M tar farväl av Reinfeldt

Helgens moderatstämma har bjudit på omprövningar och oväntat mycket självreflektion. Gamla sanningar har omprövats och nödvändiga steg tagits i rätt riktning. Moderaterna har nu definitivt kastat av sig arvet från Fredrik Reinfeldt och blivit "sig självt" igen.

Flera bra beslut fattades. Även om frågan om LAS har blivit onödigt upphaussad som ett slags universallösning för problemen på arbetsmarknaden, är det de facto rätt och riktigt att se över lagstiftningen. I motsats till vad man kunde tro från Moderata ungdomsförbundets jublande selfies fattades inget beslut om att genast riva upp LAS eller avskaffa turordningsreglerna. Däremot ska partiet titta på saken.

Migrationsfrågan var förstås het. Partiet ser nu effekterna av den öppna era hjärtan-politik som dess förre partiledare drev tillsammans med övriga Alliansen och Miljöpartiet. Moderata kommunalpolitiker äntrade talarstolen en efter en och kritiserade dagens politik i skarpa ordalag. En moderat från Huddinge konstaterade torrt att "det är lätt att öppna sina hjärtan om man inte behöver ta konsekvenserna av det." En synlig passning till idealisterna i ungdomsförbundet. Kommunpolitikerna tar konsekvenserna varje dag, och läget är som alla känner till desperat, akut och ohållbart ute i alltfler av landets kommuner.

Stämman röstade med förkrossande majoritet (179-28) för temporära uppehållstillstånd som huvudregel (om personen efter tre år har skyddsbehov och/eller har kommit i arbete ska det leda till permanent uppehållstillstånd). Argumenten både för och emot TUT och PUT har varit ganska missvisande. Moderaterna behandlar nämligen denna fråga som en integrationspolitisk åtgärd, vilket är tokigt. TUT eller PUT har i sig inget med integration att göra.

Däremot sänder det en signal till den som invandrar. Om du söker asyl kommer din ansökan att prövas och om du får ja innebär det att du erbjuds ett temporärt skydd i Sverige. Skulle situationen i hemlandet förbättras är det naturligt att den invandrade återvänder efter att ha fått skydd under en begränsad tid. I många fall kommer skyddsbehovet kvarstå, då är det rimligt att TUT leder till PUT efter en tid.

Argumenten emot har varit lite besynnerliga. Dels att PUT som huvudregel skulle ge bättre integration. Det är minst sagt märkligt att påstå detta i ett land med västvärldens sämsta integration av människor från andra länder (främst utomeuropeiska). Dels att det skulle vara krångligt och kostsamt med TUT eftersom ansökan måste omprövas. Sedan när började öppenhetsvänner bry sig om kostnader? Och betyder det också att vi ska avskaffa rätten att överklaga domstolsbeslut eftersom omprövningar är kostsamma?

Vi verkar ha sett slutet på både kärleksbrev till facket och idealistisk öppenhetsvurm i Moderaterna. Det betyder att eran Reinfeldt definitivt är över. En lättnad kunde anas, ty det gick anmärkningsvärt smärtfritt att skaka av sig den reinfeldtska migrationspolitiken. Många moderater har knutit handen i fickan alltför länge. Sannolikt var stödet för öppenhetspolitiken aldrig särskilt brett i partiet. Däremot var Reinfeldts ställning stark.

Moderaterna har fattat ett klokt beslut som innebär att tre av fyra allianspartier vill ändra migrationspolitik, om än på marginalen.

Det räcker förstås inte. Det löser inte den akuta situationen här och nu och det förklarar inte hur lågutbildade människor från söndertrasade (klan)samhällen ska kunna bli en produktiv del av det svenska samhället. Men det kanske blir något för nästa stämma. Väl där kommer M ha ett annat Sverige att hantera.

Ett förlorat parti

Det finns tydligen ännu vissa människor med några sorts principer kvar i Moderaterna. Dessa hjälpte till att på moderatstämman stjälpa ett typiskt vänsterförslag om att öppna för kvotering till bolagsstyrelserna men också att få bort skrivelsen "jämn fördelning av oavlönat hushållsarbete" ur det idélösa idéprogram som ska antas i helgen.

