Omskolningsfeministerna

Den som inte håller med Fi ska skickas på omskolning. Det gäller i synnerhet män. Fräscht parti de har, feministerna...

Fi:s partiprogram hittar du här. Det är fullt av godbitar för den som letar galenskaper och sektmentalitet. Det är alltså detta parti som bland annat DN gladeligen, och helt okritiskt, ger en helsida.

Det är upp till oss att #GranskaFi

DN ger Feministiskt initiativ en helsida i dag. Tidningen intervjuar deltagare på Gudrun Schymans "home-party" på Teater Giljotin. 70 kvinnor och 4 män deltog den gången, får vi veta.

Inga kritiska frågor ställs om partiets extremistiska politik. Jag ser framför mig hur DN:s reporter tvärtom sitter och myser när hon följer med i Schymans jargong. Om Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet får kritik för att föra en orealistisk ekonomisk politik är det ingenting mot för det rosa luftslott, det rena dagdrömmande, som Fi står för.

När feministerna nu får så mycket gratisreklam och helt undgår granskning i de större medierna, får vi andra försöka dra vårt strå till stacken. Det räcker att glutta på partiprogrammet. Berätta för alla du känner vad Fi egentligen står för, och vilken extrem politik som många nu funderar på att ge sin röst.

Feministerna vill in i parlamenten. Vi kan hålla dem ute.

Tidigare bloggat:
#GranskaFi - De rosa extremisterna

Läs även:

Rebecca Weidmo Uvell på SVT Debatt
 

Få stock för miljön

Går det att förena nytta med nöje? Pornhub tycker det. Där kan man nämligen titta på porr och göra en insats för miljön samtidigt.

För varje 100 filmklipp du ser hos Pornhub lovar porrsajten att plantera ett träd. Notera dock att det bara gäller i "Big Dick"-kategorin, ifall du råkar snegla på något annat.

Pornhub har genomfört liknande kampanjer tidigare, exempelvis den för bröstcancerforskningen under parollen Save the Boobs. Nu är parollen i stället Pornhub Gives America Wood. Tänk om de politiska partierna kunde ha liknande slogans.

Vad tycker Naturskyddsföreningen om Pornhubs senaste kampanj?

Att gömma debatten i en utredning

Beatrice Ask har varit fåordig om vad EU-domstolens utslag om datalagringsdirektivet betyder för den svenska lagstiftningen.

Nu tillsätts en utredning. Uppdraget är tvådelat: det första går ut på att "se över hur de svenska reglerna förhåller sig till de brister i direktivet som EU-domstolen har lyft fram", det vill säga om svensk lagstiftning är laglig. Utredare blir Sten Heckscher, f.d. rikspolischef och ordförande i Högsta förvaltningsdomstolen. Resultatet av detta uppdrag ska redovisas om sex veckor - alltså kort efter EU-valet.

Det andra uppdraget går ut på att föreslå förändringar som utredaren finner lämpliga för att stärka skyddet för den personliga integriteten. Resultatet av denna del ska presentera den 1 oktober, det vill säga två veckor efter riksdagsvalet.

Man kan nästan tro att regeringen försöker undvika övervakningsfrågorna i valen...

Sektfeministisk cirkus

På bloggen Toklandet hittar vi tips om Feministiskt forum den 10 maj och dess innehåll. Allting är ömsom komiskt, ömsom förfärande.

Roligast är kanske seminariet "Konsten att bli lesbisk". Feministerna propagerar för att kvinnor ska byta sexuell läggning i syfte att bekämpa patriarkatet. Det ska tydligen även ge ett bättre sexliv, vilket är en intressant slutsats (är heterosexuella män generellt dåliga i sängen?). Betänk för ett ögonblick reaktionerna på det motsatta - ett seminarium om att "bota" homosexuella och få dem att byta läggning.

Mindre rolig är nedanstående programpunkt. 90-talets fokusering på bortträngda minnen av traumatiska händelser och sexuella övergrepp i barndomen som en förklaring till avvikande beteende i vuxen ålder - perspektiv som präglade både socialtjänst, polis och rättsväsende - fick katastrofala resultat.

Individer övertygades om att de utsatts för övergrepp i allt från spädbarnsålder och framåt. Som Dan Josefsson visade i sin SVT-dokumentär pågår denna sorts terapi faktiskt fortfarande. Andra utsattes för rättsövergrepp när polis, åklagare och domstolar sedan tog uppdiktade berättelse för sanning och skickade oskyldiga män i fängelse.

Det var en förfärlig tid som vi inte ska tillbaka till. Feministerna tycks däremot hylla idén om bortträngda minnen som ett led i den feministiska kampen. Man kan inte annat än bli illamående. Ingen från Säter verkar delta i arrangemanget.

Mycket som feministerna anför är bara stolligt, orealistiskt och skrattretande. Men ibland dyker det upp exempel som det ovan och gör allvar av den extrema ideologins yttersta konsekvenser, i detta fall att institutionalisera rättsosäkerhet.

Det borde inte förvåna. Vi ser feminister på barrikaderna för att uppnå omvänd bevisbörda i sexualbrottmål. Varför skulle de inte stämpla kritik mot bortträngda minnen som "anti-feminism"?

Extremfeministerna är en sekt, men en farlig sådan eftersom de inte granskas av mainstreammedierna utan tvärtom får mycket mer utrymme än deras storlek motiverar. När de kritiska frågorna aldrig ställs, när feminismens extrema sidor inte blottläggs, kommer alltfler att tro att Schymans feminister är en grupp käcka kvinnosakskämpar som egentligen bara vill väl. Inget kunde vara mer fel.

När jag ser den extremfeministiska rörelsen påminns jag om ett känt citat från UKIP:s Nigel Farage: "You are very, very dangerous people indeed."

Tidigare bloggat:
#GranskaFi - De rosa extremisterna

Läs även:
Rebecca Weidmo Uvell på SVT Debatt

Han sade...vad?

"Jag tycker i grunden att det är väldigt bra för svenska folket om vi [politiker] tycker likadant."

Fredrik Reinfeldt i Dokument inifråns Politiker utan mål.

Vänsterns välfärdslögner

Politiken är en lögnernas verksamhet, men aldrig ljugs det så mycket som under ett valår. Partier i opposition har förmånen att ljuga lite extra eftersom de kan dra paralleller mellan upplevda brister i samhället och regeringens politik, även om det saknas samband mellan de två.

Vänsterextremisten Daniel Suhonen skriver tillsammans med två andra vänstersossar att Reinfeldts borgerliga allians med "systematisk precision" har försvagat den svenska modellen. Alliansens politik har varit en "kraftfull attack" mot denna älskade modell. Man kan riktigt se borgerlighetens elaka leenden framför sig när den bakom stängda dörrar konspirerat för att skjuta välfärden i sank.

Problemet med Suhonens och hans kompisars resonemang är att det är förljuget och felaktigt. Att påstå att regeringen har sänkt skatterna så mycket att framtidens välfärd inte kan finansieras är närmast löjeväckande.

Nu när Sverige under Alliansens ledning har gått från att ha världens högsta skatter till världens näst högsta, tycker de tre vänsterdebattörerna att Sverige blivit ett lågskattesamhälle. Skatteintäkterna har emellertid ökat. Och de skattekronor som går till vården har ökat. Det borde rimligen intressera Suhonen et al., som säger sig värna skattebasen och välfärden så varmt, men givetvis berörs inte detta faktum.

Det är också pinsamt att påstå att en ökad ojämlikhet i samhället gör att välfärden håller på att "rasa samman".  Det debattörerna påstår är helt enkelt inte sant. De ljuger.

Alliansen har bedrivit en rätt typisk socialdemokratisk välfärdspolitik under sina åtta år vid makten. Regeringen har agerat förvaltare av en välfärdspolitik som alla riksdagspartier i grunden ställer upp på. Det skiljer bara på marginalen.

Det finns ingen nyliberal konspiration, det finns knappt ens en borgerlig framtidsvision längre. Men vänstern lever på att varna och hota om den där mörka framtiden som vi hittills aldrig sett röken av. Miljöpartiet har i flera decennier hävdat att tillväxtens gränser är nådd. Debattörer och politiker på vänsterkanten har hävdat att skattesänkningar och privatiseringar kommer tvinga välfärdsstaten på fall och skapa något slags libertarianskt djungel.

Om det är något vi vet, är det att vi med fortsatt tillväxt och effektiviseringar fått en välfärdsökning som gjort livet bättre och längre för alla. Inte sämre.

Det finns inget som tyder på att vi inte kan se framtiden an med en betydligt större optimism än vad både vänstern och borgerligheten i dag gör. 


