Centern och framtiden

Annie Lööf blir som väntat valberedningens kandidat till partiledarposten vid höstens centerstämma. Därmed är det klart att hon kommer att väljas som ny centerledare. Ett stort grattis är på sin plats. Nu börjar dock det svåra: att leva upp till förväntningarna.

Vi är många liberaler som minns FRA-fiaskot då både Annie Lööf och Fredrick Federley vek ned sig och fick det att framstå som en seger (Federley är för övrigt nominerad till partistyrelsen och Anders W Jonsson till förste vice ordförande). Detta är dock inte det främsta skälet till att jag inte på ett tidigt stadium stämt in i hyllningskören för Lööf. Jag tror nämligen att det blir svårt för Lööf att förena både glesbygdsbönder och storstadsliberaler i en gemensam liberal agenda.

Jag har jättegärna fel, men risken är uppenbar att Lööf endast tar strid i vissa enskilda frågor (typ LAS) och inte vågar driva partiet åt rätt håll i principiellt viktiga integritetsfrågor som, måste erkännas, större delen av väljarkåren ger blanka tusan i. Här finns ett stort pedagogiskt arbete att göra.

Vi har många gånger sett hur politiker sossefieras när de väl hamnar i riksdagen och får makt. Jag vill se konkreta resultat från Annie innan jag hoppar på tåget lastat med förväntningar och drömmar. Men det är givet att detta val var mångfalt bättre än om Anna-Karin Hatt hade blivit ny centerledare.

Vem som skriver det nya partiprogrammet blir en första indikation på hur långt i liberal riktning Annie Lööf har tänkt driva Centerpartiet - och om vi kanske kan få ett vettigt liberalt alternativ att rösta på 2014. Jag önskar henne all lycka i det arbetet.

Läs även: HAX, Magnus Andersson, Federley, Peace, Love and Capitalism

Ökat fokus på offerlösa brott

Magnus Lintons text om den torpederade svenska drogpolitiken (byggd på boken Narkotika: om problem och politik) visar på hur irrationellt svenska makthavare har resonerat och fortsätter att resonera, trots alla bevis för att den restriktiva narkotikapolitiken inte minskar vare sig missbruk eller dödsfall till följd av missbruk. Sverige ligger tvärtom på genomsnittet eller över genomsnittet i EU.

Den svenska narkotikapolitiken bygger dock på emotionella argument och ideologi, kanske kan man nästan säga religion, vilket gör att rationella argument inte är särskilt framgångsrika. Den växande forskning som visar på att avkriminalisering av narkotika inte alls leder till ett växande missbruk och social misär ignoreras effektivt. I stället får vi varningsreportage som det som nyligen gick i DN. Som om ingenting har hänt, som om vi levde i en bubbla.

När Moderaterna i Stockholm säger nej till sprutbytesprogram handlar det inte om att rädda liv och minska smittspridningen bland sprutnarkomaner utom om att sända signalen att det "inte är OK att knarka". Irrationella symbolfrågor står i vägen för reella försök att göra missbrukares tillvaro lite bättre. Detta är cynism och människoförakt, inget annat.

Inget av detta är dock unikt för narkotikapolitiken. Detsamma gäller sexpolitiken, där relevant kritik mot sexköps- och kopplerilagarna, som skapar en svår situation för sexsäljarna, bemöts med att det helt enkelt är fel med kommersialiserat sex (ackompanjerat av fåniga "din dotter"-argument). Argumenten är ofta emotionella, tydligt illustrerat i kommentarstråden till min bloggpost om frivillig sexhandel i Thailand. Människor blandar ihop privatmoral med lagstiftning, emotion med vetenskap.

Vi kan ta ännu ett exempel. Nyligen visade en norsk rapport att få pedofiler på nätet använder barnpornografi. Polisen letar förövare genom att granska barnpornografi och skulle således missa majoriteten av förövarna som de facto begår övergrepp och inte bara tittar på bild- och filmmaterial, hävdas det. Polisen har tillbakavisat kritiken, men den är likafullt relevant. Det har tidigare hävdats att de flesta, eller åtminstone en stor del, av de som begår sexuella övergrepp mot barn är olika sorters situationsförövare. De gör det därför att de kan där och då och troligen komma undan med det, inte därför att de nödvändigtvis är pedofiler eller ägnar sig åt att dokumentera övergreppen och sprida dem över världen. Kopplingen mellan att begå övergrepp och att konsumera barnpornografi är således svag.