Moderaterna leds i dag i praktiken av två vänstermänniskor, Anders Borg och Fredrik Reinfeldt. Under Reinfeldts ledning har Moderaterna inte bara tagit ett rejält kliv åt vänster - partiet har också urlakats på idéer och principer, sådant vi normalt brukar sammanfatta med ordet "ideologi". Förnyelse har blivit nyspråk för urlakning.

När Nya Moderaterna klubbar det nya idéprogrammet lägger det definitivt tiden som ett allmänborgerligt parti med frihet på agendan bakom sig. Genom att anta ett idéprogram som helt saknar idéer och i stället är sprängfullt med klyschor och plattityder markerar Alliansens största parti att tiden när liberala väljare med stor säkerhet valde Moderaterna på valdagen är förbi.

I stället för att tala visionärt om framtidens samhälle pratar Nya Moderaterna om "god ordning i de offentliga finanserna". Och så ska partiet förstås lösa "vardagsproblem" och vara "lyssnande", vilket i praktiken betyder att politiken ska kunna förändras för att i varje givet läge röstmaximera. Idéprogrammet har förvandlats till en lång DN Debatt-artikel och statsministern själv "varnar" för att ha visioner.

Avideologiseringen är inte unik för Nya Moderaterna. Alla partier är på god väg att bli kampanjorganisationer snarare än idéfabriker. Det hade kunnat vara något positivt om vi, likt USA, hade haft ett starkt fokus på personval och väljarna fått chans att rösta på individer i första hand och dessa hade haft en reell möjlighet att påverka och sticka ut. I Sverige är det dock även fortsatt partierna som bestämmer vilken chans olika kandidater ska ha att bli invalda, vilka som ska släppas fram och vilka som ska hållas kort.

De som är ointresserade av politik brukar ursäkta sig med att partierna är så lika varandra och att det inte gör någon skillnad vilket man röstar på. I dag måste även den mest initierade politiknörd instämma i detta. Dagens partier trängs i dag i en överbefolkad mittfåra. Endast Vänsterpartiet sticker ut något, men något liberalt parti har vi inte i riksdagen.

Förhoppningar finns om att Annie Lööfs centerparti ska fylla den luckan, men det finns goda skäl att vara återhållsam i sina förhoppningar. Än så länge finns inga tydliga indikationer på att Lööf vill göra Centern till en stark liberal kraft.

Moderaternas tid som liberalers hopp är definitivt ute under överskådlig tid. När Fredrik Reinfeldt lämnar över till någon annan kanske Moderaterna har blivit just det "samhällsbärande" parti han velat skapa. Men det har då också blivit idémässigt irrelevant.

(M)akten framför allt

Socialdemokraterna har historiskt slagit sig väldigt mycket på bröstet. De byggde Sverige och Sverige är världens bästa land. Från borgerligt håll har det låtit tvärtom: Sverige är dåligt, dåligt, dåligt. Därför att det är socialdemokratiskt.

Därmed går det att ge Fredrik Reinfeldt rätt när han säger att Sverige förmodligen aldrig varit så bra som Tage Erlander hävdade men heller aldrig så dåligt som den svenska borgerligheten velat påskina. Sverige har, förmodligen, alltid varit lite så där lagom bra. Men nu är det plötsligt annat ljud i skällan från borgerligt, eller åtminstone moderat, håll. Sverige är, *trumvirvel*, ett föregångsland!

Moderatledarens paroll på partistämman får mig att tänka på Fredrik Häréns föreläsning (och uppläxning av politiker och andra företrädare) på Kunskapens dag 2007. Där togs exempel efter exempel på att västvärlden i allmänhet och Sverige i synnerhet inte alls är föregångsländer. Asien är inte bara på väg ikapp utan har faktiskt redan gått om på vissa håll. Härén gjorde en liten grej av hur vi pratar om oss själva och andra. Vi är den utvecklade världen (developed world), Kina och Indien är den utvecklande världen (developing world). Har vi alltså slutat att utvecklas? Fredrik Härén menade i sin, medvetet provokativa, föreläsning att vi har slutat att drömma om en bättre framtid. Vi har redan byggt folkhemmet, nu ska det bara putsas på och, framför allt, skyddas från oinbjudna gäster.

