Reflektion

Ulrica Schenström tar time out. Vad det egentligen betyder på sikt återstår att se - det känns som att hennes eventuella återkomst hänger ganska mycket på hur hårt tidningar som Aftonbladet väljer att driva detta framöver. Jag ska undanhålla mig från att fria eller fälla statssekreteraren (även om jag kan instämma i att Reinfeldt för närvarande har en hel del att förklara). En reflektion tänker jag ändå göra: är det inte lite märkligt att personer på vänsterkanten som tidigare upprördes över förföljelsen av Lars Danielsson och ansåg att hans förehavanden den där annandagen inte var så viktiga, nu tar första bästa tillfälle att kritisera den borgerliga statsministern och dennes statssekreterare?

Frihet på nätet

I Sveriges Radios Kaliber framkommer att Thomas Bodström kan tänka sig att utöka censureringen av Internet till att omfatta även sajter där sexsäljare erbjuder sexuella tjänster.

Sexmoralister finns det många av i vårt avlånga land, både bland feminister och kristna. I program som Kaliber drivs tesen att det per definition är fel att sälja sex, oavsett under vilka former det sker. Sexköpslagen ska vara kvar, punkt slut. Trots att hela Kalibers reportage egentligen säger att sexköpslagen inte fungerar, ifrågasätts den inte. Det ropas bara på fler inskränkningar, hårdare straff.

Det är hårresande hur lätt en före detta justitieminister kan ta på informationsfriheten i ett land. Moderaten Krister Hammarbergh skulle fungera som någon sorts motdebattör i den här frågan men tävlar i själva verket med Bodström om vem som är värst:

”Jag tror att det här hänger ihop. Så kallade vanliga sexköp, barnpornografi, trafficking - allt detta hänger ihop.”

Bodström vet att ingen säljer sex frivilligt. Hammarbergh vet att sexköp hänger ihop med barnporr och trafficking. Det är ett så oärligt sätt att argumentera att man tappar hakan. Att bunta ihop vanliga kvinnor och män som säljer sex av egen fri vilja med människohandlare och dokumenterade övergrepp på barn kan verka förvirrat, men det är i högsta grad medvetet. Argumentationen konkluderar att om du säger nej till förbud av sexuella tjänster, måste du vara torsk. Är du emot ett filter av barnporr på nätet, måste du vara pedofil. Vilken politiker törs säga emot under dessa premisser?

Allt börjar dessvärre med barnporren. När idén om ett filter är etablerad kan man ta nästa steg. Och nästa. Det är farligheten i sådana här inskränkningar och det är anledningen till att vi aldrig ska acceptera dem från första början. Oavsett om du är torsk, pedofil eller bara drivs av sunt förnuft.

Länk till den omtalade Secretaryacademy.

Sossar på tillnyktring?

Den socialdemokratiska landstingspolitikern Ingela Nylund Watz anser att partiet måste öppna upp för privat vård. Partiet bör fokusera på att stärka patientens rätt i vården, att stå på patientens sida, inte vårdapparatens. Privata och ideella alternativ är ibland ett utmärkt komplement till den offentliga vården, slår Nylund Watz fast.

Hon låter ganska mycket som en kristdemokrat. Eller en moderat. Frågan är hur stor del av partiet hon har med sig i dessa tankegångar. Socialdemokraterna har agiterat hårt mot privata alternativ i vården, att ompröva denna hållning kräver mod och framför allt någon sorts förankring i de egna leden. Partiet håller rådslag efter rådslag och det lär dröja innan vi får se hur den nya socialdemokratiska sjukvårdspolitiken ser ut - och om den alls blir ny.

Tittar man närmare på vad Nylund Watz skriver ser man att hon inte är så otroligt positiv till privat vård ändå. Gränsen ska gå vid privat drift av akutsjukhusen eftersom "graden av komplexitet i vårdinnehållet gör det motiverat ett förbehålla sjukhusen för drift i offentlig regi". Samtidigt som hon skriver att marknadsstyrning och konkurrens är ändamålsenliga metoder inom sjukvården, diskvalificerar hon alla privata vårdgivare då de inte anses kunna behärska den komplexitet som ett akutsjukhus kräver. Virrigt. Men kanske törs inte Nylund Watz säga något annat innan hon ser vilka reaktioner hon får från partiet...

Big is beautiful

Jag vet inte om det gäller svenskar i allmänhet, men stockholmare är i alla fall särdeles känsliga för förändringar. Allt ska vara som det alltid har varit. Därför har man i Svenska Dagbladet kunnat läsa (ej online) hur en dam protesterar högljutt mot den tänkta galleria som kommer att byggas vid Odenplan i samband med Citybanan 2013. Jag gillar gallerior och skulle väldigt gärna ha en Västermalmsgalleria nära till hands. Men den här damen är bekymrad eftersom det skulle innebära att några träd plockas bort - hur ska hon då kunna njuta av de vackra löven?

Det värsta är att sådana här inskränkta invändningar inte är direkt ovanliga. Det protesteras alltid när det ska byggas något nytt i Stockholm, oavsett om det handlar om underjord eller om höga byggnader. För höga byggnader förstör stadsbilden! Nu planeras en rad höga byggnader i Stockholmsområdet, vilket är positivt. Stadsbyggnadsborgarrådet Mikael Söderlund menar att det ska röra sig om höga hus med hög arkitektonisk kvalitet som tillför platsen något, och det låter såklart väldigt sunt. Han lär dock få börja förbereda sig på alla protester som dessa byggnationer kommer att orsaka.

Jag tillhör dem som anser att stora, häftiga byggnader hör till varje större stad som vill synas. Stockholm kan aldrig bli ett nytt Beijing eller Dubai, men det går att utveckla den här staden mycket mer än vad trångsynta politiker och trädkramande kärringar har velat under alla år.

Kvällsgodis för arkitekten:

Burj el-Arab, sjustjärnigt hotell i Dubai.

Jin mao-tornet i Shanghai.

Nya operahuset, "ägget", i Beijing.

Vänsterpartiet: Höjd skatt för låginkomsttagare

Vänsterpartiets nya stjärnskott, Josefin Brink, upprepar i dagens SvD-intervju det mantra som partiet har kört med i ett antal år nu: 150 000 nya jobb i offentlig sektor och hårda tag mot friskolorna.

Först till vad vänstern vill kalla ”jobbsatsning”: Man lägger alltså 30 miljarder, nästan hela försvarsbudgeten, på att anställa 150 000 människor inom offentlig sektor. Det är skattepengar vi talar om, inte privata pengar. Vänsterpartiet har tidigare påstått att tillväxten gynnas av att man lägger skattepengar i offentlig sektor i stället för att uppmuntra den privata sektorn att växa. Hur man får ihop ett sådant förvirrat resonemang vete gudarna, men det är tydligt att en växande offentlig sektor är grundläggande för vänsterpartiet. Detta kräver naturligtvis höjda skatter.

Eftersom alliansregeringen har sänkt skatterna för människor med låga inkomster och vänsterpartiet behöver alla miljarder de kan få för att skyffla in pengar i den offentliga sektorn, kommer alla låginkomsttagare genast att få känna av en skattehöjning. Det ska bli mer förmånligt att vara sjuk och arbetslös och svårare att få ekonomin att gå ihop om man jobbar. Snacka om en pervers syn på rättvisa.

Problemet för vänsterpartiet är att inget annat parti, inte heller socialdemokraterna, ställer upp på denna överbudspolitik. Sossarna gav vänstern nobben inför förra valet eftersom förslaget inte var seriöst och de lär inte ha något utrymme att leka överbudspolitiker om de ska framstå som trovärdiga inför valet 2010.

Själva förekomsten av friskolor kallar Brink ”ett totalt haveri”. Det är inte kvaliteten utan ägandeformen som är viktig för vänsterpartiet. Det är inte hur människor upplever sin tillvaro utan hur de borde uppleva sin tillvaro som intresserar socialisterna. ”Varför ska privata företag överhuvudtaget driva utbildningsverksamhet?” undrar Brink. Ja, varför inte? Om nu vänsterpartiet ska fokusera mer på kunskap i skolan är det väl inte ägandeformen som är det intressanta utan vad barnen lär sig i skolan. Att påstå att friskolor bidrar till missförhållanden är helt enkelt lögn. En idealiserad och likriktad kommunal skola som ska passa alla är ett hån mot alla elever som borde ha rätt att välja inriktning och få sina särskilda intressen och behov tillgodosedda. Vänsterpartiet saknar helt trovärdighet i skolfrågan.

Det är ändå positivt att se att vänsterpartiet håller fast vid gamla utnötta socialistiska föreställningar. Det betyder med stor sannolikhet att partiet även fortsättningsvis kommer att kräla kring 4-5 procent av väljarstödet. Det måste vara bekvämt att vara socialist i en kapitalistisk marknadsekonomi. Det system man hatar skapar ett välstånd som man sedan kan lova ut i form av bidrag till folket. Skulle vänsterpartiets politik få slå igenom, skulle det nämligen inte finnas något välstånd att fördela. Det gäller att inte bli för populär.

Tänk om...

Feta creds till Lindström.

Skitkul

Alltid något

Så var då moderaternas stämma över för den här gången. Det var ingen dum idé att fly fältet till en Tallinn-färja med frejdiga speakers, tveksam underhållning, smörgåsbord och mycket öl. Väl tillbaka på svensk mark möts jag av nyheten att stämman faktiskt klubbat att staten ska sälja Svenska Spel och därmed avveckla spelmonopolet - trots desperata försök från finansministern att övertyga partiet om att idrottsrörelsen kommer att döden dö om den inte får några procent av vinsten från Svenska Spel.

Anders Borg försökte alltså göra en Bosse Ringholm - ljuga och överdriva för att bevara spelmonopolet. Det finns flera skäl till att spelmonopolet borde avskaffas förutom det uppenbara att staten inte ska syssla med spelverksamhet. Svenska Spel har nästan alltid sämst odds. Monopolet snedvrider konkurrensen på ett elakt sätt eftersom andra bolag inte får göra reklam för sin verksamhet hur som helst. Och monopolet är alls inte den garant för den svenska idrotten som företaget vill göra gällande. Det handlar om några procent av vinsten, resten går rakt in i statskassan till en välkomnande Anders Borg.