Läs även:
Fnordspotting

Bäst på bistånd

Sverige är en stor biståndsgivare. Politikerna har beslutat att minst 1 procent av BNP ska gå till bistånd. Folkpartiet är det alliansparti som försvarar enprocentsmålet mest helhjärtat.

Under 2013 var det bara Norge som gav bort en större procentandel av BNP - 1,07 procent mot Sveriges 1,02. I konkreta pengar var dock Sverige mer givmilt. 38 miljarder kronor, nästan en hel försvarsbudget, gick till bistånd.  

Ingen frågar vad pengarna går till. Ingen tycks intresserad av målstyrning. Viktigast är tydligen att vi ger bort mycket pengar, ty så behålls bilden av Sverige som ett tolerant och snällt land runt om i världen.

Jag har inget principiellt emot bistånd. Däremot är jag svårt allergisk mot idén att bistånd är så heligt att politikerna beslutat sätta ett enprocentsmål - utan en uppfattning om vad pengarna ska åstadkomma.

De nästan 40 miljarder som pumpas ut varje år hade förstås kunnat göra bättre nytta på annat håll. Att påstå att Sverige inte har råd att rusta upp försvaret är inte sant - det handlar bara om att politikerna prioriterat annat.

Vi vet i dag att statligt bistånd är ett oerhört ineffektivt sätt att hjälpa länder ur fattigdom. Många av de länder som Sverige skänker bistånd till har varit fattiga i decennier. Oräkneliga miljarder har pumpats in utan att dessa länder vare sig blivit rikare eller mer demokratiska. Däremot har ledargarnityret högst sannolikt fått det bättre, vilket de kan tacka svenska skattebetalare för.

Tyvärr är det bara Sverigedemokraterna i riksdagen som ifrågasätter biståndspolitiken. Liberala debattörer som Fredrik Segerfeldt har skrivit en hel del om det idiotiska biståndet. Det saknas således inte kunskap om dess brister.

Men vem bryr sig om fakta när man har ett enprocentsmål att följa? Viktigast är väl trots allt att man mår bra när man ger?

Biståndstoppen (räknat i mdr kr)
1. USA (205,5)
2. Storbritannien (116,5)
3. Tyskland (91,6)
4. Japan (76,8)
5. Frankrike (74,1)
6. Sverige (38)
7. Norge (36,3)
8. Nederländerna (35,4)
9. Kanada (32)
10. Australien (31,6)
...
24. Grekland (2,0)

Källa: Gapminder

Ännu en präktig rättsskandal

Minns ni "fallet Ulf"? Mannen som anklagades av sin dotter för grova och upprepade våldtäkter med sadistiska inslag. Efter att mannen tagit kontakt med Uppdrag Gransknings redaktion, började Hannes Råstam gräva i ärendet.

Bo Larsson, som han egentligen heter, beviljades resning och frikändes slutligen från alla misstankar. Då hade han redan suttit inspärrad i flera år, misstänkt och dömd för ett brott som nog kan sägas väcka mer avsky än mord.

Han fälldes på synnerligen skakiga grunder. Flickans berättelse var den enda bevisning åklagaren hade. Fantasier om sadistiska sekter, gruppvåldtäkter och barnprostitution borde ha fått utredarna att höja på ögonbrynen. Men allvarliga brister i utredningsarbetet - uppenbart orimliga uppgifter kontrollerades inte - kombinerat med att domstolarna undanhölls vital information låg till grund för de fällande domarna. Och precis som i fallet Quick spelade terapi en viktig roll.

Nu har ett fall som bär tydliga likheter med ovanstående rättsskandal uppmärksammats. Det handlar om en man som satt nio år i fängelse för grova och upprepade sexövergrepp på sin dotter och som nu är friad från alla misstankar. Det pris han har betalat för det svenska rättssamhällets misslyckande är omöjligt att begripa.

En ointresserad advokat, en åklagare alltför kåt på en fällande dom och oprofessionella utredare. Det är allt som behövs för att en människa orätt ska fråntas sin frihet.

Jag minns mitt besök på föreningen Atsub (Anhöriga till sexuellt utnyttjade barn) för ett antal år sedan. När jag lyfte "fallet Ulf", som Hannes Råstam engagerade sig i, och var en avgörande och påpekade att mannen beviljats resning och frikänts, blev svaret: "Jag vet nog vad han har gjort". Den kalla kommentaren, som helt ignorerade att personen i fråga friats från alla misstankar, berörde mig.

Det förfärande i dessa rättsskandaler är att ett frikännande i domstol inte räcker. En person som misstänkts och dömts för ett dylikt brott kan aldrig kan bli riktigt rentvådd i allmänhetens ögon, hur friad han än blir rent juridiskt. Det kan inget skadestånd göra något åt.

Se Hannes Råstam uppföljning av "fallet Ulf" - lika skakande i dag som då. 

Alla måste läsa:
HAX

En sansad röst i sexbrottsmörkret

I tider när hysteri och överdrifter är det som driver nyhetsförmedlingen och i allt högre grad även det politiska arbetet, är det befriande när sakliga och kunniga forskare kliver fram och säger: Nej, det där stämmer inte alls.

Niklas Långström har varit en sådan person under ganska många år nu. Som professor i psykiatrisk epidemiologi, tidigare chef för Centrum för våldsprevention vid KI och med stor erfarenhet av att forska om och arbeta med sexualförbrytare, i dag inom Kriminalvården, har Långström mer på fötterna än de allra flesta.

I gårdagens Aktuellt i SVT tillbakavisade han att pedofiler som begått sexualbrott mot barn ofta återfaller. En liten minoritet återfaller, och dessa "punktmarkeras". Men de allra flesta gör det inte. Detta gäller för övrigt även andra sexualbrott. Det finns en vida spridd uppfattning i samhället att en person som har begått en våldtäkt löper särskilt stor risk att begå brottet igen. Det finns inget stöd för detta.

Brott med störst återfallsrisk är, enligt studier som Brottsförebyggande rådet presenterat (gäller åren 2003-2009), narkotika- och trafikbrott. Sexualbrott hamnar betydligt längre ned. Men statistik räcker inte för att övertyga allmänheten. Den vägleds av något slags magkänsla.

Långström konstaterar också att mycket tyder på att pedofili är en sexuell orientering som inte går att "bota". Den finns med från tidig ålder men kan också förstärkas av yttre faktorer, exempelvis om en person har utsatts för sexuella övergrepp som ung.

Även om en sexuell dragning till minderåriga inte går att medicinera bort är det möjligt att arbeta med personen i fråga för att undvika att övergrepp sker. Verksamheter som Preventell, som är en hjälptelefon dit personer med denna läggning kan vända sig för att få prata, är ett sätt att nå ut. Det behövs förmodligen fler.

Pöbelmentaliteten att pedofiler, ja alla dömda sexualförbrytare, ska hängas ut inför grannar och arbetskamrater, bygger på den felaktiga idén att risken för återfall är stor. Därför har omgivningen "rätt att få veta".

Snarare riskerar en sådan hållning att öka risken för återfall eftersom personen i omgivningens ögon redan är dömd att begå nya brott. I ett sådant fall rämnar de skyddande faktorer som annars hade kunnat få personen att avstå från att begå ett nytt brott (risken att förlora jobbet, att grannarna får veta med allt obehag det medför osv).

Ibland önskar man att människor kunde tänka lite längre än näsan räcker.

Alla är rädda för Rädda Barnen

Rädda Barnen har släppt rapporten "Ung röst", som är en enkätundersökning med närmare 25 000 elever i årskurs 6, 8 och första året på gymnasiet (det sägs inget om bortfall).

När det kommer till "snälla" organisationer, till vilka Rädda Barnen onekligen hör, bör man vara på sin vakt och granska utspel och undersökningar både en och två gånger. Ofta stämmer rubriker och uttalanden inte riktigt överens med resultaten.

Undersökningen "Ung röst" fick genast uppmärksamhet i landets större medier. I SVT fick vi veta att "var fjärde barn eller tonåring har fått kränkande meddelanden på nätet" och att 17 procent att flickorna haft ätstörningar. Andra delar av undersökningen har återberättats i andra medier.

En sak går att utläsa väldigt tydligt: barn har det generellt sett bra i Sverige. Väldigt bra. I undersökningen uppger 98 procent att de känner sig trygga hemma. Runt 97 procent känner sig trygga till och från skolan samt på lektioner och raster. 90 procent säger sig få den hjälp som hon eller han behöver i skolan, och en övervägande majoritet (79 procent) erbjuds läxhjälp av lärarna.