Om Moderaterna vill bli det statsbärande partiet räcker det inte med att påstå att Sverige är ett föregångsland och hävda att vi har all rätt att vara stolta svenskar. Detta sänder snarast motsatta signaler, nämligen att vi inte behöver utvecklas längre. Är man ett föregångsland är det ju övriga världen som ska lära av oss, inte vi av dem. Detta är en hållning som har dominerat tankevärlden inom svensk politik i decennier och den är livsfarlig. Den inbjuder inte till idédebatt, den stimulerar inte drömmar om en bättre framtid. Den kommer inte att leda till ett friare och bättre samhälle. Under Reinfeldts ledning är Moderaterna på väg att ge upp drömmen om ett bättre samhälle, en bättre och friare framtid.

På ett ideologiskt plan finns det tusen skäl att bli livrädd för den ideologiska analfabeten Reinfeldts pragmatism. Hans ledarskap riskerar att svepa iväg minsta spår av idédebatt inom borgerlighetens största parti. Det är lätt att se vad han försöker göra, det har varit tydligt ända sedan valsegern 2006: Moderaterna ska bli 2000-talets SAP. Det statsbärande partiet som struntar i ideologi utan sätter makten allra främst. Socialdemokraterna har all anledning att vara oroliga, särskilt med historiens svagaste S-ledare vid rodret. Dessvärre har landets alla liberalt sinnade väljare minst lika mycket att frukta från den utveckling vi just nu ser inom Moderaterna. Faktum är att det enda som skulle kunna sätta stopp för Reinfeldts våldtäkt på partiet, är ett moderat valfiasko. Ett sådant skulle emellertid samtidigt betyda att vi under minst fyra år får kommunister i den svenska regeringen. Hur vi än vänder oss har vi ändan bak.

Jag kan förstå den som nästa år kommer att rösta borgerligt bara för att alternativet är sämre. Men ska inte en regering väljas på sina egna meriter och inte på motståndarnas uselhet? Betänk att även inom Moderaterna finns det radikalfeminister. Även inom Moderaterna sjungs klimatalarmismens lov för högan sky med ökade miljöskatter på vanligt folk som följd. Också inom Alliansen finns förbudsmentalitet inom allt från alkohol till sex och narkotika. Även inom Alliansen finns gott om företrädare som älskar att reglera våra liv och som vill att vi ska leva efter just deras moral. Och när det gäller integritetsfrågor på nätet, är Alliansen rent av ett sämre alternativ än den rödgröna oppositionen.

Det krävs alltså ett synnerligen rymligt samvete hos den liberal som tänkt sig att rösta på något av allianspartierna 2010.

Ett skott inifrån

Det är inte bara partilösa liberala bloggare som är kritiska mot Moderaternas politik för ungdomar. Inför partikongressen i Västerås sågar MUF-ordföranden Niklas Wykman sitt moderpartis politik och hävdar att en skärpning krävs om inte partiet ska fortsätta att locka endast elva procent av väljarna under 30 år.

Nu är Moderaterna så pass stora i andra åldersgrupper att det kan räcka till en valseger ändå. Men att partiet har stött bort "en hel ungdomsgeneration" (för att använda statsministerns egna ord), måste ändå betraktas som ett problem på sikt. Precis som Wykman konstaterar har Moderaterna i stället för att betrakta internet som "en arena för frigörelse där kunskap och affärsmöjligheter sprids och skapas" i stället har kommit att misstänkliggöra det som "en mötesplats för terrorister, mobbning och spelberoende." Han skulle kunna lägga till pedofiler. Detta gäller visserligen inte bara Moderaterna utan i nästan lika hög grad även övriga riksdagspartier. Och det är i ärlighetens namn rätt symptomatiskt för hur politiker brukar reagera mot saker de inte kan kontrollera. Politik handlar om kontroll och internet har blivit den hala tvålen som är stört omöjlig att få grepp om. Därför kommer en strid ström av lagförslag från både EU och den svenska riksdagen, alla i syfte att ge politikerna kontrollen åter. Men vissa av oss hade en gång i tiden uppfattningen att Moderaterna var ett parti som tog individens parti mot den stora stygga staten.

