USA avlyssnar EU

Det är inte bara ovetande medborgare som har fått sin elektroniska kommunikation avlyssnad och övervakad av NSA. Även regeringar och myndigheter har drabbats.

Enligt uppgifter som Der Spiegel fått del av ska NSA i samarbete med Secret Service ha avlyssnat samtal, telefoner och epost på flera EU-kontor och till och med installerat buggningsutrustning i EU:s representation i Washington. Det är ett hårresande beteende från den amerikanska stormakten. Ett beteende som borde få konsekvenser för omvärldens relationer med landet.

Men vi väntar fortfarande på något slags reaktion från EU. Om det hade varit ryska eller kinesiska underrättelsetjänster som stått för avlyssningen hade det sannolikt orsakat en diplomatisk kris och lett till möten på högsta nivå. Nu är det USA som är ansvarigt och som dess knähund EU visat sig vara, lär det inte hända någonting.

I praktiken betyder det att USA kan bete sig precis hur som helst utan att vi reagerar. I så fall borde vi agera precis likadant och avlyssna amerikanska myndigheter, den amerikanska regeringen och alla dess företrädare.

Men ännu bättre vore förstås om detta fick allvarliga konsekvenser för EU:s relationer med USA. Inte ens en stöddig supermakt som lever kvar i Kalla krigets värld ska kunna göra så här utan att det får några återverkningar.

Uppdatering: EU-parlamentets talman Martin Schulz har krävt "full klarhet" från USA. Om uppgifterna stämmer kommer de enligt Schulz få "avsevärd påverkan" på relationerna mellan unionen och USA. Det återstår att se om EU vågar gå från ord till handling. Hittills har även Luxemburgs utrikesminister fördömt avlyssningen.

Kamprad ökar fattigdomen

Ingvar Kamprad har kritiserats för att han bott utomlands och därigenom undvikit svensk tokbeskattning. Hans beslut att flytta hem till Sverige igen får emellertid konsekvenser.

När Kamprad åter folkbokför sig i Agunnaryd kommer den relativa fattigdomen öka lavinartat. Så fungerar nämligen det fattigdomsmått som Rädda Barnen, Majblomman och hela vänstersverige använder sig av när de vill beskriva det nya kalla Sverige under borgerligt styre.

Det säger väldigt lite om hur medelsvensson har det. Ingen kommer i kronor och ören få det sämre av att bo i samma ort som Ingvar Kamprad. Men i relativa termer blir de fattigare. Och Sverige kallare.

Dessa konsekvenser av sättet att mäta människors levnadsnivå borde få fler att tänka till nästa gång valfri skribent på Aftonbladet anklagar regeringen för att klyva Sverige mitt itu.

Google och porren

Bedriver Google ett krig mot sex och porr på nätet? Det är kanske att ta i. Men de visar i alla fall att de kan göra lite som de vill när de behagar. Vi, användarna, blir lidande.

I ett brev som skickades ut denna vecka hotar Google att radera alla bloggar som har vuxeninnehåll och gör reklam för annat "vuxet" material. Var gränsen går är oklart. Men alla sådana bloggar ska enligt mejlet raderas redan på onsdag, vilket är med löjligt kort varsel.

Detta har med all rätta orsakat stor ilska bland många Blogger-användare. Till The Guardian säger dock Google att de inte avser att radera sajter enbart för att de innehåller pornografiskt material. Det tycks snarare handla om sidor som tjänar pengar på att länka eller göra reklam för andra vuxensidor. Google vill förmodligen få del av intäkterna eller strypa möjligheten att tjäna pengar med hjälp av porrsidor på sin blogg.

Det denna historia påminner oss om är faran med att knyta många av sina tjänster till ett enda företag är att det närhelst det önskar kan förändra sin policy utan att vi användare kan göra någonting åt det. Och ju mer beroende vi blir av våra sociala tjänster, desto svårare blir det att byta ut dem. Dessutom finns inte alltid något seriöst alternativ.

Google är i dag en gigant. De äger Blogger och har därmed full kontroll över en stor del av världens bloggar. De äger Android och har därmed kontroll över innehållet i ungefär hälften av världens alla smarttelefoner. Varje bloggpost jag skriver synkroniseras med mitt Googlekonto i min smarttelefon. Lägg därtill Googles egen eposttjänst Gmail (som jag dock inte använder aktivt). Anledningen till att folk stannar kvar är smidigheten i tjänsterna.

I denna Prismålder är allt detta både irriterande och oroväckande, och jag börjar känna mig alltmer obekväm med att blogga via Blogger. Frågan är bara vart jag ska ta vägen.

Yoko Matsugane.

De där strukturerna - och egenansvaret

Det finns en fara i att härleda varje negativ händelse i sitt liv till diskriminering och rasistiska eller patriarkala strukturer. Dels fråntar det individen ett eget ansvar, dels skapar det föreställningar om kollektiv skuld. Svenskar i gemen bär inget gemensamt ansvar för vad ett fåtal rasister företar sig.

Att lyfta fram strukturer som orsak till en rad problem som drabbar enskilda individer är dock frestande eftersom det är tillräckligt luddigt för att gira undan från detaljerade lösningar på det upplevda problemet. Det är också opinionsmässigt fördelaktigt eftersom det i stort frikänner den enskilde från ett eget ansvar för sin ofördelaktiga situation. Det är strukturerna som är orsaken till individens tillkortakommanden.


Sverige är varken ett rasistiskt eller patriarkalt samhälle. Jag skulle med emfas vilja hävda att det svenska samhället tvärtom är öppet, tolerant och jämställt (samtidigt som vi givetvis inte ska glömma att det vimlar av intolerans i mången lagstiftning).

Svenskar är generellt inte flyktingfientliga, även om vissa medier vill måla den bilden. Sedan 1992 har toleransen och acceptansen för flyktinginvandring tvärtom ökat hos befolkningen i stort. Samtidigt har Sverigedemokraterna kommit in i riksdagen och stärkt sitt väljarstöd runtom i landet, ja.

Men det många, med all rätt, oroar sig över just nu är hur trycket av ökad anhöriginvandring kommer att påverka kommunernas ekonomi, och därmed i förlängningen medborgarnas ekonomi. Eftersom gammelpartierna inte vågar dryfta denna fråga söker sig väljare till det enda parti som gör det.

Ty problem förknippade med flyktingmottagning existerar. Som jag redan visat i en annan bloggpost, är vissa kommuner särskilt hårt ansatta. De kompenseras endast i begränsad omfattning för de kostnader som flyktingmottagandet innebär i form av boende och försörjningsstöd. Staten ersätter kortsiktigt medan kommunerna tvingas ta ett långsiktigt ansvar. En väldigt generös socialtjänstlag gör att kommunerna inte har något val.

Samtidigt som vi självfallet måste diskutera hur Sverige som land bättre kan ta tillvara den kompetens och resurs som varje människa kan vara, är det också nödvändigt att ställa krav på den som väljer att komma hit.

Det brukar hävdas att endast genom att förändra oss själva kan vi också förändra andra. Ett första steg i detta fall är att inte låta Socialtjänsten vara den första myndighet näst efter Migrationsverket som invandrare kommer i kontakt med. Egenansvaret för arbetslöshet och bostadslöshet måste öka. Socialtjänsten ska varken vara en bostadsförmedling eller en källa till livslång försörjning. Att fullt friska människor utan missbruks- eller andra allvarliga sociala problem i år efter år lever på försörjningsstöd är inte rimligt. Ej heller att de i åratal bor på hotell på skattebetalarnas bekostnad.

Vi behöver en reformerad arbetsrätt och en avreglerad bostadsmarknad för att komma någonvart. Men vi behöver också en striktare socialpolitik som ställer krav. Genom att förändra förutsättningarna för flyktingmottagandet kan vi stärka egenansvaret hos de som invandrar. Det skulle tydliggöra att alla är herre över sitt eget liv och att det medför ett stort personligt ansvar att komma till ett nytt land.

Ingen struktur eller ny lag kommer att skapa din framtid åt dig.