Rädda Barnen gör föga förvånande en stor sak av att många gymnasister känner sig stressade över skolarbetet eller betygen. Jag är snarare förvånad över att bara runt hälften svarade ja. Vem var inte stressad i den åldern?

Stress har en negativ klang men behöver inte bara vara något negativt. Stress gör oss fokuserade på uppgiften, får oss att prioritera. Stress är en högst naturlig del av det moderna livet, och en helt igenom stressfri tillvaro är det nog få som egentligen önskar sig. En stressfri skola kan inte vara ett rimligt mål, i synnerhet inte om skolan ska vara en förberedelse för vuxenlivet.

När det gäller ett ständigt aktuellt ämne som mobbning är det svårt att dra några slutsatser av Rädda Barnens resultat eftersom kategorin klumpats ihop med frågan om huruvida eleven någon gång under skolåret känt sig kränkt (79 procent svarar trots detta "inte alls").

Rädda Barnen drar som brukligt stora växlar på resultaten. Det är organisationen jobb, antar jag. Men medierna är alldeles för slappa och ställer inte relevanta motfrågor. Det är fortfarande lite jobbigt att göra det mot organisationer som "bara vill väl".

Det Rädda Barnen gör är att hitta smulor och kalla dem för surdegsbröd. Ordföranden Inger Ashing slår på organisationens hemsida fast att "[b]arnens bild av skolan visar att situationen i skolan inte är acceptabel för många". Ett litet fåtal elever översätts till "många".

Nio av tio barn i undersökningen tyckte att det är viktigt att "de som bestämmer lyssnar på barn". Jo, det är klart att barn vill bli lyssnade på. Det ville jag också när jag var 12. Men det är inte samma sak som att låta barn styra skolan.

Snällhetsorganisationerna fortsätter att behandlas med silkesvantar av medierna. Ingen vill stöta sig med Rädda Barnen, Ecpat eller Naturskyddsföreningen. De ses som godhetens objektiva språkrör i samhället. I själva verket har även dessa organisationer sina egna agendor och vrider och vänder på fakta för att uppnå sina mål. Precis som de politiska partierna.

Men nåde den som ifrågasätter. Efter Janne Josefssons utskällda Uppdrag Granskning-reportage om den snedvridna och överdrivna barnfattigdomsstatistiken, drar sig förmodligen ännu fler för att höja sin röst mot godhetens apostlar.

Datalagringen: Fler måste protestera

Lagring av alla människors elektroniska kommunikation strider mot grundläggande mänskliga rättigheter, slog EU-domstolen nyligen fast. Hittills har detta inte fått några konsekvenser för svensk lagstiftning.

Intresset från regeringen och Socialdemokraterna att riva upp lagstiftningen förefaller obefintligt. Vilket bara kan tolkas på ett sätt: dessa partier tycker att det är helt i sin ordning att stifta lagar som kränker mänskliga rättigheter. Inget nytt under solen, skulle väl vissa säga.

Men förutom att även polisen vill att datalagringen fortsätter som om ingenting har hänt, har nu även Ekobrottsmyndigheten sagt sitt. Enligt myndighetens analytiker Johan Dencker kan polisen inte bekämpa brott om inte alla människors elektroniska fotspår lagras.

Det är en skrämmande syn på brottsbekämpning. Självfallet skulle vi kunna få ned brottsligheten, och öka den upplevda tryggheten, om hela samhället övervakades med kameror. Våld i nära relationer skulle sannolikt minska drastiskt om det sattes upp kameror i människors hem. De flesta brott av den typen begås där. Detsamma gäller sexualbrott.

Men vilket samhälle skulle vi skapa? Vilken begränsning i människors rätt till ett privatliv skulle inte detta fullskaliga övervakningssamhälle innebära? Varje steg i denna riktning måste diskuteras, debatteras, stötas och blötas.

Ty varje ny övervakningskamera, varje ny lag som ger polis och andra myndigheter större befogenheter att övervaka och registrera oss, är ett steg i riktning mot det totala övervakningssamhället. Vi är på god väg dit. Mot det samhälle där anonymitet är något misstänkt. Det samhälle där vi förväntas vara öppna med allting, hela tiden, för att inte bli misstänkliggjorda. Detta är ett samhälle på övervakarens villkor, inte på medborgarens.

Dencker skriver att det är lika omöjligt att rikta datalagringen enbart mot personer misstänkta för brott som det är att "endast göra nykterhetskontroller på dem som är rattfulla".

Vilket är ett märkligt perspektiv. Det är snarare som HAX skriver:

Datalagringen är lika orimlig som om polisen skulle kontrollera alla trafikanters nykterhet hela tiden. 

Att polisen och Ekobrottsmyndigheten inte har personlig integritet på sin prioritetslista är inte överraskande. Det är därför desto viktigare att det finns goda motkrafter som talar för den enskilde medborgaren. Ur ett rättighetsperspektiv.

Vi måste bara bli fler.

Putins växande aptit

Händelseutvecklingen i Ukraina är oroväckande, för att uttrycka det milt.

Krim är förlorat. Nu håller delar av östra Ukraina på att slitas loss av kriminella gäng som ockuperar polisstationer, myndighetsbyggnader och lokala parlament, kidnappar polischefer och journalister och jagar bort demonstranter för ett enat Ukraina när polisen handfallen ser på. Det är skakande hur små beväpnade grupper kan överta kontrollen på detta sätt.

Putin tittar sannolikt på och bockar av sin lista punkt för punkt. Allt går nu hans väg. Ukraina är destabiliserat. Enskilda delar vill utropa självständighet och sannolikt ansluta till Ryssland. Putin gör sitt genom att underlätta för dem att bli ryska medborgare.

Putin kan komma att svälja sitt grannland bit för bit. Han har inte gjort någon hemlighet av att han ser Kiev och Ukraina som innerst inne ryska. Målet är sannolikt att destabilisera Ukraina så mycket att landet antingen upphör att existera som suverän statsbildning, alternativt blir en rysk lydstat under en ryssvänlig president.

Omvärlden? Den gör - ingenting. Sanktioner, javisst, men det var när Krim annekterades. Sedan har västvärlden inte velat gå vidare. Tyskland är rädda för att Putin ska stänga gaskranen. USA vill inte ha ett nytt kallt krig, och absolut inte några militära äventyr. Barack Obama har därför varit pinsamt lam i både uttalanden och handling. Och övriga börja inse att det är jobbigt att bråka med en jätte som Ryssland.

Ryssland använder förstås dubbla måttstockar i allting det företar sig. Utrikesminister Sergej Lavrov kritiserar Ukraina för att kalla "fredliga demonstranter" för "terrorister". Närmast genant, givetvis, när man betänker att det är just detta som Putin gjort under sin tid vid makten. Om det är något Lavrovs chef bemästrar till fulländning, är det att slå ned på oppositionella och brännmärka vanliga demonstranter som förrädare och terrorister.

Det finns inga goda avsikter i Rysslands agerande. Ja, det är faktiskt svårt att inte dra paralleller till Hitlers uppladdning under 30-talet som slutade med att Tjeckoslovakien slukades. Då tyckte britter och fransmän att det inte var så konstigt att tyskar ville förenas med andra tyskar. Detta synsätt gav grönt ljus för intagandet av Sudetlandet och Anschluß av Österrike. Argumentationen från den ryska regimen i dag bär tydliga likheter med den tyska då. Och i likhet med dåtiden vet ingen hur långt imperialisten är beredd att gå.

Kina vacklar fortfarande och tycks osäkert på hur det ska agera. Som kinesiska bedömare uttryckte det i statliga CCTV häromkvällen går den kinesiska regeringen en besvärlig balansgång just nu. Å ena sidan vill den behålla goda relationer med USA, EU och Ryssland. Å den andra markera mot att Ryssland kränker Ukrainas nationella suveränitet.

Det är upp till västvärlden att visa att Putins agerande får svåra konsekvenser. Hittills har varken EU eller USA förmått detta. Vilket givetvis har stärkt Putin ytterligare och ökat risken för ett sönderfall och i värsta fall inbördeskrig i Ukraina.

För varje dag, varje vecka, växer Putins självförtroende. Och, i värsta fall, även hans aptit. Ibland är historielösheten hos världens mäktigaste män och kvinnor förbluffande.

Läs även:
Fröjdhpunkt

Frihetsfrontens talarkväll: april

Till april månads talarkväll kommer Peter Stein, nationalekonom och Afrikaspecialist, och talar på temat "Utvecklingen i Afrika".

Tid: Torsdag 24 april kl. 19.00
Plats: Twang, Katarina Bangata 25 i Stockholm

På Twang finns god BBQ-mat och dryck att köpa.

Föranmälan krävs senast dagen före. Det kan du göra här!

