Om skatt, rätt och principer

Jag minns hur jag i väldigt unga år, när jag började bli politiskt medveten, propagerade både i skolan och på jobbet för lägre skatter. Detta föll sig naturligt för den som sett ljuset i Moderata ungdomsförbundet.

Jag är oklar över hur mycket jag egentligen förstod av skattepolitik då, men jag minns att jag redan vid den tiden ställde frågan om hur höga skatter på arbete påverkar incitamentet att arbeta. En fråga som vissa partier aldrig har förstått sig på.

Jönköpingsposten har en intressant intervju med finansminister Magdalena Andersson. Den är intressant inte för att Andersson kommer med några ögonbrynslyftande utspel utan för hur reportern ställer frågorna.

Journalisten intar nämligen den motsatta positionen jämfört med vad vi är vana vid att se i svenska medier. Han frågar med vilken rätt staten tar ut mer än hälften i skatt.

Med Panamadokumenten i förgrunden frågar reportern även om det är girigt av en undersköterska att försöka få ned sin skatt så mycket som möjligt. Frågorna ger helt uppenbart Magdalena Andersson huvudbry. Hon är inte förberedd på dem, hon har uppenbarligen inte tänkt så mycket i dessa banor och hon kan inte svara principiellt på någon av frågorna.

Det är onekligen uppfriskande att se dessa frågor ställas till landets finansminister (kanske var det sista gången som någon av regeringens högre företrädare ställer upp för Jönköpingsposten). Ty frågorna är viktiga. Vad ger staten, här som en semantisk förenkling av hela den offentliga sektorn (stat, kommun, landsting), rätten att ta så mycket av arbetande människors lön varje månad för att bland annat dela ut som bidrag till människor som inte arbetar?

Redan när jag jobbade som 14-åring reagerade jag över hur mycket pengar som gick bort i skatt. Klasskamrater som försvarade högskattestaten med sina föräldrars argument kom senare att svänga när de själva började sommarjobba och såg vad som blev kvar då skatten dragits. En vuxen person begriper komplexiteten i skattesystemet mycket bättre, men målkonflikten är faktiskt densamma som den var när jag i tonåren packade bröd och klagade över den höga skatten.

Högskattestatens legitimitet vilar på att den levererar service tillbaka för de skattepengar den kräver in. Endast då kan den bestå. Här står dagens politiker inför ett gigantiskt dilemma, ty redan i dag sviker det offentliga sina mest grundläggande plikter. Sverige har en polis i förfall, en försvarsmakt som mest finns på papperet och stora utmaningar inom både skola och sjukvård.

Och det kommer att bli värre. SKL spår att det krävs kommunala skattehöjningar på minst två kronor för att bibehålla dagens välfärdsnivå. Regeringens snack om att "utveckla välfärden" är rent snömos. Frågan är bara om den själv begriper det.

Fler svenskar måste börja ställa sig frågan vad de betalar för och varför. Vi behöver ett modernt skatteuppror nu. Ty precis som finansministern säger kan staten endast ta ut så här hög skatt så länge folket tillåter det.

Tidigare bloggat:
Kluvet land