Avrättningsstaten

Texas är den amerikanska delstat som håller rekord i antal legala avrättningar. I natt firade staten sin 500:e avrättning när Kimberly McCarthy togs av daga med en giftinjektion.

Dödsstraffet är fel av så många anledningar. Det är fel därför att staten inte ska bestämma över liv och död. Det är fel därför att straffets oåterkallelighet ställer krav på rättssäkerhet som ingen stat kan leva upp till. Det är fel därför att det manar till våra mest primitiva instinkter om blodshämnd.

Vi vet att oskyldiga döms till döden. Ett större antal har, inte sällan tack vare The Innocence Project, friats med DNA-bevisning efter många år på "death row". Hur många oskyldiga som gasats, stekts till döds med elektricitet eller förgiftats i amerikanska fängelser får vi aldrig veta.

Vid brott som anses särskilt grymma - som mord och försvarslösa gamla - tenderar även normalt sansade personer skrika efter hämnd, kastrering och avrättning. Stödet för dödsstraffet i Sverige mäts med jämna mellanrum. Men det normalt starka stödet för dödsstraff i sådana mätningar ska tas med en stor skopa salt. Om frågan skulle komma upp till folkomröstning - vilket förstås är helt orealistiskt av många olika skäl - skulle den röstast ned med kraft. 

Politiskt är det främst nationalistiska och rasideologiska grupper som skriker efter dödsstraff i Sverige. I USA är den åsikten betydligt mer mainstream, och stödet i Texas är sannolikt starkt.

Globalt sett är dödsstraffet på tillbakagång. Ett fåtal länder, däribland Iran och Kina (medan exempelvis Nordkorea sköter sina avrättningar mer i skymundan), står för en stor del av det globala antalet. Det är dags för USA att börja bete sig som den stolta demokrati det säger sig vara och avskaffa dödsstraffet i hela landet.

DN smutskastar Snowden

DN har inlett något slags misstänkliggörandekampanj mot Edward Snowden.

Senast ut är Martin Liby Alonso, som upprepar det vi redan vet - att Ecuador ingalunda är press- och informationsfrihetens bästa land. Frågan är varför detta är viktigt just nu. Snowden flyr efter att ha avslöjat det mest omfattande övervakningsprogrammet i världshistorien. Han har världens mäktigaste säkerhetsmyndigheter efter sig.

Om Snowden hade sökt asyl i Ryssland hade han kritiserats. Hade han flytt till Kina och sökt asyl där hade han kritiserats. Nu får Snowden illa dold kritik för att han valt att söka asyl i Ecuador.

Jag tror att Snowden hade föredragit att slå sig ned i Storbritannien, Tyskland eller kanske Sverige. Men eftersom hela EU går i USA:s ledband i det så kallade kriget mot terrorismen, var detta aldrig seriösa alternativ. Då hade Snowden lika gärna kunnat ta första bästa flyg tillbaka till USA i stället.

Edward Snowden kommer, som han själv påpekat, aldrig kunna känna sig säker igen. Men risken att bli utlämnad och dela Bradley Mannings öde i en amerikansk fängelsehåla i resten av livet begränsas markant om han bosätter sig i länder som redan har en dålig relation med USA och som inte anser sig ha något att förlora på att den blir ännu lite sämre. Dit hör bland annat Ecuador och Venezuela. 

Vi borde hylla det Snowden har gjort i stället för att ifrågasätta hans val av asylland. Och vi borde fråga oss varför inte Sverige är ett land som visselblåsare vill fly till.

Ta bort nämndemännen!

Nämndemännen är en sorgesam historia. De är politiskt tillsatta outbildade personer som utgör en uppenbar risk för rättssäkerheten.

Nu föreslår en ny utredning åtminstone ett steg i rätt riktning - färre nämndemän, färre politiskt tillsatta sådana och inga nämndemän i vare sig hovrätt eller kammarrätt.

Utredaren vill framför allt bredda rekryteringen till nämndemannakåren. Tanken att man inte ska behöva tillhöra ett politiskt parti för att kunna bli nämndaman är förstås god. Men inte god nog.

Jag anser att våra domstolar helt ska besättas med jurister, inte lekmän - och i synnerhet inte politiskt tillsatta lekmän. Det ska vara välutbildade och kunniga personer som dömer. Punkt slut.

Vi är alla fienden

Ett jätteenkelt sätt att tjäna pengar på

Det förekommer inget trolleri. Skattesänkningar och slopad TV-avgift får konsekvenser. Och om du ändå känner att din dator inte är en TV så får du läsa på lagen.

Aftonbladet-kolumnisten Ehsan Fadakar tycker att alla ska betala TV-avgift, punkt slut. Annars får det konsekvenser.

Och visst är det rent juridiskt korrekt att alla som innehar en dator, smarttelefon (och även surfplatta, även om det inte fastslagits ännu) ska betala TV-avgift. Själva sakfrågan är dock: är licenssystemet rimligt?

Det finns förstås personer som vill ha allt - gratis sportsändningar i SVT och slopad TV-avgift. Men det är inte vad saken handlar om här och nu. TV-avgiften handlar om tvång. Avgiften liknar en skatt i så måtto att vi inte kan välja bort den och samtidigt leva ett modernt liv. Om du har en TV för att se film och spela spel, om du har en smarttelefon eller dator i arbetet är du skyldig att betala för sändningar i Sveriges Television och Sveriges Radio.

Det är ett genialt system, så genialt att Bahnhof gjorde en grej av det den 1 april. Först nu när innehavare av datorer och smarttelefoner blir betalningsskyldiga börjar allt fler reagera mot systemets orimlighet.

Det finns dock en rimlig väg ut ur detta: göm SVT bakom en betalvägg och låt alla som vill betala göra det. Många kommer att betala - frivilligt. Men färre betalande kommer tvinga statstelevisionen att effektiviseras och göra sig av med en del barlast som hängt kvar i decennier. Eva Hamilton borde se fram emot utmaningen.

Nyliberalen fyller 30 i nytt nummer

Nyliberalen fyller 30 år! Det firar vi med ett brett temanummer om frihet och rättigheter. I det nya numret kan bland annat läsas om:

# Libertarianism i praktiken
Antingen står man för principer eller så överger man dem. Oavsett tolkning av den libertarianska ickeaggressionsprincipen är acceptansen för avvikelser den största anledningen till libertarianismens historiskt väldokumenterade oförmåga att förändra samhället. Per Bylund propagerar för en libertariansk radikalism som tar ställning och står upp för det.

# Fri rörlighet
Alla skäller på den svenska migrationspolitiken, men ingen ser grundproblemet. Fredrik Segerfeldt förklarar hur den svenska jämlikhetsnormen bidrar till att personer med utländskt ursprung utestängs från arbetsmarknaden. Sverige behöver göra upp med sin besatthet vid små inkomstskillnader.

# Aktivism
Politikerna respekterar inte våra rättigheter utan gör ständiga undantag och kompromissar bort dem. Och de flesta kommer inte att märka något förrän det är för sent. När vi väl fått en ondskefull och överdrivet maktgalen politisk ledning är regelverket redan på plats. För att försvara våra rättigheter krävs aktivism, uppmanar Henrik Alexandersson.

# Sex

Medan andra europeiska länder hjälper funktionshindrade i att få sex har Sverige lett utvecklingen åt andra hållet och förbjudit köp av alla sexuella tjänster. Oscar Swartz gör en historisk tillbakablick på hur Sverige medelst förbud och vänsterfeministisk moralism har gått från att vara ett öppet och tolerant land till ett som fördömer ”inkorrekt” sex.

# Vapen

Vad säger egentligen forskningen om effekterna av vapenregleringar? Antagandet att det är vanligt med stölder av vapen från legala ägare och användning av tidigare legala vapen vid brottslighet saknar empiriskt stöd, skriver Erik Lakomaa.

# Integritet

Den övervakning som sker när alla människors elektroniska trafik överlämnas till

amerikanska myndigheter i bulk vänder helt på begreppen. Nu är vi alla misstänkta terrorister tills motsatsen bevisats, skriver Hans Li Engnell.