Alla är välkomna!

Datalagringen och rättvisan

EU-domstolens ogiltigförklarande av datalagringsdirektivet har inte fått några reella effekter på svensk lagstiftning än.

Men reaktioner har ändå kommit. Såväl Bahnhof som Tele2 har upphört med datalagringen, och Post- och telestyrelsen (PTS) har inte vidtagit några åtgärder mot dem. Som en följd av detta har Rikspolisstyrelsens chefsjurist Eva-Lotta Hedin anmält Tele2 till PTS. En som i sin tur reagerade på detta var Ung Pirats Gustav Nipe. Han beslöt polisanmäla Eva-Lotta Hedin.

Dessutom har Piratpartiet bett EU-kommissionen riva upp den svenska datalagringen med hänvisning till EU-domstolens beslut. Den svenska riksdagen har som bekant tvärvägrat att ens pröva om svensk lag är förenlig med de mänskliga fri- och rättigheterna.

Kul att det rör på sig. Allt detta sätter mediernas ljus på datalagringen, vilket är bra.

Samtidigt kan konstateras att Alliansens övervakningsförespråkare, som sökt misstänkliggöra Edward Snowden med att han inte nämnt Ryssland i sina avslöjanden (varför skulle han det när han arbetade på NSA?), nu måste hitta på nya svepskäl för att misstro honom.

Snowden har nämligen ställt frågan om förekomsten av rysk massövervakning, och lagligheten i den, direkt till Vladimir Putin i rysk TV. Allan Widman (FP) är plötsligt tyst.

#GranskaFi - De rosa extremisterna

Att Miljöpartiet glider på en räkmacka i medierna har vi dryftat tidigare. Men det finns fler partier på vänsterkanten som inte granskas, som möts av journalisterna med öppna armar, snälla frågor och massor av gratisreklam.

Feministiskt initiativ målar upp ett samhälle där kvinnor är systematiskt förtryckta, och där män är förtryckare. Därför, anser de, måste feminismen in på samhällets alla nivåer. Vi ska fostras i feministisk ideologi.

Fi ställer på sin hemsida frågan om partiet är ett enfrågeparti och besvarar den föga förvånande med ett nej. Men Fi är ett parti som tar feminismen in på alla tänkbara och otänkbara områden. Detta skapar en likriktning som snuddar vid den ordning som finns i diktaturer där den "sanna läran" ska predikas på samhällets alla nivåer och institutioner.

Det börjar alltid i skolan. Där vill Fi ha ett "obligatoriskt könsmakts-, funktionalitets-, hbtq-, och antirasistiskt perspektiv" samt "inslag av normkritisk pedagogik". Givetvis ska även feministiskt självförsvar läras ut i skolan. Jag får lätta Nordkorea-vibbar av detta. Men det är bara början.

Medan Alliansen och oppositionen anklagar varandra för ofinansierade skattesänkningar eller reformer kan Fi stå vid sidan om och lova allt till alla. Vi hittar förslag på max 20 elever i varje klass, sex timmars arbetsdag, rätt till heltid, allas rätt till ett tryggt boende under livets alla skeden, allas rätt till ett arbete. Och mycket annat.

Mest framträdande är som sagt hur det feministiska jämställdhetsperspektivet skär genom alla politikområden. Fi är fanatiska och liknar i detta avseende en sekt. Nedan följer några exempel på hur genomgripande det feministiskt perspektivet är.

Detta har vi hört betydligt mindre om i medierna:

Även den ekonomiska politiken ska läggas om
- Alla ekonomiska reformer "på samtliga politiska nivåer" ska innehålla konsekvenser utifrån ett maktperspektiv.
- BNP-måttet ska även innefatta obetalt hushållsarbete.
- Förbud mot vinster i välfärden.
- Lagen om valfrihet (LOV) avskaffas.
- Ersätt "patriarkala ekonomiska teorier" med "ett feministiskt helhetsperspektiv".
- Ett jämställdhetsperspektiv i statsbudgeten för att komma till rätta med den "patriarkala struktur" som präglar ekonomin.
- Arbetsmarknadsstatistiken ska ersättas av "beräkningsgrunder som synliggör kvinnors villkor".

En feministisk bostadspolitik
- Alla samhällsekonomiska uträkningar ska utgå från ett feministiskt, hbtq-, antirasistiskt, funktionshinders- och miljöperspektiv.
- Kommunala handlingsplaner ska upprättas vid bostadsbyggande utifrån ett kvinnligt trygghetsperspektiv.
- Den patriarkala dominansen i den fysiska samhällsplaneringen ska brytas.
- Allmännyttans hyresnivåer ska baseras på kvinnors ekonomi.
- Alla inblandade i samhällsplanering ska skickas på grundkurs i jämställdhet.

Fi:s säkerhetspolitik får säkert Vladimir Putin att darra
- Nedmontera säkerhetspolitiken och fokusera på våld mot kvinnor.
- Vid avväpningsprocesser efter väpnade konflikter ska lokala kvinnorättsorganisationer vara en del av processen.
- Lyfta fram kopplingen mellan kvinnors rätt till den egna kroppen och deras möjlighet att agera som politiska aktörer.

Brott och straff á la Gudrun
- Verksamma inom rättsväsendet ska genomgå en obligatorisk utbildning med könsmakts-, antirasistiskt och hbtq-perspektiv. Dessa kurser ska bli obligatoriska på alla juristutbildningar.
- Kvotering av kvinnor till rättsväsendet.
- Andra straff än fängelse ska prioriteras.
- Polisutbildningen ska omfatta ett könsmakts-, antirasistiskt och normkritiskt perspektiv.

Fi talar om frihet. Men om det är något parti som vill bestämma hur du lever ditt liv, hur ditt barns utbildning ser ut på detaljnivå, hur din högskoleutbildning ser ut, som vill begränsa valfriheten ute i kommunerna diktera hur män och kvinnor ska vara och fostra hela samhället enligt en viss ideologi, är det Fi.

Partiet vill verkligen in och peta i allting för att "styra rätt". Fi är i denna mening synnerligen intolerant. Det finns väldigt lite utrymme för andra perspektiv i Feministiskt initiativs idealsamhälle. Partiets ideologi blir till lagstiftning, handlingsplaner och regler på alla tänkbara nivåer. Och vi som inte håller med ska skickas på kurs.

Det finns säkert skäl att återkomma till feministerna innan valet. Men exemplen ovan ger en fingervisning om att Fi är så mycket mer än bara ett parti som slåss för högre löner för kvinnor i offentlig sektor, vilket har blivit mediebilden av partiet.

"Ut med rasisterna, in med feministerna" är Fi:s paroll. Håll alla extremister ute, säger jag.

MP är mansfientligt

"Eftersom Sverige i dag lider av strukturell ojämställdhet är det vår politik att väga upp för detta genom att säkerställa att vår politik gynnar främst kvinnor", konstaterar Miljöpartiets Per Bolund på Brännpunkt.

Det är på modet att vara feminist igen. Det var det inte 00-talets andra hälft. Nu har emellertid alla riksdagspartier utom Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna fullt ut inkorporerat det feministiska tankegodset. Extremistpartier som Feministiskt initiativ får full tänkbara täckning i alla välvilliga medier. Och de är många.

Miljöpartiet har framgångsrikt utmålat sig som ett mittenalternativ som står över vänster-höger-käbblet. Partiet vill inte inordna sig på den traditionella politiska skalan. Men MP är vänster. Väldigt vänster. Partiet har under lång tid predikat mot tillväxt och upprepade gånger hävdat att "tillväxtens gränser är nådd". Ett absurt påstående som visar hur inskränkt partiets ideologi är.

Nu ska MP även positionera sig som ett feministiskt parti på vänsterflygeln. Alla män förväntas tycka att det är helt i sin ordning när Bolund konstaterar att 65 procent av miljöpartisternas reformer i nya budgeten går till kvinnor.

Kommunisterna förespråkar klass mot klass. Feministerna kön mot kön. Det är samma kollektivistiska dumheter - att ställa grupp mot grupp och underblåsa konflikter. Du är din kollektiva tillhörighet, inte dina unika individuella förmågor.

Det är för mig obegripligt hur liberaler kan överväga en röst på Miljöpartiet. MP är ett vänsterparti av tämligen traditionellt snitt. Fokus på miljöfrågorna har månne skymt sikten för många och gjort att MP fått en "snällhetsstämpel" som exempelvis Vänsterpartiet inte har på samma sätt.

Nu vet vi dessutom att MP är öppet mansfientligt. Så om du är man bör du alltså vända blicken någon annanstans. Miljöpartiet är inte ett parti för dig.