En MUF-ordförandens ord brukar inte tas på för stort allvar i moderpartiet. I partiets ögon är ungdomsförbundet, för att citera en tidigare ledande moderat, en samling "testuggare" utan verklighetsförankring. Opinionssiffrorna och regeringsinnehavet har dessutom gjort Reinfeldts nya moderater styva i korken.

Det ska bli intressant att se om någon enda moderat vågar höja rösten mot den riktning som partiet färdas just nu. Bråk är det sista Reinfeldt vill ha så här ett år före valet. Jag vet att det finns tänkande människor kvar i partiet. Men vågar de yttra sig?

Alltid något

Så var då moderaternas stämma över för den här gången. Det var ingen dum idé att fly fältet till en Tallinn-färja med frejdiga speakers, tveksam underhållning, smörgåsbord och mycket öl. Väl tillbaka på svensk mark möts jag av nyheten att stämman faktiskt klubbat att staten ska sälja Svenska Spel och därmed avveckla spelmonopolet - trots desperata försök från finansministern att övertyga partiet om att idrottsrörelsen kommer att döden dö om den inte får några procent av vinsten från Svenska Spel.

Anders Borg försökte alltså göra en Bosse Ringholm - ljuga och överdriva för att bevara spelmonopolet. Det finns flera skäl till att spelmonopolet borde avskaffas förutom det uppenbara att staten inte ska syssla med spelverksamhet. Svenska Spel har nästan alltid sämst odds. Monopolet snedvrider konkurrensen på ett elakt sätt eftersom andra bolag inte får göra reklam för sin verksamhet hur som helst. Och monopolet är alls inte den garant för den svenska idrotten som företaget vill göra gällande. Det handlar om några procent av vinsten, resten går rakt in i statskassan till en välkomnande Anders Borg.

Svenska Spel och dess försvarare gör sig också skyldiga till ett annat hyckleri, nämligen det om spelberoendet. Att påstå att ett statligt monopolföretag som gör reklam för sig självt i TV och tidningar, på stan och hos spelombudet finns till för att förhindra spelmissbruk är ett sanslöst hyckleri. Om staten ska driva företag kan den i alla fall vara ärlig med att det är för pengarnas skull.

Det torde inte vara omöjligt för regeringen att enas om en utförsäljning innan nästa val. I sådana fall kan vi med lite tur ha fått två stora monopol avskaffade inför nästa val - samtidigt som ett tredje (Systembolaget) tryggt sitter kvar. Det är glädjande att se att det finns moderater som har övertygelse nog att köra över sin finansminister inför öppen ridå. Det är desto tråkigare att denna anda inte gjorde sig gällande i fler frågor.

Om att få ha Fredrik för sig själv

Årets moderata partistämma är ingen rolig tillställning. Det finns inget hopp om några strider, några starka oppositionella röster eller något som kan lägga smolk i partistyrelsens bägare. Partiet ligger stadigt över 20 procent i opinionen och Reinfeldt är fortsatt populär. Partiets förnyelse kan fortsätta och om vi får tro ledaren själv har den bara börjat.

Ordet förnyelse har generellt sett en positiv klang, men vad det egentligen handlar om är en anpassning till "vad folk tycker i allmänhet". Reinfeldt sträcker upp fingret i luften och känner vart vindarna blåser för att veta vad han och partiet ska tycka. Det är ett bakvänt sätt att skapa politik på.

Är då inget heligt för karln? Jo, även för Reinfeldt finns "eviga värden". Han pekar ut "frihet, människans möjlighet att fatta egna beslut och tvivel på att politiken ska göra allt". Det är tillräckligt svävande för att partiet i princip ska kunna gå till vänster om socialdemokraterna utan att dessa "eviga värden" överges. Reinfeldt har gett sig själv gott manöverutryme.

