Om att sopa framför egen dörr

Polen har varit i svenska mediers blickfång på sistone. Häromdagen skrev Birgitta Ohlsson en debattartikel i vilken hon gick till fränt angrepp mot den polska regeringen.

Bakgrunden är att Polens nya regering undergräver landets konstitutionsdomstol, styr och ställer i landets public service-bolag, slår till mot nakenhet med mera. DN:s Peter Wolodarskis kritik fokuserar framför allt på regeringens intresse för lojala journalister:

Tänk er följande påhittade scenario. En söndagskväll bjuder SVT:s Camilla Kvartoft in Alice Bah Kuhnke till Agenda. I studion intervjuas kulturministern om ett nytt lagförslag som syftar till att ta ett  kraftigt politiskt grepp om Sveriges Television och Sveriges Radio. På kort tid ska inte bara chefsledet rensas ut. Regeringen ska även bestämma vilka som ska styra public service-bolagen. Organ som fram till nu skött chefstillsättningar rundas – utnämningsmakten ska i stället ligga nära regeringen.

Självklart förtjänar den polska regeringens politiska styrning av statliga medier kritik. Men tonläget från svenskt håll vittnar om ett självrättfärdigande som inte riktigt överensstämmer med verkliga förhållanden.

Det är lite magstarkt att kritisera Polens regering för att undergräva den polska författningsdomstolens auktoritet när Sverige över huvud taget inte har någon sådan domstol.

Wolodarski missar dessutom att en svensk rödgrön regering inte behöver "ta ett kraftigt politiskt grepp" om SVT och SR. Public service är redan så vänster, och chefsrekryteringarna sköts med bravur av SVT:s egen ledning (vilket stjärnrekryteringen av Aftonbladets Jan Helin är det senaste exemplet på, medan Gina Dirawis uppdrag som julvärd och Malena Ernmans som diktläsare på tolvslaget på nyår är exempel på hur SVT även tillsätter politiskt korrekta personer med rätt värdegrund också för mer harmlösa uppdrag).

Att sopa framför egen dörr innan man går till kraftfullt angrepp mot andra är en ganska bra idé när allt kommer omkring.

Ett land på glid

Bibliotekarier som får utstå verbala hot och misshandel. Ambulanspersonal som misshandlas och blir urinerade på. Tjejer som blir trakasserade och kvinnor som blir antastade på badhus så att det nu på fullt allvar förs en diskussion om separata badtider (Eriksdalsbadet går före med könssegregerade bubbelpooler). Och yrkeskriminella ungdomar från Nordafrika som varken kan straffas eller utvisas.

De senaste dagarna har vi kunnat se ett kluster av nyheter som skaver rejält. Ursäkta en sliten fråga, men vart är Sverige på väg?

Jag kan inte erinra mig att jag någonsin under min uppväxt hörde om att bibliotekarier blev misshandlade. Även den med väldigt sjuk fantasi skulle ha haft svårt att komma på idén att slå just en bibliotekarie på käften. Varför, liksom?

Ej heller var det ett stort problem med sexuella trakasserier på badhus (övergrepp förekom självfallet, men aldrig i den här skalan) eller att ambulanspersonal behöver poliseskort när de ska rädda liv i vissa områden.

Vi har i dag ett växande problem med nordafrikanska ungdomar som vistas i Sverige illegalt. Många uppges komma från Marocko, men Marocko vill inte ta emot dem. Så de stannar. Bara i Göteborg uppskattar polisen att det nu finns ett hundratal individer som driver omkring. Även polisen i Stockholm har vittnat om växande problem.

För att klara sitt uppehälle begår många brott. Polisen står emellertid handfallen eftersom alla uppger sig vara under 15 år och därmed ej är straffmyndiga. Några vårdnadshavare finns det inte att prata med. Polismästaren i Storgöteborg Erik Nord berättar:

Den här veckan grep vi samma kille tre gånger, under ett dygn, misstänkt för brott. Vi tvingades släppa honom vid varje tillfälle.

Jag kan bara börja sätta mig in i polisens frustration. Hur meningsfullt känns det att gripa gärningsmän när du inte kan göra annat än att släppa dem direkt efteråt? Vilken signal sänder det om inte att det är fritt fram att begå brott i Sverige? Och hur mår ett brottsoffer som just blivit rånat av att gärningsmannen släpps och kan begå nya brott direkt efteråt? Vad gör det med människor tro på rättsväsendet?

Många av de problem som nämns här har funnits länge men vuxit i omfattning. Hinder för att ta itu med dem är dels den utbredda konflikträdslan, dels den tycka synd om-mentalitet som präglar det svenska samhället. Det uppstår en besvärande dissonans när utsatta, som vi ska tycka synd om, begår brott. Därför har det svenska samhället sett mellan fingrarna när EU-migranter slagit upp läger på annans mark och fortsätter att blunda när de plankar på tunnelbanan eller ägnar sig åt olaglig försäljning inne i tunnelbanevagnen.

Konsekvensen blir att samhället har olika förväntningar på olika grupper. Vissa förväntas sköta sig och betala skatt, andra inte. Vissa förväntas vara tysta på bibliotek, andra inte. Våldtäkter viftas bort som "missförstånd och åsiktsskillnader" när gärningsman och offer har olika etnicitet, annars inte.

Visst känner jag som de flesta sympati för utsatta människor. Men utsatthet eller kulturella skillnader kan aldrig ursäkta brott mot andra människor. Det ursäktar inte kvinnoförtryck, misshandel eller våldtäkt.

I ett land där statsministern kallar ryska flygbombsövningar mot Gotland för "inte OK" är personrån, våldtäkter och misshandel inte så mycket att bry sig om. Det är värt att komma ihåg att det land som inte respekterar sig självt inte kommer att bli respekterat av andra heller.

Sverige är på väg att bli som den där snälle men lätt förståndshandikappade killen i plugget som någon alltid lurade på godis och pengar.

Läs även:
Sanna Rayman, Hanna Bocander

Se även:
Uppdrag granskning om de marockanska gatubarnen

Utan insikt

Hösten 2015 krockade naiva och idealistiska miljöpartister med den hårda, kalla vägg som kallas verkligheten. Partiet tvingades att gör helt om i migrationspolitiken. I dag skriver partiets två språkrör Åsa Romson och Gustav Fridolin på DN Debatt att de har uppfattats som verklighetsfrånvända. Denna slutsats sorteras under kategorin "Nähä, tror ni!?".

Inledningsvis är det lätt att tro att texten i fråga skulle andas självkritik. Så är det emellertid inte. Miljöpartiets ledning medger visserligen att svenska folket saknar förtroende för både dem och regeringen som helhet, men deras slutsatser visar inte på att de förstår varför. MP vill "så snart som möjligt" återvända till just den asylpolitik som ledde till höstens kompletta kaos. Detta vittnar varken om självkritik eller om en vunnen insikt i landets begränsningar i att ta emot asylsökande på en nivå som inget annat västland. Snarare precis tvärtom.

