Om dygden att försörja sig

"A-kassan är en försäkring, inget bidrag!" brölade Lars Ohly under Alliansens tid vid makten. Och mycket riktigt gjorde Alliansen ett försök att göra arbetslöshetsförsäkringen till mer av en försäkring genom att öka egenfinansieringen av den.

Om anställda i enskilda branscher tillsammans bär kostnaden betyder det att branscher med hög arbetslöshet får en högre a-kassa och vice versa. Kostnaden följer risken. Detta var det rödgröna blocket emellertid emot, vilket leder till slutsatsen att vänsterpartierna inte alls vill att a-kassan ska vara en försäkring utan tvärtom ett bidrag från staten.

Att försörja sig själv borde vara en dygd. Det är det inte i dag. I takt med att bidragssystemen vuxit i omfattning har människor fått möjlighet att välja bort jobb för att de anser att just det där jobbet inte riktigt passar dem.

Här finns en ideologisk strid som borgerligheten måste ta. Den handlar om det klassiska temat arbete vs bidrag. Temat är bekant och har förstås debatterats i valstugor i många valrörelser. Men denna gång måste striden tas med en större kompromisslöshet, ty Sverige står inför ett vägval. Vi kan inte ha ett bidragssystem som ger människor högre inkomster än vad pensionärer som arbetat hela sina liv får varje månad. Det är oanständigt, orimligt och ohållbart.

Under lång tid har "gratis" varit ett mål för partierna på den politiska vänsterkanten, och borgerligheten har inte bekämpat detta nog. Gratis betyder som bekant "betalas av någon annan via skatten". I en situation när Arbetsförmedlingen och Migrationsverket kräver 160 miljarder extra under fyra år och regeringen själv spår ökad arbetslöshet och underskott för de kommande åren, föreslås ändå gratis glasögon till alla barn (kostnad: 120  miljoner). En helt bisarr prioritering i ett läge när varje skattekrona borde vridas och vändas på.

Är det då inte så att det helt enkelt inte finns tillräckligt med jobb? Nej, så är det inte. En egenföretagare i ett städföretag berättar hur det kan gå till vid rekryteringsträffar hos Arbetsförmedlingen. Hur det kan se ut när ingen vill ha jobbet som erbjuds:

Jag har hört så många anledningar till varför jobbet jag kan erbjuda inte passar. Jag får höra att det är "pinsamt" att vara lokalvårdare, att man är morgontrött, att man inte är så "pepp" på det, att det är tråkigt att städa, att man hellre vill "jobba med media eller något kontorsjobb".   

Man vill inte jobba med lokalvård, men det känns helt okej att sitta hemma och bli försörjd av människor som jobbar, bland annat oss lokalvårdare. Är det mer heder i det?

Detta är upprörande. Men inte ett dugg förvånande. Det finns ingen heder i att försörja sig själv längre, och denna attityd har möjliggjorts av det generösa bidragssystem som politikerna har skapat. Det handlar dels om generösa ersättningar, men också om utbildningspolitiken.

Högre utbildning har i allt högre grad blivit en avstjälpningsplats för de som inte vet vad de vill göra med sitt liv. De registrerar sig för en kurs, inkasserar CSN-pengar och får tiden att gå. Alla vi som läst vid svenska universitet och högskolor har, tror jag, sett vår beskärda del av studenter som egentligen inte är ett dugg motiverade utan bara finns där för att få tiden att gå. Detta är personer som över huvud taget inte har inom den högre utbildningen att göra, men i en tid när lärarens auktoritet är i botten får motiverade studenter helt enkelt stå ut med att dras ned av sina omotiverade kurskamrater.

Stefan Löfven har sedan han blev partiledare för Socialdemokraterna upprepade gånger talat om att människor ska "göra sin plikt och kräva sin rätt". Ordningen i detta mantra är förstås ingen slump. Först gör man sin plikt, sedan kan man kräva sin rätt.

Problemet för Löfven är att hans politik inte kräver av någon att göra sin plikt för att få rättigheter. Det hela är en chimär (och vi kan notera att ingen journalist har frågat honom vad som händer om man inte gör sin "plikt"). Löfven har talat om "utbildningsplikt" för nyanlända, som om gratis utbildning vore en uppoffring. Han har däremot inte föreslagit att den som tackar nej till jobb ska bli av med alla ersättningar.

Statsministerns ord om ordning och reda och plikt och rätt är tom retorik. Därför måste borgerligheten nu ta striden på allvar. Uppvärdera arbetets värde. Göra egenförsörjning till en dygd igen. Stå upp för alla som försörjer sig själva, betalar skatt och sköter sig. Och slutligen: ta en ideologisk strid mot bidragssamhället.

Alla kommer inte i alla lägen att vara självförsörjande. Men vi måste få till stånd ett värderingsskifte där målet är att den som kan arbeta också ska göra det. Politiken måste leva upp till detta mål i praktiken, inte bara i retoriken.

Det finns inga dåliga jobb. Om det är något som är dåligt, är det att bli försörjd av andra.