Dessutom: Hur gjordes Nyliberalen för 30 år sedan? Henrik Bejke minns tiden före datorns intåg.

Ett uppretat USA står handfallet

USA beter sig som ett retat bi. Stormakten är irriterad över att Hongkong inte utlämnade Edward Snowden utan lät honom fly vidare till Moskva.

Sedan dess har Washington desperat utövat påtryckningar på Moskva för att få Snowden utlämnad innan han hinner resa till Ecuador. Amerikanska myndigheter har dragit in hans pass, men det lär inte hjälpa. Vladimir Putin har säkerligen i god tid varit informerad om Snowdens ankomst till den ryska huvudstaden, och om det är något Putin finner stort nöje i är det att sticka ett finger i ögat på USA. Hade ryska myndigheter velat gripa Snowden hade de givetvis gjort det direkt när flyget landat.

Edward Snowden har världens mäktigaste land emot sig. Men de senaste dagarna har vi fått se hur även en stormakt som USA kan stå handfallen när andra länder vägrar gå i deras ledband. Det troliga är därför att Edward Snowden kommer att tillåtas resa vidare och beviljas asyl i Ecuador. Det är ett stort långt finger till den totala övervakningsstaten, också kallad Amerikas förenta stater.

Antalet länder som skulle ta emot en hjälte som Snowden är sannolikt många. Få regeringar skulle vilja möta sina väljares vrede mot ett utlämningsbeslut. Men Snowden vill spela säkert och lär därför hamna i ett sydamerikanskt land som inte har något att förlora på en diplomatisk tvist med USA.

Vid lunchtid i dag uppges Edward Snowden lämna Moskva med ett flyg till Havanna, därifrån bär det sannolikt vidare till Ecuador. Jag önskar herr Snowden trevlig resa.

Sommarseminariet 2013 - dags att reservera din plats!

Det börjar bli dags att boka en plats på Frihetsfrontens sommarseminarium som i år hålls helgen den 23-25 augusti!

Talarlistan ser ut som följer:

Victoria Nilsson, förbundsordförande i Fria Moderata Studentförbundet
Hanna Wagenius, förbundsordförande i CUF
Pär Ström, författare och tidigare jämställdhetsdebattör
Oscar Swartz, entreprenör, debattör och skribent
Erik Laakso, socialdemokratisk bloggare och debattör
Lars Trädgårdh, professor i historia
Arenze Thigpen Jr., CEO International League of Signature Gatherers (ILSG)
Scott Kohlhaas, Libertarian Party Alaska

I likhet med tidigare år håller vi till på en kollogård på Barnens ö, en bit norr om Norrtälje.

Här samlas nyliberaler, libertarianer och andra frihetsvänner från Sverige, Norge och andra änder för att diskutera politik, ideologi och filosofiska frågor.

Försäkra dig om en plats genom att sätta in deltagaravgiften, 790 kr för studerande och 990 kr för övriga, på PlusGiro 449 71 84-4 eller bankgiro 285-5295, med betalningsmottagare Nyliberalt forum. Mat och husrum är inkluderat i priset. Du som är stödmedlem i Frihetsfronten har 10 procent rabatt på priset. 

Tidigare års seminarier har ofta varit fulltecknade, se därför till att försöka dig om en plats i god tid!

Som vanligt erbjuds: intressanta anföranden, spännande bekantskaper, bar, bad för den som önskar, god mat, frivillig fotboll, musik och hejdlöst festande.

Nytt för i år är att vi kör Frihetsfrontens Texas Barbeque på lördagskvällen där våra kockar tillagar äkta BBQ.

Vi ses!

Feminism och fylla - så typiskt svenskt

I Sverige tycker vi inte om att prata om svenskhet. Det finns, i alla fall officiellt, inget som är typiskt svenskt.

Genom att klassa något som svenskt tror vi oss nämligen utestänga alla som inte är födda i Sverige och göra dem till slavar under det "svenska". Denna tanke krockar förstås med bilden av när glada människor som blivit svenska medborgare viftar med svenska flaggan och skriker "heja Sverige!" högre än många infödda svenskar.

Det finns dock en rad företeelser som vi brukar våga kalla typiskt svenska. En är förstås jämställdheten. Många ser Sverige som Föregångslandet™ på området, det feministiska paradiset där hela befolkningen hyser en blind tro på könsmaktsordningen och där det är helt i sin ordning att tillskriva halva befolkningen en kollektiv skuld för de orättvisor som drabbar den andra halvan.

En annan är förhållandet till alkohol. Att en riktig svensk gillar att ta sig några stadiga är ingen hemlighet. På vissa årliga högtider gäller det dessutom att dricka lite (mycket) extra. Midsommar är en sådan högtid. Den kommer påpassligt bara någon vecka efter att alla gymnasister redan skrämt slag på halva stan när de under påtaglig berusning firat sin student. Midsommar är så förknippat med alkohol att Nyhetsmorgon i TV4 ägnar en del av midsommardagen åt att diskutera tecken på alkoholism.

Jag har aldrig riktigt förstått denna suparkultur, i alla fall inte sedan jag var runt 20. Varför förväntas vi dricka oss halvt medvetslösa på vissa bestämda högtider? Är det svenskt att bli plakat på midsommar och vara bakfull så det knakar i huvudet dagen efter? Kvalificerar man sig då?

I så fall önskar jag gärna lite osvenska tillskott till det svenska midsommarfirandet. Tänk vad mycket lugnare och skönare det vore om alkoholen ersattes med cannabis på midsommar- och nyårsafton. Mindre bråk och stök, färre våldtäkter, polisen kunde ägna tiden åt bättre saker än att omhänderta fyllskallar. Och inte skulle folk gå omkring och spy i varje buske heller. Bara fördelar.

Men nej, midsommar- och nyårssupandet är nog här för att stanna. Precis som den svenska feminismen. Och eftersom jag varken är feminist eller gillar att supa skallen i bitar på midsommar och nyår, kanske jag inte ens är särskilt svensk längre. Om det nu fanns något som var svenskt, alltså.

Jakten har inletts

USA vill åtala Edward Snowden för bland annat spioneri. Kampen för att få honom utlämnad från Hongkong har nu inletts.

Frågan är om han kommer att utlämnas eller om Beijing lägger sig i ärendet. Den kinesiska regeringen har säkerligen intresse av Snowden. Samtidigt är kineserna förmodligen inte redo att riskera sina relationer med amerikanerna, som de hoppas ska förbättras under Xi Jinping.

Snowden menar att Storbritanniens övervakning är ännu värre än USA:s. Vilket inte förvånar det minsta. London är världens mest övervakade huvudstad. Britterna har satt något slags informellt rekord i att övervaka sin befolkning på offentliga platser. Givet den terrornoja som spritts inte minst efter Londonbomberna är det inte ett dugg överraskande att brittisk underrättelseverksamhet spionerar på sin befolkning.

Problemet här, precis som i fallet med NSA, är att även icke-britter drabbas av myndigheternas snokande. Både brittiska och amerikanska underrättelsemyndigheter samlar in information om medborgare i hela världen. Det är de ansvariga bakom dessa, inte visselblåsare i allmänhetens tjänst, som borde ställas inför rätta.

För alla som önskar en värld utan myndigheter som snokar i vårt privatliv, eller åtminstone en värld där sådana övergrepp fortsättningsvis avslöjas för allmänheten, är det viktigt att Edward Snowden får en fristad.

Sverige enas för snuset

Jag tycker absolut att Sverige både ska få saluföra och exportera snus. Den frågan ska inte avgöras på EU-nivå.

Men även om det alltid är roligt att se engagemang mot EU:s klåfingrighet, är det lite komiskt att det just är en egentligen trivial fråga som det svenska snusets överlevnad som får människor att gå igång. Inte övervakningsstaten. Inte den krympande nationella demokratin. Inte det växande avståndet mellan vanliga medborgare och det alltmer världsfrånvända EU-frälset.