Svenska Spel och dess försvarare gör sig också skyldiga till ett annat hyckleri, nämligen det om spelberoendet. Att påstå att ett statligt monopolföretag som gör reklam för sig självt i TV och tidningar, på stan och hos spelombudet finns till för att förhindra spelmissbruk är ett sanslöst hyckleri. Om staten ska driva företag kan den i alla fall vara ärlig med att det är för pengarnas skull.

Det torde inte vara omöjligt för regeringen att enas om en utförsäljning innan nästa val. I sådana fall kan vi med lite tur ha fått två stora monopol avskaffade inför nästa val - samtidigt som ett tredje (Systembolaget) tryggt sitter kvar. Det är glädjande att se att det finns moderater som har övertygelse nog att köra över sin finansminister inför öppen ridå. Det är desto tråkigare att denna anda inte gjorde sig gällande i fler frågor.

Om att få ha Fredrik för sig själv

Årets moderata partistämma är ingen rolig tillställning. Det finns inget hopp om några strider, några starka oppositionella röster eller något som kan lägga smolk i partistyrelsens bägare. Partiet ligger stadigt över 20 procent i opinionen och Reinfeldt är fortsatt populär. Partiets förnyelse kan fortsätta och om vi får tro ledaren själv har den bara börjat.

Ordet förnyelse har generellt sett en positiv klang, men vad det egentligen handlar om är en anpassning till "vad folk tycker i allmänhet". Reinfeldt sträcker upp fingret i luften och känner vart vindarna blåser för att veta vad han och partiet ska tycka. Det är ett bakvänt sätt att skapa politik på.

Är då inget heligt för karln? Jo, även för Reinfeldt finns "eviga värden". Han pekar ut "frihet, människans möjlighet att fatta egna beslut och tvivel på att politiken ska göra allt". Det är tillräckligt svävande för att partiet i princip ska kunna gå till vänster om socialdemokraterna utan att dessa "eviga värden" överges. Reinfeldt har gett sig själv gott manöverutryme.

Moderaterna (och som det verkar även Muf) vill förnyas för att bli mer relevant i folks vardag. Det är i sig en sympatisk och helt nödvändig målsättning. Tyvärr kapitulerar moderaterna för att nå det målet. I stället för att fråga sig hur man når ut till väljarna med sina värderingar, hur man blir relevanta och vardagsnära utifrån den moderata grundsynen, byter man värderingar. Reinfeldt frågar retoriskt hur stora moderaterna "orkar" bli, underförstått "hur mycket vill vi förändras för att växa?" Motfrågan blir självfallet: är det någon mening i att växa om man har bytt åsikt för att nå dit? I partipolitikens värld är det såklart det, det enda som betyder något är partiets resultat i valet 2010. Inte värderingarna. Det är makten, inte idéerna, som betyder något.

En förhoppning med regimskiftet var att det även skulle innebära ett värderingsskifte, att alliansen skulle lyckas visa på att deras alternativ till socialdemokraterna faktiskt är bättre och att de förbättringar som utlovats på sikt skulle komma att förändra människors värderingar och uppfattningar i frihetlig riktning. Det kan vi sluta att hoppas på nu eftersom moderaterna inte längre utmanar de värderingar som socialdemokraterna skapat i samhället utan tvärtom omhuldar dem. Reinfeldts eftermäle kan bli det av en mycket lyckad borgerlig politiker, en politiker som grundlade en period av borgerligt maktinnehav efter lång tid i opposition. Men tittar man på vad han egentligen har åstadkommit, lär vi se att han faktiskt gått socialdemokraternas ärenden och bevarat deras älskade modell.

Några rader ur moderaternas frejdigt pinsamma kampanjlåt (det ska tydligen till nazister och socialister för att göra bra politisk musik) får tjäna som avslutning. Jag flyr nu fältet till Tallinn för att gynna ölindustrin och söka mitt hopp någon annanstans än hos Anders Borg.

Nya jobb
Och bättre barnomsorg
Vi får hopp
Tack vare Anders Borg
Men bäst ändå
Är att varje kväll
På tv:n få
ha Fredrik för sig själv

Lite statistik

Och så lite försäljningsstatistik (via NeoGAF) igen. Nintendo, Sony och Microsoft har nu alla visat upp sin officiella statistik för försäljningen av sina respektive konsoler. Siffrorna säger egentligen en sak: Fan, vad Nintendo tjänar pengar. Ovanpå nedanstående siffror ska man nämligen lägga 53 miljoner sålda Nintendo DS. Och till skillnad från både Sony och Microsoft har Nintendo tjänat pengar på varje såld enhet från start.

Skeppade enheter (inte nödvändigtvis sålda till kund):

Wii - 13,17 miljoner (11 månader)
Xbox 360 - 13,4 miljoner (23 månader)
PlayStation 3 - 5,59 miljoner (11 månader)

Wii säljer ungefär dubbelt så mycket som både Xbox 360 och PlayStation 3. Man kan undra varför det är så, men trenden har varit tydlig från start: Wii kommer att ta hem det här.

Frihetsfrontens talarkväll: oktober

Det är dags för talarkväll för Frihetsfronten!

Ämne är: Personlig frihet - är det bara inbrytandet av marknadsekonomi som är viktig i de nya demokratierna? Och vad händer i USA där de mest protektionistiska ekonomerna är de enda som försvarar personlig frihet?

Talare är: CUF-ordföranden Magnus Andersson.


OBS: LOKALEN!


Plats: Källaren till restaurang Samborombon, Stora Nygatan 28, Gamla Stan
Stockholm (samma kvarter som moderaternas hus).

Tid: Torsdag den 25 oktober kl 19.

Bar och viss förtäring finns i möteslokalen. Vill du äta något under mer
ordnade former går det alltid bra att göra det på själva restaurangen i
gatuplanet någon timma innan eller efter mötet.

Titta in, lyssna, fråga, diskutera!

Hjärtligt välkommen!

Nyval i Danmark

Anders Fogh Rasmussen utlyser nyval i Danmark. Orsaken ska vara att förhandlingarna kört fast. Redan den 13 november ska danskarna rösta, är det tänkt. Två och ett halvt år tidigare än väntat. Oppositionen uppges vara splittrad och den goda ekonomin lär gynna regeringspartierna. Frågan är förstås var Dansk folkeparti hamnar i allt det här. Kommer de att stärka eller försvaga sin position?

"Nya Muf" vore en katastrof

Muf-ordföranden Niklas Wykman, en i många sammanhang rakryggad fyr, tycker att Moderata ungdomsförbundet har blivit irrelevant som ideologisk vakthund. Jag delar hans uppfattning. Men jag delar sannerligen inte analysen. Wykman menar att förbundet lider av "nyliberal trångsynthet". Det var visserligen länge sedan jag slutade som aktiv i Muf, jag ska därför inte försöka mig på att beskriva hur förbundet ser ut inifrån i dag. Men poängen med ett ungdomsförbund är att det ska fungera som en blåslampa i häcken på moderpartiet. Det är där Muf har misslyckats under lång tid och det har inte med någon nyliberal trångsynthet att göra utan tvärtom med att förbundet inte har vågat ta strid med partiet - i synnerhet inte sedan Reinfeldt började förvandlingen av moderaterna och denna strid verkligen blev viktig att ta. Visst har Muf klagat lite grand ibland, men särskilt mycket väsen har man inte gjort över Reinfeldts vänstersväng.

Självklart ska Muf stå upp för ungas villkor i samhället. Det är bra att Wykman säger sig vilja motarbeta att förbundet blir som SSU - en given språngbräda in i partipolitiken. Men förbundet bör inte bli tyst och fegt för den sakens skull. Wykmans lösning är tydligen att göra som moderpartiet - tona ned eller avskaffa alla radikala förslag för att kunna tilltala alla. Men Muf ska inte tilltala alla! Om förbundet tilltalar alla har man gjort något fel, om Muf gör den resan förlorar man sitt existensberättigande. Om Muf inte finns för att ständigt påminna partiet om dess ideologiska bas - och att vara ungt, argt och irriterande - riskerar förbundet att bli just denna språngbräda in i partipolitiken, en tyst samarbetspartner som inte vill reta moderpartiet och helst inte de politiska motståndarna heller.

Att ha en nyliberal grundsyn betyder inte att man inte kan möta människor i deras vardag - tvärtom. Muf ska vara visionärt och det förutsätter en viss radikalitet. Ung vänster lyckas vara radikalt utan att skämmas för det. Här är det inga som helst problem att vara kommunist, det är tvärtom en självklarhet trots att partiets ledare numera tar avstånd från begreppet. Detta är Ung vänsters roll, att driva på utifrån sin övertygelse och vision om ett bättre samhälle. Samma sak måste gälla Muf. Försöker man göra alla till lags blir man snabbt ointressant och det kan inte ligga i Moderata ungdomsförbundets intresse.

Spot on

"Stockholmare tror att en lägenhet kan vara värd 43 000 kronor kvadraten och tycker att det är okej att köa en timme för att komma in på ett ställe där ölen kostar 60 spänn och tycker att det är rimligt att en latte kostar 40. Är vi intelligentare [än lantisar] är vi jävligt bra på att dölja det i alla fall."

Magnus Betnér, cynisk ståuppare

Nu glömde ni att tänka igen...

OK, det här är snurrigt. Men man har ju lärt sig vid det här laget att inte bli förvånad över korkade borgerliga utspel. Borgerliga skattepolitiker, med bland andra moderaten Lennart Hedquist, vill höja skatten på sprit. Skälet är följande: EU-kommissionen gillar inte att Sverige har olika beskattning på vin och öl. Därför kommer Sverige att sänka skatten på vin och höja den på öl. Höjningen av ölskatten väntas medföra ytterligare ökad smuggling varför tullen vill ha mer resurser. För att finansiera detta diskuterar skatteutskottet nu att höja skatten på sprit.

Kristdemokraterna är säkert glada som barn över detta förslag. Men hur kan moderaterna, som så ofta krävt sänkta alkoholskatter, vara så infantilt korkade? Höjd ölskatt = ökad smuggling. Ökad smuggling = krav på mer resurser till tullen. Ökade resurser = kräver höjd spritskatt. Höjd spritskatt = ökad smuggling.

Hur tänkte ni här, egentligen...?