- I stället för att jaga riktiga brottslingar som stjäl och våldför sig på andra lägger polisen stora resurser på att jaga människor som använder "fel" drog.
- I stället för att koncentrera resurserna på att sätta dit de som sysslar med människohandel jagar polisen personer som köper sexuella tjänster utan något tvång inblandat.
- I stället för att fokusera all tid och kraft på att jaga de som begår de verkliga övergreppen mot barn satsar polisen främst på att jaga runkpellar som tittar på barnpornografi och mangaöversättare som har snuskiga serieteckningar i bokhyllan, en strategi som alltså nyligen kritiserats i en rapport.

Polisen gör förstås sin egen prioritering och man skulle som Leif GW Persson kunna hävda att polisen av naturen är lat och därför fokuserar på det som är lättast att komma åt. Men grundproblemet är naturligtvis att riksdagen över huvud taget stiftat dessa lagar från första början, att politiker inte förmår skilja mellan riktiga brott och brott utan offer, att moralbrott har blivit en prioriterad fråga i hela samhället och att dessa makthavare har så förtvivlat svårt att erkänna att de hamnat fel. Ty det tror jag faktiskt att ganska många i riksdagen inser innerst inne.

Konsekvenserna blir nämligen två: dels jagas personer som över huvud taget inte borde vara fall för polisens uppmärksamhet, dels får riktiga brottslingar det lite lättare.

Pehrson- och Asksamhället.

Välkommen till Sverige 2011...

Varje år brukar polisen gripa några hundra personer på Uppsala reggaefestival. Festivalen är synnerligen lugn jämfört med "vanliga" festivaler där alkoholen flödar och våldsamheter alltid förekommer. Men röker man cannabis riskerar man förstås att gripas ändå.

Samma sak har nu hänt på Stockholm all Star Festival på Skeppsholmen. "För polisen innebar festivalen hårt jobb", skriver TT. Inte för att det var våldsamt, inte på grund av bråk, skadegörelse eller våldtäkter. Nej, 105 personer greps för att de nyttjat fel drog. Nya moralbrottslingar som bryter mot den svenska nolltoleranslinjen togs om hand.

Det blir allt tydligare att den svenska narkotikalagstiftningen inte bara är kontraproduktiv, kränkande och dum. Den går också i otakt med tiden.

Läs även: Gothbarbie

艾未未加油！

Den kinesiske konstnären och dissidenten Ài Wèiwèi (艾未未) släpptes av myndigheterna den 22 juni. Då hade han hållits fängslad i 80 dagar. Utåt sett var Ài anklagad för skattebrott, men det är rätt uppenbart att det är hans glappa käft som retat regimen. Kort efter frigivningen berättade han om tortyr i fängelset.

Det tog inte länge innan Ài började prata politik igen. Han twittrar och skriver i Newsweek om sin syn på regimen och konsekvenserna av förtrycket. Där beskriver han också huvudstaden som en våldets stad, ett offer för regimen som gör våld på de mänskliga rättigheterna.

"Beijing tells foreigners that they can understand the city, that we have the same sort of buildings: the Bird's Nest, the CCTV tower. Officials who wear a suit and tie like you say we are the same and we can do business. But they deny us basic rights. You will see migrants’ schools closed. You will see hospitals where they give patients stitches—and when they find the patients don’t have any money, they pull the stitches out. It’s a city of violence."

Om regimen någonsin hoppades att Ài Wèiwèi skulle foga sig och hålla tyst efter frigivningen kan den sluta hoppas nu. De har en jobbig jäkel att tampas med.

Till blädderblockets försvar

Schweiziska Anti-Powerpoint Party vill förbjuda Microsoftprogrammet Powerpoint. Partiet hävdar att ett globalt förbud skulle kunna spara 350 miljarder euro årligen. Det är oklart hur den siffran räknats ut, men partiet slår i alla fall ett slag för blädderblocket.

Alla vi som upplevt mängder av usla Powerpointpresentationer på landets universitet är nästan benägna att ge partiet lite medhåll. Om man inte kan göra något kreativt av Powerpoint kan man faktiskt lika gärna använda ett blädderblock eller en whiteboard.

Hänt i väst

Svensk nyhetsförmedling är oerhört USA-centrerad. Det påminns vi åter igen om när medierna rapporterar om orkanen Irene och de översvämningar som drabbat New York. Hade det varit i Afrika, Asien eller Östeuropa som gator dränks och ett tiotal personer omkommit hade ingen brytt sig. Nu råkade det inte bara vara i USA utan i självaste Nju Jårrk.

"Titta hur vattnet piskas upp när bilarna kör fram här", säger SVT:s Stefan Åsberg i Rapport med dramatisk röst. "Titta på bilen, titta nu!" fortsätter han instruerande.

