Stäng Guantánamo!

Svensk-eritreanske journalisten Dawit Isaak har suttit fängslad i Eritrea sedan september 2001. Han har inte dömts i någon rättegång och har därmed inte fått möjlighet att försvara sig. Officiellt anses han vara ett hot mot rikets säkerhet, men det antas att han fängslats för att i en artikel ha krävt demokratiska reformer.

På Kuba sitter runt 170 personer inspärrade. De är utpekade som fientliga kombattanter, USA:s fiender, och många har suttit fängslade på den amerikanska Guantánamobasen ungefär lika länge som Isaak försmäktat i Eritrea. Inte heller dessa har fått försvara sig i domstol. Det finns inget åtal, inga domar. Ingenting att förhålla sig till. Vissa sitter till och med kvar trots att de friats från alla anklagelser. Skillnaden är att det inte är en liten skurkstat i Afrika utan "världens största demokrati" som är ansvarig.

Det pågår nu en hungerstrejk i lägret. Över hundra fångar deltar och USA har fått förstärka den medicinska personalstyrkan för att hinna tvångsmata de hungerstrejkande. Det är en förfärande situation.

När Barack Obama tillträdde som president i januari 2009 lovade han att lägret skulle stängas inom ett år. Det löftet har han inte hållit. Lägret är fortfarande aktivt. Guantánamo borde stängas och ersättningar utbetalas till de drabbade som fått över ett decennium av sina liv förstörda, men i nuläget finns inget som tyder på att någotdera kommer att ske inom överskådlig tid. Obama har därmed lyckats förlänga både Patriot Act och Guantánamo - två av Bushregimens grövre brott mot de mänskliga rättigheterna.

Guantánamo är en stor skamfläck. USA borde skämmas för att landet beter sig som eller rent av värre än många av världens diktaturer. I Kina får regimens fiender åtminstone en dom att förhålla sig till.

Kraftfullt

Tips för dig som är inne på New Age och inte har lust att frysa runt brasan på Valborgsmässoaftonen.

Ja, låt oss prata om porren

Det må förefalla osannolikt i vår "upplysta" tid att porr fortfarande är ett kontroversiellt ämne som väcker känslor och förbudsiver hos många. Men så är ändå fallet.

Det är därför en aning överraskande att Ninja Thybergs kortfilm Pleasure, som handlar om porrbranschen, kommer att tävla i Cannes i maj. Särskilt som vissa i publiken under tidigare visningar rest sig och gått under visningen.

Ninja Thyberg, som själv varit antiporraktivist men i dag säger sig ha en mer nyanserad bild av porren, vill problematisera företeelsen och sätta in den i ett större sammanhang. Hon menar att den speglar vårt samhälle och exemplifierar med grov pornografi där kvinnan först sätts på en piedestal för att sedan rivas ned och förnedras.

Men om nu porren speglar samhället, "och inte existerar i ett vakuum" som Thyberg uttrycker det (DN Plus), betyder det väl rimligen att all annan porr än just den förnedringsporr som hon nämner också är en spegel av vårt samhälle? Som vanligt får jag en känsla av att tolkningen gjorts av en porrkritisk person som inte riktigt velat djupdyka utan nöjt sig med att skrapa på ytan genom att besöka de mest lättillgängliga och välkända porrsajterna (Thyberg nämner själv Youporn). Därmed bidrar Ninja Thyberg till att befästa schablonbilden av porren i samhället. Förhoppningsvis är hennes film mer nyanserad än så.

Porren Ninja Thyberg beskriver finns absolut. Men det finns också så mycket annat som varken handlar om förnedring eller dubbel penetrering. Kanske blir sådan porr ointressant för en person som söker maktstrukturer i pornografin och, som Ninja Thyberg, vill se porren som en spegel av samhället. Hur ska genusperspektivet anläggas på en film som handlar om en swingersfest? Eller om två äldre män som älskar? För en person som har nära till makt- och genusanalyser är mainstreamporren en tacksam måltavla eftersom den är så oerhört stereotyp.

Thyberg tycker att det är intressant att titta på vilka bilder porrindustrin matar oss med. Men vad är egentligen "porrindustrin" i dag? Hur definieras en industri som i allt högre grad håller på att kollapsa i takt med att amatörporren tar över nätet? Allt färre är intresserade av "skådespelare" som Jenna Jameson utan föredrar hellre att se exhibitionistiska par filma sina egna samlag, eller varför inte sexturisten som tar med sig en kamera på sin resa?

