parametrar. Per Svensson visar prov på exakt samma demokratiförakt som den EU-elit som under många år har satt Projektet före Europas invånare och nu hyser hämndbegär mot Storbritannien.

I sociala medier, där botten aldrig tycks vara nådd, har åldern på väljarna hamnat i fokus. Det var nämligen främst äldre som röstade för utträde, vilket fick Hynek Pallas att twittra nedlåtande om "äldre vita gubbar med kissfläckar i byxorna".

Föraktet för vanliga väljare är nu ovanligt osminkat och grovt. Demokrati är bara roligt så länge folk röstar rätt. Gissa om denna inställning lockar fler att rösta "fel" i framtiden.

Läs även:
HAX, Alice Teodorescu

onsdag 29 juni 2016

Sverige is back in da house


Den svenska Löfven-regeringen har fått sin första politiska triumf: Sverige har röstats in i FN:s säkerhetsråd. Glädjen över att tillhöra en i praktiken tandlös grupp i en hjälplös organisation är förstås stor. Sverige ersätter bland annat stora nationer som Venezuela och Angola.

Kärleken till det ineffektiva och inkapabla förenta nationerna har alltid varit gigantisk i Sverige, i synnerhet inom socialdemokratin.

Frågan är vilka frågor Sverige nu ska driva med sin nyvunna internationella makt. Hen-toaletter i Kongo-Kinshasa, månne? Radikalfeministiska fredsmäklare i Syrien?

Eller de kanske kan följa rikspolischefen Dan Eliassons initiativ med "tafsa inte"-armband och dela ut till IS: "våldta inte, hälsningar Margot".

tisdag 28 juni 2016

"Nu skrattar ni inte längre..."

Ukip-ledaren Nigel Farage kan konsten att reta gallfeber på ledamöter och byråkrater i EU-aristokratin. Det är i och för sig inte så svårt - oftast räcker det att säga uppenbara saker om EU eller euron för att det ska buas och skrikas.

Nu får Farage, som jag för säkerhets skull bör tillägga att jag inte håller med om allt, nöjet att hålla ett litet tal efter att britterna röstat för att lämna EU.

Vem vill regera landet efter 2018?


"Det är spännande att få vara med när Sverige förändras", sade arbetsmarknadsminister Ylva Johansson på den famösa träffen "Sverige tillsammans" i oktober. Det var bara dagar innan det började komma 10 000 asylsökande i veckan. Och nog förändras Sverige nu, men kanske inte riktigt som ministern avsåg.

Malmö har styrts av Socialdemokraterna i 20 år. Staden har under lång tid haft omfattande asylinvandring. Kort sagt borde Malmö vara ett socialdemokratiskt skyltfönster för resten av Sverige och hela världen. Men något gnisslar här. Under dessa 20 år har nämligen utvecklingen gått käpprätt åt skogen.

Skattekraften har rasat jämfört med övriga Sverige, vilket i klartext betyder att dubbelt så stor andel som riksgenomsnittet lever på försörjningsstöd i denna stad och många med jobb har låga inkomster. Antalet hemlösa har ökat från 723 till drygt 2000 på tio år (2005-2015). En fjärdedel av Malmö stads budget på 20 miljarder kommer från det kommunala utjämningssystemet och andra bidrag från staten. Utan generösa bidrag från övriga landet hade alltså Malmö gått i konkurs. Nu behöver staden inte vidta radikala åtgärder utan kan fortsätta som tidigare.

Malmö ligger, som Tino Sanandaji tidigare visat, kanske tio femton år före resten av Sverige. De problem som den sossestyrda staden har kommer vi se i allt högre grad även på annat håll. Ty problemen är knappast unika för Malmö, de har bara hunnit utvecklas under längre tid där.

Det handlar om att människor inte har råd eller möjlighet att ta sig in på bostadsmarknaden och en socialtjänst som blir en allt större hyresvärd till följd av detta. Det handlar om ett växande antal människor i vissa områden som lever på olika sorters bidrag och inte tar sig vidare till egen försörjning. Det handlar om att välfärdssystemen sätts under enorm press. Det handlar om områden som polisen i praktiken betraktar som förlorade i kriminalitet och utanförskap.

Det har under den senaste tiden talats väldigt mycket om de nya asyllagarna. Dessa har nu röstats igenom i riksdagen och ska börja gälla inom kort. Det som ofta glöms bort är att de allra flesta som kom som asylsökande i fjol inte kommer beröras av dem. Det betyder att närmare 150 000 asylsökande kommer prövas enligt de gamla generösa reglerna, vilket gör att minst hälften med stor sannolikhet får stanna. Därtill kommer deras anhöriga för återförening. Än så länge har vi bara sett prislappen för det initiala mottagandet (främst akutboende), snart kommer kostnaderna för integrationen och mer långsiktigt boende och uppehälle.

Den statliga etableringsersättningen löper i två år. Därefter ska kommunerna ta vid. Johan Westerholm har länge påmint om att kommunerna runt valåret 2018 kommer se kostnadseffekter när nyanlända går från statlig ersättning till kommunalt försörjningsstöd.

Jag kan upplysa om att de på många håll i dag får både och, åtminstone i Stockholm. Detta har med höga boendekostnader att göra. Eftersom etableringsersättning och bostadsbidrag inte täcker hyror på uppemot 15 000 kr/månad (här talar vi om tvårummare i stadens egen regi, inga svartkontrakt) och samtidigt levnadsomkostnader, måste socialtjänsten som beviljat boendet komplettera med försörjningsstöd. (Det ska dock bli intressant att se hur samma socialtjänst ställer sig till boendekostnaden när etableringsstödet har löpt ut.)