Tidigare bloggat:
Det luktar Fi(s)

Politiken: Man kan inte lite på någon. Någonsin!

Om det är något vi lärt oss av det politiska spelet vid det här laget, är det att partier i opposition kan säga precis vad som helst för att framstå som principfasta och pålitliga. I regeringsställning synes dessa förmågor icke till mer.

Till och med Beatrice Ask var, hör och häpna, en integritetsvän så sent som 2005 - året innan hon blev justitieminister. Sedan gick det som bekant över.

Med anledning av att EU-domstolen konstaterat att datalagringsdirektivet strider mot grundläggande mänskliga rättigheter och därigenom ogiltigförklarat det, har Miljöpartiet utnyttjat möjligheten att väcka en motion i riksdagen "med anledning av händelser av större vikt". MP vill att den svenska lagen, implementeringen av det illegala datalagringsdirektivet, omprövas. Givet EU-domstolens utslag finns all anledning att titta på den svenska lagen igen.

Men MP stötte på patrull. Inte bara Moderaterna, Folkpartiet och Socialdemokraterna utan även det påstått integritetsvurmande Centerpartiet röstade emot att frågan behandlas. Fredrick Federley, som kandiderar till Europaparlamentet delvis på integritetsfrågan, är säkert en hygglig person. Men vad gör han i ett parti som ständigt och närmast utan undantag röstar för integritetskränkande lagstiftning?

Efter EU-domstolens utslag var Beatrice Ask försiktig i sina uttalanden. Men hon sade faktiskt att frågan måste prövas noggrant. Nu har hennes parti visat att det inte alls vill att någonting prövas noggrant. Datalagringen ska fortsätta som om ingenting har hänt. Alla tjänar på om debatten lägger sig.

Moderaterna är ett betongparti som bara bryr sig om mänskliga fri- och rättigheter när det passar dem. Detta var tydligen inte ett av dessa tillfällen.

Läs även:
HAX, Johanna Nylander

MP och den icke-anonyma anonymiteten

Miljöpartiet har snurrat till det rejält i frågan om rätten att vara anonym på nätet.

Först kom beskedet från språkröret Åsa Romson att "den som ansvarar för en blogg kan inte vara anonym". En väntad kritikstorm utbröt och blott några timmar senare tvangs MP gå ut och byta linje. Men det blev inte så mycket bättre.

Nej, något förbud mot anonymitet på nätet önskar man inte. Däremot vill partiet bekämpa näthat genom att "den nuvarande lagen utökas med krav på att ta bort inlägg som utgör förtal." MP säger sig vilja att den som tillhandahåller en elektronisk anslagstavla (typ ett kommentarsfält på en blogg) ska tvingas plocka bort inlägg om de strider mot lagen om hets mot folkgrupp eller innebär förtal.

Men vänta här nu. Om krav ska kunna framföras till någon att ett inlägg ska tas bort, måste ju den som framför kravet veta vem personen i fråga är. Och då kan en skribent helt enkelt inte vara anonym. Detta är ett steg tillbaka till idén om registrering av bloggare som hörts från bland annat EU-håll.

Det är tydligt att värnandet om integriteten och friheten på nätet inte direkt sitter i ryggmärgen på miljöpartisterna. Självfallet ska brott bekämpas även när de begås på internet. Men rätten att få vara anonym, vilken gäller alla som kommenterar på denna blogg, får inte ifrågasättas.

Brottsbekämpningen måste hitta andra vägar än att förvärra det registrerings- och kontrollsamhälle vi redan har.

"Det här med internet... Det är så svårt!"

Nu passar det att vara pirat

Medan medierna gör sitt bästa för att tiga ihjäl Piratpartiet genom både debattupplägg och obefintlig bevakning inför de kommande valen, försöker företrädare för andra partier stjäla uppmärksamhet i integritetsfrågorna. Nu ska alla integritetsmedvetna väljare strykas medhårs i några månader igen. Fan tro't om det fungerar.

Fredrick Federley från Centerpartiet har gjort sin offensiv. I Expressen utelämnar han finurligt nog både sitt eget partis och sin regerings ansvar för utbyggnaden av det övervakningssamhälle han säger sig vilja stoppa. Federley röstade själv ja till FRA-lagen 2008, något som betraktades som ett stort svek efter att han kommit ut som integritetsvän.

Folkpartiets Mathias Sundin är en annan integritetsprofil som gjort en del utspel, nu senast på DN Debatt angående EU-domstolens utslag om datalagringen.

Jag vill inte misstro Mathias Sundin. Han gjorde ett exemplariskt framträdande i riksdagens talarstol när han påtalade vikten av integritetsskydd i vår övervakade tidsålder. Men det parti han tillhör är en aktiv försvarare av övervakningssamhället.

Folkpartiet har röstat för både FRA-lagen och datalagringsdirektivet. Folkpartiets ställningstaganden kan inte Sundin ensam lastas för, men som folkpartistisk riksdagsledamot är han en vattenpuss i en torr integritetsöken.

Miljöpartiet och Vänsterpartiets påpekar att Sundins parti faktiskt sitter i regeringen och att Folkpartiet där varit drivande för att öka övervakningen, inte minska den. Piratpartiet påminner om detsamma.

Det är kort sagt många som vill åt de integritetskänsliga väljarna nu. Ja, till och med moderaten Gunnar Hökmark har vaknat till liv. Men hans parti har så många fingrar i alla tänkbara syltburkar att det krävs en blind och döv väljare för att vinna en röst på dessa frågor.

Varken Centerpartiet eller Folkpartiet är det minsta pålitliga i frågor som rör frihet på nätet och rätten till personlig integritet. Detta kan vi utläsa av hur partierna har röstat, vilket är en bättre måttstock än vad enskilda företrädare säger på en debattsida inför ett val.

Ty är det något vi vet, är det att varken Moderaterna, Folkpartiet eller Centerpartiet kommer bry sig ett dugg om svenska folkets rätt till integritet efter den 14 september. 

Det luktar Fi(s)

Partiet med det krångligaste av alla partinamn, Feministiskt initiativ, får 2 procent av partisympatierna i Metro/Yougovs senaste mätning.

Femnisterna jublar. Men jag tror inte att vi ska ta denna enskilda mätning på alltför stort allvar. I den senaste Sifomätningen fick gruppen "övriga" drygt 2 procent. Där ingår även Piratpartiet, Nationaldemokraterna och en mängd andra partier. Det är också noterbart att Sverigedemokraterna ligger markant högre i Yougovs mätning jämfört med Sifos (11,4 mot 8,3 procent). Ingen annanstans har Fi fått sådana här siffror.

Men. Det råder föga tvekan om att Fi har vind i seglen och att feministerna andas morgonluft just nu. Om vi för ett ögonblick ska anknyta till mediernas gullande med Miljöpartiet kan vi konstatera att även Fi är ett parti som haft en väldigt bekvämt resa under lång tid.

All publicitet har varit god publicitet. Gudrun Schyman har inbjudits till TV-soffor i en omfattning som ingalunda motsvarar partiets storlek. För att ytterligare hjälpa Fi kommer Yougov från och med majmätningen börja särredovisa partiet, trots att det varken finns representerat i riksdagen eller Europaparlamentet.

I likhet med MP ses Fi som ett "neutralt alternativ", ett parti som strider för "goda" frågor som ingen egentligen kan vara emot. Det finns en snällhetsfaktor som gör det svårt för motståndarna. Naturligtvis är det precis denna bild som partiet vill upprätthålla. Inte bilden av instabila manshatare som vill styra och ställa i människors privatliv, som vill feminisera mannen och göra hela Sverige till ett radikalfeministiskt laboratorium.

Nej, det är de mjuka frågorna som lyfts fram. Högre löner i kvinnodominerade yrken och rätt till heltid. Våld mot kvinnor är en annan fråga som Fi varit väldigt aktivt i, vilket är smart för ett populistiskt parti. Även här är det nämligen svårt att stå i andra ringhörnan. Ingen är för våld mot kvinnor, men den som argumenterar mot Fi:s förslag på omvänd bevisbörda i sexualbrottmål riskerar att framställas som en person som inte ser våldet som ett problem. Samma problematik brottas vi med i sexhandelsdiskussionen.

En feministisk valframgång, även om den inte räcker till riksdagen, skulle kunna vara det sämsta som hänt jämställdheten i Sverige sedan Margareta Winbergs dagar. Ett starkare Fi kan nämligen få de etablerade partierna att anamma delar av dess politik.

Lite sund granskning från medierna vore ett inte helt orimligt krav såhär i valtider. Men det är inget vi lär få se innan september. I takt med att en rödgrön seger ser allt säkrare ut kan vissa vänsterväljare lockas att lägga en röst på Fi eftersom de inte anses riskera chanserna för en ny regering.