MP är ett omoget, naivt och verklighetsfrämmande parti. Ett parti som propagerar för mer flum i skolan, vill stänga kärnkraften, beskatta landsbygdsbor upp över hårfästet och alltså återupprätta just den migrationspolitik som skapat ett oacceptabelt kaos i en rad kommuner runt om i landet.

Romson och Fridolin skriver:

Som miljöpartister är vi stolta över mycket av den politik som nu blir verklighet: mer förnybar energi, höjda lärarlöner, farliga kemikalier rensas ur barns vardag, fler anställs i skolan, den feministiska och fredsinriktade utrikespolitiken, kultur- och musikskolan byggs ut, billiga små klimatsmarta hyresrätter byggs, nya gröna stadsdelar växer fram och takten i upprustningen av miljonprogrammets bostäder och skolor ökar.

Verkligheten är dock sådan att Sverige inte klarar sig utan kärnkraft, att höjningen av lärarlönerna i hög grad var en valbluff (vilket avslöjades redan i SVT:s utfrågning inför valet), att antalet lärare inte räcker till på grund av migrationspolitiken, att den feministiska utrikespolitiken blivit ett stående skämt och att partiet inte har någon bostadspolitik att tala om (den miljöpartistiske bostadsministern flyr alla frågor han får).

Det finns inget som tyder på att MP kommer få det lättare under åren fram till nästa val. Förtroendet för Romson har aldrig varit högt, men när väljarna även börjar genomskåda både Fridolins välsmorda yttre och den naiva gröna politiken på område efter område, ligger MP pyrt till.

"Vi vet vilka som önskar vår avgång och politiska krafter som skulle tjäna på det", skriver språkrören. Sanningen är att hela Sverige skulle tjäna på om Miljöpartiet lämnade regeringen.

Liberty Talk #47 om övervakning och privatliv

På nyårsdagen var jag med i en diskussion över Skype som berörde rätten till ett privatliv och hur vi egentligen bekämpar massövervakningen.

På ringrostig engelska och med effekterna av nyårsnattens bravader i både huvud och kropp, men ändå (ungefär halvvägs in i klippet).

Det är dags att sätta ned foten

Massövergreppen mot kvinnor som skedde på nyårsafton i Köln har skakat om det tyska samhället. Hur kan hundratals män, kanske ett tusental, delta eller se på när ett hundratal kvinnor rånas och blir tafsade på?

Frågan har förstås politisk sprängkraft. Inte för att det var män som utsatte kvinnor för brott utan för att männen enligt polisens signalement var av arabiskt och nordafrikanskt ursprung. Det är hög tid att prata om kulturens och religionens påverkan på kvinnosynen - och på våra samhällen.

I vår del av världen har män och kvinnor lika rättigheter. Så ser det inte ut i Nordafrika eller Mellanöstern. När människor från dessa länder invandrar till EU kommer de till kulturer som ser på kvinnor på ett annat sätt än vad de är vana vid. I synnerhet i Norden och Tyskland förväntas kvinnor vara produktiva i samhället. Här kan kvinnor nå den absoluta toppen i politiken. Danmark och Norge har eller har haft kvinnliga statsministrar, Tyskland en kvinnlig förbundskansler. Vi tar lika rättigheter på allvar, vänder oss till polisen när rättigheter kränks och förväntas få en likabehandling i rättssalen. Kvinnors ställning i Nordamerika, Europa, Australien och delar av Asien är historiskt stark.

Våra samhällen är långt ifrån perfekta. Men de är inga patriarkat. Det är däremot länderna i Mellanöstern och Nordafrika. Värderingar om kvinnors underordning, om mannens roll som familjeöverhuvud och om dennes rätt till kvinnans kropp är vida spridda i dessa länder. Detta har inte bara med islam att göra, vilket Indien är ett tydligt exempel på. Men faktum är att muslimska länder generellt sett är oerhört långt efter västvärlden och det moderna Asien vad beträffar kvinnors rättigheter.

Det vore naivt att tro att personer som invandrar till Europa inte tar sina traditionella värderingar med sig och att det inte fortsätter färga deras kvinnosyn i det nya landet. Självklart är det så, precis som en västerlänning är färgad av sin kultur när denne invandrar till ett annat land. (Även om jag på många sätt gillar Kina väldigt mycket går det inte komma ifrån att jag som svensk ser på vissa företeelser på ett helt annat sätt än kineser.)

Frågan är hur vi bemöter detta i vårt land. Att förneka problemet, eller bli storögt överraskad av incidenter som den i Köln eller för all del även i Sverige, är en dubbel kränkning mot de kvinnor som drabbats och fortsätter att drabbas.

Jag undrar var alla Sveriges feminister är just nu. De som fulla av energi blir rosenrasande över såväl friande våldtäktsdomar som män som sitter bredbent på tunnelbanan. Var är alla blogginlägg? Krönikor? Feministiskt initiativ har inte sagt ett knyst (vilket väl i och för sig är lika bra).

Tystnaden är tyvärr talande. Vissa, som Irena Pozar, svarar på övergreppen i Köln med att twittra att även hon har blivit sexuellt trakasserad av "vita män". Mattias Svensson kallar gärningsmännen för "tyskar". Det finns en så förlamande rädsla för att "gynna fel krafter" att locket läggs på fullt rimliga diskussioner. Somliga borde fråga sig vilka det är som egentligen gynnas av denna konflikträdsla.

Svenska män tillhör de mest jämställda i världen. Det är inte primärt här feministerna borde leta fel och brister. Det finns en betydligt större kamp att ta, nämligen den mot traditionella och direkt människofientliga värderingar.

För vi kan inte fortsätta så här. Vi kan inte trippa på tå samtidigt som kvinnor behandlas som skit mitt framför våra ögon. Vi måste vara ärligare och modigare än så, oavsett vilka det anses "gynna" i det korta perspektivet. Ty att inte stå upp för våra ideal om lika rättigheter, för kvinnors och mäns rätt till den egna kroppen och mot vissa kulturers vidriga sedvänjor och ideal, är att gynna riktigt mörka krafter. Det vore dessutom ett svek mot alla kvinnor. Såväl din syster som din mor och dotter.

Det är dags att sätta ned foten mot riktigt kvinnoförtryck, mot dassiga värderingar och mot alla dem som inbillar sig att de kan äga kvinnor. Ni ska respektera våra lagar och regler, punkt slut.