För många kommuner runt om i landet väntar en kostnadschock. Alltmer tyder på att Sverige är på väg in i en turbulent tid. SKL spår att kommunernas ekonomi kraftigt försämras åren efter 2018. Detta kommer främst slå mot de mest kostnadskrävande verksamheterna (inte minst skolan och äldreomsorgen). Det är därför under nästa mandatperiod den berömda Utmaningen® uppstår på allvar.

Jag kan förstå om Anna Kinberg Batra och övriga alliansvänner, i den mån de är en allians eller ens vänner numera, inte är jättesugna på att ta över ett land där regeringen kommer få hantera kommunala uppror och genomföra gigantiska kostnadsminskningar. Men den som inte är redo att hantera problem den själv varit med att skapa, har över huvud taget inte i politiken att göra.

Det vi nu ser är lugnet före stormen. Njut medan du kan, Stefan Löfven.

Tidigare bloggat:
Välfärdspessimism
Malmö stad köper bostadsrätter - vem betalar?

Läs även:
Så blev Malmö fattigast i Sverige, Widar Andersson

lördag 25 juni 2016

Nu kräver EU-eliten "mer Europa"


En väntad effekt av det brittiska folkets beslut att rösta för ett utträde ur EU är EU-elitens ilska och öppna hämndbegär.

Guy Verhofstadt, den "liberala" gruppens ledare i Europaparlamentet, höll under fredagen en presskonferens och propagerade för tätare integration, vilket i vanligt språkbruk betyder mer överstatlighet och mer maktförskjutning till Bryssel.

Verhofstadt vill se ett effektivare EU och ondgjorde sig över att 28 stater, snart 27, hela tiden måste komma överens om allting. Han sade sig inte vara förvånad över att britterna, som haft både rabatt på sin avgift och en rad undantag, röstat för att lämna och var klart irriterad över att David Cameron inte vill inleda utträdesförhandlingar omedelbart.

Verhofstadts syn är inte unik. Även Jean-Claude Juncker har uttryckt att det är viktigt att Storbritannien lämnar unionen snarast möjligt. Det ligger visserligen en poäng i detta - ju längre utträdesförhandlingarna tar, desto mer osäkerhet hinner skapas på världens marknader. Men det är också uppenbart att ledarskapet nu vill vända blad och få denna utträdeshistoria ur vägen så snart det bara går.

I Tyskland ska finansministern Wolfgang Schäuble, enligt Handelsblatt, ha varit med om att ta fram en plan i händelse av Brexit. Den handlar om att förhindra att Storbritannien åtnjuter några av de privilegier på den inre marknaden som ett EU-medlemskap innebär och därigenom göra det mindre attraktivt för andra länder att följer efter. Det är alltså som om toppolitiker i EU:s tyngsta medlemsländer nu sitter och håller tummarna för att det ska gå dåligt för britterna utan EU, och gör det inte det ska de minsann hjälpa till på traven.

Finns det då en risk, eller möjlighet, att fler länder inom de närmaste åren kommer hålla folkomröstningar om EU-medlemskapet? Visst kan det ske, men det är inte sannolikt att vi ser ett pärlband av länder följa efter Storbritannien ut i friheten under de närmaste fem åren. Storbritannien har alltid varit en udda fågel i EU-buren. För att ett land som Sverige eller Frankrike ska gå ur krävs en massiv hemmaopinion som är aktiv under många år (och vilken regeringschef ska ta självmordsuppdraget att göra en Cameron?). Där är vi inte än.

Däremot kan diskussionen om vem EU är till för, och vad EU bör vara, ta fart på allvar. Vilket är positivt i sig. Men jag tror inte att det kommer att påverka dagens ledarskap särskilt mycket. Sittande EU-ledare svarar nämligen, som vi sett ovan, på britternas utträde precis som väntat genom att kräva en tätare politisk union. Inklusive Stefan Löfven.

De borgerliga politiker och sympatisörer som ständigt upprepar att de vill stanna i EU för att kämpa för ett "smalare men vassare" EU-samarbete, bör ta en titt på Guy Verhofstadts presskonferens. Detta är det EU vi har i dag och detta är det EU vi kommer ha i morgon.

Läs även:
Adam Cwejman, Johan Hakelius

fredag 24 juni 2016

Nu surar etablissemanget


En dag som denna, när Storbritannien röstat för Brexit med oväntat bred marginal, är det intressant att se det politiska och mediala etablissemangets reaktioner i Sverige. Det är bitterhet och ilska över hela linjen. Den gemensamma reaktionen tycks vara: "Maken till fräckhet!"

Annie Lööf kallar resultatet en "katastrof", Carl Bildt tycker att det är "en mardröm", Jan Björklund anser att det är "chockartat", Birgitta Ohlsson kallade det för "en sorgens dag". Aftonbladets Anders Lindberg är förstås värst när han på Twitter kallar det för en "fascisternas seger" (vilket han senare döpte om till "högerpopulism").

Stefan Löfven är försiktigare i sitt omdöme, men beklagar föga förvånande britternas beslut. När han blir intervjuad i Sveriges Radio tycks Löfven emellertid även beklaga att David Cameron, som väljer att avgå i oktober, över huvud taget utlyste en folkomröstning. Att fråga folket innebär ju alltid en risk, och det kan störa den stabilitet som politikerna mest av allt vill ha.