Efter valet kommer alla antifeminister där ute ha all anledning att börja fundera över hur oppositionen bäst ska organiseras. Så här kan det inte fortsätta. Vi behöver bli en mycket mer röststark grupp.

Medierna gullar med MP

Evangelist.

Sifoundersökningen som fastslog att medan mediebevakningen av Moderaterna är övervägande negativ och förhållandet till de röda partierna tämligen neutralt, hyser medierna en påtaglig värme för Miljöpartiet.

I själva verket är mediernas bias gentemot Miljöpartiet så uppenbar och ogenerad att man häpnar, och det har den varit under lång tid. Samtidigt har Alliansen inte riktat sin udd mot MP utan fortsatt att se Socialdemokraterna och Vänsterpartiet som sina ideologiska huvudmotståndare.

En förklaring som lyfts fram är journalistkårens väljarsympatier - närmare hälften röstar på MP. Det är en gigantisk överrepresentation för ett parti som ligger på 10 procent i opinionsmätningarna och aldrig nått så högt i ett val.

En annan förklaring är att MP lyckats oerhört väl med att stå vid sidan om den klassiska rödblå vänster-höger-skalan, som är så viktig i svensk politik, och därmed närmast kommit att betraktas som "neutrala". Så länge både regeringen och sossarna får på tafsen kan journalisterna intala sig själva att de gör ett bra jobb.

Jag tror att de två ovanstående förklaringarna samverkar, och att den sistnämnda ursäktar den första. Eftersom Miljöpartiet står lite vid sidan om, eftersom kampen om makten primärt står mellan M och S, är det OK att vara lite snällare mot MP. Det faktum att de är ett miljöparti spelar säkert också in. Det kan väl omöjligt finnas något ont eller illvilligt i ett parti som strider för en bättre miljö?

Mediebevakningen spelar roll. Det kan tyckas att Sverigedemokraterna är immuna mot negativ publicitet - efter alla skandaler borde många väljare ha vänt dem ryggen - men det är värt att betänka hur partiets opinionssiffror hade sett ut om de fått samma frikort som MP. Om varje nyhet om partiet presenterats i rosenskimrande färger. Om grundantagandet om varje förslag var att SD vill alla väl. Det är svårt att tro att det inte skulle ha en effekt.

Medierna krattar manegen för Miljöpartiet i höstens val. Även Reinfeldt har gett MP god draghjälp, kanske i en from förhoppning om att få ett samarbete till stånd ifall något av allianspartierna skulle åka ur riksdagen. Detta kommer inte att ske.

Miljöpartiet är ett skattehöjande, feministiskt och moralistiskt vänsterparti. Det borde således behandlas som ett sådant.

Därför ger jag aldrig till tiggare

Jag ger aldrig till tiggare. Det finns tillfällen då jag tvingas rättfärdiga detta inför andra då det anses oempatiskt. I själva verket har empati inget med saken att göra.

Nu tänker du kanske att det är rumänska romer som avses. Men det behöver det inte vara, även om de dominerar mediedebatten och enligt organisationen Crossroads i Stockholm utgjorde en fjärdedel av alla utländska besökare i organisationens lokaler under 2013. De är långt ifrån ensamma om att tigga.

Det florerar många rykten om vilka de romska tiggarna är och varför de tigger. Trots påståenden om organiserad människohandel har ingen lyckats styrka dessa. Det vi vet är att tiggare klär ned sig och fejkar fysiska skador för att väcka sympati (detta har tiggande romer själva berättat för DN:s journalister). Men de tycks inte vara utsatta för människohandel.

Enligt Crossroads vill många av tiggarna ha ett jobb i Sverige. Men de har inte förstått att enklare jobb inte är enkla att få här, att de måste kunna svenska och helst ha en utbildning och körkort för att ha en chans. Detta kommer som en chock för dem.

Jag är av den gammalmodiga uppfattningen att människor ska göra sitt bästa för att försörja sig själva utan att ligga andra till last. Ingen kan allt men alla kan något. Vissa behöver stöd för att komma dit. Att bara sitta med handen i vädret är visserligen ett sätt att få in pengar, och de passerande ger ju faktiskt frivilligt, men det väcker ingen respekt från mig. Den som åtminstone står med ett dragspel gör åtminstone något för att motivera mig att ge en slant.

Alternativet är prostitution, har DN berättat efter att ha besökt byarna i Rumänien. Det är underförstått att det sistnämnda är värre än det förra, att sexhandel är det sämsta valet av alla. För mig väcker det snarare respekt eftersom det betyder att person gör en aktiv handling att försörja sig i stället för att sitta med handen i vädret och be andra att lösa situationen. Respektlösheten mot sexsäljare fortsätter att vara stark i DN.

Det finns svenska tiggare också. Ofta tigger de till bostad och mat. Detta är faktiskt mer provocerande eftersom de har rätt till bådadera om de bara vänder sig till Stockholms socialtjänst - vilket inte alla verkar veta. Ett användbart svar när en person, inte sällan med missbruksproblem (jo, vissa av oss känner igen dem), frågar efter några kronor till härbärge över natten är att be vederbörande att vända sig till sin stadsdelsförvaltning. Stockholm har tak över huvud-garanti.

Är det fel att vilja hjälpa andra människor i en väldigt utsatt situation? Naturligtvis inte. Var och en måste avgöra om de vill ge pengar - men kanske framför allt tänka över om det är ett bra sätt att hjälpa en person som sitter kvar på samma plats även nästa dag och ber om samma sak. Är det inte bara att erbjuda smörjmedel till ett evigt ekorrhjul?

Det finns bättre sätt att hjälpa en utsatt grupp. Crossroads tror inte på idén att ge rumänska staten pengar då korruptionen i landet förhindrar att de används rätt. Det behövs utomstående organisationer som arbetar med romerna på plats. Först då kan en långsiktig social förändring ske. Den kommer inte att ske med några kronor i en pappmugg på gatan i Sverige.

Avslutningsvis tycker jag att mycket av engagemanget från de mest högljudda, som protesterar när skräpiga husvagnsläger ska rivas, osar både naivitet och klassisk nånannanism. De kräver att andra ska tillhandahålla mark, att andra ska betala för romerna uppehälle. Jag såg ingen av dem erbjuda sin egen gräsmatta som tältplats när romerna avhystes.

Ny rond i pedofilhysterin

När en man begår ett uppmärksammat brott ställs genast frågan om det har att göra med att han är man. Feminister söker gärna en korrelation mellan manlighet och våld, och drar sig inte för att föreslå radikala åtgärder.

Nu menar SVT-journalisten Joakim Lamotte, mot bakgrund av den övergreppsmisstänkte förskolepraktikanten, att närvaron av män i förskolan ökar risken för övergrepp på barn. Han säger att han tyckte "att det var skönt att inga män jobbade i förskolan som min dotter går i".

Uttalandet är både upprörande och tragiskt. Men det ligger i tiden att koppla enskilda mäns handlingar till män som grupp. Detsamma görs aldrig eller väldigt sällan för kvinnor. Vän av ordning och konsekvens undrar förstås hur Lamotte ser på sitt eget föräldraskap. Han är ju man. Vågar han vistas ensam med sin dotter?

Jag tror att Lamotte lyckligtvis är ganska ensam om sin bisarra hållning. Han faller sannolikt inte under kategorin manshatare av traditionellt radikalfeministiskt snitt. Vi kan trösta oss med att Joakim Lamotte nog bara är okunnig. Och lite dum.

Polisen vill se fortsatt datalagring - såklart

Post- och telestyrelsen kommer inte vidta åtgärder mot de operatörer som slutat lagra alla svenskars datatrafik. Gott så.

Polisen är inte lika nöjd med EU-domstolens utslag som vi integritetsvänner. Vilket inte är ett dugg förvånande. Självklart vill polisen ha så omfattande befogenheter som möjligt. Det ligger lite i sakens natur.

Men det retoriska knep polisen tar till blir väldigt genomskinligt. Och pinsamt. Polisen nämnde i SVT:s Rapport barnpornografibrott, grooming och näthat som tre brott de vid en avskaffad datalagring skulle få svårt att bekämpa.

Argumentet är barockt. Men även Centerpartiets Johan Linander var inne på samma linje när han diskuterade frågan i Sveriges Radio. Det skulle bli svårt för polisen att bekämpa brott om de inte kan begära ut trafikuppgifter efter behag. Linander tycker uppenbarligen inte att det är ett dugg konstigt att lagra oskyldiga människors data.