Det går att dra hur stora växlar som helst på innehållet i porrfilmer om man vill och har mycket tid över till sådana utläggningar. Vad betyder exempelvis det ökade bruket av gummikukar och fejkade manliga utlösningar? Är det ett slags degradering av manligheten, en spegling av ett vetenskapligt konstaterat faktum att kvinnor föredrar stora penisar och att normalmannen inte räcker till för kvinnans begär?

Fundera på det och glöm inte för allt i världen att placera ditt resonemang i ett strukturellt perspektiv. Krydda med genusteori, garnera med maktanalys. Servera.

Språket som väg till medborgarskap

[U]tredningen [föreslår] att en person som har en viss nivå av kunskaper i det svenska språket ska kunna bli svensk medborgare ett år tidigare än i dag. En sådan språkbonus kan uppmuntra den som vill bli medborgare att lära sig svenska så snabbt som möjligt. [...] Kunskaperna i svenska ska kunna visas på olika sätt, till exempel genom godkänt betyg i högsta nivån inom utbildning i svenska för invandrare, sfi.

Angående Medborgarskapsutredningen betänkande, som överlämnas till regeringen i dag, skriver utredaren Gunnar Strömmer på DN Debatt om önskvärda förändringar i synen på och hanteringen av svenskt medborgarskap.

Ett förslag är att inrätta en språkbonus. Avklarad utbildning via SFI ska kunna ge ett års rabatt i väntan på att få ansöka om svenskt medborgarskap. Jag hoppas att Gunnar Strömmer är medveten om att godkänt betyg på D-nivå i SFI ingalunda innebär att man behärskar det svenska språket. Det är, i bästa fall, en hygglig grund för fortsatt svenskundervisning.

Visst finns en poäng i att kunskaper i svenska språket ska kunna underlätta för att bli svensk medborgare. Språket är avgörande för att informera sig om ett lands lagar och regler samt komma in på bostads- och arbetsmarknaden. Men det riskerar också att tangera den folkpartistiska käpphästen med språktest för invandrare.

Skillnaden med Strömmers förslag är att det snarare är ett erbjudande om att bli medborgare snabbare än en förutsättning för medborgarskap. Och det är bättre än alla försök att med ekonomiska styrmedel (SFI-bonus) uppmuntra människor att lära sig svenska så fort som möjligt.

Jämlikhet i alla lägen

Alliansregeringen har inte velat gå med på kraven om kvotering till börsbolagens styrelser. Men den har köpt vänsterns problemformulering - att det är ett problem att kvinnor är underrepresenterade i bolagsstyrelserna och att det bör åtgärdas politiskt. Det är ett av flera exempel på när borgerligheten inte vågar ta ställning och erbjuda ett eget perspektiv.

De senaste två åren har regeringen fördelat pengar på olika projekt för kvinnligt företagande. Dessa löper på utan att granskas. På så sätt kan sägas att regeringen köpt sig fri från mer högljudd kritik mot jämställdhetspolitiken. Den visar med dessa projekt, som kostar hundratals miljoner, att den gör något. För de flesta är detta tillräckligt. Och vem säger väl nej till kvinnligt företagande?

Programmet Främja kvinnors företagande är enligt Tillväxtverket "till nytta för kvinnor som vill utveckla sina företag och kvinnor som vill starta företag". Men även "de som vill öka sina kunskaper om kvinnligt företagande och dess betydelse för näringsliv och samhälle" har nytta av programmet, skriver myndigheten. Sedärja.

Frågan är bara varför staten ska gå in med projektpengar till något dylikt. Att kvinnor startar företag är förstås lika positivt som att män gör det. Staten anser dock att det är ett problem att andelen kvinnor som startar och driver företag är mindre än andelen män (23-29 procent). Därför anses det motiverat att kasta skattepengar på projekt som detta.

Regeringen hade kunnat underkänna vänsteridén att staten ska gå in och ställa våra liv tillrätta och att 50/50 är ett eftersträvansvärt jämställdhetsmål i alla lägen. Den hade kunnat hävda att ett gott företagsklimat är det bästa sättet att få både kvinnor och män att starta företag och att det är andelen företag, inte könet på den som driver det, som är viktigt.