Läs även:
HAX, Alexandra Ivanov, Patrik Kronqivst, Fnordspotting

De naiva och arroganta

Under 2015 gjorde Sveriges Radio ett antal reportage från lilla Norberg som berör dels de asylsökandes verklighet, dels kommunens ansträngningar att hantera en situation den aldrig ställts inför tidigare. Den beskrivs med ett enkelt ord: "kaos".

Norbergs situation är inte unik. Det finns fler små kommuner runt om i landet som har tagit emot enormt många asylsökande, som har slut på klassrum, slut på lägenheter, slut på lärare och där kön till SFI bara växer. Kostnaderna skenar fullständigt.

Varför inte släppa in folk och låta dem klara sig själva? undrar vissa och hänvisar till Centerpartiet. Centern har emellertid inte föreslagit något sådant. Det enda de vill göra, förutom att utvidga sina älskade rut-avdrag, är att höja dagersättningen för asylsökande och be dem lösa sin egen boendesituation. Det kan låta som en besparing, men redan i dag ordnar de flesta boendet på egen hand. Det har de rätt till enligt den så kallade ebo-lagen. Ingen är tvungen att bo kvar på Migrationsverkets boende.

Problemet är att dessa efter ett eller två år inte sällan står i socialtjänstens reception och vill ha en lägenhet. Andrahandskontraktet har upphört, boendesituationen blev outhärdlig och så vidare. Plötsligt åligger det socialtjänsten att placera på hotell och i panik leta lägenheter eftersom hotellkostnaderna kan uppgå till 60 000 kr/månad för en större familj. Dessutom vill C att barnfamiljer, alltså den grupp som är allra dyrast och svårast att ordna boende åt, undantas från kravet att ordna eget boende. Centerns "besparing" är således ett luftslott, i synnerhet som partiet vill att dörren till världens kanske mest generösa välfärdsstat ska stå öppen redan från dag 1.

Efter boendet kommer nästa stora utmaning: jobb. Här står politikerna om möjligt ännu mer svarslösa. Ty även om jobb inte skapas av politiker, är det lagstiftarna som måste se till att vi har en arbetsmarknad på vilken människor har förutsättningar att både ta sig in och att försörja sig själva. Så ser det inte ut i dag.

Sanningen är att dagens situation är utfallet av decennier av misslyckad integrationspolitik och omhändetagandementalitet som lagt ansvaret för människors etablering på stat och kommun i stället för på den som invandrat.

Ändå har det fortsatt i år efter år. Under fjolåret, innan allt brakade samman och regeringen satte inofficiellt svenskt rekord i antalet presskonferenser per månad, fortsatte statsministern att argumentera för hög asylinvandring med argument som passat bättre för arbetskraftsinvandring. Det är ju inte samma sak att släppa in människor utan utbildning och att släppa in personer med en efterfrågad kompetens. Dessa två grupper är faktiskt varandras motsatser. Men detta enkla faktum verkar inte regeringen, eller ens Alliansen, ha förstått. Invändningar har i stället avfärdats arrogant.

Ingen politiker tycks ha ställt sig frågan hur detta ska fungera i praktiken. Hur den där långsiktiga vinsten för samhället ska räknas hem. De använder ekonomiska argument för asylinvandring, vilket är oerhört okunnigt. Vi vet att asylinvandring från länder som Somalia, Eritrea och Afghanistan inte är ekonomiskt fördelaktigt för Sverige. Vi har nämligen haft sådan invandring under ganska lång tid, långt innan syrierna började komma, och kan belägga detta i offentlig data. Man kan argumentera för en stor asylinvandring utifrån ett solidaritetsperspektiv, men knappast ett ekonomiskt.

Det kommer gå bra för vissa av de asylsökande som sitter fast i Norberg. De mest energiska. De som vill något, har kraften och motivationen att lära sig svenska på egen hand och hitta jobb. Men för flertalet väntar sannolikt många år i bidragsberoende och utanförskap. Om du kommer som analfabet till Sverige och har fyra eller fem barn är dina chanser att dels hitta en lägenhet, dels hitta ett jobb, ytterst, ytterst begränsade.

Naivitet och arrogans är en mycket farlig kombination. Tyvärr har Sverige under lång tid regerats av politiker med just dessa egenskaper (eller kanske snarare funktionshinder).

Läs även:
Stefan Hedlund: Den moralistiska stormakten har fallit

Början på slutet för EU?

Det ger en overklighetskänsla att höra Morgan Johansson, vars chef så sent som förra våren och sommaren hävdade att det inte finns någon gräns för svenskt asylmottagande, med lättnad i rösten berömma Danmark för att de inför gränskontroller mot Tyskland.

Politiken och retoriken har svängt i 180 grader. Nu är det uttalade målet att betydligt färre asylsökande ska ta sig till Sverige. Alltså just den politik som regeringen innan november förra året högljutt kritiserade Danmark för att föra. Plötsligt står den där själv. Morgan Johansson anklagar Danmark för att ha väntat för länge med sina gränskontroller. Det är inte att undra på att det råder en allmän förvirring, både inom och utanför landets gränser, om grunden för svensk migrationspolitik.

I går klargjorde Danmark att de med omedelbar verkan inför stickprovskontroller vid sin gräns mot Tyskland. Norge har redan börjat skärpa sin asylpolitik ytterligare och även i Finland har åtstramningar gjorts, främst gällande irakier. Nu är frågan om Tyskland ska följa efter.

Kritikerna varnar för ett "race to the bottom". Om man med "botten" menar att erkänna kapacitetsbegränsningar och värna offentligt finansierade system, är det sant att allt fler länder ser om sitt hus just nu. Men det sker knappast av illvilja utan av nödvändighet och av omsorg för skattebetalarnas pengar.

Sällan har EU:s splittring varit så här tydlig. Sällan har vi under så kort tid fått se vad den så kallade europeiska solidariteten betyder i praktiken. Det finns ingen samsyn i EU när det gäller hur migrantvågen ska hanteras. Den politiska unionens främsta förespråkare, till vilka Stefan Löfven räknas, hade förväntat sig att EU skulle lösa detta då det ju finns en "europeisk gemenskap", ett gemensamt intresse att hålla ihop och värna Det Stora Projektet.

Det är som om trollkarlen börjat tro på sina egna trollkonster. Den krassa sanningen är nämligen att den europeiska identiteten aldrig har funnits. Den EU-gemenskap som anhängarna av ett stort, starkt och överstatligt EU har trott på, som suddar gränser och överbygger nationella intressen, har alltid varit en villfarelse. Det blir särskilt tydligt nu när alla medlemsländer ser om sitt eget hus.

Finlands före detta statsminister, numera finansminister, Alexander Stubb, har kallat EU för "a patchwork union". Det är en relevant beskrivning, ty EU är inget enhetsbygge i praktiken. Det vilar på en sammansättning av 28 medlemsländer med olika undantag. Bara hälften ingår i eurosamarbetet, alla ingår inte i Schengen och så vidare. Nu är frågan om Schengen kommer att överleva.