Moderaterna (och som det verkar även Muf) vill förnyas för att bli mer relevant i folks vardag. Det är i sig en sympatisk och helt nödvändig målsättning. Tyvärr kapitulerar moderaterna för att nå det målet. I stället för att fråga sig hur man når ut till väljarna med sina värderingar, hur man blir relevanta och vardagsnära utifrån den moderata grundsynen, byter man värderingar. Reinfeldt frågar retoriskt hur stora moderaterna "orkar" bli, underförstått "hur mycket vill vi förändras för att växa?" Motfrågan blir självfallet: är det någon mening i att växa om man har bytt åsikt för att nå dit? I partipolitikens värld är det såklart det, det enda som betyder något är partiets resultat i valet 2010. Inte värderingarna. Det är makten, inte idéerna, som betyder något.

En förhoppning med regimskiftet var att det även skulle innebära ett värderingsskifte, att alliansen skulle lyckas visa på att deras alternativ till socialdemokraterna faktiskt är bättre och att de förbättringar som utlovats på sikt skulle komma att förändra människors värderingar och uppfattningar i frihetlig riktning. Det kan vi sluta att hoppas på nu eftersom moderaterna inte längre utmanar de värderingar som socialdemokraterna skapat i samhället utan tvärtom omhuldar dem. Reinfeldts eftermäle kan bli det av en mycket lyckad borgerlig politiker, en politiker som grundlade en period av borgerligt maktinnehav efter lång tid i opposition. Men tittar man på vad han egentligen har åstadkommit, lär vi se att han faktiskt gått socialdemokraternas ärenden och bevarat deras älskade modell.

Några rader ur moderaternas frejdigt pinsamma kampanjlåt (det ska tydligen till nazister och socialister för att göra bra politisk musik) får tjäna som avslutning. Jag flyr nu fältet till Tallinn för att gynna ölindustrin och söka mitt hopp någon annanstans än hos Anders Borg.

Nya jobb
Och bättre barnomsorg
Vi får hopp
Tack vare Anders Borg
Men bäst ändå
Är att varje kväll
På tv:n få
ha Fredrik för sig själv

Upplagt för strid

Det bubblar i de moderata leden. Missnöjet med partiets klängande kring klassiskt socialdemokratiska värderingar har upprört många klassiska moderater, som vi väl får lov att kalla dem. Partisekreterare Schlingmann försöker givetvis utmåla motsättningarna som tecken på hur brett partiet är, att det är en styrka. Det kan det vara i vissa fall, men här handlar det inte bara om lite skilda åsikter i vissa sakfrågor utan om delade bedömningar i hur den svenska modellen ska se ut. Moderaternas försvar för fackliga övertramp och fackligt maktmissbruk har retat många som inte känner igen sig i partiet.

Det lär bli strid om arbetsrätten och fackliga sympatiåtgärder. Motioner har lagts och alla frihetliga krafter kan uppmanas att hålla tummarna för att stämman kör över partiledningen. Dessvärre är det inte särskilt troligt. Moderaterna har fortfarande ett förhållandevis starkt stöd i opinionen, Reinfeldt är populär och det var trots allt de nya moderaterna som vann valet. Att partiet sitter i regeringsställning kan paradoxalt nog minska förändringsbenägenheten. Partiledningen kan uppmana stämman till att hålla tillbaka kostsamma reformförslag för att inte utgifterna ska skena nu när moderaterna och alliansen kämpar för att framstå som trygga befäl vid budgetrodret. Ingen vill göras ansvarig för att partiet framställs som oseriöst.

Schlingmann vill göra moderaterna till ”ett parti för alla”. Det låter som en sosseklyscha, men han menar allvar. Risken är stor att moderaterna fortsätter att närma sig socialdemokraterna och att frihetliga frågor överges i allt snabbare takt, helt enkelt eftersom de är för "smala" och inte delas av den breda massan. Att anpassa politiken till ”aktuella samhällsproblem”, som det heter, kan skapa en ständigt föränderlig politik som formas utifrån opinionsundersökningar och tillfälliga vindar i samhället. Visst måste politiken utvecklas hela tiden, men vilken trovärdighet får ett parti som helt byter åsikt i frågor som har varit partidefinierande under många år? Och hur många moderater är villiga att byta åsikt för sitt partis skull?

Stämman börjar inte förrän på torsdag, men just nu får man lust att säga som de brukar säga i medelmåttiga amerikanska actionthrillers: I´ve got a baaad feeling about this…