Vem skickar regeringen att sköta förhandlingarna för Sveriges del? Jo, folkhälsominister Maria Larsson (KD). Jag trodde att hon var fullt upptagen med att propagera för högre dödlighet bland narkomaner.

Public service är motsatsen till service

Regeringen har beslutat förlänga systemet med en TV-avgift i ytterligare sex år. Det förhatliga Radiotjänst blir därmed kvar. Saken ska utredas vidare, men vi ska inte räkna med någon förändring inom överskådlig tid.

Detta är en besvikelse för alla som önskat en alternativ och mer modern finansieringslösning för public service. Systemet skapades när svenskar hade en TV-kanal att titta på och TV:n var den enda mottagaren. Det är således oerhört föråldrat. Tyvärr tar regeringen inte hänsyn till detta faktum utan väljer den enkla vägen genom att helt enkelt förlänga eländet för att få frågan ur världen.

Public service-avgiften kostar varje hushåll 2 000 kronor per år. Det spelar ingen roll om du tittar på TV eller inte. Du behöver inte ens äga en TV längre för att bli betalningsskyldig. I dag räcker det att du äger en dator, surfplatta eller smarttelefon för att Radiotjänst ska kräva in licenspengarna. Det är ett fullständigt orimligt system. Särskilt som alla med tillgång till dessa prylar kan se public service hela utbud oavsett om de betalar eller inte.

Jag förstår inte varför SVT, UR och SR inte kan gömma sina tjänster bakom en betalvägg. Ha ett standardutbud med SVT, SVT2 och SR för en billigare penning. Erbjud tilläggstjänster som UR, Barnkanalen, Kunskapskanalen, SVT Play och något mer för den som är intresserad av hela utbudet. Enkelt, rättvist, modernt. Alla får det de betalar för.

Finansieringen av public service är ett skämt. Tyvärr gäller det även regeringens hantering av densamma.

Vårt smala samhälle

Heterosexuella, bögpar, kärnfamiljen, muslimerna, lesbiska med barn, intergenerationella par, polyamorösa. Vilka ska bort? Den frågan uppehåller alldeles för många människor.

För rättroende kristna är svaret "de flesta utom vi". Endast den gudsfruktande kärnfamiljen är god nog att passa in i detta idealsamhälle. Dessa uppfattningar är vanliga i USA, och de ges global spridning inte minst varje gång det drar ihop sig presidentval, men tittar vi runt i vår egen närhet ser vi att var tredje finländare röstade som de gjorde i det finska presidentvalet därför att de inte ville se en homosexuell president.

Vi ser vuxna par utsättas för omgivningens nedlåtande blickar på grund av "för hög" åldersskillnad. Vi ser ungdomar drabbas av en föråldrad syn på sexualitet. Vi ser hur personer med utländska namn diskrimineras. Förbudet mot att gifta sig med flera partners bygger på en klassiskt konservativ uppfattning om kärnfamiljen, mamma-pappa-barn, som samhällets fundament och minsta beståndsdel. Men när frågan om månggifte plockas upp av Centerpartiet säger det toleranta, öppna och inte minst sekulära Sverige bestämt nej. Det klassas som ett "tokförslag" av både medier och politiska kommentatorer.

För vissa är bögar ett hot mot samhället. För somliga är det antifeministerna, som har mage att ifrågasätta könsmaktsteorierna, som orsakar ett "ordlöst fladder i bröstkorgen". Och för Sverigedemokraterna och en mängd likartade partier runtom Europa heter hotet islam. Men även enligt de mest politiskt korrekta i Sverige finns hoten där ute. Hoten mot samhället, mot jämställdhetsideologin, mot det korrekta sättet att vara. Det är sexarbetarna, det är pedofilerna, det är storföretagen, det är kabel-TV (jo, debatten om hur moraliskt degenererande vissa TV-program är fortsätter), det är drogliberalerna, det är porren, det är det hotfulla internet.

Kort sagt är vi människor inte så oerhört toleranta som vi ofta tror. Våra samhällen är i grunden konservativa. Det tar sig bara lite olika uttryck på olika håll. I stället för att skapa lagar och regler som gör att alla får plats i vårt samhälle, och bygga samhället på tolerans för det avvikande, äckliga och konstiga, vill alla politiska krafter - från höger till vänster - skapa ett slags idealsamhälle. Dessa samhällen innehåller hinder. Inget är inkluderande för alla. Det är alltid någon som inte kommer att få plats. Vissa kommer att motarbetas med lagboken, andra utsättas för ett socialt stigma. Den politiska kampen avgör vilka.

Det brukar sägas att när fan blir gammal blir han religiös. Jag tror att det ligger något i att vi tenderar att bli lite mindre radikala med åren. Till slut är det enda man önskar sig lugn och ro. Men vissa fundamentala frågor kan en person som definierar sig som liberal aldrig rucka på. Det är rätten till den egna kroppen och rätten till personlig integritet, ett privatliv. Det är rättssäkerheten, transparensen i myndighetsutövningen samt subsidiaritetsprincipen, som helt glömts bort i en alltmer auktoritär och svällande politisk byråkrati på både nationell och europeisk nivå där besluten fattas över folks huvuden och allt längre bort.

Dessa fundamenta, om de faktiskt tas på allvar, gör att man nog inte kan betraktas som konservativ hur gammal man än blir. Drömmen om något slags samexistens för alla ovannämnda grupper av människor och företeelser ter sig dock alltmer som en utopi. Knappast någon tycks heller ens önska annat. Frågan är då vem det där idealsamhället är till för?

Filmtips

Ni har väl inte missat den fenomenala miniserien Unsere Mütter, unsere Väter (Krigets unga hjärtan) som sänts i SVT? För den som missat den finns serien på SVT Play.

Lite tankar om serien kan du läsa på min film- och spelblogg: Det bästa på mycket länge

Vart ska Snowden ta vägen?

Bradley Manning är infångad och kommer sannolikt aldrig ut igen. Julian Assange sitter inlåst på Ecuadors ambassad i London sedan ett år tillbaka. Vart ska Edward Snowden ta vägen när han inte längre får vistas i Hongkong?

Ryssland har erbjudit Snowden asyl, men även om detta erbjudande skulle vara seriöst menat är det inte sannolikt att Snowden skulle vilja emigrera till Putinland. Han är trots allt inte Gérard Depardieu.

En rolig tanke är att Edward Snowden skulle välja att söka asyl i Kina. Han riskerar då inte att utlämnas till USA. Kina är visserligen ett uselt land vad yttrande- och informationsfrihet beträffar. Men regeringen är faktiskt helt öppen med detta. Den försöker inte låtsas vara något den inte är. Den pratar inte om "open government". Den amerikanska administrationen har ljugit sitt folk rakt upp i ansiktet och försöker nu släta över det hela.

Kina är dock knappast ett alternativ Snowden överväger. Han vore förstås väldigt välkommen till Sverige, men risken finns att han kommer att förses med huva, blöja och stolpiller och sedan föras till en undanskymd plats när svenska myndigheter går amerikanska till mötes.

Något paradisland på jorden finns inte i detta fall. Men Edward Snowden måste ändå fatta ett beslut snart om han inte vill bli något slags martyr som tillbringar resten av sitt liv i ett amerikanskt skitfängelse.

Den farliga idrotten

Moralisterna fick vatten på sin kvarn efter att boxaren Frida Wallberg golvats och fått en hjärnblödning. Nu är det fritt fram för hjärnforskare och neurologer att kritisera boxningen och ropa efter förbud ioch fler regleringar igen.

Ja, boxning kan vara farligt. Precis som störtlopp, Formel 1 eller en rad extremsporter. Men all elitidrott bär med sig en potentiell risk. Det dör folk på fotbollsplanen med jämna mellanrum. Hockeyspelare tvingas sluta på grund av upprepade hjärnskakningar. Elitsport är ingen lek. Kroppen tar stryk, olyckor händer.