Seså. Liknande bilder syntes faktiskt från Sundsvall för inte så många dagar sedan, visserligen utan sällskap av någon orkan med kvinnonamn. Vatten är vatten. Även här.

Ausradieren

Dagens Synovatemätning raderar ut fyra av riksdagens åtta partier och ger Moderaterna 36 procent av väljarstödet.

Centerpartiet, Kristdemokraterna, Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna hamnar samtliga under fyra procent, men det är bara uppgången för M (ekonomin) och nedgången för SD (Breivik) som är statistiskt säkerställda. Socialdemokraterna är säkert rätt nöjda med sina 33 procent. Det är ju där de har vant sig vid att befinna sig numera.

Även om inget av partierna skulle falla ur efter nästa val bekräftar Synovates mätning att Sverige i praktiken har ett tvåpartisystem. Och även om Centerns 3,8 procent inte är statistiskt säkerställda kan vi nog slå fast att nästa centerledare kommer att få det behagliga läget att börja från botten.

Att tro eller inte tro

I SVT:s programserie Från Sverige till himlen, som leds av utmärkta Anna Lindman Barsk, får vi följa troende människors vardag i Sverige. Vi får träffa mormoner, shamaner, muslimer, kristna som valt att leva i celibat och hedningar som skålar för sina gudar Tor, Freja och Oden.

För en icke-troende som jag själv är det oerhört fascinerande att se hur vissa människor verkligen lever sina liv utifrån en bestämd trosuppfattning. Jag inser att de som deltar i programmen har något som jag saknar: tron på något större och känslan av en större samhörighet. Jag är inte fullständigt oandlig. I likhet med många andra har jag mina funderingar om livet, döden och dess betydelse. Men jag saknar en gudstro i religiös mening. Läkaren och dödshjälpsaktivisten Jack Kevorkian (utmärkt spelad av Al Pacino i filmen You don't know Jack från 2010) brukade säga att han hade sin egen gud - Johann Sebastian Bach - och att denne, till skillnad från guden i exempelvis kristendomen, i alla fall inte var påhittad. Jag har inte ens Bach.

Det är förmodligen lika bra. Jag skulle vara en usel kristen och en usel muslim. Problemet jag ser med alla dessa religioner är att de kräver individens underkastelse och offer. I stället för att bara umgås och ha trevligt tillsammans med min gud kräver religionen att jag avstår från det jag gillar. Missar inte den som avstår från sex i tron att det för honom eller henne närmare Jesus livets kanske skönaste och mest intima upplevelse? Blir inte den som måste be fem gånger om dagen och förbjuds att äta och dricka under vissa tider under en bestämd tid på året bakbunden och rörelsehindrad? Varför gör religionerna livet så krångligt?

Någonstans mitt i denna religiösa tvångströja finns förstås en vinst, sannolikt en själslig sådan, men jag har aldrig lyckats förstå den. Samtidigt verkar de så lyckliga, de som tror (ja, och så har vi den ständigt melankoliske Marcus Birro, förstås). Jag som inte är troende misstänker ofta att det är något slags fasad, ett skådespel inför omgivningen. Men det hänger mest samman med att jag personligen inte skulle vilja avstå från vare sig sex, alkohol, mat och dryck när jag behagar eller vad det nu kan vara och därför inte förstår det fullt ut. Att man växer upp i en religiös familj och tar religionens krav för givna är en sak, men hur går det egentligen till när man blir frälst mitt i livet? Vad är det som har hänt inombords när någon säger att de har "funnit Jesus"?

Jag vill med bestämdhet hävda att stat och religion ska hållas åtskilda. Det finns dock något fint i att vilja leva sitt liv som man själv behagar utan att pressa sin tro på någon annan. Ibland kan jag önska att jag blev religiös. Kanske bara för någon vecka eller så, för att se hur det känns. Det verkar vara lite som att leva med en sträng förälder, men lite smisk på stjärten är å andra sidan förmodligen precis vad jag skulle behöva ibland.

Vandraren

SVT sände i sommar en BBC-serie i tre delar som heter How to live a simple life. Den handlar om prästen och mångsysslaren Peter Owen Jones vars strävan är att leva ett så enkelt liv som möjligt. Kamerorna följer honom när han försöker leva utan pengar och vara helt självförsörjande på sin gård. Den mest intressanta delen är dock när han tar steget att helt förlita sig till andras hjälp.