Det Nya Europa

Det blåser frihetliga vindar i Europa. Även om valvinnaren Tusks ingalunda företräder något fläckfritt liberalt parti kan valsegern innebära att Polen tar ett steg bort från Kaczynskis nationalistiska konservatism. Det sägs ofta att liberala reformer i de nya medlemsstaterna innebär att de vänder sig mot väst. I själva verket har flera stater tvärtom skapat egna alternativ till det högskattesamhälle som präglar hela Väst- och nordeuropa. Estland, Lettland, Litauen, Slovakien, Rumänien, Bulgarien och även Island har alla infört platt skatt på olika nivåer. Makedonien lär vara på väg.

Segerherren Donald Tusk har aviserat att det kan bli aktuellt med en platt skatt på 15 procent i Polen. När platt skatt kom på tal i den tyska valrörelsen blev det krigsrubriker. Bara förslaget om platt skatt var tillräckligt för att sänka CDU och tvinga dem i koalition med SPD för att trygga en majoritet. Det är det gamla, trötta Europa mot det nya, unga Europa vi ser. Sverige skulle vinna oerhört mycket på att ansluta sig till det Nya Europa. Dessvärre har vi en regering som slåss med näbbar och klor för att bevara en modell som börjar få ett antikvärde.

Vi bör få dö när vi vill

Dödshjälp är förbjuden i Sverige. Det betyder att svårt sjuka människor som inte vill sluta sina liv som skelett i en sjukhussäng måste åka utomlands för att få avsluta sina liv i värdighet. Många vänder sig till Dignitas i Zürich. Hit kommer människor från hela världen. Det är inte bara Sverige som har ett förbud mot dödshjälp, Schweiz är nästan ensamt i världen om att erbjuda människor denna möjlighet. Kravet hos Dignitas är att du ska vara obotligt sjuk.

En gång i tiden fick inte människor som begått självmord begravas i vigd jord. I dag är det inte olagligt men fortfarande väldigt tabu. Döden är ju ett misslyckande i vårt välfärdssamhälle, det är därför bäst att inte tala om det. Kanske är det gamla religiösa föreställningar och värderingar som spökar i vårt samhälle.

Enligt Svenska Läkaresällskapet kan livsuppehållande åtgärder avbrytas på patientens begäran. Men det behöver knappast betyda en snabb död. Trots att stödet för dödshjälp enligt en Sifo-undersökning från 2005 uppgår till hela 78 procent i Sverige, finns det ingen högljudd opinion. Är verkligen frågan om rätten till sin egen död så mycket mer komplicerad än rätten till sitt eget liv?

När diskussionen om dödshjälp dyker upp i Sverige kommer alltid samma invändningar: ”Nej, vi ska inte ha det som i Hitlertyskland!” Argumentet är förstås absurt, men det måste ändå bemötas eftersom begreppet eutanasi har förgiftats efter nazisternas mord på alla som inte ansågs passa in i det rena samhället. Det nazisterna sysslade med var inte dödshjälp utan mord. Människor avlivades mot sin vilja och de anhöriga fick en påhittad dödsorsak i ett brev efteråt.

Dignitas tar emot obotligt sjuka människor som själva valt att ta saken i egna händer medan tid är. En av dem var Mats Persson (läs den här prisbelönta artikeln, märk väl att nätversionen är uppdelad i fyra delar). Han var MC-kille och fick diagnosen MS. Sjukdomen började bli progressiv och förvärrades alltså i allt snabbare takt. Mats Persson läste om Dignitas och fattade sitt beslut. ”Det är för jävligt att svårt sjuka människor ska behöva åka utomlands för att få dö”, uttryckte han det. Och visst har han rätt. En annan person som bestämde sig för att åka till samma klinik var totalförlamade Joakim Alpgård. I stället för att få dö tryggt hemma tvingades även han genomgå en lång och jobbig resa till Schweiz.

Det är inte värdigt att behandla människor på detta sätt. Rätten att få bestämma när det är dags att dö borde vara lika självklar som rätten att få bestämma över sitt liv under den tid man känner att man vill leva. Assisterad dödshjälp borde även kunna genomföras i patientens hemmiljö i stället för på en klinik. Att somna in i en trygg miljö, omgiven av sina närmaste, måste vara att föredra framför vilken sjukhussäng som helst.

Ett utdrag ur artikeln:

Det är avskedets stund. Bröderna ska aldrig mer återse varandra.
Rullstolsrampen är nedfälld. Benny böjer sig hastigt fram, ger sin bror en kram, orkar bara yttra några få ord.
– Hej då, Mats.

De är båda sammanbitna, deras blickar viker undan.

I sista stund rusar Bennys hund Nero upp på rampen och nosar på Mats, som för att ta ett sista farväl.
– Ja, Nero. Det är tråkigt att Mats ska resa, säger Benny.

Ett grått, tungt regn faller över Hallandsåsen. November visar sig från sin allra sämsta sida. Jag sitter intill Mats och försöker tolka hans ansiktsuttryck.
– Det känns bra att äntligen vara på väg, säger han.
Fem timmar senare lyfter planet till Zürich. Bara tre av oss har returbiljett.

Upplagt för strid

Det bubblar i de moderata leden. Missnöjet med partiets klängande kring klassiskt socialdemokratiska värderingar har upprört många klassiska moderater, som vi väl får lov att kalla dem. Partisekreterare Schlingmann försöker givetvis utmåla motsättningarna som tecken på hur brett partiet är, att det är en styrka. Det kan det vara i vissa fall, men här handlar det inte bara om lite skilda åsikter i vissa sakfrågor utan om delade bedömningar i hur den svenska modellen ska se ut. Moderaternas försvar för fackliga övertramp och fackligt maktmissbruk har retat många som inte känner igen sig i partiet.

Det lär bli strid om arbetsrätten och fackliga sympatiåtgärder. Motioner har lagts och alla frihetliga krafter kan uppmanas att hålla tummarna för att stämman kör över partiledningen. Dessvärre är det inte särskilt troligt. Moderaterna har fortfarande ett förhållandevis starkt stöd i opinionen, Reinfeldt är populär och det var trots allt de nya moderaterna som vann valet. Att partiet sitter i regeringsställning kan paradoxalt nog minska förändringsbenägenheten. Partiledningen kan uppmana stämman till att hålla tillbaka kostsamma reformförslag för att inte utgifterna ska skena nu när moderaterna och alliansen kämpar för att framstå som trygga befäl vid budgetrodret. Ingen vill göras ansvarig för att partiet framställs som oseriöst.

Schlingmann vill göra moderaterna till ”ett parti för alla”. Det låter som en sosseklyscha, men han menar allvar. Risken är stor att moderaterna fortsätter att närma sig socialdemokraterna och att frihetliga frågor överges i allt snabbare takt, helt enkelt eftersom de är för "smala" och inte delas av den breda massan. Att anpassa politiken till ”aktuella samhällsproblem”, som det heter, kan skapa en ständigt föränderlig politik som formas utifrån opinionsundersökningar och tillfälliga vindar i samhället. Visst måste politiken utvecklas hela tiden, men vilken trovärdighet får ett parti som helt byter åsikt i frågor som har varit partidefinierande under många år? Och hur många moderater är villiga att byta åsikt för sitt partis skull?

Stämman börjar inte förrän på torsdag, men just nu får man lust att säga som de brukar säga i medelmåttiga amerikanska actionthrillers: I´ve got a baaad feeling about this…

Som man frågar får man svar

”Hade nationalsocialismen några goda sidor, som till exempel byggandet av motorvägar, minskad arbetslöshet, låg kriminalitet och familjevärderingar?” En fjärdedel av tyskarna anser att ja, det fanns goda sidor i nazismen. Är manegen krattad för Fjärde riket nu? Nej, detta handlar om något annat. Och det är inte någon längtan tillbaka till Hitler.

I Tyskland finns på sina håll en östnostalgi och det visar sig inte bara i kitschigt krimskrams utan också i nostalgiska tankar om det "trygga" livet under kommunistdiktaturen som kontrast till den osäkra tillvaron i dagens enade, demokratiska Tyskland där människor plötsligt får bestämma över sina liv. Liknande tendenser finns i Ryssland, där självaste Stalin håller på att rehabiliteras av olika grupper.

Det är däremot synnerligen osannolikt att det skulle råda någon Tredje riket-nostalgi i Tyskland. Den här undersökningen, formulerad som en synnerligen ledande fråga, visar snarare på komplexiteten i nationalsocialismen. Tyskland har gjort ett bra jobb med att inte bara ta avstånd från sitt förflutna utan också söka finna försoning med det. Medan andra världskriget och nazismen är mycket känsliga frågor i exempelvis Österrike och Italien, har Tyskland inte stoppat huvudet i sanden utan tvärtom lyft upp ämnet till diskussion och reflektion. Detta måste verkligen understrykas (även om det är svårt att se funktionen i ett gigantiskt Förintelsemonument i centrala Berlin...).

Varför anser då hela 25 procent av de tillfrågade att det fanns goda sidor i nazismen? Därför att det fanns det. Nationalsocialismen var ett förvirrat hopkok av idéer från både höger och vänster (det sämsta från båda sidor, kan man kort säga), det vore konstigt om det inte gick att hitta något positivt i detta virrvarr. Men främst handlar det om en positiv samhällssyn. Nationalsocialisterna var inga demoner eller vampyrer, självfallet hade de en vision om ett gott samhälle precis som alla andra. Om man förnekar detta faktum, är det omöjligt att förklara varför så många intellektuella lockades till nationalsocialisterna.

I efterhand har det talats om masspsykos, som om människor förtrollades av Führerns raspiga röst och fräsande tal. Men samtidigt som vissa mycket riktigt övertygades av hans energi allena, gick intellektuella - läkare, lärare, jurister - med i NSDAP efter noggrant övervägande. Läkarkårens anslutning var ofattbara 75 procent. Faktum är att de flesta vanliga tyskar gynnades av det rasistiska system som Hitler skapade. Terrorn slog inte lika blint som i Stalins Sovjetunionen, råkade du tillhöra "fel" grupp var det dock fara för ditt liv.

Mer än så ska man inte lägga i resultatet av en sådan här undersökning. Människor som minns det goda i att arbetslösheten sjönk, att familjens status höjdes och att Tyskland fick fina motorvägar lär knappast rösta på snaggade ynglingar med dåligt knutna slipsar i NPD.