Det är klart att risken för skador är större i en sport som går ut på att slå den andre motståndaren, men vems ansvar är det att två vuxna människor vill ställa upp mot varandra i en ring om inte de inblandade parternas? Myndiga människor måste få fatta dessa beslut själva.

Det är bra att branschen har ett helt annat säkerhetstänkande i dag än när Ingemar Johansson boxades och en person kunde bli golvad åtta gånger i samma rond utan att domaren bröt. Men om vi ska ha tillåta vuxna människor att fatta beslutet om de vill boxas eller ej, måste vi också tillåta riktig boxning. Ingen mellanmjölksvariant som bara passar i Landet Lagom.

Hjärnforskare och neurologer - era tjänster behövs annorstädes.

NSA övervakar oss därför att de kan

Kritiken mot USA:s massövervakningsprogram har varit och fortsätter att vara hård. I Hongkong har det demonstrerats för Edward Snowden, men några stora demonstrationer för säkrad personlig integritet i USA har vi inte sett röken av.

Av miljontals telefonnummer som finns i de loggar som NSA fått in ska endast runt 300 stycken ha detaljgranskats, hävdar Reuters. Kanske tycker amerikanska myndigheter att vi borde se denna uppgift som en tecken på att allas vår integritet inte är hotad.

Själv tycker jag att vi ska vända på frågan: om endast 300 av flera miljoner telefonloggar var intressanta för säkerhetsmyndigheten, varför behöver NSA tillgång till alla övriga?

Slentrianövervakningssamhället måste stoppas. Vi ska inte acceptera att staten i hemlighet hittar på nya sätt att övervaka och kartlägga våra liv. Vanligt hederligt polisarbete måste prioriteras framför bekväma övervakningslösningar som drabbar alla medborgare.

NSA:s Keith Alexander hävdade i en utfrågning att syftet med övervakningen är att skydda amerikanska medborgares rättigheter. På frågan från senator Jeff Merkley på vilken grund och med vilken auktoritet som NSA samlat in hans telefondata, hänvisade Alexander avvikande till justitiedepartementet.

Keith Alexanders avvikande svar är begripligt. Det finns ingen grund för att kartlägga och övervaka människor som inte gjort något fel. Anhängare av det nya övervakningssamhället kommer fortsätta hävda att dessa verktyg behövs för att undvika terroristattacker. Men dessa dyra och integritetskränkande åtgärder står inte alls i proportion till hur liten risken att drabbas av en terrorattack är. Vilket NSA förstås vet lika väl som alla andra.

De övervakar oss därför att de kan. Därför att vi låter dem göra det. Och vad kan vi i Europa göra? Tja, EU-kommissionären Cecilia Malmström lät nyligen glatt meddela att USA "förstår vår oro". Jo, tack.

Förenklat om invandringens effekter

Generaliseringar bör alltid betraktas med försiktighet. Det är därför olyckligt att många liberaler nu okritiskt springer efter den boll som OECD passat upp i en rapport i vilken hävdas att invandringen generellt ger en nettovinst till samhället. Det är ungefär lika tokigt som att räkna ut en generell kostnad för invandringen, som Sverigedemokraterna brukar göra i sina budgetförslag.

Det finns lönsam och icke lönsam invandring. Vi måste kunna vara ärliga nog att säga det. Detta konstaterande är inget ställningstagande för eller emot mer eller mindre invandring till Sverige. Det är bara ett konstaterande av faktum.

Det är ett de facto ett bekymmer att många som invandrar till Sverige fastnar i arbetslöshet, bidragsberoende och inte bidrar. Vad detta beror på och hur vi löser det är ett ämne för en annan bloggpost, men vi kan i alla fall ta en titt på statistiken.

Socialstyrelsen har sammanställt kostnaden för försörjningsstödet per capita i landets alla kommuner och stadsdelar i de större städerna 2011-2012. Där kan vi exempelvis se att varje invånare i Farsta betalar 1 590 kronor per år till försörjningsstödsbudgeten (i praktiken blir det förstås mer på den arbetande befolkningen). I Spånga Tensta är siffran nästan den dubbla - 2 993 kr. I Rosengård 6 756 kr, i Angered 5 360 kr. Förhållandet mellan hög andel mottagare av försörjningsstöd, utländsk härkomst och låg utbildningsnivå är rätt uppenbar i statistiken.

Mer oroväckande än andelen försörjningsstödstagare är hur många som inte tar sig vidare till en egen försörjning inom rimlig tid. Socialstyrelsen har mätt hur stor andel som får långvarigt (10-12 månader under året) eller mycket långvarigt (minst 27 månader under de senaste tre åren) försörjningsstöd. Om vi för enkelhetens skull åter tittar på Rosengård ser vi att av alla försörjningsstödstagare hade 53,4 procent långvarigt och 34,7 procent mycket långvarigt stöd från kommunen för att klara sin försörjning. Detta är väldigt alarmerande.

Även i en del kommuner och stadsdelar där få av invånarna får försörjningsstöd är andelen som får långvarigt eller mycket långvarigt stöd oroväckande hög. Det ekonomiska biståndet har blivit en permanent försörjning för alltför många, vilket aldrig var tanken. Detta tär inte bara på kommunens budget, det gör att den enskilde förlorar självförtroende och självkänsla eftersom den inte är herre i sitt eget liv.

På frågan om invandring är lönsam är svaret: det beror på. Vi kan inte jämföra en högutbildad arbetskraftsinvandrare med en lågutbildad åttabarnsfamilj från Somalia. Problemet är att ingen riktigt tycks ha någon realistisk lösning på hur den sistnämnda ska nå egen försörjning och hitta ett boende.

Socialstyrelsens jämförelse finns här.

Utdrag. Klicka för större bild.

And then Gustav Vasa said: There will be no more TV

Ungefär samtidigt som vi får veta att svenska folket kommer få lida under ett föråldrat och korkat TV-avgiftssystem under Radiotjänsts förvaltning i ytterligare sex år, kommer även nyheten att grekisk public service-TV och -radio stängs ned.

SVT:s vd Eva Hamilton tror att det på sikt är positivt att den korrupta koloss som varit den grekiska statstelevisionen går i graven. Ur askan kan något nytt födas. Kajsa Ekis Ekman är föga förvånande av en annan åsikt. Hon tycker att stängningen, som förstås sker av ekonomiska skäl i ett krisande land, är ett "angrepp på demokratin".

Kajsa Ekis Ekman har den bestämda uppfattningen att endast staten kan ge undersåtarna korrekt och neutral information (andra medier tillhör oligarkerna). Hon räds en utveckling där ett eventuellt återuppståndet public service kommer att besättas av högerfolk.

Lite som SVT då, vars före detta styrelseordförande var socialdemokraten och tidigare statsrådet Allan Larsson. Han ersattes av socialdemokraten och tidigare statsrådet Lars Engqvist som i sin tur ersattes av socialdemokraten och före detta Metallordföranden Göran Johnsson.

Det är tydligen skillnad på demokrati här och där.

Hens vara eller icke vara

Enligt en Novus-undersökning uppger 60 procent av de svarande småbarnsföräldrarna att de inte vill använda ordet "hen". Det har varit ett ämne för diskussion de senaste åren. Hur kan ett könsneutralt personligt pronomen väcka sådana känslor?

Frågan är berättigad, men svaret handlar mer om svensk jämställdhetsextremism än om en avog inställning till en liten förändring av det svenska språket. Hen kom från första början att användas i ett politiskt syfte, bland annat av transpersoner och queerfeminister men också av personer som velat göra något slags språkligt statement för svensk jämställdhetspolitik i vilken genusdagis och genusteori står högt i kurs.

Många språk har könsneutrala pronomen. I svenskan används traditionellt genusbestämda possesiva och personliga pronomen (min, din, våra, era - mig, dig, honom, henne). Men alla språk gör inte skillnad på kön på detta sätt.

I modern talad kinesiska finns ingen distinktion mellan kön, objekt eller djur: alla uttalas tā (他). I skrift används emellertid olika tecken för "han" (他) och "hon" (她) och ett tredje för "den/det" (它). För djur kan användas 牠, men det är ovanligt i Fastlandskina. Inte sällan används i stället 它 om djur (den hönan, det djuret).