Migrationskrisen har visat oss att idén med ett europeiskt superstatsbygge, med en valuta, en gemensam politisk ledning på överstatlig nivå och i förlängningen upphävandet av nationella gränser och intressen, hela tiden har varit ett politiskt prestigeprojekt som saknar folklig förankring. Europas folk identifierar sig inte som "européer". De identifierar sig som polacker, ester, tyskar, danskar och greker.

Att dagens kris skulle få topparna i EU på andra tankar är osannolikt. Men i förlängningen kan det bli deras arrogans och bristande verklighetskontakt som får hela bygget på fall.

Läs även:
Josefin Utas

Dramatik vid gränsen

I dag på morgonen påbörjades de omtalade ID-kontrollerna vid den svenskdanska gränsen.

SVT livesänder. Detta följs i media som om det vore fråga om förstadiet till Armagedon. Överdrifterna avlöser varandra. "En ny Berlinmur", säger någon. "Ett brott mot de mänskliga rättigheterna", säger andra. "This is exactly how Nazi Germany started", säger Basil Fawlty.

På morgonen rapporterades att kontrollanterna vid gränsen fick handskar på grund av kylan. Spänningen är kort sagt olidlig.

Centerpartiet är förstås emot då de "värnar öppenheten". Samtidigt säger sig partiet "värna en stabil ekonomi". Det märks verkligen inte i Centerns migrationspolitik där det inte finns några kapacitetstak för mottagandet och där alla som kommer ska få direkt tillträde till den svenska välfärden.

Dramatiken fortsätter.

Sverige behöver inte Socialdemokraterna

Arbetarepartiet Socialdemokraterna älskar sin historia. SAP dominerade svensk politik under 1900-talet som inget annat demokratiskt parti i Europa. Självbilden av att vara ett statsbärande parti med regeringsduglighet, en folkrörelse med brett stöd från den arbetande befolkningen och med en bred majoritet väljare inom LO-kollektivet har levt vidare.

I dag stämmer den bilden föga med verkligheten. SAP har krympt och är i dag ett 30-procentsparti på väg mot att bli ett 25-procentsparti. SAP är större bland dem som inte arbetar än dem som faktiskt har ett jobb. Bland unga når S inte ens 20 procents stöd. Störst är partiet bland pensionärer (vilket kanske är vad Stefan Löfven egentligen menar med att Sverige har "en demografisk utmaning").

Sanningen är att de svenska Socialdemokraterna varken är ett regeringsdugligt parti eller en folkrörelse längre. Denna vanföreställning av partiet trummas in som ett mantra på första maj varje år, men frågan är hur många som innerst inne tror på den.

Ett tecken på att något inte stod rätt till i maktpartiet Socialdemokraterna var svårigheten att välja en ny ordförande efter Göran Persson. Man kan tycka att landets största parti inte borde ha några större svårigheter att hitta en lämplig efterträdare. Mona Sahlin var visserligen en person med stor erfarenhet från både riksdag och regering, men hon var knappast en röstmagnet eller en stor ledare.

Håkan Juholt var ett snedsteg som kommer att eka i den socialdemokratiska historien, men inte heller valet av Stefan Löfven har bådat gott. En gammal fackpamp helt utan riksdags- eller regeringserfarenhet leder nu både Sveriges största parti och landets regering. Efter ett drygt år kan vi konstatera att Löfven inte var uppgiften mogen, vilket han visat inte minst genom de stolpskott han valt att omge sig med.

Det kan tyckas ironiskt att Socialdemokraterna kallar sig "framtidspartiet" när det i dag varken har visioner för hur framtiden ska te sig eller förmåga att hantera nutidens utmaningar. Partiet står förbluffande handfallet inför det utanförskap i förorterna det självt har skapat, den organiserade brottsligheten, moraset i svensk skola, kaoset inom Polismyndigheten och andra samhällshotande utmaningar.

Under Löfvens ledarskap har vi ånyo sett hur idéfattig socialdemokratin är. Vissa hade nog trott att åtta år i opposition – en frustrerande lång tid för ett parti som anser sig ha rätt till regeringsmakten – skulle ge tid till idé- och politikutveckling. Icke. Det S som kom tillbaka till makten 2014 gjorde det utan ett uns av nya idéer och förslag som inte redan fanns där vid valförlusten 2006. Då var S sönderregerat. Nu skulle partiet vara piggt och fullt av idéer och kraft att genomföra dem.

Visst spelar det parlamentariska läget roll för vilka förslag som Socialdemokraterna kan få igenom. Men vilka geniala förslag har partiet lagt som hade lett till omfattande förändringar på ett viktigt område om det fått riksdagens stöd? Jag kan inte komma på något. Den ekonomiska politiken släpps igenom i riksdagen, vilket betyder tiotals miljarder i höjda skatter från och med årsskiftet. Inom skattepolitiken är S imponerande konsekvent: skatterna ska höjas.

Löfven har drygt två år på sig. Sedan kommer svenska folket börja summera hans tid som statsminister. En oerfaren statsminister som leder ett idéfattigt parti som hellre drömmer sig tillbaka till fornstora dagar än blickar framåt mot nutidens utmaningar har små chanser att sitta kvar.

Om det inte vore för att Sverige just nu har en så oerhört svag borgerlig opposition, skulle jag kunna ta gift på ett socialdemokratiskt katastrofval 2018. Nu väntar jag lite med det.

Tidigare bloggat:
Ett tungt år väntar regeringen

Ett tungt år väntar regeringen

Regeringen Löfven går in i det nya året med tunga steg. Tillväxten tuffar på i bra takt, men det mesta pekar annars i fel riktning. Både för Sverige och den regering som är satt att leda landet.

Aftonbladet och andra anhängare av den rödgröna regeringen vill vända blad. Men utmaningarna och bekymren blir förstås inte mindre bara för att vi skriver 2016. Det största problemet för Löfven är att hans politiska förslag inte alls står i relation till de problem de är tänkta att lösa.

Ett exempel är bostadspolitiken. Det kommer behöva byggas runt 700 000 bostäder under de kommande fem till åtta åren. Den socialistiska bostadspolitiken skulle behöva ryckas upp med rötterna. Givetvis inte över en natt, men säg över en mandatperiod.

Regeringens svar är att ge byggbolagen några miljarder per år i subventioner. Punkt. Subventioner är förstås helt fel väg att gå, men oaktat detta säger just storleken på dem något om gapet mellan de verkliga problemen och de politiska åtgärderna.