Osmakligt

Den eftersökte misstänkte barnvåldtäktsmannen i Thailand har gripits. Att publicera misstänktas bilder för att öka chanserna till ett gripande har jag inget problem med. Det används i alla kriminalprogram av stilen Efterlyst i Europa och visade sig särskilt effektivt detta aktuella fall. Men att visa upp den misstänkte som ett slags trofé på en presskonferens är vidrigt. Thailand gör ofta så här. Det är vanligt att tidningar i både Thailand och Malaysia publicerar namn och bild på misstänkta personer som har gripits för olika brott och den thailändska polisen visar alltså gärna upp sina troféer inför media - troféer som om de döms skickas att leva i fängelse under helt outhärdliga förhållanden (se gärna den här starka artikeln i SvD om Jens Månvinge som greps för narkotikasmuggling och fick sitta i thailändskt fängelse). Att döma av svenska bloggares kommentarer den thailändska polisen inget fel.

PlayStation 3 halkar efter

Många har väntat med viss spänning på försäljningssiffrorna över september i USA för att få se om Halo 3 drev upp försäljningen av Xbox 360 så mycket som Microsoft hoppats. Siffrorna talar sitt tydliga språk. NPD meddelar följande siffror (förändring från augusti inom parentes):

Hårdvara
Xbox 360 527 800 (+251 100)
Nintendo Wii 501 000 (+97 400)
Nintendo DS 495 800 (+112 500)
PlayStation Portable 284 500 (+133 300)
PlayStation 2 215 000 (+13 000)
PlayStation 3 119 400 (-11 200)
Game Boy Advance 75 000 (+5 500)

Spel
01. [360] Halo 3 /3 300 000
02. [WII] Wii Play W/Remote /282 000
03. [NDS] Legend of Zelda: Phantom Hourglass /224 000
04. [PS2] Madden NFL 08 /205 000
05. [360] Skate /175 000
06. [360] Madden NFL 08 /173 000
07. [WII] Metroid Prime 3: Corruption /167 000
08. [360] BioShock /150 000
09. [NDS] Brain Age 2 /141 000
10. [PS3] Heavenly Sword /139 000

Halo 3 säljer 3,3 miljoner exemplar på två veckor i USA, vilket är sanslösa siffror. En knapp fördubbling av försäljningen av Xbox 360-konsoler är också goda nyheter för Microsoft – även om skillnaden mot Wii, vars storsäljare fortfarande är partyspelet Wii Sports (och inte stortiteln Metroid Prime 3), är marginell. Diskussionsämnet är emellertid PlayStation 3, den enda konsol som faktiskt går bakåt i försäljning under september. Den säljer fortfarande sämre än PlayStation 2. Kan prissänkningen ge effekt? Sony har lanserat en ny bantad modell för ett attraktivt pris och en ny modell av PSP gav direkt effekt på försäljningen. Problemet för PlayStation 3 är att maskinen fortfarande saknar riktigt bra spel. Och konkurrensen om julhandlarna har man sannolikt redan förlorat. Halo 3 lär fortsätta att locka köpare till Xbox 360 medan Wii får ett tillskott i katalogen av en given succé - Super Mario Galaxy.

Nedanstående bild illustrerar vilka problem Sony har för tillfället. Gamecube, som sålde sämst i den förra generationen och i efterhand har betraktats som något av ett misslyckande, jämförs med PlayStation 3 under respektive konsols tio första månader i USA.

I Japan, där både PlayStation och PlayStation 2 har dominerat och där Xbox aldrig har lyckats slå rot, är läget likartat. Efter 49 veckor har PS3 nått dit PS2 nådde på 5,5 veckor, PSP på 18,9 veckor, Gamecube på 23,5 veckor och Wii på 6,8 veckor.

Kanske talar ändå tiden för Sony, Microsoft har bränt det mesta av krutet vid det här laget. Halo 3 är släppt och 2008 ser inte alls lika hett ut som 2007. Dessutom har man tappat partners. Bungie är numera fristående (även om Halo-franchisen tillhör Microsoft). Männen bakom den framgångsrika racingserien Project Gotham Racing, Bizarre Creations, har köpts upp av Activision. Ovanpå detta har omtalade BioWare, bakom det kommande storspelet Mass Effect, köpts upp av Electronic Arts. Microsoft har gjort sig kända för att öppna plånboken när det behövs, men här har man suttit förvånansvärt passiva och låtit betydelsefulla företag lämna dem. Det duger inte om företaget ska behålla en tätposition under åren som väntar.

2008 kan bli Sonys år, lineupen ser bra ut och det är under detta år det måste vända. Annars tyder mycket på att Sony får finna sig i att efter två generationers storslagen dominans hamna sist denna gång.

Beviskraven ska vara höga

I gårdagens sändning av det (förvisso värdelösa) debattprogrammet Argument i SVT deltog Zaida Catalán som är både miljöpartist och jurist och Björn Sandin, en av de dömda Stureplansprofilernas försvarare. Debatten gällde förstås domen. Catalán menar att den är en ”seger för alla kvinnor i landet”. Redan här anar man att något inte står rätt till. Domen är en seger för kvinnan i målet men ska inte betraktas som någon del i en sorts kvinnokamp i Sverige. Den feministiska kampretoriken slipper vi gärna.

Catalán kritiserar Sandin för att han ställt kränkande frågor till kvinnan i rättssalen, men hon deltog inte själv under rättegångarna och har därmed liten möjlighet att vederlägga Sandins påstående att frågorna var relevanta i fallet. Jag delar Sandins uppfattning om att inom rättssalens väggar måste människor vara beredda på att få besvara frågor som de aldrig skulle behöva besvara någon annanstans. Den populära ”jag känner mig kränkt”-charaden i det svenska samhället får bara inte leta sig in i domstolarna också.

Catalán menar att alltför få kvinnor får rättslig upprättelse. Det betyder att hon vill se att fler våldtäktsåtalade döms. Bara sådär. Det är en farlig syn på rättssäkerhet eftersom det rimligen innebär att beviskraven sänks. Det vore förödande eftersom bevisvärderingen i sexualbrottsmål är så pass komplicerad. Anmälningar görs ofta långt senare. Ord står mot ord och det är sällsynt med vittnen. Fysiska bevis, skador på kvinnans kropp, kan arbeta mot den åtalade, men i det aktuella fallet fanns en historia av hårdhänt sex, vilket komplicerar det hela ytterligare. Det är inget självklart fall som många vill få det att framstå som.

Att tingsrätten och hovrätten har kommit till så diametralt olika slutsatser i bevisfrågan är anmärkningsvärt – och lite oroande. Sandin tycker att det är obehagligt och att det ger en känsla av lotteri. Det ligger onekligen mycket i detta, båda instanser fattade sina beslut på i stort sett samma bevisning. Dessutom finns opinionsaspekten att beakta. Tingsrättens dom väckte enorm uppmärksamhet i media. Politiska aktivister har demonstrerat utanför domstolen.

Eftersom chansen är liten att detta fall tas upp i HD, får hovrättens dom betraktas som med stor sannolikhet slutlig. Vad hade hänt om domen varit friande? Vilka rubriker hade kvällspressen blåst upp? Hur hade upprörda aktivister agerat? Det är ofrånkomligt att sådana här tankar kryper sig in hos alla inblandade. För precis som Sandin säger är inte domare några övermänniskor som inte låter sig påverkas av någonting. När det dessutom har förekommit hot om våld och direkta mordhot mot domare och rådmän som dömt ”fel” i andra mål, är det ofrånkomligt att dessa funderingar kommer upp.

Riksåklagare Fredrik Wersäll skriver i dag på DN Debatt att rättssäkerheten måste komma i första rummet. Det är en positiv signal eftersom kraven på att sänka beviskraven finns i samhället. Det många feminister vill göra är att bredda våldtäktsbegreppet ytterligare. Gränserna mellan sexuellt utnyttjande och våldtäkt ska tydligen suddas ut. Sänker man dessutom beviskraven och för över bevisbördan på den åtalade – som alltså ska bevisa att kvinnan var med på det – är vi riktigt illa ute. Feminismen måste hållas borta från rättsväsendet, så enkelt är det.

Flagga på rätt sätt

"Apropå flaggning. Varför inte kompromissa? Börja med att hissa EU-flaggan på halv stång!"

Björn von der Esch om Cecilia Malmströms uppmaning att använda EU-flaggan mer i Sverige.

Hela Sverige behöver en plan B

En ny undersökning avslöjar vanligt folks praktiska inställning till välfärdssystemen och finner att fuskande politiker faktiskt inte är unika – 95 procent av befolkningen anpassar sig till systemet för att vinna största möjliga fördelar. Hela 16 procent erkänner att de har gjort sig skyldiga till allvarligt fusk, exempelvis gällande sjukpenning eller a-kassa.

Mot bakgrund av sådana här undersökningar är det viktigt att inte främst diskutera hur fuskandet ska avslöjas och bestraffas utan hur vi ska hitta system som inte uppmuntrar till fusk. Det var inte så länge sedan socialdemokraterna vägrade att ens erkänna att Försäkringskassan utsattes för fusk från vanliga medborgare. Att påstå något sådant var att slå på de sjuka och svaga, sades det. I dag ifrågasätter ingen att fusket existerar och nya uppgifter har visat på att det kan handla om tiotals miljarder varje år. Det är oerhörda summor.

Det är dock viktigt att skilja på en person som tar ut sjukpenning trots att någon sjukdom inte föreligger och två grannar som hjälper varandra med tjänster och gentjänster utan att Skatteverket informeras. Det senare kommer vi aldrig undan och jag har svårt att uppröras det minsta över det.

I takt med att det offentliga systemet inte levererar allt som det satt sig att leverera, söker människor alternativa lösningar. Det talas om att stävja klasskillnader i vården, rika ska inte kunna köpa sig före i vårdkön. Vad som händer är att denna person i stället ser till att bli opererad utomlands, trots att han egentligen har rätt till vård i Sverige och har betalat för den via skattsedeln under sitt liv. De flesta får inte vad de betalar för i det offentliga systemets Sverige. Är inte det ett problem, fru Sahlin och herr Ohly?

Det är inte svårt att förstå att socialdemokraterna vägrat diskutera förekomsten av fusk. Eftersom ingen kan försvara fusk skulle udden riktas den generella välfärden, vilket vore förödande. Den generösa och generella välfärden är grunden i socialdemokraternas samhällsmodell. Att peka på att nästan alla vanliga medborgare inte lever enligt systemets regelbok är således att ifrågasätta systemets legitimitet – och med all rätta!