Ur detta perspektiv finns fog att konstatera att hen vore praktiskt i svenskan. Både i tal- och skriftspråk. Men dess politiska undertoner gör att många inte vill använda det, undertecknad inkluderad. Det är ett misstag att politisera ett personligt pronomen på detta sätt.

För att ett nytt ord ska bestå krävs att det används av många. Det räcker inte att ett fåtal feminister använder "hen" i krönikor eller politiskt korrekta alster. Därför tror jag att "hen" kommer att dö ut. Om det tog tokfeminismen med sig vore det en välgärning.

Inte alls queerfeministiskt.

Nu får det fanimej vara nog!

Land of the free...

Edward Snowden är mannen på allas läppar just nu. Han är den som lämnade ett förmodligen väldigt välbetalt arbete när hans samvete sade ifrån. Som läckte till världen detaljerade uppgifter om den globala övervakningsstat som amerikanska säkerhetsmyndigheter har byggt upp. Som flydde till Hongkong, väl medveten om att han förmodligen aldrig kan återvända till sitt hemland igen utan att ställas inför rätta.

Snowden svek månne sin regering, men han svek inte det amerikanska folket. Det han gjorde var att avslöja hur NSA kan spionera på medborgare i hela världen. Han avslöjade statliga övergrepp inte bara på amerikaner utan på alla människor som har tillgång till en dator eller smarttelefon.

Allt vi gör registreras och granskas utan vårt medgivande. Det är ett fullständigt oacceptabel missbruk den amerikanska administrationen sysslar med. Och det är ett svek av företag som Google, Apple och Microsoft mot oss konsumenter. Frågan är bara hur vi som enskilda användare kan skydda oss när stat och multinationella storföretag går hand i hand på detta sätt.

I och med uppmärksamheten kring NSA:s spionprogram kommer även FRA-frågan upp på bordet igen. Vi har ju faktiskt redan en övervakning av vår elektroniska trafik i Sverige genom Försvarets radioanstalt. Datalagringen klubbades utan större ståhej.

Övervakningens omfattning är skrämmande. Några exempel:

• Varje gång du loggar in på Facebook via mobilen registreras platsen genom telefonens GPS. Facebook sparar och analyserar allt du gör på sajten – vad du trycker ”gilla” på, vilka artikellänkar som kompisar tipsat om du klickar och så vidare. Över tid skapar denna information en mycket heltäckande bild av en individ.

• Om du använder molnbaserade e-posttjänster som Microsofts Hotmail eller Googles Gmail kan NSA läsa dina mejl. Att tjänsterna krypterar mejlen hjälper inte om det stämmer att NSA har direkttillgång till företagens servrar.

• Google registrerar förstås allt du googlar, och kan på så sätt lära sig allt från vilka sjukdomar du drabbats av till dina sexuella böjelser. Genom så kallade cookies och ip-nummer fortsätter de att följa vad du gör på nätet även sedan du lämnat Googles sajt. Även om du inte loggat in på någon Googletjänst kan de på så sätt ofta räkna ut vem du är ändå.

• När du tar bilder med din Iphone synkroniserar Apple dem via nätet. Delar du bilden till dina vänner genom Instagram blir den dessutom tillgänglig för NSA även den vägen. Enskilda bilder kanske inte säger något, men många bilder tillsammans skapar ett mönster.

• Konversationer över Skype kan följas av NSA.

Argumentet att den som inte har något att dölja ej heller borde rädas övervakning återkommer ständigt. Men det kommer från människor som inte orkar bry sig. Som inte förstår poängen med ett privatliv. De skulle förmodligen tycka att det var obehagligt om övervakningen skedde av grannar och vänner eller svartklädda agenter i deras hem. Men eftersom vi inte märker av när NSA läser våra mejl, avlyssnar våra Skypesamtal eller kollar vad vi söker efter på internet är det plötsligt OK.

Kort sagt: övergrepp anses acceptabla om de bara sker i det tysta. Försök applicera den inställningen på resten av samhället och se hur bra det går.

Vill vi ha det så här? Vill vi ha hela vårt digitala liv skärskådat av en amerikansk säkerhetsmyndighet? Jag vill inte att någon myndighet har tillgång till allt jag skriver och säger. Jag är less på politikers flathet. Jag är förbannad på alla som inte bryr sig.

Bry dig. Engagera dig. Vi behöver prata om det här. Innan det är för sent.

Läs även:
HAX, Anna Troberg, Peter Sunde (Sydsvenskan), Opassande, Christian Engström

Rätt myndighet på rätt plats?

Diskrimineringsombudsmannen DO ska flytta till Tensta eller Rinkeby. OK, jag kan förstå vad regeringen försöker göra här. Genom att flytta ut verksamheter till förorten visar politikerna att de bryr sig. Dessutom är det bra att alla myndigheter inte ligger på fashionabla adresser i innerstan.

Men just DO...? Tänkte sig Erik Ullenhag möjligen detta som en på plats-service för de som känner sig diskriminerade?

PRISM: Vem bryr sig om några veckor?

Den amerikanska övervakningsskandalen (som egentligen inte borde kallas en skandal utan snarare ett avslöjat normalläge), väcker många tankar. En är: varför är någon förvånad? Hade de trott den amerikanska staten om bättre än så här? Hade de förväntat sig att Barack Obama skulle ha avslutat de program som George W Bush startade i antiterrorverksamhetens namn? Efter att ha förlängt Patriot Act, ökat användningen av drönare och inte alls stängt lägret på Guantánamo kan tyckas att Obamas förtroendekapital torde ha sinat även bland hans största beundrare.

Det mesta perversa i hela PRISM-historien är förstås att alla världsmedborgare får betala med sin integritet för att en stat, USA, vill skydda sin nationella säkerhet mot upplevda hot. Det är svårt att komma runt denna problematik när nästan all trafik går via USA. Människors acceptans för att bli övervakade är också förbluffande stor - vilket politikerna naturligtvis vet.

Just nu bygger NSA ut sin kapacitet i det så kallade Utah Data Center. Allt handlar egentligen främst om kapacitet och resurser. I en nära framtid skulle ett mer omfattande övervakningsprogram kunna få tillgång till inte bara våra webbkameror utan även övervakningskameror - ja, snart sagt alla uppkopplade prylar i hela världen. Föreställ er möjligheterna att kunna övervaka och kontrollera människor medelst ansiktsigenkänningteknik (ta bara alla kameror i London som ett exempel). Förställ dig möjligheterna till omfattande attacker. Detta är inte science-fiction längre.

Mest av allt känner jag uppgivenhet. Det går an att göra som Eva Franchell i Aftonbladet - ropa efter Piratpartiet. Men varken Franchell, Aftonbladet eller Socialdemokraterna har varit det minsta intresserade av integritetsfrågor tidigare. Alliansen ärvde FRA-lagen från Socialdemokraterna. Kritiken mot datalagringsdirektivet var i bästa fall sval. Piratpartiet har behandlats som ett gäng paranoida kufar som ingen bör ta på allvar. Fåtalet kritiker i de etablerade partierna kommer ha glömt vad PRISM är om några veckor.

För alla som tar sin personliga integritet på allvar, för alla som inte vill leva i ett samhälle där vi tvingas självcensurera oss själva, är Piratpartiet ett givet val till både riksdagen och Europaparlamentet nästa år. Men det räcker inte. Vi måste även försöka göra gammelpartierna engagerade i dessa frågor. Och den uppgiften känns tyvärr ganska hopplös.

Läs även:
HAX, Rick Falkvinge, Christian Engström

Ställ rätt fråga

Tipstack: Lake

Övervakningsstaten bygger på rädsla

De brott mot människors personliga integritet som eskalerade under George W Bushs ledning efter 11 septemberattackerna har i all väsentlighet fortsatt under Barack Obamas presidentskap.