Ett annat exempel är arbetslösheten bland utrikes födda. Mer än var femte i den gruppen är arbetslös, och då ska vi minnas att sättet att räkna förvärvsarbetande dessutom är synnerligen generöst. Här står regeringen helt handfallen. Finansministern pratar om behovet av pragmatism, men det enda hon har att föreslå är fler bidragsjobb och utvidgade rut-avdrag.

Det duger inte att peka på goda tillväxtsiffror i den svenska ekonomin just nu när så många människor aldrig kommer in på arbetsmarknaden. Arbetslösheten kommer att öka märkbart när de nyanlända från 2015 kommer med i statistiken. Försörjningsbördan på kommunerna kommer öka. I det läget kan inte Löfven och hans arbetsmarknadsminister gömma sig bakom fromma förhoppningar längre.

Att regeringen brottas med usla opinionssiffror och svenska folket har lika stort förtroende för Jimmie Åkesson som för den socialdemokratiske statsministern är mot bakgrund av läget i landet inte alls särskilt konstigt. Lena Mellin konstaterar i en analys lika knivskarp som mossa  att "det är väldigt tråkigt för Stefan Löfven att förtroende är så lågt för honom."

Ja, det är säkert jättetråkigt för statsministern. Men det är ännu tråkigare för svenska folket att Sverige har en statsminister som inte är uppdraget mogen.

Jag hoppas att oppositionen under 2016 vågar bidra till att göra det nya året ännu jobbigare för regeringen än det förra.

Läs även:
Fnordspotting

Ett dåligt år för Sverige, ett bra år för bloggen

Året är snart till ända. Det har varit ett år av politisk turbulens, dominerat av asylmottagandet och dess konsekvenser vars omfattning vi ännu ej kan överblicka. Effekterna kommer vi se på allvar om först fem till tio år.

En snabb titt tillbaka på bloggposter som skrivits under året som gått visar att jag blivit något av en dysterkvist. Dock av väldigt goda anledningar, vill jag påstå. Det har helt enkelt funnits få anledningar att som svensk boende i Sverige vara särskilt optimistisk.

Man må tycka olika i olika sakfrågor, ha olika åsikter om skatter, bidragsnivåer och även välfärdsstatens vara eller icke vara. Men Sverige har trots allt oftast styrts av någorlunda kompetenta personer. Det har funnits en stabilitet, en viss trovärdighet. Oavsett om statsministern hetat Göran Persson eller Fredrik Reinfeldt.

Så är det inte nu. Landet styrs tvärtom av direkt olämpliga och inkompetenta människor. Visserligen tog regeringen Löfven över i ett läge där underskotten ökade, där sjukskrivningstalen sköt i höjden och där Alliansens migrationspolitik bäddat för just det kaos vi såg ta fart i höstas. Men det blev knappast bättre av att Löfven ägnade huvuddelen av sitt första år som regeringschef åt att hålla vackra tal och de sista tre månaderna åt att agera i panik.

Vi har en kris som sprider sig inom välfärdens kärna, vården, skolan, omsorgen och socialtjänsten. Vi har en poliskår i vanmakt. Vi har 160 000 människor som ska ut i kommunerna under de kommande två åren och en prognos om 130 000 nya asylsökande under det kommande året. Ingen har integrationslösningar som håller. Många av de bekymmer vi sett under hösten kommer att accelerera under 2016, och stegvis kommer politiken märkas i kommunernas budgetar.

Totalt landar denna blogg på en bit över 400 000 besökare under 2015. Besökarantalet har gått uppåt, vilket förstås är kul givet att denna blogg sköts helt och hållet på fritiden, är oberoende från partier och organisationer och skäller på allt och alla.

Jag kommer fortsätta gnälla, skälla och skriva frustrerade inlägg under 2016, men hoppas även att det finns skäl att vara lite positiv ibland. Tack för att ni läser och kommenterar. Utan er hade det varit betydligt tråkigare. 

Gott Nytt År!

En polariserad debatt

Under lång tid har ifrågasättanden av den miljöpartistiska migrationspolitiken varit omöjliga utan att få brun färg och en knippe blåsippor kastade mot sig. Därför har många, i synnerhet inom Moderaterna och Kristdemokraterna, knutit handen i fickan och hållit tyst. Av ren självbevarelsedrift.

När Fredrik Reinfeldt avgick var det som om locket lyftes av. Människor kunde andas igen. Det blev ånyo möjligt att vädra rimliga åsikter om migrationspolitik, sådant som varit moderat allmängods fram till mitten av 00-talet.

Nu hörs klagosången allt oftare från dem som fram tills alldeles nyligen var upptagna med att klistra blåsippor på kritikers kavajslag. De tycker att debatten har blivit alldeles för polariserad, berättas det i sociala medier. "Har ni upptäckt det först nu?" har jag god lust att svara.

Ja, diskussionsklimatet är polariserat. Det har varit det länge, men vissa – skyddade av partiledning och en närmast enig journalistkår – har tydligen inte märkt det. Inte förrän nu när pendeln har svängt tillbaka, nu när kritikerna har fått vatten på sin kvarn, när Moderaterna i panik vill stoppa asylsökande vid gränsen och regeringen inför gränskontroller och föreslår att den ska få makten att stänga Öresundsbron.

Sverige har under lång tid varit uppdelat i två läger. Det som har hänt nu är att det skett en förskjutning från den ena till den andra sidan och/eller att denna andra sida har tagit mod till sig att vädra sitt missnöje.

För de människor som levt i en bubbla i många år, eftersom åsiktsmotståndare i de egna partierna inte vågat säga vad de egentligen tycker, upplevs detta som att hela deras omgivning närmast över en natt gått och blivit "främlingsfientlig". Så är det givetvis inte. Moderaterna var för en rimlig migrationspolitik innan Reinfeldt tog över partiet. Det är lätt att glömma det nu. Dessa åsikter har givetvis inte försvunnit även om de under det senaste decenniet har pressats in i garderoben och stämplats som främlingsfientliga och radikala.

Jag tror att orsaken till polariseringen egentligen är rätt enkel. När det bedrivs en extrem politik på ett område, när alla rusar åt samma håll (och de som inte gör det håller tyst), kommer det till slut födas en motreaktion. När ifrågasättanden sopades under mattan, när kritiker misstänkliggjordes, minskade motståndet för borgerliga sympatisörer att ta steget till Sverigedemokraterna. Detta tror jag är en viktig förklaring till SD:s exempellösa tillväxt.

Om kritiker hade tagits på allvar och ifrågasättanden bemötts i öppen och ärlig debatt, om problem inte förnekats eller förminskats, hade de borgerliga partierna utan tvekan kunnat absorbera de kritiker som hastigt och lustigt lämnat de gamla partierna för ett nytt. Men genom att fortsätta stämpla all kritik mot den förda migrations- och asylpolitiken som rasistisk och sverigedemokratisk skickade Moderaterna och även Socialdemokraterna i praktiken en hälsning till de sympatisörer och väljare som tagit steget över till SD eller funderade på saken: "Ni kan gott stanna där." Och tänk, det gjorde de.