Löfven återkom i intervjun till behovet av stabilitet och att en folkomröstning kan "skapa spänningar" i folket. Han vill inte omförhandla medlemsvillkoren för att ge Sverige en bättre deal och ännu mindre se en svensk folkomröstning. I stället vill Löfven utveckla ett "medborgarnas EU". Han säger, utan ironi i rösten, om dagens EU: "Det är för folkets skull vi gör detta." Men tack, snälla statsministern.

Löfvens ord visar hur långt ifrån verkligheten det politiska etablissemanget befinner sig och hur djup klyftan mellan politiker och väljare är.

Många hoppas att EU ska lära av Brexit och bli mer effektivt och demokratiskt. Tyvärr tror jag inte att det kommer ske. För varje gång när medlemsländer tidigare har röstat "fel" har EU-ledarskapet visat att det inte förstått varför. EU präglas av tondövhet, fartblindhet , maktfullkomlighet och arrogans vilket har fått direkt antidemokratiska resultat. Brexit är en konsekvens av flera decennniers vanstyre i EU.

De bittra kommentarerna från politiker i både Sverige och andra EU-länder visar att problemet snarare anses vara att hålla folkomröstningar. Det rubbar ju, som Stefan Löfven uttryckte saken, stabiliteten och skapar spänningar.

Enklare är därför att inte fråga folket alls i fortsättningen. 

Läs även:
HAX

Britterna säger "Goodbye Brussels!"


Jag gick och lade mig förvissad om att när jag kollade mobilen på morgonen här i Kina, mitt i natten i Storbritannien, skulle det stå att stanna-sidan vunnit i EU-omröstningen. I stället fick jag möjlighet att följa en spännande valvaka i BBC med lämna-sidan i ledning, en ledning som bara växte allt eftersom rösterna räknades.

Jag spådde att britterna skulle rösta för att stanna. Det gjorde de flesta. Men i takt med att en statsvetare i brittisk TV började lämna uppgifter om att lämna-sidan gick bättre än väntat i sina förväntat svaga områden började jag inse att något stort var på väg att hända. Till skillnad från ett brittiskt parlamentsval räknas ju varje röst lika i denna folkomröstning.

Det dröjde inte länge innan BBC började göra något slags förlustintervjuer med stanna-förespråkare. Saken var klar (se resultatet här).

Jag är förvånad. Glad. Upprymd på samma sätt som jag var när svenska folket röstade nej till euron 2003. Detta är en stor händelse både för Storbritannien och för EU.

Beslutet att lämna är viktigt därför att det öppnar upp för andra länder att följa efter. Storbritannien har visat att det faktiskt går att lämna den politiska unionen via en folkomröstning. Detta är förstås inte minst ett slag i ansiktet på Jean-Claude Juncker, Guy Verhofstadt och Martin Schulz. Och en seger för demokratin.

Från de så kallade Europavännerna heter det nu att Storbritannien "lämnar Europa". Jag kan intyga att landet ligger kvar i Europa, kommer fortsätta handla med övriga Europa, ta emot invandrare från andra europeiska länder och vara en viktig global aktör även framöver.

Själva utträdet lär dröja, kanske i något år. Men beslutet är fattat och David Cameron har inget annat val än att acceptera det. Hans egen politiska framtid känns faktiskt som en oviktig fråga just nu.

Alla kan ha synpunkter på utgången. Men ingen kan kalla väljarnas val förhastat. Över 40 års medlemskap borde ha gett britterna en ganska god grund för att fatta ett bra beslut.

Good for you, Britain. Good for you.

torsdag 23 juni 2016

I dag avgörs det


I månader har det brittiska etablissemanget - allt från premiärministern David Cameron själv till företagsledare, utländska toppolitiker och inhemska idrottsstjärnor - propagerat för att Storbritannien måste stanna i EU. I dag ska britterna rösta.

EU-valrörelsen har varit en kampanj där etablissemanget bett folket att lyssna till "experter". Budskapet är enkelt: lita på oss! Valresultatet kommer i hög grad visa om det brittiska folket litar på sina politiker och alla deras "experter" eller ej.

Sidan för utträde har fokuserat mycket på invandringen. Det är begripligt eftersom det är lättvunna poäng, men två av Brexit-sidans frontfigurer, Nigel Farage och Daniel Hannan, har även pratat mycket om värdet av självständighet från EU-byråkratin.

Detta är det ärligaste och faktiskt också vackraste argumentet. Ty det Cameron och många med honom säger är egentligen att Storbritannien är så svagt att det inte skulle klara att styra sig självt. Att det behöver EU:s överrock för att överleva. Det är naturligtvis trams.

När stanna-sidan inte använt Putin som argument för att britterna inte får lämna, har de ekonomiska argumenten vägt tyngst. Av argumentationen är det lätt att förledas att tro att EU är en handelsunion. Så går resonemanget även i Sverige, där landets största medier och även statsministern propagerar för fortsatt brittiskt EU-medlemskap med ekonomin som fokus.