Men icke. I stället köper Alliansen vänsterns problemformulering rakt av och stämplar halva befolkningen som svag och i behov av hjälp. Kvinnor har all rätt att vara förbannade.

Den förlorade integriteten

Myndighetspersoner måste i enlighet med både sekretesslagen och personuppgiftslagen hantera personuppgifter oerhört varsamt. De får egentligen inte faxas eller mejlas, även om det är oundvikligt att det sker ändå i den dagliga kommunikationen mellan exempelvis handläggare inom Socialtjänsten. En klient eller patient måste lämna medgivande till att handläggare pratar om denne med någon utomstående - såväl sjukvård som anhöriga.

Allt detta är självklarheter. Men statens förhållande till medborgarnas integritet i ett bredare perspektiv är desto luddigare. 2008 klubbade riksdagen den ökända FRA-lagen som tillät signalspaning på allt som passerade Sveriges gränser, det vill säga all digital kommunikation. Sedan dess har antalet myndigheter som får använda sig av FRA:s tjänster vuxit, trots regeringens löften om att så inte skulle ske. Och vi har från EU fått ett direktiv om datalagring av all elektronisk kommunikation, som riksdagen var väldigt pigg på att snabbt implementera.

I dag kan Ny Teknik avslöja att FRA planerar att använda dataintrångsteknik för att övervaka både sin egen och "särskilt skyddsvärda" myndigheters kommunikation. Detta betyder även att svenskars kommunikation med dessa myndigheter övervakas. Redan i dag sker detta med en icke namngiven myndighet.

Regeringen godkände försöket med ett statligt tekniskt cyberskydd i årets budgetproposition. Sett något om det i landets större medier? Naturligtvis inte. Alliansen har lärt sig att gömma undan allt som har med övervakning och integritetskränkande verksamhet att göra. Den försökte smyga undan FRA-omröstningen redan 2008 genom att lägga den i juni, mitt under ett fotbollsmästerskap. Den gången var det engagerade bloggare som fick upp frågan på agendan, annars hade ingen reagerat.

Självfallet måste statliga myndigheter skydda sig mot cyberattacker. Sverige kan inte stå naivt och oskyddat. Men när medborgares integritet hotas, måste det föregås av en öppen debatt. Regeringen har valt direkt motsatt väg när den försöker smyga in integritetskränkande lagar.

Någon jäkla ordning måste det vara i en demokratisk stat!

Läs även: 
HAX

Nordkoreansk arbetslinje

Sydkorea är ett blomstrande kapitalistiskt land i Asien. Från Sydkorea kommer giganter som Samsung, Hyundai, LG och Posco (stål). Så även artisten Psy, med världens mest populära YouTube-klipp. Nordkorea är ett utfattigt kommunistiskt land utan marknadsekonomi, styrd av en paranoid sekt.

När nu Nordkorea nobbar sydkoreanernas invit om samtal om industrizonen Kaesong är det inte syd utan nord som drabbas mest. I Kaesongområdet arbetar enligt uppgift runt 53 000 arbetare, nästan uteslutande nordkoreaner. Det var Kim Jong Un som beslöt stänga gränsen och vägra släppa igenom leveranser.

Sydkorea verkar nu ha tröttnat på provokationerna. Efter att Kim sagt nej till samtal om fortsatt samarbete kallar sydkoreanerna hem sina medborgare. Kvar står tomma fabriker - och över 50 000 arbetslösa nordkoreaner.

Kims agerande blir bara alltmer obegripligt. Ska inte en arbetarstat värna om jobben?

Varför behövs Centern?

Centerpartisten Stefan Hanna, kommunalråd i Uppsala, föreslår att Centern ska "toppa laget" och införa ett delat partiledarskap efter miljöpartistisk modell.

Nog för att Centerpartiet är i behov av en "ledarförstärkning", för att använda Hannas ord. Men fler ledare innebär inte nödvändigtvis bättre ledarskap. Partiets problem är dessutom betydligt större än Annie Lööf. Centerpartiet kämpar om att visa att det har något existensberättigande över huvud taget.

Efter att det vågade och omdiskuterade idéprogrammet i praktiken slipades ned till en intetsägande och grå sörja är det svårt att se vad som gör att vi ska välja Centern framför Folkpartiet eller Moderaterna. Vad står C för i dag? Vad gör dem unika? Vad gör dem spännande eller ens relevanta?