Självklart kommer denna undersökning att möta hårt motstånd från vänster. Den kommer att beskyllas för ”högerpropaganda” och ”ren lögn” i vanlig ordning. Vänsterdebattörer har för vana att ta på sig sina allra mest effektiva hörselskydd när kritik mot den svenska välfärdsmodellen ventileras. Någon medicin på problemet har de inte.

Sverige behöver ett system som tillåter större autonomi för medborgarna. De som blir lidande när den offentliga vården inte levererar är inte de rika. De har råd att söka alternativ. Det är de fattigaste, de vanliga löntagarna som vänstern så ofta hjälteförklarar, som får stå tysta med sin kölapp. Den generella välfärden bör stegvis nedmonteras, bidrag och stöd ska behovsprövas. Det måste finnas en transparens och enkelhet i systemen. Då kan vi minska fusket men framför allt möta medborgarnas unika behov. Allt börjar i skattefrågan.

Nu kanske det blir lugnt ett tag

Så blev de då dömda till slut, de omtalade Stureplansprofilerna. Jag ska avhålla mig från att göra några lekmannabedömningar av bevisningen utan nöjer mig med att konstatera att vi åter igen har fått se en dom i tingsrätten bli till något helt annat i hovrätten. Att tingsrätten och hovrätten kan göra så helt olika bedömningar, där den ena leder till en friande dom och den andra till fyra års fängelse, är intressant. Nu kändes det ändå ganska väntat att de två misstänkta skulle fällas i hovrätten eftersom tingsrätten konstaterat att det förmodligen skett en våldtäkt men att det inte kunde styrkas att männen insett det. En sådan förklaring får bara inte hålla i en hovrätt givet bevisningen i fallet.

Det är bara att hoppas att hovrätten inte låtit sig påverkas av det massiva mediedrev som pågått. En friande dom skulle mycket väl ha kunnat skapa rubriker av det slag vi bevittnat i andra fall, där rättens ordförande med flera hängs ut med namn och ålder. Domstolarna måste alltid stå fria från allmänhetens reptiltänkande. Kanske kommer fallet upp i HD vad det lider.

Inskränkt

Så var det dags igen. Krav på förbud mot ”porrbilarna” i Stockholm. Sexism och förnedring, usch och fy. Så kan vi inte ha det. Ett förbud har tidigare avvisats eftersom det skulle strida mot yttrandefrihetsgrundlagen. Det tycker Sylvia Lindgren, socialdemokrat och märkbart rubbad, är ”bedrövligt”. Yttrandefrihet spelar ingen roll för henne.

Motionen är dåligt skriven och precis så patetisk som man kan vänta sig. Den börjar riktigt bra: ”Visst är det konstigt att man ska behöva drabbas av alla dessa bilar – som i huvudsak kvällstid – kör runt på Stockholms gator – med nakna kvinnor som synobjekt – görandes reklam för porrklubbar.” Hur går det till när man drabbas av en reklamskylt?

Problemet med Lindgrens och Palms förslag är inte bara att det inskränker på yttrandefriheten – det har politiker lyckats kringgå så många gånger förut – utan att det i förlängningen bör innebära att även porrklubbar förbjuds. Det torde vara nästa steg. Det är sjukt att förbjuda en laglig verksamhet att göra reklam för sig själv. Om Lindgren och Palm inte står ut med att se en skylt på ett bilflak står de säkerligen inte ut med annonser i tidningar heller. Och att censurera nätet är som vi alla känner till ett modernt sätt att säga ”det där tycker inte jag om”. Själva förekomsten av porrklubbar måste rimligen störa dessa kvinnors nattsömn.

”På något sätt måste det gå att få bort den här typen av otyg”, säger Sylvia Lindgren. Här avslöjar hon sig själv. Att påstå att det skulle vara kvinnoförnedrande är bara en populistisk feministreflex. Jag tror att Sylvia Lindgren skiter i det, faktiskt. Hon tycker bara inte om porrbilarna, därför ska de förbjudas.

Jag kan bli galen på sådana här inskränkta människor. Egentligen står de för samma rubbade världsbild som vilken nationalsocialist som helst. De föraktar människor som inte delar deras gudsförgätna värderingar, de ropar på förbud mot och inskränkningar av allt ”osunt” och i deras fotspår vandrar aktivister som tar saken i egna händer och förstör utställningar respektive ”sexistiska” reklamaffischer. Förhoppningsvis hamnar denna motion där de flesta motioner brukar hamna – i högen ”avslagen”.

Ofria friskolor

Socialdemokraterna har länge velat förbjuda religiösa friskolor helt och hållet. Miljöpartiet har stretat emot, men det främsta skälet till att skolorna fått vara kvar är att Sverige enligt Europakonventionen om mänskliga rättigheter helt enkelt inte har rätten att förbjuda dem. Moderaterna har upprörts över att Plymouthbröderna fått tillstånd att starta en friskola och nu vill regeringen förbjuda religiösa inslag i undervisningen. Det känns som något den förra regeringen hade kunnat föreslå.

Det är ännu oklart exakt vad detta kommer att innebära i praktisk tillämpning. Generellt sett finns ingen anledning att förbjuda skolor att lära ut något ur ett kristet eller muslimskt perspektiv, särskilt inte så länge alternativa tolkningar tillåts existera. De kommunala skolorna är inga under av neutralitet, om nu någon trodde det. Givetvis påverkas grundskoleeleverna av både sina lärare och av valet av litteratur. Endast mitt personliga historieintresse gjorde att jag läste om kommunismens härjningar under grundskoletiden, skolböckerna erbjöd nämligen ingenting i ämnet. Det är inte svårt att styra undervisningen enbart utifrån valet av vilka skolböcker barnen ska läsa, det behöver inte bara handla om agitatoriska predikningar.

Har någon undersökt vilka kunskaper barnen från konfessionella skolor har? Finns det grund i att barnen, som Björklund uttrycker det, "måste skyddas från extremism"? Det vore angeläget att titta på detta först innan man far ut i populistiska utspel.

Mer om prostitution

Blogge bloggar vidare om den absurda svenska sexköpslagen i ett europeiskt perspektiv. Jag har tagit upp fem punkter mot den svenska sexköpslagen här. Resolutionen i Europarådet kring prostitution kan hittas här. Att läsa Aftonbladet eller DN och tro att man får en korrekt bild är förstås alltid ett misstag, så även mitt.

Moderaterna fortsätter nedåt

Moderaterna fortsätter nedåt i opinionen, enligt SvD/Sifos oktobermätning är stödet för de nya moderaterna 22,7 procent - det lägsta sedan juni 2004. Om det inte hade varit för att socialdemokraterna går på opinionsmoln (42,8 procent) hade jag inte haft några problem med denna mätning. Folkpartiet får en liten skjuts som dock är alldeles för klen för att kallas "Björklund-effekt" och kristdemokraterna ligger där de egentligen hör hemma - utanför riksdagen. Även vänsterpartiet balanserar farligt nära spärren, vilket vi kan tacka Lars Ohlys nykommunistiska agenda för.

Varför straffar väljarna moderaterna? Det ska bli intressant att se om Reinfeldt över huvud taget berör alliansens situation i allmänhet och hans eget partis i synnerhet under den kommande partistämman. En vanlig klyscha är att väljarsvek beror på att partiet inte har fått ut sitt budskap. Detta stämmer till stor del när det gäller regeringen, vars kommunikation med väljarna med all rätt har kritiserats hårt. För moderaterna finns det däremot annat att fundera över. Väljarna verkar nämligen inte köpa att moderaterna verkligen är bättre socialdemokrater än sossarna själva. Så frågan är: vad ska Reinfeldt hitta på nu?

Logik i kubik

Enligt Demoskop håller svenskarna miljöfrågan som en av de allra viktigaste. Viktigast är vården, skolan och jobben men miljöfrågorna kommer på en fjärdeplats - före Sveriges ekonomi. Hur har svenska folket tänkt sig att vården och skolan ska kunna fungera i en välfärdsstat om Sveriges ekonomi inte är viktigare än så här?

Miljöpartiet är en hälsorisk

Nog för att Peter Erksson har rätt i att vänsterpartiet är gammalmodigt och bakåtsträvande, men särskilt modern är han inte själv. Miljöpartiets väg framåt är att ta ett stort steg bakåt - flyget ska bekämpas och det ska bli så dyrt att köra bil att folk tvingas ta cykeln i stället. Miljöpartisterna vill höja bensinskatten med en krona om året under de kommande åren. Det är obegripligt att förstå hur detta parti över huvud taget kan få några röster på glesbygden.

Till skillnad från den bensin vi tankar bilen med är flygbränslet befriat från skatt. Det är ett avtal från tiden efter andra världskriget som gäller internationellt. Miljöpartiet vill förstås införa skatt på flygbränslet också. Det skulle vara fint det. Skatten finns då bara i Sverige vilket naturligtvis får konsekvensen att flygbolagen ser till att tanka överallt förutom här.

Nästa steg i kampen mot flyget är att lägga ned flyglinjen mellan Stockholm och Göteborg. Lägga ned! Av miljöskäl. Det är så korttänkt och idiotiskt att man får greppa efter andan.
Tror Peter Eriksson att folk bara flyger för skojs skull? Har han ingen tanke på alla som flyger i jobbet? Inte för att de tycker att det är kul utan för att de måste. Lägg därtill alla sjuka människor som av hälsoskäl inte orkar med en lång tågresa utan vars enda möjlighet att ta sig någon längre sträcka är att flyga. Nej, vi ska sitta hemma. Glöm Thailandssemestern. Ta tåget till Göteborg i stället. Miljöpartiet är fanimej riktigt otäcka.

Men det var väl själva...

Nobels fredspris delas mellan klimatpopulisten Al Gore och FN:s klimatpanel. Det är löjeväckande, tragikomiskt och bedrövligt på en och samma gång. En man som gör en Power Point-presentation, åker jetplan runt världen och skrämmer människor med domedagsprofetior och fantastisk statistik får fredspris! Vad har karsloken gjort för freden i världen? Jag tror att jag oxiderar.

Feminism handlar inte om jämställdhet

Jag har skrivit om genusperspektiv och feministiska irrläror både här och här, men dessa frågor dör ju inte. De aktualiseras ständigt i debatten. Om två veckor håller moderaterna stämma och då riskerar partiet att anta en feministisk syn på samhället.