Låt oss slå fast en sak här: EU är inte en handelsunion. Om så vore fallet hade argumenten för att lämna varit betydligt svagare. EU är en politisk union. Det är ett överstatligt samarbete med en gemensam flagga, en gemensam nationalsång, en gemensam "president" (faktiskt flera) och med det uttryckliga målet att skapa en post-demokratisk superstat. Dit är EU-byråkratin redan på god väg, och ett besked från de brittiska väljarna att de vill stanna kvar kommer sannolikt snabba på processen för "mer Europa".

Det är detta EU som Brexit handlar om att lämna. Inte att sluta handla med andra länder eller isolera sig.

Jag tycker inte att stanna-sidans argument på det ekonomiska planet är särskilt mycket mer trovärdiga än vad ja-kampanjens var i den svenska euroomröstningen för 13 år sedan. Även då framfördes att Sverige skulle vara tryggare tillsammans med andra, att det var ett val för stabilitet att gå med i eurosamarbetet och så vidare. Det var nonsens, och det dröjde inte länge efter omröstningen innan eurokrisen gjorde detta tydligt för de allra flesta.

Hur kommer det då att gå i omröstningen? Jag tror att Storbritannien kommer stanna kvar i EU. Opinionsmätningar har spretat åt olika håll, men tyvärr lär etablissemangets skrämseltaktik fungera och ge en hyfsad stabil seger på kanske fem procent för att stanna. Egentligen är det enkel psykologi: det är lättare att säga ja till det man redan har. Så resonerade även svenska folket när det sade nej till euron.

Nigel Farage konstaterade häromdagen att om valet hade handlat om huruvida Storbritannien skulle gå med i EU eller ej, skulle britterna med bred majoritet rösta nej i dag.

Tidigare bloggat:
EU-utträde bäst för alla som gillar olika



onsdag 22 juni 2016

Feminismen och det rabiata manshatet


Feministen Cissi Wallin skriver i Metro att vi män måste skärpa oss, "kavla upp ärmarna lite grann och bidra". Bidra med vad, undrar du.

Jo, Wallin tycker att män måste släppa fram kvinnor mer. Givetvis inte mot bakgrund av en enskild kvinnas kompetens utan just för att hon är kvinna. Detta är inget annat än en nedlåtande syn på både kvinnor och män. Vi är våra kön, inget mer. Tydligen.

Metro är ett tillhåll för just sådana texter. Korta men väldigt arga krönikor som handlar om hur hemska (och, ironiskt nog, arga) män är. Dessa krönikor beskriver alltid män som ett kollektiv, som en homogen grupp som har makten i samhället, styr och ställer. Skulden för vad vissa män gör är sålunda kollektiv, alla män måste "skärpa sig".

Ofta tas utgångspunkt i något som skribenten upplevt på tunnelbanan eller bussen när hon tagit selfies, sminkat sig eller beundrat sin nya MK-väska och samtidigt stört sig på en enskild mans beteende. Texterna är uteslutande skrivna av privilegierade medelklasskvinnor i storstan som aldrig kan föreställa sig hur riktigt kvinnoförtryck i länder som Afghanistan, Somalia eller Jemen tar sig i uttryck (tvärtom välkomnar de gärna män från just dessa länder, och då är problemet med kvinnoförtryck plötsligt inget att diskutera längre).

Dessa krönikor ska likna ett slags öppet brev till alla män, men det är en fasad. Manshataren vill egentligen bara skriva av sig. Wallin låter ilskan tala till alla män som hon tycker så illa om:
Du är ingen utsatt och missförstådd stackare som fallit offer för elaka feminister som vill trycka ner din manlighet. Du är bara lat. Och rädd. Kanske för reell förändring? Herregud tänk dig ett samhälle där alla får verka och finnas på lika villkor även i praktiken!
Cissi Wallin insinuerar att kvinnor inte får verka på lika villkor i Sverige. Det är förstås rent nonsens, och ett hån mot alla kvinnor som lever i länder där det faktiskt råder omfattande diskriminering i lagen. I samma krönika anklagar hon män för att ha "tappat greppet om statistik och fakta".  Hej och hå.

Wallin upprörs över att det bara är kvinnor som engagerar sig för viktiga saker:
[En] massa gnälliga män som tycker synd om sig själva i stället för att kavla upp ärmarna för feminism. "Men det är ju klart - ideellt arbete mot kvinnovåld eller liknande är ju en "tjejgrej". Att sitta på anonyma nätforum och skriva långa konspirationsteorier om statsfeminister som styr landet - "killgöra"?
"Det är synd om män också", skriver Wallin ironiskt och avslutar med slutklämmen: "Kanske allra mest för att passivitet och självömkan tycks vara en epidemi bland stora delar av den manliga befolkningen."

Hela texten är oförskämd och arrogant, men i styckena citerade ovan kliver Cissi Wallin över någon sorts anständighetsgräns. En gräns hon visserligen kanske aldrig har befunnit sig på rätt sida om.

Wallin menar alltså att det enda den manliga befolkningen gör är att sitta på nätforum och skriva trams. Om så vore fallet är frågan hur män hinner arbeta mer än kvinnor, ta livet av sig oftare än kvinnor och dö i arbetsplatsolyckor mångfalt oftare än kvinnor. Hur ungdomsidrotten skulle se ut utan alla manliga ideella ledare kan vi också fråga oss.

Män är inte latare än kvinnor, det finns över huvud taget inget stöd för ett sådant påstående. Kanske vet Wallin rent av om detta, men fakta spelar ingen roll när manshatet tar överhanden vid tangentbordet. Då gäller det att ösa på.