Nu ska samma väljare lockas tillbaka genom att de båda stora partierna lägger om migrationspolitiken. Allt gammalt är glömt, alla tillmälen och misstänkliggöranden förlåtna. Jag tror inte att det är fullt så enkelt. Debatten är redan så pass polariserad och tonläget så uppskruvat att det kommer bli svårt för många gamla borgerliga väljare att bara lägga det bakom sig och gå vidare.

Avslutningsvis har vi förstås den klick inom grönhögern som vägrar låta sig nedslås av verkligheten utan tvärtom fortsätter att föra en ideologisk debatt helt utan hänsyn till realiteter och begränsningar. Deras resonemang gör möjligen succé i tankesmedjor och på ungdomsförbundens rödvinskvällar. Men de är knappast relevanta någon annanstans.

Ju längre pendeln svänger från denna grupps tankevärld, desto tätare lär invektiven hagla. 

Att vara född utomlands är inget funktionshinder

Den lyckade jobbintegrationen är lite som den helige ande – alla pratar om den men ingen har sett den.

Den 12 december satt finansminister Magdalena Andersson i Ekots studio för den traditionella lördagsintervjun. Ekonomin var förstås huvudtemat. Andersson har beskrivit svensk ekonomi som "urstark" och att den går "lika bra som en nyproducerad Tesla". Liknelsen med ett elbilsbolag som gör miljardförluster eftersom ingen vill köpa deras bilar kändes inte klockren om det var bilden av en stabil ekonomi hon ville ge.

Nu intervjuas Andersson i DN.  Det handlar om hur alla nyanlända ska komma i jobb. Hon säger:

I grunden tror jag att vi måste se att de som kommer är individer och därför behöver olika stöd. Det innebär till exempel att den som kommer hit med en utbildning ska kunna komplettera den snabbt, medan den som är lägre utbildad ska kunna få ett lönestöd som är attraktivt för arbetsgivaren. Då handlar det som att man lägger en subvention per individ. Det är ett kostnadseffektivt sätt.

Det är noterbart att Magdalena Andersson har ett språkbruk som påminner om socialtjänstens. Hon talar om "individer" som "behöver olika stöd". Men vi pratar inte om funktionshindrade nu. Vi pratar inte om socialt utsatta, missbrukare eller personer med multipla diagnoser. Bara om människor med utländsk härkomst. Det är inget funktionshinder att komma från Afghanistan.

Förutom att bygga ut de hypade rut-tjänsterna är finansministerns lösning att fortsätta med och möjligen utöka antalet lönebidragsanställningar. Vilket inte betyder egenförsörjning. Det är självfallet bättre att gå till jobbet varje dag än att inte gör det. Även om anställningen är subventionerad. Men det är knappast ett bra mål att människor ska uppbära statliga lönesubventioner för att över huvud taget bli anställningsbara. Vi vet dessutom att det fuskas en del med dessa lönebidragsanställningar.

Den som kommer till Sverige måste försörja sig, ordna boende och anstränga sig för att bli en produktiv del av det samhälle som tagit emot henne eller honom. Det regeringen borde göra är att diskutera ett kvalificeringssystem till välfärden och samtidigt vara tydlig med att ansvaret för att försörja sig ligger på individen, inte på socialtjänsten, Arbetsförmedlingen eller politikerna. Stefan Löfvens mumlande om "gör din plikt, kräv din rätt", där utbildning beskrivs som en plikt när det i själva verket är en förmån (särskilt då den betalas av andra), duger inte.

Sveriges regering och riksdag behöver vara tydliga mot alla som invandrar till Sverige: Välkommen att leva här i fred och relativ frihet. Räkna inte med att få del av den sociala välfärden redan från dag ett. Försörj dig och bidra så får du både stanna i landet och inkassera välfärdsförmåner.

Riskerna med en jämställdhetsmyndighet

En statlig utredning (SOU: 2015:86) föreslår att regeringen inrättar en jämställdhetsmyndighet. Extremfeministerna i Fi, Vänsterpartiet och Miljöpartiet har länge ställt detta krav. Krav har rests även inom Socialdemokraterna och frågan är nu ute på remiss. Det ska inte uteslutas att vi till slut hamnar där.

Det finns nämligen intresse även från borgerligt håll. Maria Arnholm, tidigare jämställdhetsminister och nu talesperson i dessa frågor för Liberalerna (sic), tycker att förslaget är "intressant".

Syftet är att samordna jämställdhetspolitiken och att "följa upp" de jämställdhetspolitiska mål som riksdagen har antagit. I sak är detta inget konstigt. Grundproblemet ligger snarare i att riksdagen över huvud taget har antagit jämställdhetspolitiska mål som politiker vill följa upp. Det handlar om att styra vårt sätt att leva efter en godkänd feministisk mall. Detta omfattar allt från arbetsliv till utbildning och givetvis föräldraförsäkringen.

Risken är förstås att politikens inflytande över våra liv skulle växa ytterligare. En jämställdhetsmyndighet kommer nämligen behöva visa varför den behövs, och det kan den bara göra genom att lägga förslag på hur den upplevda ojämställdheten kan åtgärdas med mer politik.

I dag rapporteras att var fjärde pappa avstår att vara föräldraledig under barnets två första år. Så kan vi givetvis inte ha det. Frågan var givetvis toppnyhet i kvällens Rapport i SVT och har diskuterats livligt i public service under dagen.

Ingenstans ställs frågan om det är rimligt att politikerna ska ha något alls att göra med hur föräldrar delar sin föräldraledighet utifrån just sin unika situation. I Sverige är nämligen defaultläget i rapporteringen att politiken måste gripa in. För allas bästa. Detta trots att det folkliga stödet i denna specifika fråga är litet.

Ja, lite trött blir jag.

Se även: 
Debatt mellan Annika Strandhäll (S) och Ebba Busch Thor (KD) i Aktuellt

Hur var det nu?

Nyss behövde Sverige en stor invandring för att klara välfärden när 50-talisterna går i pension. Nu måste samma pensionärer återvända till arbetslivet för att vi ska klara invandringen.

Det svänger fort i svensk politik.

Överenskommelsen som sprack men levde vidare ändå

Den 27 december 2014 offentliggjordes Decemberöverenskommelsen, den sexpartiuppgörelse som möjliggjorde för Stefan Löfven att sitta kvar som statsminister och bakband den borgerliga oppositionen i potentiellt sett åtta år framåt.

