fredag 9 oktober 2009

Jag skulle rodna...

Kan man ge Nobels fredspris till Al Gore, kan man såklart ge det till Barack Obama också. Trots att ingen av dem har gjort ett skit för världsfreden.

Ett rimligare val hade varit Hans Blix, om nu någon människa är värd ett Nobels fredspris över huvud taget. Blix har åtminstone arbetat på fältet och gjort något konkret genom sitt arbete mot spridningen av massförstörelsevapen. Men en politiker som gick till val på en paroll av "hopp" och "yes we can", som ärvt två krig från krigspresidenten Bush och som hittills inte har lyckats avsluta något av dem...? Låt vara att Obama själv inte startade krigen, men vilken är själva fredsinsatsen, om jag får fråga?

Jag påminner mig scenen när en australiensare vann OS-guld i skridskor, kortdistans. Han gick till final eftersom alla andra i semifinalen åkte ihop och ramlade. Han vann sedan finalen för att alla motståndare åter igen krokade ihop och föll. Generad tog han sedan emot guldmedaljen. Hade jag hetat Barack Obama hade jag känt mig lite så just nu. För han har ju faktiskt inte gjort något för att förtjäna ett fredspris. "En mer konstruktiv roll i klimatarbetet". Vad fan har det med fred att göra?

5 kommentarer:

MS sa...

Är du ironisk? Som bland annat Per Ahlmark så träffsäkert påtalat är ju Hans Blix insatser inte mycket att hänga i julgranen.

Hans Li Engnell sa...

Du menar den Per Ahlmark som åkte omkring och höll föredrag om alla de massförstörelsevapen som fanns nedgrävda i öknen?

MS sa...

Ja, just han. Och det fanns förstås goda skäl att tro att Saddam hade dem -- varför skulle han annars trilskas som han gjorde med vapeninspektörerna? Och han var i "gott" sällskap; det fanns en genuin oro och osäkerhet världen över angående Saddams potentiella vapenarsenal, inte minst i och med att han tidigare visat sig vara en loose cannon, för att uttrycka det milt.

Men huvudskälet för att plocka bort Saddam Hussein från makten var förstås något annat, från en neokonservativ (eller neolibertariansk, om man så vill) utgångspunkt: det var för en gångs skull realpolitiskt möjligt att avsätta en brutal diktator. Och här tror jag Ahlmark instämmer.

Vad är det med er Asienfantaster egentligen: klockrena inrikespolitiskt, men rena stolpskott utrikespolitiskt (här tänker jag utöver den ärade redaktören närmast på Blogge Bloggelito)?

Sen tror jag Ahlmark lanserat sina egna kandidater: nån Taiwan-politiker samt John Bolton (?).

Hans Li Engnell sa...

Jag förringar inte Saddam Hussein på något sätt. Men han var en av många grymma tyranner och utgjorde inget akut hot. Om du minns charaden i FN hade USA också mycket svårt att övertyga resten av världen om det akuta i att med militära medel avsätta Hussein. Min gissning är att Saddam Hussein hade väldigt dålig koll på sina styrkor och sin arsenal. Han var sannolikt omgiven av ja-sägare som sade vad han ville höra. Dessutom: Om Bush & Blair verkligen trodde att han hade tillgång till massförstörelsevapen, skulle de verkligen ha angripit? Hussein hade givetvis inte haft några som helst skrupler angående att använda dem inom sitt eget land, mot invaderande styrkor. Föga troligt.

Så du använder mig och Niklas Dougherty för att klistra en utrikespolitisk stämpel på alla "Asienfantaster" där ute? Jag tror att det är betydligt fler som skulle kalla den neokonservativa utrikespolitiken för ett stolpskott.

MS sa...

Som sagt: det var för en gångs skull realpolitiskt möjligt att avsätta en brutal diktator. Något som inte händer varje dag.

Och nog var de invaderande styrkorna förberedda på attacker med åtminstone kemiska och biologiska stridsmedel.