Det är klart att det är lättare att sätta dit bovar om polisen får tillgång till alla människors digitala kommunikation. På samma sätt skulle förmodligen fler brott kunna lösas om vi hade övervakningskameror i alla offentliga miljöer. Ännu fler brott skulle kunna lösas om vi även hade kameror i människors hem och att informationen sändes direkt till en polisserver.

Ändå har vi sagt att vi inte vill ha det så. Vi sätter gränser eftersom intrånget i vanliga människors liv är för omfattande, priset är för högt. Detta är en avvägning som polisen inte gör, och tyvärr heller inte landets justitieminister. Vilket är desto allvarligare.

Läs även:
Anna Troberg om kampen mot Storebror, Christian Engström om det hycklande C, Christian Engström på SVT Debatt, HAX om den farliga Beatrice Ask

Vad vill du se på bloggen?

Denna blogg har varit aktiv sedan hösten 2007 och är alltså inne på sitt sjunde helår.

Ämnena har varierat, men ett antal har återkommit frekvent. Det har varit tankar kring övervakning via rätten till personlig integritet, sex och sexhandel via rätten till kroppslig autonomi, kommentarer till aktuella rättsfall (däribland Quickfallet) och tankar om rättssäkerhet.

Inte mycket ekonomi, inte mycket filosofi. Däremot en del vardagsbetraktelser och allmänpolitiska spörsmål. Jag ser också att jag bloggat en del om både migration och jämställdhet på sistone.

Har det blivit för enahanda? Saknas något? Eller borde bloggen kanske ha ett ännu tydligare fokus på ett fåtal frågor, och sortera bort en del annat?

Jag funderar nämligen en del över bloggens framtida inriktning. Om de allmänpolitiska delarna borde tas bort. Om det blivit för mycket feminism. Om en gästbloggare kunde pigga upp (vilket är något jag förhållit mig kallsinnig till hittills).

En sak vet jag i alla fall redan nu: Motpol kommer aldrig att bli en partipolitisk megafon. Helt enkelt eftersom jag aldrig kommer bli det. Men dess innehåll måste jag klura lite på, gärna med er läsare som inspiration.

Våld i Wennstams värld

Ingen har undgått dödsmisshandeln i Helsingborg. En djurgårdssupporter slogs helt sonika ihjäl på öppen gata. Händelsen har fått enorm uppmärksamhet. Supportervåldet har åter hamnat i mediernas och politikernas blickfång, och fina solidaritetshandlingar har synts från andra klubbar och fans.

Katarina Wennstam drar föga förvånande fram jämställdhetskortet ur sin nötta feministkortlek när hon ska analysera situationen. Hon vill koka lite feministisk soppa på den döde supportern.

Wennstam menar att kvinnor ständigt får frågor om sin egen rädsla efter uppmärksammade överfallsvåldtäkter (sant) men att män inte får samma frågor efter dito våldsdåd riktade mot andra män (delvis sant).

Hon trampar dock snett när hon samtidigt hävdar att det bara är våld mot män som blir en politisk fråga, att det endast är då politiker tillfrågas och krav på åtgärder kommer. Detta är helt enkelt inte sant. Tvärtom: om det är någon fråga i Sverige som uppehåller politiker, polis och socialtjänst är det våld mot kvinnor. Om det är någon fråga som uppmärksammas i media, är det våld mot kvinnor. Vem bryr sig om en misshandlad man?

Bara härom veckan hävdade Sveriges kvinno- och tjejjourer att pengarna inte räcker, att våldutsatta nekas plats på skyddade boenden. Det blev en toppnyhet i alla medier. Frågan är brännande het och det arbetas väldigt mycket med kvinnofridsfrågor på allatänkbara nivåer ute i kommunerna.

Wennstam menar att kvinnor får frågor om hur de själva kan undvika att utsättas för sexuellt våld och att ansvaret därigenom förskjuts till det presumtiva offret. Men vilka ställer dessa frågor? Inte medierna. Snarare har frågor kring rädsla för överfallsvåld ställts till tjejer och kvinnor i syfte att lyfta frågan om hur upplevd rädsla för våld påverkar dem i vardagen.

Att Wennstam tolkar detta som en anklagelse är nästan oförskämt. Hon borde i stället fundera en stund över om inte samhället i allmänhet, och feminismen i synnerhet, lägger en kollektiv skuld på män för att en liten minoritet utsätter kvinnor för våld.

Nej, detta var en synnerligen världsfrånvänd artikel, även med Wennstammått mätt. Men om hon verkligen vill veta, om hon mot förmodan är intresserad av hur våld och risk för våld påverkar vanliga män i vardagen, kan jag säga att både jag och andra med mig är vaksamma när vi är ute sena tider.

Att tänka på var man vistas är inte att göra sig till ett offer. Det är att vara smart. Många undviker att vistas i riskfyllda miljöer i onödan. Störst risk att få en smäll på käften, eller något ännu värre, är i miljöer där det konsumeras mycket alkohol. Krogmiljön en lördagskväll är incidenttät.

Våld påverkar oss alla. Inte bara kvinnor. Inte bara män. Alla. Unga och gamla. Vår rädsla kan emellertid vara irrationell, och detta bör vi vara medvetna om. Bara för att vi känner rädsla betyder det inte att risken är stor för att bli våldsutsatt. Så följdfrågan borde vara: Varför är du rädd?

Moralisten Borg

Folk ska jobba, inte supa. De bevingade orden är finansminister Anders Borgs. Han har under de senaste åren inte bara kommit ut som feminist utan också som moralist.

Inte sällan går dessa epitet hand i hand, men Borg har mer låtit som en kristdemokratisk folkhälsominister när han gått till attack mot alkohol och tobak. Som finansminister har han haft stor makt över skattepolitiken, och just skatterna på alkohol och tobak tycks ligga honom särskilt varmt om hjärtat.

Den hårda kampen mot snuset är svårbegriplig. Folkhälsofascister har under lång tid försökt hitta kopplingar mellan snus och cancer. Men forskarna har bara kommit så långt som att snus har vissa måttligt negativa hälsoeffekter. Att det är äckligt är en annan sak, men det räcker knappast för att motivera höjda straffskatter.

Det finns dessutom en direkt positivt effekt av snus: det hjälper folk att sluta röka. Rökningens skadeverkningar råder inga som helst tvivel om. Men det är som om detta inte duger. Fallet är detsamma med e-cigaretterna, som är förbjudna att sälja i Sverige trots att politikerna borde ha välkomnat dem med öppna armar.

Vill politikerna månne att folk ska sluta röka på "rätt sätt"? Genom dyra självhjälpsböcker, nikotinplåster inköpta på apotek och kanske en och annan sluta röka-kurs?

Ännu märkligare blir denna hållning när man betänker hur hårt Sverige slogs för snuset i EU. Handelsminister Ewa Björling såg ju alldeles till sig ut när det stod klart att Sverige fick behålla undantaget. Det utropades som en stor seger.

Kanske försöker Anders Borg desperat motivera hur hans parti, som kallar sig "frihetens parti", kan höja skatter på alkohol och tobak. Hyckleriet är ju slående. Staten varnar för effekterna av alkoholkonsumtion - men de saluför den i egna butiker. Staten slåss frenetiskt i EU för att svenska företag ska få fortsätta sälja snus i Sverige - så att de kan höja skatten på det.

Tyvärr är riksdagens samtliga partier rörande ense om att sådant som är roligt, behagligt, avslappnande eller berusande ska straffbeskattas. Så nästa gång du tar dig en snus, glöm inte att skämmas lite också.

Nu måste datalagringen upphöra

Jag har varit instängd på en konferens i två dagar. Men nyheten om EU-domstolens utslag att datalagringsdirektivet strider mot grundläggande fri- och rättigheter och måste upphöra har inte gått mig förbi. Direktivet är ogiltigförklarat. Det är dött.

EU-domstolen har alltså slagit fast att i avvägningen mellan brottsbekämpning och personlig integritet väger den sistnämnda tyngst. Domstolen har alltså fattat just det beslut alla integritetsvänner slagits så frenetiskt för under lång tid, vilket är oerhört glädjande.

En operatör, Bahnhof, reagerade direkt. De slutar efter samråd med sina jurister att lagra uppgifter om sina användare och har även raderat tidigare lagrad info eftersom direktivet, som jag förstår det, upphör att gälla retroaktivt.

Rimligen borde väl även medlemsländernas lagstiftning falla i och med detta utslag? Så enkelt är det tyvärr inte. I alla fall inte i Sverige. Beatrice Ask hänvisar tills vidare till att "svensk lag gäller". Hon vill helst inte avskaffa datalagringen. Detta betyder i praktiken att Sveriges justitieminister vill behålla en lagstiftning som strider mot mänskliga fri- och rättigheter. Det är hårresande. Men vi som följt Asks tid som justitieminister är väl inte särskilt överraskade över hennes reaktion.