Owen Jones vandrar 40 mil till Hartland för att träffa aktivisten Satish Kumar. Längs vägen tigger han sig till mat och logi. I enlighet med den helige Franciskus läror får han inte ta emot pengar, vilket komplicerar det hela ytterligare. Vandringen tar två veckor och är inte alls den befriande och andliga upplevelse som Owen Jones kanske väntat sig. Det är tvärtom oerhört jobbigt att ständigt vara beroende av andras välvilja. För varje måltid. För varje natts sömn. Samtidigt var det enligt Owen Jones en nyttig erfarenhet som gjorde honom mer ödmjuk.

Det är inte lätt att be om hjälp och det visar sig ännu svårare att få någon. Ofta tvingas Owen Jones söka skydd hos den lokala församlingen vilket, erkänner han, är lite fusk. Det handlar inte om att de människor han möter ser ned på honom eller nödvändigtvis inte vill hjälpa. De verkar snarast rädda och ängsliga. Någon vill inte låna ut husvagnen därför att den saknar försäkring.

Jag minns när jag och ett antal kompisar blev strandade i Märsta för ett antal år sedan, mitt i natten, utan någonstans att sova. När vi stod och försöka vänja oss vid tanken på att gå hem med några stora och betydligt äldre damer bara för att få sova, uppenbarade sig en kille och sade att vi kunde få sova hos honom. Räddade av gonggongen. Morgonen efter lade vi pengar på vardagsrumsbordet och smög ut. Efteråt har jag funderat över detta. Hur vågade denne unge kille släppa in fem okända överförfriskade personer i sitt hem? Skulle jag ha gjort det? Skulle du? Han begärde inget i utbyte, han gjorde det bara därför att det var rätt.

Vårt samhälle är byggt på principen att alla ska vara självförsörjande. Det tycker jag är rätt, sett både ur samhällets perspektiv och ur individens. Det finns en stolthet i att klara sig på egen hand. Oberoende ger frihet. Men detta ska inte behöva betyda att vi inte öppnar dörren när någon knackar på och behöver vår hjälp. I en tid när de flesta bara vänder bort blicken och när ett rådigt ingripande i ett bråk beskrivs som ett hjältedåd i medierna, skulle det faktiskt vara nyttigt om fler fick uppleva hur det känns att vara i en svag position, att vara utlämnad till andras välvilja. Det skulle sannolikt säga dem mycket om samhället de lever i och ännu mer om dem själva.

The Telegraph har en artikel om Peter Owen Jones enkla leverne framför kameran här.

Jomenvisst

"Och om segern är möjlig i Tunisien, Egypten och Libyen, varför inte också i Jemen, i Bahrain, i Jordanien, i Grekland, Storbritannien, Spanien, Indien, Iran, Chile, Palestina… Det är, när allt kommer omkring, 2011."

Samtidigt som de flesta gläds åt skurkregimernas fall i Nordafrika gör vänsterextremisten och galenpannan Andreas Malm en vrickad analys när han drar en parallell till de ekonomiska problem som drabbat en rad stabila demokratier i världen. Han har verkligen alltid fel, den där Malm.

Folkets seger

Var Muammar Gadaffi befinner sig är ännu oklart. Motståndsfickor återstår fortfarande i Libyens huvudstad Tripoli. Men det står tämligen klart att Gadaffiregimen har kollapsat och att diktatorns tid vid makten är över. Nu är det hans eget val att dö i något slags slutstrid, försöka fly eller ge upp och låta sig utlämnas till Haag så att han kan hålla låda inför världen.

När vi tittar tillbaka måste vi konstatera att det som har hänt i Nordafrika under 2011 är helt enastående, det största som har hänt friheten och demokratin i världen sedan kommunismens fall i Östeuropa. Tunisiens ledare Zine el Abidine Ben Ali var först att fly i januari efter att hans folk vänt sig emot honom. Därefter följde de folkliga protesterna i Egypten, tvivelsutan inspirerade av framgången i Tunisien. President Hosni Mubarak svarade med våld, men lyckades inte knäcka motståndsviljan och blev till slut tvungen att fly. Nu står han inför rätta för både mord och korruption.

Muammar Gadaffi är kanske den störste galenpannan på kontinenten. Han gjorde tidigt klart att han skulle stanna och slåss mot de libyska rebellerna. Så har skett de senaste månaderna. Inget tydde på ett snart slut innan rebellerna erövrade städer nära Tripoli de senaste dagarna. Nato har haft mandatet att skydda civila liv. Utan tvekan har Nato tänjt på detta mandat och möjligtvis även överskridit det, men det har varit förutsättningen för att otillräckligt utrustade rebeller ska kunna avancera och på allvar utmana Gadaffi.