Brittiska The Guardian har uppmärksammat att säkerhetsmyndigheten NSA har fått den hemliga domstolen FISA:s (träffande namn) tillstånd att på daglig basis övervaka trafiken hos det stora tele- och bredbandsföretaget Verizon. Hundra miljoner amerikaner får alltså sin telefon- och internetkommunikation övervakad, helt utan brottsmisstanke. Självfallet sker detta i terrorbekämpningens namn.

I de data som skickas till NSA ingår alla inblandade parters telefonnummer, plats vid samtalet, tidpunkt, längd och annan information som kan samlas in vid tillfället. Däremot sker ingen inspelning av själva innehållet (men det är snarast en fråga om resurser och tekniska begränsningar).

Denna kartläggning skedde redan under Bushs ledning. Det enda som Guardians avslöjande nu visar, är att Obama ingalunda för någon annan politik än Bush. De är av precis samma skrot och korn, Obama räcker ett precis lika stort finger åt den personliga integriteten som någonsin Bush.

Vi har nakenskannrar på flygplatser. Vi har övervakning av all tele- och datorkommunikation. Och genom lagpaketet Patriot Act gjordes definitionen av terrorism betydligt vidare samtidigt som myndigheternas befogenheter gentemot vanliga medborgare ökade (Obama har förstås sett till att förlänga lagens giltighet). Bushs övervakningssamhälle har kort sagt förfinats under Obamas ledning.

Grunden till allt detta elände, och orsaken till frånvaron av folkliga protester, stavas rädsla. I en avskedsintervju fick George W Bush frågan om han i efterhand tyckte att Irakkriget, Guantánamo och Patriot Act hade varit rätt beslut. Han svarade kort "det blev ingen andra attack".

Så länge människor är rädda för terrorism, kommer de vara beredda att ge en del av sin frihet i utbyte mot upplevt skydd. Det spelar egentligen ingen roll om det skydd staten utlovar är effektivt eller ej. Känslan av att se fler poliser på gatorna, vetskapen att myndigheter har tillgång till all elektronisk kommunikation så att de kan spåra brottslingar, räcker för att hålla människor lugna.

Det som händer i USA händer förr eller senare även här. Datalagringsdirektivet är redan implementerat, och kan förstås byggas ut närhelst politikerna önskar. Europeiska politiker följer noggrant hur amerikanska kollegor agerar, och inte sällan sker det i ett officiellt eller inofficiellt samarbete. Europaparlamentet kommer nästa vecka rösta om registrering av data om flygpassagerare.

Sedan finns det förstås de som CNN:s Paul R. La Monica som tycker att detta inte är så farligt, att de ändå inte har något att dölja, och att kartlagda telefonsamtal är ett billigt pris att betala för att undvika framtida terrordåd.

Varje gång jag hör dessa argument har jag lika svårt att förstå på vilket sätt vi bäst bekämpar terrorister genom att frånta resten av befolkningen, som inte är terrorister, deras rättigheter.

NSA:s gigantiska komplex. Härifrån sköts övervakning av amerikaners teletrafik.

Riksdagsfrälset

Ett upprörande inslag i SVT väckte diskussionen om riksdagsledamöterna förmånliga pensionsvillkor till liv igen. Där avslöjades att nästan fyra av tio som slutade sina riksdagsuppdrag efter valet 2010 fortfarande lever på inkomstgarantin. Politikerna har blivit ett frälse som inte omfattas av den beryktade arbetslinjen.

I dag kan en ledamot av Sveriges riksdag som fyllt 50 och suttit sex år lämna riksdagsplatsen och få en pension på 38 000 kronor i månaden fram till sin 65-årsdag. Det handlar alltså om maximalt 6,8 miljoner kronor i handen för att göra absolut ingenting.

Samtliga riksdagspartier är ense om att förändra detta. Men Socialdemokraterna och Moderaterna vill att de nya reglerna - som ger en ersättning i två år för ledamöter som slutat sitt riksdagsuppdrag - endast ska gälla de ledamöter som väljs från och med nästa riksdagsval. Alla ledamöter som sitter i dag kommer alltså att få behålla de äckligt förmånliga villkoren.

Det mesta tyder alltså på att det blir en kompromiss som innebär att gamla och nya riksdagsledamöter får helt olika villkor.

I höst ska det röstas i frågan. Det ska bli intressant att se hur många - och vilka - ledamöter som röstar för att ge sig själva mindre förmånliga pensionsvillkor...

I jämställdhetsfrågor känner jag mig dansk

I en replikväxling som publicerats samtidigt i DN Kultur och danska Politiken ska skillnaderna mellan danskarnas och svenskarnas syn på jämställdhet redas ut, är det tänkt. Först ut var den danske antropologen Dennis Nørmark. Feministen Nina Björk svarade.

Den svenska extremfeminismen har många namn; elitfeminism, statsfeminism, radikalfeminism. Nørmark använder begreppet nyfeminism. Det beskriver en urspårad feminism som i stället för jämställdhet och lika rättigheter propagerar för ett slags revanschistisk diskriminering av män och särskilda rättigheter för kvinnor. Enligt Nørmark har nyfeminismen skapat en könskamp som fått många män att börja revoltera.

Det är förstås problematiskt att diskutera jämställdhet och feminism utifrån nationella egenskaper. Men om vi accepterar den utgångspunkten för debatten måste jag säga att Nina Björk i sin replik mest lyckas skjuta över målet. Hon kritiserar kapitalismen, det ekonomiska system som hon anser får oss att konkurrera i skolan, på arbetsplatsen och på bostadsmarknaden (en kritik som känns igen från Björks bok Lycklig i alla sina dagar). Men detta begripliggör inte svensk jämställdhetspolitik. Det gör inte svensk nyfeminism vare sig mer trovärdig eller mer inkluderande. Tvärtom innebär Björks syn på vad feminism är att den utestänger alla som inte delar hennes extrema vänstersympatier. Inte ens statsfeministen Birgitta Ohlsson skulle känna sig hemma.

Nina Björk tycker att det är Dennis Nørmark, inte de svenska feministerna, som är fixerad vid kön. Det är svårt att finna stöd i den åsikten. Ty samtidigt som högljudda svenska feminister som Maria Sveland, Birgitta Ohlsson, Gudrun Schyman, Katerina Janouch och Björk själv vill påskina att de minsann är så öppensinnade och toleranta att de knappt vill erkänna förekomsten av ett biologiskt kön, tolkar de allt i sin tillvaro utifrån det enda perspektiv de känner sig hemtama med - genusperspektivet. Det gör att allt handlar om kön. Hela tiden.

Genusperspektivet har satt sig i Sverige. Inte bara i form av genusdagis utan också av statliga granskningar av genus i skolornas historieböcker (pdf), jämställdhetsperspektiv på forskningsanslag och mycket, mycket annat. Ja, all regeringens politik ska genomsyras av ett jämställdhetsperspektiv - vilket fått Sveriges Kvinnolobby att framföra kritik mot att de senaste tio årens budgetpropositioner inte har haft tillräckligt tydliga jämställdhetsanalyser. Sverige är ett extremt land, det går inte att komma ifrån.

Avslutningsvis finner jag det en smula underligt att jämställdhet i Sverige tydligen är att vi män (ja, nu talar jag om oss som grupp) förväntas acceptera och till och med skratta åt förlöjliganden som i pjäsen Vita kränkta män och rena hån som i föreställningen SCUM  samtidigt som feminister tillåter sig själva att flyga i taket över en bikinimodell hos H&M.

I jämställdhetsfrågor känner jag mig sålunda väldigt dansk, och jag har i allt högre grad kommit att betrakta Sverige som ett feministiskt skräckland.

Beatrice Ask måste bort!

Beatrice Ask är ett hot mot rättssäkerheten, mot hela rättsstaten. Hon måste bort som Sveriges justitieminister.

Ask har tillsatt två utredningar i syfte att ge henne argument för både brottsprovokation och informatörer. För att skydda polisens informatörer föreslås att åklagaren ska kunna hemlighålla viktiga uppgifter från både försvararsadvokater och misstänkta.