Den sortens feminism som Cissi Wallin visar prov på i sina många feminismkrönikor (det går tretton på dussinet) tror jag har väldigt litet stöd i befolkningen. Oavsett kön.

Vanliga, rekorderliga kvinnor är inte manshatare. De ser inte maktstrukturer i tvättstugan, de ser skillnad på enskilda män och hela den manliga befolkningen och de ser också skillnad på Sverige och Afghanistan.

Cissi Wallin tillhör en gapig men liten minoritet som av någon anledning får breda ut sig i krönikor i några av landets största tidningar. Det är trots allt lite trösterikt.

Barbarossa 75 år


I dag för 75 år sedan klockan 03.15 på morgonen gick tyska trupper över gränsen till det sovjetockuperade Polen. Operation Barbarossa hade börjat.

Detta var Adolf Hitlers krig. Det krig han velat ha länge och som han gett klartecken för den 18 december 1940 men skjutit upp på grund av oväntade händelser på Balkan och i Grekland.

För en historiekuf som undertecknad bär Barbarossa en särskild historisk betydelse. "Världen kommer att hålla andan", sade Joseph Goebbels. Två jättelika auktoritära stater drabbade samman i ett slags ideologiernas och tyrannernas tvekamp. Hitler satte alla sina militära och politiska framgångar på spel.

Goebbels informerades väldigt sent om Hitlers Rysslandsplaner. Som propagandaminister var det inte honom Hitler konsulterade eller informerade först. Men det är intressant att Goebbels i sina dagböcker visar något som kan liknas vid om inte tvivel så åtminstone viss reservation för detta storskaliga krig. Han oroade sig mycket för ett tvåfrontskrig och ur hans perspektiv i egenskap av propagandaminister ansåg han det särskilt viktigt att lyckas med propagandan till det tyska folket, väl medveten om hur det hade gått för Napoleon.

Niklas Zetterling, som skrivit om kriget mellan Hitler och Stalin, menar att grunden till Tysklands nederlag var den tyska militära underrättelsetjänstens misstag. Den underskattade kraftigt Sovjetunionens militära kapacitet. Hitler medgav i det som är den enda kända inspelningen av honom när han talar i vanlig samtalston med Mannerheim att även han personligen underskattat Sovjetunionen. Men i typisk hitlersk anda fanns det trots detta "inget annat val".

Det är därför osannolikt att Hitler även med korrekt information om den sovjetiska militära kapaciteten hade valt en annan väg än krig.

Det som är spännande med Barbarossa är förstås alla "om". I en så oerhört omfattande operation finns det givetvis massiv av tillfällen som inbjuder till att ställa frågor om slutresultatet hade kunnat bli annorlunda "om bara" den tyska armén gjort si eller så i stället. Och vad hade en tysk seger då egentligen skapat för Europa i dag?

Jag tillhör dem som tror att Hitler aldrig hade kunnat vinna andra världskriget i Europa, och detta just på grund av hans personlighet. Hitler hade nämligen aldrig nöjt sig med att förinta Moskva och säkra livsrum fram till Uralbergen. En indikation på detta är att han när kriget mot Sovjetunionen gick bra under de första månaderna bad sina generaler att börja skissa på anfallsplaner på dagens Iran, Irak och Indien. Hitler, menar jag, hade förr eller senare krigat ihjäl sig.

En vettig militär ledare hade kanske kunnat sluta en separatfred med Ryssland medan tid var. Goebbels gjorde sina försök att övertyga Hitler om en politisk lösning. Att nöja sig med mindre. Å andra sidan: en vettig militär ledare hade aldrig anfallit Sovjetunionen över huvud taget.

På kartan ser det ut som att Hitler ändå nådde ganska långt. Ända fram till Volga. Nästan ända fram till Moskva. Men det är noterbart att Hitlers krigsmål var att ockupera endast tio procent av sovjetiskt territorium. Det säger en del om hur oerhört stort Ryssland är, och varför alla som försökt ockupera landet har misslyckats.

Lyssna på:
Operation Barbarossa - världskrigets slaktbänk

DVD-tips (några av de bästa dokumentärer som gjorts om kriget):
War of the Century
Stalingrad

tisdag 21 juni 2016

Fortsatt haveri i bostadspolitiken


Under fyra månader har bostadspolitiska samtal pågått över blockgränsen. Det har dock under den senaste tiden varit uppenbart att dessa inte ledde någonvart. När Miljöpartiet fick en ny bostadsminister efter den helt misslyckade Mehmet Kaplan uttryckte vissa bedömare att det skulle bli fart på samtalen igen. Peter Eriksson, hette det, är ju så erfaren och samarbetsinriktad.

Resultatet blev det rakt motsatta. Alliansen valde att hoppa av, vilket de låter meddela på DN Debatt. Det förefaller som att regeringen samt Vänsterpartiet å ena sidan och allianspartierna å den andra helt enkelt står för långt ifrån varandra.

Det är förstås illavarslande att politikerna inte kan enas ens om bostadspolitikens inriktning. Det är illa därför att den svenska bostadsmarknaden i stora stycken har havererat och konsekvenserna av detta haveri - som är helt och hållet politiskt skapat - är något vi ser dagligen.

Nästan alla är förlorare. Barnfamiljer som behöver något större är förlorare. Ungdomar och studenter utan lång kötid i den kommunala kön är förlorare. Ensamstående och andra med låg inkomst är förlorare. Äldre som vill komma ifrån sitt stora radhus och hitta en billig lägenhet att bo i på ålderns höst är förlorare.