Ask vill "väga" utslaget mot det påstådda behovet av att lagra trafikuppgifter i brottsbekämpande syfte. Det kan alltså bli så att riksdagen beslutar behålla den svenska lagen - bara för att den kan.

Det vore förfärande. Trafikdata ska inte lagras i bulk, människor som inte är misstänkta för brott ska inte behöva få sin trafik lagrad utan tillåtelse. Detta är en självklarhet för alla som önskar en rättsstat, och just detta har vi nu ett domstolsutslag på. Att politikerna som klubbade direktivet i riksdagen nu slingrar sig som masken på en krok, och så gärna vill framstå som ansvarstagande integritetsvänner, är ett tragiskt politiskt skådespel.

Avslutningsvis är det väldigt anmärkningsvärt att just Centerpartiet nu slår på trumman och i ett pressmeddelande jublar över EU-domstolens utslag. Partiet röstade ju för implementeringen av datalrgingsdirektivet 2012, trots sin höga svansföring innan omröstningen.

Centerpartiets trovärdighet i dessa frågor måste sägas ha nått något slags bottennivå nu. Det kan vara bra för väljarna att minnas detta i september.

Läs även:
HAX1, HAX2, Christian Engström, Mark Klamberg

Killar tittar på porr - tjejer önskar att de tittade mer

I en enkätstudie gjord vid Uppsala universitet och publicerad i Journal of Developmental and Behavioral Pediatrics slås fast att skillnaderna mellan killar och tjejer i porrkonsumtion och sexuella fantasier

Studien gjordes på 800 gymnasister. Den visar bland annat att det inte finns någon skillnad i andelen tjejer och killar som tycker att deras sexuella beteende påverkas mycket av pornografi. Studien kunde inte heller påvisa några skillnader mellan könen avseende sexuella fantasier. Noterbart är att de som tittar på porr är mer positivt inställda till porren än de som inte tittar.

Detta är ganska talande för hela samhällsdebatten om porr. De mest kritiska rösterna, oavsett om det är kristna företrädare eller radikalfeminister, har när det kommer till kritan ofta inte ens sett den "hårdporr" de så högljutt kritiserar. De har hört talas om den och sedan bildat sig en uppfattning som ofta är skev.

Var tionde svarande tjej uppgav att hon tittade mindre på porr än hon ville. Detta vore intressant att följa upp. Har det med samhälletsnormerna att göra? Handlar det om idén att pornografi är kvinnoförnedrande och att det därför är skamfullt för tjejer och kvinnor att titta på, och njuta av, porr? Inte alls osannolikt.

Var är alla normkritiker när man behöver dem?

Vem är Nigel Farage?

Se denna dokumentär som följer Nigel Farage och visar en del av det vansinne som kallas EU.

Det är synd att det inte går att rösta på honom här.

UR gör politiskt "Big Brother"

Utbildningsradion (UR) ska göra ett eget Big Brother. Av politik.

I programmet, som heter "Diktatorn" och sänds i åtta halvtimmesavsnitt, stängs åtta personer med olika bakgrund och åsikter in i en simulerad diktatur i åtta dagar. Deltagarna kommer enligt programbeskrivningen att fråntas sina demokratiska rättigheter. De rättigheter som räknas upp är yttrandefrihet, mötesfrihet, rätten att äta sig mätt (OK?) och rätten att klä sig som man vill (eh...?).

DN Kultur uppmärksammar dock inte programmet av dessa anledningar. Det som väcker kulturblaskans intresse är att några deltagare förväntas "ge uttryck för homofobi, rasism och antifeminism". Det sistnämnda skulle alltså vara lika illa som homofobi och rasism.

Man häpnar inte längre. Detta är ju defaultläget i Sverige. Antifeminism beskrivs som något ont, farligt, ja rent av antidemokratiskt. DN Kultur frågar projektledaren Charlotte Sifvert om en debatt mellan personer med sådana åsikter går ihop med public service-regeln om att markera mot antidemokratiska uttalanden.

Syftet är att det ska uppstå en diskussion, förklarar Sifvert. Vilket ju är positivt. Men, och detta är ett stort men: Serien kommer att klippas och det som "går över gränsen" tas bort. Eftersom SVT, SR och UR är den politiska korrekthetens språkrör i Sverige, kan vi räkna med att redigeringen kommer att skapa hjältar och bovar. Man behöver inte fundera särskilt länge över i vilken kategori den antifeministiske deltagaren lär hamna.

Valet av deltagare kan också vara ett tydligt tecken på hur ärligt menad debatten är, och vad UR vill få ut av den. Jag har väldigt svårt att tro att UR är ute efter en öppen och ärlig debatt som inte vinns av någon.

Den 28 oktober, det vill säga efter riksdagsvalet, ska programmet börja sändas. Men vi lär nog höra en del om det innan dess.

Ytliga valår

Vi har redan konstaterat att det inte finns någon större konflikt att tala om inför höstens val. När alla är överens om i stort sett allting, vad ska då medierna fokusera på? Jo, ytan.

Allt handlar numera om två saker: vad visade den senaste opinionsmätningen (och jösses, vad många de är nuförtiden)? Och hur ligger partiledarna till i förtroendemätningarna? Ingen sakpolitik - bara yta. Ingen djupanalys - bara tomma kommentarer om det uppenbara.

Årets val handlar om förtroende. Tydligen kommer varken regeringen eller oppositionen lova väljarna särskilt mycket. Alla vill nämligen framstå som pålitliga, trovärdiga och regeringsdugliga.

Det ska bli ett slags konst i att hålla hårt i plånboken. Alliansen blev omvald på duon Reinfeldt & Borg 2010. De hoppas att det ska fungera en gång till. Vilket inte så mycket tyder på.

Detta kommer att göra valrörelsen sövande tråkig. Inte nog med att alla är överens om det mesta - ingen vill egentligen göra någonting av regeringsmakten. De vill bara åt den. Riksdagspartierna kunde lika gärna skicka hem sömntabletter till väljarna och be dem vakna igen den 15 september.

Vad har hänt? Var är glöden? Var är alla som, möjligen mot bättre vetande, vill förändra och påverka? Månne bör vi vara tacksamma för att politikerna är så fantasi- och håglösa. Det kanske räddar oss från en del dumheter som annars hade kokats ihop.

Men å andra sidan vet vi att nästa regering, säkert som amen i kyrkan, kommer att vilja bestämma mer över ditt och mitt liv. Det är trots allt det politikerns jobb går ut på. När det kommer till makt spelar partifärg ganska liten roll.

Läs även:
HAX

Ett europeiskt internet?

Mot bakgrund av fjolårets avslöjanden om global massövervakning av all datatrafik har Tyskland och Frankrike föreslagit att EU ska skapa ett "europeiskt internet" under namnet Schengen cloud. Idén kommer ursprungligen från Deutsche Telekom.

I praktiken skulle det betyda att man undviker att leda datatrafik via USA och i teorin att det blir lättare att skydda européers kommunikation från intrång.

Spontant känns det förstås som en lämplig "hämnd" för USA:s oacceptabla och gränslösa övervakning. Förslaget kan ses som en bra markering. Det skickar signalen att USA:s regering inte kan bete sig hur som helst, att dess myndigheter inte kan kliva över vilka spärrar som helst. I synnerhet inte mot vänligt sinnade länder.

Men den andra tanken som kommer är att USA ingalunda är ensamt om att övervaka och spionera, även om dess kapacitet är överlägsen andra länders. USA har fått beredvillig hjälp från Storbritannien, Sverige och (högst sannolikt) andra stater i Europa. Vilken reell effekt förslaget skulle få för den enskildes integritet på nätet är därför en berättigad fråga.

Den amerikanska handelsmyndigheten USTR kritiserar förslaget i skarpa ordalag och kallar det "drakoniskt". Myndigheten är främst upprörd över att förslaget innebär hinder för gränsöverskridande dataflöden och diskriminerar utländska leverantörer.

Nåväl. NSA har under lång tid ägnat sig åt industrispionage för att gynna amerikanska företag. Nu när vi vet hur omfattande övervakningen varit, och att den även riktats mot företag, kan vi börja spekulera i vilka konkreta fördelar som amerikanska företag vunnit vid exempelvis budgivningar med europeiska konkurrenter.

Eller menar USTR att det bara är "drakoniskt" när andra länder närmar sig samma arbetsmetoder som amerikanerna ägnat sig åt under lång tid?