Diktatorernas fall i norra Afrika visar att det går att ta kommandot över sin egen framtid även när makten hålls av grymma regimer. Det visar också på galenskapen i George W Bushs vision om en utländsk invasion som garanten för fred och frihet för andra folk. I Tunisien och Egypten var det folkliga resningar, i Libyen en folklig resning med visst utländskt stöd. Jag anser att detta är det bästa sättet att främja fred och frihet. Det finns tusen sätt att stötta oppositionen i förtryckta länder, att skicka in utländska trupper som gör grovjobbet är inte ett bra alternativ. Medan Afghanistan och Irak fortsätter att vara krutdurkar, med instabilitet, våld och död som följd, finns betydligt bättre chanser till framgång i Tunisien, Egypten och Libyen där det är landets egna medborgare som rest sig mot tyrannen. Irak och Afghanistan har snarast blivit avskräckande exempel.

Nu återstår ett mycket svårt och krävande arbete med att föra Libyen - ett land som i modern tid alltid har styrts av galningar - in på en demokratisk väg med fria val, skapandet en rättsstat och respekt för mänskliga rättigheter. Stora utmaningar väntar, motgångar kommer att ske. Men nu ligger åtminstone landets öde i folkets händer, inte hos en ensam galning. Det första viktiga steget vore att ställa Gadaffi och hans söner inför rätta, i Libyen eller i Haag.

De folkliga resningarna i Tunisien, Egypten och Libyen visar att det faktiskt går att besegra decennielånga förtryckarregimer. Gadaffis fall torde således fungera som bränsle för alla som demonstrerar och riskerar sina liv för att få bort Syriens ledare Bashar al-Assad. De har både rätten och tiden på sin sida.

Just in: Gadaffiregimen har fallit

Det kommer uppmuntrande uppgifter från den libyska huvudstaden sent i kväll som säger att diktatorn Gadaffis egna säkerhetsstyrkor har lagt ned vapnen och att sonen Seif al-Islam har tillfångatagits. Live-källor till BBC och CNN på plats rapporterar att hela Tripoli är under rebellernas kontroll och att det firas på Tripolis gator med skott som skjuts i luften.

De senaste tre timmarna uppges rebellerna ha tagit staden utan motstånd. Det har alltså gått betydligt snabbare än någon kunnat ana. Det är dock lite för tidigt att förklara segern vunnen eftersom diktatorn själv inte har gripits, dödats eller flytt. Upprymda uppgifter från rebellsidan har dessutom tidigare inte visat sig stämma helt och hållet. Men det står helt klart att det är rebellerna som har initiativet i huvudstaden och att Muammar Gadaffis tid som en maktfaktor i Libyen definitivt är över.

Syriens ledare träder fram

Samtidigt som rebellerna i Libyen rycker fram mot en förmodad slutstrid mot Gadaffi i huvudstaden Tripoli ställde Syriens ledare Bashar al-Assad i kväll upp i en unik intervju i den syriska statstelevisionen. Direkt-översättningen i flera nyhetskanaler lämnade en del i övrigt att önska, men en rad utspel verkar ändå hyfsat tydliga.

Bashar al-Assad hävdade bland annat att Baathpartiets centralkommitté just nu diskuterar hur landets konstitution ska förändras. Förändringarna som väntas kräver en övergångsperiod på kanske runt ett halvår, när allt är klart väntas val. Enligt al-Assad ska Syrien alltså hålla val tidigt under 2012. al-Assad nämnde också elektorsröster och en valkommission.

Några av presidentens löften var:

- Konstitutionen ska reformeras
- Fler partier ska tillåtas
- Nya medie- och presslagar ska skrivas (samtidigt påpekade al-Assad vikten av att media "tar ansvar")
- Kurder ska få bli syriska medborgare

al-Assad hävdade att västs reaktioner och krav på hans avgång inte rör honom i ryggen och använde både Afghanistan och Irak som exempel på att (även) väst kränker mänskliga rättigheter. Presidenten var tydlig med att de som brutit mot lagen (läs oppositionen) kommer att ställas till svars.

Bashar al-Assad är en helt annan sorts ledare än den groteske Muammar Gadaffi. Han gör ett lugnt och resonabelt intryck. Det är svårt att förena denna bild av honom med det enorma övervåld som hans regim har använt mot befolkningen under de senaste månaderna. Samtidigt som civila slaktas av den syriska militären (minst 20 döda bara det senaste dygnet) pratar landets president teknokratiskt om formandet av kommittéer och vilka artiklar i konstitutionen som kan komma att förändras.