Jag är inte så mycket orolig som jag är förvånad över att moderaterna har svängt och nu pratar om värdet av ”feministiska teorier och genusvetenskap” för att öka kunskapen om könsroller och diskriminering. Detta är inte anständigt för ett borgerligt parti. När partiet väl har accepterat den feministiska logiken, hur långt kommer man att gå? Feminismen har många grenar, alltifrån radikalfeminismen (som betonar mäns makt och kontroll över kvinnors kroppar), den marxistiska feminismen (som menar att roten till det förment strukturella könsförtrycket skulle vara kapitalismen) till andra radikala avyttringar där själva existensen av kön ifrågasätts. Det finns även radikala feminister som menar att heterosexualiteten är en politisk institution och en maktfaktor i manssamhället som måste bekämpas. Vad är det som moderaterna vill lära sig med hjälp av dessa teorier?

Bärande i feminismen är idén om det falska medvetandet. Den som inte är feminist vet helt enkelt inte sitt eget bästa. Därför spelar det ingen roll om en majoritet av barnfamiljerna inte vill ha kvoterad föräldraförsäkring, när den väl är genomförd kommer alla att tycka att det var en bra åtgärd. Feministerna ligger alltså steget före.

Men påverkas vi inte alls av samhällets värderingar och förväntningar? Jo, det är klart att vi gör. Det är oundvikligt att föräldrars och lärares värderingar avspeglas i hur de behandlar barnen, exempelvis. Men vad vill vi åstadkomma med denna insikt? Jag fick en rätt traditionell uppfostran. I en feminists ögon skulle det ha varit skadligt för mig att min förskola inte hade något pedagogiskt genusmedvetande. Det skulle på något sätt fängsla mig i en könsroll och förhindra min fulla potential som människa i vuxen ålder. Men hur kan de visa det? Hur kan någon visa att jag har lidit på ett personligt plan av en traditionell ickefeministisk uppfostran? Det går ju inte. Alltså blir hela resonemanget spekulativt och hypotetiskt och i förlängningen irrelevant.

En gängse uppfattning tycks vara att feminism handlar om jämställdhet mellan könen, lika lön för lika arbete och andra politiskt korrekta krav. På samma sätt skulle en vänsterpartistisk partiledare säga att ”deras” socialism handlar om sex timmars arbetsdag och gratis SL-kort. Förenklingen och förvanskningen är på ungefär samma nivå. Feminismen delar nämligen i stora drag socialismens kollektivistiska människosyn, övertygelsen om osynliga strukturer och tanken om falskt medvetande.

Feminismens mål är i grunden att förändra människan. Genusvetenskapen och könsmaktsordningen är viktiga begrepp i den kampen. Utopiska ideal ska alltid ifrågasättas och det gäller i högsta grad feminismen. Det vore tragiskt om Sveriges största borgerliga parti bytte sida i den kampen.

Kultur som kultur

Folkpartisten Camilla Lindberg lade en motion om att sänka momsen på datorspel (vi får förmoda att det inbegriper alla spel) från 25 till sex procent, dvs. till den nivå som gäller för annan kultur. Hon blev då utskrattad av sina kollegor. Jag vet inte vad i förslaget som var så hysteriskt roligt, men det verkar fortfarande finnas en syn som säger att spel är för barn och att det innerst inne är skadligt. Detta märks ofta när olika medier presenterar undersökningar som visar att spel ökar inlärningsförmågan eller reaktionsförmågan hos den som spelar. Är det relevant? Måste man hitta ursäkter som dessa för att få spela med gott samvete, räcker det inte att konstatera att man spelar för att det är kul?

Även artikeln i E24 genomsyras av denna skepsis. "Ser du inga nackdelar med datorspel?", "Ser du ingen fara med sänkt moms?" Vad skulle faran vara i att spel blir billigare? Den stora kundgruppen är faktiskt inte barn längre utan vuxna män som har vuxit upp med spel och har det som ett fortsatt intresse. Människor som formulerar dessa frågor skulle aldrig komma på tanken att fråga sig om sänkta priser på biobesök eller lägre inträden till landets museer skulle öka besökarantalet och därmed vara skadligt.

Moderaterna R.I.P

De nya moderaterna är inget skämt. Vi var nog ganska många som hoppades att Reinfeldt innerst inne bara var en slug strateg som förstod att det inte gick att vinna val om socialdemokraterna kunde skjuta in sig på 130 miljarder i skattesänkningar och att det frihetliga budskapet, sjukt nog, måste kamoufleras för att gå hem. Hade vi tur skulle vänsterns eviga tjat om ”samma gamla höger” visa sig stämma. Politiken skulle ändå finnas där och genomföras i maklig takt.

Efterhand har våra förhoppningar dock kommit på skam, gång på gång. Att moderaterna nu definitivt ”stänger dörren” (en synnerligen tydlig markering) för vidare diskussioner om marknadshyror är ännu ett tecken på att moderaternas förvandling inte handlar om strategi i första hand: det är en medvetet ideologisk förskjutning bort från frihetliga värderingar om individens frihet, om fria marknadslösningar till ett kollektivistiskt och elitistiskt ovanifrånperspektiv.

Enstaka positionsförflyttningar går att acceptera, problemet är att tendensen har varit så entydig sedan Reinfeldt tog över moderaterna och i synnerhet sedan partiet hamnade i regeringsställning. Vi har en moderat finansminister som försvarar spelmonopolet. Vi har en moderatledd regering som vill motverka privata försäkringslösningar för människor och göra a-kassan obligatorisk. Detta är inte borgerlig politik!

Det är tragiskt att se det största borgerliga partiet göra avkall på viktiga principiella frågor. Moderaterna har förvandlats till ett feghetens och principlöshetens parti som är redo sälja ut grundläggande frihetliga värden för att det a) inte vill/vågar ta debatten eller b) inte har något intresse av det längre. Peter Eriksson kritiserade vänsterpartiet för att vara ”bakåtsträvande och gammalmodigt”. Precis den kritiken borde de frihetligt borgerliga som trots allt finns i riksdagen, och runt om i landet för all del, rikta mot moderaterna nu.

På valnatten sa Fredrik Reinfeldt att partiet hade att tillvarata förtroendet från tre olika grupper av väljare: de som alltid röstat på moderaterna, de som kommit tillbaka efter fiaskot 2002 och de som aldrig tidigare röstat på moderaterna. De trogna moderata väljarna har all anledning att se sig om efter ett nytt parti. Nu.

Möte för inbördes beundran

I dag samlas socialdemokraterna för rådslag för att diskutera "en starkare arbetslinje". Inte en utvecklad arbetslinje utan en starkare. Ordförande för Rådslaget Jobb är Thomas Östros. Ja, folk med nya idéer göre sig icke besvär.

Bland rosor och ogräs

Egentligen framför inte Peter Eriksson några nya ställningstaganden när han avfärdar en allians med vänsterpartiet i SvD. Det har länge funnits en skepsis mot vänstern inom både miljöpartiet och socialdemokratin och inget av de tre oppositionspartierna har visat någon entusiasm över en trepartiallians inför nästa val. Socialdemokraterna har hittills sagt det de brukar göra, nämligen att de har för avsikt att gå till val på sin egen politik.

Miljöpartiet vill förstås in i regeringen men lär ha begränsade möjligheter att ställa några ultimativa krav på socialdemokraterna efter en eventuell rödgrön valseger 2010 eftersom chanserna att slå sig in i den borgerliga alliansen måste bedömas som närmast obefintliga. Miljöpartiet har helt enkelt inga andra realistiska alternativ än att fungera som stöd till socialdemokraterna, även om det även fortsättningsvis skulle innebära att sitta i deras knä. Mona Sahlin kan således ta eventuella krav från miljöpartiet med ro tills vidare. På samma sätt skulle ultimativa krav från vänsterpartiet, som aldrig någonsin kan tänka sig att förhandla med borgerliga, kännas än mer tomma. Ohly kommer aldrig att fälla en vänsterregering eftersom alternativet i hans ögon är mycket värre.

Vänsterpartiet är oppositionens svarta får. Det är främst här de orealistiska och radikala förslagen återfinns och ska de gå till val som en rödgrön allians finns det uppenbar risk att trovärdigheten kan skjutas i sank av en borgerlig regering som är mer samspelt och har en tydligare gemensam värdegrund. Vänsterpartiet är ju faktiskt det enda partiet i riksdagen som verkligen vill genomföra ett systemskifte. Detta kan och bör den sittande regeringen utnyttja i nästa valrörelse. Tills vidare kan alliansen slipa på det regeringen Persson lyckades med i val efter val: att ifrågasätta oppositionens regeringsduglighet mot bakgrund av alla åsiktskillnader och splittringar som finns.

Världens coolaste pryl?

Tidningen M3 Digital World har utsett världens genom tiderna coolaste prylar. Jag vet inte vilka kriterier man har använt, men resultatet känns minst sagt släktstruket. Varför inte upplysa oss om saker som inte har varit eller är var mans egendom? Commodore 64 var häftig när den kom, men någon särskild coolhetsfaktor över allt annat har den inte. Walkman har däremot haft en viss coolhetsstatus, särskilt innan den blev riktigt populär. Jag saknar parabolantennen, som var riktigt cool när den blev tillgänglig. Extra coolt var det om man hade motor på sin antenn. Då var man king of the village.

1. Commodore 64
2. Nokia 6110
3. VHS-bandspelaren
4. Sony Walkman
5. NES
6. Vägg-TV:n
7. Canon Digital Ixus
8. US Robotics Sportster
9. Game Boy
10. iPod

Då är det tvångsrakning som ska in på lodrätt fyra...

Det har gått 40 år sedan Ernesto "Che" Guevara dödades. Det kan vi förstås fira, men syftet med uppmärksammandet av hans död är förstås det motsatta - att hylla Che och hans revolutionära ideal. Karln har ju blivit en industri. Det är värt att fråga sig hur många av alla med Che Guevara på bröstet som egentligen vet vad han stod för och vad dessa idéer har lett till. Tre?

Jag drar mig till minnes ett klädstånd i Malaysia där det såldes hammaren och skäran-tröjor. "Jaha, det har nått hit också..." var min spontana tanke innan jag såg att de även saluförde hakkorströjor. Röd tröja och hakkors på vit botten. Olaglig i Sverige så att det stänker om det. Jag tänkte nästan köpa en bara för att jävlas. Fast jävlas med vem, funderade jag då, köpte en Hard Rock-tröja av tveksam kvalitet i vanlig ordning och gick min väg. Undrar förresten om en sådan där tröja hade fastnat i tullen?