Det finns egentligen bara två grupper som direkt gynnas av dagens bostadspolitik: mäklarna och de kriminella (vilka ibland kan vara en och samma).

Samtidigt som oförmågan att komma överens är ynklig var Alliansens avhopp kanske lika bra. Det som kommit ur dessa samtal hade varit en urvattnad och helt otillräcklig kompromiss. På annat sätt kan det inte bli om socialister i Vänsterpartiet ska kunna enas med liberaler och konservativa. De ideologiska låsningarna är sällan så tydliga som i just bostadspolitiken.

Regeringen ska gå vidare med sina förslag ändå nu när de vet vad som kommer gå igenom riksdagen. Förslagen omfattar bland annat några miljarder i byggsubventioner och andra justeringar på marginalen som inte kommer göra någon större skillnad.

Just subventionerna är ett typexempel på hur regeringen inte lever upp till sin egen retorik. Det kan knappast ens kallas för en satsning att kasta några miljarder in i en bransch som omsätter kanske över en biljon årligen.

Alliansregeringen utredde och utredde men var inte beredd att genomföra några genomgripande reformer av det så kallade bruksvärdessystemet eller skatterna (jag uppfattade den dåvarande bostadsministern Stefan Attefall som rätt vettig, men han vågade inte röra de hetaste stenarna). Nu i opposition låter det annorlunda, så vi får hoppas att allianspartierna vunnit insikter som inte glöms bort om de någon gång i framtiden åter får chans att regera.

Ty en sak vet vi: den sittande regeringens politik är helt otillräcklig. Därför kommer haveriet i bostadspolitiken inte bara bestå utan sannolikt även förvärras under de kommande fem tio åren. Förlorarna på detta lär bli desamma som i dag.

måndag 20 juni 2016

Välfärdspessimism


Svenska folket blir alltmer pessimistiskt kring sin egen och Sveriges framtid. I SEB:s årliga välfärdsbarometer framkommer att en majoritet av svenskarna, 53 procent, tror att deras generation kommer att få sämre pension än deras föräldrageneration.

Svenskarnas tilltro till välfärden är lägst i hela Norden. Det handlar om tilltro till såväl sjukvård som tandvård och skola. Däremot är tilltron till olika sorters bidrag, som föräldrapenning och barnbidrag, typiskt nog högst i Sverige av de nordiska länderna.

En privatekonomin vid SEB har sin förklaring klar:
Pessimismen kan bero på att svenskarnas förväntningar är högre än i många länder eftersom vi har så lång tradition av väl utbyggda välfärdssystem. När det nu blir påtagligt att systemen blir allt mer grovmaskiga, kan svenskarna uppleva det som ett större problem än andra.
Det kan inte anses vara orimligt att ha höga krav på välfärdstjänster i ett land där befolkningen betalar världens högsta skatter.

Svenska folket har under många år oroat sig för hur välfärden ska klara av nya utmaningar som globalisering, invandring och fri rörlighet. Att oron i dagens läge är befogad styrks emellertid av rena fakta:
- 3 av 4 kommuner har sänkt ambitionsnivån i barn- och ungdomsverksamheten  
- 90 kommuner har anmält sig själva till IVO för att de bryter mot socialtjänstlagen 
- 7 av 10 socialsekreterare överväger att lämna socialtjänsten 
- sedan 2010 har antalet nya sjukskrivningar bland socialsekreterare ökat med 70 procent 
- 3 av 4 poliser överväger att sluta, många av dem är under 40 år 
- 8 000 studenter saknas på lärarutbildningen varje år
Det går att fortsätta. Detta är inte några små sidoverksamheter som kan nedprioriteras. Socialtjänsten har haft det svårt i delar av landet under lång tid men nu har gummisnodden tänjts ut så mycket att den håller på att gå av. Polisen och skolan står inför enorma utmaningar.

SKL har varnat för att stora skattehöjningar kommer att krävas för att upprätthålla dagens välfärdsnivå under de kommande åren. Till Expressens Anna Dahlberg säger SKL:s tillträdande chefekonom så här: "Det kommer att bli värre och värre år för år efter 2018, som det ser ut med dagens beräkningar." Det är alltså inte åren fram till valet som kommer att bli tyngst utan åren efter.

Den 21 juni röstar riksdagen om de nya asyllagarna. Syftet med tillfälliga uppehållstillstånd och försörjningskrav vid anhöriginvandring är kort och gott att göra Sverige mindre attraktivt för asylsökande. Detta har regeringen varit öppen med (trots att det för ett år sedan ansågs bryta mot undertecknade konventioner).

Vänsterpartiet och Centerpartiet kommer rösta nej. Grönhögerns asylpolitiska rockstjärna Johanna Jönsson har i ett YouTube-klipp förklarat varför Centerpartiet inte kan stödja tillfälliga uppehållstillstånd.

Ingenstans syns ett uns av insikt om bekymren beskrivna ovan. Jönsson fokuserar helt och hållet på alla som vill komma till Sverige, inte hur svensk skola och sjukvård ska kunna fungera i morgon eller ens i dag. Johanna Jönsson visar prov på just den sorts blinda populism som hennes eget parti är så piggt på att kritisera. Det är på sätt och vis en fascinerande form av verklighetsflykt som Centern ägnar sig åt.