Enligt al-Assad kommer artikel 8 i konstitutionen, som deklarerar att det socialistiska Baathpartiet är det ledande partiet i Syrien, inte att förändras. Hur detta ska kombineras med ett flerpartisystem återstår att se. Rimligtvis betyder det att fler partier kommer att tillåtas delta i val men inte få något reellt politiskt inflytande. Detta är ett system som används i andra diktaturer.

För Syriens demokratiska opposition finns det således all anledning att fortsätta protestera. De första reaktionerna från oppositionen är föga förvånande negativa. De har hört detta förr.

Vad vill karln?

Statsministern ägnar nuförtiden främst sin taltid åt att berömma sig själv och sin regering. Sommartalet i Gustavsberg var inget undantag.

Som politiker är Fredrik Reinfeldt ungefär lika intressant som en stubbe. Han är, tillsammans med Anders Borg, en god förvaltare av det redan existerande men en usel visionär. Vem kan i dag peka på vad Reinfeldt egentligen vill med Sverige? Vilket Sverige är det statsministern drömmer om och söker skapa under sin tid vid makten? Inget vet, uppenbarligen inte heller hans talskrivare.

Problemet är alltså att regeringen inte har någon politik längre. Det är lätt att vara visionär i opposition, men väl vid makten har Alliansen inte gjort särskilt mycket annat än att sänka skatterna. Det är förstås positivt att skattekvoten är lägre i dag än 2006, men politik måste vara mer än bara ekonomi. Den måste handla om värderingar, om de stora framtidsfrågorna, om en färdriktning. Någon sådan har ministären Reinfeldt II inte pekat ut. Det är som om regeringschefen fortfarande surar över den förlorade riksdagsmajoriteten.

Det är gott och väl att vi i Sverige har politiker som sätter en ära i att hantera statens finanser med återhållsamhet. Kaoset i Grekland, Italien, USA, Irland, Portugal, Spanien och Storbritannien visar hur det kan gå när landets ledning går rakt motsatt väg. Men i längden kommer väljarna att ledsna på en regering vars enda mål är att sitta och se ansvarsfull ut och i stället rösta på någon som vill något med makten.

Konsten att blicka framåt

Det är lite intressant hur katastrofer där många människor dör utpekas som närmast väsensskilda jämfört med alla enskilda katastrofer som inträffar varje dag. Ta efterspelet till händelserna på Utøya. Anhöriga vallades i går runt på ön, enligt medierna i sällskap av läkare och kristeam. I dag var det överlevarnas tur, alla med en tilldelad stödperson. Ali Esbati passade på att twittra.

Om man vill vara lite cynisk kan man hävda att det görs skillnad på folk och folk. Kanske är det helt logiskt. Medias bevakning spelar säkert roll, stat, kommuner och landsting vill visa handlingskraft vid nationella katastrofer. Plötsligt finns allt där - kristeam, läkare, psykologer. Allas behov ska tillgodoses. Bäst chans att få hjälp har man sålunda om man råkar vara anhörig till någon som dör tillsammans med många andra eller själv överlever en större katastrof. Alla anonyma katastrofer - som är lika stora för den som drabbas men som inte uppmärksammas eftersom de sker dagligen - passerar däremot tyst förbi.

Det är naturligtvis positivt att det (åtminstone vid större nationella katastrofer) finns kristeam, psykologer och läkare som kan hjälpa personer som upplevt hemska saker, men mediebevakningen blir ofta väldigt märklig. Där förmedlas en bild av sorg och trauma som något så ovanligt och livsfarligt att det nästan är att betrakta som något övernaturligt. Journalister med lång erfarenhet står och nästan skakar av rädsla för att ställa "fel" frågor, för att göra något olämpligt, för att såra den som redan är så skör och traumatiserad. De flesta i vår del av världen kommer inte att uppleva något så exceptionellt som det som skedde på Utøya, men sorg och trauma hör faktiskt livet till. Det kan inte byggas bort ens av vårt högteknologiska välfärdssamhälle och vi bör därför inte vara så rädda för att konfronteras med det.

Nando Parrado, mannen som överlevde flygkraschen 1972 och klättrade över Anderna för att hämta hjälp, har i många år rest runt i världen och berättat sin historia. Han får ofta samma frågor i väst: "Har du haft mardrömmar? Har du fått terapi?" Han förlorade både sin syster och mor och genomgick ett helvete för att själv överleva. Man skulle därför, enligt vårt västerländska sätt att se det, kunna tänka sig att han legat sömnlös, plågad av alla minnen.