Det har tidigare förts en diskussion om möjligheten att tillåta anonyma vittnesmål. Även om jag förstår problematiken kring vittneshot i rättegångar mot grovt kriminella, är anonyma vittnesmål mycket problematiska ur ett rättssäkerhetsperspektiv. Den som åtalas måste rimligen få en chans att bemöta ett vittnes påstådda iakttagelser.

Ovanstående förslag - att försvaret inte ens ska få tillgång till alla uppgifter som kan påverka rättens inställning i skuldfrågan - är ännu värre. Det innebär att väsentliga uppgifter helt ska kunna undanhållas den tilltalade och dennes försvarare. Vilket i sin tur betyder att vi inte kan veta om all information som ligger till grund för en fällande dom har insamlats på ett lagligt sätt. Polisen ges möjlighet och rent av uppmuntran till att skarva och ständigt ligga på gränsen mellan lagligt och olagligt i sitt arbete.

Alla kan trampa snett, men Beatrice Ask har gjort snedstegen till en karriär. Under hennes tid på justitieministerposten har Sverige fått FRA-lagen, som tillåter att svenska medborgares elektroniska kommunikation övervakas. Och vi har fått IPRED, som möjliggör för ett särintresse att leka poliser.

Ask har också drivit sin egen kamp mot den frivilliga sexhandeln. Hon fick sig levererad en undermålig utvärdering av sexköpslagen i syfte att få legitimitet för en straffskärpning. Hela processen var en stor charad. I ett försök att utpeka sexköpare att straffa dem enligt något slags medeltida skamsystem, föreslog Ask att delgivning borde ske i gredelina kuvert så att hela familjen ser exakt vad personen är misstänkt för (jag skickade själv ett brev till Ask i ett gredelint kuvert). Gång på gång har Ask visat att hon saknar den där känslan för vad rättssäkerhet är, den som borde sitta i ryggraden hos en justitieminister. Att hon inte rensades ut efter valet 2010 visade tyvärr att Fredrik Reinfeldt delar hennes värderingar.

Det förefaller finnas en klyfta mellan rättsväsendet och justitieministern. Det borde oroa även statsministern. Beatrice Asks tid som justitieminister måste komma till ett slut, och det snarast.

Läs även:
HAX

Skänk Manning en tanke

I dag inleds rättegången mot Bradley Manning. Han riskerar livstids fängelse. Förutsättningarna för en mild dom förefaller inte de bästa. Manning har redan erkänt åtalspunkter som kan spärra in honom i 20 år.

Alla som tror på öppenhet och skyr en stats övergrepp och försök att dölja dessa skänker i dag visselblåsaren Bradley Manning en varm tanke. Det du gjorde var viktigt och stort, Bradley.

Jag läser just nu boken Soldater: om kamp, dödande och död. Den handlar om hemliga inspelningar av tyska soldaters samtal under andra världskriget. Det är vanliga unga män som blir till mördarmaskiner, som skjuter civila från luften, spärrar in krigsfångar i hus och kastar in handgranater, känner spänning och glädje när de fäller dödlig last över engelska bostadskvarter. Och berättar om det för varandra i dagligt småsnack.

Boken vill framför allt säga att vem som helst av oss skulle kunna ikläda oss dessa mäns uniformer och agera på precis samma sätt om förutsättningarna var desamma. Ändå finns undantagen där. Soldaten som vägrade att avrätta en rysk fånge som anlitats för ett städjobb är ett sådant. I ett samtal med en annan soldat förklarade han sin ordervägran med "så beter man sig bara inte".

Bradley Manning kommer att få betala ett högt pris för sitt beslut att läcka amerikanska krigsbrott till WikiLeaks. Men det betyder också att vi i framtiden kommer att prata om Bradley Manning som det där goda exemplet, den där personen som gjorde det ingen annan vågade eller ens kom att tänka på. Ty som amerikanska soldater i den där Apachehelikoptern betedde sig i Irak 2007, så beter man sig bara inte.

Att bränna bilar är ett val

Vänsterdebattörer och -politiker försöker rida på en våg av pseudoförklaringar som Husbykravallerna gett upphov till. Senast i raden är Masoud Kamali. 

Kamali stämplar Husby och andra av vandalism drabbade områden som "marginaliserade". Stefan Löfven var inte bättre när han lyckades sprida myten om Husby som den nedlagda orten, utan vårdcentral och bibliotek. I jakten på förklaringar till vandalismen letas det efter orsakssamband som passar den egna ideologiska utgångspunkten.

Sänkta skatter + nedlagd välfärd + utanförskap = våldsamheter är en populär vänsterformel. Den tar emellertid inte hänsyn till att det vimlar av orter i Norrlands inland som i detta hänseende är värre utsatta än Husby, men där det inte kastas sten eller bränns bilar. Strömsund är en av många glesbygdskommuner med stsora bekymmer. Arbetslösheten är skyhög, andelen invånare som lever på försörjningsstöd bland den högsta i landet (över 16 procent av ungdomarna fick ekonomiskt bistånd under 2012). För alla som är intresserade, se Socialstyrelsens granskning av landets alla kommuner här (varning för skrämselhicka).

Masoud Kamali tycker att politikerna inte pratar nog om den strukturella diskrimineringen. Ändå har just detta ämne ventilerats flitigt efter Jonas Hassen Khemiris omtalade artikel på ämnet i DN Kultur i mars. Nog har det pratats om vardagsrasism alltid.

Kamali har rätt i att politikerna - politiker som i Fredrik Reinfeldt, Stefan Löfven och Erik Ullenhag - inte betraktar Husbyborna som "vi" utan som "dem". Det är emellertid inte bara förortsbor som ingår i kategorin "dem" för en elitpolitiker. Det gör de flesta av oss. Politiker kan aldrig vara "vi".

Valet av boendeort är ett sådant exempel. När Stefan Löfven tagit över jobbet som socialdemokratisk partiordförande, med en årslön på 1,4 miljoner, fick han frågan var han skulle bo när han sökte en större bostad. Hans kötid hos Bostadsförmedlingen skulle räcka till en lägenhet i Tensta. Reportern undrade om Löfven inte kunde tänka sig att flytta dit och fick det politiskt korrekta svaret att han "inte hade något principiellt emot det", men att han vant sig vid att bo i Vasastan och därför ogärna ville flytta. Inget fel på Tensta, alltså, men det är ju jobbigt att byta stadsdel. Jojo.

Ingen förväntar sig nog att Sveriges bäst betalde politiker ska flytta ut till förorten när han kan välja att köpa en bostadsrätt i innerstan. Vilket val skulle du göra? Ändå kunde Löfven inte uttrycka detta i intervjun. Då skulle han nämligen anses skapa ett "vi" och "dem". Det blir ett fånigt spel för gallerierna.

Är det ett problem att ingen toppolitiker och nästan ingen riksdagspolitiker bor i de så kallade drabbade närförorterna? Nej. Men det är ett bekymmer att en vanlig riksdagspolitiker, som inte behöver ha några som helst kvalifikationer förutom partilojalitet, kan sitta i en lagstiftande församling, tjäna dubbelt så mycket som en välutbildad person på den reguljära arbetsmarknaden och efter avslutat värv få en fet riksdagspension. Det är detta, inte valet av bostadsort, som skapar ett "vi" och "dem".

Att skylla på regeringens "nyliberala politik" (hej, Kamali) och social nedrustning (hej, Löfven) är billiga knep för att plocka snabba politiska poäng. Ungdomarna i Husby har precis som resten av landets unga rätt till gratis utbildning, deras föräldrar får barnbidrag, flerbarnstillägg och bostadsbidrag. De är inte mer bortglömda än den arbetslösa flerbarnfamiljen i Strömsund. De bor i ett av världens tryggaste länder.

Att vissa ungdomar väljer våld och skadegörelse säger ingenting om någon annan, bara massor om dem själva. Det är ett val att kasta sten i stället för att spela fotboll. Det är ett val att bränna bilar i stället plugga extra för att få högre betyg. Det, Masoud Kamali, kan vi prata om.