Det är dessa frågor som Stefan Hanna och alla hans partikamrater borde grunna över. Inte delat ledarskap.

Ett smalare och vassare EU - glöm det!

Det finns en irriterande tendens i svenska medier att klassa EU-kritiker som populister. Att kleta epitet på kritiker till dagens EU-samarbete försvårar en saklig debatt om vilket EU vi vill ha eller vad vi önskar i stället - en debatt som är helt nödvändig.

En sak är i alla fall tämligen säker: vinden håller på att vända mot de mest EUforiska krafterna. Jag tror att det vi nu ser - ett minskande stöd för svenskt EU-medlemskap (sannolikt orsakat främst av eurokrisen), nybildade Forum för EU-debatt men även alltmer högljudda brittiska utträdeskrav är en början på något större. Förtroendet för både eurosamarbetet och hela EU börjar sina hos EU-medborgarna. Även i Sverige, där kritiken mot EU nästan dött ut i riksdagen.

Personligen har jag landat i slutsatsen att Sverige bör gå ur EU. Jag tror inte längre att en reformering av unionen är realistisk. Folkpartister och centerpartister kan prata hur mycket de vill om ett "smalare och vassare EU". Det kommer aldrig att hända. Utvecklingen de senaste 15 åren talar för det direkt motsatta. EU:s makt sväller.

Om ledaren för EU:s största land får råda kommer vi inom kort både ha en fiskal och politisk union med ännu större överstatlig styrning än i dag. Vi kommer aldrig få något smalare och vassare EU. Bara ett större och makthungrigare. Det är dags att fler börjar ha detta som utgångspunkt när de bestämmer sig för om Sverige bör stanna kvar eller lämna EU helt och hållet.

Frihetsfrontens talarkväll: ny talare

Det har blivit ändrade planer för torsdagens talarkväll med Frihetsfronten. 

Oscar Hjertqvist, Agde Consulting, presenterar sin rapport Det politiska bidragsberoendet där han går igenom hur de politiska partierna är fullständigt beroende av statliga bidrag.

Tid: Torsdag 25/4 kl. 19.00
Plats: Ferkens gränd 2 (källaren) i Gamla stan, Stockholm

I lokalen finns öl till försäljning (endast kontakter). Efter taleriet går vi vidare till närbelägen pub.

Alla är välkomna!

Tillbaka till grunduppdraget!

I Socialtjänsten pratar vi ofta om grunduppdrag. I den moderna tidens sociala köp- och säljverksamhet finns alltid en beställare och en utförare. Och, givetvis, en klient där i mitten.

Uppdragsgivaren/beställaren ger ett tydligt definierat uppdrag till utföraren. Eftersom socialt arbete handlar om förändringsarbete med människor, och människor per definition är oförutsägbara, tenderar det att inträffa saker som gör att utföraren ibland tvingas kliva utanför den mall som utgör grunduppdraget. Det viktiga är att steget inte blir för långt och vandringen där utanför alltför långvarig. Det gäller att hitta tillbaka till uppdraget igen.

I Sverige verkar staten alltmer ha kapitulerat från sitt grunduppdrag. I grunduppdraget ingår en rättsstat, polis och en försvarsmakt mot yttre hot. Där ingår också ansvar för att sörja för den övergripande infrastrukturen i samhället.

Sverige har valt en modell med en extensiv och universalistisk välfärdsstat. Staten har åtagit sig vad vi kan kalla ett gigantiskt tilläggsuppdrag. Beställaren är rimligen majoriteten av väljarna. Statens klor når således långt utanför vad som skulle definieras som en grunduppdrag.

Och där uppstår problemet: Staten ägnar mer tid och resurser åt dessa sidouppdrag än det som ska vara statens huvuduppgifter, helt enkelt eftersom grunduppdraget tagits för givet och inte tillfredsställer beställaren längre. Han vill ha mer. Politikerna agerar därefter.

Rättssäkerhetsfrågor nämns aldrig i valrörelsen, trots att rättsstaten är demokratins grund. Försvaret blir aldrig en valfråga, ingen prioriterar tråkiga infrastrukturfrågor när de kan prata höjda bidrag och rättspolitiken behandlas alltid styvmoderligt av populistiska plakatpolitiker.