Sömnpiller

Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt har just haft sin första riktiga TV-duell. Eller duell och duell, förresten. Så mycket kamp blev det inte. Det blev precis så lugnt, sansat och nedtonat som vi kunde vänta oss av dessa två personer. Fördelen med Göran Persson var att han inte bara var en skicklig retoriker utan att han lyckades reta gallfeber på motståndarlägrets anhängare. Borgerliga väljare har verkligent tyckt genuint illa om honom. Det stärker kampviljan och gör debatterna intressantare och roligare.

Reinfeldts medvetet lyssnande och inkännande framtoning fungerade väldigt bra mot den bulldozeraktige Persson. Mot Mona Sahlin fungerar det sämre. Reinfeldts förtjänster i denna första duell var hans säkerhet i sin egen politik och insyn i socialdemokraternas alternativ - som fick Sahlin att i vissa stunder verka osäker på vad hennes partis förslag egentligen betyder i praktiken. Problemet är att Mona Sahlin försöker spela samma spel som Reinfeldt med sin mjuka framtoning. Det blir inte mycket till debatt.

Under större delen av debatten kunde några tydliga skiljelinjer inte märkas. Debatten saknade helt och hållet diskussion om ideologi (den enda av partiledarna som vill prata ideologiska skiljelinjer är faktiskt Lars Ohly) vilket gjorde att det nästan kom att likna en lokalpolitisk debatt där alla är överens om de stora grunderna och ägnar tiden åt att diskutera detaljerna. De som tidigare har hävdat att det är svårt att se skillnader mellan partierna och att politikerna bara säger samma saker, har ingen anledning att ändra åsikt.

Dagens kloka ord

”När jag lämnar något åt Guds försyn, då bär det rakt åt helvete.”

Christopher Heurlin, biskop i Visby stift 1838

Sverige+fri sexualitet = nonsens

DN rapporterar att den moderate riksdagsmannen Göran Lindblad röstat för legal prostitution i Europarådet. Men särskilt konsekvent är han inte, den gode Lindblad. Han menar att den svenska sexköpslagen inte fungerar men att han inte vill ändra den. Nähä? Och hur lyckades du göra den logiska kullerbyttan, herr Lindblad? Kanske vill han bara huka för de presumtiva angrepp som skulle komma på honom om han basunerade ut att han ville avskaffa sexköpslagen. Men i själva verket är det bara en logisk slutsats av hans eget uttalande… Om nu inte logik och politik hade känt sådant agg mot varandra, vill säga.

Göran Lindblad är alltså den rolige riksdagsmannen som hade valupptakt förra hösten genom baddräktsvisning på en nattklubb. Folk blev förstås arga. Förmodligen lite ”kränkta” också. Att det ska vara så jäkla tabu med sex i det här landet. Nazister förstör konstutställningar, feminister protesterar och skriker glåpord utanför porrbutiker. Och så sexköpslagen ovanpå allting – själva beviset för att synen på fri sexualitet i Sverige bara är en myt.

Låt oss klargöra det här en gång för alla:

1) En prostituerad kränker ingen annan människa genom sitt yrkesval
Vi ska inte lägga några moraliska aspekter i att en person har valt att sälja en sexuell tjänst till en annan person. Om det handlar om massage av nacken, ryggen eller könsorganen spelar ingen roll.

2) Ett frivilligt avtal mellan två myndiga människor ska inte vara olagligt
Om två vuxna människor bestämmer sig för att ingå en överenskommelse, ska inte staten ha någon rätt att hindra dem. En köpare vill ha en sexuell tjänst (orsaken är irrelevant) och sexsäljaren erbjuder den mot en bestämd summa. Inget problem.

3) Om sexköpslagen inte hjälper de prostituerade - varför finns den då?
Sexköpslagens effekter är svårbedömda. Vad vi vet är att det finns färre prostituerade på gatorna., vilket nte är så konstigt eftersom risken att bli upptäckt som sexköpare är uppenbar på öppen gatan. Verksamheten flyttar således till nätet där kontakter görs upp. Lagen tvingar verksamheten att flytta till en mer svårupptäckt plats. Möjligen skulle lagen avskräcka vissa eftersom det innebär en viss risk, men eftersom det är en bötesstraffslag är det likställt med fortkörning och därmed i lagens mening inget allvarligt. Det är de moraliska fördömandena av trångsynta människor som är värst. Att ge de prostituerade potentiellt sett färre kunder hjälper dem inte ur några problem.

4) Sexköpslagen göder kriminaliteten
Förbjuder du något måste du vara beredd på att det skapas alternativ på den svarta marknaden. Det såg vi inte minst under förbudstiden i USA och vi kan se samma tydliga mönster på narkotikaområdet. Det räcker med en rejäl skattehöjning på sprit eller cigaretter för att smugglingen ska öka lavinartat. När det gäller prostitution ökar utsattheten för de prostituerade eftersom de lätt hamnar i klorna på hallickar och kriminella som tjänar grova stålar på förbudet.

5) Öppenhet alltid bäst + rättigheter för sexsäljarna
Om en verksamhet är laglig, har du möjlighet att kontrollera den. Du ställer krav för att verksamheten ska få fortsätta existera. Möjligtvis eller kanske rent av sannolikt skulle antalet sexköpare öka om det fanns lagliga bordeller. Jag ser inget problem med det. I gengäld får du en genomlysning av varje bordell så att den följer uppsatta arbetsmiljöregler, så att de prostituerade inte utsätts för hot eller hamnar i en tvångssituation under någon hallick. De kan bli sina egna företagare.

Myndigheter måste genomföra inspektioner och en bordell måste leva upp till samma stränga regler vad beträffar arbetsmiljö och sociala rättigheter som vilket annat företag som helst. De prostituerade måste betala skatt, deras inkomst blir pensionsgrundande. De blir en del av samhället. Dessutom ökar öppenheten möjligheterna för de prostituerade som inte längre vill vara det att söka hjälp. Stödgrupper kan lättare rikta sina insatser.

Det finns således många argument, såväl sociala som rent frihetliga, för laglig prostitution. Tyvärr är folk på den andra sidan mer intresserade av att få ut sin egen privatmoral än att kunna argumentera för den.

Om att leva på en lögn

Det har diskuterats den senaste tiden om huruvida höginkomsttagare ska ha rätt till barnbidrag eller inte. Många liberaler inklusive undertecknad tycker att bidrag ska behovsprövas medan folk på vänsterkanten för ovanlighetens skull rycker ut till de välbeställdas försvar.

De gör det däremot inte av några rättviseskäl. Argumentet är nämligen inte att även höginkomsttagare har rätt barnbidraget eller att det är för barnens bästa – det handlar om det generella välfärdssystemets legitimitet. De flesta, inte bara höginkomsttagare, skulle nämligen klara sig rätt bra utan bidrag från staten, i synnerhet om skatten på arbete sänktes ännu mer. Detta är livsfarligt för alla som vill hålla befolkningen ovetande om att det är möjligt att leva mer självständigt och att den offentliga sektorn inte alls är en garant för kvalitet.

Vi kan se samma nervösa reaktioner på privata sjukförsäkringar. Om människor ser att det faktiskt går att få snabb vård på privat väg, varför ska de då betala skatt för offentligt driven vård? Kan de då inte få behålla mer pengar och teckna egna försäkringar i stället? Absolut inte. Åter igen handlar det om systemets legitimitet bland stora befolkningsgrupper i samhället. Risken för att folk ska vända socialdemokraternas omhuldade samhällsmodell ryggen är påtaglig om de gillar alternativet bättre. Därför måste alla försök att erbjuda valfrihet motarbetas.

”Det finns ingen samhällsmodell som har visat sig ge bättre resultat än den nordiska.”, säger Mona Sahlin och Pär Nuder. Det är precis den lögnen de är rädda för att svenska folket inte längre ska gå på.

Alternativ verklighet

Vänsterpartiet har presenterat sin skuggbudget och därmed klargjort skillnaderna till regeringens politik. Det är i sanning inte bara en alternativ budget utan en alternativ verklighet som vänstern presenterar.

Vi har hört det förr och valnederlaget har inte fått vänsterpartiet att tänka om:

150 000 nya jobb i offentlig sektor till 2010

Återinförd fastighetsskatt

Återinförd förmögenhetsskatt

Avskaffat jobbskatteavdrag

Lagstiftad rätt till heltid

Det är svårt att förstå vilken verklighet vänsterpartisterna vandrar omkring i. Förutom att återställa de impopulära skatter som alliansen avskaffat vill vänstern alltså höja skatten för alla, inklusive alla låginkomsttagare med små marginaler. Till att börja med. Vänsterpartiet har tidigare varit tydliga med att de inte utesluter ytterligare skattehöjningar efter en eventuell valseger.

Sossarna däremot satsar på pensionärerna. Det kan visa sig vara en vettig strategi med tanke på att det stora antalet pensionärer i Sverige, som inte har fått del i skattesänkningarna på samma sätt, kommer att växa radikalt framöver. I övrigt är socialdemokraterna vaga. De vill ha ”rättvisare skatter”, men verkar inte våga gå lika långt i återställarivern som vänsterpartiet. Det finns dessutom tydliga meningsskiljaktigheter mellan partierna. Vänsterpartiets stora löfte om 150 000 nya jobb i offentlig sektor framfördes innan förra valet men fick aldrig något gehör hos det dåvarande regeringspartiet. Inget tyder på att socialdemokraterna skulle våga avskaffa alliansens mest omtyckta åtgärd – jobbskatteavdraget – för att gå vänstern till mötes i detta vanvettiga förslag. Och när det gäller skolan svävar oppositionen fortfarande omkring utan att veta var den ska landa. Vänsterpartiet vill som bekant avskaffa betygen helt och hållet, miljöpartiet ligger närmare alliansen än de röda i friskolefrågor och socialdemokraterna har fullt sjå att försöka anpassa sin skolpolitik till den populära Björklundska verkligheten.

Det finns inte mycket i oppositionens alternativa verklighet som kan skrämma regeringen just nu.

Varför självmord?

Självmord är den vanligaste dödsorsaken för män mellan 15 och 44 år i Sverige. Det kan låta förskräckligt, men har vissa naturliga orsaker. Vi dör inte av sjukdomar i samma utsträckning längre. Vi är friskare och lever mycket längre. Dör vi i förtid är det oftast av en speciell händelse. Sjukdomar skördar förvisso många offer än i dag men även olyckor är en vanlig dödsorsak.