Men nej, Nando Parrado säger sig ha sovit gott varje natt ända sedan räddningen. Han jämför med hur han anser att amerikaner hanterar svårigheter: "If something goes wrong they need counseling. Whatever goes wrong they need counseling." Och fyller på: "A lot of anglo-saxons usually have post-traumatic stress because they survived something. We opened champagne. We were alive, we'd fought for our lives."

Det ligger nog något i det han säger. Kanske är många västerlänningar lite för duktiga på att hela tiden känna efter och överpsykologisera allt de har varit med om i stället för att vända blicken framåt och gå vidare. Ältandet är en del av bearbetningen, javisst, men vi får inte fastna där. Eller för att använda de visdomsord Parrado fick från sin egen far och som hjälpte honom vidare: "Titta inte bakåt, du får bara ont i nacken."

Signaler

När Nintendo inte nådde säljmålen halverade chefen Satoru Iwata sin lön och mellancheferna i företaget fick en lönsesänkning på uppemot en tredjedel. När Saab står på ruinens brant ser ledningen till att öka sina arvoden med över 600 procent - något som påskyndade att en stor återförsäljare fullständigt tappade förtroendet för företaget och sade upp kontraktet.

För en gångs skull känns det av politiker så flitigt använda begreppet "sända rätt signaler" relevant.

See no evil, hear no evil

I och runt Stockholm klagas det alltid på buller. Ibland undrar jag hur människor egentligen vill ha det. Bor man i en med svenska mått mätt stor stad får man faktiskt räkna med att det väsnas. Det är bilar, människor, sirener och vägarbeten som alla kämpar om dina örons uppmärksamhet. Det är priset att betala för att bo mitt i smeten.

Swedbank stadion i Malmö slipper inte undan. Grannarna har klagat på att strålkastarna bländar och stör. Mätningar visar dock att det inte är så farligt. MFF Event, som driver arenan, hävdar att en solnedgång stör mer.

Ja, solnedgångar kan vara starka. Var finns solombudsmannen när man behöver honom?

Lindra eller döma?

Samtidigt som DN fortsätter sin Insidanserie om cannabis dimper nyheten om att cannabis för medicinskt bruk kan bli tillåtet i Sverige ned. Läkemedelsverket uppges vara nära att godkänna en munsprej med marijuanasubstans riktad till ms-patienter.

Sedan tidigare är sprejen, som inte ger något rus och som i Sverige skulle kräva tydliga tillstånd, godkänd i bland annat Storbritannien. Även i vissa amerikanska delstater är det lagligt med cannabis för medicinskt bruk.

Oavsett om det lindrar värk för svårt sjuka människor finns det säkerligen benhårda motståndare. Inkörsportar, ni vet. Signaler om att politikerna släpper på kontrollen. Kritiken lär inte vänta på sig. Thomas Lundqvist är förmodligen en av de kritiska.

Om nu sprejen tillåts - är det första steget mot en uppluckring av den svenska nolltoleranspolitiken eller bara ett extremt undantag? I vilket fall är ms-patienterna de stora vinnarna. Sjukvårdens uppgift torde trots allt vara att bota och lindra.

Folkpartism

Folkpartisterna Birgitta Ohlsson och Olle Schmidt slår ett slag för ett framtida svenskt medlemskap i eurosamarbetet.

Tja, man kan i alla fall inte anklaga dem för populism...

(tipstack: Jonas)

Bruk, riskbruk och missbruk

DN fortsätter sin artikelserie i Insidan om cannabisens framfart i Sverige. I går fick en socialsekreterare ordet. Han uppmanar föräldrar som oroar sig för att deras barn brukar eller missbrukar cannabis att sätta sig in i fenomenet innan de pratar med sina barn.

Det tror jag är ett klokt råd. Många reagerar på instinkt. Det händer att ungdomar tas in för frivilliga urinprover enbart på en förälders misstanke, utan att det finns något konkret att ta på (hur frivilliga dessa tester är kan förstås diskuteras). En god dialog mellan förälder och barn kan förhindra att en ung tonåring tvingas kissa i en mugg framför en tant eller farbror - det i sig är ett slags övergrepp. Socialsekreterare Kari Kainulainen säger:

"De flesta ungdomar röker för att de tycker att det är kul så klart. Men det finns en liten grupp som röker cannabis inte för att må bättre utan för att inte må dåligt. De här personerna är en riskgrupp för missbruk."

Detta stämmer naturligtvis. Men personer som mår dåligt är inte bara en riskgrupp för missbruk av cannabis eller annan narkotika utan för i stort sett vad som helst.