Effekterna går inte att blunda för längre. Vi ser en förfallen infrastruktur. Vi ser en försvarsmakt som enligt ÖB kan hålla stånd mot ett begränsat anfall under en vecka och som tar ledigt på röda dagar. Vi har en polismakt som visserligen vuxit i omfång men som inte har blivit ett dugg bättre på att sköta sitt jobb. Kärnuppgifterna för en stat, det som den verkligen borde göra, har blivit sekundära.

Det verkar nästan som att staten skulle må bra av lite handledning. Kliv in i boxen igen. Tillbaka till grunduppdraget!

Frihetsfrontens talarkväll: april

Till april månads talarkväll med Frihetsfronten kommer Ung Pirats ordförande Gustav Nipe.

Tid: Torsdag 25/4 kl. 19.00
Plats: Ferkens gränd 2 (källaren) i Gamla stan, Stockholm

I lokalen finns öl till försäljning (endast kontakter). Efter taleriet går vi vidare till närbelägen pub.

Alla är välkomna!

Noll koll

Ryska bomb- och jaktplan övade bara fyra mil utanför svenskt territorium. Några Jasplan för att identifiera främmande flyg fanns emellertid inte redo. I stället lyfte Natoplan från Litauen och skuggade ryssarna.

"Normalt har vi bra beredskap", säger Försvarsmaktens insatschef. God dag yxskaft.

Samhällets ansvar - och vårt eget

"Jag har inte en enda amerikansk vän, jag förstår mig inte på dem", ska Tamerlan Tsarnajev ha sagt. Han satsade på boxning, hoppade av college och blev allt mer religiös och radikal. Uttalandet vittnar om en havererad integration i det amerikanska samhället ...

Peter Wolodarski för ett lite märkligt resonemang om samhällets ansvar för det inträffade i Boston.

Det är både begripligt och rimligt att vi söker efter förklaringar när något obegripligt har inträffat. För vissa räcker det med att gärningsmannen i ett vansinnesdåd anses "sjuk i huvudet", men de flesta vill ha mer än så. De vill ha ett riktigt motiv och helst en blottad kedja av händelser som ledde fram till den tragiska incidenten.

Sådana modeller har använts för att förklara skolskjutningen på Columbine High 1999. Här kunde en rad enskilda händelser under flera år pekas ut - dels sådana som påverkat gärningsmännen i fel riktning, dels sådana som hade kunnat förhindra massmordet helt och hållet. Med bakgrundskunskap om gärningsmännens liv och utveckling på skolan blev det obegripliga någonstans begripligt - hur begripligt ett sådant brott på en skola nu kan bli.

Att det amerikanska samhället skulle vara medansvarigt för att två bröder med tjetjensk bakgrund bestämmer sig för att bomba Boston Maraton och för att en av dem uppges inte förstå sig på amerikaner, är dock lite svårsmält. Hur var det med det egna ansvaret?

Integration är ett begrepp som tenderar att bli endimensionellt i den svenska debatten. Med bristande integration menas oftast att samhället har misslyckats att integrera individen. Det finns emellertid fall där individen själv inte vill bli integrerad, inte känner sig hemma i landet han kommit till, själv väljer att dra sig undan.

Om det var fallet med de två gärningsmännen i Boston kommer säkert kommande veckor och månader av diskussion att visa. Men de allra flesta tar inte ut sin frustration eller känsla av utsatthet på andra människor - i alla fall inte med våld.

Individen bär det största ansvaret för att bli en del av det samhälle den valt att tillhöra. Det gällde även för de två bröderna i Boston.

68 år senare

För exakt 68 år sedan regnade ryska granater ned runt det tyska rikskansliet i centrala Berlin. Tyskland var på väg mot en oundviklig kapitulation, Hitler och nazismen hade tio dagar kvar att leva. Den slutliga undergången närmade sig för varje minut. Men ännu skulle många tusen dö.

Det är svårt att föreställa sig allt det där när man vandrar längs Berlins gator i dag. Tyskland är åter ett starkt land i Europa, och ett av de mer liberala. Det har gjort en historisk resa, först delat i ett fritt och ett kommunistiskt, nu som ett enat land. Berlin är en kulturhuvudstad av rang, och samtidigt ett utmärkt skyltfönster för hur man faktiskt kan göra något bra av den så dramatiska och blodiga tyska närtidshistorien.