Uppgörelsens syfte var att ge den minoritetsregering som samlade ett större väljarstöd än en annan möjlig konstellation mer makt genom att tvinga oppositionen att lägga ned rösterna vid en budgetvotering. I praktiken innebar detta att framtida riksdagsledamöter förbjöds att rösta på en borgerlig ekonomisk politik eftersom den skulle riskera att få större stöd än regeringens.

Bisarrt är bara förnamnet. Decemberöverenskommelsen var ett svek mot miljoner borgerliga väljare. Den var hatad och föraktad, och den gjorde det väldigt svårt för de borgerliga partierna att förklara för väljarna varför de inte ville driva igenom en politik som de ansåg var bättre än regeringens. Men DÖ försvarades också av många. Argumentet var alltid detsamma: DÖ är "det minst dåliga alternativet".

Jag köpte aldrig detta argument. Man kan inte skapa odemokratiska karteller så fort ett valresultat ger en komplicerad parlamentarisk situation. Minoritetsregeringar har Sverige haft många gånger förr. Skillnaden nu var att ett parti som ingen vill samarbeta med blev absolut vågmästare i riksdagen. Inte heller detta är emellertid ett argument för att lägga sig platt som opposition. Alliansen får helt enkelt anpassa sig efter det nya parlamentariska läget. Svälja stoltheten. Kompromissa.

Min kritik mot DÖ var enkel: dels måste en regering kunna samla en majoritet för sitt budgetförslag, annars ska den avgå. Löfven lyckades faktiskt inte med detta, vilket utlöste den kris som till slut ledde till DÖ. Dels måste ett politiskt parti alltid kunna föra sina väljares talan. Min främsta kritik handlade alltså inte om att DÖ utestängde SD. Varje enskilt riksdagsparti måste självfallet kunna komma överens med andra partier om vilka de vill samarbeta med och inte. Vänsterpartiet har i decennier varit utestängt från stora blocköverskridande uppgörelser om försvaret, pensionerna och så vidare.

Ironiskt nog var det tack vare allianspartierna och DÖ som Jonas Sjöstedt fick ökat inflytande över budgeten. Beröringsskräcken med SD fick alltså konsekvensen att riksdagens mest socialistiska parti fick mer makt. De borgerliga DÖ-försvararnas krumbukter för att förklara det sunda i detta var ett skådespel som få andra.

Under nio månader spelade Alliansen ett slags demokratisk luftgitarr i opposition. Den kritiserade regeringen, kallade dess budget för "farlig för Sverige" – och släppte sedan igenom den genom att lägga ned sina röster. När en oppositionsledare varnar för "kaos" om det egna budgetförslaget skulle vinna i riksdagen undrar man lite vad en röst egentligen är värd.

DÖ föll tack vare att Kristdemokraterna röstade bort den på sitt riksting. För detta bör alla borgerliga väljare vara dem tacksamma. I praktiken lever emellertid DÖ vidare så länge allianspartierna vägrar lägga en gemensam budgetmotion i riksdagen.

Det positiva i nuläget är att regeringen inte behöver Vänsterpartiets stöd för att få igenom sin budget längre. Det betyder ett potentiellt sett minskat inflytande för Jonas Sjöstedt. Det negativa är att det inte lär bli något regeringsskifte förrän tidigast 2018.

Vem vet hur mycket jävelskap Löfven, Romson och Fridolin har hunnit ställa till med då.

Se även:
SVT:s dokumentär Uppgörelsen

U-svängar och blinda fläckar

Det har inte varit lätt att hänga med i svensk politik under det år som gått. Sällan har ord och övertygelser visat sig betyda så lite. Om vi backar till partiledardebatten i maj, blir kontrasten med dagens migrations- och asylpolitik närmast komisk.

I maj var allt lugnt. Trots att Migrationsverkets prognos för året talade för uppemot 105 000 asylsökande, ett rekord. I partiledardebatten kallade Stefan Löfven detta presumtiva rekord för "en liten ansträngning". Socialdemokraternas kongress i slutet av maj hade varit ett ypperligt tillfälle att diskutera migration och integration. Kan man tycka. Men partiledningen beslöt stryka dessa frågor från dagordningen, troligen av samma skäl som posten som integrationsminister avskaffades när Socialdemokraterna tog tillbaka makten: allt skulle lösas med offensiv jobbpolitik.

Jobben var således huvudfokus på S-kongressen. Fixar vi jobben, fixar vi även integrationen, var Löfvens entusiastiska budskap. Fanan hölls högt ända in på hösten. Löfven deltog i en manifestation på Medborgarplatsen för ett fortsatt högt flyktingmottagande och sa att "mitt Europa bygger inte murar". Där och då var statsministern fortfarande hoppfull att han med hjälp av sin nya kompis Angela Merkel skulle lyckas övertyga övriga EU-länder att ta emot fler asylsökande.

I oktober började verkligheten så sakta sjunka in. September var en tung månad med krackelerande mottagningssystem, i oktober blev situationen riktigt akut. Planer för tältläger lades fram. Migrationsverket larmade. Kommuner larmade.

Regeringen tvingades till slut till en historisk u-sväng i migrationspolitiken med tillfälliga uppehållstillstånd, id-kontroller och skärpta regler för anhöriginvandring. Just de regler som Löfven tidigare varnat för skulle "göra Sverige till ett väntrum" var nu plötsligt helt nödvändiga för att rädda välfärden.

Det krävdes 170 000 asylsökande varav 30 000 ensamkommande ungdomar, asylsökande sovandes i Migrationsverkets reception, tältläger, en statsbudget som flög åt helvete med tiotals miljarder, kommuner som Lex Sarah-anmälde sig själva och partikamrater som kallade migrationsministern för en jävla idiot för att verkligheten skulle nå ända till Rosenbad.

Till Aftonbladets ledarredaktion har den emellertid ännu inte nått. Anders Lindberg skriver en ledartext (via Unvisit) värdig den tidning har arbetar för. Huvudtesen är att fyra borgerliga ledarsidor har skapat ett debattklimat i samhället som fått den rödgröna regeringen att byta fot i migrationspolitiken. Underförstått betyder detta att Ivar Arpi, Alice Teodorescu, Anna Dahlberg och PM Nilsson skulle ha tentakler ända in på Rosenbad.

Förklaringen är minst sagt krystad. Förr brunmålades kritikerna. Nu hävdar alltså Aftonbladet att dessa påstått SD-anstrukna element har en direkt påverkan på den socialdemokratiska politiken.

Lindberg anklagar dessa borgerliga ledarsidor för att tillsammans med Sverigedemokraterna sprida alarmistiska beskrivningar av tillståndet i den svenska välfärden till följd av asylpolitiken. Men vad är alarmistiskt i att varna för ett kapacitetstak i asylmottagandet? Vi nådde ju dit i oktober. Att varna för ökade kostnader? Migrationsverket begärde tiotals extra miljarder, vilket gjorde regeringens höstbudget inaktuell redan innan den lades i riksdagen.