Svensk politik bygger på gatewayteorin, det vill säga att bruk av lättare droger leder till missbruk av tyngre. Det förefaller också vara så att fler som röker tobak också röker cannabis och att fler som dricker alkohol även testar att röka på. Det behöver naturligtvis inte ha med tobaken och alkoholen i sig att göra utan kan betyda att denna grupp är mer riskbenägen/nyfiken. För den som sagt blankt nej till tobak och alkohol torde det vara ett märkligt beslut att plötsligt testa hasch.

Problemet är att den svenska hållningen i drogfrågan inte erbjuder något utrymme för att förstå varför människor missbrukar. När det gäller narkotika tycks det officiella svaret vara att det beror på att droger finns tillgängliga. Därför måste vi gå ut i krig mot drogerna. De ska bort. Här vill jag lyfta in professor Jim Orford, som har skrivit mycket om addiktion och orsakerna bakom. Jag återger för enkelhetens skull det jag skrivit om honom tidigare:

"Orford hävdar att vi måste komma bort från att se drogernas effekt på människor som universella (ofta illustrerade av "faktarutor" om hur man blir vid påverkan av en specifik drog) och i stället lyfta fram betydelsen av den sociala kontexten för varför vissa missbrukar men också varför de flesta inte gör det. Den sociala kontrollen hjälper oss att balansera livet mellan alla frestelser och måsten. Eftersom den sociala kontrollen är kontextberoende betyder det också att vad som betraktas som ett missbruk varierar mellan olika kulturer och tider. Det handlar således inte bara om drogen i sig utan också om den sociala kontexten. Konsekvenserna blir värre för en marginaliserad person utan socialt skyddsnät än en integrerad person som har ett bra stöd från både familj, vänner och arbetskamrater. Drogernas effekt blir därför olika på olika människor i olika kulturer och sociala kontexter."

När vi har slagit fast att effekterna av en drog varierar av person, social kontext och kultur måste vi ställa den oundvikliga frågan: varför missbrukar vissa? Jag tror först och främst att det mest är en slump vilken drog eller vilket beteende som missbrukas. De "excessive appetites" som Orford lyfter fram är allt från olika narkotika till tobak, sex, alkohol, mat, spel, träning, sex eller "joy riding". Kort sagt kan det mesta missbrukas. Effekterna av att missbruka träning är måhända inte lika skadliga fysiskt som att fastna i ett mångårigt alkoholmissbruk, men poängen är att det likafullt kan vara ett skadligt missbruk för individen. Ingen vill dock reglera eller förbjuda oss att träna (och ingen vill reglera eller förbjuda idrott trots att idrotten årligen leder till massor av skador och även dödsfall). Det är för övrigt inte så förvånande att många som försöker sluta med alkoholen eller narkotikan tränar som galningar. Tomrummet efter drogerna måste fyllas med något.

Vi bör således inte se narkotika som något väsensskilt från alkohol, träning eller spel när det handlar om missbruk. Orsakerna bakom missbruket kan vara desamma. Exempel på psykologiska riskfaktorer som nämns i forskningen är ångest, depression, låg självkontroll, impulsivitet, låg självkänsla och hyperaktivitet. Allt detta kan alltså försätta en person i en ökad risk att utveckla ett addiktivt beteende. Men även en person som uppfyller flera av kriterierna behöver inte bli missbrukare. Den sociala kontexten kan fungera som en skyddande faktor.

Det är viktigt att göra en så tydlig distinktion mellan bruk, riskbruk och missbruk som möjligt (ja, det är svårt). Dels för att inte jaga rekreationsbrukare (den stora majoriteten) i onödan, dels för arbeta preventivt med riskbruksgruppen och sist men inte minst för att att verkligen se dem som behöver hjälpen allra mest. Ställ frågan "varför?". Vi är ofta alldeles för upptagna med att tvinga folk att sluta missbruka att vi inte bryr oss om vad som ska komma i dess ställe.

För att detta ska bli möjligt måste vi komma bort från den svartvita och ofta fördomsfulla bild som finns om bland annat cannabis i Sverige. Polisen och socialtjänsten berättar av naturliga orsaker de svarta historierna. De träffar sällan rekreationsbrukarna utan betydligt oftare de personer som har betydande missbruksproblem som påverkar hela tillvaron negativt. Det blir lite som att låta en alkoholterapeut beskriva hur svenska folket dricker.

Se: Orford, Jim, Excessive appetites: a psychological view of addictions, 2nd ed., Wiley, Chichester, West Sussex, England, 2001