Vanligast i denna ålderskategori är alltså ta att sitt eget liv. Någon har sagt att vi har det bättre än vi mår i det moderna samhället. Men är det verkligen så illa att 1387 människor årligen ska behöva ta sina liv i Sverige (2004)?

Bland äldre människor, mellan 45 och 64, har självmordsfrekvensen stadigt minskat sedan 1980. Nu visar nya studier för 2005 och 2006 att självmorden ökar bland unga kvinnor. Jag har ännu inte gått igenom den nya statistiken, men historiskt har vi haft en relativt stabil kurva när det gäller självmord. Det handlar inte om några toppar och dalar utan om en rätt stabil utveckling i en viss bestämd riktning. Det verkar heller inte gå att peka ut särskilda samhällen eller stater där självmord är vanligare av en orsak som är specifik för just dessa. Ryssland har den överlägset högsta självmordsfrekvensen i Europa. Sverige ligger bättre till än Norge men samtidigt sämre till än Grekland och Moldavien.

Det finns många olika teorier och synsätt inom suicidforskningen. Undersökningar har visat att självmordsfrekvensen är högre bland välutbildade och att den ökar under låg- och högkonjunkturer. Vi vet också att självmordsförsök är vanligare bland tjejer men att pojkar lyckas genomföra självmorden i högre utsträckning. Det lär ha med valet av metoder att göra.

Avslutningsvis lite kuriosa om just metoderna. Att förgiftning är den vanligaste suicidmetoden var väntat. Jag blev dock lite förvånad över att den gamla klassikern hängning fortfarande är så välanvänd.

Fritt fram för privatimport?

EU:s domstol har nu konstaterat att Sveriges förbud mot privatimport av alkohol strider mot EG-rätten eftersom det är ett handelshinder. Folkhälsoargumentet duger inte för att försvara den svenska linjen.

Detta bör rimligen betyda följande:
1. Alla som har fått sin alkohol beslagtagen av den svenska tullen ska få ersättning.
2. Det är nu fritt fram att importa sin egen alkohol för privat bruk.
3. Kampen mot Systembolaget kan återupptas.

Moderaterna har länge velat avskaffa Systembolagets handelsmonopol, men a) partiet har inte drivit frågan i regeringsställning och b) alliansen har en kristdemokratisk foklhälsominister. Pannkaka, alltså. Den enda rimliga möjligheten att börja öppna upp för ett slopande av handelsmonopolet är att ta EU till hjälp. EU har hittills inte varit särskilt behjälpligt i denna fråga, vilket har varit lite förvånande. En av mina förhoppningar med EU-medlemskapet var avskaffade monopol. I stället har EU skickat otydliga signaler som kunnat tolkas välvilligt av jurister på båda sidor. Eftersom inget har hänt har det i praktiken inneburit en seger för folkhälsofascisterna.

Kanske kan frågan väckas på nytt tack vare denna lilla positiva nyhet...

Recension: Halo 3

Vi har väntat i tre år. Det har blivit dags att avsluta fighten.

Det går knappast att överskatta betydelsen av Halo för Microsoft. Vägen från idé till förverkligad produkt var krokig. Spelet var på väg till Mac och PC, det hann förvandlas från strategi-, till tredjepersons- och slutligen förstapersonsspel innan det blev releasespel till Microsofts mångmiljardsatsning Xbox. Det var Halo som sålde konsolen och utan det hade kanske mjukvarujätten lagt ned sitt förlusttyngda projekt och spelvärlden hade sett helt annorlunda ut i dag. Men Halo kom och segrade. Halo 3 är tänkt att avsluta trilogin om Spartan 117, eller som vi alla lärt känna honom: Master Chief.

Bäst någonsin
Vi börjar i djungeln. Porlande vattenfall och bäckar, levande gräs och buskar och uråldriga trädstammar där starkt solljus försöker tränga sig igenom den täta vegetationen blir skådeplatsen för de första hetiska striderna i Halo 3. Det är som en subtropisk semesterdröm, men stunderna att hämta andan är förstås få. Både genom skildrandet av bedårande natur och högteknologisk utomjordisk arkitektur visar Bungie åter igen prov på att deras design tillhör spelvärldens mest smakfulla.

Spelet börjar i högsta tempo – och ökar sedan under de följande fem sex timmarna. Man kan inte annat än le av förtjusning. Under dessa timmar är nämligen Halo 3 något av det absolut bästa och hektiska jag spelat sedan det första Halo kom eller möjligen sedan Resident Evil 4. Det tar inte länge innan vi förflyttas till en militärbas. Det är sargade lämningar av mänskligheten vi möter. Skadade soldater lutar sig mot de kala väggarna och stirrar storögt när Master Chief vandrar förbi följd av Arbiter, Elite-soldaten som beslutade sig för att trotsa Profeterna och hjälpa människorna att slåss för planetens överlevnad.

Bungie vet precis vad alla fans vill ha och vi får det – och mer därtill. Vi får storslagna fältslag och fantastiska miljöer. Vi får köra nya Warthogs och tanks, nya Brute-fordon och det helt nya flygfordonet Hornet. Vi ställs mot större och smartare Scarabs – mer skräckinjagande, intelligenta och svårbesegrade än tidigare. Det enda som fattas är egentligen stora slag till sjöss. När den ena höjdpunkten avlöser den andra sitter jag faktiskt och väntar på det.

Under långa stunder i spelet vilar en undergångsstämning. Till skillnad från Halo 2 utspelar sig faktiskt denna tredje del mestadels på jorden och skildrar mänsklighetens till synes hopplösa kamp mot en utomjordisk fiende som mot bakgrund av sin religiösa övertygelse vill utplåna hela människosläktet. Bungie hade faktiskt kunnat spela ännu mer på denna stämning och därmed gjort varje uppdrag mer angeläget för spelaren. I vanlig ordning blir spelaren tilldelad uppdrag i en förutbestämd ordning utifrån en historia som inte tillåter några valmöjligheter. Halo-spelen har i den bemärkelsen alltid varit väldigt traditionella. Det fungerar emellertid så länge uppdragen känns logiska utifrån vad som händer i spelet och där gör Bungie ett gott jobb.

Till skillnad från föregångarna är Master Chief skild från AI-chipet Cortana under större delen av spelet. Hon dyker emellanåt upp i ögonblickskorta hallucinationer, men striderna får man för första gången klara utan Cortanas hjälp. Det känns lite ovant.

Ett, tu, tre
Flera delar av Halo 3 känns igen från de båda föregångarna, men här är det vackrare, mer uppdrivet och fantastiskt mycket mer storslaget. Det är ingen tvekan om att det är en ny generations hårdvara som driver detta spel. Vapenbalansen är bättre än i Halo 2, där ett vapen i varje hand introducerades och därmed rubbade den perfekta balans som fanns i originalspelet. Även här går det att sätta vapen i två händer, men mest effektiv är jag med en Assault rifle, ett energisvärd och granater som vackert ackompanjemang. Ett, tu, tre. Det är möjligt att rycka loss kulsprutor och plasmakanoner, men på grund av den enorma styrkan i dessa vapen har ammunitionen reducerats.

Fiendeuppbådet domineras denna gång av Brutes, de groteska, stora och starka bestarna som introducerades i föregångaren. De uppträder mer samspelt och är mer medvetna om din närvaro och förehavanden än tidigare. Att använda omgivningen i stridssituationer är minst lika viktigt som någonsin tidigare. Det gör att man kan spela samma sekvens på ett flertal olika sätt, helt beroende på hur man använder miljöerna. Viljan att experimentera sig fram till den perfekta lösningen sinar aldrig.

Jag har ännu inte nämnt kontrollen. Det beror på att den i vanlig ordning är precis så perfekt som vi vant oss vid att den ska vara. Det är fortfarande en viss utmaning att bemästra en Warthog i hektiska situationer, för att inte nämna den fyrhjulingliknande Moongoose, men sättet att styra den möjliggör å andra sidan en oerhörd rörelsefrihet för den som behärskar det perfekt.

Samma misstag igen
Hade spelet tagit slut efter de fem första timmarna hade denna text varit en nästan fånig kärlekshyllning. Nu blir den inte det. Under spelets sista två timmar gör nämligen Bungie samma misstag som de gjorde i både Halo och Halo 2. De sänker spelet ett snäpp. Parasiterna som kallas The Flood och är allas fiender dyker upp igen. Jag är varken förvånad eller särskilt besviken när det händer. Problemet är att de timmar som följer nästan uteslutande ägnas åt dessa parasiter, som inte är särskilt svårbesegrade en och en men blir en avskyvärd pina när de anfaller i dussintal på dussintal. Det är svårt att ha en taktik när anfallen sker från alla håll samtidigt.

Inte bara fienderna utan även miljöerna tappar i attraktion mot slutet. I sökandet efter Cortana kastas man ned i något som snarast liknar en tjocktarm inifrån. Denna organiska miljö är till en början fascinerande eftersom den ser ut att ”leva”, men utgör spelets överlägset jobbigaste, mest repetitiva och frustrerande del. Det förvånar att Bungie, efter fem fullständigt strålande timmar av underhållning, åter igen kan försämra ett spel på detta sätt.

Slutet
Efter sju timmar är det så slut. Det kan låta kort när vissa spel i dag sätter som mål att underhålla spelaren i uppemot 40 timmar. Men jag uppskattar att Halo-spelen alla har haft en längd som gjort att även människor med heltidssysselsättning kunnat klara dem utan att sjukskriva sig. Underhållning måste vara tillgänglig och vad Halo beträffar har onlinespelandet blivit en minst lika viktig del som enspelarläget. Halo 3 lär sätta nya deltagarrekord på Xbox Live och därmed underhålla betydligt längre än de flesta andra spel.

När det är dags att lägga ifrån sig handkontrollen och eftertexterna rullar är det med en känsla av att ha upplevt en storslagen resa – häftigare än det mesta som går att uppleva i spelväg. Halo 3 är en värdig avslutning på en spelserie som blev klassisk med Halo, gjorde många besvikna med Halo 2 och nu alltså återupprättar varumärket som den största rymdsagan av alla och Master Chief som den superhjälte bland superhjältar som vi alltid betraktat honom som. Det känns stort och jag håller i handkontrollen ett litet tag till.

Format: Xbox 360

Betyg:

9/10

Några Halo 3-filmer:

Trailer
In-game