Dagens tyskar har all anledning att känna stolthet och glädje över hur långt de har kommit sedan de där dramatiska och blodiga dagarna i slutet av april 1945.

Berlin - ett toppenresmål med massor av historia och kultur.

God journalistik är att våga

Debatten om debatten fortsätter. Vad får sägas och inte sägas i det offentliga samtalet? Såväl Janne Josefsson som Stina Dabrowski - två respekterade journalister - har hävdat att vissa saker inte får uttalas utan tydliga repressalier.

Josefsson gjorde ett reportage om barnfattigdomen och ifrågasatte Rädda Barnens och Majblommans statistik. Han fick mycket kritik för inslaget (men också mycket beröm, vilket verkar ha gått honom förbi). Efter detta har han deltagit i ett flertal debatter och diskuterat vad som får sägas offentligt och inte.

Vilka är det då som vill att vissa ämnen inte diskuteras? Dabrowski kallar dem för en "konsensuselit". Det är personer som flyger i taket när "fel" frågeställningar ställs. Åsa Linderborg och Ali Esbati vill diskvalificera vissa diskussioner för att de förs utifrån "fel" perspektiv. Jasenko Selimovic' text i DN Kultur borde enligt detta synsätt aldrig ha publicerats. Vilket debattklimat får vi om detta synsätt skulle segra?

Maria Sveland utpekar å sin sida alla sina meningsmotståndare som "kvinnohatare", "näthatare" och söker koppla dem till Breivik på ett eller annat sätt. Hon Det är klart att ett sådant klimat får konsekvenser - dels retar det upp dem som redan befinner sig på gränsen till vad som är anständigt, dels skrämmer det bort dem som faktiskt har något att tillföra.

Antifeminister har laglig rätt att uttrycka sina åsikter. Men de får vara beredda på att hånas och utsättas för en flod av skit. Somliga blir rent av till hånfulla Facebookgrupper. Det är detta som jag tror att Dabrowski och Josefsson menar med att vissa saker inte får sägas.

Journalister måste våga ställa även jobbiga och kontroversiella frågor.  Frågor som inte styrs av den linderborgska eller svelandska världsbilden. Journalister måste våga rota i det som luktar lite illa - allt från invandringens negativa konsekvenser till frågor om tiggeri, kriminalitet och allt som tänkas kan.

En feg och bekväm journalist är en dålig journalist. Och framför allt en tråkig sådan. 

Det ska kosta att bo centralt

Hyresnämnden gick på Hyresgästföreningens linje och slog fast att fastighetsägaren inte får höja hyran med tio procent i en fastighet på Kungsholmen.

Fastighetsägarna ville ha ett prejudikat. Är det OK att höja hyrorna mer i innerstan än i ytterområdena? Hyresgästföreningen tycker inte det. De slåss för att hyresutvecklingen ska vara jämn mellan innerstad och förort. Så blev också fallet efter den senaste förhandlingen. Då ville fastighetsägarna höja mer i innerstan och mindre i ytterområdena och förvånades över att Hyresgästföreningen föredrog en lika stor höjning överallt.

För den som bor i innerstan är förstås dagens utslag välkommet. De kan fortsätta att bo relativt billigt och låta ytterstadsbor ta lika stora höjningar i solidaritet. Detta är direkt oanständigt. Men det ligger helt i linje med hur Hyresgästföreningen resonerar. De anser inte att läget ska påverka hyran. De är därmed innerstadsbornas förespråkare och inget annat.

Utslaget kommer att överklagas, men skulle domen stå fast får det förmodligen den långsiktiga konsekvensen att viljan att bygga hyresrätter i Stockholm sjunker ytterligare. Varför bygga hyresrätter när läget inte påverkar hyran nämnvärt och det är svårt att få igen de satsade pengarna? Det är helt enkelt en dålig affär.

Följden blir färre hyresrätter och fler bostadsrätter. Detta i en stad som skriker efter det förstnämnda.

Det behövs en bred EU-debatt

Ett syfte med den nya organisationen Forum för EU-debatt är just att få igång en debatt om EU i Sverige. Den saknas, och det gör oss okunniga.