Den nya asyllagen kommer dock att röstas igenom ändå. Den ska vara tillfällig, men Moderaterna vill därefter permanenta den. Detta vore helt nödvändigt dels eftersom övriga Europa om tre år knappast har gått i reinfeldtsk riktning, dels då viljan att söka sig till EU från oroshärdar och förtryckande stater i närområdet lär vara lika hög då som nu.

De kommande tio åren kommer bli väldigt skakiga. Sverige måste därför se om sitt eget hus och verklighetsanpassa politiken på område efter område. Det finns inget utrymme för blind generositet och naiva visioner längre. 

Läs även:
Jenny Sonesson, Anna Dahlberg

Malmö stad köper bostadsrätter - vem betalar?


Malmö stad skulle gå i konkurs om det inte vore för det kommunala utjämningsbidraget som staden får från resten av Sverige. Detta system har gjort att vanskötta kommuner och städer som Malmö har kunnat fortsätta som vanligt. Det rödgröna styret har valts om i val efter val, trots att väljarna rimligen borde begripa att det är vetvillingar som sitter vid makten.

Det kanske börjar synas alltmer nu. En redan pressad situation har blivit värre efter fjolårets asylinvandring. Det märks inte minst i skolan. Malmö stad saknar nämligen såväl fem grundskolor i år som 3 000 lärare fram till 2019. Detta innebär fler barn i varje klass, fler barn per toalett, färre pedagoger som kan ta hand om barn med särskilda behov. Kort sagt sämre miljö och förutsättningar för barnen. Socialdemokraterna gör som de brukar: hoppas att större statsbidrag ska hjälpa till.

Den stora folkökningen i Malmö har gjort behovet av boende akut. Precis som andra kommuner är nämligen Malmö ålagda att ordna tak över huvudet åt barnfamiljer. Nu har beslut fattats att ge sig ut på den öppna marknaden och köpa bostäder.

Att Malmö stad har beslutat köpa in 56 bostadsrätter för att hyra ut till nyanlända familjer har väckt stor uppmärksamhet i sociala medier. Många tycks ovetande om att detta förfarande, att kommunen köper bostadsrätter för att hyra ut i syfte att spara hotellkostnader, ingalunda är unikt. Det sker även i Stockholm, där Fastighetskontoret köper bostadsrätter och sedan hyr ut till någon av Stockholms 14 stadsdelar som i sin tur hyr ut till nyanlända. Det är hopplöst att via Bostadsförmedlingen hitta lägenheter för familjer med sju, åtta eller rent av tio barn (Stockholms stadsdelar använder sig även av stadens sociala bostadsbolag SHIS).

Malmö säger att boendet ska vara tillfälligt tills familjerna hittar ett eget boende. Vi vet av erfarenhet att i bostadsbristens Sverige där fastighetsägare ställer allt högre inkomstkrav, kommer det inte bli frågan om ett tillfälligt boende utan ett boende för överskådlig tid för de familjer som flyttar in i Malmös nyinköpta bostadsrätter.

Ordförande i servicenämnden säger vidare att "vår utgångspunkt är att [köpet av bostadsrätter] inte ska driva priser". Mäklarna håller föga förvånande inte med. Erik Olsson Fastighetsförmedling konstaterar det uppenbara:
Bostadsrättspriserna är ett resultat av utbud och efterfrågan. Om kommunen köper en massa bostadsrätter så försvinner ju dessa från det allmänna och öppna utbudet. Då är det klart att de bostadsrätter som finns kvar på marknaden får ett högre pris.
Detta är inte så svårt att begripa. Därtill har många lyft fram den signaleffekt som det ger när en kommun går in och bjuder över barnfamiljer och unga i desperat jakt efter ett nytt boende. Vi kan dock konstatera att detta redan görs i Stockholm, och rubrikerna har uppenbarligen uteblivit. Emellertid tycker jag att 56 bostadsrätter på en så pass liten marknad som Malmös låter väldigt, väldigt mycket, så det är troligt att effekterna kommer bli större både i opinionen och på marknaden.

Det kan konstateras att när Malmös rödgröna majoritetsstyre uppvisar sådana brister i kunskap om hur marknadsekonomi fungerar, är det inte så konstigt att staden går back med flera miljarder varje år. Hittills har det problemet skjutits till övriga Sveriges skattebetalare. Det är en metod som staden nog tycker fungerar väldigt bra.

Läs även:
Fnordspotting

söndag 19 juni 2016

EU-utträde bäst för alla som gillar olika


Drygt 7 av 10 svenskar vill stanna i EU. Knappt 2 av 10 vill lämna, visar en ny Sifomätning. Det kan låta betryggande för alla som älskar den europeiska superstaten och dess utveckling. Men även de mest entusiastiska EU-anhängarna ska veta att dessa siffror kan ändras fort.

Storbritannien röstar om sitt EU-medlemskap den 23 juni. Brexit skulle vara en stor händelse på många sätt, och det skulle kunna sätta en boll i rullning. Framför allt skulle det visa att det faktiskt är möjligt att på demokratisk väg lämna unionen och därigenom återta det nationella självbestämmandet och möjligheten att avsätta politiker som inte sköter sig.

Jag tror att det är i detta sken vi ska se opinionsmätningen. Svenska folket ser helt enkelt inget alternativ till dagens EU. Människor tror förmodligen heller inte ens att det faktiskt går att lämna unionen (vårt medlemskap är numera till och med inskrivet i den svenska grundlagen).