Det som har hänt är att det de ovanstående debattörerna tillsammans med andra länge har varnat för har blivit verklighet. Regeringen svävade fram till oktober på små rödgröna moln av fagra visioner och infantila tal om "mänskliga rättigheter", helt obekymrad av konsekvenserna.

Lindberg menar att utländska ambassadörer är förvirrade över Sveriges omsvängning. Det gör honom oroad. Bilden av Sverige som "humanitär stormakt" ute i den stora världen är alltså viktigare än att agera ansvarsfullt och långsiktigt hållbart på hemmaplan.

Detta är en förbluffande syn på hur ett rike ska styras. Men det säger väldigt mycket om Aftonbladets förvridna verklighetsuppfattning. Inte ens höstens asylkollaps har fått tidningen att vakna till.

Migrationspolitiken är och förblir tokvänsterns blinda fläck.

Du har inget att skämmas för

I juletider skapas alltid ett motsatsförhållande mellan shopping och mat i överflöd å ena sidan och de ensamma, de hemlösa, de socialt utsatta och människor på flykt undan krig å den andra. I år, efter en höst av ett rekordstort asylmottagande, har frågan varit särskilt aktuell. Kontentan av resonemanget är att vi som har en bra jul ska ha lite dåligt samvete för det.

Kyrkan har i alla tider fördömt frosseri. Den är starkt tillväxtkritisk och oförmögen att begripa hur vi skapar ett samhälle där flertalet får det allt bättre ekonomiskt. Det är väl heller inte kyrkans roll att förstå sådant, men givet dess bristande kunskaper borde den kanske inte ha en så hög svansföring.

Vi påmindes om detta i går på självaste julafton när en företrädare för Svenska kyrkan uttalade sig i TV. Hon ansåg att vi svenskar har en bra välfärd och att vi måste "dela med oss av vårt överflöd" till världens utsatta. Inte bara genom bistånd utan genom att dessa människor får komma till Sverige och få del av den svenska skattefinansierade välfärden.

Kyrkan kanske inte förstår, alternativt inte bryr sig, om att skattekraften sjunker när andelen lågproduktiva i samhällsekonomin ökar. När allt fler betalar allt mindre i skatt har vi två alternativ: höja skatten och på sikt skada landets konkurrenskraft eller sänka välfärdsambitionerna. Gissningsvis vägrar kyrkan det andra alternativet eftersom det ju är vår välfärd vi ska dela med andra.

Att argumentera mot kyrkans känsloargument är inte lönt. Däremot säger dessa perspektiv något i dag när komiker och krönikörer fallerar fullständigt i allt vad logik heter och även normalt sett intelligent folk faller till föga för dessa enkla och rent av idiotiska förklaringsmodeller. Emotionella argument och bisarra paralleller har blivit vardagsmat i svensk offentlighet.

Detta fördummar en oerhört viktig diskussion om hur Sverige som land ska klara av att upprätthålla en god sjukvård, en bra skola, ett fungerande rättsväsende och andra grundläggande funktioner i ett modernt samhälle samtidigt som andelen som får mer än de bidrar med ökar.

Här och nu, i juletid, är det dock viktigt att slå fast en sak: vårt julfirande är, vad Henrik Schyffert eller Fredrik Virtanen än säger, inget att skämmas för. Att du handlade presenter och gav till dina nära och kära var inget som drabbade syriska flyktingar utan något som bidrog till den svenska tillväxten och därmed det svenska samhället på sikt.

Du har ingenting att skämmas för. Så ta en skumtomte till, häll upp glöggen, krama din familj och hugg in på syltorna. Det är du värd. 

Läs även:
Tino Sanandaji, Hanif Bali

God Jul till alla läsare

Så var julen här igen. Jag hinner aldrig riktigt med. Det bara händer.

I år blir det i vanlig ordning ett lugnt firande bland vuxna. Ingen julklappshets. Bara kalkon, lax, sill och det andra som hör julbordet till, polsk och tjeckisk öl, skumtomtar, film och mys i soffan.

Det var länge sedan jag såg på SVT på julafton, och jag kan inte säga att jag är mer sugen i år heller. Nej, statstelevisionen får fira utan mitt sällskap.

Däremot hoppas jag att alla ni som läser och kommenterar här på bloggen får en skön jul!

Miljöpartiet är ett fiaskoparti

SVT:s Aktuellt har gjort en liten återblick av vad som hänt under det år som gått med Miljöpartiet i regeringen. Resultatet visar att MP vikit ned sig i fråga efter fråga.

I valrörelsen hade partiet satt som mål att bli tredje största parti. Gustav Fridolin var öppen med detta i intervjuer och framträdanden. Kampen mot Sverigedemokraterna var huvudfokus.

Det gick inget vidare. SD blev nästan dubbelt så stora som MP, men miljöpartisterna kunde i alla fall trösta sig med att de nu för första gången fick ta plats i en regering. Hela sex statsråd blev de tilldelade, däribland för de brännande frågorna skolan och bostadspolitiken.

MP lovade att lägga ned Vattenfalls kolgruvor. I stället blir det en försäljning. Det visade sig vara mer komplicerat än partiet trodde i valrörelsen.

Förbifart Stockholm lyckades MP bara pausa, till en kostnad av hundratals miljoner kr. Konstitutionsutskottet var inte roat. Det borde inte skattebetalarna heller vara. I opposition var MP oerhört kritiskt mot FRA-lagen och massövervakningen. I regeringsställning har partiet inte opponerat sig ett dugg utan i stället agerat dörrmatta åt det övervakningsglada Socialdemokraterna.

Därtill har vi förstås det allra heligaste – migrationspolitiken. MP sitter i en regering som inte bara stramar åt asylpolitiken markant utan också lade förslaget att ge regeringen makt att stänga Öresundsbron. Det måste snurra i de små hjärnkontoren hos de miljöpartistiska gräsrötterna.

Nu har beskedet kommit att även Bromma Flygplats blir kvar, ytterligare ett nederlag för MP och ytterligare en fråga där de fått anpassa sig till den jobbiga verkligheten (i detta fall en riksdagsmajoritet de känt till i över ett år).

I fråga efter fråga har MP fått lägga sig platt. I de flesta frågor är bra att det har blivit så, men det säger en del om vad partiet är berett att offra för att få sitta kvar vid makten. Det borde också bli tydligt för alla nu hur naivt och oförberett på att ta ansvar detta parti är.

Några år i regeringsställning kommer månne ge MP en inblick i hur verkligheten egentligen ser ut. Men det är dyrköpta erfarenheter både för partiet och för Sverige.

Frågan är vad MP ska gå till val på nästa gång – och vad vallöftena är värda.