Endast 12 procent av svenska folket tycker sig vara välinformerade om vilka beslut som Sverige är med och fattar i unionen. Siffran förvånar inte. Svensk EU-journalistik är nämligen väldigt ytlig och tenderar att mestadels täcka de ständigt återkommande toppmötena. De senaste åren har i stort sett all EU-bevakning handlat om eurokrisen. Samtidigt fortsätter unionen att tyngas av ett demokratiskt underskott. Samtidigt fortsätter politikerna att stifta lagar som påverka 500 miljoner människor. Vi måste få veta mer om vilka beslut som fattas och hur vi påverkas av dem.

Allt är inte dåligt med EU. Den fria rörligheten är unionens styrka och, just nu, enda fördel. Men det är knasigt att motivera ett fortsatt svenskt medlemskap med att det skulle kunna bli ännu värre om vi inte var med. Göran Persson hade inställningen att det var snällt av de stora länderna att låta lilla Sverige vara med och bestämma. Och visst, det är möjligt att Sverige har större inflytande i EU än vad det hade haft annars.

Å andra sidan måste vi ständigt påminna oss om den flod av skit som påtvingas Sverige just på grund av medlemskapet, skit som svenska politiker varken kan eller vill göra så mycket åt.

Genom att debattera EU får vi samtidigt en diskussion om demokrati, medborgarinflytande, integritet, statens gränser och migration. Många frågor måste lösas på internationell nivå, ibland är överstatliga samarbeten nödvändiga och bra.

Men det är stegen mot en ekonomisk och politisk union som många skeptiker vänder sig emot. Då räcker det inte att hävda att allt nog skulle vara ännu värre om vi inte var med.

Ansvaret är partiets

Går det att vara muslim och samtidigt aktiv socialdemokrat eller moderat? Svaret är ja. Men även om det är den retoriska frågan Omar Mustafa själv ställde i ett brev vid sin avgång, handlar hans rekordkorta sejour i partistyrelsen egentligen om något annat.

Mustafa kritiserades inte för att han är muslim - han fick kritik för att han bjudit in antisemitiska talare och därmed legitimerat dessa åsikter. Att han i efterhand tog avstånd från åsikterna förändrar ingenting. Mustafa visade dåligt omdöme (hans tweets om Jasplan till Israel har knappast hjälpt heller).

Visst kan man bjuda in personer som står för andra värderingar än en själv. Frihetsfronten bjuder ofta in talare som inte är libertarianer. Det är så det uppstår intressanta diskussioner. Men ingen skulle se poängen i att bjuda in böghatare eller antisemiter bara för att, som Mustafa motiverade det, visa att man tycker tvärtom.

Kritiken mot hur Socialdemokraterna hanterat kritiken mot Mustafa är dock ytterst befogad. Partiets sätt att placera människor på ledande positioner är synnerligen märkligt. Håkan Juholt var tydligen inget olycksfall i arbetet. Det är så här valberedningen arbetar i Sveriges största politiska parti. Ulf Bjereld kallade det "omodernt". Jag skulle kalla det oseriöst.

Det är nog dags att sossarna ser över sina interna valprocesser illa kvickt.

Patriot Act hjälpte tydligen inte

Ett bombdåd har inträffat i Boston. Tre människor uppges ha dödats, ett 20-tal 140-tal är skadade. Händelsen har förstås fått enorm uppmärksamhet, inte minst i Sverige. Sin vana trogen täcker svensk media allt USA-relaterat med fanatisk hängivenhet. Samtidigt blir bombdåd som dödar mångfalt fler i andra delar av världen små notiser.

Vi ska minnas att bombdådet i Boston i människoliv räknat fick betydligt mildare effekter än flertalet av de senaste årens skolskjutningar och vansinnesdåd med handeldvapen. Risken för att en terrorist ska spränga oss i luften när vi är på väg till jobbet eller vistas i stora folksamlingar är försvinnande liten.

Bombdådet är ännu ett bevis för att hur stränga lagar ett land än stiftar, hur mycket övervakning som än påtvingas befolkningen och hur mycket enskilda etniska grupper än misstänkliggörs, kommer den som vill skada andra också att lyckas göra det. Om attentatspersonen sedan visar sig vara vit amerikan eller tillhörande någon annan etnisk bakgrund spelar mindre roll. USA:s nutidshistoria är fylld av attentatsmän med olika hudfärg och religion.

Dådet i Boston är det fria samhällets pris - och jag vill hävda att det är värt risken.