Allt detta kan ändras om Storbritannien lämnar.

Sveriges statsminister upprepade i den senaste partiledardebatten i riksdagen att han inte ämnar söka omförhandla de svenska villkoren. Detta trots att Sverige tillhör de länder som betalar allra mest per capita till EU och får minst tillbaka.

Stefan Löfven vill inte "splittra EU", säger han. Som om det vore att så split i unionen genom att försöka få bäst valuta för svenska skattemiljarder. Det är ett oförskämt och arrogant sätt att hantera skattepengar på, och Löfven borde skämmas.

Om Storbritannien röstar för att stanna är frågan om ett svenskt EU-utträde stendöd för överskådlig framtid. Bara Brexit kan få den att vakna till liv. Därför håller jag tummarna för Brexit - för Storbritanniens, Sveriges och faktiskt hela Europas skull.

Jag är nämligen en stor vän av Europa. Vår kontinent är en fantastisk plats med olika språk och kulturer, pulserande städer, soliga stränder och spännande historiska sevärdheter. Vi ska bejaka dessa olikheter, inte låtsas att vi alla är och måste vara likadana.

Min övertygelse är att EU inte kan reformeras. Det är för sent att göra något bra av detta monster nu. EU måste därför nedmonteras, och ur dess aska kan vi förhoppningsvis bygga nya samarbeten mellan suveräna europeiska stater med respekt för våra olikheter och egenheter, med respekt för demokratin och med respekt för att samarbeten måste byggas underifrån, inte påtvingas uppifrån.

Detta Europa vill jag se. Men då måste EU först falla. 

Läs även:
The Spectator: The six best reasons to vote Leave

Att bygga sönder ett land


Eftersom jag vistas en tid i Kina nu i sommar tänkte jag skriva en bloggpost om hur modern arkitektur bestående av kantiga lådor i olika färger (eller bara i grått) håller på att ta över gatubilden runt om i svenska städer och visa på att det finns alternativ att ta efter i Kina.

Sanningen är dock att situationen i kinesiska städer är ännu värre. Traditionell kinesisk arkitektur är både enkel och vacker. Men dagens byggnader är dels hypermoderna och futuristiska glaskonstruktioner (kontor och represenationsbyggnader), dels små eller stora tegellådor, oftast vita eller brunbeiga. Tar du några bilder i ett antal kinesiska städer är det nästan omöjligt att skilja dem åt.

I Sverige börjar det uppstå motståndsfickor mot dagens fantasilösa och fula arkitektur. Som affärsmannen Björn Sundeby. Han vill bygga en ny stor fastighet i Växjö. Inspirationen är 1800-talshusen på Strandvägen i Stockholm. Arkitekten beskriver att Sundeby har en vision att bygga ett hus av en kvalitet som inte byggs i dag. Och precis så är det. Om huset blir verklighet är det något vars like inte har byggts på flera hundra år.


Visst är detta Växjöhus något helt annat än de tråkiga och fantasilösa fyrkantiga lådor, som det ovan, som i allt högre grad präglar den svenska stads- och småstadsbilden. Jag hoppas att Sundebys projekt i Växjö når hela vägen och blir en inspiration för fler att följa.

Vi håller på att bygga sönder Sverige just nu, och eftervärldens dom lär bli hård. Men om tio år är det så dags att ångra sig. Precis som när gamla delar av bland annat Sundsvall och Stockholm revs kommer vi få leva med dagens beslut länge.

I Kina är förstås allt mycket större och vräkigare. Det politiska systemet är en viktig orsak till att byggandet ser ut som det gör. Kommunistpartiets regim med lokala partibossar som bara har några år på sig att sätta sitt avtryck gör att det ska byggas stort och snabbt. Ironiskt nog skapar alltså enpartistaten, som varit stabil sedan 1949, en stress.

Det byggs utan hänsyn till alla dem som måste tvångsförflyttas och vars hus måste rivas, endast ibland till en skälig ersättning. Människor på landsbygden får se sina byar rivas och flyttas till nyupprättade stadsdelar. Ibland för att ge plats åt en damm, ibland för något annat.


Ett exempel på den hysteriska jakten på skrytbyggen är New Century Global Center i Chengdu, världens största byggnad på 500x400 meter som byggdes på ynka tre år. Denna fastighet är något så vräkigt att den nog endast har sin motsvarighet i Dubai. Det är som om Albert Speer fått fria händer med psykedeliska droger i kroppen. Precis som många nya kinesiska byggnader har den "vågor" på taket.

Nazistisk arkitektur är faktiskt ingen dålig parallell vad gäller själva syftet med de kinesiska skrytbyggnaderna, nämligen att få den enskilda människan att se liten och obetydlig ut. Men visst är de imponerande. Och visst får de oss att häpna och säga "wow". Frågan är bara vad vi tycker när dessa känslor har svalnat och vi insett att stora delar av den äldre bebyggelse av historiskt värde som revs aldrig mer kommer åter.

Om jag fick önska skulle svenska arkitekter och byggbolag blicka bakåt ett stycke och bygga vackert men funktionellt i stället för kantigt och fult. Några skrytbyggen behöver det inte vara. Men jag tror att vackra hus gör oss lite lyckligare. Det finns trots allt en anledning till att det är Gamla stan och inte Södermalm som lockar turister.

Hitlers 300 m höga "Grosse Halle" med det nya "Nya rikskansliet",
som det skulle ha sett ut, till vänster.